Att ta bladet från mun


Vem ondgör sig inte över krig, naturkatastrofer och farsoter. Det är både lätt och självklart att kritisera okunnighet och dumhet på miljö- och klimatområdet. Det ligger nära till hands att raljera om korkade aktiviteter, som vi människor ägnar oss åt i våra ambitioner att berika oss, klättra socialt eller skaffa oss mer makt.

Att slå in öppna dörrar, brukar det kallas av dem, som försvarar sjuka saker. Och, visst är det lättare att slå in en öppen dörr än en stängd. För den, som har något budskap eller något att komma med, kan en hyfsad målsättning vara att puffa lite på en dörr, som redan står på glänt. Kanske rör den på sig, kanske inte men den lär i alla fall inte stängas mer av knuffen.

Näthat


Ingen blir hjälte av att näthata. Därför är det vanligt med anonyma näthat.

Mårten Schultz är professor i juridik vid Stockholms Universitet. Han skriver i tidningen också, artiklar om juridiska spörsmål i Svd - bra, tycker jag. Senast skrev han om näthat och ofredande, så man fick lära sig lite mer om det. Ofredande är ett lindrigt brott, som domstolarna dessutom tolkar restriktivt. Även om en straffskärpning för ofredandebrott föreslagits, kan man nog säga att det, från straffrättslig synpunkt, är ganska ofarligt för den som har lust att näthata. Vissa grövre näthatbrott kan väl också tänkas, t.ex. olaga hot men, såvitt jag vet, är det ännu mer sällan näthatet kan anses nå den nivån.

Schultz nämnde bl.a. journalisten Orrenius, som blivit utsatt för hatbrott från högerextremister så illa, att han valt att lämna landet under en tid. En nätharare skrev så här på nätet om Orrenius, bara för att han ägnat uppmärksamhet åt en högerextrem pseudonym på nätet: Om ni skulle få lust att tömma en spann avföring i hans brevlåda eller bara urinera i den. Låt svinet få känna på att han gick för långt när han... o.s.v. Orrenius fick också via nätet flera mordhot. Domstolarna kom fram till att ofredande inte förelåg. Schulz nämnde också ett nätpåhopp, som gick ut på att köra upp en trasig flaska i underlivet på en kvinna, vilket inte heller ansågs vara brottsligt.

Man kan undra, varför vi har en så förlåtande inställning till just näthatet. Ett skäl är att vi är mycket måna om vår yttrandefrihet. Det ska vi förstås vara. Vi är så måna om den att vi tvekar rejält inför straffbeläggande av yttranden, även om de är olämpliga eller hänsynslösa. Alltså har vi en mild lagstiftning för sådana övertramp och domstolar som tolkar regler välvilligt mot de få som åtalas. Dessutom har vi en polismakt, som inte utreder mer än en bråkdel av alla påstådda näthatbrott. Det blir inte bra. Näthatet lär nu ha nått sådana nivåer att många skribenter pä nätet tystnat av ren självbevarelsedrift, säger Schultz. Vilket väl just är avsikten hos många näthatare, att tysta åsiktsmotståndare alltså. Värnandet om yttrandefriheten har i någon mening blivit kontraproduktivt.

Apropå nätbrott, förresten, hörde jag igår på nyheterna att sexualbrottskommittén kommer att föreslå att sexuella övergrepp mot barn på nätet jämställs med sådana, där fysisk kontakt förekommit. En avancerad tanke, tror jag, för de allra flesta brottmålsjurister. En person, som kontaktar barn på nätet och förmår dem att utföra sexuella handlingar, skulle kunna dömas till våldtäkt utan att ha haft fysisk kontakt med barnet. Precis å kommer det kanske inte att bli men det finns andra vägar. Våldtäktsbrottet kommer att döpas om, nätbrott kan ges strängare straffskalor o.s.v. Kommitténs förslag till omrubriceringar, straffskärpningar och modernisering på sexualbrottsområdet verkar vinna gehör hos alla politiska partier, så förslagen lär ha goda möjligheter att bli lag.

Strängare regler är bra men då måste det också finnas en polismyndighet, som har resurser och kompetens att beivra och utreda anmälda brott. Det är si och så med den saken i största allmänhet och på nätbrottssidan i synnerhet.


Fritt fram


Jag får skriva vad jag vill på den här bloggen - inom lagens råmärken förstås och inom någorlunda moraliska gränser. Ett privilegium är det, som inte är alla förunnat. Ingen stämmer mig, ingen anhåller mig och nästan ingen hutar åt mig, för att jag skriver något, som vissa kan tycka opassande, nedsättande eller inopportunt. Yttrandefriheten är en gåva. Jag får säga, vad jag tycker också. Och tänka vad jag vill.

I alla tider har det funnits makthavare som velat begränsa dessa rättigheter för att bevara sin makt och rikedom. Sådana finns det fortfarande gott om på jorden. Ibland har de politiska förtecken, ibland religiösa, ibland är det bara rena rama styrkan och våldet som används. Ofta är det ett mischmasch av alltihop. Ambitionerna att hindra det fria ordet kläs i olika dräkter. Moral, högre makt, försvagning av staten, skydd mot fientliga krafter, skydd för vissa medborgargrupper o.s.v. Uppfinningsrikedomen är stor och propagandan kan bli hur tossig som helst. Envåldshärskare, diktatorer, nazister, fascister, mullor, kalla dem vad man vill, girighet efter makt och rikedom förenar dem.

Det här har vi alla sett och hört hur många exempel på som helst. Men jag får ibland en känsla av att yttrandefriheten är något som sticker i ögonen även på de nya högerkrafterna i demokratiska länder runt om i världen. Har Front National, Gyllene Gryning, Fremskrittspartiet, Republikaner med Trump i spetsen, Jobbik, Sverigedemokraterna och andra en dold agenda, som innehåller begränsningar av det fria ordet? Ska det vara tillåtet att vara muslim i länder med religionsfrihet? Ska man få man säga att man tycker som en muslim, trots terroristorganisationer i Mellanöstern? Är det bara enstaka företrädare som råkar säga fel saker?

Några iskalla fakta om Ukraina som ger perspektiv på kritiken mot Moreiras dokumentär ”Ukraina – revolutionens mörka sida”

Det som var otänkbart för TV4 togs på största allvar av SvT. Det vill säga påtryckningar från ett främmande lands ambassad mot sändandet av en dokumentär. I SvT:s fall den franske filmaren Paul Moreiras ”Ukraina – revolutionens mörka sida”. Det perspektiv som denne filmare framför ville ukrainska ambassaden inte att svensk public service skulle visa. Nu ska den sändas ändå på måndag den 23 maj 22.15. Att ukrainska ambassaden ville styra innehållet i den svenska programtablån är emellertid inte särskilt förvånande. Landet har alltsedan Euromajdan antagit en rad repressiva lagar och beslut som naggat yttrandefriheten och pressfriheten i kanten rejält. Allt som ogillas av regimen ska förbjudas. Listan kan göras lång.
I december 2014 bildade ukrainska regeringen ett Ministry of Policy, ett organ organ för styrning av medieinnehållet under förevändningen att motverka rysk propaganda. Många ukrainska journalister protesterade högljutt men utan större intresse från omvärlden. Den ukrainska regeringen kallade det för att ”värna yttrandefriheten”.

I maj 2015 godkände president Porosjenko parlamentsbeslutet om ett lagpaket som innebar ett förbud mot kommunistiska och nazistiska symboler. Det innebar också att det blivit straffbart att förneka OUN-UPA och Stepan Bandera som ukrainska frihetskämpar. OUN/UPA var ultranationalistiska rörelser med fascistisk anstrykning vars mål var att upprätta ett ”rent Ukraina” rensat från alla minoriteter; ryssar och polacker såväl som judar. Ett perspektiv eller åsikt som man nu alltså inte längre får framföra offentligt i Ukraina. De får bara beskrivas som ”nationens hjältar”. Ett ”obegripligt beslut” som ger Ryssland och separatisterna ovärderlig hjälp att driva tesen om ”fascistjuntan” som styr i Kiev, enligt Halya Coynash i Kharkiv Human Rights Protection Group. Historiker och journalister, OSSE:s representant för mediefrihet Dunja Mijatovic, Ukrainska människorättsorganisationer, The Holocaust Museum i Washington och Simon Wiesenthal-centret vädjade förgäves till presidenten att inte skriva under detta beslut som begränsar yttrandefrihet och åsiktsfrihet i dagens Ukraina.

Lagpaketets förbud mot kommunistiska symboler har inneburit att Lenin-statyer åker ned på löpande band och även andra minnesmärken som förknippas med kommunism. Värre ändå är att den politiska friheten är starkt begränsad. I en serie domstolsbeslut har kommunistpartiets (runt 13 % av parlamentsplatserna i valet 2010) existens hotats och är nu sedan december 2015 förbjudet, tillsammans med två andra mindre kommunistpartier.  ”Ett flagrant brott mot yttrandefriheten”, enligt Amnesty International.
Samtidigt som lagpaketet togs inrättades också en statlig organisation, Ukrainska Institutet för Nationalminnen som drivs av Vladimir Viatrovych. Denne är nu i full färd med att vittvätta OUN/UPA så att dess mörka förflutna inte ska sippra fram i historieböcker och andra offentliga skrifter. Statlig historierevisionism medan vi vänder ansiktet mot Putins liknande lagar och institutioner. Historiker och journalister räds repressalier om de avviker från den officiella linjen.

I september 2015 offentliggjordes också en svart lista, undertecknad av president Porosjenko, som bannlyste 400 personer och 90 företag som därmed portförbjöds i Ukraina. Bland dessa fanns mängder av journalister och bloggare. Många ryska men också britter från BBC, skribenter för El Pais och Die Zeit samt två spanska journalister som samtidigt med offentliggörandet av denna lista befann sig i Syrien och befarades vara kidnappade av IS. Listan kortades sedan ned efter ett ramaskri från flera tunga mediehus och tv-bolag, som BBC, men 41 namn blev kvar på listan. Att blogga eller skriva vad man tycker är farligt inte bara i Saudiarabien och Turkiet.

Det som ogillas tystas med lagar, bannlysningar, censur och inreseförbud. Mängder av ryska filmer har visningsförbud i Ukraina men också filmer och tv-produktioner från andra länder där artister som anses ”pro-ryska” framträder. Bland andra får inte filmer med Gerard Depardieu visas. Han och andra skådespelare ses enligt kulturdepartementet som ”hot mot nationen”.

Denna lista är bara ett axplock bland repressiva lagar och domstolsbeslut som både lokalt, regionalt och nationellt begränsar den politiska friheten, yttrandefriheten och pressfriheten i Ukraina.
Jag är just hemkommen från en fem månader lång vistelse i Ukraina och har själv bevittnat hur kamouflageuniformsklädda män med militärkängor ställt sig i åhörarsalen i stadshus och vrålat ut sitt missnöje med beslut som de lokala politikerna tagit eller försökt diskutera. Bilar har sprängts i luften. Kidnappningar och mordhot är inte ovanliga. De högljudda tillhör som regel frivilligbataljoner eller så kallade ”självförsvarsenheter”, en sorts medborgargarden. På centrala torg mitt på ljusa dagen kan de stå och propagera för sin sak och samla in bidrag till verksamheten och som tack får bidragsgivaren klämma lite på en automatkarbin eller ett pansarskott som öppet exponerats. Detta har jag alltså sett med egna ögon och dokumenterat.

Egen bild. Pansarskott på parad när Aidar-bataljonen är på "charmturné" i Tjernivtsi.


Den ukrainska högerextremismen finns. Den är beväpnad och den är högljudd och hotfull. Den utövar inte sin makt i första hand i folkvalda församlingar utan vid sidan av. Den står för ett hot och ett tryck mot beslutsfattare som inte avspeglas i valresultat. Det betyder dock inte att de inte finns även i politiska församlingar. Det är en brokig skara och representeras inte alls bara av Svoboda, som bland andra Fredrik Wadström – en av kritikerna mot Moreiras film - tycks tro. Samtidigt som dessa endast fick tre procent av rösterna i valet 2014 gick istället Oleh Lyasjkos Radikala parti fram med drygt åtta procent av rösterna. Det var detta parti som en av Moreira-filmens huvudpersoner, Ihor Mosiychuk, representerade i parlamentet innan han arresterades i höstas. Dock för tagande av muta och inte för misshandel av och hot mot journalister och andra meningsmotståndare som han var känd för och till och med stolt offentliggjorde genom Youtube-klipp. I parlamentet sitter också en rad ledare för frivilligbataljoner i bland annat före detta premiärministerns Folkfronten. Bland andra den nye talmannen i parlamentet, Andriy Parubiy, som också grundade det ukrainska nazistpartiet Social-National Partiet (inspirerat inte bara till namnet av Hitlers Nationalsocialister) och senare kommendant för Euromajdan. Det är den genealogin Wadström helt förbiser. Eller möjligen förstår han inte vad han ser?

Den ukrainska högerextremismen finns. Den är beväpnad och ligger ibland vid fronten i öst. Ingenting talar emot att den mycket väl skulle kunna använda vapnen mot de folkvalda om den politiska utvecklingen går i en riktning den ogillar. Den ukrainska regeringen är beroende av dessa högt motiverade soldater vid fronten då de unga inkallade männen flyr i tiotusental över gränserna till grannländer för att undvika att hamna i armén och de som ändå infunnit sig visat sig vara lågt motiverade att slåss mot sina landsmän. De utgör också en form av frikårer för utrensning av kommunister och företrädare för det tidigare regeringspartiet Regionernas parti. Det finns mängder exempel på att de försetts med långt koppel av den ukrainska regeringen.

Det är ungefär detta som Moreira vill visa med sin film. Det finns säkert en del detaljer som kan diskuteras i filmen men det är absurt att kritisera den för vad den inte säger. Ett krav som sällan brukar framföras mot andra dokumentärer att de ska föra fram en objektiv bild av verkigheten, någon sorts vetenskaplig sanning. Dokumentärer är ofta en sorts tolkning av verkligheten eller projicerar verkligheten ur ett visst perspektiv. Moreira vill framföra ett perspektiv på det som hänt och händer i Ukraina sedan Euromajdan. Ett perspektiv som vi sällan ges tillfälle att ta del av, trots vissa kritikers påståenden om motsatsen. Nämnde Fredrik Wadström exempelvis som menar att Moreira ”inte förstått vad han ser”. Mycket tyder på att Wadström själv inte ser alls trots att han enligt egen utsago ”följt Ukraina” och gjort många resor dit.


Nu sägs det att kritiker av filmen, i samband med visningen av den, kommer att ges tillfälle till kritiska kommentarer. Min gissning är att det är just denne Wadström som, i egenskap av före detta Moskvakorrespondent för SR, kommer att vara den som framför kritiken. Något han redan gjort i artikelform på SvT:s hemsida. Jag hoppas att SvT i namn av objektiviteten i så fall också låter någon företräda försvar av filmen. Framför allt hoppas jag inte att den ukrainska ambassaden ges tillfälle till kommentarer. I så fall bör de här ovanstående punkterna över den ukrainska synen på yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pressfrihet tas upp. Det handlar ju om källors trovärdighet. 

Ukrainas statliga historierevisionism – vittvätt av mörka minnen

I maj 2015 inrättades en statlig ukrainsk organisation, Ukrainska Institutet för Nationalminnen. En ung forskare vid namn Vladimir Viatrovych sattes som chef för institutionen och denne är nu i full färd med att försöka vittvätta de nationalistiska organisationerna OUN/UPA:s mörka förflutna som innefattar samarbete med Nazi-tyskland men framför allt med hundratusentals judiska och polska liv på sina samveten. Jag har skrivit en hel del om dessa nationaliströrelser och dess betydelse för dagens ukrainska nationalister. Eller kanske snarare mytens betydelse. Den verkliga historien är mindre vacker och stämmer illa överens med den hjältegloria som nu fastställts genom samma lagpaket som ledde till inrättandet av institutet för nationalminnen.

I det amerikanska magasinet Foreign Policy får vi av Josh Cohen en mycket fyllig och intressant beskrivning av detta institut och den historierevision som blivit dess huvudsakliga uppgift att ägna sig åt. Han skriver bland annat följande:

“Viatrovych has attempted to redraft the country’s modern history to whitewash Ukrainian nationalist groups’ involvement in the Holocaust and mass ethnic cleansing of Poles during World War II. And right now, he’s winning.”

“By transferring control of the nation’s archives to Viatrovych, Ukraine’s nationalists assured themselves that management of the nation’s historical memory is now in the “correct” hands.”

“The new law, which promises that people who “publicly exhibit a disrespectful attitude” toward these groups or “deny the legitimacy” of Ukraine’s 20th century struggle for independence will be prosecuted”.

“[…] scholars now fear that they risk reprisal for not toeing the official line — or calling Viatrovych on his historical distortions.”

Det är alltså samma ukrainska stat som nu har synpunkter på innehållet i dokumentären “Ukraina - Revolutionens mörka sida” och som uppmanar svensk public service television att inte visa filmen. Att radera mörka sidor är uppenbarligen en ukrainsk specialitet numera.

Än mer skrämmande är kanske att SvT tvekat så länge och att de lyckades förmå dem att skjuta på visningen. Enligt uppgift lär nu denna dokumentär ändå att visas den 23 maj. Än så länge kan vi alltså inte vara helt säkra på att visningen blir av. Det lär i vart fall publiceras en mängd artiklar varav en del lär vara undertecknade av ukrainska ambassaden eller andra ukrainska statliga representanter. Om den nu ändå visas den 23 maj är jag däremot tämligen säker på att det kommer att finnas en liten panel på plats med uppgift att ”lägga saker tillrätta”. Det kan då vara bra att ha i åtanke den ukrainska statens syn på pressfrihet och historieskrivning. Den som raderar de mörka sidorna och vill tysta dem som belyser dem.

Egen bild. Den svartröda UPA-fanan vajar ofta tätt tillsammans med den ukrainska. Här i Poltava. 





Svensk public service tar intryck av ukrainsk syn på "pressfrihet"

Jag har tidigare skrivit om SvT:s beslut att "på obestämd framtid" skjuta på visningen av den franska dokumentären "Ukraina - revolutionens mörka sida". Det förefaller inte otroligt att den aldrig kommer att visas av SvT utan att man planerar att låta den bli inaktuell och därigenom slippa ge efter för ett eventuellt tryck att visa den. Men detta är min egen spekulation. Vad som däremot verkar helt klart är att den ukrainska ambassadens ord har vägt tungt i sammanhanget. Den ukrainska staten fick därmed det inflytande över svenskt tv-innehåll som det var så självklart att den turkiska inte skulle få, när den protesterade mot TV4:s visning av "Seyfo 1915 - det assyriska folkmordet".

Naturligtvis ska inte främmande länders ambassader tillåtas att influera programtablån i svensk tv och i synnerhet inte om de representerar stater med en sådan bristfällig syn på pressfrihet som den turkiska. Om detta har också de flesta läst spaltmetrar i svensk press så stödet för beslutet lär ha varit stort bland allmänheten. Men vad med den ukrainska synen på pressfrihet? Om detta vet svensken väldigt lite och blandar sannolikt ihop med rysk propaganda eller ryska förhållanden. Därför kan det vara på plats med en liten upplysning om sakens tillstånd. Alldeles samtidigt som svensk public service vek sig för ukrainska påtryckningar om visningen av Moreiras film blev Savik Shuster belagd med arbetsförbud i Ukraina och hans mycket populära debattprogram "Shuster Live" får inte sändas längre. Om detta går att läsa mer om i Foreign Policy. Inte många här i Sverige vet att hundratals ryska filmer är förbjudna att visas i Ukraina och att mängder av journalister blivit svartlistade och förföljda i Ukraina. Men det är alltså inte bara ryska journalister och medier som utsätts för förföljelse och beläggs med munkavle. Kritik mot president Porosjenko och en publik-gallup med ett för denne ofördelaktigt resultat sägs vara orsaken till Savik Shusters arbetsförbud. I FP-artikeln ovan uttalar sig Masha Lipman, analytiker vid amerikanska George Washington University om den ukrainska synen på pressfrihet:


Despite Kiev’s claims that it’s trying to adopt European-style rule of law, “Ukraine has not become closer to Europe in the way its authorities wield power,” said Masha Lipman, an analyst with George Washington University. As she noted, the Ukrainian government has banned 12 Russian television channels from broadcasting in Ukraine, and has blacklisted dozens of Russian cultural figures, including journalists. “Unlike Russia,” Lipman said, “Ukraine still has opposition parties, but the tools used by the Ukrainian government are not much different from those used in Russia.”

Det är alltså denna stat som nu tillåtits påverka det svenska tv-innehållet. Vad blir nästa steg? Putin-tv? 

Första Maj i Ukraina utan kommunism

Idag är det arbetarrörelsens dag. 1:a maj är internationellt en vedertagen helgdag och på tusentals ställen i världen arrangeras marscher och manifestationer, för det mesta med fladdrande röda fanor. Dock inte i Ukraina, undantaget de självutnämnda republikerna i Donetsk och Luhansk. I den mån det alls organiseras några manifestationer lär de inte innehålla röda fanor eller andra symboler för kommunism. Det är nämligen förbjudet att offentligt exponera sådana i Ukraina, sedan ett år tillbaka. Ett led i en politisk förföljelse som pågått sedan Euromajdan medan västvärldens medier förstrött tittat på. Några enstaka artiklar har skrivits men i stort sett vet vi inte här i Sverige mycket om detta. Så därför tänkte jag ägna dagens inlägg åt en genomgång för den intresserade av hur det gått till.

Det gamla kommunistpartiet bannlystes redan 1991 när Ukraina förklarade sig självständigt, men formerade snabbt om till KPU (Komunistychna Partiya Ukrayiny) 1993 och har sedan dess haft samma partiledare, Petro Symonenko. De legaliserades av parlamentet men splittrades år 2000 och två nya partier bildades; Det Reformerade Ukrainska Kommunistpartiet och Ukrainska Kommunistpartiet för Arbetare och Bönder. Dessa två deltog dock inte i parlamentsvalen 2012 eller 2014.

Den 6:e maj 2014 bestämde emellertid ukrainska parlamentet att bannlysa KPU:s parlamentariker från sessionssalen. Den 1:a juli samma år lämnade sex av dessa parlamentariker partiet och KPU:s motståndare hittade då på en ny regel som innebar att parlamentet kunde upplösa partigrupper som blivit mindre än en viss andel av dess ursprungliga storlek. President Porosjenko undertecknade ett dekret som gav stöd till detta och den 24:e juli 2014 upplöste parlamentet KPU:s partigrupp och dess parlamentariker förlorade sina säten där. KPU fick 13 % av rösterna i 2010 års val och motsvarande andel av väljarkåren fick därmed se sina representanter utkastade ur den demokratiska gemenskapen.

Nästa steg blev att försöka förbjuda partiet. De anklagades av riksåklagaren såväl som av SBU (Säkerhetspolisen) för att ha stött den ryska annekteringen av Krim och separatisterna i Donbass, som de dessutom anklagades för att ha finansierat. Vilket likställdes med att finansiera terrorism. En domstolsprocess inleddes i augusti 2014. I tillägg till detta inleddes en annan domstolsprocess ämnad att förbjuda KPU helt. Den ansvarige domaren, vid namn Kuzmenko, menade dock att hela processen var politiskt motiverad och avsade sig målet. Hans exempel följdes strax av de andra domarna i den lokala administrativa domstolen i Kiev (ungefär Länsrätten i Kiev). Målet överfördes då till en annan domstol utan jurisdiktion i den här typen av mål. Dessutom inleddes en process istället emot domaren Kuzmenko och andra domare som hoppade av tillsammans med denne.

Den 15:e maj 2015 undertecknade president Porosjenko lagarna om ”De-communization” (helt omöjligt att översätta tror jag), som innebar en bannlysning av användandet av symboler för eller propaganda för kommunism och nazism. Mycket föreföll dock oklart vad lagen innebar i praktiken men efter att lagarna togs etablerades en kommission med uppgift att undersöka om de tre kommunistpartiernas (se ovan) aktiviteter skulle kunna bryta mot den nya lagen.

Baserat på kommitténs utsagor utfärdade justitieminister Pavlo Petrenko den 24 juli 2015 ordern att ogilla dessa tre partiers status och rättigheter. Detta var ämnat att bannlysa deras deltagande i lokalvalen som hölls i oktober/novermber 2015. Petrenko tillkännagav i ett offentligt utlåtande (som jag citerar på engelska för att inte förvanska översättningen) att:

“the communist parties of Ukraine, in particular, in terms of their activities, their names, their symbols, their statutes and their programs, do not meet the requirements of Part 2 of Article 3 of the Law on the condemnation of the Communist and National Socialist (Nazi) totalitarian regimes in Ukraine and the prohibition of propaganda of their symbols. Starting from today, this political force and two other Communist parties cannot be the subject of the electoral process and cannot take part in the political life of the country”.

Han tillkännagav i samma utlåtande att justitiedepartementet skulle driva ett nytt mål för att totalförbjuda de tre partierna och detta mål gavs till... ja, gissa vem? Jo samma domare, Kuzmanov, som hoppade av förra gången ett totalförbud skulle drivas och som själv var föremål för rättsprocess med anledning av sitt avhopp. Med stor sannolikhet en utpressningssituation (döm rätt här och vi friar dig från anklagelserna för ditt avhopp förra gången) men likväl en märklig soppa, som så ofta i det ukrainska rättssystemet.

Den 3:e september 2015 bestämde så den lokala administrativa domstolen i Kiev att förbjuda alla aktiviteter för de två mindrekommunistpartierna. KPU däremot hade lämnat in ett överklagande som behandlades i oktober 2015 där det avslogs under former som strider mot många vedertagna rättsprinciper. Den 16:e december bannlyste så domstolen även KPU:s aktiviteter. ”Ett flagrant brott mot yttrandefriheten”, enligt Amnesty International. I övrigt passerade detta tämligen obemärkt i internationella medier, med vissa undantag som exempelvis the Guardian.  KPU svarade med att överklaga till Europadomstolen (ECHR).  

Lokala församlingar och domstolar har också sedan Euromajdan försökt förhindra förstamajfirande med olika metoder och baserat på olika motiveringar, som säkerheten eller ordningen eller med motiveringen att 1:a Maj skulle vara ”Dagen för Pro-rysk propaganda”. I övriga världen alltså arbetarnas dag. Till detta kan läggas kidnappningar, mord och misshandel av partifunktionärer från dessa partier som rapporterats från hela Ukraina efter Euromajdan och som fick en ”peak”i början av 2015. Högerextrema grupper har i stort sett fria händer att göra upp med kommunister och i vissa fall bereder polis istället väg för dem, som i Odessa den 2 maj 2014. Idag skulle SvT ha visat en film om just detta, vilket jag skrev om igår, men det blir nu kanske inte av eftersom bland andra den ukrainska ambassaden har protesterat mot innehållet. Med tanke på vad jag här redogjort för kanske det inte är så märkligt. Det finns mycket att dölja. Den stora frågan är varför Sverige ska hjälpa till att göra detta? Att fundera på under 1:a Maj.






Om pressfrihet och dubbla måttstockar… igen

Användande av dubbla måttstockar tycks ligga i tiden. Något jag har ironiserat lite över på denna blogg vid flera tillfällen nyligen (se sammanställning nedan). Nu får jag dessvärre anledning att återkomma till ämnet med anledning av SvT:s beslut att skjuta på (ställa in?) visningen av dokumentären ”Ukraina – revolutionens mörka sida”. Den skulle ha visats imorgon, 1 maj, men den får du alltså inte se.

Ukrainas ambassad och ett antal exilukrainare är bland dem som utövat påtryckningar mot SvT att inte sända denna dokumentär. De har synpunkter på innehållet och i mejlet till SvT från ukrainska ambassaden finns också en önskelista på sådant man önskar att vår public-service tv ska visa istället. Det har passerat utan större invändningar från de stora mediehusen. Såvitt jag kunnat se har endast Aftonbladet skrivit om detta av de större tidningarna. Filmen ger bland annat en djup inblick i de händelser i Odessa den 2 maj 2014 som ledde fram till massmordet på 48 personer som brändes inne i ett fackföreningshus. Vid mitt besök av platsen för en dryg månad sedan hade de anhörigas blommor och plakat städats undan. Grafittin med uppmaningen till oss att "aldrig glömma" var borttaget. Minnet av händelsen ska uppenbarligen suddas ut tycks den officiella hållningen vara. Varför Sverige ska bidra till den bedövande tystnaden förefaller mycket märkligt.

Egen bild. Fackföreningshuset som blev attackerat av blodtörstiga ultranationalister den 2 maj 2014. Nu (mars 2016) stängt och bommat för allmänheten.


Annat var det med den turkiska ambassadens påtryckningar mot TV4 att inte sända dokumentären ”Seyfo 1915” om folkmordet på assyrier/syrianer. TV4 svarade på kanalens egen blogg, med rätta, bland annat följande:

”Attackerna på pressfriheten har ökat under det gångna året. Reportar utan gränser publicerade i onsdags pressfrihetsindex 2016. Det är nedslående läsning. Även Sverige sjunker på listan. Som Reportrar utan gränser skriver handlar det om att ideologiska strömningar, regeringar och privata intressen gör gemensam sak för att tysta det fria ordet. Den här utvecklingen kan vi aldrig acceptera. Vi kommer att protestera mot varje försök att utöva påtryckningar som hotar yttrandefriheten. I kväll sänder vi naturligtvis som planerat dokumentären "Seyfo 1915 - Det Assyriska folkmordet" i kanalen TV4 Fakta kl 20.00”.

Ola Larsmo, ordförande för Svenska PEN, säger till SvD idag att ”det är väldigt viktigt hur man nu förhåller sig till Turkiets påtryckningar som påverkar yttrandefriheten. Det fodras (sic) ett tydligt politiskt ställningstagande” och tillägger att ”det här är inte acceptabelt”. Vilket han förstås har helt rätt i. Vi får se om han är lika ståndaktig när det gäller filmen om Ukraina. Häromdagen släpptes en rankinglista av Reportrar utan gränser (Reporters Without Borders) där graden av pressfrihet har mätts och placerat Sverige på en hedrande 8:e plats. Tydligen har vi dock sjunkit något på listan. Förhoppningsvis är det en tillfällighet. Ukraina har avancerat men ligger ändå på en mindre smickrande 107:e plats, en bra bit bakom exempelvis Kirgizstan, vilket säger en del om inställningen till det fria ordet. De lagarsom Ukraina tog förra året som begränsade yttrandefriheten rörande kommunism och de ukrainska nationalistiska organisationerna OUN/UPA är en yttring av denna.

De synpunkter på innehållet som framförts är förstås helt legitima att föra fram men det är notabelt att flera av dem misstämmer med filmens faktiska innehåll, vilket också påpekas av Martin Aagård i den ovan länkade AB-artikeln. Jag har själv sett filmen (med engelsk text tillgänglig på Youtube) och kan inte se några grova felaktigheter. Framför allt inte dess tes (som ifrågasätts av ukrainska ambassaden bland andra) att ukrainska ultranationalister och högerextremister har fått ett oproportionerligt inflytande över ukrainsk politik med våldsamma metoder. Jag har själv på nära håll under mina fem månader i Ukraina kunnat följa deras framfart och har själv varit på plats i Tjernivtsis rådhus där dussinet uniformsklädda män med breda axlar stod vid dörrarna till hörsalen och skanderade sitt missnöje med vissa beslut som togs av de församlade politikerna. En mycket utbredd strategi där rädslan för våld ska förmå beslutsfattare och domare att besluta och döma enligt de högljuddas vilja. Jag har också skrivit om dessa ibland maskerade och i vart fall uniformerade män som tar lagen i egna händer i namn av ukrainsk patriotism. Deras åsikter delas sannerligen inte av en majoritet av folket vilket allvarligt undergräver demokratin och rättssäkerheten i landet. Faran bör inte överdrivas men kan inte heller bortses ifrån, vilket den nu stoppade franska dokumentären framför. Ett perspektiv som sällan får utrymme i media. Inte nu heller vad det verkar. Möjligen vid ett senare tillfälle. 

 Frågan är bara varför SvT tvekar medan TV4 helt tillbakavisar alla påtryckningar om programtablån?







Om det högerextrema inflytandet över ukrainsk politik från denna blogg. Huvudsakligen ett utomparlamentariskt sådant vilket förvirrar journalister i väst som stirrar sig lite blinda på röstetalen i parlamentsval för partier som Svoboda och Högra Sektorn:











Om dubbla måttstockar:





Fransk film ger ukrainska ambassaden franska nerver

Filmen ”Winter on fire” har visats för miljoner tittare på Netflix och nominerats för Oscar som bästa dokumentär. Den innehåller material från ett stort antal filmare (både amatörer och proffs) som befann sig mitt i stormens öga på Majdan-torget i Kiev under vintern 2013/14. Perspektivet är således väldigt pro-majdan och demonstranterna beskrivs som uteslutande obeväpnade människor som deltog i en helt fredlig manifestation. Den bekräftar förstås bilden av heroisk, civil olydnad ställd mot en ondskefull regim, vilket är ett narrativ som naturligtvis gillas av EU/USA. Detta perspektiv utesluter helt möjligheten att protesterna innehöll våldsamma element från demonstranternas sida eller att den folkliga revolutionen skulle ha kunnat kapas av extrema nationalister med vapen i hand.  
  

En nyproducerad (Premieres Lignes/Canal +) fransk film som visar det sistnämnda perspektivet har nu fått sin franska tv-premiär, till stort förtret för den ukrainska ambassaden i Paris. Canal+ visade igår ”Les Masques de la Revolution” av Paul Moreira, som handlar om Majdanprotesterna och händelserna i Odessa 2 maj 2014 men också om de högerextrema nationalisternas grepp om landet där en parallell militär styrka har formats kring frivilligbataljoner som Azov-bataljonen och där gränspassager kan patrulleras av beväpnade män helt ställda utanför de ukrainska myndigheternas kontroll. Vilket ju bör likställas med terrorism eller i vart fall allvarlig brottslighet. Eller också sker detta med samma myndigheters goda minne. En minst lika kontroversiell fråga som det är fullt relevant att ställa i ett EU som är i full färd med att bädda för ett ukrainskt framtida EU-medlemskap. Den ukrainska ambassaden i Paris var emellertid av en annan uppfattning och tweetade häromdagen med adress till Canal + att de; “would be well-advised to reconsider the dissemination of the film”, det vill säga att det vore klokt om kanalen omprövade sitt beslut att sända filmen. Ett ganska starkt uttalande av företrädare för en nation som just nu ska reformeras i enlighet med EU:s krav på mänskliga rättigheter och friheter, såsom yttrandefrihet och pressfrihet.

Detta eventuella EU-medlemskap inbegriper en hel rad krav på reformer som syftar till att transformera Ukraina till en fullvärdig demokrati och rättsstat som fullt ut erkänner mänskliga rättigheter och friheter. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet är viktiga sådana hörnstenar men också att staten har monopol på våldsanvändande. När beväpnade grupper kan hindra mattransporter vid gränsstationer eller, som strax före jul, spränger elmasteroch slår ut eltillförseln för hela Krim under flera dagar utan större åtgärder från ukrainska myndigheter, är det sistnämnda ställt under starkt tvivel.

Those responsible for power supplies contracts with Russian-occupied Crimea shall be brought to justice”(Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk till Ukrainski Novyny 23/11-15)

Premiärminister Jatsenjuk fördömde el-avtalet med Krim, men inte våldsaktionen att spränga elmaster, vilket – liksom att hindra mattillförsel - mycket väl kan ses som brott mot den humanitära rätten (del av vad som brukar benämnas Folkrätten).

När en konflikt har påbörjats gäller den humanitära rätten lika för alla sidor oavsett anledningarna till konflikten eller vem som inledde fientligheterna”(Röda Korsets hemsida)

Det är just den här typen av oklarheter som gör det fullt legitimt att ifrågasätta den ukrainska regeringens vilja och/eller förmåga att ta till sig de ”europeiska värderingar” som det ofta refereras till när det ukrainska närmandet till EU förs på tal. Jag har i ett tidigare inlägg (för ganska precis ett år sedan) beskrivit denna oförmåga att befästa institutioner och hävda våldsmonopolet för utvecklingen av ett ”parallellsamhälle”. Det finns anledning att påminna om detta.

Slutligen är det ytterligare ett par saker som bör klarläggas. Jag har själv inte sett den här franska filmen. Jag kan således varken ställa mig bakom filmen som helhet eller ta avstånd ifrån den. Det är mycket möjligt att den visar en överdriven bild av de högerextrema nationalisternas betydelse för utvecklingen i Ukraina. Men vad jag har förstått av kommentarer kring filmen och av de trailers som finns tillgängliga på nätet så ställer den viktiga frågor som bör beaktas och visar ett perspektiv som sällan kommer fram i den ensidiga glorifiering av Euromajdan som media i väst i stort sett uteslutande ägnar sig åt. Ett narrativ som polariserar mot den ryska propagandans ensidiga bild av ett Ukraina helt styrt av nazister och våldsbenägna gatuligister. Sanningen finns oftast någonstans mellan nidbildernas och skönmålningarnas enögdhet. Så är det, enligt min uppfattning, också med Ukraina. En uppfattning jag styrkts i sedan jag tillfälligt bosatt mig i landet sedan början av november ifjol.

Det är också just därför som jag menar att Ukraina har allt att vinna på att låta alla perspektiv komma fram, att vara öppna för kritik och – viktigast av allt – att vidta kraftfulla åtgärder för att ta tillbaka våldsmonopolet. Det bör vara klart för alla när det är den ukrainska staten som använder våld och när det är enskilda eller grupper som tar lagen i egna händer. I annat fall kan inte Ukraina med trovärdighet anträda den väg till EU som var upphovet till Majdan-protesterna och inte heller döma ut den ryska beskrivningen av utvecklingen som ren och skär propaganda. Apropå ”be well-advised”…


Satir och dubbla danska måttstockar – eller; som man bäddar får man ligga

”Den lille havefruen” känner nog de flesta till. Den lilla bronsskulpturen med den lilla sjöjungfrun som sitter på en sten har blivit symbol för Köpenhamn i första hand men också för hela Danmark. På alla turistbroschyrer och hemsidor för Danmark/Köpenhamn finns hon avbildad och inräknad som toppattraktion. Danskarna omhuldar sin lilla havefru.


Därför var motivet väl valt av den brittiske satirtecknaren Dave Brown som ville gissla det danska beslutet att beslagta smycken och andra värdesaker från asylsökande flyktingar. I the Independent har han avbildat den lilla sjöjungfrun behängd med en massa beslagtagna smycken och andra värdesaker. En annan satirtecknare, Steve Bell, har i the Guardian avbildat den danske statsministern Lars Løkke Rasmussen som Hitler och med detta antydande att den lag som Danmark nyss tagit kan jämföras med Hitlertysklands plundring av judar på väg till gaskamrarna under andra världskriget. Grovt? Ja, men satir, och den bör ju få vara grov. Det har ju i stort sett hela västvärlden marscherat flera mil för att markera i samband med Charlie Hebdo-tragedin. Så även i Danmark.

Den lille havefruen med beslagtaget gods. Bild: Dave Brown, the Independent

Dansk statsminister i mindre smickrande avbildning. Bild: Steve Bell, the Guardian


Det är väl heller ingen som glömt de s.k. Muhammed-teckningarna, ”satiren” på Muhammed som Jyllands-posten publicerade för ett antal år sedan och som danskarna tyckte var så oerhört viktiga för att värna yttrandefriheten och pressfriheten att 11 tidningar valde att också publicera dem enbart av det skälet.

Satir (inte minst teckningar) och yttrandefrihet ligger alltså danskarna varmt om hjärtat… kunde man förmoda. Men just dessa brittiska satirteckningar tycks inte alls ha uppskattats i Danmark. Politiker tillhörande statsministerns parti Venstre, har rivit igång en twitterstorm där oppositionspolitiker anklagas för att ligga bakom den internationella kritiken mot Danmark och för att sprida falsk information om beslutet. Intressant nog verkar det vara just teckningarna som sårat allra mest.

Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard kräver nu att the Guardian drar tillbaka nazisatiren och har nu således glömt allt hon sa om Muhammedteckningarna, stora ord om att ”Ytringsfriheden skal forsvares” och att ”Vores grundlovssikrede ytringsfrihed er ikke till salg for en liter sødmaelk i Saudi Arabien”.

Som man sår får man skörda, heter det ju. Eller; som man bäddar får man ligga, som den danska oppositionspolitikern (Radikale) Sofie Carsten Nielsen säger till danska tv2.