Ukrainas judiska arv – förnekat och förglömt

Skodan slår i backen med en duns. Vi är på ukrainska vägar nu, med pot-holes som gör bilresan extra ”spännande”. Särskilt på småvägar som denna. Vi är på väg till Lisky, en by som inte finns. Närmaste ort på kartan är den lilla byn Kozujbynzi och vi kryper fram på dess byväg. Gåsfamiljer spatserar lugnt över vägen, höns pickar vid vägkanten, kalkoner burrar upp sina fjädrar utanför gårdsgrindarna och äldre kvinnor vallar sina kor, som blänger på oss genom bilrutan. Kvinnorna med för den delen. Det här är ukrainsk landsbygd och troligen är inte mycket förändrat sedan andra världskriget (2vk). Byn Lisky har dock inte funnits alls sedan dess. Däremot finns där en av de minst 1200 massgravar som ligger mer eller mindre gömda i ukrainsk jord. Omkring 1,5 miljoner judar mördades under 2vk och merparten av dem sköts eller slogs ihjäl och kastades i massgravar som de ofta tvingats gräva själva och just här ute bland fälten finns alltså en av dessa. Vi har med oss 74-årige Vasiliy som vet var den ligger och att det finns en minnessten på platsen. Den restes av en man som, enligt Vasiliy, mirakulöst nog lyckades undfly sina föräldrars öde att bli skjutna genom att gömma sig i ett solrosfält. Med hjälp av en polsk bybo ska han ha klarat sig genom kriget och så småningom emigrerat till Israel, varifrån han kom tillbaka 1992 för att med den här stenen hedra minnet av sina föräldrar, herr och fru Wagner, skjutna och tillsammans med hundratals andra nedslängda i en massgrav den 15 november 1943.


Egen bild. Vasiliy Petrovitj Horbatyi leder oss till platsen för en massgrav i den nu icke längre existerande byn Lisky.



Platsen ligger vid en dunge som utmärker sig bland de till synes oändliga fälten. Först tror vi att vår vägvisare Vasiliy har tagit miste på plats. I kanten av dungen ligger drivor av sopor och stickande rök blåser över oss från små eldhärdar bland skräpet. En traktor skyfflar upp soporna i högar. Kan detta stämma? ÄR det här verkligen platsen där hundratals människor ligger begravda och där en minnessten finns rest? Vasiliy blir lite osäker. Det var många år sedan han var här och vegetationen har blivit högre sedan dess så minnesstenen kan ligga gömd. Efter några minuters letande hittar han den ändå bland ogräs och risiga buskage. Texten, på hebreiska och ukrainska är kortfattad och mindre känslosam än man kanske kunde anat men han har i alla fall gjort vad han kunnat för att efterlevande ska minnas åtminstone två av offren för ”Holocaust by bullets”.


Egna bilder. Minnessten över offren för ett massmord. Lika bortglömd som själva händelsen?


Det gör ont att tänka hur få det är som bryr sig. Den här massgraven har alltså förvandlats till soptipp för de omkringliggande byarna. Det är ju inte så att ingen känner till massgraven. En kvinna i Kozujbynzi pekade ut riktningen för oss och Vasiliy berättar att bönder hittar benknotor där när de arbetar vid fälten. Dessutom finns ju minnesstenen där som en påminnelse och har funnits där nästan lika länge som Ukraina har varit ett självständigt land. Ändå har man uppenbarligen funnit det lämpligt att med drivor av sopor gömma och därmed glömma ett mörkt förflutet. Eller hur ska det tolkas? Värdigt är det hur som helst inte.


Egna bilder. Platsen för en massgrav i vilken flera hundra judiska offer för ett massmord ligger. Hedrade med en soptipp!



Jag gör resan tillsammans med Maj Wechselmann som jobbar med en film om sin mamma som har en del av sitt förflutna i de här trakterna, närmare bestämt i Husiatyn i Ternopil oblast (region), knappa två mil från massgraven. Husiatyn ligger alldeles vid floden Zbruch som länge utgjorde gränsen mellan det Habsburgska Galicien och Tsarryssland. Staden kom att präglas av denna närhet och plågas av den. I och med första världskrigets utbrott och rysk ockupation påbörjades den judiska samfällighetens undergång med deportationer och pogromer och som med de nazityskt ledda ”aktionerna” definitivt och bokstavligen begravde det judiska Husiatyn. 

Egen bild. Utsikt över "sömniga" Husiatyn en varm septemberdag 2016.


Vi har tidigare den här dagen gjort ett besök vid den stora synagogan i Husiatyn. Den byggdes på 1600-talet och har av S Ansky (pseudonym använd av judisk-ryska författaren Shloyme Zanvl Rappoport 1863-1920) beskrivits som ”den ljuvligaste och mest storartade i Galicien”. Den skadades vid de båda världskrigen men renoverades under sovjetregimen och stadens museum huserade här från 1972 och fram till den ukrainska självständigheten 1991. Då tog pengarna slut och synagogan har fått förfalla så till den grad att den är på väg att bli till en ruin. Huvudporten är halvt inrasad vilket ger oss tillräcklig glugg för att kunna ta oss in och filma och ta bilder.


Egna bilder. Den stora synagogan i Husiatyn. Snart endast en ruin om inget görs för att rädda den. Troligen får det då bli utländskt kapital som får sökas. I Ukraina är det få som är intresserade.


Grafittin på väggarna och skräpet som ligger på golven visar att vi ingalunda är de första besökarna. Det vi får se är bäst beskrivet som skändning. Den mest storartade synagogan i Galicien tycks här inte tillmätas något större värde. Till skillnad från den romersk-katolska kyrkan ett par kvarter bort som står inbäddad i byggnadsställningar, uppenbarligen under renovering.





Egna bilder. Inne i Stora Synagogan i Husiatyn. Att tala om skändning är ingen överdrift. Längst ned Maj Wechselmann och fotografen Andriy i filmtagning.


Enligt officiella uppgifter finns inga judar alls kvar i staden som annars kunde ha varit pådrivande för renoveringsarbete. Vi träffar Olha Vladimirovna Hofman, direktör för det museum som flyttade ifrån synagogan när den börjat förfalla alltför mycket. Hon har i många år försökt uppmärksamma myndigheter på synagogans förfall och vädjat ända upp på regeringsnivå om en räddningsaktion, men utan gehör. Själv menar hon att stadens judar skulle sluta sig samman för att bli starkare som påtryckningsgrupp. Vi undrar förvånat om det verkligen finns judar kvar i Husiatyn och Olha förklarar att det säkerligen är så att många gift sig med ukrainare och polacker och inte vill erkänna sin judiska börd. Enligt vår fotograf Andriy därför att det här i västra Ukraina kan innebära ”problem och tråkigheter” om man offentliggör sin judiska härkomst.

De högerextrema och ultranationalistiska elementen i västra Ukraina har därmed i stort sett lyckats åstadkomma en judisk självförnekelse som skyndar på att helt utradera det judiska historiska arvet i Ukraina. Därmed avslutar de jobbet som Nazityskland påbörjade under 2vk, att göra Ukraina ”judenrein” (”rent från judar”). I den nationalistiska ideologi som nu implementeras med lag av regimen ingår att vittvätta allt som nationaliströrelsen OUN gjorde och framhäva Sovjetunionens och Rysslands förtryck mot, samt NKVD:s likvidering av, ukrainare. Det innebär att den judiska historien i bästa fall ignoreras eller förbises men i värsta fall aktivt göms eller förvrids. Det vi bevittnade i Husiatyn visar en liten del av hur detta kan te sig ”på marken”.

Just nu bedriver jag intensiv research i material som berör det här ämnet. I bästa fall får jag till en bok. I vilket fall som helst lär det bli mer i ämnet på den här bloggen. Förhoppningsvis får också Maj Wechselmann sin film om sin mamma färdiggjord. I så fall får ni troligen se en glimt av vår exkursion till Husiatyn och en fascinerande och berörande historia om ett människoöde. Håll utkik!




Uzhgorod i gränslandet till EU


Det har blivit dags för hemfärd till Sverige efter fem månader i Ukraina. Det känns sorgligt att lämna Tjernivtsi men det lär bli återseende, kanske snarare än en anar. Vi tar dock bilvägen ut genom Slovakien och gränsen i Karpaterna och staden Uzhgorod. Vi hade också tanken att åka via Khust, främst känd för sina påskliljor. Det är ju påskafton när vi avreser. Påskliljan heter ju också Narcissus och det sägs vara i Khust som Narcissus skulle ha vandrat omkring och blivit förälskad i sin egen spegelbild och därmed givit namn åt Narcissismen. I Khust ska också en aktiv synagoga finnas som kunde vara intressant att besöka. Vi tänker att natten kunde spenderas i Mukacheve. Det blir dock rätt så sen avfärd och det vi läser i vår Transkarpatien-guide ger inte mersmak när det gäller övernattningsställe. Jag citerar:

"In the evenings, however, one should be more careful and cautious here. Young people 'warmed up' by evening fun, may happen to misunderstand your good intentions while you are going sightseeing, and not realize that you do not encroach on their territory and customs. They've got their own rules".

Det hjälpte oss att ta beslutet att istället åka direkt till Uzhgorod, vilket är 43 mil på bitvis ganska usla vägar. Dock inte sista biten genom Karpaterna vilket förvånar oss stort. Vi är hungriga vid ankomsten och ger oss ut i stadens gamla del och äter en bit. På vägen tillbaka till hotellet passerar vi grekisk-katolska kyrkan som har påskmässa. Flera hundra personer har kommit till kyrkan eller samlats utanför med sina korgar i vilka delikatesser som påskbröd, korv, skinka och allt möjligt annat (en har banan i korgen) finns nedpackade. Alla väntar på att prästen ska komma med vigvattnet och välsigna maten. Det ser fint ut med alla tända ljus. Överallt hör vi ungerska talas och mässan hålls också på ungerska. Ungern är ett av grannländerna till Transkarpatien och den ungerska minoriteten i staden utgör ca 7 % av den totala befolkningen på ca 115000.



 








Egna bilder. Påskmidnattsmässan i Uzhgorod var en oväntad och fin upplevelse.


 Transkarpatien tillhörde länge Ungern och ungerska separatister slogs ända in på 1950-talet, tillsammans med ukrainska UPA, mot de nyblivna sovjetiska makthavarna. Uzhgorod var Sovjetunionens västligaste utpost och regionen Transkarpatien (eller Zakarpattia som det heter här) gränsar numera till fyra EU-länder, Ungern, Slovakien, Rumänien och Polen, vilket gör 
regionen till en gränsregion med mycket både legal och illegal internationell handel. Det var i 
ovan nämnda Mukacheve som Högra Sektorn sommaren 2015 satte igång skottlossning mot 
poliser och förskansade sig i gränsskogarna under förevändningen att förhindra smuggling av cigaretter, enligt de knapphändiga och fortfarande oklara uppgifter som finns om händelsen. Möjligen var det en uppgörelse om marknadsandelarna i denna lukrativa illegala gränshandel. 

Transkarpatien är också hemvist för de som kallar sig rusiner eller Karpato-rusiner men som i Ukraina inte officiellt har status som etnisk grupp. Till skillnad från de angränsande länderna där de har denna status. Den ukrainska staten däremot betraktar dem helt enkelt som ukrainare som tidigare, tillsammans med vitryssar, gick under den gemensamma benämningen rusiner. De menar därför att det bara är en semantisk fråga. Detta är dock en historia för sig och kräver nog ett helt eget inlägg för att reda ut. 

Dagen efter midnattsmässan utforskar vi emellertid staden närmare och vårsolens värme får oss på gott fikahumör. Att sitta i solen med en god capuccino är inte dumt i Uzhgorod som har flera fina kaféer belägna längs floden och som är kända för att servera gott kaffe. Staden är känd för sina lindar och för de japanska körsbärsträden (Sakura) som blommar i slutet av april, men det finns även andra sorter som har vänligheten att blomma för oss.







Egna bilder. Våren möter oss på vägen ut från Ukraina. Vi får en sista dag i Transkarpatiens Uzhgorod när den är som bäst.


Vi hinner också med att titta närmare på den vackra synagogan som numera används som konserthus. Som så gott som alla städer i den här delen av Europa har Uzhgorod också en judisk historia. Innan andra världskriget delades staden mellan Tjeckoslovakien och Ungern. Det judiska bostadskvarteret hamnade i den ungerska delen medan begravningsplatsen plötsligt låg i Tjeckoslovakien vilket förstås innebar en del praktiska problem. Andra världskriget innebar emellertid också här slutet för den judiska gemenskapen. Nästan samtliga deporterades och få överlevde Förintelsen. Synagogans användningsområde vittnar om detta.




Egna bilder. Synagogan i Uzhgorod är en sällsynt vacker byggnad. Numera konserthus som hyser stadens filharmoniker. 


 Det bor också en hel del romer i Transkarpatien. Officiellt utgör de inte mer än 1,5 % av befolkningen i Uzhgorod men det är osäkra siffror då den senaste folkräkningen i Ukraina gjordes 2001. Det kan ha hänt en hel del på 15 år. Det är i alla fall tydligt att det är fler som tigger på gator och torg i Uzhgorod än på andra ställen i Ukraina. En del av dem som på detta sätt försöker få ihop lite slantar ser ut att vara romer men långt ifrån alla. Att det är påskhelg kan ha med saken att göra då mycket folk är i rörelse kring kyrkorna och kan tänkas vara på givmilt humör. Det finns helt enkelt en marknad för det här och nu.


Egen bild. Tiggare är ingen ovanlig syn i Uzhgorod. Under påskhelgen är det troligen också "god marknad" då folk är extra benägna att ge. Det är dock inget dramatiskt med att ge en slant till tiggare i Ukraina. Många ger trots att de har det knapert själva.


Vi tar hur som helst farväl av Ukraina just här. Uzhgorod gränsar till Slovakien och gränsstationen ligger inte långt från stadens centrum. Efter att ha spenderat fem månader i Ukraina blir kontrasterna mot Slovakien närapå chockartade. Vägarna är helt släta och vi har mestadels motorväg dessutom fram till vår slovakiska övernattningsort Presov. Husen är mestadels i gott skick och trädgårdarna välskötta, det är rent och prydligt och där det ofta i Ukraina är leriga allmänningar är dessa besådda med gräs i Slovakien. Vi funderar över om skillnaderna bara beror på inkomstskillnader och effekten av korruptionen. Efter bara någon mil kommer nästa chock då det plötsligt tornar upp sig ett stort, förslummat område upp där romer lever i träskjul eller i vad som måste betraktas som ruiner av hus. En öppen gräsplan intill ser ut som en sopstation och myllrar av människor i alla åldrar som är på väg till eller ifrån området, somliga bärande på stora knyten som kanske innehåller ved eller andra varor. Den här typen av "slum" har vi å andra sidan sällan sett i Ukraina där det är mer "jämnfattigt" så att säga. 

Jaha, så är vi i EU igen. 


På jakt efter det försvunna förflutna

En solig men kylig februarisöndag beger vi oss från centrala Lviv till den lilla staden Zolochiv, cirka 6 mil därifrån, på jakt efter det förflutna. Jag får följa med Jan Czajkowski och hans fru Ulla på deras sökande efter släktingar till Jan. Han har aldrig tidigare besökt sin pappas gamla hemtrakter och vet inte särskilt mycket om eventuella kvarvarande släktingar men har anlitat Lviv Ecotours för att få stöd med chaufför/guide, Serhiy, som också översätter och hittar i Zolochiv. Det kommer att bli en resa i sökandet efter ett förflutet som har begravts i nya lager av historisk fernissa, som en ny befolkning fört med sig, men också en resa i det nya och instabila Ukraina. Jans berättelse om hur hans pappa Jozef kom till Sverige är dock mycket speciell och spännande i sig och kräver ett visst utrymme till att börja med.


Till Sverige i ubåt

Som 21-årig elektriker krigsplacerades Jozef på en av Polens fem ubåtar och befann sig vid krigsutbrottet 1939 ute på Östersjön. När kapitulationen var nära beordrades de alla att söka hamn i Storbritannien eller på neutral mark, för att ubåtarna inte skulle falla i händerna på ockupanterna (Tyskland västerifrån och Sovjet österifrån enligt uppdelningen i Molotov-Ribbentrop-pakten). De två ubåtar som försökte ta sig till Storbritannien stötte på brittiska minor och gick till botten med man och allt. En ödets grymma ironi för flera hundra sjömän. De tre övriga båtarna (Zep, Rys och Zbik) begav sig istället mot svenska kusten och nådde tryggt fram, bogserade sista biten in till Vaxholm. Därifrån förflyttades de till centrala Stockholm innan de flyttades vidare till Taxinge-Näsby och slutligen till Mariefred, där de låg återstoden av den tid andra världskriget pågick. Flera år med andra ord, både båtar och besättning. Medan kriget rasade hemma i Polen fann de sig internerade i baracker intill sina båtar. Naturligtvis oroliga över vad som hände deras hemland och deras nära och kära och möjligen frustrerade över att inte kunna delta i skeendet, men i övrigt spenderande en ganska fri interneringsperiod i Mariefred. Flera av dem lärde sig svenska, lärde känna svenskar i Mariefred, tog tjänst i jord- och skogsbruk och deltog i den fridfulla stadens sociala liv. Det finns en bok om dessa ubåtar och sjömän, ”Polska ubåtar i Mariefred – en nästan okänd episod från andra världskriget”, skriven av Erik Dahlberg. Ytterligare en bok, ”En polsk ubåtsman i Mariefred” är skriven av en av de polska sjömännen, Wadek Sloma. Dessutom finns en film, ”När polackerna kom till Mariefred”, som beskriver den här ganska unika episoden.

Ungefär hälften av de total ca 169 sjömännen begav sig dock hem till Polen igen efter kriget, för att möta ganska osäkra öden. Den andra hälften däremot stannade i Sverige, och bland dem Jans pappa Jozef. Han bosatte sig i centrala Stockholm och levde där fram till sin död 1996. Till Polen åkte han först 1963 men blev besviken över vad han såg och om jag förstått rätt blev det hans enda besök till det gamla hemlandet. Dessutom hade den gamla hemorten Zloczow blivit Zolochiv efter kriget och en del av den ukrainska sovjetrepubliken. Dit begav han sig aldrig.

Här i Sverige gifte han sig och fick tre barn, två döttrar och så sonen Jan. De lärde sig aldrig polska riktigt (fanns ingen hemspråksundervisning då) och fick inte reda på särskilt mycket om Polen. Jozef talade inte gärna om det gamla hemlandet. Mycket är alltså fortfarande höljt i ett dunkel för Jan och hans systrar.


Zolochiv/Zloczow

Vad Jan ändå visste var att farfar också han hette Jan och var skomakare i det då polska Zloczow, utanför det då likaså polska Lwow (faktum är att han också levde medan det hette Lemberg och tillhörde Österrike-Ungern). Farmor hette Marta och började arbeta som piga åt Jan Sr men gifte sig med honom efter en tid och fick tre söner, varav Jozef var mellanbrodern. Hon var mer än 40 år yngre än Jan Sr och enligt ryktesuppgifter lär hon ha haft en kärleksaffär med deras inneboende, en ukrainare vid namn Adam Zagrobelny. Enligt dessa rykten skulle denne Adam till och med kunna vara den biologiska pappan till Jozef. Sanningen blev aldrig klarlagd och gick kanske i graven med mamma Marta, som dog i början av 1960-talet. Hon hade då för länge sedan lämnat Zloczow. Hon och Jozefs två bröder tvingades flytta till västra Polen efter kriget, då Zloczow alltså blev Sovjet-ukrainska Zolochiv.







Egna bilder. Längst upp Jan och sedan stan. En märklig blandning av lantlig idyll, sliten sovjetisk håla och ståtliga Habsburg-residens.



Vi skulle med andra ord hålla utkik efter både Czajkowskis och Zagrobelnys namn i sökandet efter eventuella anförvanter vilket blev ett ganska chansartat företag. Det fanns inga som helst garantier att arkiv och andra uppgifter skulle finnas intakta i Zolochiv.

- This is not like in Western countries, skrattade guiden Serhiy, som också berättade för oss om sin farfar som hann bli inkallad till fyra arméer under sin livstid, först den österrikiska under första världskriget, sedan ukrainska under den korta tid efter 1vk då den kortlivade Väst-ukrainska Republiken utropades, sedan den polska armén och slutligen den sovjetiska. Gränstrakter har ofta en komplicerad och lätt schizofren historia. Det gäller inte minst västra Ukraina.

Vi började hur som helst på ortens stora begravningsplats. Där fanns både enkla gravar med träkors och ståtliga sarkofager och minnesstenar med foton, som brukligt var i Sovjetunionen, ryska namn blandade med polska och ukrainska och en del tyska. Där hade vi dock ingen lycka med oss men fick en fascinerande promenad bland gravarna som framkallade fantasier om vilka människoöden som dolde sig bakom stenarnas namn och datum för födslar och dödsfall.




Egna bilder. Zolochiv begravningsplats. Det förekommer gravplundring, vilket framgår av bilden längst ned.


Strax intill begravningsplatsen finns också en av alla de otaliga monument över fallna soldater som fortfarande står i snart sagt varje stad i Ukraina. När Lenin och andra sovjetiska kommunistledare fallit i och med den lag som togs för knappt ett år sedan (Decommunization laws) bevaras fortfarande monument över kriget.



Egna bilder. Monument över fallna soldater i Zolochiv. The Great Patriotic War/Stora Fosterländska Kriget pågick 1941-45. Numera har Ukraina lagstiftat om att benämningen Andra Världskriget ska vara den enda officiella och det pågick 1939-1945 och inget annat.




Nya tider, nya krig

Efter vandring i snålblåst på begravningsplatsen är det dags för lunch på en av ortens krogar. Vi tar deras specialitet, en sorts gryta med kött, grönsaker och pommes frites (!). Lite udda men smakar bra och Nescafe-kaffet värmer gott. Vi får också tillfälle att lära känna guiden Serhiy lite bättre. Han är en väldigt sympatisk, lugn och öppen människa och berättar att han är inkallad till det militära egentligen sedan 13 månader och att han göra dessa turer på ”fritiden”. Som 46-åring och pappa blev han förvånad över sin inkallelse och förbittrad över att inte ha fått avsluta tjänstgöringen ännu trots att kontraktet skulle löpa över ett år. Det är dock ont om kunniga soldater och Serhiy som är så pass gammal att han hunnit göra militärtjänst i Sovjetunionen och har sedan varit reservofficer och är tydligen en duktig instruktör och det är som sådan han gör sin tjänst, i Yavoriv alldeles intill polska gränsen. Det är där NATO brukar hålla sina gemensamma övningar med ukrainska armén. Långt ifrån fronten i öst åtminstone. Men han avskyr livet i det militära och längtar till det civila livet på heltid. ”Männen där är inte helt normala”, säger han ungefär. 

Egen bild. Guiden Serhiy och Jan Czajkowski lägger upp planen för dagen (?)


Efter avslutad lunch beger vi oss till den katolska kyrkan i staden där det bör finnas dokument som skulle kunna ge ledtrådar Jans släktingars öden. Vi får vänta en stund eftersom det pågår en gudstjänst i kyrkan och kyrkoherden med andra ord är upptagen. Den tar dock slut rätt snart och den unge kyrkoherden tar emot oss. Han har dock inte tillgång till arkiven visar det sig och hänvisar istället till en person med administrativa uppgifter som Jan kan ta kontakt med senare. Det blir alltså inga personliga möten eller arkivträffar den här dagen. Jan får göra ett återbesök senare, mer förberedd och kanske i sällskap med sina systrar.




Katolska kyrkan i Zolochiv. Från 1726. Längst ned en minnestavla över offren i Katyn , Miednoje och Charkow.


Vi beger oss istället till slottet i Zolochiv. 


Zolochiv Slott och pogromen 1941

Slottet i Zolochiv ligger nästan mitt i staden och är ursprungligen anlagd under 1400-talet. De nuvarande byggnaderna är dock av senare datum men har en intressant historia. Den som är förknippad med andra världskriget är emellertid en mycket mörk sådan, pogromen 1941. Vid denna tidpunkt användes slottet som fängelse och de sovjetiska ockupanterna låste där in en mängd politiska fångar, varav många var ukrainare. När tyskarna avancerade i slutet av juni 1941 fanns inte tid att evakuera fängelset och de sovjetiska vakterna och soldaterna avrättade helt sonika fångarna. Flera hundra lik mötte den anländande tyska SS-divisionen Wiking och de övriga förband som anlände till staden den 3 juli. 

Vad som sedan hände finns det en del olika versioner av men helt klart är att en fruktansvärd pogrom utbröt där judar och en del kvarvarande ryssar, inklusive kvinnor och barn, slogs ihjäl på öppen gata eller slängdes levande i en massgrav. Enligt en historiker, Bernd Boll, som undersökthändelsen närmare, lär ett stort antal män ur den ukrainska befrielsearmén OUN däri ha slängt handgranater för att ta död på de som fortfarande levde. SS-divisionen Wiking vid sidan av Einsatzgruppe C (vars huvuduppgift enligt dess ledare Erich von dem Bach-Zelewski var att ”förinta judar, zigenare och politiska kommissarier” på östfronten)  lär ha deltagit men också ett stort antal civila ukrainare som varit ute efter hämnd för avrättningarna i slottsfängelset. Det sägs att en del judar varit officerare i sovjetiska säkerhetsstyrkan NKVD och därmed kunde ha varit inblandade i fängelseavrättningarna vilket spädde på den antisemitism som funnits lagrad sedan hundratals år och troligen varit en förklaring till den grymhet som utspelade sig under dessa julidagar i Zolochiv med omnejd. En grymhet som finns skildrad på film i ett Youtube-klipp som åtminstone påstås vara ifrån dessa händelser. 

Enligt Bolls uppgifter ska officerare ur reguljära arméns 295:e infanteridivision ha satt stopp för massakern, beordrat återställande av ordningen och förklarat de få överlevande stå under tyska krigsmaktens beskydd. Det varade nu inte så länge men det är ändå intressant att notera att det är en tysk överstelöjtnant (vid namn Otto Korfes) är den som avbryter massdödandet och att det förutom soldater ur SS-divisionen Wiking är ett stort antal OUN-aktivister inblandade som enligt Boll visade prov på en ”brutalitet överskridande det normala”.

Idag är slottet emellertid en fridfull plats med sitt Kina-slott och gröna vallar, som gjorda för picknick under soliga vårdagar.






Egna bilder. Slottet i Zolochiv. 


De mörka händelserna finns dock ingraverade i minnestavlor på väggen vid slottsporten. Beskrivningen visar dock spår av förnekelse då tavlorna endast talar om ”bolsjeviker” och ”nazister” som skyldiga till dödandet. Det finns en hel del skuldbearbetning att gå igenom för Ukraina. Något som givetvis försvåras av de lagar som togs för knappt ett år sedan och som förbjuder andra beskrivningar av OUN-UPA än de som följer hjältenarrativet av dessa rörelser. Som Göran Rosenberg en gång sagt är historieförnekelse ”ingen god tradition” och den gör att vi inte vet vart vi är på väg eftersom vi inte vet varifrån vi kommer. Boll är en tysk historiker men om hans ukrainska kollegor skulle upprepa hans ovanstående beskrivning av OUN-aktivisterna i Ukraina idag skulle den möjligen betraktas som ett lagbrott.

Egen bild. Minnestavla vid Zolochiv slott. Endast nazister och bolsjeviker ligger bakom pogromen på judar... enligt vad man vill att vi ska minnas.


På vägen från slottet stöter vi ihop med flera hundra soldater ur livgardet. Troligen på väg till en filmföreställning, eller kan det möjligen vara en stor dragning. De marscherar hur som helst alla in i Folkets Hus som står där och minner oss om Sovjettiden. Jag hinner fundera över vad dessa unga män vet om vad som skedde i denna stad under 2vk och på vilket sätt det har beskrivits. Dödandet fortsätter och historierevision är ett sätt att hålla det igång.


Egna bilder. Livgardet på väg till... filmvisning?




Mera slott

Vi hinner med ytterligare ett slottsbesök. Bara ett par mil från Zolochiv finns Pidhirtsi med sitt en gång mycket ståtliga slott, byggt mellan 1635-40. Det liknar numera ett spökslott men det är lätt att ana dess forna prakt och utsikten från baksidan ned mot dalgången är magnifik. Den siste privata ägaren packade ihop allt av värde och flydde till Rumänien vid krigsutbrottet 1939 och det har sedan dess varit bland annat tuberkulossanatorium. Det står nu under Lvivs Konstgalleris jurisdiktion men det finns inte pengar att göra några större renoveringar. Ett monument över fallna krigshjältar står framför slottet som minne från Sovjettiden. Ett slitet och förfallet slott är ett annat sådant.







Egna bilder. Pidhirtsi slott. Samt det nästan obligatoriska krigsmonumentet.

Egen bild. Ett eget litet kapell hör naturligtvis ett slott av rang. Pidhirtsi slott tillhör detta.



Det judiska Sasiv/Sassov och sovjetiska rymdkrigslämningar  

Vägen tillbaka till Lviv från Zolochiv finns ytterligare ett slott, Olesko, som ingen riktigt vet hur gammalt det är men som är nämnt i skrift så tidigt som på 1200-talet. Detta hinner vi tyvärr inte se närmare på men det finns en del andra intressanta lämningar från förr av lite ovanligare art.
I närheten av byn Sasow/Sasiv finns en judisk begravningsplats, eller rättare sagt fanns. Det är nu inte mer än en inhägnad gräsmatta, men det står två märkliga vita byggnader kvar mitt ute i det gröna. Där vilar två Sachidiska rabbis/tzadiker av Sasow-dynastin. Vår guide kallar denna typ av gravhus för Ohil. Det är inget jag känner igen och hittar inte heller något på nätet med denna benämning. Kanske någon läsare av detta vet? Vi får dock se dem endast från vägen, en bra bit bort. Själva byn beboddes före 2vk till cirka 40 % av judar. En församling som förintats på samma sätt som så oerhört många i byarna runt omkring här i Ukraina och i Polen. Det mer kända Brody ligger bara någon mil från denna plats exempelvis.

Egen bild. Inte lätt att se men ska vara gravplatser för Sasov-tzadiker. Odil?


Den chassidiska Sasow-dynastin tillblev emellertid här 1775 under rabbi Moshe Leib Erblich av Sassov. Dessa dynastier grundades av lärlingar till Chassidismens grundare Baal Shem Tov och brukar bära namnet efter platsen där dynastiernas grundare residerar. Sasow-dynastin är bara en av alla dessa som fanns i det som nu är Ukraina. Utanför Tjernivtsi finns exempelvis residenset för Sadagora-dynastin, vilken jag skrev om för ett par veckor sedan. Att besöka en tzadiks grav är en helig handling för chassidiska judar och pilgrimer brukar resa till dessa platser för att be. Bönerna ska få extra kraft vid dessa gravplatser. 

Inte långt därifrån står lämningar av modernare snitt men som jag inte heller blir riktigt klok på vad de egentligen är. Vår guide säger att de uppfördes under den del av kalla kriget som brukar kallas ”Star Wars”, då USA - under Ronald Reagan - lät projektera SDI, ett rymdförsvar för att slå ut sovjetiska missiler. Således tror jag att detta är sovjetiska så kallade ”Early Warning-radar” av något slag. Svar på Reagans "Star Wars". Men jag kan inte härleda på nätet om detta stämmer och i så fall exakt vilken typ detta rör sig om. Kanske även här någon läsare känner till dessa monument över kalla krigets sista dagar?

Egen bild. Sovjetisk Star Wars-radar? Utanför Sasiv.




Tillbaka till Lviv kommer vi alltså utan att ha fått några svar på så många frågor om sin släkt. Men vi har fått en intressant tur genom västra Ukraina, tidigare Sovjet, tidigare Polen, tidigare Österrike-Ungern. Lager på lager av historiskt damm ligger över dessa trakter och gör dem så oerhört intressanta att besöka. Det förflutna ligger där under dammlagret och inte sällan pekar det mot framtiden på ett sällsamt och skrämmande sätt som jag tycker är påtagligt här i Ukraina.Till slut hittar vi faktiskt också en namne till Jan. Förvisso med lite annan stavning och knappast släkt. Men det får duga som avslutning.

Egen bild. Jan Czajkowski och namne (gatuskylten)