Så har ytterligare ett år passerat. I vanlig ordning vill jag summera inläggen här, och jag kan konstatera att bloggen haft en ovanligt tydlig ideologisk profil under året. Mycket har burit socialdemokratisk prägel.

Särskilt påtagligt var detta under första halvåret 2012, då praktiskt taget alla texter skrevs för min partiförening Tjänstemännens socialdemokratiska förening. Jag la ner det projektet framför allt för att jag blev så trött på mig själv. Fast det är lustigt: För några år sedan jag svårt att motivera mitt bloggande för att jag inte såg någon röd tråd i det. På sistone har snarare motsatsen varit problemet. Det är väl bara att inse att det som kommer ut kan vara spretigt eller enformigt – oftast är det nog någonting mitt i mellan – men det viktiga är att själva skrivandet som en prövande process känns meningsfullt. Och det gör det, för det mesta. Omkring 2007-2008 blev det oftast mycket diskussion i kommentarsfältet efter blogginläggen. Med intåget av främst Facebook och Twitter har det försvunnit nästan helt. Det beklagar jag.

En strävande pragmatism

Den av texterna från 2012 som jag tror jag är mest nöjd med skrevs ganska snabbt, efter att jag sett dokumentären om Olof Palme. Där ville jag göra främst två poänger, och jag tror att båda är lika viktiga. Den ena anknyter till socialdemokratins pragmatism. Det handlar om att vi måste ta till oss att Alliansen under sex år vid makten förändrat den sociala verkligheten genom sina politiska reformer. Vi kan inte gå till val på återställare – avskaffandet av Rut-, Rot- och jobbskatteavdrag – bara för att de är ideologiskt rätt. Vi måste ha en mer långsiktig strategi. (Vid årets början gjorde jag en tillbakablick där jag konstaterade att tiden i Vägval Vänster bland annat lärde mig vikten av att kompromissa med verkligheten. Det ska inte förväxlas med triangulering.) Den andra poängen handlar om en iakttagelse jag gjorde från Palmedokumentären (och av Henrik Berggrens biografi), vilken enorm framtidstro som en gång genomsyrade socialdemokratin men som nu tycks så fjärran. Jag tror att vi måste återvinna framtidstron – utan att blunda för utmaningarna.

Efter en stormig höst med Håkan Juholt som partiledare skrev jag för partiföreningens webbplats en text om att den politiska idéutvecklingen i ett parti inte kan vara avhängigt partiledaren. Detta mot bakgrund av den livskraftiga eftervalsdebatt som lockade mig att gå med i partiet (efter att jag på andra vägar börjat känna mig allt mer befryndad med socialdemokratin), men som tystnade när väl en ny partiledare var på plats (och i viss mån på grund av att Kriskommissionen lagt fram sina slutsatser).

Under hösten började jag skriva på min politiska bekännelse, ett slags reflektioner kring de personliga erfarenheter som präglat min ideologiska utveckling. Detta bland annat för att undvika falska anspråk på objektivitet. Från min klassbakgrund bland arbetare i en liten bruksort i Värmland kan jag känna stor tacksamhet över den socialdemokratiska utbildningspolitik som varit en kraftfull utjämnare av livschanser. Denna jämlikhetsnorm är – tillsammans med bejakandet av strukturomvandling som samhällsförändrande kraft, samt byggandet av en dubbelmaktsstruktur där demokratin kan få liv – en huvudsaklig beståndsdel i socialdemokratins ideologiska kärna.

Att lära av historien

På min partiförenings webbplats skrev jag några krönikor som bäst kan karaktäriseras som politisk-ekonomisk historia. Den första handlar om socialdemokratins utveckling under 1900-talet – från Per Albins folkhemstal till Göran Perssons vision om gröna folkhemmet. Varje kris har övervunnits genom att man tagit fram ett övergripande reformprogram, och jag menar att det är hög tid för ett sådant nu. Just gröna folkhemmet kan vara den samlande idén.

Bretton Woods är den plats i USA där man 1944 beslutade att reglera det globala finanskapitalet.

Den andra krönikan skrev jag efter att ha lyssnat på ett föredrag av Lena Sommestad om eurokrisen, arrangerat av S-studenter på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Det handlade mycket om den gamla guldmyntfoten, Bretton Woods-avtalet och den liberala normpolitiken. I kölvattnet av finanskrisen 2008 funderade jag på om det inte är dags för en ny sådan ekonomisk-politisk regim. Det är tydligt att det globala finanskapitalet måste regleras åter, för den reala ekonomins utveckling och välfärdens fortlevnad.

Den sista av de tre tar utgång från diskussionen om ekonomisk tillväxt och om huruvida denna är förenlig med ekologisk hållbarhet. Det historiska exemplet används med hur Erlander och Palme talade om ”förväntningarnas växande missnöje” och genom ökad offentlig konsumtion styra om den stigande köpkraften så att den inte skulle leda till ekonomisk överhettning. Utmaningen i dag handlar inte om hur vi ska få ned tillväxten, som en del gröna vill hävda, utan den handlar om hur vi bygger ett samhälle som klarar av att tillgodose människors behov vid en relativt låg nivå av ekonomisk tillväxt. Även i framtiden handlar det om att bygga samhällsinstitutioner som främjar solidaritet och social tillit.

Gemenskapen och det gemensamma

Utifrån ett nummer av Liberal debatt som hade tema socialdemokrati skrev jag bland annat om den offentliga sektorn, och om hur Gustav Möller såg välfärdstjänster som socialisering av en del av tjänstesektorn. Men framför allt skrev jag om Blue Labour som ett försök att hantera kommunitära strömningar som finns i dag precis som de gjorde på tjugotalet när socialdemokratin sökte sin väg. Och jag menar att det är ett missriktat försök, men ett svar på ett angeläget dilemma.

Den amerikanska filosofen Martha Nussbaums läsningar av främst Aristoteles förtjänar mer diskussion.

Då vill jag hellre se en moralfilosofisk vändning i diskussionen om den socialdemokratiska idéutvecklingen. Den nyliberala offensiven, från Margaret Thatcher och framåt, grundade sig i människosyn mer än något annat. Utifrån en viss syn på vad människan är har institutioner omformats för att få människor att agera på vissa sätt. Vi socialdemokrater behöver återvända till frågan om människosyn. Med utgång från den kan vi se hur institutioner kan reformeras för att nyttja strukturomvandlingen för våra värderingar.

Jag skrev också ett par inlägg med anknytning till franska respektive amerikanska revolutionen som kan vara relevanta i sammanhanget. Den förra om hur socialdemokratin fört vidare revolutionens krav på representation, och hur den sett att medborgarnas deltagande i samhällsstyret förutsätter att grundläggande materiella behov är tillgodosedda. Som Aristoteles sade kräver medborgerligt engagemang vissa arkitektoniska funktioner i samhället. Hos samhällsvetare som Martha Nussbaum och Gösta Esping-Andersen finner vi stöd för tesen att en socialdemokratisk välfärdsregim skulle vara mest framgångsrik i att tjäna detta syfte.

Det senare inlägget, med anknytning till amerikanska revolutionen, tar upp Thomas Jeffersons tänkande. Jag är av uppfattningen att den republikanska idétraditionen, som jag inte kan se dagens GOP som någon god representant för, är oförtjänt bortglömd – för att inte säga inte uppmärksammad alls – på vår sida av Atlanten. Jag tror att det skulle ge särskilt socialdemokratin en hel del att utforska det tänkandet, vid sidan av socialismen som liberalismen.

Strukturomvandlingens utmaningar

Under sensommaren läste jag färdigt Anders Nilssons och Örjan Nyströms bok Reformismens möjligheter (2008), och jag delade med mig av mina reflektioner kring vad de skriver om hur den senaste vågen av strukturomvandling – sedan nittiotalskrisen – skapat nya mönster av utsortering från arbetsmarknaden och förändrade villkor för tjänstemännen bland löntagare. Jag menar att Socialdemokraterna måste utforma en politik som svarar på båda dessa problem.

Ernst Wigforss skrev till valet 1932 pamfletten ”Har vi råd att arbeta?”

På min partiförenings webbplats förde jag ett resonemang om politik för full sysselsättning som fick delas upp på två krönikor. I den första kritiserade jag regeringens jobbpolitik och påpekade att avgörande för framgång är en förmåga till strukturanalys, att kunna bedöma det marknadsdrivna omvandlingstryck som präglar samhället och att kunna utnyttja dess dynamik på ett sätt som bär fram de socialdemokratiska jämlikhets- och demokrativärderingarna. I den andra förde jag fram några förslag (jag tänkte återkomma med fler) på hur en politik för ökad inflationstakt i näringslivet, samt mål för offentliga investeringar, kan vara en väg till att pressa ned arbetslösheten och att bygga en stark ekonomi. Dessa idéer återkom jag i viss mån till – och vidareutvecklade dem – när jag mot sommarens slut resonerade lite kring den stomme till reformprogram som Stefan Löfven presenterat på första maj och i Almedalen.

Från eurokris till gentrifiering

Jag lade under året också ut några texter som är lite svårare att placera in i något fack, men som jag ändå tycker förtjänar att lyftas fram. En lyfte fram ett förslag om clearingunion som John Maynard Keynes kom med till Bretton Woods, men vill använda det på europeisk nivå för att komma till rätta med de stora obalanserna i euroområdet. En annan är egentligen en äldre text med ett strukturellt grepp om hur Piratpartiet respektive de sju riksdagspartierna (skrevs 2009) hanterar sociala medier. Den tredje tar upp diskussionen om gentrifiering, vad det är för ett slags problem och vad som bör göras.

Spaning om det kommande året

Det brukar alltid vara intressant (för mig) att titta tillbaka på spekulationer från föregående årskrönika om vad året skulle komma att bjuda på. Det har inte varit så ofta dessa visat sig förverkligas. För ett år sedan trodde jag att jag kanske skulle skriva mer från läsandet av Per Gahrtons Vad vill de gröna? (1988) och Anthony Giddens Tredje vägen (1998), samt någonting utifrån Alf Hornborgs essäsamling Myten om maskinen (2011). Det har inte blivit av. Däremot utvecklade jag i viss mån mina tankar om socialdemokratins baksidor. Böcker av kärleksfulla kritiker som Yvonne Hirdman och Olle Sahlström har jag inte läst, inte heller av sådana som Hayek, Popper och Schumpeter. Allt detta kvarstår till 2013, och somligt känns fortfarande relevant.

I början av sommaren skrotade jag mitt projekt att skriva en bok om grön ideologi. I gengäld berättade jag nu i december om att jag istället håller på att redigera ihop allehanda inlägg från bloggen till en essäsamling om socialdemokrati. Som jag sade kommer det här inte att märkas så mycket på bloggen under 2013, eftersom det till största delen rör sig om redan befintliga texter som i viss mån ska anpassas och kompletteras. Men här och där finns det lite större luckor i resonemangen. Framför allt gäller det en essä om klimatfrågan och ekologins utmaningar – där jag visserligen skrivit en hel del (framför allt för några år sedan), men där resonemanget dels behöver knytas ihop bättre, dels giftas ihop med socialdemokratisk ideologi och praktik.

Annars listade jag i början av hösten några utmaningar som det känns väldigt relevant att utforska. Med reservation för att det mest spännande är att gå dit inspirationen tar en, kan de följande fyra gärna få bli några teman för 2013 års bloggande.

1. En öppen värld

Människors längtan efter bättre livsvillkor måste ses som en stark drivkraft för positiv samhällsekonomisk utveckling. Ökad migration är inget hot mot det goda samhället, utan en av dess förutsättningar. Det kräver en fördjupad diskussion om medborgarskapet i dess civila, politiska och sociala aspekter. Till kategorin hör också försvars- och säkerhetspolitiken, där förändringar genomförts utan bredare debatt för att möta förändrade omständigheter, liksom handels- och biståndspolitik. Tjugo år efter kalla krigets slut börjar också Washington Consensus att släppa sitt grepp.

2. En livskraftig miljö

Klimatförändringarna, Peak Oil och minskad biologisk mångfald reser allvarliga tvivel kring hållbarheten hos vår industriella samhällsmodell. Produktionen blir ständigt mer effektiv, men när den privata konsumtionen av varor stiger i än högre takt ökar också resursförbrukningen och utsläppen mer än vad jorden klarar av att återhämta sig från. Vi behöver utveckla ett nytt synsätt att bygga politiken på – men en romantiserad bild av naturen är inte vägen fram. Bortom den meningslösa uppdelningen mellan kultur och natur måste politikens utgångspunkt vara ett ekologiskt bärkraftigt samhälle.

3. En fördjupad demokrati

Utvecklingen mot ökad övervakning genom sådant som FRA-lagen och datalagringsdirektivet, för att inte tala om inskränkningar i och kränkningar av mänskliga rättigheter till följd av kriget mot terrorismen, är en väg bort från ett samhälle byggt på tillit. När det är tydligt att stora samhällsutmaningar kräver ökat demokratiskt deltagande är den växande misstron, till följd också av ökad ojämlikhet och av nedskärningar till följd av ekonomiska kriser, ett hot mot de gynnsamma levnadsförhållanden som varit rådande i de västerländska demokratierna under decennier. Den utvecklingen måste vändas.

4. En frihet i levnadsval

Under 1960-talet, som följd av ökad välfärd, accelererade utvecklingen mot större individuellt självbestämmande och frigörelse från traditionella auktoriteter. Det är en utveckling ska bejakas, och med en politik som ökar människors livschanser behöver den inte vara något hot mot social sammanhållning och tillit. Politiken ska försöka se till att människor kan skaffa sig de förmågor som krävs för ett gott mänskligt liv, men den ska inte avgöra vad som är ett gott liv. Politiken ska sträva efter en fredlig samexistens mellan olika sätt att leva, inte främja vissa livsval framför andra.

Årets lästa böcker

Under 2012 har jag läst en del, främst om socialdemokrati. (Skönlitteratur har jag inte tagit upp här, ej heller rapporter, tidskrifter och dylikt.)

Under sommaren läste jag Jenny Anderssons När framtiden redan hänt (2009), Göran Greiders Ingen kommer undan Olof Palme (2011) och Carl Hamiltons S-koden (2012). I oktober hade jag läst Tony Judts Illa far landet (2011), antologin Den grå vågen (red. Katrine Kielos, 2009) samt Anders Nilssons och Örjan Nyströms Reformismens möjligheter (2008). En månad senare kunde Kjell-Olof Feldts En kritisk betraktelse (2012) och Christer Isakssons Den nya vänstern (2010) läggas till listan. Sedan dess har jag även läst Stefan Carléns och Christer Perssons debattskrift Åter till full sysselsättning (2012) samt Wolfgang Streek Den demokratiska kapitalismens nederlag (2012), egentligen ett specialnummer av Tiden som innehåller ytterligare några texter.

Om jag lyckas hinna läsa lika mycket under 2013, genomsnittligt nästan en bok i månaden, blir jag nöjd. På listan över böcker att läsa (som jag redan påbörjat) står Nils Karlebys Socialismen inför verkligheten (1926), Sten O Karlssons Det intelligenta samhället (2001), samt Nilssons och Nyströms Den sociala demokratins andra århundrade? (2005) och Jämlikhetsnormen (2012).

Och så lite siffror

Avslutningsvis kan det konstateras att 2012 års blogginlägg blev 23 till antalet. Det är bara något fler än bottenåret 2009 (17 inlägg), långt ifrån rekordåren 2007 (94 inlägg) och 2008 (81 inlägg), och det är en bit under de två senaste åren (35 inlägg för 2010 och 30 inlägg för 2011). Samtidigt skulle jag gissa att om man ser till den rena textmängden, så tror jag att åren 2010-2012 ligger väl i nivå med 2007-2008. Jag tror att jag lyckats höja kvaliteten på texterna med tiden.

Inkommande söktermer

• kommunitära strömningar

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om arbetarklass, bloggnostalgi, gröna folkhemmet, Håkan Juholt, hållbar utveckling, jämlikhet, kommunitarism, Lena Sommestad, Martha Nussbaum, Olof Palme, pragmatism, S-akademiker, socialdemokrati, Stefan Löfven, strukturomvandling, Vägval Vänster, välfärd