Man har röstat i supermakten

Medierna svämmar över av rapporter från USA-valet. Det var så jämnt, så jämnt, var det huvudsakliga budskapet. Dramaturgin verkar viktigare än innehållet. Det var väl i alla för väl att Obama vann till slut. Vilken rysare om företrädaren för ett parti, som innehåller både den kristna högern, teapartyrörelsen och diverse tokstollar som agiterar för mer vapen, dödsstraff och abortförbud, hade vunnit. Men det har ju hänt förr. Bush vann ju, den ena gången på ett hederligt sätt som det verkade. Ni vet han som inför terroristkriget sade: Är ni inte med oss, är ni emot oss.

Obama har en del att bevisa. Hoppas han nu vågar (och vill) ägna sig åt även miljö- och klimatproblemen, vilket onekligen behövs i det land som står för den värsta miljöförstöringen och där hälften av befolkningen tror att gud kommer att ordna biffen.

Går det dåligt, sparka coachen

När mediamobbningen av Juholt börjar lägga sig, kan jag inte låta blir att undra, hur det gick med de andra riksdagsledamöter som gjort ungefär samma sak med hyresbidrag från riksdagen som Juholt. Det är väl för mycket begärt att några media ska bry sig om det. Det säljer inga lösnummer. Drevupphetsningen finns inte där. Vad var det han gjorde egentligen, Juholt? Hyran var inget brott, det var oklara regler i riksdagen. JAS-planen var det kanske lite fram och tillbaks med men, ärligt talat, vilken politiker är stringent och tydlig? A-kassan i budgeten tyckte man inte var något fel. Och att M stött sig på SD i försvarsfrågan må vara kronologiskt lite tokigt men jag gissar att även borgerligt sinnade personer förstod vad som avsågs. Så vad är kvar att klaga på? Ja, egentligen är det väl opinionssiffrorna.
_________

Läste igår i DN att utrikesministern uttalat sig om sanktionerna mot Iran och sagt: Därför måste vi från europeisk sida försöka att aktivera förhandlingsspåret. Märker att jag faktiskt håller med om något han säger och att jag blir förvånad över det. Iran verkar ha målat in sig i ett hört och det gäller väl att låta färgen torka någonstans tillräckligt för mullor och andra ska hitta en utväg.

The American dream

Gingrich heter en republikan i USA som aspirerar på att bli president. Han anser att palestinierna inte är något folk. Det är ett påhittat folk, säger han. Med det menar han förmodligen att israelerna skulle vara ett riktigare folk. Gingrich anser också att israelerna har rätt till ett land men inte palestinierna. De hade chans att ge sig av till många ställen, lär han ha sagt. Han säger att det aldrig funnits något Palestina och sprider skrönor om palestinier och terrorutbildning. Man kan undra över ingredienserna i denna soppa. Men bara en kort stund. Grunda med en rejäl portion vanlig rasism. En del röstfiske i inrikespolitiken. Ett par ordentliga nypor ren dumhet. Smaka av med lite gammaldags vänsterskräck. I mina öron låter det som våra sverigedemokrater fast värre. Gingrich, som också stöder de amerikanska krigen, förespråkar barnarbete och förnekar klimatproblemet, lär leda opinionsmässigt bland de republikanska presidentkanditatskandidaterna. Vilken rysare! Å andra sidan kanske Newt som kandidat vore bästa sättet att få Obama omvald.

Bildt, Juholt och media

Som jag var inne på nyligen, är det politikers sak att vidta åtgärder mot regimer som bryter mot mänskliga rättigheter, inte enskilda bolags. D.v.s. det är väl bra om bolag gör det också men man kan inte räkna med det, eftersom syftet med deras verksamhet är något helt annat – att göra vinst. Ericsson exporterar så mycket man kan för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Iran eller Syrien spelar mindre roll. De betalar. Det är väl inte så hedrande att man samtidigt låtsas att den utrustning man säljer inte kan användas av diktatorer till att spåra motståndare. Men värre är att vår utrikesminister stoppar sanktioner som hela EU i övrigt står bakom för att skydda inhemsk export till Syrien. Bildt hänvisar till ett demokratiskt syfte! Ingen i regeringen säger emot. Bildt har dessutom mage att påstå att svensk press är okunnig, när man tar upp saken och inte applåderar hans veto i EU. Vi har ingen anledning att känna oss stolta över detta.
_____________

Mediadrevet fortsätter efter socialdemokraten Juholt. Det är som flugor på en sockerbit. Vittringen av en möjlighet att Juholt måste offras drar till sig all sköns mediaexponering, ibland mer, ibland mindre seriös, ibland bara en omedveten megafon för enskilda maktintressen. Inget nöje för någon att beskåda. Inte gagnar det socialdemokraterna och inte gagnar det media.

Europa svajar

Papandreous politiska spel illustrerar egendomliga inslag i den moderna ekonomin. Ett egennyttigt infall av en gubbe i ett litet land påverkar hela Europa, alla börser och hela världsekonomin. Hursomhelst måste Greklands regering för länge sedan ha förbrukat allt sitt förtroende både inom och utom Grekland. Om man ändå ska dra ut på besluten, vilket inte verkar särskilt begåvat just nu, vore det enda vettiga att avgå och utlysa ett nyval. Merkel och Sarkozy verkade på allvar tagna på sängen av Papandreous fint med folkomröstning. Hade de verkligen inte insett risken för detta och för annat sprattel av grekiska regeringen. Det verkar som om det är brist på kompetenta rådgivare som kan hjälpa dem med förhandlingsspelet. Reaktionen var i alla fall snabb. Ta vårt förslag eller lämna euron! Hur det i praktiken ska gå till att hindra ett land att ha kvar den valuta man har, om det blir aktuellt, ska bli intressant att se.

Efter detta ska Merkel och Sarkozy ta sig an en annan opålitlig gubbe. Då blir det riktigt allvar och inga bunga-bunga-fester.

Italiens sköna land

Redan Birger Sjöberg längtade till Italien. Vem gör inte det? Men det finns avigsidor. ‘ndranghetan, maffian och camorran å ena sidan och en visserligen liten men smällrik premiärminister med fascistisk dragning å andra sidan.

För ett par veckor sedan uppgav DN att Berlusconi många gånger betalat en person för att ordna unga kvinnor till premiärministerns bunga-bungafester. Berlusconi säger att de unga kvinnorna varit "bara vänner" och att han betalat därför att han "är en generös man som velat hjälpa en familj i nöd".

De här grodorna lär också ha hoppat ur munnen på Berlusconi.
"Mussolini mördade aldrig någon. Mussolini skickade iväg människor på semesterinternering."
"Jag är politikens Jesus Kristus. Jag är ett tålmodigt offer, jag står ut med allt och jag offrar mig själv för alla."

Dumhet, dåligt omdöme och arrogans är inte egenskaper Italien behöver hos en ledare i dessa tider. Tyvärr tycks det gå utför med Italiens ekonomi, medan premiärministern blir allt rikare.

Tidsplan: Vi åker hem när det är klart

Tacome-dalen i Zabul-provinsen

Den 4 november ska regeringen lägga fram sitt förslag om de svenska trupperna i Afghanistan. Överläggningar pågår nu mellan alliansen och de rödgröna partierna.

Som gammal pacifist så kan det tyckas självklart vad min åsikt är. Krig är aldrig en bra lösning på ett problem. Däremot tycker jag att debatten om den nuvarande militära insatsen är märklig.

En del debattörer ställer militär närvaro mot civil närvaro, exempelvis med biståndsverksamhet. Hans Linde har presenterat det som Vänsterpartiets åsikt i Aftonbladet. Birger Schlaug har också skrivit om saken, genom att ställa en del märkliga frågor på sin blogg. Schlaug och Linde är överens om att vi borde ha bistånd istället för militär. Det är också så jag uppfattat den gemensamma rödgröna linjen, som ju talar om ett slutdatum för svenskt militärt deltagande i Afghanistan senast 2013.

Det är ett märkligt resonemang. De olika afghanska styrkorna är inte ens nära att kunna hantera egen kontroll över ens stora delar av landet. Effekten av ett totalt militärt tillbakadragande blir därför att talibanerna kan återta makten. Många biståndsorganisationer har förstås en vana av att operera i icke-demokratiska stater och gör så relativt lyckosamt. Men det är alltid på ledarnas villkor. Kanske skulle en ny talbianregim acceptera utbildning och rättigheter för kvinnor, och bli en övergång till en demokratisk muslimsk nation. Kanske. Men det finns faktiskt inget som talar för det.Ett totalt militärt tillbakadragande vore att acceptera fortsätt stenhård teokratisk diktatur i Afghanistan.

Linde tar också upp det faktum att kriget i Afghanistan inte kan vinnas militärt. Det är det knappast någon som betvivlar, inte minst med tanke på att talibanerna kan söka skydd i grannlandet Pakistan om det skulle knipa. Frågan måste dock ställas vem som Linde egentligen menar tror att kriget ska vinnas militärt. Åtminstone är det inte tänkt att utländska styrkor ska besegra talibanerna. Planen är att utländska militära styrkor ska skydda Afghanistan tills afghanerna kan göra det själva. En militär seger är alltså när afghanerna själva säger: “okej, vi är redo, ni kan åka hem nu”. Det vore också demokratins seger; en starkare bas för en demokratisk utveckling än en sådan situation skulle vara har vi inte sett på länge i Afghanistan.

Ett relaterat problem är vanan att diskutera de svenska styrkorna som om de vore där på egen hand, snarare än del av ett större internationellt åtagande. En del debattörer verkar acceptera behovet av utländska styrkor i landet, men tycker bara att Sverige inte ska behöva ta ansvar för detta. Det tycker jag är hyckleri. Så länge vi anser att en militär insats fortsatt behövs ska Sverige vara en del av den. Först när vi inte anser att det längre behövs kan vi åka hem.”Vi åkte till Afghanistan i en bred internationell koalition och vi bör också lämna landet som en koalition” skriver Robert Egnell på DN Debatt och det håller jag helt med om.

Tidsplanen, det som i Sverige verkar vara den största (inrikes)politiska stötestenen, är för mig en ickefråga. Kabulkonferensen slog fast att målet är att de afghanska styrkorna ska ha egen kontroll över hela landet 2014. Det är dock en målsättning, ingen deadline. I samma dokument slås fast att den internationella insatsen förbinder sig att hjälpa afghanerna både före och efter, beroende på vilket behov som finns. Att då göra årtalsexercis till riksdagens främsta verksamhet tycker jag är oseriöst.

Den enda tidsplanen borde vara att vi åker hem när de afghanska styrkorna kan hantera situationen själva. Vi åker hem när afghanerna själva ber oss om det. Vi har ett uppdrag som går ut på att hjälpa till att bygga upp ett demokratiskt Afghanistan som kan klara sig självt. Vi åker hem när det är klart.

Andra bloggar om: , , , , ,
Pingat till intressant.se
Foto: CC-AT | The US Army | www.flickr.com/soldiersmediacenter