
Tacome-dalen i Zabul-provinsen
Den 4 november ska regeringen lägga fram sitt förslag om de svenska trupperna i Afghanistan. Överläggningar pågår nu mellan alliansen och de rödgröna partierna.
Som gammal pacifist så kan det tyckas självklart vad min åsikt är. Krig är aldrig en bra lösning på ett problem. Däremot tycker jag att debatten om den nuvarande militära insatsen är märklig.
En del debattörer ställer militär närvaro mot civil närvaro, exempelvis med biståndsverksamhet. Hans Linde har presenterat det som Vänsterpartiets åsikt i Aftonbladet. Birger Schlaug har också skrivit om saken, genom att ställa en del märkliga frågor på sin blogg. Schlaug och Linde är överens om att vi borde ha bistånd istället för militär. Det är också så jag uppfattat den gemensamma rödgröna linjen, som ju talar om ett slutdatum för svenskt militärt deltagande i Afghanistan senast 2013.
Det är ett märkligt resonemang. De olika afghanska styrkorna är inte ens nära att kunna hantera egen kontroll över ens stora delar av landet. Effekten av ett totalt militärt tillbakadragande blir därför att talibanerna kan återta makten. Många biståndsorganisationer har förstås en vana av att operera i icke-demokratiska stater och gör så relativt lyckosamt. Men det är alltid på ledarnas villkor. Kanske skulle en ny talbianregim acceptera utbildning och rättigheter för kvinnor, och bli en övergång till en demokratisk muslimsk nation. Kanske. Men det finns faktiskt inget som talar för det.Ett totalt militärt tillbakadragande vore att acceptera fortsätt stenhård teokratisk diktatur i Afghanistan.
Linde tar också upp det faktum att kriget i Afghanistan inte kan vinnas militärt. Det är det knappast någon som betvivlar, inte minst med tanke på att talibanerna kan söka skydd i grannlandet Pakistan om det skulle knipa. Frågan måste dock ställas vem som Linde egentligen menar tror att kriget ska vinnas militärt. Åtminstone är det inte tänkt att utländska styrkor ska besegra talibanerna. Planen är att utländska militära styrkor ska skydda Afghanistan tills afghanerna kan göra det själva. En militär seger är alltså när afghanerna själva säger: “okej, vi är redo, ni kan åka hem nu”. Det vore också demokratins seger; en starkare bas för en demokratisk utveckling än en sådan situation skulle vara har vi inte sett på länge i Afghanistan.
Ett relaterat problem är vanan att diskutera de svenska styrkorna som om de vore där på egen hand, snarare än del av ett större internationellt åtagande. En del debattörer verkar acceptera behovet av utländska styrkor i landet, men tycker bara att Sverige inte ska behöva ta ansvar för detta. Det tycker jag är hyckleri. Så länge vi anser att en militär insats fortsatt behövs ska Sverige vara en del av den. Först när vi inte anser att det längre behövs kan vi åka hem.”Vi åkte till Afghanistan i en bred internationell koalition och vi bör också lämna landet som en koalition” skriver Robert Egnell på DN Debatt och det håller jag helt med om.
Tidsplanen, det som i Sverige verkar vara den största (inrikes)politiska stötestenen, är för mig en ickefråga. Kabulkonferensen slog fast att målet är att de afghanska styrkorna ska ha egen kontroll över hela landet 2014. Det är dock en målsättning, ingen deadline. I samma dokument slås fast att den internationella insatsen förbinder sig att hjälpa afghanerna både före och efter, beroende på vilket behov som finns. Att då göra årtalsexercis till riksdagens främsta verksamhet tycker jag är oseriöst.
Den enda tidsplanen borde vara att vi åker hem när de afghanska styrkorna kan hantera situationen själva. Vi åker hem när afghanerna själva ber oss om det. Vi har ett uppdrag som går ut på att hjälpa till att bygga upp ett demokratiskt Afghanistan som kan klara sig självt. Vi åker hem när det är klart.
Andra bloggar om: politik, samhälle, afghanistan, försvar, bistånd, krig
Pingat till intressant.se
Foto: CC-AT | The US Army | www.flickr.com/soldiersmediacenter