(Texten uppdaterad 8/9 2012)

Ett stort antal texter på den här sidan handlar om vikten av att vara rädd om naturen. Tråkigt nog verkar det istället som om det i vår allt mer ”civiliserade” värld är rädslan för naturen som ökar. När en enda människa skadats av dingo (DN), får handen avbiten av en alligator (DN), dödas av vithaj (DN), bränns av kubmaneter eller vad det nu kan vara för något, så skapar det genast stora rubriker. Vi ger vissa djur och växter namn som ”mördar-snigel”, ”mördar-alg”, ”mördar-bi”, ”mördar-ormar” (AB), ”döds-myggor” (AB). (Lena Andersson skriver intressant om detta i DN 8/9). Jag håller helt med om att det finns risker för oss människor när vi kommer i kontakt med naturen och att naturen definitivt inte är något att leka med, det finns växter och djur som är direkt farliga och naturkatastrofer skördar massor av liv. Men proportionerna? I USA dör varje år 10 gånger fler av att ha fått godis- och cigarett-automater över sig än av att ha attackerats av varg, björn, alligator och puma tillsammans.

Men absolut, naturen är full av risker. Vi kan frysa ihjäl, falla ner för berg och vi kan drunkna. Men oftast är det när djur är inblandade som det uppstår oproportionerligt mediafnatt. En varg dödar en pudel, en flock australiska vildhundar biter en turist, en vithaj har ihjäl en surfare o.s.v. Jag har tidigare skrivit om olika ”farliga” djur (bl.a. här) och det är sällan det är de farligaste djuren vi är mest rädda för. Det skulle kanske inte skada att komma ihåg att vi människor dagligen har ihjäl varandra i personliga eller globala konfliktsituationer i ett antal som vida överskrider antalet som dödats av vargar och vithajar tillsammans sedan tidernas begynnelse. Om detta skulle skapa samma hysteri så skulle vi snart vara livrädda för såväl grannar som arbetskamrater och varenda människa vi möter i vardagen.

”En kväll i tunnelbanan”

I revyn ”Under dubbelgöken” framförde Tage Danielsson den klassiska och helt geniala monologen ”Om sannolikhet”  Den revyn innehöll även en brokig flora av klassiska ”Lindeman-sketcher” som t.ex. den om ”stugägare Kenneth Lindeman”. Det är där ”Kenneth Lindeman” hävdar att hans ”fruga” blev ”skrämd av en valnöt som liten”. Det finns definitivt mycket i naturen vi skall ha respekt för och vara försiktiga med och det finns en förfärlig massa ”nötter” som verkligen kan skrämma livet ur en på alla möjliga vis men kanske inte just valnötter. I synnerhet som valnöten egentligen inte är en nöt utan en stenfrukt. Men å andra sidan är ju inte jordnötter heller en nötter utan fröna hos en baljväxt

Men även om det är väldigt få som låter sig skrämmas av vare sig valnötter, baljväxter eller frukter och bär så betyder det verkligen inte att vi inte skall vara försiktiga även med dessa. Ta t.ex den lilla Paternosterbönan (Abrus precatorius), den är mycket giftig. Bönan innehåller abrin, ett gift som kan ge liknande symtom som difteri och stelkramp och förtäring av en söndertuggad böna innebär oftast kräkningar, magsmärtor och diarré, som kan bli ordentligt kraftiga och ihållande och leda till vätskeförlust och i allvarliga fall även till svåra njurskador senare i förloppet. Men inte går vi runt och är rädda för den lilla paternosterbönan för det, vi försöker helt enkelt bara undvika att äta den.

Ur vissa vinklar kan Paternosterbönan t.o.m. se riktigt skrämmande ut

Jag blir alltså outsägligt trött på att varje gång någon råkar bli skadad, eller i värsta fall dödad, av ett vilt djur så haussas detta upp till löjligt höga nivåer. Idag när vi rimligtvis borde ha större kunskap om den värld vi lever i så är rädslan för naturen istället större än någonsin. Det kanske har att göra med att vi allt mer isolerar oss i ”människo-anpassade” miljöer som bostadsområden, köpcentra, parkeringshus, motorvägsnät och annat som tvingar de flesta djur att ta till flykten, dödas eller dö av svält och vi får närkontakt med dom allt mer sällan. Ju mindre kontakt med och kunskap om naturen vi har, desto mer obegriplig och därmed skrämmande framstår den för oss urbaniserade nutidsmänniskor

Jag har snart tappat räkningen på hur många gånger jag tagit upp hur skräcken för och hatet mot hajar piskas upp varje gång det skrivs om en haj-attack. I Australien diskuteras nu klappjakt på den fridlysta vithajen, detta efter att en (1) man dödats av vithaj (DN). Det är självklart fruktansvärt tråkigt när människor förolyckas, oavsett orsaken, men sedan 1876, alltså under 135 år, har färre än 75 människor dödats av vithaj i hela världen. Samtidigt som 100 personer dör årligen till följd av att ha satt kulspetspennor i halsen och över 1 miljon människor drunknar varje år. Det skulle alltså, bara som ett exempel, rädda oändligt mycket fler liv om resurserna lades på simundervisning och sjövett istället för på klappjakt på vithaj.

Verifierade vithaj-attacker med dödlig utgång, 1876-2011 (FLMNH dep.)

Om vi människor lärde oss mer om livet, inte då bara vårt eget (även om det sannerligen kan behövas ibland det också), utan om allt annat liv som vi delar planet med, så skulle vi vara mindre rädda för naturen och kunde istället lägga mer tid, kraft och energi på att vara rädda om den. Varje år vid den här tiden brukar någon råka riktigt illa ut efter att ha ätit flugsvamp, men den som vet tillräckligt om svampar skulle aldrig hamna i den situationen. Mer kunskap, mindre olyckor. Det är också alltid brist på kunskap som skapar rädsla och det gäller inte bara för den ”konstiga naturen” utan även våra möten med ”konstiga kulturer” och annat som vi inte riktigt förstår och i värsta fall inte ens ids ta reda på något om, utan hellre fortsätter att vara rädda för.

”Et ipsa scientia potestas est” (”Kunskap är makt”) hävdade den engelske filosofen Francis Bacon redan för 500 år sedan och det handlar inte enbart om att känna till vad Higgins-partikeln är för något, att den normala spårvidden för järnvägar i Sverige är 1435 millimeter, att det i Sverige finns 2 personer som heter ”Skalman” i förnamn, att Lindsay Lohan är allergisk mot blåbär eller vilken aktie som det är bäst att investera i. Det handlar också om att försöka förstå alla och allt vi delar livsrum med, för att få makt att skapa en värld som fungerar bättre för alla. Den sortens kunskap känns kanske inte lika ”mäktig” som en utbildning i ekonomi från Handelshögskolan, en juristutbildning eller kanske högskolepoäng i ”fotbollshistoria” på Malmö Högskola. Men det borde den, för hur jobbigt det än kan kännas så behöver vi varandra och vi sitter samma båt.

PS: Innan jag hunnit ens skriva ett nytt inlägg läser jag i DN att man på den Franska ön Réunion nu vill inleda jakt på alla hajar för att ”undersöka varför dom är giftiga”, jag har väldigt lågt förtroende för Frankrikes miljöhänsyn överhuvudtaget då landet har en lång historia av bevis på sin oansvariga miljöpolitik, minns att det var franska underrättelsetjänsten som sprängde Greenpeace fartyg ”Rainbow Warrior” och när det gäller Réunions jakt på hajar så kan den som står ut med det ju läsa här och ställa frågan om detta är förenligt med EU:s regler, Réunion tillhör faktiskt EU