Öppet brev till en moderat


Ibland läser jag SvD. Lite skamset ska jag medge att jag har ett SvD-abonnemang, inte för att jag delar den politiska inriktning den tidningen har utan för korsordens skull. De är bäst och har alltid varit det. I SvD skriver Tove Lifvendahl, som jag tycker är en någorlunda balanserad moderat. Men på sistone har jag sett ett par oroande inlägg från henne om den amerikanske presidenten. Om jag skulle skriva ett brev till henne om det, skulle det kunna bli så här.

Nää, Tove Lifvendahl, jag läste just i SvD, för andra gången på kort tid, att du tycker att det ligger något i vad Trump säger. Själv har jag hittills inte hört ett enda vettigt ord från det hållet. Intressant behov det där annars med ett driv att hitta några fina korn även i den skitigaste omgivning. Eller håller du på att jobba upp ett mer allmänt medhåll? Jag hoppas inte det.

Du säger att Trump är som han är och att man inte ska ta så allvarligt på, hur han uttrycker sig. Du säger att man inte ska fästa sig för mycket vid de ovidkommande dumheter han slänger ur sig utan i stället se till det, som kan vara riktigt i det underliggande budskapet. Tja, allmänt sett, låter det bra men det är bara det att de underliggande budskapen från Trump, om de alls finns, suger.

Trump
- är rasist,
- vill upprusta,
- har en mossig kvinnosyn,
- äventyrar planetens klimat,
- saknar respekt för andra,
- ljuger.

Det vore inte svårt att göra den listan längre. Lycka till med din fortsatta bevakning av politik! Mig har du tappat som läsare eller lyssnare, vilket naturligtvis inte skulle bekymra dig det minsta, ens om du visste vem jag var.

Med vänlig hälsning

Trump gör miljardnedskärningar i klimatprogram

Donald Trump

Både USA:s meteorologiska myndighet NOAA och miljömyndigheten EPA kan tappa runt en femtedel av sin budget, med stora konsekvenser för landets klimat- och miljöarbete. 

För att finansiera ökade försvarsanslag föreslår nu Vita huset stora nedskärningar i USA:s klimatarbete, rapporterar Washington Post. National Oceanic and Atmosperic Administration (NOAA), USA:s motsvarighet till SMHI, hotas att bli av med 17 procent av sin budget.

Samtidigt kan Environmental Protection Agency (EPA) bli av med en femtedel av sin personal, rapporterar Politico. En så liten budget har inte landets miljömyndighet haft sedan 1991. EPA styrs numera av Scott Pruitt, en klimatskeptiker med starka band till fossilindustrin. Pruitt har i sin tidigare roll som statsåklagare i Oklahoma i flera fall slagits mot EPA i rätten - den myndighet han nu ska chefa över.

NOAA:s och EPA:s nedskärningar kommer få stora konsekvenser för USA:s miljö- och klimatarbete. Bland många områden som berörs kan klimatforskning, projekt för renare vatten och luft, samt miljörelaterat stöd för urinvånare nämnas.

Ett av USA:s största kolkraftverk läggs ned

Navajo

Under de senaste veckorna har det kommit två besked om nedläggningar av kolkraftverk i USA, skriver Washington Post. Orsaken är att den amerikanska kolindustrin har stora ekonomiska problem. 

Ägarna till kolkraftverket Navajo Generating Station i Arizona meddelade nyligen att kolkraftverket kommer att läggas ned 2019, vilket är flera decennier tidigare än beräknat.

Navajo Generating Station är det största kolkraftverket i västra USA och är den anläggning i USA som släpper ut tredje mest koldioxid. Ägarna motiverar nedläggningen med ekonomiska skäl.

För cirka en månad sedan meddelade även Dayton Power and Light att de 2018 kommer att lägga ned kolkraftverken Killen och Stuart i Ohio.

Anledningen till det amerikanska kolets dåliga trend är billig naturgas, billig förnyelsebar energi, regler för luftkvaliteten och svagare efterfrågan än beräknat på kol i Asien, skriver Micheal E Webber,  vice ordförande för energiinstitutet på Texas University. Dessa trender som ger kolet ekonomiska problem ser till stor del ut att fortsätta, och enligt Internationella Energirådet är kolproduktionen i USA nu lägre än under de senaste 30 åren.

Donald Trump ställde sig i valrörelsen tydligt på kolindustrins sida. Men det verkar nu alltså som att inte ens ägarna till kolkraftverken tror att Trump kommer att lyckas få glöd i kolindustrin.

Supermiljöbloggen har tidigare skrivit mer om den amerikanska kolindustrins problem om här och här.

Bilder säger mer än ord ibland


Ordstävet säger att alla, som tänker innan de talar, ljuger. Det stämmer knappast på Donald Trump, för han verkar inte tänka, vare sig före eller efter. Motsatsen passar däremot ganska bra. Den som talar, innan han tänkt, ljuger ofta eller hittar i alla fall på. Här är en bild, som kanske illustrerar det och som inte visar någon mer omfattande hjärnaktivitet.



Om jag skulle påstå att Trump är en gapig halvfigur, som avsiktligt fabricerar osanningar för att motivera sina åtgärder, tror jag att väldigt många skulle hålla med. Men det är värre än så. Hans ständiga påhopp på pressen är både obehagliga från demokratisk synpunkt och patetiska. Påhitten med "alternativa fakta" och det tjatiga "fake news" är propaganda på någon sorts billig "diktatorsnivå". De duger inte ens, när han hittar på nyheter om lilla Sverige. Men en fördel, som följde med lögnerna den gången, var att väldigt många kunde se på den källa, Fox News, och det reportage, som Trump hänvisade till. Många fick se, hur "nyheterna" på Fox News fabriceras av okunniga, fördomsfulla nyhetsankare och reportrar. Det var nyttigt för mig, och jag tror många med mig, att få se det. Ett tv-bolag som verkligen ägnar sig på riktigt åt fake news är det enda som Trump säger inte gör det.

Den amerikanska presidenten börjar få svårt att värja sig, vilket kanske syns på den här bilden av västvärldens mäktigaste ledare, som har kärnvapenknappen i alldeles egna händer.



Den nya regimen har bara suttit någon månad och Trump har varit i rubrikerna varje dag sedan dess. Redan börjar högermedia sakta acceptera och finna rätt i det som sägs. Det finns ett korn av sanning i det som Trump framför, säger Tove Lifvendahl i SvD. Varför säger bon det? Är det så verkligheten ser ut att vi ska leta efter korn av sanning i vilka befängda utsagor som helst? Det räcker väl med att konstatera att Trump ljuger och ägnar sig åt rasistisk hatpropaganda. Men Lifvendahl säger att vi inte ska bry oss så mycket om, hur Trump uttrycker sig. En underligt omvänd bevisbörda. Det gäller att se upp för en gradvis anpassning till demagogi och rasism och att inte leta efter korn av sanning för att kanske nästa gång svälja lite mer.

Trump igen


Det är svårt att låta bli att utgjuta sig över den amerikanske presidenten, även om det börjar bli tjatigt. Såg på hans senaste presskonferens och fick rysningar. Mycket osammanhängande babbel, det mesta fokuserat på presidentens egen person och framförallt ett ständigt självförhärligande. För det mesta slutade presidentens svar på ställda frågor, oavsett ämne, med fake news, Nordkorea eller Ryssland. Flera frågor ställdes om det förekommit kontakter mellan Trumps kampanjpersoner inför valet och Ryssland. De långa ordharangerna, som dessa frågor ledde till, måste nog tolkas som att presidenten svarade nej på frågorna. Det har vi inte hört det sista om än. En annan återkommande fråga på presskonferensen var: Mr president, hur går det här med brottsliga läckor från säkerhetstjänsterna ihop med ert tal om fake news?. Svaret blev varje gång mer svammel.

Igår läste jag i tidningen att nu ska Trump skicka ut 100 000 soldater från nationalgardet för att jaga människor utan uppehållstillstånd i USA, arrestera dem och deportera dem. Som om det vore det viktigaste USA har att ägna sig åt. Vita huset förnekar, "fake news", men nyhetsbyrån AP ska ha tagit del av ett 11-sidigt förslag med detaljerade åtaganden för de mest berörda staterna. Antingen finns förslaget eller så finns det inte.

Under tiden ska muren mot Mexico byggas. Under tiden ska en oljemagnat, som ifrågasätter klimatproblemet, svara för miljöfrågorna. Och under tiden ska, när Trump utfärdat någon ny order, alla människor från sju muslimska länder (man inget av dem, där Trump har ekonomiska intressen) hindras att komma in i landet. Under tiden är USAs utrikesminister en general, som presidenten med stolthet kallar Mad dog.

Såg i tidningen att det på olika håll börjat undras över Trumps mentala hälsa. Efter att ha sett den här presskonferensen och någon tidigare, kan man förstå att en sådan diskussion kommer upp. Någon psykolog med särskild insikt i Trumps hjärna ska ha kommit fram till att Trump inte är galen utan bara omåttligt narcissistisk. Som om det skulle vara en tröst. Vad andra kommer att dra för slutsatser återstår att se.

Det är mycket nu…


... om USA och Trump och Bannon och Conway och Mad dog och deras kompisar.

Ibland undrar jag, om inte vi här hemma i Sverige, jag också, är lite väl fokuserade på USA och vad som händer där. Vi är såå intresserade och såå nyfikna, häpna ibland, upprörda ibland, ofta beundrande. En del tar vi avstånd från, en del tar vi efter. Mediabevakningen är rigorös och vi matas hela tiden med nytt. Det blir särskilt tydligt i dessa tider med den nya och bakåtsträvande ledningen och alla egendomliga rådgivare och inkompetenta ministrar med ultrareaktionära politiska åsikter.

Man kan liksom inte låta bli att ha åsikter om alla dumheter de håller på med för tillfället. Men vårt intresse är allt lite överdrivet. Egentligen är det väl inte hela världen, om den eller den tokstollen bor i Vita huset. Det är väl heller inte särskilt avgörande för våra intressen, hur amerikanska regler ser ut om maktfördelning, omröstningar och det politiska spelet. Och vi kan väl strunta lite mer i deras egendomligheter med rasism, kristendom, dödsstraff, vapenliberalism, abortmotstånd och hundratusentals advokater som stämmer folk till höger och vänster hela tiden. Visst kan USAs inställning till krig och fred och till handelspolitik betyda mycket för oss liksom för många andra länder men kanske inte så mycket att det motiverar den svenska, som jag tycker, överdrivna fixeringen. Snart är Trump bara ett sorgligt men obetydligt kapitel i amerikansk nutidshistoria. Så vi kan fortsätta att i lugn och ro ta del av det som är bra i USA, deras fantastiska musiktraditioner, många spännande författare, innovationer och annat.

Knäppgökarnas land


Jag delar den allmänna besvikelse över utvecklingen i USA. Har ungdomens framtidsland nummer ett blivit dumbommarnas, girigbukarnas och maktmissbrukarnas land? Det är på god väg, verkar det som. Visst, det finns mycket att gnälla på i många länder, även i Sverige, när man är på det humöret. Men amerikanerna i USA under den nuvarande ledningen håller på att slå rekord.

- Världens största krigsmakt. USA lägger ner sanslösa belopp och många gånger mer på krigsmakten än något annat land på jorden.
- Klimatbov. Man satsar hårt på olja och gas och många förnekar klimatproblemet och behovet av hållbara energikällor.
- Rasism. Muslimer från sju länder anses alla vara terrorister, vilket är ren och skär rasism. Man åberopar folkets skydd mot terroristbrott men efter "nineeleven" har sådana förekommit ytterst sällan i USA.
- Ojämlikhet. Man bekämpar aborträtten och preventivmedel.
- Vapenhysteri med NRA som ledstjärna, NRA som det lär finnas en lag om att man inte får kritisera. Dödsskjutningar är vardagsmat, typ, närmare en halv miljon de senaste 15 åren.
- Dödsstraff. Det talar sitt eget språk att det fortfarande tillämpas.
- Protektionism. Världens just nu ledande nation i kampen mot frihandel.
- Propaganda. Sanningen är utbytt mot alternativa fakta.
- Hälsa och sjukvård. Det enda av alla utvecklade länder, som anser att ett offentligt sjukförsäkringssystem är att likna vid kommunism.
- Sociala klyftor. Omåttliga skillnader mellan fattiga och rika.

Apropå klyftor, förresten, såg jag i tidningen igår en blänkare om en amerikansk affärsidé för miljonärer. De rika har chansen att för, typ, 15-25 miljoner kronor förskansa sig i en underjordisk s.k. Survival Condo som en förberedelse inför en kommande katastrof men, gissar jag, i första hand som skydd mot de fattiga massorna. Ett företag bygger och inreder sådana bostäder. Så här stod det i notisen: Tidigare har överlevnadsstrategier i samband med domedagen varit något som knäppgökar och religiösa galningar har sysslat med. Men nu har affärsmän från New York och Silicon Valley anmält intresse för att ha ett reservboende i Survival Condo. Så här kan tydligen ett sådant projekt se ut. Huset/bunkern sägs rymma en bio och en skjutbana!

Ickenyhet


USAs nya president kämpar hårt för heder och ära, som han inte har. Han hävdar t.ex. med bestämdhet att media förfalskar verkligheten, när man rapporterar att det var betydligt färre åskådare under Trumps egen paradmarsch inför tillträdet av presidentposten än det var för Obama. Trump lär enligt en tidningsnotis ha sagt så här, fast på amerikanska: – Jag höll ett tal. Jag blickade ut, det såg ut som en miljon, en och en halv miljon människor. Han visste då att det uppskattats att det var en miljon människor som bevittnade Obamas installation men bara hälften så många för hans egen del.

Handen på hjärtat, är det någon som tror på Trumps löjliga sandlådepåstående? Nej , det var det jag trodde. För det första är det i största allmänhet omöjligt att uppskatta en så stor folkmängd med blotta ögat. För det andra är en person, som påstår sig kunna det, inte bara opålitlig utan även en dumbom. Och inte hjälper det ett dugg att Trumps folk håller på och raderar information, som man inte gillar, tar bort länkar och hänvisningar till fakta som inte passar in i retoriken och stänger ner oönskade siter och konton. Det här sättet att hantera verkligheten och fakta ger mycket obehagliga associationer till maktfullkomlighet och propagandaapparater, som vi sett flera prov på i historien. Av någon anledning kommer jag att tänka på Idi Amin, Ugandas tidigare envåldshärskare, när jag läser om Trumps agerande. Amin släppte ut vilka tossiga nyheter som helst, för att framstå i alla den glans och härlighet, som han själv ansåg att han förtjänade.

Så, det räcker nu. Nu ska jag sluta och blogga om Trump som person, tror jag.

Intressant


Trettondagen, årets kallaste dag. Det är inget att skryta med efter bara sex dagar. Men 18 grader är jättekallt. Minns inte att det var så kallt här någon gång under hela förra vintern. Det gäller att mest hålla sig inomhus, tills temperaturen stiger. Man kan ju alltid blogga lite, t.ex. om Assange och Trump, båda kontroversiella personer, vilket när den gäller den sistnämnde måste vara en av de bästa komplimanger han förtjänar.

Assange har länge varit en följetong i media. Han har ägnat flera år av sitt liv enbart på Ecuadors ambassad i London. Vem har orsakat det? Är det åklagare i Sverige, som har hanterat anklagelser om sexbrott på ett osedvanligt klantigt sätt? Eller är det rädslan att bli utlämnad till USA, där många ropat högljutt om lagens strängaste straff för avslöjanden om otillbörligheter i amerikansk krigföring? Tja, det går att diskutera.

Nu låter det lite annorlunda i alla fall. För det första har de svenska åklagarna efter långt om länge lyckats förhöra Assange om den enda brottsmisstanke, som ännu inte preskriberats. Så, nu är det väl äntligen läge att lägga ner förundersökningen, för det är svårt att tro att det finns grund för ett åtal. För det andra har den tillträdande presidenten i USA plötsligt anat att han kan få lite draghjälp av Assange i frågan om, vem som hackat vem inför presidentvalet. Inte vet jag, om det innebär en ljusning för Assange, när det gäller amerikanska anklagelser men man skulle inte bli förvånad. Trump tycks göra vad som helst, inklusive att bli ovän med högsta hönsen i CIA och FBI, för att visa att han minsann valts utan Putins hjälp. Att ifrågasätta trovärdigheten i Trumps twitterinlägg, som ofta är på en tioårings nivå, t.ex. Jag kan mycket om hackning och Jag är en smart person är att slå in öppna dörrar. Men, hur som helst, har den nya presidenten en alldeles egen uppfattning om hackerattackerna mot demokraterna. Vi får se, vad som händer och när han ändrar sig.

Hur ska det gå?


När ska eftertankens kranka blekhet gripa tag i de, så där 100 miljoner amerikaner, som röstat på den självförhärligande Trump? Det blir nog dessvärre snart, för snart tillträder han. Hugaligen. Hur ska det gå för USA?

Skulle du köpa en begagnad bil av denne man? Så sa’s det, fast på amerikanska förstås, om den tidigare amerikanske presidenten Richard Nixon, han som fifflade i Watergate och avgick inför hotet om riksrätt.



Talesättet om begagnad bilhandlare passar ännu bättre på den nyvalde presidenten än på Nixon. Jag skulle aldrig drömma om att köpa en bil, varken ny eller begagnad, av Trump. Men det är ju bara min enkla mening. Skulle det vara tillräckligt många, som håller med om det, skulle det amerikanska förtroendet i världen bli mer skadat än det redan är. Om det är en god eller dålig utveckling, överlåter jag till var och en att bedöma. Personligen kommer jag i fortsättningen att vara betydligt mer skeptisk till att skaffa eller använda all form av och alla sorters amerikanska produkter, tjänster och varor. Här är en annan bild, som passar även på Trump. Möjligen kan till och med viss porträttlikhet anas, åtminstone när det gäller frisyren.



Ja, ja, jag håller med om att det finns mer spännande och lockande ämnen att ta upp på årets första dag. Men nu blev det så här.

Högre makt


Den nya populismen och nationalismen i USA har även religiösa grundtoner. Den kristna högern, som väl egentligen är en pendang till militanta muslimer i mellanöstern, har varit på frammarsch länge i USA. Maktambitioner har i alla tider klätts i religiösa förtecken. USAs nya president har friat till de massor av amerikaner som på största allvar tror på Gud, änglar, Jesus och helige ande men absolut inte på Muhammed och Allah. Om man tittar på Youtubeklipp med handpåläggningsböner för Trump, måste man bli fundersam.

Läste ett intressant debattinlägg i SvD av teologen Petra Carlsson om den högerpopulistiska och vita kristenhetens betydelse i politiken och för Trumps framgång i valet. Hon söker förklaringen till att framgång och rikedom, parat med retorisk förmåga skapar större förtroende hos breda folklager i USA än bildning och kompetens. Möjligen överskattar hon religionens betydelse men att vi här i Europa har en helt annorlunda syn än amerikanerna på saken går knappast att bortse från. Over there älskar man vita, rika, kristna män, oavsett tupéer och vitslipade tänder. Är man framgångsrik, har man Gud med sig, är devisen. Det som vi ser som en sjaskig bilförsäljare, kan de se som en stor religiös ledare. Jag kan förstå att Carlsson har en poäng här.

Är man stadd vid kassa och har man stöd av inte bara av Putin utan även Gud fader själv, är vägen till makten utstakad. Under en handpåläggningsbön för Trump uttalade någon av miljonärerna ”Jesus ville inte att vi skulle vara panka”. Så kan det låta i Trumps s.k. advisory board. Det är sådana människor han ska få råd av i världens mäktigaste ämbete. Råd behöver han, den saken är klar, men man kunde ha hoppats från ett lite klokare gäng. Av allt att döma kommer USA under de närmaste åren att styras av smällrika, gudstroende, obildade vita män med fascistiska idéer.

Vem vill ha krig?

Den rådande säkerhetspolitiska diskussionen är på många sätt intressant. Och förbryllande. Efter Trumps valseger och senast utnämningen av oljemagnaten Rex Tillerson till utrikesminister höjs oroliga röster för en ”ryssvänlig” amerikansk utrikespolitik och säkerhetspolitik. Vad händer med sanktionerna mot Ryssland? Vad blir konsekvenserna? Den sistnämnda frågan restes av Aktuellt häromdagen och deras USA-korrespondent svarade att Tillerson kunde tänkas ha egna affärsintressen i en avspänning mellan USA och Ryssland. Det är helt sant och förmodligen det allvarligaste med Trumps tänkta administration och regering (ska ju först godkännas av kongressen). De miljömässiga konsekvenserna alltså. Intressen i oljeindustrin kan bli knäcken för arbetet med att få bukt med växthuseffekten.

Men det är inte det som bekymrar västvärldens politiker och media mest tycks det. Det är istället de förväntat vänskapligare förbindelserna med Ryssland. Den liberala idén om att handel mellan stater gör dem interdependenta och härmed minimerar risk för krig dem emellan tycks vara på utgång. För att ersättas med vad, kan man undra? De amerikanska reaktionerna på Tillersons utnämning är värda att funder över. Varför är egentligen goda relationer med Ryssland så negativt laddat? Under hela kalla kriget var det väl ingen som hyste några naiva uppfattningar om Sovjetunionens intentioner men goda relationer sågs ändå som eftersträvansvärt och avspänning som något välkommet.


”Ryssarna är inte våra vänner”, säger Republikanernas majoritetsledare i Senaten Mitch McConnell. ”Att vara Putins vän är inte en egenskap jag hoppas på hos en utrikesminister”, twittrar Marc Rubio. Senatorn John McCain går ett steg längre när han kallar Putin för ”kriminell och en mördare”. Den sistnämnde är också en av de republikaner som driver på för att få till en utredning om den av CIA påstådda ryska hackerattacken för att påverka amerikanska presidentvalet. En allvarlig anklagelse (avfärdad av FBI) mot en främmande stat. McCain har förvisso egen erfarenhet av saken. Den minnesgode kanske erinrar sig hur han själv stod på Majdan i Kiev i december 2013 och eldade på den ukrainska oppositionen mot den folkvalde presidenten Janukovytj. I alla händelser måste man ställa sig frågan varför det är så oerhört viktigt att upprätthålla dåliga relationer med Ryssland? En ledtråd finns kanske i den utmärkta tv-dokumentären ”Att skapa enPutin” av Peter Löfgren, som nyligen sändes av SvT. En amerikansk bedömare menade där att USA tog chansen att hävda sin särställning som supermakt när Sovjetunionen upplöstes hellre än att hjälpa Ryssland på fötter ekonomiskt.

Här hemma handlar det just nu mest om Nordstream 2. Det vettiga i  att satsa på gas kan förstås ifrågasättas av miljö- och energipolitiska skäl. Men det som diskuteras mest är den säkerhetspolitiska aspekten. Diskussionen har varit lätt hysterisk och enligt Lars O Grönstedt full av myter. Han är förvisso part i målet men de tolv punkter han framhåller i Dagens Industri ger en annan bild än vad som framkommit i rubrikerna. Media har godtagit en hel del tämligen godtyckliga antaganden och påståenden om projektet. Det som hela tiden beskrivits som uthyrning av hela hamnen i Slite handlade egentligen om en av dess pirer samt lagring av rör. För Karlshamns del, förutom lagring av rör, också vanlig fartygstrafik, om än mer omfattande än normalt. Affärer för hårt pressade kommuner på totalt omkring 100-150 miljoner kronor. Som nu går dem ur händerna. Finland tackar och tar emot och affären hamnar nu enligt finska uppgifter i Hangö om jag förstått rätt. De ser det som en ren affärstransaktion och inget annat, vilket är intressant. Ingen med åtminstone elementär kunskap om finsk-rysk historia kan väl anklaga finnarna för att vara blåögda i sin syn på ryssen?

Det hela är lite höljt i mystik (high politics, myter eller magkänslor?). Vad sa regeringen till kommunrepresentanterna från Karlshamn och Visby egentligen? Och vad sades egentligen vid ukrainske presidenten Porosjenkos besök i Stockholm och utrikesminister Wallströms besök i Ukraina? Har det här irrationella Nordstream-beslutet något med det att göra? Ukraina är väl det land som har mest att förlora på att Nordstream 2 blir av. Eller vad vill vi egentligen? Varför så aktivt söka konfrontation med Ryssland?

Frågan gäller i högsta grad även det som sker på andra sidan Atlanten. Nu lovar Obama vedergällning för den av CIA påstådda hackerattacken mot Demokraterna. Ett ganska märkligt utspel men som måhända syftar till att till Trump lämna efter sig en förgiftad relation till Ryssland. Eller vill han ha krig?

Jag har svårt att fälla tårar över uteblivna gasprojektsaffärer men bekymrar mig för den signalpolitik som förs mot Ryssland. Vad syftar den till i slutändan och hur ska vi hantera relationerna till dem i fortsättningen? Vad är planen? Vad vill vi? Vill vi ha krig?



Trumpen typ


Trump ser sliten ut, inbillar jag mig. Han är en gammal man, som nog börjar se lite trött ut redan innan han tillträtt, trots egendomlig frisyr och smink, tänker jag skadeglatt. Att han inombords är ännu mossigare, kan skrämma vem som helst. Undrar hur länge han kommer att räcka som president. Hur länge kommer han att stå ut med att inte ha en aning om, hur han ska göra, vad landets situation kräver. Det som förr var enkla direktörsbeslut i egna bolag, som då och då ledde till konkurs, är nu statsangelägenheter av en helt annan beskaffenhet och dignitet. I den nya rollen räcker det inte med girighet, rasism och manschauvinism som drivkrafter. Här skulle kunskap, kompetens och empati behövas, egenskaper som inte är det mest påtagliga hos den nya presidenten.

Vi är nog många som är oroade för att ledaren för världens värsta klimatförstörare och världens största militärmakt inte förstår vare sig innehållet i eller vidden av de frågor han ska hantera. Och vi är nog nästan lika många, som misstror hans förmåga att lära sig det som skulle behövas. Det enda presidentlika med Trump är maktambitionerna. Även om man kan ana viss förvåning även hos honom själv över valutgångan, tycks han verkligen vilja bestämma inte bara över senat, kongress, centralbank, högsta domstol och hela USA utan även över resten av världen, särskilt Kina och Mexiko. Hugaligen! Mindre roligt blir det för honom, om hans partikamrater, som egentligen inte är hans partikamrater, öppet börjar tycka annat än han själv. Trump håller sig nära alt-right-rörelsen, Brietbart och andra öppet rasistiska och ultrakonservativa organisationer, bl.a. därför att de stått bakom honom i hans valkampanj. T.o.m. de stockkonservativa i teapartyrörelsen verkar för liberala för Trump.

USA går mot större segregation inte mindre, som det skulle behöva. Sådana som Trump och Bannon lägger mer bränsle på den brasan. Trump, Bannon, Mercer och andra miljardärer kommer inte att få mindre pengar och makt under Trumps tid utan mer. Det är det hundra miljoner amerikaner bett om, när de röstade som de gjorde.

Ständigt denne Trump…


... fast han är långt ifrån lika klurig som Ville Vessla. Det är ändå svårt att låta bli att utgjuta sig över och oroa sig för Trumps osammanhängande och lösa påståenden, löften, påhopp och hot. Och bedrövligt är det, när man ser hans attityd och sätt smitta av sig till kreti och pleti även i svenska högerpartier.

Läste i tidningen nyligen att Trump avser att utse domare till högsta domstolen, som är mot abort och för den medborgerliga rätten att bära vapen. Ståndpunkter som inte bara är förfärliga i största allmänhet utan även svåra att få ihop någon logik runt, särskilt om man samtidigt är för dödsstraff. Allteftersom grodorna hoppar ur munnen på den nyvalde presidenten, börjar man undra, var det hela ska sluta. En mycket stor del av amerikanerna har bett om det här. Hundra miljoner människor har aktivt valt den här figuren. Nu har de en verklighet att se fram emot.

Arbetslösheten kommer inte att minska, inte klyftorna mellan rika och fattiga heller. Jämlikhet mellan kön och raser kommer inte att öka, tvärtom. Miljön och klimatet riskerar att ta rejält med stryk, om okunniga amerikanska charlataner får bestämma för mycket. När det gäller just det sistnämnda, nämnde vår miljöminister häromdagen en tanke, som trots allt låter hoppfull. Hon säger att det visserligen inte är bra, om USA skulle skjuta upp Paris-avtalet för sin del men att de ekonomiska och tekniska gröna drivkrafterna nu är så starka att de ändå kommer att leda till en hållbar klimatomställning. Om hon har rätt, kan Trump, motvilligt men ändå, bli USA:s hittills grönaste president utan att själv ha bidragit med ett enda dugg.

USA verkar vara på väg tillbaka till 50-talet. "Riktiga" amerikaner ska vara vita, kristna republikaner. Vi måste hoppas att Trump inte hittar nya "McCarthies" och sätter igång någon sorts jakt på och repression mot oliktänkande inom de grupper, som är misshagliga för honom och hans anhang. Vi måste hoppas att Trumpgänget inte börjar använda invandrarskräck som hans föregångare använde kommunistskräck.

Make [totalförsvarsbudgeten] Great Again

We live in times of existential crisis, within and beyond the European Union. Our Union is under threat. Our European project, which has brought unprecedented peace, prosperity and democracy, is being questioned.

The EU Global Strategy

22 av EU:s 28 medlemstater är NATO-medlemmar och samarbetet mellan NATO och EU är under utveckling. Vid Europeiska rådet i juni diskuterades relationerna och under NATO:s toppmöte månaden efter undertecknades en deklaration om att utöka samarbetet inom flera områden. Det faktum att båda organisationerna ibland agerar i samma insatsområden, till exempel i Medelhavet, understryker samverkansbehovet liksom bland annat hybridhot.

Med tanke på hur NATO:s vikt framhålls i EU:s globala strategi, liksom betydelsen av relationerna mellan EU och NATO, torde det vara ett gemensamt bekymmer för samtliga EU-länder – oavsett om de är medlemmar i NATO eller ej – om försvarsalliansen försvagas. På samma sätt kan tillträdande president Trump användas som ett argument mot såväl NATO-medlemskap som Hultqvistdoktrinen, där bilaterala band är livlina. Det var dock inte riktigt utrikesministerns reaktion efter det amerikanska valet, när hon med viss förtjusning kommenterade NATO-anhängare med att de nog biter på naglarna just nu.

Jag tror det vore bra om politiken kunde samla sig i ett läge som alla beskriver som allvarligt på många fronter och inte ta tillfället i akt att trycka den egna kniven i motståndarsidan, även om läget som sagt lätt kan användas för att framhålla den egna käpphästen.

Militär alliansfrihet är ingen strategi. Att förfäkta NATO-medlemskap när man vet att så inte blir fallet (och inte heller är beredd att fälla regeringen på saken), är inte heller en strategi.

Att i en tid av snabba och starka förändringar enbart ägna sig åt att trycka hårdare på samma argument man hade igår, är inte riktigt trovärdigt. Det gäller även utanför politiken, där det ibland framstår som om regeringen enbart är paralyserad i sitt hörn av motstånd mot ökat försvarssamarbete (så länge som det inte sker bilateralt eller i den nordiska kretsen). Men om man studerar de kommenterade dagordningarna till EU-nämnden inför de senaste dagarnas rådsmöte, är i alla fall Sverige med på vagnen, på svenskt vis:

Regeringen stöder ambitionen att stärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och särskilt EU:s förmågor inom civil och militär krishantering. Förmågan att kunna bidra till långsiktiga stabiliserande åtgärder i kriser och konflikter i utlandet är högt prioriterad.

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga (…).

Inför rådet har, såvitt jag vet och i väntan på protokollet från EU-nämnden, inte oppositionen rest några andra krav eller framfört någon alternativ linje.

Allt är för sent, för sakta och för lite just nu, men utkomsten av mötet måste nog ses som ett fall framåt, i synnerhet om man betänker alternativet. Idag kom man dessutom överens om att öka de militära forskningsresurserna för första gången sedan 2010.

Regeringens motstånd mot svenskt NATO-medlemskap kommer inte förändras – det är bara att konstatera. Det innebär självklart inte att man ska sluta påverka i den riktningen, om man tycker det är en bra idé. Men det kan inte vara det enda som förfäktas. Inför att hela fält av osäkerheter breder ut sig framåt, och underlåtenhetssynder blir smärtsamt synliga bakåt, måste man fokusera och ringa in vad som är möjligt. Den senaste tidens händelser visar att den enskilt viktigaste åtgärd som kan vidtas nu är att öka resurserna till Försvarsmakten och att tillskapa resurser för totalförsvarsplanering och övning. Det är nämligen en investering alldeles oavsett hur det går med NATO, EU-samarbetet och Trump i vita huset.

Men när det gäller ekonomin har vi uppenbarligen en låsning – en låsning som säkerligen kommer utgöra en Trumpen presidents bästa exempel på den värsta snålskjutsåkaren – ett litet rikt vänsterland i norr dessutom! I det ovan citerade dokumentet till EU-nämnden blir det lite tragikomiskt (mina kursiveringar):

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga inom ramen för befintliga budgetmedel (…) Det är fortsatt viktigt att inom befintliga medel stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla och bidra till EU:s förmåga att genomföra civila och militära GSFP-insatser.

Min bedömning är att försvarsministerns största oro nu, när det gäller fortlevnaden hos Hultqvistdoktrinen, är ett fortsatt stopp på finansdepartementet, kanske också i i kombination med ett amerikanskt tillbakadragande i redan beslutad och aviserad militär övningsverksamhet. Det sistnämnda vore mycket allvarligt, på många sätt, men är (förhoppningsvis) en mer trögrörlig historia som i närtid mer styrt av budgetplanering och processer i Pentagon än ett föremål för snabba manifestationer av ny amerikansk linje. Men man vet aldrig och det gör inte försvarsministern heller.

Om dessa två intressen – mer pengar och fullföljt amerikanskt deltagande – borde alla kunna vara överens och samverka gemensamt för att uppnå. Resurserna är faktiskt den enklaste biten och torde även vara möjligt att hålla undan från prestigekamper. Men ska partier och aktörer som tycker att regeringens NATO-motstånd bör straffas genom att inte medverka till räddning?  Jag tycker inte det. Inte om man ser till nationens intresse.

 

 

Pendelrörelser


När jag var liten, tyckte man att USA var det stora föredömet i världen, frihetens hopp, möjligheternas land. Något av det har man fortfarande kunnat ana under den nuvarande presidentens tid. Det blir andra bullar nu med en okunnig, högerextrem dokustjärna vid rodret.

Det intressanta med pendlar är att pendelrörelserna visserligen varierar i styrka men att, om de slår långt åt ena hållet, slår de också tillbaka långt. OK, växelvis kanske lite kortare tillbaka, om själva pendlngen är minskande och lite längre, om den ökar. Den politiska pendeln i många länder har länge rört sig åt ena hållet. Le Pen, Orban, Farage, Wilders, Åkesson och nu Trump. Missnöjespolitiker, populister, högerextremister, opportunister överallt. Nu väntar i världens mäktigaste land tider med miljöförstöring, klimatförnekelse, större klyftor bland folket, skattesänkningar för besuttna, handelshinder, invandringsrestriktioner, en mer reaktionär högsta domstol, abortförbud, inskränkningar för HBTQ-personer, fler avrättningar and you name it. Hälften av den röstande befolkningen i USA vill ha det här eller förstår inte att de kommer att få det. För vad? Mer pengar, mer välfärd? För att ge igen mot ett etablissemang man tröttnat på? Förresten lär mer än hälften av amerikanerna tro på den kristna hjälpen uppifrån. Det lär de få chansen att göra ännu mer nu, när yttersta högern ska få bestämma. God bless! Och två av tre amerikaner är överviktiga enligt WHOs definition. Smaklig måltid! Ungdomens förlovade land håller på att bli ett land fullt av rultiga kristna med tillgång till världens största vapenarsenal. Nu ska det ledas av en klimatförnekande president, som blivit miljardär på andras bekostnad.

Även om pendeln hållit på länge nu att svänga ut åt höger, kommer den någon gång att slå tillbaka. Man får hoppas att det hinner ske, innan alltför mycket elände skapats. Historiens hemskaste exempel på vad som kan hända vid kraftiga pendelrörelser, vore skönast att slippa jämföra med.

Så gick det.


Igår blev jag privat här på bloggen. Jag avhåller mig oftast från det. Nu tillbaka till verkligheten. Av alla tusentals bloggar kommer de allra flesta idag att handla om det amerikanska presidentvalet. Min är inget undantag. Man håller sig fegt i mittfåran. Utgången verkar klar. Även om det fortfarande räknas, lär inget sista halmstrå finnas kvar. Amerikanerna var inte redo att rösta på en kvinna, inte den här kvinnan i alla fall.

Men jag började redan igår på det här temat, bara för nöjes skull.

Då skrev jag så här om, vad jag trodde jag skulle skriva idag om världens stora nyhet: Puuh! Det var för väl att Trump inte vann valet. Trump, en scharlatan, en högeropportunist, som kunde ha lett världens rikaste land alldeles fel. Vad är det med amerikanerna, som ens tillät en sådan person att ta upp deras tid? Clinton, hon bara ljuger, sade vita, missnöjda män överallt utan att egentligen reflektera över varför. Säga vad man vill om henne men nog känns det skönt och lite hoppfullt att hon vann valet. Det mest delade inlägget på Twitter under den amerikanska valrörelsen lär förresten vara det här, som Clintonlägret skrev som ett kort och gott svar på ett av alla Trumps påhopp: Delete your account. Nu har Trump, förhoppningsvis för gott, deletat sig själv från politiken.

Men det har han alltså inte.

Igår skrev jag också det här, om jag, ve och fasa, skulle ha gissat fel om valutgången: Obegripligt hur USA frivilligt kunnat hamna i detta elände. En majoritet valde en smaklös dokusåpaperson med dokumenterat dåligt omdöme till president, till sin främsta företrädare, en person som inger mindre förtroende än en bankrånare, en bigott, gammaldags, obildad, alldeles för rik, vit man. Nu är det han som ska leda världens mäktigaste militärmakt. Det var lika oväntat som resultatet av engelsmännens oreflekterade brexitomröstning. Nu stundar svåra tider för öppenhet, frihet, jordens klimat, frihandel och för hela demokratin, ja, för det mesta utom för Trumps egen ekonomi och utom för andra, redan rika amerikaner.

Huugaligen! Det riskerar att bli dyrt för världen i många avseenden.



Cirkus President


Det amerikanska presidentvalskampanjen är emellanåt ett löjeväckande spektakel. Den pågående kampanjen verkar värre än någonsin. Kandidaterna är båda i pensionsåldern, runt 70, vilket för all del inte måste göra kampanjen till ett spektakel. En av kandidaterna är en affärsman, med uselt eller inget omdöme, skumma åsikter och ett förflutet i dokusåpor och egendomliga affärer, som sluggar vilt för att komma riktigt nära köttgrytorna. Den andra är en kvinna från den etablerade, politiska eliten och med goda relationer till fossilintressen, som kämpar för att försöka övertyga amerikanska vita män om att rivalen är just den han är. Bara det faktum att Clinton är kvinna, är sannolikt hennes största hinder. Jämfört med hennes kön, är affärerna i Benghazi och med vissa e-postmeddelanden rena småsakerna som hinder, även om trumplägret tjatar om dem. Clintons påstås också ständigt ha svårigheter att vinna folkligt förtroende, också det i sig ett hinder.

Hursomhelst är pajkastningen i full gång. Det senaste i Cirkus President är frågan om kandidaternas hälsa. Eftersom Clinton drabbats av en lunginflammation, något som motståndarlägret omedelbart börjat använda som slagträ i kampanjen, har hon nu informerat allmänheten i detalj om sin hälsa med hjälp av ett läkarintyg. Följaktligen är även Trump om om att framhålla sin manlighet och sin goda hälsa.

Trump har höga siffror i opinionsundersökningar, obegripligt tycker jag, och om han, mot förmodan, skulle bli vald till president, har världen anledning att hålla andan. Som alla andra republikanska kandidater är han klimatförnekare, så miljöfrågorna skulle, liksom frihandelsavtal, hamna i en mörk garderob. Trump bygger sitt vildsinta kampanjande på nationalism, rasism, fritt vapeninnehav och andra amerikanska egenheter. Frågan är hur långt han skulle gå, om han blev vald. USA och världen vore bättre platser, om den frågan förblev obesvarad.

Följetong


Säga vad man vill men den amerikanska presidentvalskampanjen fångar intresset i media, både för att val i USA i någon mån påverkar hela världens säkerhet och ekonomi och för att den bedrivs på ett allt märkligare sätt.

Årets valrörelse når ständigt lägre nivåer, när det gäller osaklighet, personliga påhopp och vulgaritet. Nya bottenrekord slås hela tiden av Trump och hans anhang och nu har nivån hamnat under pajkastningsnivå. Anhängarna applåderar Trumps förmåga att väcka uppmärksamhet. Andra förfäras både av det han säger och sättet han framför det på. Murar mot Mexico, allmänt muslimförbud, slut på frihandel, jämförelse av kandidaters fruar, ja, listan blir längre och längre. Här är några exempel till från bottenskrapet.

Trump antydde nyligen att vapenälskande clintonmotståndare kanske planerar att skjuta Clinton, om hon väljs. Trump och hans anhängare sprider konspiratoriska påståenden om att Clintons hälsa sviktar och att hon inte skulle överleva mer än ett år som president. Stödet för påståendet lär vara att hon burit en särskild jacka vid flera framträdanden och att hon inte hållit si och så många presskonferenser. Trump framhöll samtidigt att han är vid särskilt god hälsa och visade ett skumraskintyg, där någon läkare säger att Trump skulle bli den friskaste presidenten i historien. Både Trump själv och intygslämnaren missade dock att intyget borde ha omfattat även den mentala hälsan. Att Trump tycker det är viktigt att förneka att han har onormalt små händer, kan väl ses som en bagatell i sammanhanget. Men Christies fruktansvärda hetsande av en republikansk publikpöbel mot Clinton framstår som det värsta hittills. Det väckte mycket obehagliga associationer.

Och den egentliga presidentvalskampanjen har inte ens börjat ännu. Huga! Vill man se det från en lite ljusare sida, kan man undra, vad Groucho Marx hade kunnat göra för komedi om detta spektakel.

Tveksamt supporterstöd


Läste igår i SvD en lista över amerikanska kändisar, som gillar den ena eller andra av de två stora partiernas presidentkandidater. Bläddrar men igenom listan över dem som hyllar Trump, blir man inte särskilt förvånad. Det vore kanske att ta i att kalla det för ett förbrytarregister men tanken slår en vid bläddringen. Där finns ett par halvkända countrystjärnor, bedagade skådisar som John Voigt, James Caan och Kirstie Alley. Där finns Mike Tyson, som bitit av en motståndare örat, Dennis Rodman, som är kompis med Kim Jung Un, Hulken och någon gammal basebollspelare. Där finns de mindre kända Stephen Baldwin och Gary Busey som båda ser skumma ut och som deltagit i Trumps realitysåpa på tv. Och sist på listan, kanske också minst, finns odågan Charlie Sheen, som tidigare kallat Trump för “en skampåle för idiotin” men som nu vill bli vice president. Tja, om amerikanerna kan rösta på Trump, kan de väl rösta på Charlie Sheen, fast då skulle hans pappa vara ett bättre val, för han har åtminstone spelat president på tv.

När jag just skrivit detta, hör jag på tv4-nyheterna Trump, i ett anfall av självrannsakan som även ett barn kan genomskåda, säga att han ibland sagt saker han ångrat. Jag har ännu inte hört honom säga något, som han inte borde ångra.