Tjatig underhållningsmodell


En ny teve-tävling har startat. Nu gäller det fågelskådning. Med kändisar. I stort sett samma recept som för Idol, kocktävlingar, mästarmästare, bästa amatörkonstnär, travkusktävling m.fl. Oftast efter något utländskt koncept. Det verkar finnas hur många variationer som helst på samma tema. Gäsp! Jag har nog gnällt om det här förut men hinner inte gnälla lika ofta som det dyker upp nya exempel. Ett gäng tävlande börjar och gör sina konster. I varje program ska någon förlora, alltså uteslutas från fortsatt deltagande. Det sker på lite olika sätt, ibland genom röstning, ibland med hjälp av någon domare eller expert, ibland genom någon tävling i tävlingen. Nästan alltid finns en tidsgräns inlagd för att en artificiell spänning ska skapas, vilken i regel förstärks med någon sorts spänningsmusik och med någon nedräkning. Nivån på de flesta av dessa lekprogram skulle jag säga passar för tittare i 10 - 15 årsåldern. Det gäller det mesta i programmen, själva lekarna, programledare, deltagare, inlagda klipp, ja hela baletten. Men programmen riktar sig till en vuxen publik.

Återanvändning är bra men det här konceptet är numera så uttjatat att det är svårt att begripa publikens intresse. För det måste ju finnas, eftersom teve-kanalerna fortsätter att sända alla dessa lekar. Och, ja, jag vet var avstängningsknappen på tv-kontrollen sitter.

Skärmsjuka


Varje dag nu för tiden tittar vi på våra skärmar, särskilt de små skärmarna på mobiler, de flesta "smart phones" och läsplattor men också på de lite större datorerna. Det är mycket som ska tittas på. Arbetsuppgifter för många, letande efter information, bankärenden, sociala media och annat kontaktsökande, underhållning och mycket annat. Det finns säkert undersökningar som visar, hur många timmar om dagen vi ägnar åt att glo på skärmar och det är lika skönt att slippa höra resultatet. Redan i tv's ungdom oroades vissa för konsekvenserna av överdrivet skärmtittande. Några oroade sig för att att det skulle leda till en fyrkantig syn på världen. De skulle bara ha vetat vad som väntade.

Då och då tittar vi på större skärmar, ibland riktigt stora skärmar, som på bio, antingen de ägs av svenska bolag, amerikanska eller kinesiska. För vår personliga del har biobesöken blivit allt färre med åren. Det har väl med, alla småskärmar att göra men följer antagligen också med åldern. I vårt fall beror det också på att vi bor på landet. Men, om just det är ett problem, så är det ett problem som går att lösa. Stockholm är trots allt inte särskilt avlägset och i Nyköping är bio- och filmutbudet utmärkt.

Valda delar av storfamiljen kom iväg på en stockholmsbio häromdagen och såg Manchester by the sea. Mycket folk, små salonger, popcorn överallt är tidens melodi på bio sedan länge. Filmen var bra, klart sevärd. Den var något så ovanligt som en amerikansk film med socialrealism och i ganska långsamt men tilltalande tempo. Huvudpersonen spelades av en Affleck, men en annan en den man sett förut. Han var bra men emellanåt lite väl nollställd. Av en händelse blev det ett biobesök till snart efter det förra. Nu blev den utvalda filmen Lion, en sorglig historia om barns utsatta situation i Indien. En del hemska bilder med övergivna barn, en del hjärteknipande scener, vackra människor, en del yta men en fin grundton. Nu ser jag fram emot att se Jag, Daniel Blake av Ken Loach. Den har fått fantastiska recensioner. Det finns också en tysk film, som verkar kul, Min pappa Toni Erdmann. Det finns förresten flera svenska filmer jag vill se också, som Jätten, Min faster i Sarajevo, Flickan, mamman och demonerna och Yarden. Det får bli bio lite oftare framöver.

Från bio till tv-tittande. Numera har nästan alla tv-apparater med stora, fina, platta skärmar, fint ljud och massor av finesser. Många har s.k. smartteve, som kan visa även "playkanaler" och betalkanaler och annat, oavsett hur tv-antennen ser ut men förutsatt att man har wifi hemma. Vi ägnar oss åt Netflix, där det finns mycket amerikansk b-film men också kul serier och då och då någon bra film.

Nyhetsprogram står ofta och går hos oss. För egen del tittar jag gärna på sport. Det finns ett hyggligt utbud på natur- och faktaprogram. Vi undviker gärna alla spel- och lekprogram, som förekommer särskilt i TV4, en kanal som dessutom blir allt mer reklamindränkt. I SVT har vi nyligen sett ett par utmärkta diskussionsprogram, ledda av Erik Schüldt. Det har blivit kutym att visa deckare eller rysare på söndagkvällarna både i SVT och TV4. Vi tittar gärna på rysare på tv, både på söndags- och vardagskvällar men ju fler repriser, desto mindre intresse. Som många andra, tittar vi på SVTs nya, våldsamt uppskrivna, svenska serie, Innan vi dör. Den ska pågå i åtta veckor till, sammanlagt 10. Kanske håller den för det, kanske inte. Den är i alla fall spännande så här långt, tyvärr och som vanligt inom genren, med alldeles för mycket våld. Men den är välspelad och fint filmad.

Underhållning eller politik?


Lyssnade häromdagen på ett samtal i tv mellan Fredrik Reinfeldt och Jens Stoltenberg. Det hade föregåtts av tre liknande program, där Reinfeldt samtalat med Anders Fogh Rasmussen, Condoleezza Rice och Tony Blair, vilka jag missat. En hel del kritik hade hörts mot programmen men mest från journalister, som jag tror ogillar att amatörer försöker sno deras jobb och tror att de kan det, bara för att de kan något annat. Som när idrottsmän, artister eller för den delen politiker plötsligt börjar skriva böcker. Det brukar inte bli något vidare. Det klagades på att programmen med Reinfeldt kanske inte innehöll de allra mest djuplodande politiska analyserna och att frågorna till de utvalda deltagarna kanske inte var de mest kritiska. Tja, måste alla program leva upp till det? Det kan väl journalisterna sköta.

Men Reinfeldts samtal, åtminstone att döma av det enda av programmen som jag såg, fördes i god ton, på ett seriöst sätt och visade en del personliga sidor hos några viktiga beslutsfattare. Det var befriande att slippa det vanliga aggressiva politikerkäbblet. Och Jens Stoltenberg framstod som både en sympatisk människa och en stor statsman, låt vara att det är lite svårt att svälja att han numera ägnar hela sin arbetstid åt en krigsorganisation.

Helgnöjen


I helgen repriserades i SVT den finaste barnfilm jag sett och den är, typ 50 år gammal. Jag har sett den flera gånger genom åren. Hugo och Josefin. Alla minns äggscenen. En annan favoritscen är danslektionen, där Gudmarson lär Josefin att dansa vals till ljuvlig gitarrmusik. Det finns fler avsnitt i den filmen, som är fina att återse.


Efter en fin vinterdag med snöplogning och motorsågsjobb efter senaste stormen och efter en god middag igår kväll bänkade vi oss, hustrun och jag, framför tv:n. Trettondagskonsert på en kanal. Den lät så där och vi bytte kanal och hamnade i ett nytt frågeprogram, där deltagarna tävlade om pengar. Vilket nummer i ordningen av sådana program det här var, vet jag inte men det var samma visa som vanligt - kanske värre. Ropande programledare, konstgjord spänning, containers, stora pengar att vinna, låtsaspengar snöande ner vid vinst o.s.v. Förskräckligt faktiskt. Hela programmet var som en parodi på sig självt. Det sockrades med inklipp av personer som reste runt och delade ut checkar till människor, som vunnit på något spel, som vi inte förstod. Man måste ju inte titta och det var vi just då glada för. Det kunde bli netflixande i stället men det behövdes inte efter återupplevelsen av Hugo och Josefin.

Förresten, apropå det jag var inne på häromdagen om upprustning och krigshets, så läste jag att Björklund (L) föreslår 28 miljarder extra till krigsmakten under fyra år medan C och M tycker att 8,5 miljarder på ett par år räcker. Vad KD tycker har jag inte noterat men det spelar ju mindre roll, för det partiet ska väl ändå lämna riksdagen snart. SD kommer säkert att tycka som M. Försvarsministern säger nej till budgivningen. Ingen av de berörda har förklarat, varför något visst belopp behövs och på vilket sätt det i så fall skulle hjälpa.

Folkligt så det räcker


Läste just en intervju i SvD, som några barn gjort med Sanna Nielsen, SvTs nya allsångsledare på Sollidenscenen. Allsång på Skansen är väl det folkligaste, folkliga vi har att titta eller lyssna på, lika folkligt som Sommarprogrammen. När saker och ting blir väldigt folkliga, är det lätt att raljera om dem, kanske till och med se ner på dem. Det är onödigt. För egen del följer jag gärna ett antal av sommarprogrammen varje år men jag avstår oftast från allsången. Så jag är egentligen inte rätt person att komma med synpunkter på, hur Allsång på Skansen sköts men Sanna Nielsen verkar göra det bra. Det tyckte jag föregångaren Petra Marklund gjorde också.

Intervjun fick mig att minnas motsvarande på 50-talet, då man under mörknande kvällar satt på landet och lyssnade på radion på Egon Kjerrman, som ledde den tidens allsångsprogram. Sedan blev det tonår och helt andra intressen och den evige Bosse Larsson som allsångsledare och mitt intresse för allsångsprogrammet dalade till noll. Inte för att det varit särskilt stort tidigare, då det mest var gemenskapen runt om, som var mysig. Efter Larsson minns jag inte att jag hörde eller såg några allsångsprogram på decennier, särskilt inte när Lars Berghagen ledde dem. Men det är intressant med den här sortens reliker och traditioner. De skapar en gemenskap som inte är att förakta, jag tror inte bara en känsla av samhörighet utan en faktisk gemenskap. Är det så bra med gemenskap då? undrar den uppkäftige. Är den inte bara till för dem som deltar och rent av uteslutande för andra, så att den motverkar sig själv? Det tycker inte jag. Så skulle man i så fall kunna säga om all mänsklig samvaro, vänskap, kärlek o.s.v. Jag gillar att det finns Sommarprogram och Allsång på Skansen, även om de är folkliga och även om jag missar många av dem.

Vad gör man inte…


Den som behöver pengarna, kan göra ganska mycket för att få dem. Även de som egentligen inte behöver pengarna men som vill kunna kosta på sig lite mer, kan göra rätt mycket för att få dem. Ett sätt att få pengar är att delta i olika lekprogram och dokusåpor på tv. Robinson, Paradise Hotel, Big brother och allt vad de heter.

Reklamfinansierade, väldigt reklamfinansierade, TV4 torgför nu ytterligare ett i raden av oseriösa lekprogram för vanliga människor. Deltagarna lockas med sexsiffriga penningvinster. Den nya leken innehåller som de flesta av den här typen ett tydligt förnedringsmoment. För att få pengarna, måste man göra sig till åtlöje, svika ideal, trampa på det man håller kärt eller förnedra sig själv eller andra. Den här gången gäller det att skada sitt eget hem, riva ut inredning och i största allmänhet visa ringaktning för den egna bostaden. Någonstans i bostaden har en substantiell summa pengar gömts, antagligen på sådant sätt att man måste demolera hemmet för att hitta skatten. Släng ut en näve pärlor till infödingarna, så får vi se när de slåss, typ. Det nya lekprogrammet är ungefär lika modernt som den bilden och lika moraliskt. Kort sagt, ett nytt lågvattenmärke av TV4.

Rock


SN-skribenten Jenny Palmquist är väldigt irriterad på rockbandet Kent, som på sin hemsida förutspår sin egen död. Upplösning som band alltså. Hon skriver på sidan 2 i SN igår en liten krönika, där hon gör ned Kent efter noter (oavsedd vits). Dålig musik, opportunism, floskliga texter. T.o.m. fansen får sig en släng av sleven, en surdegsbakande och ängslig medelklasspublik. Och så är hon missnöjd med att bandets hemstad Eskilstuna inte ingår i de sista turnéplanerna. Ja, ja, Jenny Palmquist har inget till övers för Kent men, ärligt talat, finns det väl värre saker att uppröras över än ett rockband, som är lite teatraliskt och för all del kommersiellt om sin förestående upplösning. Och jämförelsen med Bowie haltar av uppenbara skäl.

För egen del måste jag säga att jag tycker att Kent gjort en rad fina och stämningsfulla låtar med ett även efter svenska mått fint “sound”. Kent är Sveriges främsta rockband och det görs nu för tiden mycket bra musik i Sverige.

En kruka med guld


En person, som köpt en skraplott med vinst, uppträdde för en tid sedan i tv för att skrapa en gång till. Det gick ganska bra. Han vann 30 miljoner. En absurt stor summa för alla, utom för Gates, Slim, Ortega och Zuckerbergs barn. 30 miljoner! Tänk om man vann så där mycket på lotteri själv, tänker alla som ser på tv, när den darriga handen skrapar och skrapar och ska skapa spänning och ..... Men för att vinna, får man nog börja med köpa lotter.

Många gillar att fantisera om, vad en jättevinst skulle innebära, vad man skulle kunna köpa, hur man skulle ändra sitt liv. Hur mycket skulle man ge bort och hur mycket skulle man ha mage att behålla? Vad skulle man vilja göra, som man inte gör ändå? Pengar, pengar. Ännu mer så är det förstås i USA. Där ligger de riktiga storvinsterna på lotterier på flera miljarder. Är det sunt? Kanske inte för alla miljoner spelare som aldrig vinner, för lotteriföretaget lär inte gå lottlöst (inget skämt avsett här) ur spelet. Men är det sunt med en ekonomi, där förhoppningar och någon sorts lycka skapas genom sådana här företeelser? Tja, det är väl knappast värre än när jättebolag tjänar miljarder på att förstöra miljön eller utnyttja människor ojuste. Aktieägarna blir glada ändå och tillväxten ökar i länders ekonomi, vilket är alla ekonomers mantra. Sensmoral? Jodå, det finns mycket, som många säger om det.

En annan fråga apropå skraplotter i morgontv, är hur urtrist det är med alla dokusåpor och tävlingsprogram i tv, där någon ska slås ut eller gå vidare eller vad det nu är och där den som ska tillkännage namnet måste göra en konstpaus för att, med eller utan musik, skapa någon sorts spänning för tittarna. Gäsp! Men det finns ett recept. Låt bli att titta.

Konsten att vara linslus


Vissa personer förekommer särskilt ofta i tv och andra media, har ni tänkt på det? Jag tänker inte på dem som har löpande uppdrag i program som Rapport, morgon-tv eller så och som därför syns nästan varenda dag. Det är naturligt på något vis, även om det blir olidligt med Rickard Olsson, som verkar synas på tv precis hela tiden. Nej jag tänkte just nu på andra, som av någon anledning dyker upp både här och där oftare än man riktigt förstår skälen till, någon sorts primadonnor. Några exempel är Niklas Strömstedt, Leif GW Persson, Jessica Gedin, Lars Lerin, Plura Jonsson.

Man undrar lite om bevekelsegrunderna. Från tv’s eller radions sida är det inte konstigt. Alla de här är duktiga och populära personer, framstående proffs inom sina respektive gebit. Tittar- och lyssnarsiffrorna styr. Men vad motiveringen är från kändisarnas egen synpunkt, är inte lika självklart. Ingen av dem lär behöva uppträda i media hela tiden av ekonomiska skäl. Ett starkt bekräftelsebehov eller ett drag av narcissism kanske finns med i bakgrunden. Fartblindhet kanske. Vad vet jag?

Tv-underhållning


Så har även idrotten haft sin firmafest för året. För någon vecka sedan var det filmbranschens tur med sina guldbaggar. Några detaljer i regin skiljer mellan de två galorna men uppläggen i stort är desamma. Proffsiga presentatörer, inslag av proffskomiker här och där, allvarlig stund för avlidna, kändisar som prisutdelare o.s.v. Mååånga närbilder på kändisar i publiken. Pristagarnas tackande var om möjligt ännu mer tröttsamt på Guldbaggegalan än på Idrottsgalan.

Den enda dramatiken som erbjuds på galorna är, om den ena eller andra av de nominerade vunnit. Ett undantag fanns på Idrottsgalan och det var den kvinna, som trots två amputerade underben genomfört en triathlontävling och som tidigare vunnit pris men i år delade ut pris. Men i stort ger den här sortens tv-underhållning mest en gäspning.

Underhållning


Lyssnade just på en tv-konsert med Adele, populärmusikens okrönta drottning nu för tiden. Den gavs häromkvällen men nu för tiden kan man ju välja själv, när man vill se ett program genom att använda SVT play, som det kallas. Adele har en grym röst och är en driven sångerska, som hittat vägen till de stora massornas gillande. Hon slår rekord på rekord, hon kraschar internet, hon översvämmar sociala media, hon säljer mer än alla, hon har t.o.m. fått en Oscar för sin bondlåt Skyfall. Mixen mellan den professionella sångerskan och den otvungna och roliga personen Adele är charmerande.

Igår tittade vi på en tv-film, som handlade om en familj på Hawaii. Nedtonad, inget våld, ett par duktiga skådisar, småkul manus, vackra bilder och, apropå det jag började med, fin musik. Kort sagt, en trevlig stund med en, för all del väldigt amerikansk, och dittills fullständigt okänd film. Minns att hawaiimusik var rätt populärt en tid i min ungdom. Men den ansågs inte riktigt fin, har jag för mig. Men här gav den en stämning och en fin bakgrund till bilderna.

Å andra sidan såg jag för ett par kvällar sedan en norsk actionfilm, om man kan kalla den det, där man ansträngt sig för att proppa in det mesta från den genren. Där fanns allt från sofistikerad brottslighet på fler plan, massor av våld, många mord och jakter med och utan bil till äckliga närbilder på krossade ansikten och på huvudpersonen i en full bajstunna. Kort sagt en stund framför tv:n, som inte var särskilt trevlig och som påminde mig en om en teknik med tv:n, som jag glömmer ibland - användningen av avstängningsknappen.