Ta inte livet för givet

Det är ren tur att du kan läsa det här.

Industrin valde klor som bärare av värme och kyla för freoner till kylskåp m.m. De kunde lika gärna valt brom. Det man inte visste då var att brom skulle medfört 50-100 gånger mer frätande på ozonlagret än klor gjorde. Då hade det varit mycket svårt att hantera det hotet mot livet på jorden i tid.

Nu hann vi räddas i elfte timmen av Montrealprotokollet 1987 och dess efterföljare. Vilket som en ren bonus ser ut att dessutom ha varit den mest effektiva klimatåtgärden hittills.

Klimatkrisen har nu gått så långt att vi kommer behöva tur i framtiden också. Men vi kan väl i alla fall försöka undvika rysk roulette i onödan?

Tryggheten vi får genom hemförsäkringar, pensionssparande, bilbälten, m.m. behöver kompletteras med den ökade trygghet som större miljöåtgärder skulle ge.

Vill du veta mer? Klicka här för text och här för ljud.


Ikigai

Ikigai är ett användbart japanskt ord för när du samtidigt lyckas ägna livet åt något:
* som du är bra på
* som du vill göra
* som världen behöver
* som du kan klara din försörjning med

Hur kan du uppnå ikigai? Några av mina centrala tips finns här.


Keynesianismen och 1930-talskrisen

1930-talet är aktuellt på nytt: Den senaste finanskrisen är den värsta sedan 1929; högerpopulister och fascister sitter i de europeiska parlamenten. Men lösningen är inte främst att föra en aktiv konjunkturpolitik i John Maynard Keynes anda.

Det finns en vanlig uppfattning, framför allt bland personer till vänster om den politiska mitten, om hur den ekonomiska politiken förändrats i västländerna under efterkrigstiden: Efter den stora ekonomiska krisen på 1930-talet fick engelsmannen John Maynard Keynes idéer brett genomslag. Hans grundtes, lanserad 1936 med boken The General Theory of Employment, Interest and Money, var att en marknadsekonomi aldrig kan bli tillräckligt stabil för att ge full sysselsättning, att en storskalig arbetslöshet är en effekt av för låg efterfrågan på varor och tjänster, och för att komma till rätta med arbetslösheten måste staten aktivt gå in och finansiera upphandling av varor och tjänster. Den här uppfattningen anses ha väglett den ekonomiska politiken fram till någon gång på 1970-talet, då den övergavs till förmån för enveten inflationsbekämpning i Milton Friedmans nyliberala anda.1

Problemet är att den här bilden av den ekonomiska politiken är kraftigt missvisande. De så kallade rekordåren (1945-1973) präglades av att ekonomin växte så det knakade, och orsaken till det var inte statlig stimulans av efterfrågan - utan en kombination av att svensk industri var relativt intakt efter kriget, och att resten av Europa tvärtom var i behov av återuppbyggnad vilket skapade stark efterfrågan på svensk export.2 Utmaningen för den ekonomiska politiken i Sverige var då snarare att förhindra överhettning, att genomföra strukturreformer (exempelvis inom utbildningssektorn) samt att hantera den stora efterfrågan på arbetskraft med rätt kvalifikationer genom att föra en aktiv arbetsmarknadspolitik (alltså en utbudspolitik, inte en efterfrågestimulerande keynesianism). Medlet för att förhindra överhettning var en stram, inte en expansiv, finanspolitik - något som förespråkades i den LO-rapport som lade grunden till den så kallade Rehn-Meidner-modellen.3 Framför allt mot slutet av perioden genomfördes en kraftig expansion av den offentliga sektorn, det vill säga av offentligfinansierade tjänster inom vård, skola och omsorg, men det ekonomisk-politiska motivet till detta var att styra om medborgarnas ökade köpkraft till tjänstesektorn istället för varuproduktionen. (Alltså inte en strategi för att försöka få upp sysselsättningen.)4

Hur var det då med politiken för att vända 1930-talskrisen? Keynes inflytelserika bok handlade om att förklara den stora depressionen efter Wall Street-kraschen 1929. Både New Deal i USA och den svenska socialdemokratins för 1930-talet nya ekonomiska politik brukar ses som exempel på keynesianismens genombrott. Detta (det svenska fallet) vill jag diskutera i det följande.

Vad vände 1930-talskrisen?

Ernst Wigforss
Ernst Wigforss var socialdemokratisk intellektuell och Sveriges finansminister under 1930- och 1940-talet.

Ernst Wigforss - i dag nog mest känd för ett tämligen arbetskritiskt citat som, utan belägg, tillskrivs honom - var Sveriges finansminister en kort tid på 1920-talet och från 1932 till 1949 (med ett kort avbrott på några månader 1936). Han hade med en valpamflett 1932 föregripit Keynes och kritiserat den dåvarande borgerliga regeringen, samt den äldre generationen nationalekonomer, för deras syn på arbetslöshet och ekonomisk kris som någonting naturligt som bäst lämnas därhän att värka ut. Istället ville han se en mer aktiv politik för att bekämpa arbetslösheten och få fart på ekonomin.5 I den socialdemokratiska historieskrivningen fästs stor vikt vid den ekonomiska politik som började föras av den regering som tillträdde, med Wigforss som finansminister, efter segervalet 1932. I en skrift ofta använd inom partiets studiecirklar har Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren beskrivit det som ”ett psykologiskt genombrott för den aktiva konjunkturpolitik, som brukar kallas keynesianism”.6 Men det stämmer inte att den socialdemokratiska regeringen skulle ha fört en expansiv finanspolitik så som en sådan förespråkas av dagens nykeynesianer. Som ekonomihistorikern Lars Magnusson påpekat var de budgetar som lades fram av finansministern Wigforss från och med 1933 snarare ”något stramare än de som hade förekommit under den borgerliga regeringen Ekman några år tidigare”.7

En sak är viktig att komma ihåg när vi diskuterar konjunkturpolitik (eller stabiliseringspolitik, med ett annat ord): Dess funktion är att jämna ut (stabilisera) konjunktursvängningar - exempelvis motverka att arbetslösheten går upp i lågkonjunktur, men inte att få upp sysselsättningen på ett mer bestående sätt. Det är naturligtvis viktigt att försöka stabilisera ekonomin, inte minst för att arbetslöshet - åtminstone i vissa grupper - har en tendens att bita sig fast och ligga kvar på en hög nivå när ekonomin vänder upp igen. Det har vi sett efter den svenska 1990-talskrisen. (I och för sig är det skillnad på ekonomisk kris och vanlig lågkonjunktur, men behöver vi inte gå in på här.)8

Okej, så den socialdemokratiska regeringen bedrev inte någon särskilt expansiv finanspolitik, och konjunkturpolitikens funktion är att stabilisera ekonomin men inte att förbättra den på längre sikt. Vad var det då som fick den svenska ekonomin att vända på 1930-talet? Och vad bedrev regeringen för politik som vi kan - och bör - ta efter i dag? Med tanke på vissa likheter mellan den tiden och vår egen tid, så vore det ju bra om vi kunde lära av tidigare erfarenheter.

Valaffisch med texten:
Socialdemokratisk valaffisch från 1934, efter uppgörelsen som säkrade riksdagsmajoriteten.

Internationellt var det Wall Street-kraschen 1929 och haveriet för österrikiska Creditanstalt 1931 som utlöste 1930-talskrisen, även känd som den stora depressionen. För Sveriges del blev Kruegerkraschen 1932 kulmen (ett halvår innan Per Albin Hansson vann regeringsmakten), och redan året därpå var den svenska ekonomin på banan igen. Framför allt två faktorer var av avgörande betydelse: 1) en ny penningpolitik och 2) en omfattande råvaruexport till främst det upprustande Tyskland.

Redan 1931 hade Riksbanken och landets dåvarande regering gjort en omläggning av penningpolitiken som var inget mindre än epokgörande: Som första land i världen satte Sverige prisstabilitet som det officiella målet, efter nationalekonomen Knut Wicksells rekommendationer från 1898. Men det som fick praktisk betydelse var att Sverige samtidigt lämnade valutasamarbetet kring guldmyntfot, som innebar att växelkursen måste hållas fast, och lät kronan flyta. Först ett par år senare knöts kronan till engelska pundet, motiverat främst som en åtgärd för att hålla prisnivån stabil. Då var krisen redan över för svensk del. Dessutom undervärderades kronan med den nya växelkursen, vilket gynnade exportnäringen eftersom det blev billigare för utlandet att köpa svenska varor.9

1930-talskrisen orsakade generellt en kraftig nedgång för den fria världshandeln, på grund av att självförsörjning av livsmedel och industriprodukter blev ett viktigt politiskt mål för en rad länder. Detta gynnade svensk export, som till övervägande del bestod av skogsprodukter, järnmalm, järn och stål - samtliga naturbaserade råvaror som det är ganska svårt för ett annat land att bygga upp en inhemsk produktion av, även på ganska lång sikt. Utrikeshandel bedrevs på bilateral grund, genom att länder sinsemellan tecknade så kallade clearingavtal: Importen finansierade exporten och därmed upprätthölls handelsbalans. Detta övervakades av ländernas centralbanker. Till följd av att Tyskland förlorade stora delar av sina malmtillgångar efter första världskriget var 80 procent av det tyska behovet under 1920-talet tvunget att täckas genom import. Under andra hälften av 1930-talet ökade den inhemska järnmalmsproduktionen, bland annat genom öppnandet av nya gruvor, men den samtida stora militära upprustningen gjorde att även importen måste ökas. Drygt hälften av den importerade malmen åren 1935-1938 kom från Sverige. Bland den viktigaste svenska importen från Tyskland fanns kol och koks, verkstads- och textilprodukter samt kemikalier.10

Föredömet från 1930-talet

Poängen med detta är förstås inte att förespråka beväpnande av skurkstater utan bara att göra påpekandet att keynesianismen, som riktar in sig på att stimulera inhemsk konsumtion, är otillräcklig som förklaringsmodell. Finanspolitikens avgörande betydelse är starkt överdriven. Men socialdemokratin, fackföreningsrörelsen och i synnerhet finansminister Wigforss - liksom makarna Myrdal - drev politik inom andra områden som på ett framgångsrikt sätt skiljde ut Sverige från andra länder. Till skillnad från keynesianismen är det en central del av arvet från 1930-talet.

Alva Myrdal och Gunnar Myrdal
Alva Myrdal och Gunnar Myrdal hade, med sina idéer inom familje- och socialpolitik, stor betydelse för den svenska välfärdsstatens utveckling från 1930-talet och framåt.

Ett inslag i 1933 års överenskommelse med Bondeförbundet (dagens Centerpartiet), den så kallade kohandeln, var beredskapsarbeten till (nästan) marknadsmässig ersättning. (Att de två partierna kunde sluta sin blocköverskridande överenskommelse var i sig en framgång som förbättrade möjligheterna att genomföra långsiktiga reformer istället för att bedriva blockpolitik.) Det var en fortsättning på den arbetslinje som etablerades 1914 med inrättandet av Statens arbetslöshetskommission, och som säger att arbete är mer gynnsamt för både samhälle och den enskilde än utbetalning av kontantstöd, men det var ett brott med borgerlighetens idé - som Wigforss polemiserade mot i skriften från 1932 - att det är för dyrt för samhället att sätta arbetslösa i arbete. Snarare menade ju Wigforss att det är för dyrt för samhället att låta människor gå arbetslösa. Som Nils Unga visar i sin avhandling från 1976, Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912-34, var det framför allt fackföreningsrörelsen som drev på för den nya arbetsmarknadspolitiken, genom sin kritik av nödhjälpsarbeten med löner under avtal.11

1935 infördes den statligt subventionerade och reglerade arbetslöshetsförsäkringen, samtidigt som regeringen också genomförde en stor pensionsreform med finansiering genom arbetsgivaravgifter. (Först 1955 kunde den allmänna sjukförsäkringen införas.) Sociala transfereringssystem, exempelvis en arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet, har också en stabiliseringspolitisk funktion. De är ett slags automatiska eller inbyggda stabilisatorer, det vill säga system som gör att svängningarna i hushållens efterfrågan på varor och tjänster och därmed konjunktursvängningarna dämpas utan att det krävs direkta ingrepp av statsmakterna. Detta är exempel på en effektiv, men inte aktiv konjunkturpolitik. Ett krux är att en hög ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen enligt den så kallade inkomstbortfallsprincipen – att det är den förlorade arbetsinkomsten som ska ersättas, snarare än att ett grundbelopp betalas ut som är lika för alla (grundtrygghetsprincipen) – förutsätter en fungerande, aktiv arbetsmarknadspolitik. Det kan handla om en offentlig arbetsförmedling som ansvarar för matchning av lediga platser och arbetssökande; utbudsinriktade åtgärder i form av utbildning eller praktik för att öka arbetskraftens marknadsvärde; samt efterfrågeinriktade åtgärder i form av olika slags anställningsstöd eller offentliga anställningar. En sådan politik är på kort sikt mycket kostsam, men den kan betraktas som en investering i humankapital som i ett samhällsekonomiskt såväl som individuellt perspektiv betalar sig.

Ett annat viktigt steg, som går i linje med skiftet i synen på arbetsmarknadspolitiken, var strävan att överge den gamla fattigvårdspolitiken till förmån för en så kallad produktiv socialpolitik. I sin bok Kris i befolkningsfrågan (1934) resonerade Alva Myrdal och Gunnar Myrdal kring hur den tekniska utvecklingen, som ger oss allt bättre och billigare varor, gör att produktionen kräver allt mindre kroppsarbete och i gengäld ställer högre krav på kognitiva förmågor. Men dessa "skärpta kvalitetskrav" gör också att många sorteras ut från produktionslivet. Allt detta är märkligt bekant att läsa. Ur de politiskt konservativas synvinkel skapar utsorteringen en "understödstagaranda" (eller vad som idag kallas "bidragsberoende") som måste disciplineras bort. Det är förvisso så, menar makarna Myrdal, att om någon skulle råka bli arbetslös så blir den snart mindre arbetsduglig. En längre tids arbetslöshet "försämrar arbetskvaliteten hos människomaterialet". (Sedan går resonemanget in på en diskussion om sterilisering som var typiskt för sin tid, men som med historien i backspegeln knappast kan läsas okritiskt.)12 Den socialdemokratiska linjen om produktiv socialpolitik vilar på samma insikt som det som idag kallas för sociala investeringar: Den sociala hållbarheten undergrävs av att människor sorteras ut, och förebyggande insatser som på kort sikt framstår som kostsamma kan komma att betala sig på längre sikt. Den mänskliga och samhälleliga kostnaden för social utslagning är helt enkelt mycket större än den kommunala eller statliga kostnaden för förskola med full vistelsetid även till barn med arbetslösa föräldrar, upprustning av miljonprogramsområden, eller att personer med försörjningsstöd ska kunna studera för att ha en bättre chans att komma in på arbetsmarknaden.13

Ett krisprogram för dagens socialdemokrati

Vi har redan varit inne på det, men om vi med dagens utmaningar och förutsättningar ska låta oss inspireras av 1930-talets socialdemokrati, så handlar det inte i första hand om att föra en aktiv och expansiv konjunkturpolitik. Snarare bör ett krisprogram vara uppbyggt på i huvudsak tre komponenter: en aktiv arbetsmarknadspolitik, ett fokus på sociala investeringar, samt reformer för att åtgärda ett antal strukturella skevheter. Jag vill här bara helt kort ta upp några exempel, utöver de redan nämnda.

Rehn och Meidner var arkitekterna bakom en sinnrik modell för att utnyttja strukturomvandlingen på 1960-talet.

Här företräder jag ett strukturanalytiskt synsätt, med tidigare representanter som makarna Myrdal samt LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner, som lägger särskild vikt vid demografin och dess betydelse för samhällsutvecklingen samt vid trender och tendenser i den ekonomiska produktionens strukturomvandling. Det sistnämnda handlar om överföring av resurser från en del av ekonomin till en annan - när arbetskraft flyttades från jordbruket till industrin under början av 1900-talet, eller när industriföretagen automatiserar och datoriserar produktionen och lägger ut mycket av sin utveckling, försäljning och marknadsföring på en extern tjänstesektor. Den här typen av utveckling sker i vågor, framdrivet av teknologiska och sociala innovationer. Demografin har en bakomliggande betydelse, vilket tar sig uttryck i att vågorna av strukturomvandling typiskt framträder i cykler av trettio år (motsvarande åldersskillnaden mellan en generation och den följande).

Under 1990-talets början inträffade två saker vars konsekvenser för samhällsekonomin fortfarande är påtagliga. Det ena är den så kallade 1990-talskrisen, en bank- och fastighetskris till stor del orsakad av den kreditmarknadsavreglering som i Sverige genomdrevs av bland andra Kjell-Olof Feldt men som då redan införts resten av västvärldens ekonomier i ett försök att hantera 1970-talets strukturkris. Det andra som inträffade under 1990-talet var en ny våg av strukturomvandling, som innebar högre krav på utbildning, kognitiv förmåga, flexibilitet och social kompetens. Samtidigt skedde en prekarisering, kanske framför allt inom tjänstemannakollektivet: Personalnedskärningar, omorganisationer och en psykiskt ansträngande arbetssituation har blivit en allt mer vanlig erfarenhet bland medelklassen. 1990 låg arbetslösheten i Sverige på 1,6 procent, och bara fem år senare var den uppe i omkring 8 procent. Urholkningen av inkomstbortfallsprincipen undergräver de sociala trygghetssystemens legitimitet hos medelklassen,14 medan de hårdare reglerna är huvudförklaringen till att allt fler i dag är hänvisade till försörjningsstöd. Från att vara tänkt att hjälpa hushåll vid akut kris har försörjningsstödet för många blivit ett allt mer långvarigt bidrag.

Barn till ensamstående mödrar och barn till utlandsfödda löper störst risk att hamna i fattigdom. Enligt en färsk rapport från Försäkringskassan har inte barnbidraget höjts på över tio år, medan underhållsstödet till ensamstående inte höjts mer än marginellt på tjugo år. Det får stor betydelse för den disponibla inkomsten, och därmed livsvillkoren, hos dessa grupper. Kombinationen av högre krav i arbetslivet (jfr diskussionen i Kris i befolkningsfrågan!), åtstramningar i de sociala trygghetssystemen och en ökad arbetslöshet efter 1990-talskrisen är en veritabel krutdurk. Socioekonomiskt ogynnsamma villkor under de första levnadsåren har en negativ inverkan på den kognitiva förmågans utveckling. Skolans kris i dag kan i hög grad förklaras av att mer än vart femte barn som föddes 1994 hamnade i en familj drabbad av arbetslöshet. Det förstärks av skolans försämrade förutsättningar att klara sitt kompensatoriska uppdrag, främst till följd av det fria skolval som infördes 1992.

Havsnära villor och miljonprogramhus
Mellan invånarna i Långedrag och Bergsjön, två delar av Göteborg, skiljer det 6 och 9 år (kvinnor respektive män) i medellivslängd.

Allt detta ställer krav på politiken att ta fram strukturreformer och att göra sociala investeringar. Men det kan också vara helt avgörande med investeringar i bostäder och infrastruktur för att bygga ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle. De storskaliga höghusområden som inom ramen för miljonprogrammet byggdes från 1965 och ett decennium framåt är i akut behov av upprustning. Detta måste göras på ett sätt som inte tvingar människor att lämna sina hem för att de inte har råd att bo kvar. Dessa områden har i praktiken utvecklats till en svensk variant av social housing. En färsk studie av forskare vid Göteborgs universitet och Karlstads universitet visar att barn från vad de kallar "synliga minoriteter" som växer upp i låginkomstområden riskerar i mycket högre grad att bo kvar i samma sorts område som vuxna, jämfört med personer utan utländsk bakgrund i samma grannskap. Och förra året gjorde Jan Edling för Verdandi, arbetarnas socialpolitiska organisation, en utredning som visade en kraftigt mycket sämre livssituation för människor i 38 utvalda bostadsområden (så kallade LUA- och URB-områden) jämfört med statistiken för landet i snitt.15 Bland annat rör det sig om utbildningsnivå, disponibel inkomst, sysselsättning, trångboddhet, hälsa och kriminalitet. Även här har förstås social- och arbetsmarknadspolitiken betydelse, liksom den ekonomiska politiken, men också socialt företagande kan ha en viktig roll att spela.

Däremot är det mycket tveksamt om en ensidig argumentation för en aktiv och expansiv finanspolitik skulle göra särskilt mycket för att förbättra saker och ting.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Daniel Suhonen är en företrädare för uppfattningen att äkta sossar är keynesianer. Om det är någon som minns Otto Rehbinder - en av dem som låg bakom Vänsterpartiets förslag att anställa 200.000 i offentlig sektor för att råda bot på arbetslösheten - så är det lite kul att läsa hans kritik av Socialdemokraterna för att ha övergivit Keynes, en träffande sammanfattning av dessa (gravt missvisande) uppfattningar.
  2. Jag har själv, så sent som 2010, skrivit: "Med hjälp av en aktiv finanspolitik baserad på teorier som John Maynard Keynes lanserade 1936, medan han försökte förklara den stora depressionen efter Wall Street-kraschen 1929, lyckades väststaterna i någon mån motverka ekonomisk nedgång och säkra nästan full sysselsättning (för män)." Detta är alltså felaktigt.
  3. Rapporten bakom Rehn-Meidner-modellen, Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen, skrevs till LO-kongressen 1951. Gösta Rehn och Rudolf Meidner var som utredare knutna till den arbetsgrupp som tog fram rapporten.
  4. För Gustav Möller, socialdemokratisk socialminister under större delen av 1930- och 1940-talet, var utbyggnaden av offentliga sektorn ett sätt att socialisera en viktig samhällssektor. Det menar Peter Antman i ”Möllers andra agenda: Om offentliga tjänster och socialisering”, publicerad i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 75-76, 1999, s 1-31. Även tillgänglig på nätet.
  5. Ernst Wigforss, "Har vi råd att arbeta?" (1932), i Skrifter i urval II: Agitatorn, Tidens förlag 1980, s 266-286.
  6. Ingvar Carlsson & Anne-Marie Lindgren, Vad är socialdemokrati? En bok om idéer och utmaningar, Arbetarrörelsens tankesmedja 2011, s 10. Se även Henry Pettersson, Från Palm till Löfven: En socialdemokratisk historia, Premiss 2012.
  7. Lars Magnusson, Sveriges ekonomiska historia, Tiden/Athena 1996, s 403.
  8. Keynes själv förespråkade offentliga anställningar, även i högkonjunktur, som ett sätt att genom ökad efterfrågan pressa ner även den långsiktiga arbetslösheten (det vill säga den arbetslöshet som inte ökar i lågkonjunktur och minskar i högkonjunktur, och inte heller handlar om att människor är tillfälligt arbetslösa när de går från en anställning till en annan). Men då är det inte frågan om stabiliseringspolitik. Och den typen av åtgärder förutsätter en expansiv finanspolitik av det slag som den socialdemokratiska regeringen alltså inte förde.
  9. Lars Jonung, "Från guldmyntfot till inflationsmål - svensk stabiliseringspolitik under det 20:e seklet", Ekonomisk Debatt nr 1, 2000. Sverige anses genom denna prisstabiliseringspolitik ha föregripit mycket av den inflationsmålspolitik som bedrivits av ett antal länder – däribland Sverige – från 1990-talet och framåt. Det var alltså inte något radikalt nytt påfund, när Riksbanken 1993 fick som mål att konsumentprisindex ska öka med 2 procent om året - det så kallade inflationsmålet.
  10. Martin Fritz, Birgit Karlsson, Ingela Karlsson & Sven Nordlund, En (o)moralisk handel? Sveriges ekonomiska relationer med Nazityskland, Forum för levande historia 2006, pdf. Se även Peter Hedbergs avhandling i ekonomisk historia, Handeln och betalningarna mellan Sverige och Tyskland 1934-1945: Den svensk-tyska clearingepoken i ett kontraktsekonomiskt perspektiv, Uppsala universitet 2003, pdf.
  11. Se rapporten Vad är arbetslinjen? Samtal om socialförsäkring, Socialförsäkringsutredningen, 2005, pdf. Nils Unga, Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912-34: Framväxten av den "nya" arbetslöshetspolitiken, Arkiv avhandlingsserie 1976.
  12. Alva Myrdal & Gunnar Myrdal, Kris i befolkningsfrågan (1934), Nya Doxa 1997.
  13. För en diskussion om förskolans roll, se Gösta Esping-Andersen, Att investera i barn och utjämna livschanser, Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg 2011 (pdf), samt Anders Nilsson, Underbara dagar framför oss: Om sociala investeringsstrategier med barnperspektiv för hållbar storstadsutveckling i kunskapssamhället, Socialdemokraterna i Stockholm, Göteborg och Malmö 2012 (pdf).
  14. I en studie från 1998 myntade Walter Korpi och Joakim Palme uttrycket omfördelningsparadoxen. Det handlar i korthet om att låginkomsttagare gynnas mer av ett system som tycks vara riggat för höginkomsttagare, exempelvis genom inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna eller ett icke-behovsprövat barnbidrag, än ett som är skräddarsytt för att stötta de fattigaste. Bland annat för att ett sådant välfärdssystem har stark legitimitet också i de högre inkomstskikten, som därmed inte ser något behov av egna försäkringslösningar som kan undergräva det gemensamma. Samtidigt som låginkomsttagare oftare blir sjuka och arbetslösa än höginkomsttagare. De har också en större marginalnytta av bidrag som utformas generellt och som går till alla inkomstgrupper. Walter Korpi & Joakim Palme, "The Paradox of Redistribution and Strategies of Equality: Welfare State Institutions, Inequality, and Poverty in the Western Countries", American Sociological Review, Vol. 63, No. 5 (Oct., 1998), pp. 661-687.
  15. Jan Edling, Förorterna som Moder Svea glömde: En dokumentation av en obefintlig integrationspolitik, Verdandi 2015 (pdf).

Inlägget Keynesianismen och 1930-talskrisen dök först upp på jimmysand.com.

Ny rapport från Tankeverksamheten

Om klass, produktivkrafter och produktionsförhållanden har Johan Lönnroth och jag skrivit i en rapport för vår lokala tankesmedja, Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg. Den ska bli två kapitel ur vår kommande bok.

Våren 2014 kom Johan och jag med rapporten Den svenska vänsterns historia, också den utgiven av Tankeverksamheten. I den nya rapporten, 'Klassamhället i omvandling' och 'Det svarta hålet socialismen' - Två kapitel ur en kommande bok, diskuterar vi dels hur klassamhället förändrats de senaste decennierna, dels hur industrialismen förändrats och gått in i en ny fas som ytterligare stärker betydelsen av arbetskraftens kompetenser och arbetets kunskapsinnehåll. Har man en dragning åt marxism kan man säga att det handlar om klass, produktivkrafter och produktionsförhållanden.

En frihetlig socialism

Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg
Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg har just släppt en ny rapport av Johan Lönnroth och undertecknad.

Jämfört med den förra rapportens idéhistoriska anslag har den nya rapporten mer fokus på ekonomisk teori och statistik - särskilt i den första delen som handlar om klassamhällets omvandlingar. Vi anknyter till de senaste årens internationella debatt om jämlikhet, med referenser till namn som Thomas Piketty och Branko Milanovic. Men vi tar också upp diskussionerna om prekariatet och den kreativa klassen, och tar avstamp i Manuel Castells analys av nätverkssamhället.

Andra delen av rapporten är delvis en idéhistorisk odyssé som greppar över bland annat kapitalismkritiken hos Erik Gustaf Geijer, kooperationens idéer och gillesocialismen samt marknadssocialism i teori och praktik. Den ekonomiska demokratin - och bristen på sådan - är i fokus. Men det handlar också om arbetslivet - exempelvis tanken med det goda arbetet som prövades av Volvo i Torslanda på 1980-talet - och om hur industrialismens omvälvningar skärpt humankapitalets betydelse i produktionen. Dessa saker hänger ihop. Något skissartat tecknar vi bilden av någonting som skulle kunna kallas för en frihetlig socialism.

Rapporten är prövande till sitt anslag, och vi är tacksamma för kommentarer som kan leda till förbättringar. Så småningom ska den bli två kapitel i en ny upplaga av Den tredje vänstern, som ska ges ut av Bokförlaget Korpen. Gilla boken på Facebook för uppdateringar om utgivning och annat.

Ladda ner eller läs direkt

Essän finns på Tankeverksamhetens webbplats (eller så kan du läsa den direkt här nedan).

För övrigt...

...har jag sedan sist läst Ingvar Carlssons memoarbok Lärdomar: Personliga och politiska (2014) och David Karlssons En kulturutredning: Pengar, konst och politik (2010).

Jag måste erkänna att jag inte har någon direkt relation till Ingvar Carlsson, till skillnad från många andra för vilken han personifierar en hederlig gråsosse. Jag var knappt tio år när han blev statsminister, som följd av mordet på Olof Palme, och knappt tjugo när han avgick. Det var egentligen först när Göran Persson var statsminister som jag blev politiskt intresserad, då både lite för långt till vänster och lite för frihetlig för att tilltalas av socialdemokratin som jag såg den. (Sedan dess har jag kommit att ompröva såväl Göran Persson som socialdemokratin.) Andra socialdemokratiska ledare - alltifrån Hjalmar Branting till Olof Palme - har fascinerat i egenskap av historiska personer. Men Ingvar Carlsson hamnade så att säga i kläm för mig. Han var inte tillräckligt historisk, och inte tillräckligt samtida. Sedan har jag nog alltid uppfattat honom som en sympatisk person, men inte riktigt haft någon uppfattning om vad han stod för. Därför var det intressant att läsa denna behagligt skrivna och upplysande bok - från den närmast obligatoriska skildringen av en uppväxt i arbetarklassen till det internationella engagemanget, särskilt ordförandeskapet för Rwandakommissionen.

David Karlsson är idag bland annat redaktör för Bokförlaget Korpen, och jag fick hans bok när vi började diskutera utgivningen av Den tredje vänstern. Jag har förstås velat läsa den innan dess, inte minst med tanke på mina egna studier i kulturvetenskap för omkring femton år sedan. Och det är en bok som bör läsas av alla som håller på med eller är intresserade av kulturpolitik. Jag kunde önska att den hade kunnat ingå i kurslitteraturen när jag läste kulturvetenskap, och med uppdrag i styrelsen för Göteborgs stadsteater bildar den en god grund för min förståelse. David var sekreterare i den kulturutredning som tillsattes av den borgerliga regeringen, men han lämnade sitt uppdrag när han insåg att arbetet havererade. Det är synd att inte kulturutredningens betänkande hade mer gemensamt med den bok som kom ett år senare. Det hade kunnat bli något.

...gick jag inte riktigt i mål med min ambition att läsa tjugo böcker på två år, halvtidsrapporterad i maj förra året. Det blev elva böcker, och bara tre av dessa fanns på min ursprungliga lista. Nu funderar jag på att sätta upp en ny lista med böcker, med målet att läsa femton av dem på två år.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Inlägget Ny rapport från Tankeverksamheten dök först upp på jimmysand.com.

3 dimensions of power in the Sharing Economy – Yochai Benkler

Yochai Benkler brings up three dimensions of power that has the capacity to undermine the Commons and cooperative efforts. 3 dimensions of power that has the capacity to undermine the Commons and cooperative efforts The Power of Hierarchy – concerned with positioning and the power within an organization to be controlling. Clashes with efforts to build a … Fortsätt läsa "3 dimensions of power in the Sharing Economy – Yochai Benkler"

Grönt: Visa vad Miljöpartiet står för

Idag skriver jag i medlemstidningen Grönt: Miljöpartiet måste bli bättre på att visa vad vi står för. Vi kan förtydliga vad vi står för och vad vi vill genom att koppla värderingar till sakfrågor. Värderingar blir lätt luddiga när de står för sig själva och sakfrågor säger lite om politikens riktning när de inte placeras i … Fortsätt läsa Grönt: Visa vad Miljöpartiet står för

Löfven, Lövin och Fridolin

En höstdag 2008 ringde jag vår då nya medlem Isabella Lövin för att berätta att vi i Miljöpartiets riksvalberedning tänkte föreslå henne till den valbara andra platsen på vår valsedel till EU-parlamentet. Det har vi verkligen inte behövt ångra – tvärtom skördade Isabella enorma framgångar för mer hållbar fiskeripolitik som väckte förundran och beundran världen över. Se Isabellas inspirerande berättelse om det arbetet här.

I helgen – antar jag – har ett liknande samtal ägt rum med ett nytt stort steg för Isabella – att bli föreslagen som språkrör för Sveriges viktigaste parti Miljöpartiet de gröna. Grattis!

Det verkar nu som att valberedningens förslag också blir kongressens. Jag är övertygad om att Isabella och Gustav kommer göra ett utmärkt jobb i den svåra situation det är att vara ett mindre parti i en minoritetsregering i en riksdag där få tar konsekvenserna av att miljön är grunden för allt annat.

Egentligen är ju några veckor alldeles för kort tid för att fullt ut processa ett språkrörsval, även om många engagerat sig i frågan väldigt mycket nu. Riksvalberedningens 32 personer har dock tillgång till en hel del central information som vi andra inte har – till exempel att kunna bedöma vilka som har störst stöd i partiet. Jag konstaterar att de lagt ett förslag som sammanfaller med vad MP-väljarna anser i den här undersökningen som publicerades några timmar innan valberedningens förslag blev offentligt.

Det är ett styrkebesked för Miljöpartiet att vi har så många kompetenta personer som funnits med i spekulationerna. Framöver hoppas jag emellertid att miljöpartisters offentliga debatt i personval kommer handla mer om vem som är allra bäst för uppdraget, än om fokus på olika brister.

Så jag hoppas att detta språkrörsval kan kombineras med att Åsa Romson blir kvar som klimat- och miljöminister, vilket även borde ligga i Löfvens intresse. Oavsett hur det går med miljöministerposten vill jag rikta ett stort tack till Åsa Romson för hennes språkrörstid.

Miljöpartiet är inte bara ett regeringsparti – vi är också det parti som är med och styr i flest av Sveriges landsting och regioner. Även kommunalt är vi med i fler styren än Moderaterna. Så nu ser jag fram emot att äntligen få fokusera på vårt dagliga jobb med att lyfta miljöfrågorna igen.


Bitcoin omvandlar bankernas kunder till konkurrenter

Ojoj, bankerna är verkligen otroligt naiva och okunniga om Bitcoin. ”De nya tjänsterna tror hon kommer att handla om det som digitaliseringen inte kan göra, det vill säga fysisk kontakt mellan bank och kund.” är lite som att kommentera Googles framväxt 1997-98 med ”de nya söktjänsterna kommer handla om det som digitaliseringen inte kan göra, fysisk … Fortsätt läsa Bitcoin omvandlar bankernas kunder till konkurrenter

Varför finns Miljöpartiet?

Miljöpartiets uppgift är att sänka trösklarna för människors deltagande, att fungera som ett verktyg för medborgarnas demokrati, inte som en megafon för de som redan har makt. Vi lever i en rörlig värld där gränser suddas ut. Jämställdheten ökar och vi har större frihet att disponera vår tid. Kultur och teknologi utvecklar vår identitet och vi möter … Fortsätt läsa Varför finns Miljöpartiet?

Yes! Därför köper vi det vi inte behöver

Min recension av Katarina Bjärvalls bok Yes! Därför köper vi det vi inte behöver:

Tidigare publicerad i Grönt nr 1 /2016.

Varför skuldsätter vi oss och förstör miljön med fler onödiga prylar, när vi efter en snabb dopaminkick inte blir ett dugg lyckligare? Dessutom prylar som gjorts mindre hållbara för att vi ska köpa nytt oftare. Katarina Bjärvall menar i sin aktuella reportagebok om konsumtionssamhället att vi ännu inte förmår tänka tillräckligt långt i tid och rum – en brist på Miljöpartiets tre solidariteter alltså. 

Däremot lär sig våra hjärnor med tiden att inte köpa bara för att reklamen säger att du inte duger som du är, på samma sätt som vi lärt oss att inte börja slåss när vi blir arga. Men marknadsförarna ligger steget före genom allt mer neuromarketing som manipulerar vårt omedvetna. Inget nytt, men kan göras mer träffsäkert idag. Noga utvalda dofter och musik i butiker ska få oss att köpa mer. Tv-serier marineras med produktplaceringar i smyg.

Följ oss på reklamfinansierade sociala medier, uppmanar ”neutrala” public service. Sverige är ett av världens mest reklamtäta länder. Konsumismen genomsyrar vårt tillväxtberoende samhälle – hela vårt sätt att leva och tänka. Vi vill gärna tro att vi är så självständigt tänkande, men det är vi inte. 

Bjärvall för en rad samtal med högkonsumerande personer om varför de lever som de gör. Deras svar bär i alla fall spår av den konsumtionskritiska megatrend som svept över Sverige de senaste tio åren, och som nu även börjar påverka vårt handlande.

Hur det fortsätter beror på hur väl vi lyckas stå emot försöken att manipulera våra hjärnor. Medvetenhet är en bra början.


Därför Amanda Lind som ny MP-partisekreterare

Aftonbladet avslöjar Amanda
Kvällstidningar gillar ju att vara först med nyheter, men det här är givetvis inte avgjort än. Det är medlemmarna som avgör, inte media. Hur som helst, eftersom jag är ledamot i partistyrelsens arbetsutskott, har varit med och valberett partisekreterare förr och inte minst jobbat nära med Amanda Lind från och till sedan 2001 i olika roller, så tror jag mig ha god grund för bedömningen att Amanda vore ett mycket lämpligt val som partisekreterare i år.

Amanda är en samlande kraft som har mycket brett förtroende bland dem som känner till henne. Både inom och utom partiet. 22 procent personkryss fick hon i senaste valet. Hon är språkrör och kommunalråd i Härnösand – den kommun i Sverige där högst andel av befolkningen är medlemmar i Miljöpartiet.

Amanda vill hela tiden utveckla sig och partiet vidare. Hon är leg. psykolog, bra på att ”se” människor och anpassa sig till olika situationer. Hon är tydlig, diplomatisk, ödmjuk och bra på att lyssna in. Samtidigt har hon inga problem att sätta ner foten när det behövs. Hon förhandlade för MP både lokalt och i landstinget 2014 och har även stort intresse för rikspolitiken.

Miljöpartiet är relativt bra på mångfald bland sina förtroendevalda och jobbar hårt för att bli ännu bättre på det. Partisekreteraren har dock bara varit en kvinna i fyra år av hela Miljöpartiets historia. Lägg därtill att vi har svårare i Norrland – endast en av Miljöpartiets 25 riksdagsledamöter är vald i norra halvan av Sverige. Då är det inte helt fel om riksorganisationen i Stockholm skulle förstärkas med en kvinna som partisekreterare med perspektiv från norr och andra delar av Miljöpartiet än riksorganisationen.

Aftonbladets artikel om Amanda Lind finns här.


Pragmatismens vedermödor

För ett tag sedan skrev jag en ganska lång text om tre olika tendenser inom socialdemokratin: nostalgi, idealism och pragmatism. För den som inte orkar läsa hela följer här avsnitten om den pragmatiska idéströmningen.

I sitt tvåbandsverk Den svenska socialdemokratins idéutveckling (1941) lanserade statsvetaren Herbert Tingsten tesen, som kommit att få stort genomslag, att Socialdemokraterna i och med brytningen med den ortodoxa marxismen under 1920-talet blev ett parti för vilket makten är närmast ett självändamål. I mångas ögon är det detta som är pragmatism: Ett slags ideologilöshet i form av opportunism eller feghet. Den svenska socialdemokratin bröt förvisso med den ortodoxi som lär att kapitalismen genom sin inre logik kommer att gå under, och att politiska reformer endast kan försena dess sammanbrott och socialismens förverkligande. På samma sätt gick man emot en ödestro i mittfåran bland nationalekonomer om att marknaden skulle fixa välståndet om bara politiken höll sig undan.1 Var det ett uttryck för ideologilöshet? Nej, snarare tvärtom.

Nils Karleby

Skomakarsonen Nils Karleby (1892-1926) är en av socialdemokratins viktigaste teoretiker.

En politisk teoretiker som var mycket viktig för den här utvecklingen är den alltför tidigt avlidne Nils Karleby.2 En av grundpoängerna hos Karleby, som möjligen kan ses som självklar idag, var att reformer inte ska se som enbart förberedelser för omvandlingen av samhället – reformerna utgör i sig själva omvandlingen. Det är ett experimentellt sätt att se på politik som skiljer sig från den radikala, men också uppgivna, socialism som fnyser åt alla reformer som inte i grunden ifrågasätter ägandeförhållandena. Problemet med en sådan hållning är att frånvaron av tillräckligt radikala lösningar gör att inga steg i rätt riktning tas över huvud taget. (Även om det gjorts undantag så är den här hållningen – förkärleken till att vara i opposition, att inte behöva ta ansvar – som skiljt Vänsterpartiet från Socialdemokraterna. Det har givit upphov till romantisering av kommunismen.)

Hand i hand med experimentalismen går en kritik av uppfattningen att historien har en bestämd riktning – en kritik liknande den Karl Popper senare framförde i Historicismens elände (1957). I dag har vi sett denna framstegstro kanske framför allt hos liberaler, medan en mer reflexiv hållning är mer sällsynt (till skillnad från känslan av att samhället håller på att braka ihop, eller rentav att civilisationen sådan vi känner den är på väg att gå under). Sverige har på många sätt, med sitt demokratiska styrelseskick och universalistiska välfärdsstat, stått för den hittills kanske mest anständiga samhällsmodell vi känner till. Men det skulle vara naivt att tro att det är en riktning som alla samhällen av historisk nödvändighet utvecklas mot. Rådande omständigheter är att betrakta som utfallet av en mängd komplexa skeenden – geobiofysiska, demografiska, teknologiska, ekonomiska och inte minst politiska. Det goda samhället förutsätter en ständig strävan.

Gustav Möller, socialminister under nästan hela 1930- och 1940-talet, betraktade välfärdspolitiken – liksom fackföreningsrörelsen – som ett slags krycka, att ta bort när den inte längre behövdes. Det stora målet för arbetarrörelsen var enligt honom socialisering: Att makten över produktionen läggs i folkets händer.3 Nils Karleby var från 1920 fram till sin död sekreterare i Socialiseringsnämnden, en av de utredningar som tillsattes av Hjalmar Brantings första regering för att staka ut vägar till socialismen. Nämndens ordförande var Rickard Sandler, marxist liksom Möller och statsminister från Brantings död 1925 fram tills hans minoritetsregering avgick 1926 (sedan den körts över av en riksdag som ville tvinga arbetslösa att ta jobb som strejkbrytare). Genom sitt arbete kom Karleby att utveckla uppfattningen att socialisering möjligen kan vara en väg framåt, men långt ifrån den enda. Det finns ingen anledning att utesluta offentligt ägande av exempelvis banker och andra företag, men det kan inte heller ses som kungsvägen till socialismen. Snarare kan det ses som något som får bedömas i varje enskilt fall, beroende av konsekvenserna. Gentemot en egendomsliberalism i John Lockes efterföljd argumenterade han för att det inte finns någon äganderätt i absolut mening, utan att ägandet i själva verket består av en knippe rättigheter – exempelvis att använda, hyra ut eller sälja egendomen.4 I grund och botten är ägandet ett slags social överenskommelse vars innehåll kan omformas genom exempelvis lagstiftning eller sedvanerätt (vilket allemansrätten är ett exempel på). Karleby såg politiska reformer på lagstiftningens väg för att förändra ägandets funktioner som lämpligare än ett förstatligande av produktionsmedlen.

Det här, som kommit att kallas för funktionssocialism, har i kombination med strukturanalytisk kompetens kommit att bli ett framgångsrikt sätt att åstadkomma bestående, strukturella samhällsförändringar. Det har handlat om att göra kapitalismen mer funktionsduglig genom att begränsa och balansera dess makt och att på områden där den misslyckats sätta in åtgärder som ökat jämlikheten och flyttat fram arbetarrörelsens positioner.5 Åtminstone när socialdemokratin varit som mest framgångsrik. Men kanske har funktionssocialismen också en akilleshäl: Det är just i Sverige, socialdemokratins kanske starkaste fäste, som vi fått sådant som friskolesystemet med vinstjagande riskkapitalister, en avreglerad tågmarknad och nu på senare tid lagen om valfrihetssystem (LOV). Och icke att förglömma det fria skolvalet med skolpeng – framlyft av Milton Friedman, en av nyliberalismens viktigaste förgrundsgestalter, som ett föredöme för USA. Är allt det här då Karlebys fel? Jag skulle nog snarare hävda att tidsandan, från 1980-talet och framåt, där också socialdemokratin förändrat sitt synsätt, ytterst grundar sig i att den ekonomiska globaliseringen minskat spelutrymmet för internationellt avvikande jämlikhetsstrategier genom makroekonomisk politik och lönebildning. Sedan är det klart att socialdemokratin tappat en del av den strukturanalytiska kompetensen, samtidigt som opinionsanalyserna stärkt sin ställning.

Karleby menade att den reformistiska samhällsomvandlingen fullbordas först i den psykologiska verkligheten. Poängen är att den socialdemokratiska politiken får mening när människor i sin identitet införlivar att de fullt ut är delaktiga och myndiga medborgare i en demokratisk, social och produktiv samhällsgemenskap. Under 1920-talets debatt om social demokrati formulerade Östen Undén det som: ”Allas gemensamma delaktighet i det goda, som samhället erbjuder.” Det här låg till grund för den sociala ingenjörskonsten – samhällsövergripande förändringar av människors beteenden och värderingar genom planering och rationel­la åtgärder syftande till att forma individer för ett samhälle utan ekonomisk ojämlikhet och med omfattan­de välfärd. Med nyliberalismens genomslag, från 1980-talet och framåt, har detta vänts till en asocial ingenjörskonst: Genom en aktiv politik skapar den situationer där människor förmås att agera som om de befann sig på en marknad. Den skapar individer som sätter upp privata målsättningar, kalkylerar hur de ska nå dessa mål och med denna kalkyl som utgångspunkt träffar rationella val. När jämlikhet inte upplevs som möjlig rustar vi för ojämlikhet. Men som bland andra Anne-Marie Lindgren visat finns det åter möjligheter för socialdemokratin att vända utvecklingen.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Nyligen belyste Björn Elmbrant detta, med sin bok Innan mörkret faller: Ska 30-talet hinna ikapp oss? Atlas 2015.
  2. Samma år som Karleby avled, som följd av tuberkulos, publicerades hans epokgörande bok Socialismen inför verkligheten: Studier över socialdemokratisk åskådning och nutidspolitik, Tiden 1926.
  3. Peter Antman har skrivit intressant om socialministerns synsätt och målsättningar i ”Möllers andra agenda: Om offentliga tjänster och socialisering”, Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 75-76, 1999, s 1-31. Även tillgänglig på nätet.
  4. Karleby var influerad av Axel Hägerström och den så kallade Uppsalaskolan inom rättsfilosofin, som var stor under 1920-talet. Även Östen Undén, professor i juridik och socialdemokratiskt statsråd under långa perioder mellan 1917 och 1962, tillhörde denna inriktning. Hägerström lyfts fram i förordet till Socialismen inför verkligheten.
  5. Termen funktionssocialism myntades av Gunnar Adler-Karlsson, Funktionssocialism: ett alternativ till kommunism och kapitalism, Föreningen Verdandi 1967.

Inlägget Pragmatismens vedermödor dök först upp på strötankar och sentenser.

Idealismens tjusning

För ett tag sedan skrev jag en ganska lång text om tre olika tendenser inom socialdemokratin: nostalgi, idealism och pragmatism. För den som inte orkar läsa hela följer här avsnitten om den idealistiska idéströmningen.

I en artikel på tioårsdagen av mordet på Anna Lindh skrev Katrine Marçal att socialdemokratin är en koalition mellan romantiker och pragmatiker. En romantiker kan vara någon som drömmer om en svunnen tid, en nostalgiker, men det kan också vara någon som drömmer om en bättre framtid: En idealist. Till stor del handlar det här om de värdeliberala strömningar, kanske främst utanför den organiserade socialdemokratin, som jag diskuterade i mitt inlägg om vänsterliberalism. Alltså den pol på den så kallade GAL/TAN-skalan som betecknas som ”Grön, Alternativ, Liberal” (där motpolen står för ”Tradition, Auktoritet, Nation”). Statsvetaren Ronald Inglehart, en av upphovspersonerna till World Values Survey, kallar det för postmateriella värderingar. Politiskt kan det sägas ha sina idéhistoriska rötter hos såväl kulturradikalismen som miljörörelsen.

Bokomslag

Jesper Bengtssons Det måttfulla upproret (2004) är en genomgång av 1980-talets socialdemokratiska förnyelsedebatt.

Till 1960-talets auktoritetsuppror, som ju delvis riktade sig mot välfärdsstaten (åtminstone om vi talar om 68-rörelsen), hade socialdemokratin ett ansträngt förhållande. Först på 1980-talet, med Anna Lindhs SSU, började idéerna få ett ordentligt fäste i rörelsen: Självförvaltning, miljö, antirasism, feminism och internationalism. Jesper Bengtsson har skrivit intressant om det i sin bok om socialdemokratins förnyelsedebatt. (Och han diskuterar hur idealisterna präglade debatten, i konkurrens med nostalgiker som Göran Greider och pragmatiker som Kjell-Olof Feldt. Även om han inte använder just de beteckningarna på dem.)

Centralt i Ingleharts teori om postmateriella värderingar är att de kan växa sig starka i samhällen, eller delar av samhället, som uppnått en viss nivå av materiellt välstånd. Det grundas i den behovshierarki som psykologen Abraham Maslow ritat upp: När människors grundläggande behov, kroppsliga behov och trygghetsbehov, är tillfredsställda söker de hellre kärlek, gemenskap, uppskattning och självförverkligande. Inom lyckoforskningen brukar man peka på statistik som tyder på att när ett land nått en viss nivå av materiellt välstånd, så påverkas inte välbefinnandet på aggregerad nivå av ytterligare välståndsökningar. Sverige nådde den nivån någon gång på 1960-talet (men om man bryter ner statistiken framträder skillnader mellan grupper, då välståndet är ojämnt fördelat).1

Också 1960-talets auktoritetsuppror hade sina förutsättningar i ökad trygghet, ökat materiellt välstånd och en begynnande utjämning av livschanser. En faktor är demografin: När krisen på 1930-talet gick mot sitt slut ökade födelseöverskottet, från 3,5 promille till 10 promille på 1940-talet (i Sverige). Under 1960-talet började en del ur denna baby-boom-generation – de så ofta omtalade 40-talisterna – på universitetet. Här har vi en andra faktor: Under rekordåren efter Andra världskriget byggdes välfärdsstaten ut, samtidigt som industrin blomstrade. Det fanns en växande efterfrågan på ingenjörer, ekonomer och administratörer, såväl som lärare, socialarbetare och kommunbyråkrater, så det dög inte längre att ha en högskolesektor reserverad för överklassen. Följden blev en ny generation akademiker, som till skillnad från de tidigare inte hade sin bakgrund i den gamla överklassen utan hade med sig värderingar från arbetarklassens mer radikala tradition.2 Det är ingen slump att nya sociala rörelser uppstod, och gamla fick en nytändning, så som bland andra sociologen Manuel Castells beskrivit denna tid. Andra, som Luc Boltanski, lyfter fram hur den kritik som riktar in sig på sociala frågor (lön, bostad, arbetsvillkor etc.) hamnat i skuggan av en som snarare handlar om kulturella aspekter (likabehandling, icke-diskriminering, identitet, etc.).3 Det kan i och för sig ses som ett misslyckande att den sociala förändringen avtagit (om det nu är så), men det finns också en värdefull insikt om att politiken inte enbart handlar om fördelning, utan också erkännande – för att anknyta till Nancy Fraser. (Jfr. debatten om identitetspolitik.)4

Kanske lyser det igenom att jag för egen del lutar mer åt idealism än nostalgi, även om nostalgin kan vara en väl så stark frestelse. Men även idealismen har svaga punkter: Dess otålighet och övertygelse, som också är dess tjusning, kan inte sällan medföra en motvilja mot de små stegens reformism. För fem år sedan diskuterade jag Miljöpartiets interna motsättningar mellan så kallade fundis och realos. Statsvetaren Sheri Berman har resonerat kring en liknande motsättning mellan demokratiska socialister och socialdemokrater i mellankrigstidens arbetarrörelse. Socialdemokrati låter hon beteckna en strävan att använda sig av kapitalismens strukturomvandlande kraft för att forma det samhälle man vill ha – medan demokratiska socialister, enligt hennes terminologi, anser att samma syfte endast kan uppnås genom kapitalismens avskaffande.5 I någon mening är de demokratiska socialisterna att betrakta som idealister, medan socialdemokraterna är pragmatiker. Inte bara kan kompromisser med politiska motståndare ibland vara nödvändiga, utan dessutom reagerar inte verkligheten alltid som det var tänkt på politiken. Viss flexibilitet är nödvändig.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Det brutna sambandet mellan BNP och aggregerad lycka konstaterades först av Sten Johansson, ”Mätning av sociala och medicinska effekter av sociala reformer”, Socialmedicinsk tidskrift, nr 7, 1974.
  2. Kjell Östberg, 1968 – när allting var i rörelse: Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna, Prisma 2002.
  3. Samtidigt är inte uppdelningen på socialt och kulturellt helt oproblematisk, eftersom den så kallade kulturella sfären inte svävar fritt från all materiell grund. Roya Hakimnia skrev bra, utifrån Judith Butler, när en debatt om detta rasade mellan bland andra Daniel Suhonen och magasinet Arena. Judith Butler, ”Bara kulturellt?”, Könet brinner! Judith Butler: Texter i urval av Tiina Rosenberg, Natur och Kultur 2005, s 235-257.
  4. Luc Boltanski, ”The Left after May 1968 and the longing for total revolution”, Thesis Eleven, 2002 vol 69 nr 1. Nancy Fraser, Den radikala fantasin: Mellan omfördelning och erkännande, Daidalos 2004.
  5. Sheri Berman, The Primacy of Politics: Social Democracy and the Making of Europe’s Twentieth Century, Cambridge University Press 2006. Berman har för övrigt en artikel på ämnet i Fronesis temanummer om socialdemokrati, ”Vad är socialdemokrati? Att återupptäcka en ideologi för vår tid”, Fronesis nr 32-33. 2010, s 36-50.

Inlägget Idealismens tjusning dök först upp på strötankar och sentenser.

Nostalgins frestelse

För ett tag sedan skrev jag en ganska lång text om tre olika tendenser inom socialdemokratin: nostalgi, idealism och pragmatism. För den som inte orkar läsa hela följer här avsnitten om den nostalgiska idéströmningen.

I somras skrev America Vera-Zavala, tidigare aktiv i Vänsterpartiet, en kulturartikel med rubriken ”Sagolandet som inte längre finns”. Det var en berättelse om ett Sverige som förändrats, liknande myten om det förlorade paradiset. Tankefiguren är ganska etablerad: Arbetarrörelsen byggde landet Sverige, kanske den mest anständiga välfärdsstat vi känner till, och sedan 1970-talet har detta bygge raserats. Del i skulden, även om Vera-Zavala inte nämner och kanske inte heller anser det, har den så kallade kanslihushöger med Kjell-Olof Feldt i spetsen som förde nyliberalismen in i socialdemokratins själva hjärta. (Daniel Suhonen brukar torgföra sådana föreställningar.)

Bokomslag

Tony Judts Illa far landet (på originalspråk 2010) är en på många sätt nostalgisk uppgörelse med samtiden.

Historikern Rasmus Fleischer sammanfattade på sin blogg den debatt som följde på Vera-Zavalas artikel, så det tänker jag inte göra här. Men värd att nämna är den referens som gjorts till historikern Tony Judt, vars bok Illa far landet (2011) låg väldigt rätt i tiden när Håkan Juholt blev partiledare för Socialdemokraterna. Boken är, som Marika Lindgren Åsbrink skrev i en recension, ”en rasande uppgörelse med en ekonomistisk samtid, men också med en socialdemokrati som förlorat kraft, röst och självförtroende”. Mycket läsvärd på sitt sätt, men Judts bok erbjuder inte så mycket till förklaring till varför det gått som det gått – annat än att skulden skulle ligga hos marknadsliberalismens genomslag och 68-vänsterns misslyckanden. Svaret blir att socialdemokratin måste hitta sin framtid genom människors nostalgi över det som en gång var, som Katrine Marçal (då Kielos) skrev i en artikel om Judt, Juholt och den idéströmning som kallas Blue Labour.

Nu ska inte Juholt beskyllas för någon generell åsiktsgemenskap med Blue Labour, en mycket värdekonservativ yttring av den engelska socialdemokratin. (Säkert skulle en svensk motsvarighet attrahera de unga, lågutbildade män på landsbygden eller i småstäder som historiskt röstat på Socialdemokraterna men numera sympatiserar med Sverigedemokraterna.) Men det är intressant hur Juholt talade till en känsla av att något gått förlorat – att solidaritet och omtanke, som präglat det Sverige många minns, sakta börjar ge vika för egenintresse och geschäft. Eller – som han skrev inför medverkan i SVT Agenda, två veckor efter att ha blivit vald till partiordförande – känslan av att ”någonting håller på att gå sönder i vårt samhälle och att det med obeveklig kraft drabbar just våra barn och ungdomar”. Jag tror säkert att den där känslan finns bland medlemmar, sympatisörer och – kanske – potentiella väljare, och att den alls inte är att förringa. Men det är knappast så enkelt som nämnde Suhonen, Juholts rådgivare och talskrivare, menar att Fredrik Reinfeldt, Nya Moderaterna och Alliansregeringen ”bröt slutligt ner de strukturer som skapat ett fungerande samhälle”. Det är visserligen rimligt att anta att ett mål för Reinfeldts (och Maud Olofssons) projekt var att ”krossa Sossesverige”, och det är helt klart så att deras reformistiska handlag var mer framgångsrikt än Carl Bildts närmast revolutionära iver. Men att strukturerna skulle ha brutits ner?

Vad jag främst har emot den här nostalgiska idéströmningen – förutom dess svårighet att förklara samhällsutvecklingen med stringens och empirisk tillförlitlighet – är hur den riskerar att tala till vår rädsla. Och den är inte någon konstruktiv kraft. Isobel Hadley-Kamptz skrev träffsäkert om hur samtidens flytande rädsla (Zygmunt Bauman) undergräver möjligheterna och förmågan till konstruktiv problemlösning. Det finns stora utmaningar – det finns det alltid – och det kommer att krävas kompromisser, men för att de ska vara acceptabla måste vi lämna undergångsstämningen och skyttegravskriget och börja tala om vad som är önskvärt och möjligt. Jag har tidigare efterfrågat framtidsvisioner. Hadley-Kamptz ställer frågan om vad vi ser för underbara dagar framför oss. Det uttrycket, hämtat från Henrik Berggrens biografi över Olof Palme, använde jag som rubrik för en text om den framtidstro som historiskt präglat socialdemokratin. Om det är något vi behöver gå tillbaka till, så är det inte ett förlorat paradis, utan just den framtidstron.

Och om det är någon poäng nostalgikerna har, så är det inte just historieskrivningen, men vikten av att främja den känsla för det allmänna som Carl Tham omtalade i sin recension av Judts bok.1 (Värnandet om allmänintresset och det gemensamma bästa är för övrigt ett arv från en äldre, republikansk tradition som socialdemokratin förvaltat. Vi lär få återkomma till ämnet.)

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , ,

Noter

  1. Två böcker som verkar läsvärda – och relevanta i det här sammanhanget – är Det gemensamma: Om den svenska välfärdsmodellen (2014), av Irene Wennemo, och Känslan för det allmänna: Medborgarnas relation till staten och varandra (2011), en antologi med Kerstin Jacobsson som redaktör. Jag hoppas hinna läsa dem under 2016.

Inlägget Nostalgins frestelse dök först upp på strötankar och sentenser.

RELEASE ANGEL VILLAVERDE!


RELEASE ANGEL VILLAVERDE!

 
We show solidarity for Angel and calls for his release. We demand that the legal process accelerates.

We demand that Angel will be treated fairly!

Pirjo Holmström, Crisis manager, Green party in Sundsvall, Sweden.

Bodil (Ceballos) Valero, European Parliament.

Per-Olof Swing, International business student in Varna, Bulgaria.

Sverker Ottosson, Former Deputy Major of Sundsvall, Sweden.

Maria Algotsson,Councillor, Green party in Sundsvall, Sweden.

Ann Kristin Schipper

Malte Larsson

Britt-Inger Eriksson

Franziska Egger-Nilsson, Freelance journalist, Sweden.

Karin Thomasson, City Commissioner in Östersund, Sweden.

Anna Carlemalm, Green party in Kramfors, Sweden.

Tina Hellberg, Green party in Sundsvall,

Eva Goes, Former MP, Global Greens Coordinator, Sweden.

Myriam Estrella-Näslund

Hariett Olsén