Vi bryr oss om och tar ansvar för varandra

Empati och ansvar är den moraliska grunden för det demokratiska synsättet. De grundläggande värderingarna är enkla men genomsyrar alla demokratiska idéer och koncept​. Andra värderingar som frihet, jämlikhet och rättvisa utgår ifrån empati och ansvar. Det demokratiska synsättet följer en logik. Vi bryr oss om varandra. Vi upplever världen genom varandra. Vi känner varandras känslor och tänker …

Grön ideologi – världens gröna partier är i stort överens

Jorden

Om tre veckor kommer jag delta när världens gröna partier samlas i Liverpool för Global Greens kongress. Trots att det här bara är fjärde gången någonsin som globala gröna har kongress, så är gröna partier till stor del överens, vilket röda och blåa partier inte är på samma sätt.

Ett exempel på samstämmigheten är att de 800 gröna från 72 länder som närvarade vid de gröna partiernas första världskongress år 2001, enades i konsensus om ett omfattande politiskt program kallat Global Greens Charter. Dess grundläggande principer är:
* Ekologisk visdom
* Social rättvisa
* Deltagardemokrati
* Icke-våld
* Hållbarhet
* Respekt för mångfald

Global Greens Charters grundläggande principer liknar Earth Charters, som klubbades året innan, år 2000. Earth Charter var resultatet av den kanske mest omfattande globala processen någonsin inför en internationell deklaration, där många var med och påverkade under sex år. Idag är det mer än 2500 organisationer som formellt stödjer Earth Charter, bland annat en rad städer och drygt 250 universitet.

Earth Charters grundprinciper:
* Respektera och värna livets mångfald
* Ekologisk integritet
* Social och ekonomisk rättvisa
* Demokrati, icke-våld och fred

I sista kapitlet i antologin Behövs det en grön ideologi? har Per Gahrton jämfört de flesta av världens gröna partiers åsikter och noterar att de vanligaste värderingarna i tur och ordning verkar vara:
1. Hållbarhet/kretsloppsekonomi
2. Könsjämställdhet/feminism
3. Icke-våld
4. Ekologisk vishet
5. Social rättvisa
6. Deltagande/gräsrotsdemokrati
7. Internationellt samarbete
8. Global solidaritet
9. Livskvalitet, inte kvantitet
10. Mänskliga rättigheter/frihet
11. Biologisk mångfald
12. Kulturell mångfald
13. Rättvis handel
14. Självtillit

Samtliga dessa gröna principer är troligen godtagbara för nästan alla gröna. Andra saker som förenar i den gröna ideologin är till exempel långsiktighet, djurskydd och helhetsperspektiv.

Ett exempel på enigheten är att inget grönt parti kräver mer privatisering av offentlig service i allmänhet. Givetvis sker kompromissande, till exempel i frågan om icke-våld, men i teorin verkar de allra flesta gröna överens i stort.

Det verkar också finnas ett samband där gröna partier med mindre reell makt får mer tid till idéutveckling och att påverkas av varandra, vilket ger radikalare åsikter. Den främsta syndabocken som gröna partier pekar ut är tillväxtjakten/materialismen.

Sammantaget framstår den gröna globala rörelsen som den mest enhetliga större politiska kraften ideologiskt sett och vi fortsätter utvecklas tillsammans. Det bådar gott inför framtiden.

Fördjupningstips:
Partiprogrammet och gamla partiprogram.
* Antologin Tänk grönt med studiecirkelmaterial.
* Henrik Hallgrens bok Det gröna skiftet – från industrialism till ekologism. En gedigen sammanfattning av grön ideologi som baseras på mer än 100 gröna böcker.

 


H(emligt)årdsmält underlag

I en debattartikel i januari, i samband med att den nya nationella säkerhetsstrategin presenterades, skrev statsminister Stefan Löfven:

Att ett enskilt militärt väpnat angrepp skulle riktas direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt.

I det budgetunderlag som Försvarsmakten överlämnade till regeringen idag, samt presenterade vid en pressträff med ÖB, uttrycks denna i försvarspolitiken så detaljstuderade formuleringsfråga på följande sätt:

Sverige blir oundvikligen påverkat om en väpnad konflikt uppstår i Östersjöområdet, och såväl militära som civila mål kommer att påverkas. Det går därför inte att utesluta en försämrad säkerhetspolitisk situation där Sverige som en del i en större konflikt kan komma att utsättas för väpnat angrepp.

Dessa bedömningar står inte i motsatsförhållande till varandra – nyckelorden i statsministerns formulering är enskilt samt direkt – men om man fortsätter läsa Försvarsmaktens underlag stiger temperaturen (bilaga 1, sid 3, mina kursiv.):

Det säkerhetspolitiska läget präglas av stor osäkerhet och instabilitet, samt av att utvecklingen är svårbedömd. Väpnad konflikt som konsekvens av över- respektive underskattning, feltolkning, misstag och missförstånd utgör en reell risk. Detta gäller även i vårt närområde. Sedan det senaste försvarspolitiska inriktningsbeslutet har osäkerheterna ökat, inte minst genom flera utvecklingar inom västvärlden. Osäkerheter kring USA:s utrikes- och säkerhetspolitik, Storbritanniens förestående utträde ur EU, utmaningar för sammanhållningen inom EU och Nato, samt politiska förändringar i riktning mot ökad nationalism och protektionism, är alla faktorer som bidrar till denna osäkerhet.

Den som jämför Försvarsmaktens bedömning med hur den löd förra året (BU 17) noterar att man i år identifierar fem faktorer som medför, med ÖB:s ord, omfattande påverkan på den säkerhetspolitiska utvecklingen i Sveriges närområde, och därmed konsekvenser för Sverige och Försvarsmakten:

  • Sänkt rysk tröskel för användandet av militärt våld.
  • En pågående ökning av den ryska militära förmågan.
  • Ökad militär verksamhet i Östersjöområdet.
  • Ökad militärstrategisk betydelse av Sveriges närområde.
  • Ökade osäkerheter inom västvärlden.

I fjol ringades motsvarande bedömning in med följande tre faktorer:

  • Sänkt rysk tröskel för användandet av militärt våld.
  • Ökad militär verksamhet i Östersjöområdet.
  • Ökad militärstrategisk betydelse av Sveriges närområde.

Detta om omvärldsutvecklingen. Men vad framkommer då i budgetunderlaget, som innehåller myndighetens planering för 2018-2020?

h
Faktum är att det inte säger så mycket till oss utanför Högkvarteret och regeringskansliet då väsentliga delar numer gömmer sig i hemliga bilagor, t.ex. läget inom personalförsörjningen. Att krigsdugligheten på förbandsnivå är hemlig ska vi vara tacksamma för, men det betyder faktiskt inte att så gott som all annan information också måste vara det, inom de flesta områden. Även lejonparten av Försvarsmaktens förslag till åtgärder (inkl. prislappar) är dolda, vilket fick den samlade pressen att besviket sucka över det uteblivna facit till vilka belopp som saknas. Ja en del av oss andra också, för den delen.

Likt försvarsministern vill inte ÖB delta i någon sifferbingo budgivning kring försvarsanslagen. Jag skulle tro att det underlättar samarbetsklimatet, vilket i grunden är bra. Men om ÖB inte hade redovisat något behov av mer resurser under innevarande inriktningsperiod hade han underminerat oppositionens olika krav på pengatillskott. Det hade varit fel i sak eftersom underfinansieringen är ett faktum, men det hade också orsakat ramaskri eftersom många i organisationen vet att det är gigantiska behov och brister som visar sig under varenda sten man lyfter på.

Nu blev det två spår som blottas i offentligheten: Dels har de redan i fjol identifierade fördyringarna på materielsidan ökat (från 5 mdr kr till 6,5 mdr kr under innevarande försvarsinriktningsperiod), vilket i sin tur innebär att man bl.a. måste avbryta eller skjuta på planerade åtgärder. Dels ökar osäkerheterna in i nästa försvarsinriktningsperiod (2021-2025). Dessa alarmerade budskap, inte minst i relation till bedömningen av omvärldsutvecklingen ovan, kommunicerar ÖB samtidigt som han försöker ingjuta gålust och viss tillförsikt – vilket faktiskt ingår i uppdraget. ÖB är i den bemärkelsen en del av det psykologiska försvaret:

Sammantaget har vi idag, en starkare och bättre rustad försvarsmakt än för ett år sedan.

Det är säkert också sant i sak, men kan inte stå för sig själv utan måste sättas i relation till en eventuell motståndares förmåga på hela totalförsvarsbredden. Om Sveriges totalförsvarsförmåga och motståndskraft i vid mening ska öka, måste vår förmåga öka i snabbare takt än motståndarens – eller så måste dess förmåga minska. Att förhålla sig till detta är ett politiskt ansvar.

Nu kommer diskussionen om ekonomiska tillskott få ny näring, både trots och tack vare att den avdömda prislappen är okänd utöver ovan nämnda fördyringar. Försvarsmakten sätter ljudet på ett av systemfelen i försvarsekonomin, nämligen uteblivna eller otillräckliga indexuppräkningar med den urholkning det innebär. Men andra grundproblemen lär av allt att döma inte stiga till ytan denna gången heller, till exempel politisk klåfingrighet på bekostnad av professionen och undvikande av specificerad kravställning med de svåra prioriteringar det innebär (och/eller blottläggning av belopp som inget parti är i närheten av).

Några spridda nedslag i budgetunderlaget, i stort och smått:

För det första: Det hade varit intressant om man hade kunnat läsa sig till hur det går med brigadförmågan. I regleringsbrevet för 2017 står:

Inom arméstridskrafterna ska Försvarsmakten prioritera åtgärder för att kunna agera samtidigt med två brigader inom försvarsbeslutsperioden. Funktionsförbanden inklusive lednings- och logistikförbanden ska anpassas utifrån detta.

Detta härrör från regeringens inriktningsbeslut med anledning av riksdagens försvarsinriktningsbeslut 2015, där det formuleras att huvuddelen av arméförbanden ska organiseras för att kunna verka som två brigader.

För det andra förekommer viss tydlighet även i de öppna delarna om medellångräckviddigt luftvärn, vilket är ett system som både Försvarsberedningen och inriktningsbeslutet dömt av som viktigt att tillföra. Försvarsmakten skriver i underlaget att behovet är tydligt utifrån operativa utgångspunkter och att det planeringsmässigt sedan tidigare finns ett ekonomiskt utrymme för att påbörja införandet av systemet under inriktningsperioden, men att den hittills genomförda beredningen indikerar ”att anskaffningen av denna typ av system är så omfattande att ekonomiska tillskott under perioden 2018-2020 erfordras”.

För det tredje kan man läsa i bilaga tre om ett av de områden som oroar mig allra mest vad gäller Försvarsmaktens framtid och förmåga: Den framtida officersförsörjningen. Där hittar man bl.a aspirantutbildning.

För det fjärde blir ledningsstaben ”försvarsstab”. Försvarsgrenarna är tillbaka (dock utan tidigare ansvarsfördelning till försvarsgrenscheferna). Nya lokaliseringsorter: Upplandsbro/Kungsängen för arméstaben, Uppsala för flygstaben och Muskö för marinstaben. Respektive Militärregion kommer att ledas av en fristående chef. Mer om detta i bilaga fyra.

För det femte debiterade Försvarsmakten regeringskansliet 9 miljoner kronor för statsflyget under 2016. Den totala kostnaden för verksamheten uppgår dock till ca 100 mkr.

Till sist (1) vill jag peka på en sak som handlar om pengar. Pengar på marginalen, men ändå. Regeringen har hämtat hem 899 715 tkr från den internationella verksamheten (framgår i FM:s årsredovisning för 2016). Lejonparten av beloppet omfattar ramreservation för EU BG 2015. Eftersom BG ej användes blev det ett överskott, varav 3 % i anslagssparande fick behållas på anslagspost 1:2:1. Denna ramreservation ingick ej i den försvarspolitiska överenskommelsen och inga medel har således tagits ur överenskommelsen (utgiftsområdet får dock inte behålla hela det överskott som uppstod på anslaget år 2015). Min poäng är att dessa pengar borde kommit Försvarsmakten till del ändå. Det saknas inte precis hål att fylla, vilket dagens redovisning visar.
Det har för övrigt dragits in stora belopp från FM:s internationella anslag under ett antal år, hur man än ser på saken. För femårsperioden 2012-2016 är det t.ex. indraget 3,585 miljarder kr från utgiftsområde 6 för FM:s internationella verksamhet Det ser ut så här (tkr):

2012: 620714
2013: 744107
2014: 1065612
2015: 255534
2016: 899163

Till sist (2) kom även MSB:s budgetunderlag idag. Jag får återkomma till det när läsningen är klar, men det präglas av planering för höjd beredskap och bland annat följande är att notera:
msb-bu-18

Den sociala demokratins tillkomst

Socialdemokratin är nära förbunden med den moderna välfärdsstaten, som båda hade sin formativa fas i kölvattnet av den industriella revolutionen. Jag har skrivit ett slags miniessä om de första hundra åren.

Illustration:
En klassisk illustration över det kapitalistiska industrisamhällets hierarki.

Framväxten av den moderna välfärdsstaten kan sägas ha tagit sin början med Otto von Bismarck, Tysklands första rikskansler, som 1878 föreslog ett obligatoriskt, statskontrollerat socialförsäkringssystem för arbetarna i landets framväxande industrier. Bismarck, som var konservativ, ville stävja socialismens hotande framväxt. Så som bland andra sociologen Ferdinand Tönnies och ekonomihistorikern Karl Polanyi har skildrat innebar industrikapitalismens inträde en samhällsomdaning som visserligen gav människor nya utsikter till förbättrad levnadsstandard, åtminstone på längre sikt, men som också berövade dem den trygghet som trots allt funnits i det traditionella samhällets sociala sammanhang. Istället blev de utsatta för marknadens nyckfullhet.1

För den nya arbetarklass som växte fram var förhållandena svåra: man bodde på varandra i vad som närmast kan beskrivas som kåkstäder, sjukdomar spreds, moralen brutaliserades och brottsligheten var hög, familjelivet gick mot upplösning, prostitution och alkoholism bredde ut sig. Ett svar på förlusten av gemenskap var den konsument- och producentkooperativa rörelsen, och olika frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor) byggdes upp av arbetare själva för att hantera utsattheten solidariskt. Socialismen uppstod i industrialiseringens kölvatten som en rörelse och idéströmning som manade till revolt för att omdana samhället.

Katedersocialisterna

Bland framför allt konservativa grupper diskuterades "den sociala frågan", som handlade om både den nya underklassens levnadsvillkor och tendenserna till uppror, som ett hot mot samhällets fortlevnad. I Tyskland fanns bland nationalekonomer en skolbildning kring Gustav von Schmoller känd som katedersocialisterna – från början ett öknamn de gavs av en meningsmotståndare – som intresserade sig för den sociala frågan. Genom såväl pressen som från lärostolarna argumenterade dessa politiskt konservativa akademiker för statliga ingripanden, som skulle lyfta underklassen, utbilda dem och vinna dem tillbaka som fullvärdiga medlemmar av samhället. von Schmoller menade att den ekonomiska liberalismen inte skulle lösa problemen – snarare var den otyglade industrikapitalismen deras orsak – men han oroade sig också för att industriarbetarna skulle lockas av socialismens upproriska budskap.2

Med 1878 års socialistlagar drev Bismarck arbetarrörelsen under jorden, tystade deras tidningar och fängslade deras ledare. von Schmoller kritiserades från både höger och vänster för sina krav på lagstiftning om sjuk- och arbetsskadeförsäkring samt laglig rätt för arbetarna att bilda fackföreningar. Men hans tankar bar frukt, åtminstone till viss del, genom Bismarcks socialförsäkringsreformer (sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring samt ålderdoms- och invaliditetsförsäkring) under 1880-talet. Därmed var principen om statens ansvar för sociala förhållanden etablerad, även om försäkringsnivåerna var låga. Även i Sverige diskuterades den sociala frågan, främst bland socialliberaler, men det dröjde länge innan det kom till lagstiftning för att åstadkomma förbättring.

Teckning med bildtexten (på franska):
Illustration till revolten i Paris 1848.

Själva benämningen socialdemokrati går tillbaka till 1800-talets mitt. I en bok från 1850 om den franska arbetarrörelsens framväxt, mellan revolutionerna 1789 och 1848, argumenterade den tyske samhällsforskaren Lorenz von Stein för en intressegemenskap mellan liberaler som kämpade för rösträtt och arbetarrörelsen, vars kamp gällde de sociala förhållandena. von Stein, som hade en liknande hållning i den sociala frågan som von Schmoller, myntade beteckningen socialdemokrati för denna förespråkade koalition av det demokratiska partiet (liberalerna) och den sociala rörelsen (arbetarrörelsen).3

Det första socialdemokratiska partiet bildades i Tyskland på 1860-talet, och i vårt land var influenserna därifrån starka. Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP, bildades under påskhelgen 1889, genom en kongress på Tunnelgatan (i dag Olof Palmes gata) i Stockholm. Deltagarna var ett femtiotal män – och en kvinna, tobaksarbetaren Alina Jägerstedt – från fackföreningar och socialistiska klubbar. Någon partiledare utsågs inte, men professorssonen Hjalmar Branting var något av en ideologisk ledargestalt. Han var tidigare redaktör för vänsterliberala tidskriften Tiden och influerad av katedersocialisterna. Det märks inte minst på det berömda tal han höll inför Gävle arbetareklubb 1886, med dess krav på sociala reformer för att lösa den sociala frågan.4

Den politiska och den sociala demokratin

Demonstrationståg med banderoll
En demonstration i Göteborg 1918 för kvinnors rösträtt.

Högst upp på det nya partiets politiska program stod frågan om rösträtt, den politiska demokratin. Kravet på inflytande över samhällsstyret hade funnits hos arbetarrörelsen sedan chartisterna, en rörelse som uppstod på 1830-talet i industrialiseringens föregångsland Storbritannien. Inom socialdemokratin sågs rösträtten även som en förutsättning för att kunna ta nästa steg i omdaningen av samhället.5

Efter Sveriges första demokratiska riksdagsval 1921 – då både kvinnor och män fick rösta, utan gradering efter inkomst – blev Branting statsminister. Den stora utmaningen blev nu frågan om hur man skulle ta vara på den politiska demokratin. Branting tillsatte under sin första regering två statliga utredningar – en om socialisering, hur staten skulle kunna kontrollera näringsliv och naturresurser, och en om industriell demokrati eller medbestämmande i företagen. Men större utdelning gav den interna debatten i rörelsen om det man kallade för den sociala demokratin. Det var frågan om "allas gemensamma delaktighet i det goda som samhället erbjuder".

Branting avled 1925 och efterträddes som partiledare av Per Albin Hansson, malmöit med gedigen arbetarbakgrund. I sitt linjetal 1928, som kom att gå till historien som folkhemstalet, poängterade han att genomförandet av den politiska demokratin måste följas av social och ekonomisk demokratisering. Endast så kan det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet (ett uttryck som i talet förekom fler gånger än det mer slagkraftiga "folkhemmet"). Efter att ha återfått regeringsmakten, och genom en överenskommelse med Bondeförbundet (dagens Centerpartiet) 1932 lagt grunden för en stabil och långsiktig riksdagsmajoritet, kunde Socialdemokraterna börja bygga detta folk- eller medborgarhem.

Med början under 1930-talet lades socialpolitiken om från fattigvård till en mer profylaktisk eller förebyggande inriktning, utifrån en uppfattning om befolkningen som samhällets viktigaste resurs. Med liknande motiv började den sociala bostadspolitiken ta form, med allmännyttan som kontrast till det slags social housing, segregerade lösningar för mindre bemedlade, som finns i andra länder. Bostadspolitiken kopplades ihop med familjepolitiken, och där hade makarna Myrdal, Alva och Gunnar, en central roll i den socialdemokatiska idéutvecklingen.6 För att fullfölja jämlikhetens credo, "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov", ledde Gustav Möller en utbyggnad av den offentliga sektorn som innebar att vård och omsorg som tidigare bedrivits i privat regi nu skulle göras till en gemensam angelägenhet. Detta blev en kommunal angelägenhet, vilket åtminstone delvis berodde på arbetarrörelsens misstänksamhet mot den statliga ämbetsmannabyråkratin. Det fanns helt enkelt inte många socialdemokrater i statsapparaten. Kommunerna, som före reformen 1971 byggde på ett omfattande lekmannaengagemang, stod i praktiken ganska nära folkrörelserna.7

Också på skolans område inleddes ett reformarbete, till viss del förebådat av liberalen Fridtjuv Berg, som gick i linje med 1920-talets debatt om den sociala demokratin. Den gamla skolan, med sin uppdelning mellan folkskola och realskola, ansågs reproducera det rådande klassamhället. Genom skolans själva utformning gavs elever från bättre bemedlade familjer större möjligheter till vidare studier. Så småningom ersattes det gamla parallellskolesystemet av en nioårig gemensam och obligatorisk enhetsskola – på förslag av 1946 års skolkommission, med Alva Myrdal som synnerligen aktiv deltagare. Hon hade blivit något av en chefsideolog för Socialdemokraterna inom skolpolitiken, och hade redan tio år tidigare fört fram de idéer som enhetsskolan byggde på.8

För övrigt...

...var det här ett utdrag ur den kommande boken Bästa stämningars längtan. Vill du läsa mer? Skicka mig din e-postadress genom följande formulär så håller jag dig underrättad om projektet.

[contact-form-7]

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Ferdinand Tönnies verk Gemeinschaft und gesellschaft (1887) finns tyvärr inte översatt till svenska, men däremot finns en mycket bra introduktion av Johan Asplund, Essä om gemeinschaft och gesellschaft (1991). Karl Polanyis verk heter Den stora omdaningen (1989). Läsvärd i sammanhanget är också Fredrik Jansson, Gemenskap och skötsamhet (2016). 
  2. Idéhistorikern Sten O Karlsson skriver om Hjalmar Brantings och den tidiga svenska socialdemokratins influenser från katedersocialisterna i Det intelligenta samhället (2001). Det är en gedigen lunta på över 700 sidor. En sammanfattande artikel av honom är ”Om folkhemsmytens återkomst och socialdemokratins självbild”, publicerad i Fronesis nr 32-33 (2010).
  3. Lorenz von Stein skrev sin bok på tyska 1850, och den finns i en redigerad engelsk översättning som The history of the social movement in France, 1789-1850 (1964). Sociologen Magnus Wennerhag har skrivit om von Steins tankar, bland annat i inledningen till tidskriften Fronesis temanummer om socialdemokrati, "Den sociala demokratin efter nyliberalismen", Fronesis nr 32-33 (2010).
  4. Bildandet av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti skildras av bland andra Henry Pettersson, Från Palm till Löfven (2012). Anne-Marie Lindgren och Marika Lindgren Åsbrink har skrivit om bland andra Alina Jägerstedt i Systrar, kamrater! (2007). Hjalmar Brantings Gävletal, Hvarför arbetarerörelsen måste bli socialistisk, finns utgivet av förlaget Murbruk (2013).
  5. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har, med Klaus Misgeld som redaktör, samlat partiprogrammen under hundra år i en skrift, Socialdemokratins program 1897 till 1990 (2001). Branting ägnar ett kapitel i första bandet av sitt tvåbandsverk Socialdemokratiens århundrade (1904-1906) åt chartismen, som han kallar "århundradets första socialdemokratiska rörelse".
  6. Den profylaktiska socialpolitiken lanserades av Gunnar Myrdal genom två artiklar, ”Socialpolitikens dilemma I-II”, publicerade i Spektrum 1932. Ett liknande perspektiv på bostadsfrågan förde han fram i artikeln ”Kosta sociala reformer pengar?”, Arkitektur och samhälle 1932. Men grunden för den socialdemokratiska socialpolitiken lades av boken han skrev tillsammans med hustrun Alva Myrdal, Kris i befolkningsfrågan, 1934. Tapio Salonen diskuterar fattigvård och socialpolitik i rapporten Det nödvändiga uppbrottet (2013). Boverket skildrar den sociala bostadspolitiken i rapporten Bostadspolitiken (2007).
  7. Gustav Möllers syn på offentlig tjänsteproduktion som ett slags socialisering diskuterar Peter Antman i artikeln "Möllers andra agenda" (1999) i polemik mot Bo Rothstein, som i  Vad bör staten göra? (1994) hävdar att för Möllers del kunde välfärdstjänster lika väl levereras av privata utförare. Den fras som jag, efter Fredrik Jansson i hans tidigare nämnda bok, kallar för jämlikhetens credo brukar tillskrivas Karl Marx (som mycket riktigt använder formuleringen i sin Kritik av Gothaprogrammet från 1875), men det var Louis Blanc som myntade uttrycket i Organisation du travail (’Arbetets organisering’, 1839). Per Nyström, statssekreterare hos socialminister Möller under den stora reformperioden, berättar om hur man tänkte i boken I folkets tjänst (1983). Också Fredrik Jansson diskuterar detta i sin ovan nämnda bok.
  8. Om Alva Myrdal har Yvonne Hirdman skrivit Det tänkande hjärtat (2006). Reformarbetet på skolområdet diskuteras av Kerstin Vinterhed i artikeln "Medborgaridealet i skollagstiftningen under 1900-talet" (2001), liksom av Bo Lindensjö i artikeln "Från liberal bottenskola till allmän grundskola" (1989).

Inlägget Den sociala demokratins tillkomst dök först upp på jimmysand.com.

Hedersrelaterat våld och förtryck

Den 21 januari 2017 är det femton år sedan mordet på Fadime Sahindal, och ordet hederskultur etablerades i svensk offentlighet. Jag har försökt orientera mig genom lite litteratur kring hedersrelaterat våld och förtryck.

Mot slutet av 1990-talet började frågor om könsstympning, hedersmord och tvångsäktenskap komma upp på den politiska agendan, såväl globalt genom FN:s arbete som nationellt i flertalet västeuropeiska länder. Däribland Sverige: mordet på Sara Abed Alis 1996 och mordet på Pela Atroshi blev medialt uppmärksammade, vilket satte igång en intensiv offentlig debatt om heder, invandring och våld. År 2002 mördades ytterligare en ung kvinna av sin far – Fadime Sahindal, som bland annat talat inför Sveriges riksdag om hedersrelaterat våld och förtryck.1

Länge relativiserat

Radhika Coomaraswamy
Radhika Coomaraswamy, under 1990-talet FN:s speciella rapportör om våld mot kvinnor.

Inom FN har hedersbrott (crimes of honour) och hedersmord (honour killings), delar av en traditionell familjeideologi, länge främst diskuterats som brott mot de mänskliga rättigheterna. Först 1999 togs frågorna upp av FN:s dåvarande speciella rapportör om våld mot kvinnor, Radhika Coomaraswamy. I en annan rapport beskrivs hedersrelaterat våld som kulturellt betingade handlingar utförda inom familjen eller släkten. Coomaraswamy riktade skarp kritik mot det internationella samfundet för benägenheten att vifta bort dessa frågor som kulturella sedvänjor som det gällde att visa respekt och tolerans inför.2 Denna hållning kritiserades vid samma tid också av statsvetaren Susan Moller Okin, som menar att särskilda grupprättigheter för minoriteter ofta motverkar kvinnors fundamentala individuella rättigheter, som rätten att själv välja partner att få gifta sig med.3 Sociologen Åsa Eldén har visat hur svenska domstolar under 1990-talet inte dömde till mord i fall som hade tydliga drag av hedersmord, utan till dråp på grund av ”kulturell tillhörighet”. Eldén jämför med hur rättsväsendet, när det gäller etniskt svenska mäns våld mot kvinnor, tenderar att se handlingarna i ljuset av individuella förklaringar som psykisk sjukdom.4 Synen på mäns våld mot kvinnor, och uttrycken för detta våld, kan skilja sig åt – men de har det gemensamt att det finns en benägenhet att hitta förmildrande omständigheter av olika slag.

Den forskning som gjorts kring den statistiska förekomsten av hedersrelaterat våld internationellt pekar på att problemet är utbrett, även om det är nästan omöjligt att säkerställa den faktiska omfattningen. Jordanien och Pakistan är de länder som uppmärksammats mest: i Pakistan mördas flera hundra flickor eller kvinnor per år i konstaterade hedersmord, medan studier visar att många av morden på kvinnor i Jordanien är hedersrelaterade. Trots att det saknas studier som följer utvecklingen över tid är uppfattningen i många länder att företeelsen har ökat.

Kartläggningar i Stockholm och Göteborg

I början av 2016 släpptes rapporten Elvahundra av Varken hora eller kuvad, en organisation som bildats 2005 som en avdelning av den internationella organisationen Ni Putes Ni Soumises (bildad 2003 i Paris).5 Studien genomfördes i Stockholms förorter som en enkätundersökning där 1100 ungdomar i åldrarna 12-18 år deltog, samt intervjuer med ett femtiotal vuxna i åldrarna 19-55 år. I undersökningen uppgav 28 procent av de tillfrågade tjejerna att de upplever sig mycket hårt kontrollerade hemifrån. Drygt 27 procent av tjejerna och drygt 13 procent av killarna får aldrig följa med på skolresa med övernattning. Knappt 22 procent av tjejerna får inte delta i simundervisning. 83 procent av tjejerna och 62 procent av killarna uppger att de endast får umgås med personer av samma kön. 63 procent får inte ha en relation med någon av en annan etnicitet. Bland de vuxna deltagarna berättar en del av kvinnorna att familjen i Afghanistan, Bangladesh, Pakistan och andra respektive länder pressar dem och deras makar. Exempelvis tillåter många inte sina fruar att gå i skolan eller arbeta. Män har en uppfattning att kvinnors plats är i hemmet och inte i samhället. Ungdomarna i studien upplever sig som mer religiösa än sina föräldrar och har större tilltro till religiösa samfund än till offentliga myndigheter. I oktober 2016 publicerade Varken hora eller kuvad en rapport utifrån en liknande studie i Göteborg, med titeln Tolvhundra. Den här gången deltog 1200 ungdomar i åldrarna 12-18 år i kartläggningens kvantitativa del, medan ett femtiotal vuxna i åldrarna 19-55 år deltog i den kvalitativa delen. Resultatet pekar i samma riktning som i Stockholmsundersökningen.6

Socioekonomiska faktorer

Det finns en diskussion inom den internationella forskningen på området om hur det hedersrelaterade våldet ofta uppstår i exil, efter migration exempelvis till västeuropeiska länder. Det skulle då inte kunna förklaras enbart som ett kulturellt fenomen, utan har också att göra med marginalisering och klass. Tahira Khan är en forskare som diskuterat hur hedersrelaterat förtryck kan vara beroende av ekonomiska aspekter, även om det inte handlar om hedersrelaterat våld i exil utan i Pakistan.7 Khan menar att heder och patriarkal makt bygger på dels materiella värden som pengar och egendom, dels ickemateriella aspekter som kontroll av kvinnor och barn i det privata och kontroll av familjen, släkten eller gruppen i det offentliga. En man kan betraktas som hedervärd genom att uppnå både de materiella och ickemateriella värdena. Om kvinnorna i familjen beter sig på ett sätt som följer sociokulturella normer får männen sin manlighet och heder bekräftad av omgivningen. I överklassen, där män genom sitt ägande ses som respektabla, kan en man ses som icke hedervärd som ”hans” kvinnor och barn beter sig ”fel”. Men en man från arbetarklassen, som har en svagare position materiellt sett, kan i en omgivning där heder ses som viktigt känna desto större press att kontrollera sin familj. På sätt och vis kan man säga att fattiga män enbart har sin heder (de materiella aspekterna) att värna. Det är svårt att inte dra paralleller till de förbittrade män ur arbetarklassen i USA som Susan Faludi intervjuade för sin bok Ställd (1999). Mansidealen är någonstans boven i dramat, likväl som kvinnoidealen, vilka det gäller att konfrontera för att kunna uppnå befrielse för alla oavsett kön.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Jag lutar mig i det följande till stor del mot rapporten Hedersrelaterat våld och förtryck: En kunskaps- och forskningsöversikt, Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) 2010. Undantaget är stycket om rapporterna från Varken hora eller kuvad.
  2. Lynn Welchmann & Sara Hossain (red.), ”Honour”: Crimes, paradigms, and violence against women, Zed Books 2005.
  3. Joshua Cohen (red.), Is multiculturalism bad for women? Susan Moller Okin with respondents, Princeton University Press, 2005.
  4. Åsa Eldén, Heder på liv och död: Våldsamma berättelser om rykten, oskuld och heder, Uppsala universitet 2003.
  5. Amineh Kakabaweh, Guluzar Tarhan Selvi & Jonas Lundgren, Elvahundra: En studie om kartläggning av förekomsten av diskriminering och förtryck i hederns namn bland 1100 ungdomar och 50 tals föräldrar, Varken hora eller kuvad 2016, finns att läsa som pdf.
  6. Amineh Kakabaveh & Guluzar Tarhan Selvi, Tolvhundra: En kartläggning av attityder till samt förekomsten av diskriminering och förtryck i hederns namn bland 1200 ungdomar och 55 föräldrar i Göteborg, Varken hora eller kuvad 2016, finns att läsa som pdf.
  7. Tahira Khan, Beyond honour: a historical materialist explanation of honour, Oxford University Press 2006.

Inlägget Hedersrelaterat våld och förtryck dök först upp på jimmysand.com.

Ett twittrande troll som fegar ur

img_0306För några dagar sedan lade jag ut ett twitterinlägg, vilket fickt ett så kallat ”nättroll” att ilskna till. Mitt twitter handlade om att den politiska majoriteten i Västernorrlands landsting inte har för avsikt att lägga ner kirurgen i Örnsköldsvik, och på så vis tar sitt ansvar. Många håller nog med om att det är en ganska positiv nyhet, vilket jag uttryckte i mitt inlägg, men ”nättrollet”, som kallar sig ”Sönnsvalls Tidning”, retade upp sig på detta. ”Trollet” presenterar sig som en satirsajt med särskilt fokus på landstinget i Västernorrland, men när man på ”trollets” twitterkonto försöker klicka sig in på hens hemsida kommer man till en error-sida. Sajten tycks således inte finnas.

Vem detta troll är är inte särskilt viktigt, anser jag. Det är däremot varför hen inte öppen och ärlig vågar redovisa sina politiska åsikter. Vi bor i ett land där vi fritt kan uttrycka våra åsikter utan risk för rättsliga represalier, så länge vi inte kränker människor. Det kallas för åsiktsfrihet. Det finns således normalt ingen anledning att i politiska sammanhang gömma sig.

För att få veta varför hen inte vågar visa sitt rätta jag inledde jag en konversation med detta ”troll”. Det blev en lång ordväxling med många twitterinlägg (läs dem i twttterflödet i högerspalten här intill). Medan ”trollet” ville med allmänna och nedsättande ordalag hävda landstingspolitikers tillkortakommanden, försökte jag få svar på min fråga. Jag lovade ”trollet” att besvara och diskutera hens frågor, tyckanden och påståenden under förutsättningen att hen visade sitt rätta ansikte. Svaret som till sist kom var att om hen avslöjade sig kunde hen bli utesluten. Från vad framgick inte av twittret.

Eftersom jag förstås undrade vad för slags åsikter detta ”troll” kunde ha som är så allvarliga att hen skulle kunna bli utesluten från ”vad det nu var”, försökte jag få hen att mer konkret beskriva vad hen ansåg att politiker istället borde göra i landstinget, än det de nu gör. Svaren blev först mycket luddiga och anklagande på politikerna för allt elände. Till sist kallade jag ”trollet” för fegis, eftersom jag faktiskt tycker att det är fegt att inte öppet våga stå för sina politiska åsikter.

”Fegis”-greppet tog skruv. I en rad twitter beskrev ”trollet” vad det ansåg att politikerna i Västernorrlands Landsting borde göra. Jag kunde bara konstatera att ”trollets” många förslag absolut inte bestod av något som var av sådan art att hen i normalfallet skulle kunna bli utesluten från något demokratiskt parti, och definitivt inte ur Miljöpartiet kan jag bedyra. ”Trollets” förslag var också sådana att vem som helst som har tillgång till nyhetsmedia och landstingets allmänna handlingar (som finns på nätet) skulle ha kunnat ha skrivit dem.

Efter de många twitterinläggen kvarstår således frågan om varför hen inte törs visa sig. Därför kvarstår också intrycket att detta ”troll” är en riktig fegis. Jag vidhåller även mitt löfte till detta ”troll”, att den dagen då hen visar sitt rätta jag kommer jag att respektfullt svara på och diskutera hens idéer och förslag kring landstingspolitiken i Västernorrland.


Tredje gången gillt?

Jag har under några års tid lekt med tanken, mer eller mindre seriöst, att skriva en bok med politiska essäer. Efter att projektet legat på is ett tag har jag plockat upp det igen. Nu skulle jag gärna vilja ha era synpunkter på dispositionen.

En gång i tiden, när jag var medlem i Miljöpartiet, lekte jag med tanken på att skriva en bok om grön ideologi kallad Du gröna nya värld. Kort efter riksdagsvalet 2010 gick jag över till Socialdemokraterna, ett beslut som mognat genom en process av intellektuell och värderingsmässig prövning. När det gått ytterligare en tid vaknade lusten att skriva en bok igen - med namnet Bästa stämningars längtan och utifrån socialdemokratiskt idégods. Tanken var delvis att samla texter från bloggen och arbeta om dem till bokform. Just den grejen har ju faktiskt blivit av, då jag med Socialdemokratiska prövningar samlade ett tjugotal blogginlägg i bokform. Fördelen med det var att det lät mig släppa en del älsklingsidéer som gjorde det svårt att skriva en riktig bok, med något slags röd tråd.

En revidering av upplägget

"...därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan." - Hjalmar Branting i Stormklockan (1912) om varför han var socialdemokrat. "Frågan blev icke längre blott, om en sak var rättfärdig. Det räckte icke. ... Frågan blev framför allt, om en sak var möjlig." - Nils Karleby, Socialismen inför verkligheten (1926)
Två citat som inspirerat mig i mitt essäskrivande.

Ursprungligen tänkte jag mig att boken skulle omfatta fyra essäer kring olika teman, som jag ändrat på en gång efter vägs gång.1 Efter att jag fått ut bloggboken kändes det inte lika angeläget att få en ny bok med mitt namn på i handen, så essäprojektet fick vila lite. Men när Fredrik Jansson skrivit och gett ut sin bok Gemenskap & skötsamhet: En essä om socialdemokratins väsen (2016) blev jag sporrad att anstränga mig lite. Så jag strök hela den ursprungliga dispositionen och började på en helt ny. Det är lika bra, med tanke på tiden som gått. (En del idéer som fanns från början kommer ändå finnas med.) Boken, som fortfarande har arbetsnamnet Bästa stämningars längtan, är tänkt som en samling essäer snarare än en rad kapitel. Det innebär att varje essä ska kunna läsas fristående. Samtidigt finns det en röd tråd i argumentationen, så att det ger någonting mer att läsa boken från pärm till pärm.

Pitchar om de åtta essäerna

Jag har vid tidigare tillfällen använt mig av Storify för att samla resonemang som förts på Twitter, ett forum som annars kan vara rätt så fragmenterat. Här har jag sammanställt en tråd som handlar om mitt bokprojekt.

Hur tycker ni det verkar?

För övrigt...

...har jag vid fyra tidigare tillfällen lagt ut blogginlägg som varit början till texter till mitt bokprojekt. Med den nya revideringen kommer de att skrotas, även om en del grundtankar säkert kommer att finnas kvar. Den 12 augusti 2013 skrev jag ett inlägg som handlade om Berlinmurens fall, Francis Fukyama och New Labour. Jag menar att såväl högern som vänstern delar några grundläggande missförstånd om vad socialdemokrati är och har varit. Den 16 april 2014 påbörjade jag ett försök till historisk-materiell förklaring av de bakomliggande faktorerna till socialdemokratins kris, efter en pinsamt ytlig artikel i Magasinet Arena. Den 19 maj 2015 inledde jag ett resonemang apropå det till synes paradoxala i att finanskrisen 2008 sägs innebära en legitimitetskris för nyliberalismen, men ändå inte en pånyttfödelse av klassiskt socialdemokratisk ekonomisk politik. Och den 2 juni 2015 tog jag upp de paralleller som dragits mellan 1930-talet och vår tid, med tanke på den framväxande fascistoida högerpopulismen. Även om ingen av dessa fyra texter följer med in i essäboken, på grund av att jag skrotat hela det upplägg som jag tänkte mig en gång, så ska jag ta mig an frågeställningarna. Det handlar om det väsentliga hos socialdemokratin, dess företräden och i någon mån också dess brister.

 

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. När jag skrev om det sist skrev jag också att Johan Lönnroth och jag skickat manus för tredje upplagan av Den tredje vänstern till förlaget. Boken skulle gå till tryck innan valet 2014, men det sköts upp och nu är planen att den ges ut våren 2017. De första kapitlen har kommit ut i preliminär version som rapporter från Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg: april 2014 och juni 2016.

Inlägget Tredje gången gillt? dök först upp på jimmysand.com.

Inför Rikskonferensen 2017

På söndag bryter den 71:e upplagan av Folk och Försvars Rikskonferens ut. 2017 års konferens äger rum på Sälens Högfjällshotell den 8-10 januari, då en lång rad personer passerar revy på scenen under moderator Pernilla Ströms alltid lika stabila ledning. Landets försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade – liksom de i omvärlden som har att utröna svensk linje – är redo att förvandla sig till Rikskonferensologer med ordvågen för att jämföra årets budskap med förra årets ordval och bedöma temperatur mellan myndigheter och andra företrädare.

Det som sägs i Sälen utgör en referenspunkt för årets debatt och förändringar i budskap eller ambitioner mäts utifrån linjetalen. Men lika viktigt är det som inte sägs i Sälen. En del av förberedelsearbetet i tyckarleden går nämligen ut på att utställa förhoppningar om vad olika personer ska lansera på fjället, så att man sedan kan återkomma i besvikelse eller triumf. Det är bra. Det skärper sinnena på samtliga inblandade.

Syftet med detta inlägg är att gå igenom konferensprogrammet. Det är ingen fullständig genomgång, jag lyfter fram några punkter särskilt och relaterar annat till tidigare äventyr i olika sakfrågor.

Söndag 8 januari

Strax innan klockan 12:30 tar lite resemöra konferensdeltagare plats för att se Göran Arrius, ordförande Folk och Försvar, och avgående generalsekreterare Lena Bartholdson inleda konferensen. Klockan 12:35 kliver statsminister Stefan Löfven på under rubriken Gemensam säkerhet i en ny tid. Detta är något av ett socialdemokratiskt favoritmantra. Under 2015 års konferens nämnde till exempel utrikesminister Margot Wallström det som tema för en kommande rundresa i Sverige. Det ska bli intressant att höra hur årets tal skiljer sig från det statsministern höll år 2014, då som oppositionsledare. Än intressantare är om han, som förväntat, presenterar den efterlängtade nationella säkerhetsstrategin! Vid fjolårets konferens talade nämligen Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, om vad den kommande strategin bör innehålla och det är inte en dag för tidigt att den materialiserar sig.
Efter statsministern och återhämtningspaus följer ett EU-pass där EU-kommissionär Cecilia Malmström sätter perspektiven med en analys av EU:s geopolitiska ambitioner och utmaningar. Efter ett block om EU som ekonomisk aktör har EU- och handelsminister Ann Linde (kl. 15:20) fått en intressant frågeställning att besvara, nämligen har EU en framtid? Och det får vi verkligen hoppas då nästa rubrik lyder EU som säkerhetspolitisk aktör, vilket Björn Fägersten, programchef Utrikespolitiska institutet och konteramiral Jonas Haggren, chef ledningsstabens inriktningsavdelning, tar sig an tillsammans med den förste internationella gästen: Peter Stenlund, statssekreterare vid det finska utrikesministeriet. Fägersten och Haggren är alltid intressanta, liksom helt säkert Stenlund (som jag dock inte har lika god kännedom om) och passet rekommenderas. Efter trions framträdande ger SSU och LUF:s förbundsordföranden sina perspektiv.

Klockan 17:00 bänkar sig alla intresserade av rysk militär förmåga för att få sina farhågor besannade genom FOI:s forskningsledare Gudrun Persson och Fredrik Westerlund. FOI:s senaste tioårsbedömningRussian Military Capability in a Ten-Year Perspective 2016, rekommenderas inför dragningen. Uppfordrande läsning. Efteråt kommenterar Karin Enström (M), vice ordf. utrikesutskottet och Åsa Lindestam (S), vice ordf. försvarsutskottet.

Under det sista passet under måndagen (kl. 17:40) lyfter vi blicken in i framtiden kring trender och säkerhet genom generallöjtnant Dennis Gyllensporre, chef ledningsstaben, Försvarsmakten, Dr. HC Hagman, ämnesråd utrikesdepartementet och Frida Wallnor, ledarskribent på DI. De som intresserar sig för hur tänket ser ut inom UD och Försvarsmakten ska lyssna noga till Gyllensporre och Hagman. Eller snarare såhär: De båda tänker både djupt och brett och bjuder förhoppningsvis på det innan konferensdeltagarna byter ut tröja mot middagsklädsel då dagens program är slut.

Måndag 9 januari

Måndagen handlar i stort om militärt och civilt försvar och totalförsvarsförmåga. Först på scen klockan 12:30 är försvarsminister Peter Hultqvist (S), som talar under rubriken Sveriges totalförsvarsförmåga: stabilitet och långsiktighet. Bedömt följer försvarsministern upp sitt tal i fjol, med budskap om att det som är beslutat av riksdagen måste levereras och betoning på att det är en helhet där vår militära operativa förmåga ska öka. Förhoppningsvis blir det ett riktigt totalförsvarsgrepp över leveransen.
Försvarsministern har en balansgång att gå, inför allt mer intensiva krav från Alliansen på att bland annat kalla in Försvarsberedningen helst igår och utarbeta färdplan till NATO-medlemskap senast imorgon (M), tilldela betydligt mer pengar (L och nu senast C), samt vidta herrejössesmånga olika åtgärder (KD). Detta samtidigt som försvarsöverenskommelsen och försvarsinriktningsbeslutet (S, M, C, KD, MP) fortsatt ska manövreras framåt och regeringssamarbetet (S, MP) bestå – i vilket bland annat ingår att lotsa förslag genom riksdagen och ett försvarsutskott lett av Allan Widman (L) – som bekant står utanför försvarssamarbetet. Senast i budgetbetänkandet avstyrkte FöU regeringens förslag om bemyndigande för att under 2017–2020 besluta om upplåtelse och överlåtelse av materiel och prognosen är att det blir tilltagande krångligt i relationen mellan regeringen och riksdagen i takt med att internt och extern press sätts på partierna. Frågan är vad det innebär för berörda myndigheter, vars planering även i dessa tidevarv bygger på viss förutsägbarhet och helt säkert också önskemål om att politikens fäbless för detaljstyrning – inte minst inom materielområdet – hålls på bekvämlighetsavstånd.
Efter försvarsministerns tal är det dags för paneldebatt mellan partiernas försvarspolitiska talespersoner. Inför denna övning kan det möjligen vara av intresse hur partiernas förslag till 2017-års budget ser ut för utgiftsområdet ser ut jämfört med regeringen:
föu budget.jpg
 År 2016 stod den relativt nytillträdde ÖB, Micael Bydén, inför åhörarna i Sälen för första gången. Om jag får säga det själv tror jag att min inledande bedömning består: Det är rätt man för ett omöjligt uppdrag. I ÖB:s uppdrag ingår nämligen att på en och samma gång ge en korrekt lägesbeskrivning av Försvarsmaktens verksamhet och hur resurstilldelningen ser ut jämfört med uppdraget, och att samtidigt skapa gålust och motverka vanmakt över det glapp som förvandlar Marianergraven till en hudspricka i jämförelse (ok, det var en lätt överdrift).
Resursbehoven – det vill säga vad som krävs för att förverkliga det militära försvar som är beslutat nu och om man prolongerar det in i nästa försvarsinriktningsperiod – börjar bli allmänt vedertagna. Stridskraftscheferna har varit tydliga med att det är underskott som fördelas och möjligen kommer ÖB bana väg för det budgetunderlag som myndigheten lämnar under våren, inför 2018. Helt säkert lyfts omvärldsutvecklingen upp, liksom leverans av effekt under det gångna året, behov av totalförsvarsutveckling och det samarbete som genomförs med MSB om gemensam grundsyn, liksom det pågående arbetet med perspektivstudien.
ÖB är en del av det psykologiska försvaret och en dimension som inte alltid påtalas i den nationella debatten är ÖB:s roll som ”signalist” gentemot omvärlden – inklusive eventuella antagonister. Klockan 14:05 får vi ta del av denna finkalibrerade balansakt.
Klockan 14:40 har jag förmånen att diskutera hur vi når ökad operativ förmåga? tillsammans med Lars Fresker, ordförande Officersförbundet, C LEDS Dennis Gyllensporre, Christina Malm, generaldirektör Totalförsvarets rekryteringsmyndighet och Peter Nordlund, överingenjör på FOI. Jag är väldigt glad över att ha ett så intressant område att ta tag i och ser fram emot att höra mina meddebattörers synpunkter. Utmanande är bland annat att anta både närtids- och långtidsperspektiv, bland annat eftersom det vi gör nu – eller inte gör, ickebeslut är också ett beslut – så påtagligt avgör framtida operativ förmåga.
På detta pass följer sedan rubriken Försvarets behov och förutsättningar, vilket försvarsminister Hultqvist ska ta sig an tillsammans med Jan Björklund (L). Det kommer säkerligen bli en spänstig diskussion – ingen av dem behöver ta några speciella hänsyn till överenskommelser dem emellan och de har båda nuvarande och potentiellt kommande samarbeten med partier som möjligen inte är lika entusiastiska inför deras respektive linje.
Inrikesminister Anders Ygeman (S) är näste man för rakning. Klockan 16:15 inleder han ett block om civilt försvar som många ser fram emot (möjligen med skräckblandad förtjusning med tanke på omfattnings- och moderniseringsbehov jämfört med senast det begav sig). MSB:s GD, Helena Lindberg, talar sedan under rubriken Civilt försvar: gråzoner, beredskap och medel innan representanter för viktiga aktörer i det civila försvaret intar scenen. Lindberg har en liknande balansgång att gå som ÖB. MSB efterfrågade mer resurser inför årets budget, bland annat för att höja ambitionerna vad gäller att möta informationspåverkan, men fick inte det.
ÖB och GD MSB rundar sedan av blocket gemensamt och vi är många som kommer spetsa öronen inför möjligheten att få veta lite mer om nästa rapport i det samarbete myndigheterna genomför på temat.
Helena Lindberg har en intensiv dag. 17:50 är det dags för nästa framträdande då hon levererar 2016-års resultat av den alltid lika intressanta mätningen av den svenska allmänhetens uppfattningar i frågor avseende samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik: Opinioner. Undersökningen har varit igång sedan 1950-talet, vilket gör det till en skattkammare för studier i medborgarnas inställning i en rad försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål. MSB har ansvarat för undersökningen sedan 2009.
2016 års upplaga kan man ta del av här. Där finner man bland annat att svenskarnas framtidstro minskar jämfört med tidigare och att befolkningens oro för vad som händer i omvärlden ökar. Andelen som tyckte det är mycket eller ganska troligt att det inom fem år ska inträffa en terroristattack ökade med 20 procentenheter, från 37 procent 2014 till 57 procent 2015 (trots att mätningen genomfördes före terrorattackerna i Paris i november 2015). Drygt 60 procent ansåg ”absolut” att vi bör ha ett militärt försvar och nästan 60 procent av befolkningen ansåg 2015 att statsutgifterna för Sveriges militära försvar bör ökas (en fördubbling sedan 2012). Andelen som är för att Sverige snarast eller på sikt bör ansöka om medlemskap i NATO uppmättes till 49 procent, vilket är drygt 15 procentenheter större än den andel som anser att Sverige även fortsatt bör stå utanför. Detta är bara några exempel på vad som mäts och det känns inte så vanskligt att hävda att somliga tendenser har stärkts ytterligare under 2016. Vidare ser jag för egen del alltid mycket fram emot att ta del av underlaget från grannländernas motsvarigheter, som utgör en del av rapporten, t.ex. vad gäller försvarsvilja. Efter redovisningen ger språkrör och förbundsordföranden från Grön ungdom, KDU och MUF sina perspektiv.
Det är mycket som ska hinnas med på några få dagar och ett sätt att lösa det är att det inte är något slappande efter middagen utan fortsatt konferensprogram. Det som övervinner eventuell paltkoma efter måndagens middag är temat Rädslans psykologi och behovet av tillit, med inledning av  Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhälleskunskap, Antje Jackelén, ärkebiskop, Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen och Misse Wester, gästprofessor vid Lunds universitet.

Tisdag 10 januari

Den sista konferensdagen inleds starkt av Janis Sarts, director of STRATCOM, klockan 12:30 med Information operations – nothing new but different. Högaktuellt och förutsägbart intressant, liksom uppföljningen Läget idag och nödvändiga åtgärder, med chefen för MUST, Gunnar KarlsonPatrik Oksanen, politisk redaktör MittMedia, Mikael Tofvesson, enhetschef MSB och Anders Lindberg, tf chef ledarredaktionen på Aftonbladet.
Nästa tema är FN och det faktum att Sverige nu befinner sig i säkerhetsrådet. Kl. 14:15, blir det direktsändning från FN-skrapan i NYC med FN-ambassadör Olof Skoog framför kameran. Hans framträdande följs upp av Anna Karin Eneström, utrikesråd vid UD, som ska tala om de svenska prioriteringarna innan det blir en diskussion mellan henne, Emma Nilenfors, enhetschef Sida, Aleksander Gabelic, ordförande Svenska FN-förbundet och
Robert Egnell, institutionschef Försvarshögskolan. Avrundar FN-temat gör sedan Magdalena Tham Lindell, projektledare Folke Bernadotteakademin, Ann-Marie Orler, Polismästare och viceamiral Jan Thörnqvist, insatschef Försvarsmakten, under rubriken Att implementera en FN-resolution.
2017 års Rikskonferens avslutas med ett block om trygghet. GD Brå, Erik Wennerström, redovisar den årliga nationella trygghetsundersökningen kl. 16:30. Mycket intressant även detta och inte utan laddning, vilket av allt att döma kommer märkas både när Dan Eliasson, rikspolischef och Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen, ger sina respektive bilder av tillståndet och (inte minst) när en panel bestående av Anna Dahlberg, politisk redaktör Expressen,Sara Clevensjö Lind, säkerhetschef Stockholms stad, Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster och Magnus Ek, förbundsordförande CUF diskuterar Åtgärder för ett tryggare samhälle innan klockan slår 18:00 och det är slut både för dagen och på scenen.

Hela programmet som pdf finns här. Rikskonferensen webbsänds på Folk och Försvars hemsida (där den även finns att ta del av i efterhand) samt sänds av SVT i SVT Forum. För twittrare gäller #fofrk

Bättre och bättre dag för dag?

En rysk Su-24 passerar USS Donald Cook den 12 april 2016. Foto: U.S. Navy phot

Stiltje är underskattat så länge man befinner sig där man vill vara. 2016 var allt annat än det; mycket hände och Sverige satt inte precis med trumf på hand.

När vi nu kliver in i 2017 har jag full förståelse för behov av optimism och förtröstan. Förnekelse är första stadiet i sorg, men nu har så lång tid passerat sedan den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet ställde prognoserna på ända, att inget längre finns att skylla på. Vi vill dock så väldigt gärna att det ska gå bra att vi intecknar minsta positiva signal mycket snabbare än motsatsen. Framförallt vill inte politiken ta överilade beslut om pengar och åtgärder – tänk om det visar sig onödigt! – medan bedömningen verkar vara att det är lindrigare att ta skäll för underlåtenhetssynder.

Anpassningsförmågan i svensk försvarspolitik har kunnat beskrivas som en slags resistens mot att agera på bistra besked, i kombination med kraftfullt munläder. Men det börjar bli dags att omvärdera det till en märklig trotsighet som går ut på att det 1. inte kan vara så illa som det ser ut eftersom det aldrig är ens fel att två träter, 2. att vi ändå kan välja huruvida vi blir indragna i en konflikt eller ej och 3. utifall vi ändå vidtar åtgärder ska politiken blanda sig i på skruv- och mutternivå.

Detta säger jag trots att det finns kloka försvarspolitiker som kämpar med sina partiledningar, trots att regeringen tilldelat mer pengar och har en utmärkt ledning på försvarsdepartementet och trots att vissa partier talar om betydligt högre anslag. Ty ingen vill ju finansiera den ambitionsnivå som uttrycks verbalt och jag betvivlar att man är beredd att släppa egna eventuella käpphästar och enbart rikta eventuella ytterligare tillskott till ökad operativ förmåga. Det river nämligen inte alltid ner applåder. Särskilt inte om åtgärderna är smarta och dolda med payoff-time långt efter mandatperioden.

Det år som ligger framför oss är viktigt på många sätt. Det kräver både öppna ögon och en mer komplex mobilisering än vad som ofta speglas i aktuell försvarsdebatt:

För det första läggs grunden under 2017 för de insikter som under 2018 helst ska lägga sordin på de värsta valrörelserusiga dumheterna. Nu vinns eller förloras beslutsfattares hearts and minds och det sker i en tid när folk tar börsuppgångar efter valet av Trump som intäkt på att det nog trots allt blir lugnare än befarat – eller är övertygade om att gårdagens totalförsvarslösningar rent generellt har mognat och förädlats med tiden och kan tillämpas rakt av nu.

För det andra har budskapen varit tydliga från Försvarsmakten när det gäller ekonomin – det handlar om att fördela underskott i kombination med att ”bydéna” fram åtgärder à la Cajsa Warg. Inom snar framtid lär den senaste avvägningsprocessen i Högkvarteret materialisera sig i offentligheten inför det budgetunderlaget som lämnas under våren. Det lär bli stark läsning trots att ingredienserna var och en har varit kända över tid, men det är alltid en annan sak när man får helheten serverad svart på vitt. De politiska reaktionerna kommer att vara ett lackmustest på många sätt (ursäkta ordvalet, kunde inte låta bli). På den civila sidan är det fortsatt stiltje av den mer destruktiva sorten, när det gäller resurser för att möta ökade och förändrade krav.

kustrobot

Robotbil i ”nyskick” från kustrobotbatteriet till salu på Blocket i januari 2015. Bilden lånad från Skippers blogg (följ länk i texten till vänster).

 

För det tredje har Försvarsmakten presenterat den första delen av perspektivstudien och i regleringsbrevet för myndigheten framgår att Försvarsmakten inom ramen för det fortsatta arbetet under 2017 ska belysa alternativa utvecklingar av Försvarsmakten för att möta omvärldsutvecklingen. I redovisningen ska bl.a. ingå preliminära förslag till alternativa försvarsmaktsstrukturer, inklusive kostnadsberäkningar. Arbetet ska slutredovisas i samband med årsredovisningen för 2017, men analysen och rekommendationerna i stort kommer att brisera under hösten i och med en delredovisning till regeringen. Här kommer det finnas bränsle nog för alla hugade att ge sig in i en yvig debatt.

 

För det fjärde föreligger stor risk att det säkerhetspolitiska läget fortsatt förvärras. Jag hade gärna – apropå det där behovet av optimism i inledningen – skrivit något om att det allmänna världsläget är bättre än vi tror och i alla fall inte så illa som det ibland verkar, såhär i vårt hörn av världen. norberg Ja, de långsiktiga globala utvecklingstendenserna är positiva – för att inte säga revolutionerande bra – inom flera viktiga områden. Perspektivet är sant och behöver påminnas om.

Problemet är om ett sådant perspektiv mixas med kopplingar till hur nuläget bör bedömas i försvars- och säkerhetspolitiken, eller om den övergripande bilden används för att relativisera bedömningar som handlar om här och nu. Jag har till exempel svårt att ta det faktum att färre människor än någonsin dör i krig som något fundamentalt lugnande, då ambitionen rimligen bör vara högre än att glädjas åt det. Risken med att se på förluster i Syrien, Kongo-Kinshasa, Irak, Jemen eller Ukraina genom ett filter av att det i alla fall är färre förluster nu än då, är att läget relativiseras. På samma sätt är det märkligt att ta det faktum att börserna reagerat positivt på valet av Trump i USA som intäkt för att vi nog sett alltför dystert på samtiden. Att Trump eventuellt sjösätter sitt gigantinfrastrukturprojekt och begår en överenskommelse med Putin som i förlängningen skyddar förmögenheter och makt i respektive extended family, lär betyda mer i denna begränsade utblick än hur demokratierna utmanas och värderingar om frihet riskerar att beskäras på det monetära skurkaltaret.

För det femte vill jag varna för den reflex av kortsiktig självbevarelsedrift som lätt får fäste när ett land befinner sig i försvarspolitiskt trotstillstånd. Det vill säga att när man så gärna vill att läget egentligen är bättre än hur man beskriver det, då växer misstänksamhet lätt in mot försvars- och säkerhetspolitiska bedömningar som gör ont och utgör en dyster kontrast mot de förhoppningar man så väl vill och kanske till och med behöver känna efter ett år som 2016. Till detta kan adderas det element i opinionsbildning som handlar om att man måste förnya sig, gubevars, för att framstå som på framkant och efter viss konsensus om eländet under året kan det kicka in och då följer många med, på svenskt manér: Kanske har Trump rätt attityd mot Putin ändå, just business är ju i alla fall en konstrast till hjälplöshet?

Vi kan välja att blunda, såklart, eller undergräva trovärdigheten i de analyser och beslut som tas och förklaras med säkerhetspolitiska skäl, genom att till exempel ställa dem mot affärsintressen (läs: hamndiskussionerna). Statsmakterna riskerar då att agera oklokt med våra underrättelsetjänster, när de indirekt tvingas ut på banan – utan att kunna kliva ut på den – för att förklara bedömningarna. Råder oförmåga att analysera den ryska regimen som ett system av maktbevarande, röveri och systematiskt undergrävande av folkrättens grunder, och enbart tänka i rent militära termer kring rysk förmåga, ja då kan det säkert framstå märkligt. Framförallt måste vikten av samlat, strategiskt agerande förstås på djupet (nationellt och internationellt), liksom det systemhot vi inte har något annat val än att möta.

Jag rundar av året med en preemptive strike mot retorisk oro över kombinationen Putin-Trump och dess effekt, samtidigt som lättnad kan inträda över en till synes mer avspänd yta. Detta medan de värden och det självbestämmande som framhålls i demokratiernas högtidstal, likt va-systemets osynliga kris, vittrar sönder under jord.

2017 ter sig utmanande som en lång rad prövningar. Gott slut!

putintrump

Foto: Mindaugas Kulbis/AP

PS. Med tanke på den senaste händelseutvecklingen mellan CEO för USA Inc. och bossen i Moskva, kan det vara värt att nämna en annan del i Försvarsmaktens regleringsbrev för 2017. ”Försvarsmakten ska med stöd av Försvarets Radioanstalt och eventuellt övriga berörda myndigheter fortsätta analysera och utveckla förmåga att genomföra aktiva operationer i cybermiljön för ett förstärkt cyberförsvar. Utvecklingen ska rymmas inom given ekonomisk ram.” Arbetsläget ska rapporteras i juni.

Läs t.ex. Oscar Jonsson och John Schindler på temat.

Varför eldar Donald Trump på konflikten med Kina?

We should tell China that we don't want the drone they stole back.- let them keep it! — Donald J. Trump (@realDonaldTrump) December 18, 2016 Varför eldar Donald Trump på konflikten med Kina? Redan innan den nyvalde presidenten börjat sin ämbetsperiod har han provocerat den kinesiska regimen flera gånger. Beteendet verkar fullkomligt vansinnigt om man tänker att …

Bloggen är inte nedlagd – ett slags årskrönika

När jag summerade mitt bloggande under 2013 konstaterade jag att det året var ett lågvattenmärke beträffande antalet inlägg. Det rekordet har jag nu lyckats slå. Men bloggen är inte nedlagd - jag har bara inte haft så mycket tid att blogga.

Under året har jag skrivit sju inlägg (men egentligen fyra, eftersom jag delade upp ett långt i tre och publicerade igen). Det är all time low, med god marginal. Problemet har inte varit att det saknats ämnen att resonera kring, utan att jag helt enkelt inte haft tid att blogga. Som fritidspolitiker har jag uppdrag i Nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning, Göteborgs stad, samt i styrelsen för Göteborgs stadsteater. Sedan har jag lagt viss tid på arbetet med den kommande boken Den tredje vänstern, som Johan Lönnroth och jag hållit på med ganska länge nu men som ska komma ut våren 2017 (med en medförfattare till, vars namn jag inte vet om jag får avslöja än). Och efter sommaren började jag läsa ekonomisk historia som kvällskurs. Vid sidan av arbete, socialt liv och lite annat har det inte blivit så mycket tid över för bloggen. Men den är alltså inte nedlagd.

Vilka äro socialdemokrater?

Nils Karleby är enligt min mening en av den svenska socialdemokratins viktigaste teoretiker.
Nils Karleby är enligt min mening en av socialdemokratins viktigaste teoretiker.

Årets första inlägg kom i februari och var en essä om olika idéströmningar eller tendenser inom socialdemokratin (och utanför): nostalgi, idealism och pragmatism (det var denna text som delades upp i sina tre delar för återpublicering, då jag tyckte att de höll för att läsas även vart och ett för sig). Enligt min personliga mening är det pragmatismen, sådan jag beskrivit den (med inspiration från teoretikern Nils Karleby), som är socialdemokratins särprägel. Samtidigt är både nostalgin (exempelvis saknaden efter ett folkhem som kanske egentligen inte fanns) och idealismen (drömmen om en bättre framtid) viktiga strömningar i vår tid som vi måste förhålla oss till. Kanske lyser det igenom att jag för egen del lutar mer åt idealism än nostalgi, även om nostalgin kan vara en väl så stark frestelse. Men även idealismen har svaga punkter: Dess otålighet och övertygelse kan inte sällan medföra en motvilja mot de små stegens reformism.

Inlägget fick 40 rekommendationer på Facebook.

Ojämlikhet och industriella revolutioner

Rapporten, 'Klassamhället i omvandling' och 'Det svarta hålet socialismen' - Två kapitel ur en kommande bok.
Rapporten, 'Klassamhället i omvandling' och 'Det svarta hålet socialismen' - Två kapitel ur en kommande bok.

Som andra inlägg för året lade jag i juni ut en rapport av Johan Lönnroth och mig som publicerats av Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg. Rapporten utgörs av ett par texter som ska bli två av kapitlen i den kommande upplagan av Den tredje vänstern som planeras att ges ut av Bokförlaget Korpen i vår. (Boken var från början tänkt att komma före valet 2014, men av olika skäl har det försenats. En bra grej med det är att vi kunnat arbeta igenom den ganska ordentligt.)

I rapportens två texter anknyter vi till de senaste årens internationella debatt om jämlikhet, och sedan för vi en diskussion om produktionsmedlen - och makten över dem. Något skissartat tecknar vi bilden av någonting som skulle kunna kallas för en frihetlig socialism.

Inlägget fick 15 rekommendationer på Facebook.

Stabiliseringspolitisk realism

Det finns en vanlig uppfattning, framför allt bland personer till vänster om den politiska mitten, om att den ekonomiska politiken i västländerna sedan den stora ekonomiska krisen på 1930-talet vägletts av engelsmannen John Maynard Keynes idéer. Åtminstone fram till någon gång på 1970-talet, då keynesianismen övergavs till förmån för enveten inflationsbekämpning i Milton Friedmans nyliberala anda. I slutet av juni skrev jag ett inlägg om att det tog Sverige ur krisen inte var en keynesiansk, aktiv konjunkturpolitik i form av en expansiv finanspolitik för att stimulera efterfrågan i ekonomin - utan framför allt en ny penningpolitik (Sverige övergav guldmyntfoten 1931) och en omfattande råvaruexport till främst det upprustande Tyskland.

Om det är något vi idag bör ta med oss från 1930-talets socialdemokrati så är det behovet av en aktiv arbetsmarknadspolitik, ett fokus på sociala investeringar, samt reformer för att åtgärda ett antal strukturella skevheter. Därtill måste vi förstå vikten av socialförsäkringssystem som omfattar breda skikt av befolkningen och kan upprätthålla inkomster vid sjukdom och arbetslöshet.

Inlägget fick 23 rekommendationer på Facebook.

Från Grums till Majorna

Valet till Europaparlamentet 2014: En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan).
Valet till Europaparlamentet 2014: En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan).

Socialdemokraternas partikongress 2017 ska hållas i Göteborg, min hemstad sedan mer än tio år. Jag ville gärna delta som ombud och var en av 51 kandidater till de 11 platser som partiets medlemmar i Göteborg skulle utse. Tyvärr fick jag inte förtroendet att bli vald (kom på plats 41), men inför omröstningen skrev jag ett inlägg med reflektioner kring min hemmastadsdel Majorna, min uppväxt i Grums, hur jag tycker att vi som parti bör förhålla sig till de väljargrupper som Majorna representerar och den politik för utjämning av livschanser som lockade mig till socialdemokratin. Det handlar om den människosyn som Hjalmar Branting gav uttryck för när han 1915 svarade på frågan om varför han var socialdemokrat: "därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan." Investeringar i människor är det som skapar ett gott samhälle.

Inlägget fick 41 rekommendationer på Facebook.

Avslutningsvis...

...har jag under året läst sju böcker: Lärdomar: Personliga och politiska (2014) av Ingvar Carlsson, En kulturutredning: Pengar, konst och politik (2010) av David Karlsson, Min väg, mina val (2007) av Göran Persson, Väninnan: Rapport från Rosenbad (2009) och Partiet: En olycklig kärlekshistoria (2012) av Eva Franchell, Studier i rött: Socialdemokratins idéer (2005) av Henry Pettersson, samt Ett land som alla andra: Från full sysselsättning till massarbetslöshet (2006) av Johannes Lindvall. Om jag lyckas läsa lika många nästa år så är det inte så väldigt långt från ambitionen jag en gång hade om tjugo böcker på två år.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , ,

Inlägget Bloggen är inte nedlagd – ett slags årskrönika dök först upp på jimmysand.com.

Klarar vi klimatmålen utan kortare arbetstid?

Under 1900-talet förverkligades mångas drömmar om mer fri tid och mindre lönearbete. Vi fick lagstadgad semester, arbetstidsförkortningar och sänkt pensionsålder, samtidigt som medellivslängden ökade med cirka tre månader per år.

Nu när vi är mycket rikare än då, anser riksdagen att vi inte har råd att korta arbetstiden längre.

Utifrån att vi kan producera mer på kortare tid, så valdes fram till 1970-talet både mer konsumtion och kortare arbetstid. Sedan dess har politiken ensidigt valt överkonsumtion. I dag lever vi svenskar i snitt som om vi hade fyra jordklot att hämta resurser ifrån. Hemmen blir överfulla av prylar, men vi hinner inte använda så mycket.

Högre löner ger högre miljöpåverkan. Rekyleffekten visar att när vi sparar pengar på miljöåtgärder, så får vi mer pengar att lägga på överkonsumtion som fler flygresor. Att välja kortare arbetstid istället för högre lön är därför av stor vikt för att klara klimatmålen – se till exempel Naturvårdsverkets rapport Klimatomställningen och det goda livet.

Eftersom det bland riksdagspartierna bara är Miljöpartiet och Vänsterpartiet som gått till val på kortare arbetstid (friår vill bara MP ha), så står hoppet i närtid till fler kommunala initiativ, trots fackligt motstånd.

Allt fler kommunanställda kan nu välja hur mycket de vill jobba och även när på dygnet de vill jobba. Vissa får också testa på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, vilket i många ansedda tidningar utomlands har förvrängts till att Sverige infört sex timmars arbetsdag!

Kvinnodominerade yrken i offentlig sektor måste få rätt till kortare arbetstid, likt många genom avtal redan fått i mansdominerade yrken i privat sektor. Helheten måste utformas så att låginkomsttagare inte missgynnas, till exempel genom höjt grundavdrag. För att väga upp minskade skatteintäkter behövs nya skattebaser som både ger intäkter och minskar problem samtidigt, inte minst gäller det miljöskatter.

Genom att dela på delbara jobb kan stressen minska både för de som får jobb och för de som går ner i arbetstid.

Vi har stöd. Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet 2014 visar att det är lika många positiva som negativa till att införa sex timmars arbetsdag för alla förvärvsarbetande. FSI/Kairos future 2014 visar att det konstant sedan 1990-talet är en klar majoritet av de heltidsarbetande som hellre vill ha kortare arbetstid än högre lön. Tyvärr vågar många inte avvika från heltidsnormen om inte fler på deras arbetsplats gör det.

Slit inte ut människor och miljö. Framtidsvisionen måste vara mer än frånvaro av elände. Vi behöver även lockande framtidsbilder om högre livskvalitet och mer tid att leva.


Varför?

Vi bryr oss om och tar ansvar både för oss själva och för varandra. Vi gör det genom att arbeta tillsammans som rörelse. Vi hjälper varandra över hinder och står på varandras axlar för att nå längre. Vi är den gröna rörelsen.

En studie i allvarsamma behov

Redan den 2 december utbröt julafton i Försvarssverige! Försvarsmakten har nämligen publicerat den första delen i perspektivstudien 2016-2018. I rapporten sammanfattas Försvarsmaktens omvärldsanalys fram till 2035 och inkluderar till delar genomförd militärstrategisk analys. Nästa delrapport kommer omfatta förslag till försvarskoncept och kostnadsberäknade försvarsmaktsstrukturer. Rapporterna utgör ett av flera underlag inför kommande försvarsinriktningsbeslut, det vill säga det som ska gälla perioden 2021-2025, men utgör även underlag mer i närtid för Försvarsmaktens strategiska inriktning, kravställning och planering.

Perspektivstudierna är det arbete Försvarsmakten gör för att analysera militärstrategiska trender, framtida konflikters karaktär och insatsmiljöer 20 år in i framtiden, eller med andra ord hur ÖB ser på omvärlden och framtiden i ett längre perspektiv. Studierna är läsvärda av flera skäl. Ett av dem är att de kan röra sig med lite friare ordval just på grund av att de är studier med längre tidsperspektiv och inte omedelbara svar på frågor om dagsläget – vilketså mycket lättare kidnappas av intressen för dagen. Rapporterna är därmed inte så tvättade på vad som för tillfället är laddade formuleringar.

Försvarsintresserade ser alltid fram emot PerP och det är en skatt för tankar framåt, men också för forskning bakåt i tiden när det gäller spårbarhet – eller brist på spårbarhet – mellan Försvarsmaktens framtidsbedömningar och politikens styrning. Det är alltid intressant att lägga föregående rapport bredvid den senaste.

I PerP från 2013 skriver Försvarsmakten att

den militärstrategiska situationen för Sverige förändras bland annat som ett resultat av närområdets växande betydelse och den ökande ryska militära förmågan i området. Medan det militära hotet mot Sverige bedöms vara lågt kvarstår i hög grad hotet från främmande makts underrättelseverksamhet.

Generellt i 2013-rapporten framhålls behovet av kvalitativt fokus (för mindre bevandrade i ”försvarspolitiska” ska man förstå det som att man inom ramen för en begränsad ekonomi hellre väljer kvalitativt fokus än kvantitet). Bland annat sägs att det är av största vikt att Försvarsmakten har ett antal kvalificerade högteknologiska förmågor som gör oss relevanta och attraktiva för samarbeten samt att våra förmågor passar in i ett större sammanhang. Det var också i denna rapport som Försvarsmakten lade fram behovet av att utveckla förmåga till offensiva cyberoperationer, vilket försvarsinriktningsbeslutet 2015 följde upp. Vidare framhölls behov av rymdbaserade förmågor (vilket även är ett tema i den nya rapporten), obemannade system, skydd mot ballistiska robotar och kryssningsrobotar samt att den nationella försvarsförmågan mot kryssningsrobotar bör stärkas. PerP:en 2013 tar även upp att förmågan att kunna bekämpa mål på stora avstånd med hög precision blir allt viktigare och att Försvarsmakten bör överväga att anskaffa en sådan förmåga (det finska köpet av JASSM nämns) samt att förmågan kan utvecklas med mark-, luft eller sjöburna system.

Jag tror de flesta känner igen hur dessa förmågor diskuteras nu tre år senare.

Detta om den förra studien.I den dagsaktuella versionen konstaterar Försvarsmakten att det inte genomförs några större strukturella förändringar i myndigheten utan att dessa har skjutits på framtiden. Behov av långsiktiga behov av större förändringar i förmågor aviseras med utgångspunkt i den framtida operationsmiljön samt Rysslands planerade fortsatta militära förmågeökning och säkerhetspolitiska utveckling.

Förändringar i den operativa miljön gör att Försvarsmakten redan nu, i innevarande försvarsinriktningsperiod, behöver förbereda och planera för den långsiktiga förmågeutveckling. Med de säkerhetspolitiska osäkerheterna som bakgrund behövs en översyn över vilken militär grundförsäkringspremie som krävs för att risktagningen i perioden efter 2025 ska förbli rimlig.

Försvarsmakten pekar på fyra centrala förhållanden som belyser att och varför Försvarsmakten behöver vidareutvecklas:

  • Ryssland planerar att fortsätta öka sin militära förmåga i perioden efter 2020 samtidigt som Försvarsmaktens förmåga nedgår med nuvarande försvarspolitiska och ekonomiska ambitionsnivå (detta pekades på redan 2013, min anm.). Det är en viktig bedömning och korrigerande signal, inte minst med tanke på uppgifter i medier om att de ryska försvarsutgifterna ska minska, och naturligtvis i linje med vad stf chef MUST sade vid Försvarsföretagsdagarna i veckan.
  • Operationsmiljön i Östersjöområdet bedöms i perioden 2025-2035 vara förändrad vad avser ett angrepps syfte, omfattning och karaktär.Försvarsmakten skriver att ett angrepp i första hand sannolikt syftar till att förneka annan part handlingsfrihet. Vidare antas att konfliktens karaktär förändras med rysk teknik- och strategiutveckling, vilken systematiskt riktas mot att utnyttja västvärldens svagheter och innefattar bland annat hybridkrigföring. Teknikutvecklingen medför, menar Försvarsmakten, vapensystem med allt längre räckvidder för fjärrbekämpning och avregling av strategiskt viktiga områden. Utvecklingen inom informationsteknologi, cyber, fjärrstyrda och autonoma system och telekrig tas upp som exempel på andra områden där teknikutvecklingen medför förändringar i den framtida operationsmiljön.
  • Försvarsmakten folkbildar i sin tredje punkt om att Sverige ”oundvikligen” kommer att påverkas om en konflikt i Östersjöområdet uppstår. Jag har en teori om att det finns en svensk ganska grundmurad inbillning om att vi alltid kan välja huruvida vi blir indragna i en militär konflikt eller ej, vilket i sin tur torde vara en underliggande förklaring till mycket märkligheter i svensk försvarspolitik över tid (det fick jag för övrigt tillfälle att nämna i dagens Studio Ett). Försvarsmakten konstaterar att Sveriges geostrategiska läge i grunden har förbättrats genom tidigare utvidgningar av EU och NATO, men att de geostrategiska förhållandena innebär att tillgång till svenskt territorium är en strategisk fördel för såväl Ryssland som NATO och USA. Försvarsmakten fortsätter i samma upplysningsanda med att det utan fördragsfästa säkerhetsgarantier finns en fortsatt osäkerhet om och när stöd kan påräknas.
  • Det ömsesidiga beroendet mellan den militära och civila delen av totalförsvaret har ökat, konstaterar myndigheten. Hybridkrigföring riktar sig mot samhället som helhet och samhällets sårbarhet vid påfrestningar ökar. I ett antal pedagogiska formuleringar beskriver Försvarsmakten vikten av ökad nationell situationsförståelse, en sammanhållen nationell strategisk kommunikation och en förmåga i samhället att snabbt och med god effekt kunna agera i gråzonen mellan fred och krig.

Ett av de viktigaste konstateranden Försvarsmakten gör i rapporten, är följande:

de civila delarna i totalförsvaret behöver utvecklas för att reducera sårbarheter samt skydda kritisk infrastruktur och samhällsviktig verksamhet i syfte att utveckla en nationell tröskeleffekt. Samhällets motståndskraft och Försvarsmaktens uthållighet är i detta sammanhang viktiga faktorer.

Det hade varit mycket intressant och – tror jag – välgörande för utvecklingen av de civila delarna och förståelsen för det ömsesidiga beroendet om MSB fick uppdrag att göra en motsvarande långsiktig perspektivplanering för totalförsvaret. En klok vän har påpekat att ett sådant dokument kan kan befästa missförståndet att MSB är en direkt motsvarighet till Försvarsmakten som ansvarar för hela det civila försvaret, men det borde gå att förklara hur strukturerna ser ut och denna utmaning borde hursomhelst inte omöjliggöra ett sådant arbete.

Sammanfattningsvis är det tydliga budskap om att  Försvarsmakten är i behov av långsiktigt hållbara beslut om större förstärkning och förändring av Försvarsmaktens förmågor. Försvarsmakten tillägger att det är ”oavsett planeringsläge i innevarande period” och att ”långsiktigt hållbara beslut krävs för att kunna vidareutveckla förmågor för att möta den ryska förmågeutvecklingen och den framtida operationsmiljöns komplexitet.” Detta anger myndigheten som en förutsättning för att Försvarsmakten ska kunna lösa sina uppgifter 2025-2035.

När den förra perspektivstudien kom (2013) skrev jag att

Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på vägval och definitioner som endast den politiska nivån kan och ska göra.

Möjligen står sig det omdömet. Jag skickade också med en lämplig låt. Den står sig nog den också.

Donald Trump agerar genomtänkt och förutsägbart

Den röda tråden i Donald Trumps beteende är konservativ moral. Precis som George W Bush är Donald Trump mer förutsägbar än han verkar. Både Bush och Trump ser på världen utifrån ett konservativt synsätt, med konservativ moral. The Conservative Agenda Conservative philosophy has three fundamental tenets: individual initiative, that is, government’s positive role in people’s lives outside … Fortsätt läsa Donald Trump agerar genomtänkt och förutsägbart

Jag kandiderar till ombud på S-kongressen

Socialdemokraternas partikongress 2017 kommer att hållas i Göteborg, min hemstad sedan mer än tio år. Där kommer partiets politik för mandatperioden 2018-2022 att läggas fast. Jag vill gärna delta som ombud på S-kongressen.

Många, kanske de flesta, av er som läser det här vet nog inte vem jag är och varför just jag skulle få förtroendet att bli ett av elva ombud som representerar Göteborgs socialdemokratiska partidistrikt på S-kongressen. Jag vill därför berätta lite om mig själv och min bakgrund. I min presentation (som finns på webben tillsammans med de andra kandidaternas) skrev jag så här:

Jag vill vara med och utveckla den socialdemokratiska politiken, och vända utvecklingen som nu går mot ökad ojämlikhet. Verktygen för detta ser jag främst i arbetsmarknads-, familje- och socialpolitiken. Sociala investeringar står mot den borgerliga låglönepolitiken. Själv med arbetarbakgrund men numera akademiker. Har uppdrag inom arbetsmarknad och vuxenutbildning och Göteborgs stadsteater.

Bosatt i Majorna...

Jimmy Sand. Foto: Johan Wingborg
Jag vill bli ett av ombuden från Göteborg till S-kongressen 2017.

Sedan tolv år tillbaka bor jag i Majorna i Göteborg. Där röstade bara 25 procent på något av de borgerliga partierna i 2014 års kommunval. Samtidigt fick Socialdemokraterna endast 17,3 procent av rösterna (nästan en halvering sedan 2006), medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet är förhållandevis starka med siffror på ungefär samma nivå. Feministiskt initiativ ligger en bra bit över riksgenomsnittet, Sverigedemokraterna ligger långt under (båda ökade jämfört med tidigare val; när det gäller Fi var ökningen avsevärd). När man tittar på vad det är för människor som bor i Majorna är valresultatet inte särskilt förvånande. Det är en medelklass med fler kvinnor än män, och fler kvinnor än män har en eftergymnasial utbildning, som i de flesta fall kan knytas till en anställning i offentlig sektor. Det finns ett högt mått av kulturellt kapital, då Majorna är ett attraktivt område för såväl kulturintresserade som universitetsstuderande.1 Själv är jag anställd som kommunikatör i statlig sektor, med en utbildningsbakgrund inom kulturvetenskap och journalistik.

Jag tror inte att Socialdemokraterna under valrörelse bör prioritera den här gruppen väljare - bland annat för att det redan finns starkt stöd för partier som vi på ett eller annat sätt kan alliera oss med. Partiet har historiskt nått framgång genom att lägga tyngdpunkten på socioekonomiska reformer, men har med förtroendet som det ger kunnat driva på också i värderingsfrågor (som tilltalar högutbildad, urban medelklass framför exempelvis väljare inom arbetaryrken och utanför storstäderna). Jag är också skeptisk till dörrknackning som metod - särskilt den oerhörda vikt som lagts vid kvantitet framför kvalitet. Det är en partistrategi jag tror på. Jag tror säkert att metoden kan ha sina förtjänster, inte minst i områden där väljarsympatierna visserligen talar till ens fördel, men där valdeltagandet är lågt (som Bergsjön i Göteborg). Men det är, som med det mesta, vanskligt att se detta som något slags universallösning. Personligen tilltalades jag inte särskilt av att gå och knacka dörr, särskilt inte i min egen stadsdel (där valdeltagandet är högt men inte vårt väljarstöd). Då tror jag nog mer på de så kallade homepartyn som Gudrun Schyman gjorde till sin grej (och själv blev jag inbjuden till ett sådant med Margot Wallström, som jag dessvärre var förhindrad att vara med på). Den forskning som gjorts om dörrknackning pekar också på att den som kampanjmetod inte är utan risker.

... och uppvuxen i Grums

Orten där jag växte upp, Grums, skiljer sig en hel del från Majorna. (Att det är stora skillnader, inte minst geografiskt, mellan hur olika grupper i befolkningen röstar har jag diskuterat i samband med senaste valet till Europaparlamentet.) Grums är en liten (ca 5.200 inv. i tätorten) bruksort utanför Karlstad. Mina föräldrar har, likt många på orten i deras generation, arbetat inom industrin i hela sitt liv. Det är ovanligt i min släkt med eftergymnasial utbildning, och själv skulle jag bli elektriker. Men det var motiverat utifrån tradition och sociala normer, snarare än personlig fallenhet och lämplighet.

En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan) i valet till Europaparlamentet 2014.
En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan) i valet till Europaparlamentet 2014. (Klicka för större.)

Tack vare den kommunala vuxenutbildningen och de satsningar som gjorts på att göra högre utbildning tillgänglig för bredare grupper än enbart barn till akademiker kunde jag så småningom hitta rätt i yrkeslivet. Jag är övertygad om att samhällets resurser tas bättre tillvara på det sättet. Min gymnasieutbildning gav inte högskolebehörighet - det är jag inte säker på att den behöver göra, men det måste alltid finnas möjligheter för den som vill att komplettera sina kunskaper så att hen kan ändra riktning i livet. Det får inte vara så att det som avgör vem som blir elektriker eller undersköterska och vem som blir läkare, jurist eller forskare är föräldrarnas yrkestillhörighet och utbildningsnivå. Statsvetaren Gösta Esping-Andersen har i en rapport visat visat att den ökade jämlikheten fram till år 1980 inte handlade om omfördelning via skattesystemet – utan social rörlighet genom utjämnad tillgång till utbildning och kvinnors ökade deltagande på arbetsmarknaden.2 För några år sedan sågs det som ett uttryck för nytänkande att kalla sådant för predistribution (förebyggande fördelning snarare än redistribution, omfördelning). Vad det kanske framför allt gäller är den avgörande betydelsen i en kunskapsekonomi av att se till så att att alla sociala positioner blir så öppna som möjligt i alla riktningar, såväl inom som mellan generationer.

Gunnar Myrdal myntade en gång uttrycket produktiv socialpolitik, som handlar om att det förebyggande arbetet mot orättvisor och social utslagning är investeringar som på sikt får en positiv effekt i ekonomin. Åtgärder för att stärka humankapitalet, genom vuxenutbildning och andra typer av aktiv arbetsmarknadspolitik, kan ses som en kostsam politik. Det kräver också viss träffsäkerhet eftersom det handlar om att matcha individerna mot arbetsmarknadens behov. Men studier har pekat på att sådana insatser lönar sig på sikt, för såväl samhället som individen.3 Och generella åtgärder för att sänka lönekostnaderna - inriktat på arbetsgivaravgifter, avdrag för olika typer av tjänster eller differentierade momssatser - präglas av bristande träffsäkerhet. Dessutom är det inte sällan mer samhällsekonomiskt kostsamt än vad de modellbaserade kalkylerna tyder på. En rapport från TCO om den tyska arbetsmarknaden är ett vittnesmål om detta.4 Det bör vi ha med oss när vi diskuterar politiska vägval att få utlandsfödda i arbete. Vi ska komma ihåg att Sverige inte bara är ett land som haft (och har) råd att ge sina medborgare löner det går att leva på. Vi har också haft råd att via skattsedeln finansiera en hög utbildningsnivå i befolkningen, en god infrastruktur samt en välutvecklad forskning. Faktorer som bland andra OECD belyst som viktiga för en hög produktivitet, vilket är själva basen för lönebetalningsförmågan. Om vissa grupper av arbetskraft ska konkurrera genom lägre löner och sämre arbetsvillkor skulle detta inte bara skapa inlåsningseffekter för dessa grupper - det skulle också undergräva det skatteunderlag som varit en förutsättning för den höga produktiviteten.

Sverige präglas av en stark regional ojämlikhet, någonting mer substantiellt än den så kallade "urbana normen". Sedan 1980-talet har utvecklingen inneburit ökade klyftor mellan olika delar av landet, vad gäller både ekonomisk tillväxt och befolkningstäthet. Det försvårar ambitionen att skapa likvärdiga förutsättningar för medborgarna. Framför allt storstädernas kranskommuner kan locka höginkomsttagare till sina villaområden genom att hålla nere nivån på kommunalskatten. Andra kommuner har svårt att få ihop ekvationen av å ena sidan krympande skatteintäkter på grund av utflyttning, å andra sidan ökade utgifter till följd av en åldrande befolkning och allt fler i arbetsför ålder på försörjningsstöd. I en rapport från 2005 pekade Jan Edling på ett starkt samband mellan storleken på lokal arbetsmarknadsregion och kommunernas kostnader för försörjningsstöd.5 Detta pekar på behovet av nytänkande i den nationella regionalpolitiken, med infrastruktursatsningar fokuserade kring ett antal större orter i landet, kanske 7-8 med Stockholm, Göteborg och Malmö inräknade. Förbättrade kommunikationer ger invånarna på en ort tillgång till en större arbetsmarknad.

För övrigt...

...har jag sedan juni läst ut några böcker: Min väg, mina val (2007) av Göran Persson, Väninnan: Rapport från Rosenbad (2009) och Partiet: En olycklig kärlekshistoria (2012) av Eva Franchell, Studier i rött: Socialdemokratins idéer (2005) av Henry Pettersson, samt Ett land som alla andra: Från full sysselsättning till massarbetslöshet (2006) av Johannes Lindvall. Den tidigare statsministern Göran Perssons memoarer är allmänbildande, även om en del episoder avverkas lite summariskt och gott kunde ha hoppats över. Efter det var det intressant att läsa Eva Franchells Väninnan, som tillförde ett extra djup till skildringen av 1990- till 2000-talets första hälft, med perspektivet hos en som arbetade nära med men inte själv var toppolitiker. Boken hade också ett feministiskt perspektiv som Perssons bok saknade.

Därefter fortsatte jag med Franchells Partiet, inte lika intressant som den första boken men med inslag som gör den läsvärd - framför allt rörande turerna kring Håkan Juholt. Statsvetaren Henry Pettersson samlar i Studier i rött en rad korta texter om socialdemokratin ur olika perspektiv. Mest intressant är jämförelsen mellan olika länder i Europa, och det märks att Pettersson disputerat på en avhandling om europeisk socialdemokrati och det brittiska Labourpartiet. Annars är boken inte så originell. Statsvetaren Johannes Lindvall gör i Ett land som alla andra en historisk genomgång av hur Sverige, framför allt Socialdemokraterna, lade om sin ekonomiska sysselsättningspolitik. Jag vet inte om jag köper hans teser (som inte är helt tydligt uttalade) rakt av, men jag fick reda på en hel del om debatt och sakförhållanden som jag inte kände till. Boken är folkbildande och inte alltför tjock.

...har jag under hösten börjat studera ekonomisk historia, som kvällskurs på halvfart. Det är på Handelshögskolan, Göteborgs universitet, ett av de fem lärosäten (tillsammans med Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala) där ämnet finns från grundutbildning, via forskarutbildning, till forskarnivå. Hittills har vi avverkat tiden från den neolitiska revolutionen (när människan blev jordbrukande och bofast) till industrialismens början. Jag är själv svag för strukturanalytiska perspektiv, typ ekonomins långa vågor (Kondratiev, Schumpeter, Schön), men jag tror det är viktigt att se demografins och reproduktionens betydelse i relation till den teknologisk-ekonomiska utvecklingen.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Se den valanalys som Socialdemokraterna i Göteborg lät göra 2014 (pdf).
  2. Gösta Esping-Andersen, Jämlikhet med en lycklig bourgeoisie: Den socialdemokratiska vägen till jämlikhet, Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg 2013, finns att läsa som pdf.
  3. Anders Stenberg, Att välja utbildning: Betydelse för individ och samhälle, SNS 2016, finns att läsa som pdf.
  4. Göran Zettergren, Flawed Role Model? The Economic Performance of Germany and Sweden, TCO 2015, finns att läsa som pdf.
  5. Jan Edling, Alla behövs: Blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb, Timbro 2005, finns att läsa som pdf.

Inlägget Jag kandiderar till ombud på S-kongressen dök först upp på jimmysand.com.

Make [totalförsvarsbudgeten] Great Again

We live in times of existential crisis, within and beyond the European Union. Our Union is under threat. Our European project, which has brought unprecedented peace, prosperity and democracy, is being questioned.

The EU Global Strategy

22 av EU:s 28 medlemstater är NATO-medlemmar och samarbetet mellan NATO och EU är under utveckling. Vid Europeiska rådet i juni diskuterades relationerna och under NATO:s toppmöte månaden efter undertecknades en deklaration om att utöka samarbetet inom flera områden. Det faktum att båda organisationerna ibland agerar i samma insatsområden, till exempel i Medelhavet, understryker samverkansbehovet liksom bland annat hybridhot.

Med tanke på hur NATO:s vikt framhålls i EU:s globala strategi, liksom betydelsen av relationerna mellan EU och NATO, torde det vara ett gemensamt bekymmer för samtliga EU-länder – oavsett om de är medlemmar i NATO eller ej – om försvarsalliansen försvagas. På samma sätt kan tillträdande president Trump användas som ett argument mot såväl NATO-medlemskap som Hultqvistdoktrinen, där bilaterala band är livlina. Det var dock inte riktigt utrikesministerns reaktion efter det amerikanska valet, när hon med viss förtjusning kommenterade NATO-anhängare med att de nog biter på naglarna just nu.

Jag tror det vore bra om politiken kunde samla sig i ett läge som alla beskriver som allvarligt på många fronter och inte ta tillfället i akt att trycka den egna kniven i motståndarsidan, även om läget som sagt lätt kan användas för att framhålla den egna käpphästen.

Militär alliansfrihet är ingen strategi. Att förfäkta NATO-medlemskap när man vet att så inte blir fallet (och inte heller är beredd att fälla regeringen på saken), är inte heller en strategi.

Att i en tid av snabba och starka förändringar enbart ägna sig åt att trycka hårdare på samma argument man hade igår, är inte riktigt trovärdigt. Det gäller även utanför politiken, där det ibland framstår som om regeringen enbart är paralyserad i sitt hörn av motstånd mot ökat försvarssamarbete (så länge som det inte sker bilateralt eller i den nordiska kretsen). Men om man studerar de kommenterade dagordningarna till EU-nämnden inför de senaste dagarnas rådsmöte, är i alla fall Sverige med på vagnen, på svenskt vis:

Regeringen stöder ambitionen att stärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och särskilt EU:s förmågor inom civil och militär krishantering. Förmågan att kunna bidra till långsiktiga stabiliserande åtgärder i kriser och konflikter i utlandet är högt prioriterad.

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga (…).

Inför rådet har, såvitt jag vet och i väntan på protokollet från EU-nämnden, inte oppositionen rest några andra krav eller framfört någon alternativ linje.

Allt är för sent, för sakta och för lite just nu, men utkomsten av mötet måste nog ses som ett fall framåt, i synnerhet om man betänker alternativet. Idag kom man dessutom överens om att öka de militära forskningsresurserna för första gången sedan 2010.

Regeringens motstånd mot svenskt NATO-medlemskap kommer inte förändras – det är bara att konstatera. Det innebär självklart inte att man ska sluta påverka i den riktningen, om man tycker det är en bra idé. Men det kan inte vara det enda som förfäktas. Inför att hela fält av osäkerheter breder ut sig framåt, och underlåtenhetssynder blir smärtsamt synliga bakåt, måste man fokusera och ringa in vad som är möjligt. Den senaste tidens händelser visar att den enskilt viktigaste åtgärd som kan vidtas nu är att öka resurserna till Försvarsmakten och att tillskapa resurser för totalförsvarsplanering och övning. Det är nämligen en investering alldeles oavsett hur det går med NATO, EU-samarbetet och Trump i vita huset.

Men när det gäller ekonomin har vi uppenbarligen en låsning – en låsning som säkerligen kommer utgöra en Trumpen presidents bästa exempel på den värsta snålskjutsåkaren – ett litet rikt vänsterland i norr dessutom! I det ovan citerade dokumentet till EU-nämnden blir det lite tragikomiskt (mina kursiveringar):

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga inom ramen för befintliga budgetmedel (…) Det är fortsatt viktigt att inom befintliga medel stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla och bidra till EU:s förmåga att genomföra civila och militära GSFP-insatser.

Min bedömning är att försvarsministerns största oro nu, när det gäller fortlevnaden hos Hultqvistdoktrinen, är ett fortsatt stopp på finansdepartementet, kanske också i i kombination med ett amerikanskt tillbakadragande i redan beslutad och aviserad militär övningsverksamhet. Det sistnämnda vore mycket allvarligt, på många sätt, men är (förhoppningsvis) en mer trögrörlig historia som i närtid mer styrt av budgetplanering och processer i Pentagon än ett föremål för snabba manifestationer av ny amerikansk linje. Men man vet aldrig och det gör inte försvarsministern heller.

Om dessa två intressen – mer pengar och fullföljt amerikanskt deltagande – borde alla kunna vara överens och samverka gemensamt för att uppnå. Resurserna är faktiskt den enklaste biten och torde även vara möjligt att hålla undan från prestigekamper. Men ska partier och aktörer som tycker att regeringens NATO-motstånd bör straffas genom att inte medverka till räddning?  Jag tycker inte det. Inte om man ser till nationens intresse.

 

 

Långt från normalt

I det senaste numret av Försvarets forum (05/2016) kan man bland annat läsa en intressant intervju med stridskraftscheferna, det vill säga generalmajor Engelbrektson, generalmajor Helgesson och konteramiral Nykvist. Elva månader in i försvarsinriktningsbeslutet framhåller de tre bland annat beslutets inriktning mot den nationella dimensionen, att tillgången på personal är gränssättande och att stridskraftscheferna bör få ett tyngre mandat att utveckla sina krigsförband. Det är dock ett annat ämne i artikeln som plötsligt höjer sig över sidorna. Det är varesig nytt eller okänt, men kontrasten till morgonens scrollande över ändlösa flöden av varningssignaler, dystra profetior och nya lägstanivåer får orden att träffa igen. Arméchefen:

Vi har ju ärvt ett strukturellt underskott och det är inte borta för att vi har fått en ny uppgift (…) vi försöker hitta en prioritering inom en ram som från början är för liten för att lösa alla uppgifter.

Flygvapenchefen fyller på:

Sedan är det ju ingen hemlighet att beräkningen som gjordes i samband med budget- och försvarsbeslutet gav vid handen att vi behövde en resursmängd som var 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick. Då saknas det ju två tredjedelar. Därför handlar det inte bara om att fördela ett tillskott, utan också att fördela ett underskott.

Det nya normaltillståndet är ett begrepp som ibland används för den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet. Det är effektivt, men förrädiskt. När något blir ett normaltillstånd anpassar man sig efter det på så vis att det över tid inte känns akut eller dramatiskt – vilket i sin tur medger en mer avslappnad inställning vad gäller åtgärder. Finansieringen av Försvarsmakten och de inriktningsbeslut som fattas är i ett liknande tillstånd. Om man skulle luftlandsätta sig själv rakt ner i nuvarande läge – utan den tillvänjning som varje försvarsintresserad är marinerad i – och läsa stridskraftschefernas ord, tror jag reaktionen hade blivit ganska stark.

Det är naturligtvis en upprörande sak att säga, men tidigare har obalans mellan uppgift och finansiering ändå fungerat och tillåtits rulla på, då den säkerhetspolitiska utvecklingen inte krävt samma skarpa frågor och svar om reell förmåga. När det gäller totalförsvar har det som bekant inte varit aktuellt alls. När verksamheten och den operativa förmågan nu provtrycks på ett annat sätt och med ett annat allvar, famlar aktörerna efter en linje som fortsatt ryms inom den ram man gemensamt slagit fast. Det gäller inom säkerhetspolitiken (t.ex. NATO-frågan) och det gäller finansiering (åtgärder inom totalförsvar och Försvarsmakten). Om denna ram skulle brytas upp, till exempel genom att inkalla Försvarsberedningen för att modifiera det snart årsgamla inriktningsbeslutet, släpps alla krafter fria. Jag förstår varför detta krav reses, men jag förstår också logiken bakom motståndet. Det bygger på erfarenheterna av att en rad till synes kraftfulla åtgärder radas upp (inte sällan materielsystem på hög detaljnivå) som sedan inte finansieras samtidigt som genomförande och uppföljning av tidigare fattade beslut faller bakåt i prioritetsordning. Därmed fortsätter kräftgången.

Så, vad göra? Till att börja med är det lämpligt att finansiera den operativa effekt som är fastslagen, inklusive den nya ambitionen vad gäller totalförsvaret. Det går inte att trovärdigt säga att det viktigaste är att nu genomföra fattade beslut, samtidigt som underfinansieringen fortsätter (S). Det är inte heller trovärdigt att beskriva situationen som att nya hot behöver mötas genom ny analys (M).

Vän av ordning invänder att nuvarande inriktningsbeslut redan är obsolet med tanke på omvärldsutvecklingen. Det är i vissa avseenden sant, men alternativet är som sagt att det blir hela havet stormar igen, till föga nytta för en systematisk, kontrollerad och finansierad uppbyggnad. Särskilt skadligt är det att de krav som reses och som kanske leder till beslut i en politisk process, inte sällan framstår rätt och riktiga om man har en tidshorisont framför sig som knappt sträcker sig bortom näsan. Med andra ord kan det framstå som resoluta svar på den nuvarande situationen, så som den framstår för lekmän, men som inte bygger smart förmåga som dessutom är långsiktig.

Betänk flygvapenchefens ord ovan om att man fördelar underskott. En Försvarsberedning som kallas in, skulle behöva ägna sig åt att hitta ökade resurser inom perioden för några av de grundpelare på vilka Försvarsmakten vilar och som avgör förmågan här och nu, men i synnerhet också förmågan till tillväxt, om krigsorganisationen över huvud taget ska kunna växa i nästa inriktningsperiod: Personalförsörjningen (inklusive säkerställa helt gränssättande kompetenser och säkerställa krigsplaceringar inom totalförsvaret), materielförsörjningen samt forskning och utveckling. Det skulle betyda mindre partipolitiska och symboliska vinster, men av större vikt för försvarsförmågan.

Inför nästa inriktningsbeslut ska däremot ovan nämnda krafter släppas lösa. En nivå för hotbildsoberoende grundläggande totalförsvarsförmåga måste slås fast. Utvecklingen framåt måste mejslas ut genom växelverkan med Försvarsmaktens perspektivplanering i syfte att äntligen få till en militärpolitisk gemensam förståelse med längre perspektiv. Detta gäller även det militära samarbetet med Finland, som rimligen måste in i processen helst på mellanparlamentarisk nivå. Möjligen bör man återgå till ett arbetssätt som innebär ett antal ekonomiska nivåer som gemensamt fylls med innehåll och som ställs emot önskad förmåga. Helt säkert måste totalförsvarsperspektivet genomsyra arbetet i sin helhet. Att enbart ropa efter att Försvarsberedningen ska kallas in, utan att förhålla sig till vad som ska uppnås och på vilket sätt, producerar koldioxid men knappast något mer.

Dramatiskt, är ordet.

På torsdag justerar riksdagens försvarsutskott sitt utlåtande med anledning av EU-kommissionens  meddelande Gemensam ram för att motverka hybridhot, vilket är en samling föreslagna åtgärder som syftar till att hjälpa EU, dess medlemsstater samt partnerländer att möta hybridhot samt att stärka motståndskraften mot hybridhot.

Enligt en faktapromemoria från UD innehåller meddelandet 22 föreslagna åtgärder inom fyra delområden syftande till att öka medvetenheten om hybridhot, öka motståndskraften mot dessa samt att förbättra arbetet med förebyggande samt krishantering och återhämtning efter kriser relaterade till hybridhot. Ett fördjupat samarbete och koordinering med NATO och andra partnerorganisationer föreslås också.

Det primära ansvaret för att hantera hybridhot är nationellt, men då flera länder kan drabbas samtidigt och rikta sig mot gränsöverskridande nätverk eller infrastruktur, är det aktuellt med ett gemensamt angreppssätt. Det är inga stora nyheter som kommissionen presenterar, det nya är snarare att man klämmer ur sig ett gemensamt ramverk. Den svenska regeringen välkomnar saken.

Som ett led i försvarsutskottets behandling har justitieutskottet givits tillfälle att yttra sig över kommissionens meddelande. JuU har beslutat att yttra sig över skrivelsen i de delar som rör utskottets beredningsområde, dvs. i första hand åtgärderna som avser åtgärder mot finansieringen av hybridhot respektive stärkt motståndskraft mot radikalisering och våldsbejakande extremism.

Yttrandet är väl värt att läsa igenom, om man vill uppdatera sig i vad som gjorts och görs i Sverige inom dessa områden. Men, det är som så ofta i förbifarten, på lite oväntade ställen, som stora skiften synliggörs. Notera detta stycke i justitieutskottets yttrande:

Europeiska unionens säkerhetsläge har förändrats dramatiskt under senare år. Freden och stabiliteten i EU:s östra och södra grannskap är utsatt för stora utmaningar. Det visar på det fortsatta behovet av att anpassa och stärka unionens kapacitet att garantera säkerhet, med tydlig betoning på det nära sambandet mellan yttre och inre säkerhet. Många av dagens utmaningar när det gäller fred, säkerhet och välstånd härrör från instabilitet i EU:s omedelbara grannskap och från föränderliga hot.

Debatt och beslut i riksdagen den 9 november.

 

Utredning klar och levererad

Den 28 september lämnade 2015 års personalförsörjningsutredning rapporten En robust personalförsörjning av det militära försvaret (SOU 2016:63) till försvarsminister Peter Hultqvist. Det har varit en intressant och oerhört givande resa tillsammans med ett fenomenalt sekretariat – under ledning av huvudsekreterare Carl van Duin och med juristen Lisa Ahlström i spetsen för det juridiska arbetet – samt en lika konstruktiv som kunnig expertgrupp. Resultatet är ett lagarbete. ph-och-annika-690

För förslagen rekommenderas läsning av rapportens sammanfattning (se länk ovan) samt Folk och Försvars seminarium om utredningens förslag, där bland andra försvarsministern och två av utredningens experter (Klas Eksell, Försvarsmaktens personaldirektör och Christina Malm, GD Totalförsvarets rekryteringsmyndighet) deltar.

Utredningens föreslagna tidsplan är ”sportig”, som en av utredningens sakkunniga konstaterade när vi ritade upp tidslinjalen, men omvärldsutvecklingen och krigsförbandens behov kräver det. Om ingen åtgärd vidtas redovisar utredningen i detalj hur konsekvenserna ser ut – och det är inte i en odefinierbar framtid effekterna slår igenom utan i högsta grad i närtid, till exempel vad avser rekryteringsbas för officerare och personalreserv. Utredningen framhåller också behovet av att hålla i och utveckla arbetet med attraktionskraft och motivation för att få individer att söka sig till och vilja anställas i myndigheten. Det vore direkt skadligt att enbart växla på pliktinstrumentet i mönstring och utbildning, utan att samtidigt stödja frivilligheten med bland annat incitament i form av studieekonomiska lättnader.

Personalförsörjningen är i högsta grad gränssättande för hur Försvarsmakten kan upprätthålla planerad operativ effekt och hur man kan tillväxa framåt, om politiken så beslutar.

För min egen del återinträder jag nu i det egna företagandet och utöver ett antal presentationer av utredningen har jag intressanta uppgifter – föreläsningar och modereringar – framför mig inom ett område som kräver gigantiska insatser av många aktörer framöver: Totalförsvaret. Jag återupptar också försvarsbloggandet och känner mig lika fri som inspirerad att lyfta fram och analysera såväl positiva som negativa beslut och ageranden hos inblandade parter, alldeles oavsett partifärg eller myndighetstillhörighet.

Med andra ord, välkomna åter!