Etikettarkiv: Uncategorized

Löneandelen och strukturomvandlingen

Postat av

Alliansregeringen har sänkt skatterna med hundratals miljarder, men har politiken pressat ner lönerna?  För bättre läsbarhet bryter jag ut ännu ett tema från tidigare inlägg. Det handlar om den så kallade löneandelen.

Regeringens så kallade jobbpolitik, den borgerliga arbetslinjen, bygger på att lönerna ska pressas nedåt – genom jobbskatteavdrag och försämringar i socialförsäkringarna – och löntagarnas villkor på arbetsmarknaden försämras. För en tid sedan kom en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, Ifau, som pekade på att regeringens arbetsmarknadsreformer hållit tillbaka löneökningarna. Enligt den ekonomiska teori som Anders Borg lutar sig mot är det här bra dels för att en ökad skillnad mellan a-kasseersättning och nettolön ökar människors drivkrafter att arbeta (en utbudseffekt), dels för att en dämpad ökning av bruttolönerna gör det billigare för företagen att anställa (en efterfrågeeffekt).1 Ändå är arbetslösheten i dag högre än när regeringen tillträdde 2006.2 Ifau-rapporten om lönebildning har fått kritik från fackförbundet TCO:s chefsekonom Göran Zettergren och samhällspolitiske chef Roger Mörtvik för att den inte tar hänsyn till finanskrisen efter 2008 och produktivitetsutvecklingen i ekonomin. Två faktorer som borgerliga annars gärna pekar på för att förklara den höga arbetslöshet vi har, enligt deras mening trots regeringens politik.

Inkomstutveckling och ekonomisk kris

Lönernas andel av förädlingsvärdet i produktionen var temat för SVT-dokumentären Lönesänkarna i vintras samt antologin Den sänkta löneandelen (red. Erik Bengtsson) från Premiss förlag kort därefter. Dokumentärens tes (boken har jag ännu inte haft tillfälle att läsa) om en fallande löneandel sedan början av 1980-talet skulle, om den stämmer, kunna vara en viktig faktor bakom hushållens ökade skuldsättning. Forskaren Magnus Ryner pekar i en artikel i tidskriften Fronesis3 på hur den ökande konsumtionen i USA efter avregleringen av arbetsmarknaderna, då det blev svårare att förhandla fram löneökningar i knutna till produktivitetsökningar, istället kom att finansieras genom att konsumenterna skuldsatte sig. Bill Clintons välfärdspolitik byggde till stora delar på att utvidga de privata lånen och bostadsägandet till större delar av befolkningen genom subprimelånemarknaden. Särskilt gjordes detta genom bostadspolitiska institutionerna Freddy Mac och Fannie Mae, med rötter i Franklin D Roosevelts reformprogram ”New Deal”. De var den dominerande mellanhanden mellan hypoteksmarknaden och värdepappershandeln.4 Hushållen lånade allt mer, ofta med bostäder som säkerhet. Bankerna öste ut billiga krediter. En bolånebubbla uppstod och när den brast var finanskrisen 2008 ett faktum.

Också i Sverige har hushållens skuldsättning växt till rekordnivåer. Men är förklaringen så enkel som att lönerna hållits tillbaka till förmån för större vinster i näringslivet? Det finns en del som tyder på att det är lite mer komplicerat. Att löneanspråken hållits tillbaka de senaste åren, främst som följd av finanskris och försämrad produktivitetsutveckling, är en delförklaring. (Mellan 1995 och 2006 hade svenska löntagare däremot rekordhöga reallöneökningar på omkring 30 procent.) Samtidigt föll också kapitalinkomsterna som följd av finanskrisen, vilket om man dessutom räknar bort den fattigaste tiondelen av befolkningen gör att Erik Ullenhag och Carl B Hamilton, integrationsminister respektive ekonomisk-politisk talesperson för Folkpartiet, kan hävda att de ekonomiska klyftorna inte ökat under den borgerliga regeringen. De oberoende faktorerna är viktiga för att förstå den minskade jämlikheten. Frågan är om en socialdemokratisk politik hade kunnat ge ett annat resultat.

Tjänsteekonomi och teknikutveckling

Strukturellt viktigare som förklaring till den sjunkande löneandelen är nog en kombination av två andra faktorer. Den ena är att det är missvisande att att tala om lönernas andel av förädlingsvärdet enbart i tillverkningssektorn, när arbetsmarknaden snarare bör ses som ett sammantaget helt. Övergången till en tjänsteekonomi handlar till stor del om att industriföretagen knoppat av sig för att fokusera på kärnverksamheten. Mycket av industrins utveckling, försäljning och marknadsföring har lagts ut på rena tjänsteföretag. Varje industrianställd sysselsätter i dag dubbelt så många i tjänstesektorn som för 35 år sedan. Det innebär att löneandelen kan falla i industrin medan den stiger i tjänstesektorn.

Manuel Castells trebandsverk om informationsåldern (1996-98) var banbrytande.

Den andra faktorn handlar om den teknologiska utvecklingen och vad den innebär för kapitalintensitet kontra arbetsintensitet. Som följd av IT-revolutionen har produktivitetsökningarna främst varit knutna till användningen av kapital (datorer, mobiltelefoner, etc.), snarare än som förr till användningen av arbetskraft. Investeringar i ny teknik gör att det krävs mindre arbetsinsats per producerad krona i förädlingsvärde. Snarare än att vinstandelen ökat på lönernas bekostnad har kapitalandelen ökat för att produktionen blivit mer kapitalintensiv. Det ökade förädlingsvärdet per anställd ger samtidigt utrymme för högre löner i absoluta tal – vilket vi sett under perioden 1995-2006. Detta är den förklaring OECD håller fram som viktigast i sin Employment outlook för 2012, där en del av forskningen kring de senaste årens internationella trend mot en lägre löneandel sammanfattas.

Sammantaget innebär det här att den sjunkande löneandelen inte i särskilt stor utsträckning ligger bakom hushållens ökade skuldsättning. Däremot kan de faktorer som förklarar löneandelens tendens vara intressanta för en diskussion om ekonomisk politik. Exempelvis kan vi vilja främja tjänstesektorn genom att hålla nere kostnaderna för arbetskraft, eller stimulera investeringstakten i näringslivet och därigenom främja den reala löneutvecklingen. Men ett fokus på löneandelen som bygger på en felaktig förståelse av denna riskerar, som Anders Nilsson och Örjan Nyström påpekat, att bli en pådrivande kraft för klyftan mellan dem som har en stark position på arbetsmarknaden och dem som inte har det. Det politiken behöver är inte militans utan reformistisk fantasi.

För övrigt…

…har fackliga tankesmedjan Katalys institut, som leds av Daniel Suhonen, kommit med en intressant rapport om den svenska arbetsmarknaden. Jag återkommer!

…är jag glad att Socialdemokratiska studentförbundet, S-studenter, på sin 24:e kongress valde Talla Alkurdi från Socialdemokratiska Handelsstudenter (Göteborg) som ny förbundsordförande. Hoppas nu också att S-kvinnor väljer Irene Wennemo som sin nya förbundsordförande.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Det finns intressant forskning, vid Lunds universitet och Umeå universitet, som pekar på att låg a-kassa påverkar såväl arbetslöshetstiden som kvaliteten på de arbeten som de arbetslösa återgår till. Försämringar av arbetslöshetsersättningen förefaller alltså leda bort från ett optimalt utnyttjande av tillgängligt humankapital. Investering i a-kassan är en effektiv stimulanspolitik. Till stor del handlar problemen på arbetsmarknaden om bristande matchning – det vill säga att arbetsgivare visserligen efterfrågar arbetskraft, men inte lyckats få tag på sådan med rätt kompetens. Det krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik för att åtgärda.
  2. Regeringens tidigare rådgivare Lars Calmfors ifrågasätter inte teorin, men menar att långtidsverkningarna efter nittiotalskrisen i form av utslagning av arbetskraft gör att det ”nu krävs större doser av löneåterhållsamhet än tidigare för att nå en varaktigt hög sysselsättning”. Anders Nilsson och Örjan Nyström, två av socialdemokratins främsta intellektuella, har utifrån andra teoretiska utgångspunkter också understrukit nittiotalskrisens betydelse för dagens arbetsmarknad. Mer än vart femte barn som föddes 1994 hamnade i en familj där en eller båda föräldrarna drabbades av arbetslöshet. Socioekonomiskt ogynnsamma villkor under de första levnadsåren har en negativ inverkan på den kognitiva förmågans utveckling. De drabbades dubbelt genom att barn till arbetslösa då utestängdes från förskolan och dess kompensation för skillnader i föräldrars förutsättningar att forma familjen till en utvecklande miljö. Nilsson och Nyström pekar också på en trend i reproduktionen som långsiktigt driver på polariseringen: högutbildade bildar par och skaffar barn med högutbildade, och lågutbildade med lågutbildade. Samtidigt utgör de högutbildade snart halva den vuxna befolkningen i storstadsregionerna. Jag skulle vilja återkomma till de här två tendenserna – utbildningsklyftorna samt reproduktionens betydelse för samhällets socioekonomiska förhållanden – i en framtida diskussion om familjepolitik.
  3. Magnus Ryner, ”Tredje vägen inför verkligheten: Finanskrisen och socialdemokratin i Europa”, översatt av Thomas Helgeson, ur Fronesis nr 32-33, tema Socialdemokrati, 2011, s 108-124.
  4. En sak som Clinton också gjorde var att avskaffa Glass-Steagal Act, en lag som skiljde bankernas reguljära bankverksamhet från deras finansiella handel. Denna reglering hade införts efter finanskraschen 1929.

Val i Iran

Postat av

När Iran gått till valurnorna för att välja ny president, efter Mahmoud Ahmadinejad som inte fick ställa upp till omval står det nu klart att Hassan Rohani, den enda kvarvarande av de reforminriktade kandidater som fick tillstånd av väktarrådet att ställa upp i valet tagit hem segern. Det är en seger för ungdomarna men också för den gröna rörelsen som demonstrerade inför och efter valet 2009 och som säkerhetstjänsten därefter effektivt sett till att få ur vägen. Landets säkerhetstjänst håller effektivt all opposition kuvad. Den gröna rörelsens ledarstruktur är fängslad eller satt i husarrest. Tortyr används flitigt. Iran toppar Amnesty Internationals lista över länder som utövar dödsstraff efter Kina. Landet ligger även bland toppländerna när det gäller antal fängslade journalister. Möjligheterna för utländska journalister att verka i landet är starkt begränsat. Till det tillkommer en stark nätcensur.

Valet i Iran är i mångt och mycket en chimär då det inte handlar om några riktiga demokratiska val. Iran är en diktatur. Det är väktarrådet som väljer ut och godkänner vilka kandidater som ska få kandidera till de olika valen. Oppositionella göre sig icke besvär. Trots det är valet viktigt eftersom oavsett vem som väljs till president så kommer han att påverka inte bara den iranska befolkningen, regionen och omvärlden i stort. Iran har ambitioner som sträcker sig vida utanför sitt lands gränser. Landets ansträngningar att skaffa kärnvapen förskräcker och Iran är med sitt stöd till Assad i Syrien och Hizbollah i Libanon en regional maktfaktor att räkna med. Konflikten med Israel är ett ständigt underliggande hot som då och då riskerar att explodera. USA:s och EU:s sanktioner mot Irans olje- och banksektor försvagar ekonomin och drabbar i högsta grad civilbefolkningen.  Den iranska befolkningen lider av ofrihet, fattigdom och av omvärldens sanktioner. I längden är det ohållbart och något som Hassan Rohani nu måste förhålla sig till.

Fredagens presidentval kommer inte att landa i att Iran förändras över en natt. Däremot får man hoppas att Hassan Rohani kommer att vara en mer samtalsinriktad president som vill bryta landets och invånarnas utsatta och isolerade situation. En del tyder ändå på det och för alla ungdomars skull som gått ut och stött honom i valkampen får vi hoppas att så är fallet.

.


Välfärdens långsiktiga utmaningar

Postat av

Vinstfrågan i all ära, men den stora utmaningen är hur en likvärdig välfärd av hög kvalitet ska finansieras. För bättre läsbarhet bryter jag ut ett tema från tidigare inlägg. Det här är en av våra viktigaste framtidsfrågor.

Vi måste diskutera den långsiktiga finansieringen av personalförsörjningen inom de gemensamma välfärdstjänsterna – sjukvården, skolan, äldre- och handikappomsorgen samt socialtjänsten. Enligt beräkningar från Konjunkturinstitutet skulle det fram till 2017 behövas ökade skatteintäkter med motsvarande 74 miljarder kronor för att klara det offentliga åtagandet – oförändrad personaltäthet inom välfärdstjänsterna, men också transfereringar till hushållen (t ex barnbidrag) och en del offentliga investeringar – om vi inte frångår överskottsmålet om 1 procent över en konjunkturcykel. Lars Calmfors hör till dem som föreslår skattehöjningar.1

Kjell-Olof Feldt

Kjell-Olof Feldt, Sveriges finansminister 1982-1990, har i olika sammanhang lyft frågan om välfärdens finansiering.

Kjell-Olof Feldt, bland annat finansminister i Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar 1982-1990, har senast på socialdemokratiska programkommissionens blogg diskuterat frågan om välfärdens finansiering.2 Han pekar på ett strukturellt problem som har att göra med dels befolkningsutvecklingen, dels de stigande förväntningarna. (Egentligen två problemformuleringar som inte är nya, utan snarare klassiska – men i dag kanske lite bortglömda – för socialdemokratisk välfärdspolitik, om man tänker på makarna Myrdal på trettiotalet respektive Erlander och Palme på sextiotalet. Vi behöver lyfta dem igen.)

De stigande förväntningarnas missnöje

Vår tids kris i befolkningsfrågan handlar om att allt färre kommer att behöva försörja allt fler.

Antalet invånare över 65 år växer med mer än en halv miljon medan antalet mellan 20 och 64 år minskar med ca 300 000. En nettoinvandring per år med 30 000 arbetsföra personer krävs för att hålla arbetskraften oförändrad.

Det finns också en kostnadsökning som har att göra med de stigande förväntningarna.

SKL kallar det med rätt eller orätt för kvalitetsfaktorn. Kommunerna och landstingen byggde ut verksamheten, anställde mer personal, ökade tillgängligheten, levererade bättre service. Medborgarna har krävt mer och fått mer.

Det finns ingen anledning att tro att kvalitetskraven kommer att minska i framtiden. Över en viss nivå av materiellt välstånd blir vi inte lyckligare av fler och häftigare prylar, utan genom ökade livsmöjligheter och större individuell frihet. När grundbehoven av mat, värme och skydd väl är tillgodosedda behöver vi främst kärlek, erkännande och självförverkligande. Vi förväntar oss också mer av detta i framtiden. Människor som får det bättre och upplever att demokratin ökar har också en grogrund för att ställa krav på fortsatt samhällsförändring. God utbildning, rikligt kulturutbud, bra sjukvård och omsorg, social och ekonomisk trygghet – det är sådant som betyder mer än en ny plasma-TV vartannat år. Om vi betalar för det gemensamt kan det bli tillgängligt för var och en, oavsett utgångsläge i form av socialt arv. En generell välfärdspolitik, med finansiering genom skatt efter förmåga och fördelning av tjänster efter behov, har fördelen att den ökar jämlikheten och därmed också den sociala rörligheten i ett land.3

Baumols sjuka

Vi kan lägga till en tredje faktor, som Lars Ingelstam var inne på i en artikel i Tiden, nämligen det som brukar kallas Baumols sjuka. I korthet handlar det om en viktig skillnad mellan produktionen av varor och produktionen av tjänster: Tack vare den tekniska utvecklingen blir varorna allt billigare i reala termer. Andreas Bergh har konkretiserat det i ett intressant förslag till skattereform:

På 1980-talet kostade en dator 20.000 kronor. En mobiltelefon för 12.000 var ett fynd. Videobandspelare var en lyxvara. Prisfallen på dessa produkter är slående, samtidigt som kvaliteten förbättrats. Det är lätt att fascineras av prisutvecklingen för enstaka varor, men en närmare titt på konsumentprisindex visar att lägre priser är ett brett fenomen.

Det här gäller inte på samma sätt för typisk tjänsteproduktion – vård, utbildning, kammarmusik eller personlig uppassning kan inte rationaliseras på samma sätt som datorer, mobiltelefoner, videoband-/DVD-spelare, etc. Tjänster kommer att ständigt kräva mycket arbete för sitt utförande, ha en hög grad av arbetsintensitet, och framstå som allt dyrare. Över en tjugoårsperiod blir en typisk tjänst dubbelt så dyr i förhållande till en tänkt uppsättning industriprodukter. Det här problemet gäller förstås inte enbart för offentliga sektorn, utan för tjänsteproduktion generellt, och olika förslag har presenterats för att möta det. Främst har det gällt åtgärder ämnade att främja den privata konsumtionen av tjänster, som rutavdrag, förslag om generellt sänkt tjänstemoms, eller för den delen Almegas och Miljöpartiets gemensamma utspel om behovet av en skattereform. Även Andreas Berghs förslag om enhetlig och höjd moms, växlad mot lägre inkomstbeskattning, ska ses i det här sammanhanget. Men behovet att få in mer pengar till offentliga sektorns tjänsteproduktion har inte debatterats lika hängivet.

Inte minst är den gemensamma välfärdens underfinansiering av största betydelse för jämställdheten. Det är kvinnodominerade områden, och en för låg personaltäthet inverkar negativt på arbetsvillkoren. Men än viktigare är kanske det faktum att det framför allt är kvinnor som får utföra det obetalda arbetet att ta hand om äldre anhöriga när det offentliga inte räcker till. Och det är något som märks på deras möjligheter i det ordinarie arbetslivet. En ökad avgiftsfinansiering, det kanske främsta alternativet till höjda skatter eller ökat obetalt arbete, kan vara minst lika problematiskt ur jämlikhetssynpunkt.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Ett alternativ till skattehöjningar om man vill öka intäkterna till statskassan är förstås ökad sysselsättning. Enligt Konjunkturinstitutets beräkningar skulle 74 miljarder kronor motsvara att arbetslöshetsnivån pressas ned från dagens 8,5 procent till 4 procent år 2017. Det är en tuff, men inte omöjlig utmaning.
  2. Jag vill också rekommendera Kjell-Olof Feldt, En kritisk betraktelse: Om socialdemokratins seger och kris, Bonniers 2012, särskilt s 50ff.
  3. Enligt OECD är den sociala rörligheten högst och utjämningen av livschanser – att individens möjligheter i livet ska vara oberoende av föräldrarnas klass, utbildning och inkomst – mest utbredd i de nordiska länderna. Sämst är den i USA och Storbritannien. De faktorer som har betydelse är följande.

    • En socialt blandad skola där den kunskapsmässiga sorteringen och graderingen sker sent och där lärandet sker gemensamt.
    • En väl utvecklad offentlig sektor och progressiva skatter som omfördelar resurser från de med höga inkomster till de med lägre.
    • En arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet.
    • En hög facklig organisationsgrad och kollektivavtal som täcker en stor del av arbetsmarknaden.
    • Små inkomstskillnader.

Framtidsgarantin

Postat av

Framtidskontraktet i all ära, men Ulf Bjereld har en poäng när han i en intervju för GP tycker att Socialdemokraternas starka fokus på valet 2014 lämnar de långsiktiga frågorna i skymundan. Det duger inte för ett framtidsparti.

Jag har redan tidigare plockat upp följande anekdot, återgiven av historikern Håkan Arvidsson.

En natt någon gång vid mitten av 1950-talet sitter Tage Erlander, då statsminister sedan snart tio år, ensam på ett hotellrum. Det är en ovanlig situation. Normalt bor han inte på hotell under sina talarturnéer utan hemma hos någon partikamrat. Han är uppenbarligen bekväm med hotellrummets ensamhet, för han gör en ovanligt utförlig anteckning i sin dagbok. Anteckningen upptas av en fråga som gnagt honom en tid: partiets framtida uppgift.

Han börjar med att konstatera att man nu har genomfört i stort sett allt det man krävde makten för att göra. Man har infört en anständig socialhjälp, bostadsbidrag, sjukförsäkring, barnbidrag och en pensionsreform är i vardande. Vad återstår, vad skall partiet ställa sig för stora uppgifter när man slutfört allt det som vid århundradets början sågs som utopier? Länge vrider och vänder han på frågan, betraktar den ur olika synvinklar, men hittar inget tillfredsställande svar. Återstår det då inget annat än att förvalta vad som uppnåtts? frågar han sig. Till sist tvingas han motvilligt medge att han blir svaret skyldig.

SSU återanvände i år 1968 års majmärke.

Det här var innan rekordåren och socialdemokratins projekt med det starka samhället och Rehn-Meidner-modellen för att utnyttja de kreativa krafterna i strukturomvandling. Därefter kom sjuttiotalets reformer för jämställdhet och arbetsrätt, med den verkliga utbyggnaden av offentliga sektorn. Det har slagit mig att socialdemokratin genomgått rejäla kriser med ungefär trettio års mellanrum. Det är som att varje ny generation måste definiera socialdemokratin på nytt. Efter tjugotalet kom folkhemsprojektet, efter femtiotalet det starka samhället och efter sjuttiotalet den tredje vägen. Varje steg har tagits i sin tid, och det var så man försökte förhålla sig till rådande omständigheter. Snarare än att betrakta förloppet som ett framåtskridande – ur mörkret stiga vi mot ljuset – tror jag vi måste se reformprogrammen som provisorier. De löste problem och de skapade nya. Att nostalgiskt blicka tillbaka till folkhemmet, eller att förbanna den tredje vägen, tjänar inget till. Vi måste förhålla oss till vår tids rådande omständigheter.

Kris och förnyelse

Det är lätt att glömma att bara för något år sedan talades det mycket om krisen för den europeiska socialdemokratin. I Sverige gjorde partiet hösten 2010 sitt sämsta val sedan första världskrigets utbrott. Tyska SPD gjorde 2009 sitt sämsta val sedan tjugotalet. Våren 2010 förlorade brittiska Labour sitt tolvåriga regeringsinnehav. Ett tag var Norges Jens Stoltenberg den enda socialdemokratiska regeringschefen i hela Europa. Allt detta tycks just nu vara glömt, åtminstone i vårt hörn av Europa. Efter det stormiga året med Håkan Juholt är det som att fokus är så starkt, så inriktat på regeringsskifte 2014 att man inte riktigt vill ta i de mer långsiktiga frågorna. Politikens horisont har krympt till en mandatperiod, som Johannes Åsberg formulerade det efter valet.

Ulf Bjereld är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Dessutom är han aktiv socialdemokrat.

Socialdemokraten och statsvetaren Ulf Bjereld har uttryckt en oro för att en valseger 2014, hur viktig den än är i sig, kommer att leda till att man känner: ”vad bra det gick, då är vår politik rätt”. Jag delar oron för att man nöjer sig med det och inte antar utmaningen att möjliggöra för socialdemokratin att sätta varaktiga uttryck på samhället under det kommande århundradet, så som partiet gjorde under det föregående. Jag delar i hög grad Stefan Löfvens sakpolitiska prioriteringar. Att sätta full sysselsättning högst på dagordningen står inte i nödvändig motsättning till andra värden. Men det kan bara vara stommen till ett reformprogram. Vi står också inför andra utmaningar: Klimatet och de ekologiska systemen, bristen på jämställdhet, migration, växande ekonomiska klyftor och skillnader i livschanser, sjunkande skolresultat, ett järnvägssystem som faller samman, en välfärd med oklar finansiering, trygghetssystem som undergrävts i åratal, etc. Ett reformprogram på den ambitionsnivå som socialdemokratin behöver skulle ta ett helhetsgrepp om utmaningarna och sikta tio-tjugo år framåt.

Ett reformprogram för medellång sikt

När jag kom ut som socialdemokrat var det med ett inlägg om de baksidor och brister som tidigare stått i vägen för att jag skulle kunna stödja partiet. Det handlade om demokrati kontra expertstyre, värdet av människors fria rörlighet, integritetsfrågor, den ekologiska dimensionen, etc. Medvetenhet om tidigare tillkortakommanden kan sporra till idéutveckling. Jag har också försökt vara lite visionär och skissat på fyra paroller, om man så vill, att orientera idéutvecklingen inom: 1) En öppen värld, 2) En livskraftig miljö, 3) En fördjupad demokrati, samt 4) En frihet i levnadsval. För att inte detta ska bli till floskler gäller det att inom de ramarna koppla diskussionen till operativa reformer.

Här tänkte jag bli något mer konkret och lista några politikområden att prioritera, inte bara fram till 2014 utan med sikte på valet 2022. Med tanke på hur långt och spretigt föregående inlägg blev vill jag inte gå in så mycket på detaljer, utan jag tänker återkomma för att vidareutveckla varje punkt.

  • Bostäder: Det behövs en politik för att möta bristen på nybyggnation framför allt i landets storstadsregioner, segregationens utmaningar, miljonprogrammets renoveringsbehov, samt frågor om rotavdrag och ränteavdrag, stadsplaneringens roll i framväxten av levande stadsdelar, och inte minst förtätningens betydelse för ett ekologiskt hållbart samhälle.
  • Energi: Det gamla industrisamhället försörjdes på kolosser som kolkraft, olja, vattenkraft och kärnkraft. För en grön omställning måste vi tänka nytt. Effektivare energikonsumtion kan kombineras med ett myller av små- och storskalig användning av värmepumpar, solpaneler, vind- och vågkraftverk. Politiken behöver sätta upp investeringsmål.
  • Infrastruktur: Järnvägssystemets underfinansiering vad gäller drift och underhåll måste åtgärdas, och framför allt måste vi ersätta de offentliga finansernas överskottsmål för finansiellt sparande med ett överskottsmål för reala tillgångar. Det finns ett stort behov av nysatsningar i kollektivtrafiken samt höghastighetsbanor mellan storstadsregionerna.
  • Jämställdhet: En stor utmaning är den könssegregerade arbetsmarknaden, löneskillnaderna och den skeva ansvarsfördelningen för den sociala reproduktionen. Det behövs ett nytt helhetsgrepp om arbetslivet, välfärden och familjepolitiken. Den sociala dimensionen är avgörande för att kunna få till en hållbar utveckling.
  • Migration: Med demografi i förändring och en globaliserad värld duger det inte att vara defensiv, utan vi måste ta utgångspunkt i värderingar för att möjliggöra ett öppet samhälle där människor inte utnyttjas av oseriösa arbetsgivare. Vidare vill jag fästa vikt vid utvecklandet av medborgarskapets betydelse och tona ned människors etnicitet.
  • Sociala investeringar: Jag vill knyta an till Gunnar Myrdals idé om produktiv socialpolitik, där vi ser det gemensamma åtagandet att utveckla samhället genom att investera i människor. Vi kan exempelvis, med stöd hos välfärdsforskaren Gösta Esping-Andersen, argumentera för allmän förskola med full vistelserätt.
  • Välfärdens framtid: Förutom finansieringsfrågan, som vi varit inne på förut, har vi förstås diskussionen om vinstintresse, lagen om valfrihet, etc. Mest spännande är ändå i mitt tycke alternativen till marknadsstyrning (New Public Management) som bland andra David Eklind Kloo och Fredrik Jansson skrivit om.

Vad säger ni? Det är bara att köra! :-)

1968 påbörjade Olof Palme traditionen med en politikervecka i Almedalen, när han under sin semester ställde sig på ett lastbilsflak i Visbys park för att hålla ett improviserat tal. Socialdemokraterna fick över 50 procent av rösterna i valet den följande hösten. Året därpå efterträdde Palme Erlander som partiledare och statsminister.

För övrigt…

…skickade jag i veckan in en ansökan till Bommersviksakademien, en ledarskapsutbildning som drivs i samverkan mellan Socialdemokraterna, LO och SSU. Programmet kretsar kring politisk fördjupning, ledarskap, omvärldsanalys samt kommunikation och påverkan. Olika delar görs i samarbete med Uppsala universitet, Handelshögskolan i Stockholm respektive Berghs School of Communication. Det skulle kännas extremt spännande att gå denna, och jag håller tummarna till den 17 september då besked lämnas. Med tanke på konkurrensen skulle jag verkligen bli glatt överraskad om jag blev antagen. Men bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

…såg jag att Arenagruppen gett ut en intressant rapport om det svenska skattesystemet, och att fackliga tankesmedjan Katalys institut, som leds av Daniel Suhonen, efter sommaren ska komma med ett förslag till skattereform. Vi lär få ta ett helhetsgrepp om den här diskussionen senast i höst.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Almedalen (i skrivande stund)

Postat av

almedal-dag2-politikernaAlmedalsveckan blir lite annorlunda för mig i år, eftersom jag modererar och har varit delaktig i seminarieupplägg m.m. i egen regi och inte som anställd. Jag är engagerad på scenen i nio arrangemang, varav som moderator i åtta och paneldeltagare i en. Här följer en sammanställning av dessa, så som det ser ut just nu. Samtliga utom ett äger rum på Försvarspolitisk arena (FPA) och handlar om försvars- och säkerhetspolitik.

Måndagen den 1 juli inleds med Försvarshögskolans seminarium Officerskris i försvaret? Så tryggas Försvarsmaktens kompetensförsörjning kl. 1030-1115 på FPA.

”2010 beslöt riksdagen att värnplikten ska vila och införde samtidigt GMU. 2010 var det 14 sökande till varje studieplats på officersprogrammet. 2013 är det fyra sökande per studieplats. Hur ska detta kunna försörja Försvarsmaktens behov av officerare i framtiden? Vilka politiska beslut måste tas?”

Medverkar gör Lars Fresker, ordförande, Officersförbundet. Per-Olof Stålesjö, personaldirektör, Försvarsmakten. Jan Mörtberg, överste och institutionschef, Försvarshögskolan och Staffan Danielsson, riksdagsledamot, Centerpartiet.

Klockan 1530-1615 är det dags för Soldat på deltid – en tillgång på heltid? Försvarsmaktsråd Skaraborg är för andra året på FPA och diskuterar personalförsörjningsfrågor.

”Det finns inget försvar utan kvinnor och män som vill tjänstgöra i det, och de flesta ska växla mellan det civila och militära. Hur ska Försvarsmakten lyckas rekrytera tidvis tjänstgörande soldater och sjömän, och hur skapas intresse hos arbetsgivare att anställa dem?”

Medverkande är Leif Walterum, Kommunalråd Skövde, Försvarsmaktsråd Skaraborg. Lennart Thomsen, C TrängR, Försvarsmakten. Per-Olof Stålesjö, Personaldirektör, Försvarsmakten. Cecilia Widegren, Ordf FöBer riksdagsledamot, (M). Ingela Gardner-Sundström, Ordf Förhandlingsdelegationen, SKL. Lars Gellner, Arbetsrättsjurist, Svenskt Näringsliv. Lars Lindström, Personalchef, Paroc. Jesper Steneby, Soldat (GSS/T), Försvarsmakten.

PS. Rekommenderar en blick på det nya samarbetsavtal som tecknats för att stödja rekrytering och anställning av tidvis tjänstgörande soldater, GSS/T.

Mot slutet av dagen, kl. 1645-1730, ska jag under 45 minuter samtala med ÖB Sverker Göranson under rubriken ÖB och det nya försvaret.

”Nytt försvar, stora förändringar och en pågående försvarsdebatt. Hur är det att vara ÖB i en försvarsmakt som hela tiden förändras? Hör överbefälhavare Sverker Göranson ge sin syn på det försvarspolitiska läget, hotbilden mot Sverige och framtiden för den myndighet han leder.” Det ska bli mycket intressant att höra ÖB summera upp läget.

Tisdagen den 2 juli börjar jag med Civilförsvarsförbundets seminarium Om krisen kommer – samhällets samlade krishanteringsförmåga ska stärkas, men hur? som äger rum på FPA 1415-1500.

”De civila myndigheterna ska stärka sin planering inför höjd beredskap, har regeringen bestämt. Hur tar vi tillvara hela samhällets resurser på bästa sätt och vilken roll har vi som individer i hela skalan från kris till höjd beredskap?” Uppdaterar med deltagare när samtliga är bekräftade.

Strax därpå, 1530-1615, följer Teknik & Säkerhetsforums EU – en försvarspolitisk jätte i framtiden?

”Nato är ett flitigt diskuterat debattämne i Sverige , men frågan om EU:s framtida försvars- och säkerhetspolitik får inget större utrymme. Vart drar EU:s framtida försvars- och säkerhetspolitik? Är det önskvärt med en försvarsallians inom EU? Och vad har Sverige för hållning?”teknikosäkerhet almedalen 2012

Medverkar gör Karl Engelsbrektsson, generalmajor, Sveriges representant i EU och i NATO. TBD, riksdagsledamot, Socialdemokraterna. Johan Johansson, riksdagsledamot, Moderaterna. Linda Nordlund, ordförande, LUF samt Stefan Lindborg, ordförande, Ung Vänster.

Onsdagen den 3 juli är det dags för det andra seminariet med Civilförsvarsförbundet: Sårbara Sverige – mat på bordet om krisen kommer? kl. 1530-1615 på FPA.

”Vid en krissituation tar maten snabbt slut i affärer och i våra hem. Efter kalla krigets slut och vårt inträde i EU har beredskapslagren avvecklats. Kan vi klara oss i en krissituation eller kommer många av oss att svälta? Vad gör det offentliga och vilka krav ställer det på hushållen?” Uppdaterar med deltagare när samtliga är bekräftade.

Och sist den dagen kommer det seminarium jag deltar i som debattör, nämligen Försvarsmakten, Försvarshögskolan och Folk och Försvars Nordiskt försvarssamarbete – symbolpolitik eller komplement?, även detta på FPA och det äger rum kl. 1645-1730.

”I det nordiska försvarssamarbetet Nordefco går likasinnade stater samman för att på ett kostnadseffektivt sätt öka respektive nations försvarsförmåga. Vad kan ett djupare samarbete innebära på lång sikt? Hur kan vi hitta lösningar som underlättar för ett ökat praktiskt samarbete?”

Medverkar gör Peter Fredriksson, Överstelöjtnant chef nordiskt samarbete, Försvarsmakten. Magnus Christiansson, forskare i militärstrategi, Försvarshögskolan, samt jag. Johan Larnefeldt från Folk och Försvar moderererar.

Torsdagen den 4 juli ska jag moderera ett seminarium inom ett annat område än det försvars- och säkerhetspolitiska, nämligen infrastruktur. Det är Västra stambanegruppen som arrangerar under rubriken Propp i Sveriges godspulsåder – hur sjöfart och tåg kan stärka Sverige klockan 0845-0930 på Wallers terrass, Wallers plats 2.

”Det transportsätt som är mest effektivt ur ett miljömässigt och ekonomiskt perspektiv, är kombinationen mellan sjöfart och tåg. Seminariet diskuterar kapacitet och utvecklingspotential i att bättre knyta ihop sjöfart och järnväg med Västra stambanan och Göteborgs hamn som exempel.”

I detta seminarium medverkar Leif Walterum, Ordförande, Västra stambanegruppen. Stefan Gustavsson, Näringspolitisk chef, Västsvenska Handelskammaren. Magnus Kårestedt, VD, Göteborgs Hamn AB. Irén Lejegren, Ordförande, Regionförbundet Örebro samt Torbjörn Suneson, Chef verksamhetsområde Samhälle, Trafikverket (ej slutg. bekr).

Därefter bär det av till FPA igen för en utfrågning av försvarsindustrin: Hur går försvarsmaterielaffärer till? Teknik & Säkerhetsforum arrangerar kl. 1145-1230

”Hur går en internationell försvarsmaterielaffär till, hur sker kontrollen och vad är motköp? Här reder vi ut begreppen och ökar kunskapen kring hur försvarsindustriföretag arbetar.”

I panelen deltar Ola Alfredsson, VD, Kockums. Ulf Hammarström, GD, FXM. Jan-Erik Lövgren, stf GD, ISP och Jan Pie, generalsekreterare, SOFF.

Samtliga arrangemang på FPA webbsänds (se sajten när det är dags). Vill också rekommendera alla frukostsugna almedalsbesökare att inta den i FPA:s fik, för då stödjer man nämligen Fredsbaskrarnas verksamhet och där finns dessutom försvarsintresserade att diskutera med redan på morgonkvisten. Optimalt!


Skuldfällan

Postat av

I höstas tog jag upp Leif Pagrotskys utredning om framtida socialdemokratisk skattepolitik. Utifrån det vill jag resonera lite bredare kring ekonomisk politik, kring frågor som hushållens skuldsättning och välfärdens finansiering.

När Leif Pagrotsky presenterade sin utredning av Socialdemokraternas framtida skattepolitik skrev jag, nästan som i förbifarten, att jag delade hans synsätt. Reformerna som den borgerliga regeringen genomdrivit – jobbskatteavdragen, införandet av avdrag för hushållsnära tjänster (Rut), avskaffandet av förmögenhetsskatt och fastighetsskatt – har förändrat den socioekonomiska verkligheten. Det handlar om ett slags strukturreformism, konsten att genom politikens utformning skapa realiteter som ger det politiska rävspelet ett innehåll som är mer än bara ett spel för gallerierna. Under rekordåren behärskade socialdemokratin den konsten och Anders Borg har uppenbarligen lärt sig den.

En missriktad skattepolitik

Leif Pagrotsky, tidigare bland annat näringsminister och utbildningsminister, gjorde en utredning av Socialdemokraternas framtida skattepolitik.

Inför Socialdemokraternas partikongress sade Stefan Löfven, som nu är kongressvald partiledare, att han inte vill höja inkomstskatten för personer som tjänar mindre än 60.000 kronor. Varför gränsen satts just vid det beloppet vet jag inte – som jämförelse har Miljöpartiet vid tidigare tillfällen föreslagit 40.000, en siffra som också fanns i de rödgrönas gemensamma valplattform inför 2010 – men jag tror inte att det är så god idé att i ett slag avskaffa den borgerliga regeringens fyra jobbskatteavdrag.

Tro inte att jag är någon varm anhängare av skattesänkningar så där i största allmänhet. Och om vi talar om jobbskatteavdrag i synnerhet, så är min uppfattning att det är en missriktad utbudspolitik på en arbetsmarknad vars främsta problem snarare är bristande efterfrågan. Samt i viss mån så kallade ”matchningsproblem” – det vill säga att arbetsgivare visserligen efterfrågar arbetskraft, men inte lyckats få tag på sådan med rätt kompetens. Problemet är alltså inte i så hög grad löneanspråken, det som jobbskatteavdragen (liksom differentieringen av a-kasseavgifterna) är tänkta att åtgärda.1

Nu tänkte jag vika av lite från ämnet. Jag har tidigare tagit upp skillnaden mellan en socialdemokratisk och en borgerlig (moderat) syn på ekonomisk utveckling (influerad av Johan Sjölander). Den förra har i huvudsak byggt på följande: 1) robusta, solidariskt finansierade trygghetssystem som håller nere de mänskliga kostnaderna av arbetslöshet, 2) en aktiv och fungerande arbetsmarknadspolitik som gör att människor relativt snabbt kan få nytt arbete, och 3) relativt höga löner, vilket ger vanliga löntagare mer att leva för – och håller uppe effektiviseringstrycket i ekonomin genom att det blir mer lönsamt att göra produktionen mer innovativ. Den borgerliga jobbpolitiken går istället ut på att lönerna ska pressas nedåt och villkoren för de anställda försämras. Så även om jobbskatteavdragen skulle tjäna sitt syfte – att hålla nere löneanspråken och därmed göra det billigare att anställa – så bör vi fråga oss till vilket pris, beträffande effekterna på arbetsmarknadens och näringslivets funktionssätt.2

Och som bland andra Lars Calmfors varit inne på är jobbskatteavdragen inte självfinansierande (det vill säga genererar skatteintäkter genom att öka sysselsättningsgraden) till mer än 30 procent. (Andra reformer som regeringen genomdrivit, exempelvis lägre arbetsgivaravgifter för ungdomar och lägre restaurangmoms, är än mer ineffektiva som arbetsmarknadspolitik beträffat.) Det gör att skattesänkningarna undergräver möjligheten att finansiera olika typer av offentliga åtaganden. Och behoven finns. Exempelvis i järnvägssystemet, vars problem visserligen i hög grad handlar om en oklar ansvarsfördelning till följd av privatiseringar och avregleringar, men där dessutom Trafikverket i sin kapacitetsutredning från 2012 pekar på en rejäl underfinansiering. Bara till drift och underhåll skulle det behövas 4 miljarder årligen i ytterligare resurser fram till 2021. (Jämför den sänkta restaurangmomsen, som på sikt beräknas kosta 3,6 miljarder årligen med en självfinansieringsgrad på 20 procent.) Då ska vi inte tala om behoven av utbyggnad.3

Kjell-Olof Feldt

Kjell-Olof Feldt, Sveriges finansminister 1982-1990, har i olika sammanhang lyft frågan om välfärdens finansiering.

Förutom järnvägen gäller det förstås frågan om personalförsörjningen inom de offentligfinansierade välfärdstjänsterna – sjukvården, skolan, äldre- och handikappomsorgen samt socialtjänsten. Enligt beräkningar från Konjunkturinstitutet skulle det fram till 2017 behövas ökade skatteintäkter med motsvarande 74 miljarder kronor för att klara det offentliga åtagandet – oförändrad personaltäthet inom välfärdstjänsterna, men också transfereringar till hushållen (t ex barnbidrag) och en del offentliga investeringar – om vi inte frångår överskottsmålet om 1 procent över en konjunkturcykel. Lars Calmfors hör till dem som föreslår skattehöjningar.4

Välfärdens långsiktiga utmaningar

Kjell-Olof Feldt, bland annat finansminister i Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar 1982-1990, har senast på socialdemokratiska programkommissionens blogg diskuterat frågan om välfärdens finansiering.5 Han pekar på ett strukturellt problem som har att göra med dels befolkningsutvecklingen, dels de stigande förväntningarna. (Egentligen två problemformuleringar som inte är nya, utan snarare klassiska – men i dag kanske lite bortglömda – för socialdemokratisk välfärdspolitik, om man tänker på makarna Myrdal på trettiotalet respektive Erlander och Palme på sextiotalet.)

Vår tids kris i befolkningsfrågan handlar om att allt färre kommer att behöva försörja allt fler.

Antalet invånare över 65 år växer med mer än en halv miljon medan antalet mellan 20 och 64 år minskar med ca 300 000. En nettoinvandring per år med 30 000 arbetsföra personer krävs för att hålla arbetskraften oförändrad.

Det finns också en kostnadsökning som har att göra med de stigande förväntningarna.

SKL kallar det med rätt eller orätt för kvalitetsfaktorn. Kommunerna och landstingen byggde ut verksamheten, anställde mer personal, ökade tillgängligheten, levererade bättre service. Medborgarna har krävt mer och fått mer.

Det finns ingen anledning att tro att kvalitetskraven kommer att minska i framtiden. Över en viss nivå av materiellt välstånd blir vi inte lyckligare av fler och häftigare prylar, utan genom ökade livsmöjligheter och större individuell frihet. När grundbehoven av mat, värme och skydd väl är tillgodosedda behöver vi främst kärlek, erkännande och självförverkligande. Vi förväntar oss också mer av detta i framtiden. Människor som får det bättre och upplever att demokratin ökar har också en grogrund för att ställa krav på fortsatt samhällsförändring. God utbildning, rikligt kulturutbud, bra sjukvård och omsorg, social och ekonomisk trygghet – det är sådant som betyder mer än en ny plasma-TV vartannat år. Om vi betalar för det gemensamt kan det bli tillgängligt för var och en, oavsett utgångsläge i form av socialt arv. En generell välfärdspolitik, med finansiering genom skatt efter förmåga och fördelning av tjänster efter behov, har fördelen att den ökar jämlikheten och därmed också den sociala rörligheten i ett land.6

Vi kan lägga till en tredje faktor, som Lars Ingelstam var inne på i en artikel i Tiden, nämligen det som brukar kallas Baumols sjuka. I korthet handlar det om en viktig skillnad mellan produktionen av varor och produktionen av tjänster: Tack vare den tekniska utvecklingen blir varorna allt billigare i reala termer. Andreas Bergh har konkretiserat det i ett intressant förslag till skattereform:

På 1980-talet kostade en dator 20.000 kronor. En mobiltelefon för 12.000 var ett fynd. Videobandspelare var en lyxvara. Prisfallen på dessa produkter är slående, samtidigt som kvaliteten förbättrats. Det är lätt att fascineras av prisutvecklingen för enstaka varor, men en närmare titt på konsumentprisindex visar att lägre priser är ett brett fenomen.

Det här gäller inte på samma sätt för typisk tjänsteproduktion – vård, utbildning, kammarmusik eller personlig uppassning kan inte rationaliseras på samma sätt som datorer, mobiltelefoner, videoband-/DVD-spelare, etc. Tjänster kommer att ständigt kräva mycket arbete för sitt utförande, ha en hög grad av arbetsintensitet, och framstå som allt dyrare. Över en tjugoårsperiod blir en typisk tjänst dubbelt så dyr i förhållande till en tänkt uppsättning industriprodukter. Det här problemet gäller förstås inte enbart för offentliga sektorn, utan för tjänsteproduktion generellt, och olika förslag har presenterats för att möta det. Främst har det gällt åtgärder ämnade att främja den privata konsumtionen av tjänster, som rutavdrag, förslag om generellt sänkt tjänstemoms, eller för den delen Almegas och Miljöpartiets gemensamma utspel om behovet av en skattereform. Även Andreas Berghs förslag om enhetlig och höjd moms, växlad mot lägre inkomstbeskattning, ska ses i det här sammanhanget. Men behovet att få in mer pengar till offentliga sektorns tjänsteproduktion har inte debatterats lika hängivet.

Inte minst är den gemensamma välfärdens underfinansiering av största betydelse för jämställdheten. Det är kvinnodominerade områden, och en för låg personaltäthet inverkar negativt på arbetsvillkoren. Men än viktigare är kanske det faktum att det framför allt är kvinnor som får utföra det obetalda arbetet att ta hand om äldre anhöriga när det offentliga inte räcker till. Och det är något som märks på deras möjligheter i det ordinarie arbetslivet. En ökad avgiftsfinansiering, det kanske främsta alternativet till höjda skatter eller ökat obetalt arbete, kan vara minst lika problematiskt ur jämlikhetssynpunkt.

Hushållens skuldsättning och löneandelen

Varför tycker jag då att det inte är någon god idé att efter en socialdemokratisk valseger 2014 avskaffa den borgerliga regeringens jobbskatteavdrag? Som arbetsmarknadspolitik betraktat är de missriktade, åtminstone delvis, och de undergräver möjligheten att långsiktigt finansiera offentliga åtaganden. Men det finns också baksidor med att återställa sänkningarna av inkomstskatten. Det har att göra med främst två saker: dels hushållens skuldsättning, som ökat dramatiskt under en längre tid, dels löneandelen, det vill säga den del av de totala inkomsterna i ekonomin som går till löner.

Jag börjar med det sistnämnda, som var temat för SVT-dokumentären Lönesänkarna i vintras samt antologin Den sänkta löneandelen (red. Erik Bengtsson) från Premiss förlag kort därefter. Dokumentärens tes (boken har jag ännu inte haft tillfälle att läsa) om att lönernas andel av förädlingsvärdet i produktionen har minskat dramatiskt sedan början av 1980-talet kan, om den stämmer, vara en viktig faktor bakom hushållens ökade skuldsättning. Forskaren Magnus Ryner pekar i en artikel i tidskriften Fronesis7 på hur den ökande konsumtionen i USA efter avregleringen av arbetsmarknaderna, då det blev svårare att förhandla fram löneökningar i knutna till produktivitetsökningar, istället kom att finansieras genom att konsumenterna skuldsatte sig. Bill Clintons välfärdspolitik byggde till stora delar på att utvidga de privata lånen och bostadsägandet till större delar av befolkningen genom subprimelånemarknaden. Särskilt gjordes detta genom bostadspolitiska institutionerna Freddy Mac och Fannie Mae, med rötter i Franklin D Roosevelts reformprogram ”New Deal”. De var den dominerande mellanhanden mellan hypoteksmarknaden och värdepappershandeln.8 Hushållen lånade allt mer, ofta med bostäder som säkerhet. Bankerna öste ut billiga krediter. En bolånebubbla uppstod och när den brast var finanskrisen 2008 ett faktum.

Också i Sverige har hushållens skuldsättning växt till rekordnivåer. Men är förklaringen så enkel som att lönerna hållits tillbaka till förmån för större vinster i näringslivet? Det finns en del som tyder på att det är lite mer komplicerat. Att löneanspråken hållits tillbaka de senaste åren, som följd av regeringens jobbskatteavdrag och sänkta arbetslöshetsersättningar, är en delförklaring. (Mellan 1995 och 2006 hade svenska löntagare däremot rekordhöga reallöneökningar på omkring 30 procent.)

Strukturellt viktigare är nog en kombination av två andra faktorer. Den ena är att det är missvisande att att tala om löneandelen i tillverkningssektorn snarare än på hela arbetsmarknaden. Övergången till en tjänsteekonomi handlar till stor del om att industriföretagen knoppat av sig för att fokusera på kärnverksamheten. Mycket av industrins utveckling, försäljning och marknadsföring har lagts ut på rena tjänsteföretag. Varje industrianställd sysselsätter i dag dubbelt så många i tjänstesektorn som för 35 år sedan. Det innebär att löneandelen kan falla i industrin medan den stiger i tjänstesektorn.

Manuel Castells trebandsverk om informationsåldern (1996-98) var banbrytande.

Den andra faktorn handlar om den teknologiska utvecklingen och vad den innebär för kapitalintensitet kontra arbetsintensitet. Som följd av IT-revolutionen har produktivitetsökningarna främst varit knutna till användningen av kapital (datorer, mobiltelefoner, etc.), snarare än som förr till användningen av arbetskraft. Investeringar i ny teknik gör att det krävs mindre arbetsinsats per producerad krona i förädlingsvärde. Snarare än att vinstandelen ökat på lönernas bekostnad har kapitalandelen ökat för att produktionen blivit mer kapitalintensiv. Det ökade förädlingsvärdet per anställd ger samtidigt utrymme för högre löner i absoluta tal – vilket vi sett under perioden 1995-2006. Detta är den förklaring OECD håller fram som viktigast i sin Employment outlook för 2012, där en del av forskningen kring de senaste årens internationella trend mot en lägre löneandel sammanfattas.

Sammantaget innebär det här att den sjunkande löneandelen inte i särskilt stor utsträckning ligger bakom hushållens ökade skuldsättning. (Däremot kan de faktorer som förklarar löneandelens tendens vara intressanta för en diskussion om ekonomisk politik. Exempelvis kan man vilja främja tjänstesektorn genom att hålla nere kostnaderna för arbetskraft, eller stimulera investeringstakten i näringslivet och därigenom främja den reala löneutvecklingen.) Skuldsättningen är förklaringen till varför jag delar slutsatserna i Pagrotskys skatteutredning, att inte radikalt förändra jobbskatteavdragen om Socialdemokraterna får makten 2014. I relation till disponibel inkomst har hushållens skulder gått från 77 procent 1970, till nästan 130 procent efter avregleringen av kreditmarknaden mot slutet av 1980-talet, ned till 85-90 procent i samband med nittiotalskrisen, tillbaka upp till 100 procent mot slutet av 1990-talet när krisen hade bekämpats, för att ligga på rekordhöga 165 procent 2012. Införandet av jobbskatteavdragen efter regeringsskiftet 2006 gav ökningen en skjuts, men framför allt hänger skuldsättningen samman med utvecklingen på bostadsmarknaden.

Vid en närmare undersökning finner vi att det finns stora geografiska skillnader i landet. Som värst är det i storstadsregionerna – Stockholm, Göteborg och Malmö med omnejd – med stor inflyttning i kombination med stagnerad nybyggnation. Utvecklingen måste vändas, och det som måste till är främst en storstadspolitik för ökat byggande (och förbättrad infrastruktur), och ovanpå det andra åtgärder som kyler ned bostadsmarknaden. Exempelvis en ny fastighetsskatt och avskaffat ränteavdrag. Bolånetaket på 85 procent har haft viss effekt, men inte tillräcklig. Innan vi har en politik för att åtgärda dessa problem tror jag inte på en höjning av inkomstbeskattningen i storleksordningen 80 miljarder (som en återställning av jobbskatteavdragen skulle innebära). Risken är alltför stor att det skulle skapa en ny ekonomisk kris. Och det vore ingen fjäder i hatten för Löfven och Andersson.

Det här blev långt och ganska spretigt. Jag hoppas att ni orkade hänga med ända hit, och framför allt att det gick att följa den röda tråden i mitt resonemang. Även om det finns gemensamma behov att finansiera genom statskassan, så tycker jag att en återställning rakt av och på kort sikt av regeringens skattesänkningar inte är den klokaste vägen att gå. Särskilt på grund av hushållens alarmerande höga skuldsättningsnivå. Vi kan diskutera andra finansieringsmöjligheter.

Avslutningsvis

Det återstår förstås en hel del att säga i ämnet ekonomisk politik. En del har vi berört:

  • Det finanspolitiska ramverket, med utgiftstak och det nu så omdiskuterade överskottsmålet;
  • behovet av en övergripande skattereform, som jag själv varit inne på lite grann tidigare;
  • samt inte minst de offentligfinansierade trygghetssystemen, som idealt har en konjunkturstabiliserande funktion vilken inte nog kan betonas.

Annat har vi inte ens nosat på, även om det är nog så betydelsefullt:

  • Penningpolitiken, med Riksbankens inflationsmål, som nu tycks vara i behov av en omstart;
  • ekonomisk-politiska regimer, som det gamla Bretton Woods och det nu krishärjade eurosamarbetet; samt
  • reglering av den finansiella sektorn, såväl i stabiliserande syfte som för att dra in medel till det gemensamma och bromsa eller rentav vända utvecklingen mot ökade inkomstklyftor.

Och så finns det också en del politiska frågor, vilka tagits upp här utan att i snäv mening höra till området ekonomisk politik, som definitivt skulle behöva diskuteras mer:

  • Utformningen av en aktiv arbetsmarknadspolitik, baserad bland annat på en reformerad arbetsförmedling, utbildningsinsatser och validering av reell kompetens såväl inom företagen som genom det formella utbildningssystemet;
  • en upprustad infrastruktur, vilken har betydelse för näringslivets konkurrenskraft, människors livspussel inte minst ur jämställhetshänseende9, samt för en grön samhällsomställning;
  • framtidens välfärd, såväl frågan om dess finansiering som hur den kan fortsätta utvecklas för att stärka likvärdighet, jämställdhet och egenmakt; samt slutligen
  • bostadspolitiken, där det finns frågor om otillräckligt byggande, segregation, upprustning av miljonprogrammet, rotavdrag och ränteavdrag, stadsplaneringens roll i att forma levande stadsdelar, och inte minst förtätningens betydelse för ett ekologiskt hållbart samhälle.

Så det saknas inte frågor att resonera kring. :-)

För övrigt…

…noterar jag att SSU och Luf har gjort gemensam sak och efterlyser en skattereform, likt den som genomfördes av Socialdemokraterna med stöd av Folkpartiet 1991. För några månader sedan kom också SNS konjunkturrådsrapport på samma tema. Jag skulle vilja ta ett samlat grepp på denna diskussion om en bred, genomgripande skattereform, men det får lov att vänta.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Här skulle vi kunna gå in på behovet av en aktiv arbetsmarknadspolitik, baserad på en reformerad arbetsförmedling, utbildningsinsatser och validering av reell kompetens såväl inom företagen som genom det formella utbildningssystemet. Men det skulle i för stor utsträckning bli en avstickare från ämnet, så mina tankar kring dessa saker får vi lov att återkomma till.
  2. Även om regeringens politik resulterat i löneåterhållsamhet, så har den i sin tur inte i enlighet med teorin pressat ned arbetslösheten. Regeringens tidigare rådgivare Lars Calmfors ifrågasätter inte teorin, men menar att långtidsverkningarna efter nittiotalskrisen i form av utslagning av arbetskraft gör att det ”nu krävs större doser av löneåterhållsamhet än tidigare för att nå en varaktigt hög sysselsättning”. Anders Nilsson och Örjan Nyström, två av socialdemokratins främsta intellektuella, har utifrån andra teoretiska utgångspunkter också understrukit nittiotalskrisens betydelse för dagens arbetsmarknad. Mer än vart femte barn som föddes 1994 hamnade i en familj där en eller båda föräldrarna drabbades av arbetslöshet. Socioekonomiskt ogynnsamma villkor under de första levnadsåren har en negativ inverkan på den kognitiva förmågans utveckling. De drabbades dubbelt genom att barn till arbetslösa då utestängdes från förskolan och dess kompensation för skillnader i föräldrars förutsättningar att forma familjen till en utvecklande miljö. Nilsson och Nyström pekar också på en trend i reproduktionen som långsiktigt driver på polariseringen: högutbildade bildar par och skaffar barn med högutbildade, och lågutbildade med lågutbildade. Samtidigt utgör de högutbildade snart halva den vuxna befolkningen i storstadsregionerna. Jag skulle vilja återkomma till de här två tendenserna – utbildningsklyftorna samt reproduktionens betydelse för samhällets socioekonomiska förhållanden – i en framtida diskussion om familjepolitik.
  3. Behovet av investeringar, samt frågan om hur dessa kan finansieras, såväl i infrastruktur som i bostäder har jag varit inne på förut. Jag tror vi får anledning att återkomma mer till detta. Jag har några idéer som jag skulle vilja utveckla.
  4. Ett alternativ till skattehöjningar om man vill öka intäkterna till statskassan är förstås ökad sysselsättning. Enligt Konjunkturinstitutets beräkningar skulle 74 miljarder kronor motsvara att arbetslöshetsnivån pressas ned från dagens 8,5 procent till 4 procent år 2017. Det är en tuff, men inte omöjlig utmaning.
  5. Jag vill också rekommendera Kjell-Olof Feldt, En kritisk betraktelse: Om socialdemokratins seger och kris, Bonniers 2012, särskilt s 50ff.
  6. Enligt OECD är den sociala rörligheten högst och utjämningen av livschanser – att individens möjligheter i livet ska vara oberoende av föräldrarnas klass, utbildning och inkomst – mest utbredd i de nordiska länderna. Sämst är den i USA och Storbritannien. De faktorer som har betydelse är följande.

    • En socialt blandad skola där den kunskapsmässiga sorteringen och graderingen sker sent och där lärandet sker gemensamt.
    • En väl utvecklad offentlig sektor och progressiva skatter som omfördelar resurser från de med höga inkomster till de med lägre.
    • En arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet.
    • En hög facklig organisationsgrad och kollektivavtal som täcker en stor del av arbetsmarknaden.
    • Små inkomstskillnader.

  7. Magnus Ryner, ”Tredje vägen inför verkligheten: Finanskrisen och socialdemokratin i Europa”, översatt av Thomas Helgeson, ur Fronesis nr 32-33, tema Socialdemokrati, 2011, s 108-124.
  8. En sak som Clinton också gjorde var att avskaffa Glass-Steagal Act, en lag som skiljde bankernas reguljära bankverksamhet från deras finansiella handel. Denna reglering hade införts efter finanskraschen 1929.
  9. En bok som jag varmt kan rekommendera är Jämställdhet nästa! Samhällplanering ur ett genusperspektiv, av Anita Larsson och Anne Jalakas, SNS Förlag 2008. Jag har själv skrivit om den i tidningen Genus nr 1/2011. Min artikel finns att läsa här.

Köpkaffe

Postat av

En köpkaffe – allt annat än vardagsmat just nu. Mer som en eftersmak av hur vardagen var innan jag pendlade mellan paradisön #ekskäret och drömhuset #lindsberg med bara någon sushipaus emellan här och där… Men gott är det – att leva – och köpkaffet också.

20130604-151323.jpg


Fred och frihet

Postat av

Något som borde nämnas betydligt oftare än vad det görs är relationen mellan liberalism och för fred. Ludwig von Mises gjorde ett fantastiskt jobb, läs bland annat de mer sociologiska kapitlena i Human Action, när han förklarade att liberalismen driver fram fred. Genom arbetsdelning så kommer människor att tjäna på att handla med varandra och antalet konflikter kommer att minimeras. I ett socialistiskt samhälle råder ingen arbetsdelning utan det enda sättet att vinna är att göra det på någon annans bekostnad. Jag avslutar med ett citat av Mises själv.

”Whoever wishes peace among peoples must fight statism.”


Statligt slöseri som inte syns.

Postat av

När staten köper företag och de senare går med förlust påpekar många att det är slöseri. Det stämmer. Men det är viktigt att se det som inte är direkt framför ögat också. Varje gång staten väljer att inte investera i något som skulle gått med vinst, då är det också slöseri.

Att staten är värdelös på att investera vet vi och att bara prata om de gånger då statens affärer går i förlust missar hälften av poängen.


Vem får plats i samhället?

Postat av

I Grums, min uppväxtort, ordnar kommunen en mångfaldsvecka dagarna kring den 6 juni. Inför detta har jag fått hedersuppdraget att skriva en krönika för Vårt Grums, en tidning som går till alla hushåll och företag i kommunen.

Här följer min krönika.

Vem får plats i Grums? Kommunen kan tyckas ha blivit rymligare, eftersom allt färre bor här. Sedan slutet av 1970-talet har befolkningen gått ned från nästan 11000 till lite drygt 9000 personer. Samtidigt kan ett litet samhälle upplevas som trångt. Flyktingmotståndet i svensk opinion minskar stadigt, enligt undersökningar från SOM-institutet, men det är starkast utanför de större städerna och bland lågutbildade. Och de som flyttar ut är människor som utbildar sig, framför allt kvinnor. Det är kanske inte så konstigt att de gör det. Arbetsmarknaden i Värmland som helhet är den mest könsuppdelade i hela landet. Kvinnor finns i vissa branscher och män i andra. Det är en norm, en ofta underförstådd regel eller förväntning på beteende som finns i ett samhälle. Främlingsfientlighet hänger ihop med normer, liksom homofobi.

Mad Men hör enligt mitt tycke till de bästa skildringarna av genus i populärkulturen.

Normer begränsar. De gör att vi aktar oss för att uppfattas som avvikande. Föreställningar om vad som är en riktig man gör att det inte finns så många män inom förskolan, trots att  det pratas mycket om behovet av manliga förebilder. Också inom äldreomsorgen finns det ganska få män. Detta trots att män knappast av naturen har mindre fallenhet för att ge omsorg än vad kvinnor har. Att bry oss om varandra hör till att vara människa. Det är bara det att vissa saker ses som normalt och andra inte. När en ung människa gör sina val inför yrkeslivet har det väldigt stor betydelse vilka föreställningar och förväntningar som finns hos omgivningen. Normer begränsar. Vi formas av det vi vant oss vid, tränats till och lärt oss att uppfatta som normalt.

Normer begränsar också när de yrkesval som varit så givna inte är lika framkomliga längre. På bruksorter som Grums var det länge självklart att det skulle finnas jobb på fabriken när man gick ur skolan. Också den som inte hade läshuvud, som det heter, kunde känna sig trygg i att kunna försörja sig efteråt. Det har blivit tuffare. Nu pratas det mycket om att flickor klarar sig bra i skolan, medan pojkar har det svårare. I själva verket har den där antipluggkulturen som det pratas om alltid funnits. Men nu när arbetsmarknaden i högre grad kräver utbildning blir det uppenbart att det där är ett problem. Och det är klart att alla inte har läshuvud. Men normen att pojkar inte bryr sig om skolan gör det inte lättare. Den pojke som vill läsa blir lätt avvikande. Någon som tror att han är lite finare. Inte en av grabbarna. Normer begränsar.

Jag menar inte att det är synd om män. Kvinnor har generellt lägre lön än män. Kvinnor tar större ansvar i hemmet och för barn än vad män gör. Kvinnor utsätts för våld och sexuellt utnyttjande av män. Män utsätter även varandra för våld. Och sexuellt utnyttjande. Homofobi. Främlingsfientlighet. Kvinnor bär också upp normerna. Föreställningar om vad som är normala män och normala kvinnor. Om vem som får plats. Men vi kommer aldrig någonstans om vi inte tar oss an manligheten. Det handlar inte om skuld. Inte vem som gör rätt och vem som gör fel. Men vi måste sluta vara rädda för att avvika. Hur ska vi annars få plats att växa?

Programmet för Grums mångfaldsvecka finns att läsa här. Tidigare nummer av Vårt Grums finns att läsa här.

För övrigt…

…noterar jag att Grums intar jumboplaceringen på tidningen Fokus rankning av kommuner i år. Detta efter att ha legat ganska risigt till ett tag. Man ska ha med sig att rankningar av olika slag naturligtvis inte säger allt, men det är dumt att låtsas som att den inte säger någonting.

…läste jag en artikel i tidningen Hem & Hyra en sorglig historia om tvångsflyttningar av hyresgäster från området Järpegatan (där för övrigt jag bodde några år som barn), och hur en lös sammansättning främlingsfientliga mobiliserat bland annat genom Facebook. Missa inte slutet på artikeln!

Inkommande söktermer

  • att ha får i sammhälle

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Just nu

Postat av

Solen skiner, livet leker och bloggandet kommer nog att ligga på lågvarv ett tag till. Men en uppdatering om vad jag håller på med nu och den kommande tiden kan väll åtminstone vara på sin plats.

Just nu jobbar jag som konceptutvecklare på Ekskäret som är lite som en paradisö för personlig utveckling och samhällsutveckling i Stockholms skärgård. Jag jobbar med att utveckla vad Ekskäret skall bli, kommunicera det till rätt personer och aktörer, utveckla egna kurser och arrangemang. #ekskäret

Sedan är jag engagerad i nystarten av kursgården Lindsberg i södra Dalarna. Det är ett annat himmelrike på jorden som jag absolut tycker att du skall besöka om du har möjlighet. #lindsberg

Sedan nyligen är jag nyvald till styrelsen för Fredrika Bremer-förbundet. Kommer där framför allt att arbeta med hur denna kvinnorörelse med bl.a. införandet av kvinnlig rösträtt nu kan bli en feministisk rörelse för fler av dagens unga.

Turnén We_change handlade om hållbar utveckling och att förverkliga sina drömmar. Jag, Milad Mohammadi och ett helt dreamteam till åkte runt till smått galna 5000 gymnasiestudenter i sex städer. Scrolla igenom #we_change för att få en smak av vad det innebar.

Jag och Alva Snis Sigtryggsson har just skrivit varsitt förord till boken FRED! av Dalai lama och Stephane Hessel. Boken ges ut i sommar och är ett måste för varje samhällsförändrare.

I juni håller jag också en retorikkurs för politiker under en helg. Kursen hålls på Lindsberg och är öppen för miljöpartister från hela landet.

Och sedan är det Almedalsvecka… Förfrågningarna börjar komma in och ni får gärna kontakta mig med några till.

f63acb66c3a411e2a94522000a1fbc56_720130517-184440.jpgcdda9e58c1fb11e29b2522000a9f13d5_770d8d71cc32511e29a6422000a9e06c4_7bfa6d49abe0511e2a1ff22000a1fcee4_7c27861bcbdaf11e2ae6922000ae902d1_7   Här är inbokningarna de kommande veckorna:

27-28 maj            Medarrangerar The HUB-dagar på Ekskäret

28-31 maj            Arrangerar Office in Paradise på Ekskäret

1-2 juni            Medverkar på Wiminvest/Fryshusets arrangemang på Ekskäret

3 juni            Första träffen med nya styrelsen för Fredrika Bremer förbundet

4-7 juni            Är på Lindsberg

7-11 juni            Arrangerar Retreat för samhällsförändrare på Ekskäret

12 juni            Är på Lindsberg

13-15 juni            Deltar på Tällberg Forum

15-16 juni            Håller i retorikkurs för mp-politiker på Lindsberg

17-19 juni            Är i GBG och hänger med min bästis

20-30 juni            Hänger på Lindsberg

30-7 juli            Almedalsvecka. Deltar i paneler och lanseringen av boken FRED!


Reklam för kommande seminarier

Postat av

Tillvaron består till stor del av Almedalsförberedelser dessa dagar men i den nära framtiden medverkar jag i två seminarier som jag gärna tipsar om:

Onsdagen den 29 maj arrangerar Folk och Försvar ett seminarium med rubriken Försvarsdebatten – ut ur mediaskuggan, in i rampljuset

Frågeställningar som ska diskuteras är bl.a. hur mediediskussionen om den svenska försvars- och säkerhetspolitiken ser ut? Vilka ämnen är det som bevakas och på vilka arenor sker det? Är det någon fråga som utelämnas och vad är det som gör att en försvars- och säkerhetspolitisk fråga får medialt utrymme? Frågor som ”enveckasförsvaret” och den ryska flygövningen har under de senaste månaderna gett försvars- och säkerhetspolitiken medial uppmärksamhet, men hur håller vi diskussionen vid liv? Vem sätter agendan i försvarsdebatten och hur når vi en diskussion som präglas av fördjupad åsikts- och kunskapsbredd?

Jag ska ge mitt perspektiv på den svenska mediebevakningen tillsammans med Erik Lagersten, informationsdirektör Försvarsmakten och Svante Werger, kommunikationsdirektör MSB

Tid och plats: Onsdag den 29 maj kl. 10.00-12.00 i Flygelsalen, Kungl. Myntkabinettet, Slottsbacken 6 i Stockholm. Man anmäler sig här.

 

Lite senare samma dag modererar jag ett seminarium om Svensk försvarsmaterielexport efter 2014 – Export till vem, och utifrån vilka kriterier?

Hans Wallmark (M), ordförande i den parlamentariska kommittén gällande översyn av exportkontrollen av krigsmateriel, inleder med att berätta om utredningens uppdrag. Därefter följer en paneldiskussion med Christer Ahlström, generaldirektör ISP, Eric Erfors, ledarskribent på Expressen, Malena Britz, forskare på Försvarshögskolan och Jan Pie, generalsekreterare Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF).

Seminariet tar sin utgångspunkt i den parlamentariska kommitté som har tillsatts med uppgift att ta fram förslag på hur exportkontrollen kan skärpas. Hur fungerar kontrollen av försvarsmaterielexport idag och vad bör vara ledande för morgondagens försvarsmaterielexport? Vilka kriterier är värda att beakta och finns det kriterier som är viktigare än andra?

Tid och plats: Onsdag den 29 maj kl. 12.00 – 13.15 (lunch 11.30 – 12.00) i Studio 3 (vån 3) på Kulturhuset. Anmälan till: hanna.kwiatkowska@teknikochsakerhet.se senast 24 maj.

 


Gör som Norge – kvotera bolagsstyrelser

Postat av

Många har genom åren uppmärksammat bristen på kvinnor i bolagsstyrelser. Ibland är en man bättre lämpad, ibland är en kvinna bättre lämpad, men eftersom kompetensen inte avgörs av könet så är det en uppenbar diskriminering när vi fortfarande har cirka tre gånger fler män än kvinnor som styrelseledamöter i börsbolag.

Den här diskrimineringen av kvinnor medför också stora kostnader för samhället när det inte blir de bäst lämpade som styr. Att försöka påverka attityder räcker uppenbarligen inte, så könskvotering blir därmed nödvändigt tills vi uppnått ett jämställt samhälle.

Inom Miljöpartiet har vi könskvoterat ända sedan partiet bildades. Således har vi också länge drivit frågan om att könskvotera börsbolagsstyrelserna. Det är positivt att allt fler nu börjar dela vår uppfattning. På nationell nivå har Norge och flera EU-länder redan lagstiftat om en undre skamgräns för hur stor andel kvinnor som måste ingå i börsbolagsstyrelser.

När EU-kommissionen förra året lyfte frågan så motsatte sig Sveriges borgerliga regering kvotering, utan att ha några alternativa lösningar. När förra jämställdhetsministern Nyamko Sabuni i januari svängde och blev för kvotering så avgick hon ett par dagar senare.

Nyligen har även Anders Borg ändrat sig och sagt att könskvotering till börsbolagsstyrelser troligen vore bra och nödvändigt. Eftersom Borg inte lär avgå i första taget, så får vi hoppas att han kan övertyga fler i regeringen så att Sverige inte hamnar allt för mycket på efterkälken. Annars får vi se fram emot att en grönare regering efter nästa val prioriterar jämställdheten högre.


FRED!

Postat av

Ibland går drömmar i uppfyllelse. Idag kändes det just så när jag och Alva Snis Sigtryggsson satt på Drop Coffee med förläggaren Louise Lindfors och äran att jobba fram förordet till boken FRED! av Dalai Lama och Stéphane Hessel. På ett sätt ger det brutal prestationsångest såklart. Det blir lite som att ”här sitter vi på ett fik och skriver förord till en bok av Gud och Gandhi… Men på ett annat sätt är allt och alla som har med den här boken att göra så mycket hjärta att inget av det destruktiva liksom får något fäste. Tänker att det finns något att ta fasta på i det här – att göra riktigt stora och bra saker men tillsammans med folk som får en att känna sig avslappnad och släppa allt ego. Vill alltid jobba så här! Tack!

20130517-184440.jpg


Några spridda tankar om tillväxt och miljö

Postat av

kopplingDet är tämligen uppenbart att vi måste förändra sättet på vilket vi lever för att skapa ett samhälle som är hållbart och värnar miljön. I korthet handlar det om att få fram en ekonomi och en livsstil som är betydligt mer resurssnål än den vi har idag. Ekonomin måste således krympa vilket förstås är oerhört främmande för en ekonomi som bygger på ständig tillväxt. I teroin kan man förstås frikoppla ekonomin från resursutnyttjandet men i praktiken har vi i alla fall inte hittills sett några tecken som tyder på att den drömmen är en realistisk sådan. Som ett minimum bör vi nog ur försiktighetssynpunkt inte ha en sådan frikoppling som ett antagande. Vi som är mer franka kan helt enkelt avfärda det som nonsens.

Den stora frågan är hur vi ska genomföra den förändringen. Jag tror inte att vi kommer att lyckas genom ren viljestyrka, mänskligheten fungerar inte på så sätt att vi kollektivt kan inse den oerhörda betydelsen av en omställning och hålla fast vid något slags åtgärdsprogram som löper över generationer. För att vara helt krass ska vi vara glada om vi inte omvänt under en sådan lång tidsperiod startar ett eller annat omfattande krig i syfte att ha ihjäl varandra.  Kommande klimatkriser kommer visserligen tvinga oss till sådana ansatser, men inte ens ganska påtagliga hot tror jag kommer kunna förändra oss om det inte sker utifrån en positiv utgångspunkt, snarare än som en uppoffring.

Jag tror vi måste hitta sätt att på ett intelligent och värdigt sätt manipulera oss själva till att ändra värderingar långsiktigt. Vi måste succesivt börja bry oss mer om varandra och våra gemensamma angelägenheter än våra privata bestyr och domäner. Målbilden för de allra flesta är idag att skapa sig ett litet kungarike av

Strävan efter lyx

Strävan efter lyx

materiellt välstånd, snarare än att bidra till att samhället fungerar så bra som möjligt för så många som möjligt. Samtidigt har kvaliteten i välfärdstjänsterna ökat dramatiskt och parallellt kraven på samhället som något som är utanför en själv och det egna ansvaret.

Dessa två utvecklingslinjer, fokus på privat materiellt välstånd och kravet på det offentliga åtagandet, är i grunden oförenliga annat än i en extrem(utopisk) tillväxtekonomi. Problemet är dels att vi inte kan ha en sådan ekonomi av hållbarhetsskäl och dels att vi de facto inte har haft det på väldigt länge. Ett symptom på detta är bland annat att skattetrycket i kommunerna nu ökar och att de höga arbetslöshetssiffrorna biter sig kvar. Så alldeles oavsett vår ambition att skapa ett hållbart samhälle har vi konflikter inbyggda i ekonomin som innebär bekymmer på lite sikt.

Lika bra kanske att försöka börja från grunden utan att för den skull rasera hela bygget, vilket förstås bildligt är omöjligt men även överfört väldigt svårt. I teorin är det så lätt att beskriva vad som ska göras men i praktiken vet vi att det är svårt att förutsäga hur människor kommer att reagera och i den mån vi kan det så får det en inte att ta glädjeskutt. Vi behöver krympa ekonomin och det materiella välståndet utan att människor förtvivlar och samhället stagnerar och rent av bliramish kaotiskt. Frågan är också vilka ”vi” är? Det ”vi” som vi har rådighet över är ju Sverige och dess befolkning. Är det möjligt att börja i ett land bara? Att bli absolut fattig är en sak men att bli det relativt är ju betydligt värre. Ensam i hela världen blir man ju som en slags sekt, Amishfolket light.

Samtidigt, någon måste ju börja och om det är svårt att tänka sig att dra igång ett sådant projekt nationellt så ter det sig ju löjeväckande otroligt att något sådant kan samordnas globalt. Nyckeln ligger i att varje förändring genuint ska uppfattas som att livet och samhället blivit kvalitativt bättre. Det får aldrig handla om uppoffring och därför kan förändringen bara ske långsamt. Åtminstone till och börja med. Det måste också finnas stödjande politiska idéer som man kan driva internationellt. För om det är så att vi i exempelvis Sverige uppfattar det som att vi faktiskt fått det bättre fast vi rent köpkraftsmässigt halkat efter så är det ett mindre problem och om vi dessutom betraktas som ett föredöme kan det ge upphov till stolthet.

Ok, dags att börja bli en smula mer konkret, vad behövs göras?

  1. Vi behöver understödja förslag och idéer som stödjer människor i att prioritera gemensamma intressen.
  2. Vi måste hitta sätt att långsamt minska den sammanlagda köpkraften i samhället.
  3. Vi måste sätta en långsiktig vision om att minimera det svenska ekologiska fotavtrycket och sjösätta ett systematiskt program för att nå dit.
  4. Utifrån detta måste vi arbeta fram en sysselsättningspolitik som gör att alla som kan och vill arbeta också ska få göra det.

Och här några exempel på vad som kan verka i den riktningen:

-         Stärkt lokal- och regional demokrati med fler verktyg att finansiera verksamheter. Inkomstskatten är trubbig och otillräcklig.

-         Succesivt sänkt normalarbetstid

-         Rättvis handel

-         Stöd till kooperativ, samfälligheter, kollektivboende, alternativa ekonomiska sammanslutningar

Några förutsättningar:

-         Det samhälle som växer fram måste vara ett samhälle där klyftorna minskar.

-         Det måste finnas en bred politisk överenskommelse om de grova dragen i förändringsarbetet men det kan råda stor variation vad gäller takt och medel.

Det är svårt att känna sig särskilt optimistisk att denna beskrivna förändring kan komma att ens påbörjas. Få delar ens analysen över att det inte går att frikoppla miljöpåverkan och storleken på ekonomin. Vissa ser inte ens miljö- och klimatfrågan som ett problem av akut karaktär, även om man förstås sällan öppet ventilerar den åsikten. Samtidigt finns det många som har en klar övertro på vad politiska åtgärder kan få för effekt och ibland drar helt fel slutsatser; bara vi förbjuder vinst i välfärden, bara den offentliga sektorn tillåts expandera, bara vi höjer skatten på fossila bränslen med 1000% eller sänker arbetstiden till sextimmar gärna med bibehållen lön…, eller inför medborgarlön m.m, så ordar det nog sig. Framförallt underskattas svårigheten med att överge tillväxtekonomin. Tillväxt är fullständigt manifest i civilisationen och understödjs kraftfullt av den mänskliga naturen.

Visionen av omställning och dess inkorporering i hela samhället är därför avgörande om vi ska ha en minsta chans att inte bara införa hållbarhet utan uthålligt över lång tid hålla fast vid ett sådant förhållningssätt. För att detta ska komma igång kravs politiskt ledarskap.Nu.

Relaterad media: Svd, DN


Vi kommer att dö som fattigpensionärer du eller jag.

Postat av

Alla brudar och icke-brudar – läs det här! Varannan kvinna blir fattigpensionär vilket betyder att vi kommer att få klara oss med mellan 4000 och 8000 SEK i månaden om inget görs!

Hur sjutton går det då till? Jo, ungefär så här:
- Var tredje kvinna arbetar deltid, jämfört med var tionde man.
- Löneskillnaden mellan män och kvinnor är cirka 3,6 miljoner kronor under en livstid.
- Kvinnor har mer utbildning och bättre studieresultat, men landar ändå i branscher och positioner där de tjänar mindre och har färre chanser till avancemang.
- Mammor tar ut 76 procent av föräldradagarna medan papporna tar ut 24 procent.
- Kvinnor utför i snitt sju veckor mer obetalt hemarbete än män per år.
- Kvinnor i alla åldrar blir sjukskriva i större utsträckning än jämnåriga män.
Unga kvinnor måste tidigt bli uppmärksamma på vad som krävs för att komma upp i en rimlig pensionsgrundande inkomst – Lika lön för lika arbete. – I genomsnitt tjänar kvinnor som jobbar heltid 14,1 procent mindre än män. Det betyder 4 400 kr mindre i plånboken per månad och att kvinnor jobbar gratis efter klockan 15.52 varje dag.

Sedan kommer kass pension som ett kvitto på ett långt och ojämställt liv.

I pensionsåldersutredningens slutbetänkande redovisas ingen statistik kopplat till könsskillnader – förutom på tre sidor (sid. 433-435). Där konstateras detta faktum. Men vad har regeringen för förslag? Var på möte med Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson imorse och inga förslag syntes till.

Detta måste få en ändring! Över min döda kropp, medsystrar, att hälften av oss skall sitta där som fattigpensionärer!

http://www.expressen.se/debatt/ojamstalldhet-tills-doden-skiljer-oss-at/


Det farligaste ögonblicket kommer med segern

Postat av

När statsminister Reinfeldt på sitt tillbakalutade sätt öppnar för budgetförstärkningar till försvaret är det många törstande i öknen som tackar för denna efterlängtade eftergift från alliansregeringen. Efter en intensiv försvarsdebatt med enveckasförsvar och ryskapåsken betraktas det som en kursändring, vilket det på sitt sätt är, i alla fall principiellt.

Själv har jag gång på gång tvärsäkert påstått att det inte kommer bli några nya pengar till Försvarsmakten och det framförallt beroende på att kursen i försvarsreformen i allt väsentligt ligger fast, att den säkerhetspolitiska analysen av framförallt Ryssland skiljer sig på ett fundamentalt sätt mellan diskussionen i offentligheten och inom regeringen/regeringskansliet samt att det – i bjärt kontrast till vad det verkat – inte har funnits något starkt internt tryck för ökade anslag inom Alliansen. Statsministern har vid upprepade tillfällen giftigt påpekat att Folkpartiet, trots högt tonläge i offentligheten, inte har rest detta krav i den innersta kretsen. Ovanpå detta finns en stark uppfattning, särskilt från finansen, om att Försvarsmakten behöver ett fortsatt starkt reformtryck.

Well, jag hade fel. Må tusen loppor hemsöka mina armhålor. Först kom öppningen på Moderaternas Sverigemöte i Karlstad i mars och sedan det upplevda löftet i partiledardebatten i Agenda. Kommentarer från försvarsministern fördjupade informationen något om vad det kan röra sig om. Fritt översatt verkar det bli ett påslag på anslaget nu i höst, men inget generellt anslagslyft, den långsiktiga ekonomin kommer man återkomma till. Socialdemokraterna kommer av allt att döma ansluta sig till regeringens förlag. De vill knappast överge den bekväma positionen att jaga regeringen ”från höger” i försvarsfrågan – i synnerhet inte i rådande opinionsläge – och vända på rollerna inför valrörelsen, men inte heller anslå mer pengar än Moderaterna. Genom en blocköverskridande överenskommelse om ett visst pengatillskott gynnas bägge parter. Argumentationen för detta samarbete kommer S och M säkerligen att finna i Försvarsberedningens junirapport, som man på något sätt måste förklara som en del av beslutsunderlaget inför budgetförstärkningen.

Anmärkningsvärt är för övrigt att många som kritiserar regeringen för att överge analys först – utgift sedan, t.ex. i samband med JAS Gripen-anskaffningen, inte är lika upprörda om besluten föregriper processen så länge som det (ur deras perspektiv) går åt rätt håll. Nåväl. Sammanfattningsvis får Moderaterna med denna manöver Folkpartiet att sitta still i båten, man möter växande intern moderat frustration och man kan hjälpligt neutralisera ”försvarsfrågan” inför valet. Det kommer bli oerhört intressant att se hur pengatillskottet motiveras.

Så långt det politiska spelet, men vad är det som står på spel? Det som oroar mig är en ny omgång av två parallella verkligheter: En som kommuniceras ut i offentligheten och en intern bland de närmast sörjande. Vi har varit med om det förr i försvars- och säkerhetspolitiken, det verkar vara en kronisk sjukdom i riket.

Jag tänker såhär: Det finns risk för att regeringen indirekt motiverar, eller i varje fall inte tillbakavisar, att man tillskjuter pengar för att stärka försvaret som ett resultat av ryskapåsken och ett mer osäkert närområde, utan att man egentligen omfattar denna tanke på djupet. Om man gör det – vilket jag återigen inte tror, är det på sitt sätt ok. Då hänger det ihop, det blir tydligt för alla och envar vad Sverige vill och man kan förhålla sig till det och rösta för en annan inriktning nästa val. Men om det inte är så, och analys och övertygelse är något annat än budskapet utåt, då går vi fortsatt kräftgång i den svensk försvarspolitik. Det som till en början kan framstå som en delseger för ”försvarsvänner” kan rentav i förlängningen visa sig kontraproduktivt.

Ponera att det rör sig om några hundra miljoner kronor som kommer presenteras som en förstärkning av försvaret men som i budgetpropositionens sällan studerade textavsnitt kryptiskt förklaras som en fullföljning av reformen. Det är inte fel i sig – Försvarsmakten behöver bl.a. hjälp med tillskott till rekrytering och generationsväxling inom ramen för personalförsörjningen – men om pengarna inte följer en strategisk övertygelse i det större perspektivet, då ryker ”satsningen” när materielinköp skjuts upp och anslagssparandet sedan går tillbaka till statskassan. Det har vi som bekant sett förut.

Med andra ord: Det blir mer lappande och lagande på en läckande reform som ingen riktigt brinner för, än en genomgående kursändring som ett resultat av incidentberedskaps- och rysslandsdiskussionen – om nu det anses motiverat.

Och därmed är vi inne på nästa fråga: Ryssland. Jag påstår som sagt att regeringskansliets bedömning av Ryssland skiljer sig väsentligt från den bild som kommuniceras i offentligheten av och inom Försvarssverige. Vi hör det via Bildt och nu i dagarna statsministern och en brutalt förenklad sammanfattning av bakgrunden till deras budskap skulle kunna lyda ungefär såhär: Vad i hela friden skulle Ryssland tjäna på att hota Sverige, EU och NATO militärt? Rysslands lugnaste fönster mot omvärlden vetter västerut, mot de man är beroende av för sin export och där lejonparten av de flöden går som måste fungera för denna export.

Food for thought vad gäller denna teoribildning återfinns bl.a. i denna färska och mycket intressanta FOI-rapport: Ett skepp kommer lastat: Ryska handelsflöden via Östersjön i ett tjugoårsperspektiv. Där står:

”Den övergripande slutsatsen (…) är att Östersjön idag är Rysslands absolut viktigaste hamnområde för det maritima handelsutbytet med utlandet, och att inga större förändringar i detta hänseende är att vänta fram till 2030. (…) Enligt rapportens uppskattningar går inte mindre än 65 procent av Rysslands export till EU-området och 31 procent av dess import därifrån via Östersjön. Med hänsyn taget enbart till sjöfartsburna transporter, är motsvarande siffror hela 75 procent respektive 85 procent.”

Men bilden av den ryska utvecklingen, framför allt vad gäller konsekvenser för Sverige, är som baken delad. Det är två läger med helt olika filter framför ögonen och olika resonanslådor i det svenska samhället. Samma skrift kan tolkas helt olika och för att ta nyss nämnda FOI-rapport som exempel skulle den lika gärna användas som argument för den ökade osäkerheten i närområdet och nya brösttoner från Öst:

”Denna rapport har försökt peka på att det inte är uteslutet att frågan om egen hamnkapacitet ur ett ryskt perspektiv är såväl politiserad som säkerhetiserad. (…) Hemtagningen av nuvarande transittrafik, om den lyckas, återskapar också just den form av handlingsfrihet för handelspolitiken som i andra sammanhang möjliggjort för Ryssland att utnyttja sina handelsrelationer som utrikespolitiskt maktinstrument. Med andra ord finns det en rad frågor som skulle kunna skapa framtida spänningar mellan Ryssland och EU och nya mönster för ekonomiskt utbyte, vilket i sin förlängning även kan påverka det politiska klimatet i Östersjöregionen.”

Sådär kan man hålla på, i fråga efter fråga, rapport efter rapport. Och dessa olika tolkningar kokas sedan ner till en politisk majoritetsuppfattning och utgör så småningom inriktningsgrund för Försvarsmakten – varefter ingen blir helt nöjd, de flesta lite lagom missnöjda och nästan samtliga övertygade om att man ändå inte kommer besluta om tillväxt eller avveckling i takt med att behoven ändras. Tolka mig rätt: Det är helt nödvändigt att riksdagens partier samverkar i fora som Försvarsberedningen och det kan jag gladeligen utveckla vid annat tillfälle.

Det jag vill säga med detta är att jag i tilltagande grad förtvivlar över möjligheten att göra praktik av den logiska och förvisso eftersträvansvärda tanken att kontinuerligt anpassa Försvarsmakten och dess stödmyndigheter efter en så nykter hotbild som möjligt. Jag lutar alltmer åt att vi ska lägga hotbildsdiskussionen åt sidan vad gäller Försvarsmaktens utformning och istället knåda fram den grundläggande militära och civila försvarsförmåga landet bör besitta alldeles oavsett hur omvärlden ser ut och hur hotbilder skiftar. Fd kommendör Christer Hägg har utvecklat resonemanget (med avstamp i marinen) i Tidskrift i Sjöväsendet (2013:1).

Jag tycker det vore mycket intressant att undersöka vad som är rimligt att kräva att vi ska kunna möta och genomföra, både civilt och militärt, ensamma och tillsammans med andra, istället för att framför allt spekulera i om och när.

I rapporten ”Säkerhet i samverkan” (Ds 2007:46) från december 2007 skrev Försvarsberedningen:

”Försvarsberedningens omvärldsanalys understryker behovet av att fortsätta utvecklingen mot ett modernt, flexibelt och interoperabelt insatsförsvar. Insatsförsvaret ska ha förmåga att kunna användas globalt, i Europa och vårt närområde samt, när så behövs, på vårt eget territorium. Tillgänglighet, flexibilitet och strategisk rörlighet ger ökad handlingsfrihet och ska vara styrande för försvarets utveckling. Ett militärt försvar som verkar i samarbete med andra utanför Sverige är ett försvar av våra centrala värden och intressen och ökar vår säkerhet. Militära förmågor som endast är utformade för insatser på det egna territoriet får svårt att användas för insatser utanför detta. Sverige fortsätter därmed transformeringen från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser.”

Jag står för varje ord fortfarande. Det vi borde utvecklat var hur det internationella och nationella hänger ihop och tryckt på hur förmåga till nationellt försvar upprätthålls genom att vidmakthålla den kompetens och organisation som krävs för att sköta uppgiften, dvs. inget upphörande med försvarsplanering och mobiliseringssystem etc.

Ett (förenklat) sätt att uttrycka det är att pendeln svängde för långt, och nu är jag rädd att den kan svänga tillbaka alltför långt åt andra hållet istället. Jag tror det vore förödande om hela debatten resulterade i ett slags åternationalisering av försvaret, t.ex. genom att internationella insatser och internationella samarbeten skärs ner till förmån för mer eller mindre symboliska åtgärder. Jag går så långt som att påstå att det vore spiken i kistan om man blickar framåt och om det är en linje som skulle vinna skulle det vara Försvarsmaktens största misstag sedan den strategiska timeouten.

Försvarsmakten ska vara efterfrågad och relevant för säkerhets- och försvarspolitiken och annars undermineras samhällets stöd i vid mening (rekrytering, skattepengar till verksamheten etc.). Det finns de som tror att en mer territoriellt inriktad Försvarsmakt skulle uppnå just det, men jag tror alltså tvärt om. Eller rättare sagt såhär: Den generation beslutsfattare som har frågan i sin hand just nu, de skulle förmodligen skriva under på det. Men nästa? Hur ser nästa generations makthavare på efterfrågan och relevans? Och hur ser blivande medarbetare i Försvarsmakten på saken?

Om inte Sverige förmår tolka det som händer nu, utan kopplingar till vad det var förut eller för den delen förhoppningar om hur det borde vara, hamnar vi ofelbart fel och får småstatens alla problem. I Finland är man t.ex. naturligtvis fortsatt uppmärksam på Ryssland, men nyligen konstaterade det finländska utrikesutskottet att en militär alliansfrihet inte längre kan förverkligas i en värld av ömsesidigt beroende och slutsatsen var att Finland mer aktivt än tidigare ska orientera sig mot internationellt samarbete.

Jag oroar mig helt enkelt för ett svenskt kontraproduktivt ”småstatsbeteende” när Ryssland bjuder upp till dans:

1. Vi borde vara smartare än att bekriga varandra med tvärsäkra rysslandsbilder – i synnerhet om man betänker Johan Wiktorins insiktsfulla ord:

”Min sammanfattande reflektion kring förändringarna i omvärlden är att vi som vill se ett starkare försvar tenderar att överskatta betydelsen av kortsiktiga skeenden, medan de som spelar ned det ryska förmågelyftet tenderar till att underskatta betydelsen av långsiktiga förändringar. Vi ser helt enkelt det vi vill se, ett känt fenomen från psykologin. Vi vet också att ständiga varningar undergräver den egna trovärdigheten och att bortviftande av indikationer ökar betydelsen och genomslaget av överraskning. Ett samhälle som bara vill reagera på Björnen sover eller Vargen kommer är ett utmärkt mål för mer eller mindre sofistikerade informationsoperationer.”

2. Ett ekonomiskt tillskott till Försvarsmakten kan som sagt vara nödvändigt i nuvarande läge, men om pengarna pressas ur systemet främst eftersom opinionsläget inte annat medger, och regeringen egentligen inte instämmer i analysen bakom behoven, riskerar man att förlora politiskt stöd i varv två och därmed skadas försvaret över tid.

Om vi nu kopplar tillbaka till Reinfeldts försvarspengar i höstbudgeten, så skulle ett tredje alternativ – vid sidan av att man antingen säger en sak utåt och en annan inåt eller på riktigt har ändrat uppfattning och ansluter sig till Folkpartiet i analysen – kunna vara att Moderaterna tar tillfället i akt och sjunger ut om det som driver dem och därmed regeringen i försvars- och säkerhetspolitiken.

Om den nuvarande reformen i huvudsak är rätt, Ryssland inte är ett större problem nu än tidigare (i alla fall inte kopplat till det militära försvaret) och man siktar på att förbereda NATO-medlemskap om man vinner valet 2014 bör man beskriva det rakt ut och ta debatten. Berätta med entusiasm och kraft om den moderata analysen och visionen! Här måste jag till min egen överraskning åberopa Johan Hakelius som jag tycker träffar mitt i prick och fångar det som hela tiden skaver och skapar frustration:

”Det räcker inte med att muttra lite irriterat om att det nog inte finns något hot just nu och att det antag¬ligen kommer att lösa sig. Det krävs sprudlande engagemang och inspirerande tillförsikt. Något positivt, inte något negativt. Ett mål, inte en avsaknad av hot.”

För de tålmodiga läsare som härdat ut hela vägen hit och nu undrar vad de läste egentligen vill jag säga följande: En upplevd ”åternationalisering ” av det militära försvaret kommer undergräva dess existens på sikt. Låt oss formulera vad vi ska klara att hantera, både civilt och militärt, oavsett hur det säkerhetspolitiska läget förändras. Vi saknar en positiv bild, en vision med tillhörande åtgärdslista över vad Sverige ska spela för roll i vår region och i världen framöver. Vi behöver agera och inte enbart reagera på Ryssland – springer vi indirekt Kremls ärenden genom våra reaktioner?

Helt säker kan man bara vara på två saker: Historien är inte slut och allt hänger ihop, men på olika sätt inberoende på vad man ser och var man står och tittar.


Framtidens kvinnliga ledare 2013

Postat av
Upptäckte just att jag är listad av Ledarna som en av Sveriges 75 främsta framtida kvinnliga ledare för andra året i rad. Grymt roligt och såpass mycket glad överraskning att jag upptäcker det när galan är i full gång. Så här mäktiga är de andra 74 personerna som bl.a. består av Linda Wallberg, Mengeng Du och Moa Wallgård! (Ni får ta en goodie-bag till mig, girls!) Här är hela listan.

fkl2013


Därför kandiderar jag till Seniorskollegiet

Postat av

Samtidigt som många medlemmar i Blekingska Nationen begav sig ut på vägarna mellan Göteborg och Lund i årets upplaga av Tandem anslogs min motnominering till Seniors på vår nations anslagstavlor. Jag har tidigare bråkat en del och ställt höga krav på de som kandiderar till högre poster och menat att de borde deklarera sin viljeinriktning redan innan det lagtima nationsmötet. För att visa att jag lever som lär kommer jag därför att dela med mig av mina tankar i detta blogginlägg. Anledningen till att jag skriver ett inlägg är för att det ska vara enkelt att sprida och diskutera med vänner och intresserade. Vi saknar ett gemensamt diskussionsforum och därför får jag hoppas att inlägget sprids med vinden och når så många som möjligt.

Men om vi ska komma till frågan någon gång – varför kandiderar jag egentligen till Senior? Jag tänkte besvara det genom ett antal frågor för precis som Sokrates menade kan vi genom frågor nå klarhet i vårt tänkande.

Vad är egentligen en Senior?

För många kanske det här i sig är en svår fråga.  Vissa som inte är tjänstemän på Blekingska Nationen kanske aldrig kommit i kontakt med Seniorsbegreppet förut. Läser man Blekingska Nationens stadgar finner man att Seniors (det är en styrelse) har det övergripande ansvaret för nationens verksamhet. De skriver instruktioner till förtroendevalda, granskar ekonomin med mera. Jag skulle vilja betrakta Seniors som främst en strategiskt styrelse.

Varför vill du bli en Senior?

Vi talar mycket om vårt ekonomiska kapital och riskerna om det någonsin börjar svikta. Nationen har varit försiktig med användningen av vårt ekonomiska medel för att kunna trygga nationens framtid. Men mitt bland allt det tror jag att vi glömt bort vårt absolut viktigaste kapital – medlemskapitalet. Som en ideell organisation där ersättning inte utbetalas för till de som engagerar sig är vi helt och fullständigt beroende av att folk vill vara en del av nationen. Vi är också beroende av att folk vill besöka vår nation och att våra medlemmar är nöjda.

Jag tror att man är villig att kämpa för det man är en del av. Jag tror att man är villig att kämpa ännu mer om man känner att man gör skillnad och jag tror att man är villig att kämpa allra hårdast om man känner att folk lyssnar på en. När jag tittar på resultatet av tjänstemannaenkäterna de senaste tre terminerna så ser jag att väldigt många inte känner att de kan påverka Seniors. Det är ett problem. Om fler kände att de kunde påverka tror jag också att de skulle ha mer att ge.

När få känner att de kan påverka förlorar vi också någonting annat. Diskussionen. Det är genom att diskutera med varandra vi finner de bästa svaren. Seniors består av kompetenta personer, men ingen nationsstyrelse har en större total kompetens än alla nationens medlemmar! Men om man som medlem känner att ingen lyssnar, att man inte kan påverka, eller om man inte ens vet vart man ska gå dör diskussionerna.

Jag vill bli Senior för att fler ska kunna känna att de blir sedda, hörda och kan påverka. Jag vill bli Senior för att vi ska diskutera mer på den här nationen. För att parafrasera en gammal sittningsdänga – Det diskuteras alldeles för lite på den här nationen!

Men hörredu, varför skulle du vara mer kompetent än de föreslagna kandidaterna?

Svaret på den frågan är enkelt. Jag tror inte att jag är mer kompetent än någon av dem, men jag tror att vi alla besitter olika kompetenser. En styrelse där alla har samma kompetens och bakgrund är en styrelse där diskussionerna inte får ta sin rätta plats. Därför är det viktigt att personer med nya kompetenser och erfarenheter hela tiden för med dem kommer nya idéer, perspektiv och förslag.

Jag må bara ha varit tjänsteman på Blekingska Nationen i två terminer, men jag har sedan jag varit tolv år gammal suttit i ett stort antal styrelser och har över tio års erfarenhet med mig från det. Jag har suttit i elevråd, startat prisvinnande miljöråd, hållit i årsmöten många gånger större än de på nationen, jobbat med internationella styrelser, genomfört medlemsdemokratiutredningar i organisationer fyra gånger större än Blekingska. Varje ny styrelse är olik den innan men erfarenheterna är alltid värdefulla. Jag tror att mitt perspektiv som en person som går direkt från tjänstemannakåren är viktigt i Seniors och jag tror att min erfarenhet från världen utanför Blekingska kan vara en nyckel för att komma med nya idéer i styrelsen.

Jag kommer att kandidera mot alla de som föreslagits till Seniorskollegiet var för sig. Anledningen till detta är att jag inte kunde motkandidera allmänt till styrelsen och jag tycker inte att det är min uppgift att välja vilka kompetenser man kan rösta in i Seniorskollegiet, det är nationsmötets uppgift.

Vad får jag om jag röstar på dig?

Du får en person som brinner för att fler ska kunna påverka mer.

Du får en person som kommer att arbeta för att inte brygga relationer mellan Seniorskollegiet och tjänstemännen utan även Seniors och nationens medlemmar.

Du får en person som vill göra det enklare att få information – Genom att se över våra informationskanaler kan vi nå fler! Nationsmötelsekallelse kan gå ut digitalt till alla, mötesinformation kan tillgängliggöras innan man kommer till mötet och genom att bjuda in till samtal kan nya perspektiv komma fram.

Du får en person som kommer finnas ute i den verksamhet som du är aktiv i. Jag tror att det är viktigt som Senior att förstå hur det är att vara tjänsteman på nationen nu.

Du får en person som kommer vara tillgänglig för dina frågor och funderingar. Jag tycker att det är positivt att fler idéer kommer fram och diskuteras. Har du en idé ser jag gärna att den lyfts till Seniors vare sig jag tycker den är god eller inte. Oftast kan diskussionerna i sig leda till något givande – en annan idé, förståelse för varför saker är som de är eller bara lättnad för att någon lyssnar.

Du får en person som vill lyfta icke-alkoholrelaterad verksamhet. Jag tror att vi som en liten mysig nation kan skapa enorma värden för icke-aktiva medlemmar genom att bjuda in dem till social verksamhet som inte är alkoholrelaterad. Saker så som idrottsutskottet, LAN-helger, bakstunder, likabehandlingsutskott är sånt som kan knyta an medlemmar till nationen utan att de måste engagera sig och jobba på någon av våra verksamheter.

Vad ska jag göra om jag har en fråga till dig?

Maila mig på Lundgrenja@gmail.com, skicka ett meddelande på Facebook (min profil är och kommer vara öppen just för sånt) eller ring mig på 070 53 57 255. Jag finns här för att svara på dina frågor.

Har du några sista ord?

Tack för att du läst min text! Jag hoppas att du diskuterar den och delar den med andra. Du måste inte hålla med mig eller vilja se mig i Seniorskollegiet, men jag tror att diskussionen ändå kan vara viktig. Prata om vad du tycker är viktigt och vilken funktion du tycker att Seniorskollegiet ska fylla. Om du är medlem på Blekingska men inte är aktiv. Kom gärna på nationsmötet och hör vad alla har att säga. Oavsett om du röstar på mig eller inte så vinner demokratin på att just du deltagit.


Postat i:Uncategorized