Ukrainas judiska arv – förnekat och förglömt

Skodan slår i backen med en duns. Vi är på ukrainska vägar nu, med pot-holes som gör bilresan extra ”spännande”. Särskilt på småvägar som denna. Vi är på väg till Lisky, en by som inte finns. Närmaste ort på kartan är den lilla byn Kozujbynzi och vi kryper fram på dess byväg. Gåsfamiljer spatserar lugnt över vägen, höns pickar vid vägkanten, kalkoner burrar upp sina fjädrar utanför gårdsgrindarna och äldre kvinnor vallar sina kor, som blänger på oss genom bilrutan. Kvinnorna med för den delen. Det här är ukrainsk landsbygd och troligen är inte mycket förändrat sedan andra världskriget (2vk). Byn Lisky har dock inte funnits alls sedan dess. Däremot finns där en av de minst 1200 massgravar som ligger mer eller mindre gömda i ukrainsk jord. Omkring 1,5 miljoner judar mördades under 2vk och merparten av dem sköts eller slogs ihjäl och kastades i massgravar som de ofta tvingats gräva själva och just här ute bland fälten finns alltså en av dessa. Vi har med oss 74-årige Vasiliy som vet var den ligger och att det finns en minnessten på platsen. Den restes av en man som, enligt Vasiliy, mirakulöst nog lyckades undfly sina föräldrars öde att bli skjutna genom att gömma sig i ett solrosfält. Med hjälp av en polsk bybo ska han ha klarat sig genom kriget och så småningom emigrerat till Israel, varifrån han kom tillbaka 1992 för att med den här stenen hedra minnet av sina föräldrar, herr och fru Wagner, skjutna och tillsammans med hundratals andra nedslängda i en massgrav den 15 november 1943.


Egen bild. Vasiliy Petrovitj Horbatyi leder oss till platsen för en massgrav i den nu icke längre existerande byn Lisky.



Platsen ligger vid en dunge som utmärker sig bland de till synes oändliga fälten. Först tror vi att vår vägvisare Vasiliy har tagit miste på plats. I kanten av dungen ligger drivor av sopor och stickande rök blåser över oss från små eldhärdar bland skräpet. En traktor skyfflar upp soporna i högar. Kan detta stämma? ÄR det här verkligen platsen där hundratals människor ligger begravda och där en minnessten finns rest? Vasiliy blir lite osäker. Det var många år sedan han var här och vegetationen har blivit högre sedan dess så minnesstenen kan ligga gömd. Efter några minuters letande hittar han den ändå bland ogräs och risiga buskage. Texten, på hebreiska och ukrainska är kortfattad och mindre känslosam än man kanske kunde anat men han har i alla fall gjort vad han kunnat för att efterlevande ska minnas åtminstone två av offren för ”Holocaust by bullets”.


Egna bilder. Minnessten över offren för ett massmord. Lika bortglömd som själva händelsen?


Det gör ont att tänka hur få det är som bryr sig. Den här massgraven har alltså förvandlats till soptipp för de omkringliggande byarna. Det är ju inte så att ingen känner till massgraven. En kvinna i Kozujbynzi pekade ut riktningen för oss och Vasiliy berättar att bönder hittar benknotor där när de arbetar vid fälten. Dessutom finns ju minnesstenen där som en påminnelse och har funnits där nästan lika länge som Ukraina har varit ett självständigt land. Ändå har man uppenbarligen funnit det lämpligt att med drivor av sopor gömma och därmed glömma ett mörkt förflutet. Eller hur ska det tolkas? Värdigt är det hur som helst inte.


Egna bilder. Platsen för en massgrav i vilken flera hundra judiska offer för ett massmord ligger. Hedrade med en soptipp!



Jag gör resan tillsammans med Maj Wechselmann som jobbar med en film om sin mamma som har en del av sitt förflutna i de här trakterna, närmare bestämt i Husiatyn i Ternopil oblast (region), knappa två mil från massgraven. Husiatyn ligger alldeles vid floden Zbruch som länge utgjorde gränsen mellan det Habsburgska Galicien och Tsarryssland. Staden kom att präglas av denna närhet och plågas av den. I och med första världskrigets utbrott och rysk ockupation påbörjades den judiska samfällighetens undergång med deportationer och pogromer och som med de nazityskt ledda ”aktionerna” definitivt och bokstavligen begravde det judiska Husiatyn. 

Egen bild. Utsikt över "sömniga" Husiatyn en varm septemberdag 2016.


Vi har tidigare den här dagen gjort ett besök vid den stora synagogan i Husiatyn. Den byggdes på 1600-talet och har av S Ansky (pseudonym använd av judisk-ryska författaren Shloyme Zanvl Rappoport 1863-1920) beskrivits som ”den ljuvligaste och mest storartade i Galicien”. Den skadades vid de båda världskrigen men renoverades under sovjetregimen och stadens museum huserade här från 1972 och fram till den ukrainska självständigheten 1991. Då tog pengarna slut och synagogan har fått förfalla så till den grad att den är på väg att bli till en ruin. Huvudporten är halvt inrasad vilket ger oss tillräcklig glugg för att kunna ta oss in och filma och ta bilder.


Egna bilder. Den stora synagogan i Husiatyn. Snart endast en ruin om inget görs för att rädda den. Troligen får det då bli utländskt kapital som får sökas. I Ukraina är det få som är intresserade.


Grafittin på väggarna och skräpet som ligger på golven visar att vi ingalunda är de första besökarna. Det vi får se är bäst beskrivet som skändning. Den mest storartade synagogan i Galicien tycks här inte tillmätas något större värde. Till skillnad från den romersk-katolska kyrkan ett par kvarter bort som står inbäddad i byggnadsställningar, uppenbarligen under renovering.





Egna bilder. Inne i Stora Synagogan i Husiatyn. Att tala om skändning är ingen överdrift. Längst ned Maj Wechselmann och fotografen Andriy i filmtagning.


Enligt officiella uppgifter finns inga judar alls kvar i staden som annars kunde ha varit pådrivande för renoveringsarbete. Vi träffar Olha Vladimirovna Hofman, direktör för det museum som flyttade ifrån synagogan när den börjat förfalla alltför mycket. Hon har i många år försökt uppmärksamma myndigheter på synagogans förfall och vädjat ända upp på regeringsnivå om en räddningsaktion, men utan gehör. Själv menar hon att stadens judar skulle sluta sig samman för att bli starkare som påtryckningsgrupp. Vi undrar förvånat om det verkligen finns judar kvar i Husiatyn och Olha förklarar att det säkerligen är så att många gift sig med ukrainare och polacker och inte vill erkänna sin judiska börd. Enligt vår fotograf Andriy därför att det här i västra Ukraina kan innebära ”problem och tråkigheter” om man offentliggör sin judiska härkomst.

De högerextrema och ultranationalistiska elementen i västra Ukraina har därmed i stort sett lyckats åstadkomma en judisk självförnekelse som skyndar på att helt utradera det judiska historiska arvet i Ukraina. Därmed avslutar de jobbet som Nazityskland påbörjade under 2vk, att göra Ukraina ”judenrein” (”rent från judar”). I den nationalistiska ideologi som nu implementeras med lag av regimen ingår att vittvätta allt som nationaliströrelsen OUN gjorde och framhäva Sovjetunionens och Rysslands förtryck mot, samt NKVD:s likvidering av, ukrainare. Det innebär att den judiska historien i bästa fall ignoreras eller förbises men i värsta fall aktivt göms eller förvrids. Det vi bevittnade i Husiatyn visar en liten del av hur detta kan te sig ”på marken”.

Just nu bedriver jag intensiv research i material som berör det här ämnet. I bästa fall får jag till en bok. I vilket fall som helst lär det bli mer i ämnet på den här bloggen. Förhoppningsvis får också Maj Wechselmann sin film om sin mamma färdiggjord. I så fall får ni troligen se en glimt av vår exkursion till Husiatyn och en fascinerande och berörande historia om ett människoöde. Håll utkik!




Moderaterna måste tydligare ta avstånd från extremism

Anna Kinberg-Batra anklagade nyligen regeringen för ”samröre med extremism (sic)” och krävde ett tydligare avståndstagande från statsminister Stefan Löfven. Det hade varit ganska enkelt att kasta tillbaka frågan, med tanke på partiets utrikespolitik och den förra regeringens (läs utrikesminister Bildts) eskapader i Östeuropa.


Om några dagar kommer det att hållas en marsch i Odessa för att högtidlighålla bildandet av SS-divisionen Galicien. Det är partiet Svobodas lokalavdelning där som arrangerar och leder marschen. I Lviv brukar Svoboda årligeni slutet av april arrangera en större sådan marsch. Jag har inte helt kunnat verifiera om den faktiskt kommer att hållas i år, men detta har gjorts åtminstone sedan 2010 om jag inte missat något. År 2013 var det hur som helst 70-årsjubileumvilket firades med särskilt eftertryck i Lviv, allt under arrangemang av bland andra partiet Svoboda.

AFP PHOTO/ YURIY DYACHYSHYN. SS-divisionen Galicias sköld, det gula lejonet mot blå fond, bärs högt i Lviv varje år. Även i år?


År 2011 talade Svobodas Jurij Michalczyszyn och deklarerade bland annat detta (fritt översatt):

”Detta är den ukrainska nationalismens huvudstad. För den kämpade också Galicien-divisionen. Men den nionde maj (Röda Arméns segerdag över Nazityskland) kommer ockupanterna. Vi måste skydda Lviv från detta avskum”

2012 trycktes det upp t-shirts med SS-Dödskallen dagen till ära och marschdeltagarna brukar också bära plakat med divisionen sköld, det gula lejonet på blå grund.

AFP PHOTO/ YURIY DYACHYSHYN. I Lviv 28 april 2013 firades 70-årsjubiléet av SS-divisionen Galicias tillkomst med heil-hälsningar och dödskalle-tröjor. Europeiska demokrater, enligt Carl Bildt. Vad med Moderaterna? 


SS-divisionen Galicien (14. Waffen-Grenadier Division der SS) bildades 1943 och bestod av ukrainare men ombildades vid slutet av kriget till första divisionen av Ukrainska Nationalarmén (UNA) men gav sig till västallierade styrkor 1945 och lyckades på så sätt undvika att bli utlämnade åt Sovjetarmén.
Framför allt judar men även civila icke-judiska polacker och ryssar mördades av divisionen under dess korta ”karriär”. Mest kända namn på orter där divisionen dragit fram är Huta-Pieniacka, Podkamień och Palikrowy. De bekämpade också partisaner i Slovakien och i gränstrakterna mellan Österrike och Slovenien under slutet av kriget.

Det Svoboda som arrangerar dessa SS-marscher tillhörde de tongivande partierna vid Euromajdan och gavs ett antal nyckelposter i den samlingsregering som tog över styret i februari 2014. När pressen trots allt ställde kritiska frågor till vår utrikesminister Carl Bildt om han själv, Sverige och EU verkligen kunde ställa sig bakom en sådan regering, svarade han att de personer han träffat från Svoboda alla var: ”europeiska demokrater som arbetar för värderingar som är våra”. En av dem Bildt med all säkerhet träffade måste i så fall ha varit Svobodas partiledare Oleg Tiahnybok som av SimonWiesenthal-centret i Jerusalem 2012 listades bland de 10 värsta antisemiterna i världen.

I det av Moderaterna så omhuldade Baltikum förekommer också Nazist-marscher som dessutom erhåller statligt stöd och en lettisk parlamentariker från ett av regeringspartierna gav nyligen prov på det antisemitiska stämningsläget i Lettland då han hävdade att ”smarta judar” utgjorde en säkerhetsrisk för landet. De årliga marscherna för Waffen-SS samlar varje år ett flertal deltagare från lettiska parlamentet, även om ministrar enligt lag är förbjudna att delta. Vilket inte hindrat justitieminister Rasnacs från att delta 2015. Rasnacs parti, Nationalalliansen, ingår för övrigt i Anders Behring Breiviks nätverk av nazister, enligt hans egen utsago. Även i Litauen förekommer marscher och nazister och extremnationalister har sedan flera år i stort sett kidnappat firandet av självständighetsdagen. Flera tusen deltagare tar över Vilnius 11 mars varje år. Enligt en artikel i Jerusalem Post har litauiska regeringar efter att ha uppnått målen att få Litauen att bli medlemmar i EU och NATO tappat alla hämningar:

“Having obtained their primary foreign policy objectives, the Conservative government lost all restraint and adopted extremist nationalistic policies, which featured the whitewashing of extensive Lithuanian complicity in Holocaust crimes, failure to punish unprosecuted local Nazi war criminals, attempts to prosecute Jewish Soviet anti- Nazi partisans on trumped-up charges of war crimes and the promotion of the canard of historical equivalency between Nazi and Communist crimes […]Another sign of the winds blowing in Vilnius during this period was the fact that among the participants in the marches, whose number increased with each passing year, were several members of the Lithuanian parliament (Seimas), including from the ruling Homeland Union Party, and that no government minister or high official ever denounced the marches and/or their racist messages”

Kan Moderaterna försvara sitt umgänge med nazister? Är det försvarbart att Moderaterna inte bara deltar i arrangemang där dessa extremister också deltar utan även aktivt och offentligt uttalar stöd för dem?

Anna Kinberg-Batra anklagade nyligen regeringen för ”samröre med extremism (sic)” och krävde ett tydligare avståndstagande från statsminister Stefan Löfven. Det hade varit ganska enkelt att kasta tillbaka frågan, med tanke på partiets utrikespolitik och den förra regeringens (läs utrikesminister Bildts) eskapader i östeuropa.

Är det mer upprörande att en minister äter middag vid samma bord som en extremistisk turk än att utrikesministern uttalat stödjer, besöker och ger rådgivning till regimer som delvis styrs av fascister och beundrare av nazi-Tyskland och SS? Samt deltar och arrangerar en och annan tillställning för dem, som jag skrev om häromdagen.

Egen bild. Nationalistisk samling kring nationalpoeten Taras Sjevtjenko, som i nästan varje ukrainsk stad av betydelse ersatt Lenin som centralt belägen staty. Hans litterära verk rymmer också verser som lägger ut texten för extrema ukrainska nationalister. Eller vad sägs om detta?: “Ge mig en polack, ge mig en jude! Det räcker inte till för mig! Ge mig en polack, låt mig spilla blodet av dessa vildar! Hav av blod. Ett hav är inte nog" (Fritt översatt)
Det måste i konsekvensens namn redas ut om Moderaterna verkligen ställer sig bakom nazianstruken extremism eller om den hållning jag redogjort för här istället beror på okunnighet och oförstånd? Eller tillåter den geopolitiska anti-ryska hållningen vilket umgänge som helst? 
Var är drevet?