Juden Raus! – Gott Nytt År från Ukraina?

Rapporter från Kiev berättar om antisemitiska talkörer på den årliga marschen till Stepan Banderas ära för att fira hans födelsedag 1 januari. En oidentifierad person skrek på tyska ”Juden Raus” (”Judarna ut”) och uppmanade marschdeltagarna att stämma in i kör. Jag noterar på facebook att en del efterlyser en reaktion från min sida eftersom jag skrivit om detta tidigare. Den kommer nu här i form av detta inlägg. Jag noterar också att många är chockade och förvånade. Själv känner jag igen de ukrainska ultranationalisternas retorik och slogans eftersom jag själv bodde i landet en tid förra vintern och följt händelserna under en längre tid. Jag ser på det Youtube-klipp som finns från marschen att Svobodas fanor vajar i marschtåget och de är ju kända sedan tidigare för antisemitiska åsikter. Deras ledare Oleg Tiahnybok är en av de mer kända antisemiterna i världen och ökänd för uttalanden. I ett tal 2004 hyllade han den ukrainska nationalistiska arméns (UPA:s) insatser under andra världskriget och deras kamp mot ”moskoviter, tyskar, judar och annat avskum som ville ta vår ukrainska stat ifrån oss”.



Stepan Bandera, födelsedagsbarnet 1 januari (1909), var själv en uttalad antisemit och hans nationalistiska organisation OUN-b (OUN splittrades före 2vk i två fraktioner, OUN-m under ledaren Melnyk och OUN-b under ledaren Bandera) stod för samma nazistiska idéer och välkomnade den tyska armén när den tågade in i Ukraina sommaren 1941 som sågs som ett givet tillfälle för OUN att förverkliga Banderas idéer om nationalistisk revolution mot Sovjetunionen. För att hälsa tyskarna välkomna hade OUN-B gett instruktioner om att låta uppföra triumfbågar i byar och städer, dekorerade med blå-gula band, ukrainska och tyska flaggor och banderoller med texter som: ”Länge Leve den Tyska Armén”, ”Länge Leve Ledaren av den Tyska Nationen Adolf Hitler”, ”Heil Hitler!” och ”Ära åt Vår Ledare [Providnyk] Stepan Bandera”.

Vid inmarschen i Lviv den 30 juni 1941 hade staden ungefär 370000 invånare, varav 160000 judar, 140000 polacker och 70000 ukrainare. Den judiska befolkningen hade dessutom fått tillskott av judar som flytt från byar som låg i vägen för tyskarna på vägen dit. Bland de tyska trupper som först anlände fanns SS-bataljonen Näktergal som helt bestod av ukrainare som skrek ”Slava Ukraini” till lokalbefolkningen vid inmarschen. Den ukrainska delen av den svarade med blommor och gav genast bataljonen namnet ”Stepan Bandera-bataljonen”. Under morgontimmarna sammansatte några av de OUN-aktivister som fanns med i den tyska truppen tillsammans med lokala aktivister, och med assistans av SS-bataljonens kommendant Roman Sjukevitj, en nationell milis. Eftersom de flesta nyblivna milismännen hade sina civila kläder på sig försågs de med armbindlar, antingen blå-gula eller vita försedda med texten National milis. Efter den 2 juli blev milisen rådgivare åt den tyska Einsatzgruppen och införlivades som polisstyrka underställd SS även om Stetsko och OUN-B fortsatte att betrakta enheten som nationell milis. Historikern Jeffrey Burds har jmf foton från milismännens ID-kort med foton från pogromen och har på detta sätt kunnat identifiera en del av dem som deltagare i denna. Ett flertal ögonvittnen har senare berättat om de armbindelsförsedda milismännen som aktiva deltagare i pogromer även på andra mindre orter i Galizien under juli månad 1941. Många ukrainare (såväl som polacker) deltog i dessa pogromer och till viss del kan de alltså betraktas som spontana och anförda av enskilda antisemitiska personer men det var också något som ingick i Banderas och OUN:s ritningar.

Bandera planerade den nationalistiska revolutionen och gav den det uttalade målet att skapa en etniskt ren ukrainsk stat och uppmanade till ”eliminering” av etniska och politiska fiender till denna stat. Mycket av dessa instruktioner finns i skriften ”Kamp och Aktiviteter för OUN i krigstider”(som han skrev tillsammans med andra OUN-ledare som Stetsko, Sjukevith och Lenkavskyi) i vilken det klart framgår vad man ville göra med judar, polacker och sovjetiska och ukrainska oppositionella. OUN-B:s aktivister begick sina krigsbrott enligt instruktioner från denna handbok.

Olika etniciteter/grupper var en viktig sak att hålla isär enligt denna handbok. De uppdelades i a) vänner; exempelvis medlemmar av förslavade nationer, och b) fiender; Moskoviter, Polacker och Judar. Utrensningen av fientliga grupper tänktes i den nya nationalstaten hanteras av säkerhetstjänsten SB (Sluzba Beszpeky) men vid själva revolutionen lades denna uppgift, enligt handboken, i händerna på den Nationella Milisen (Narodnia Militsiia). Alla vapenföra män mellan 18 och 50 år skulle rekryteras till denna milis och i brist på uniformer tilldelas armbindlar, antingen en gul-blå eller en vit med texten ”Narodnia Militsiia”. Denna milis skulle etablera lugnet i städerna och ”rensa” dem på ”Moskoviter och Judar och andra”. För judarna hade OUN-B planer som till stora delar liknade de tyska. Judarna skulle registreras för att senare kunna fösas in i ghetton och senare likvideras eller deporteras ut ur Ukraina. Medborgarna i OUN-B:s Ukraina förväntades informera milisen om var dessa kunde finna de fientliga elementen, inklusive judar.  

Den tyska krigsmakten försåg OUN med materiel och träning och två SS-bataljoner formerades, Näktergal och Roland, för att delta i attacken mot Sovjetunionen. Den ukrainska milisen organiserades i små specialgrupper (Task Forces) som tyskarna förväntade sig skulle attackera Röda Armén i ryggen när Operation Barbarossa inleddes. Det viktiga för OUN var emellertid den ukrainska revolutionen och de nybildade SS-bataljonerna kallades av dem för De Ukrainska Nationalisternas Broderskap. (s 190). OUN-B:s egna underjordiska styrkor i Ukraina var betydligt fler än de som tränats av tyskarna och uppskattas ha utgjort ungefär 30000 man, de allra flesta i västra Ukraina.

Propaganda var en viktig ingrediens i planerna för revolutionen för att mobilisera massorna. Revolutionära sånger skulle populariseras genom radiosändningar och effektiva slogans lanserades, som exempelvis: ”Död åt fienderna omkring dig – Judar och informanter”, ”Död åt Moskovit-Judisk Kommunism”, ”Stalins och Judarnas kommissarier – Nationens fiende nummer ett”, Marxism – en judisk skapelse”, Moskovit-Judisk kommunism – Nationens fiende”, ”Ukraina åt Ukrainarna” eller ”På Ukrainskt territorium – Ukrainskt styre”.

Det är alltså liknande slogans som nu skanderas i marscherna till Stepan Banderas ära. Med andra ord inte så mycket att förvånas över att de mest hängivna beundrarna av Bandera, OUN och den ukrainska nationalistiska befrielsearmén UPA nu ägnar sig åt att hålla kulten vid liv. Det som är betydligt mer upprörande är att den ukrainska staten upphöjer Stepan Bandera, OUN och UPA till officiell hjältestatus och till och med lagstiftar mot alltför kritiska beskrivningar av organisationerna och dess ledare.

Grzegorz Rossolinski-Liebe påpekar en viktig sak i sin bok om Bandera (”Stepan Bandera – The Life and Afterlife of a Ukrainian Nationalist – Fascism, Genocide, and Cult”). Han menar att om en ukrainsk domstol hade varit intresserad av att styra det självständiga Ukraina i en demokratisk och pluralistisk riktning hade de kunnat använda exempelvis publikationen ”Kamp och Aktiviteter för OUN i krigstider” för att knyta Bandera och andra OUN-B-ledare till krigsbrott för att därigenom ge ett erkännande till offren för dessa, i första hand judar och polacker, och för att ”stärka förtroendet för rättsväsende och demokrati” i landet. Istället hyllas de som nationens hjältar.

Peter Johnsson för i sin bok ”Ukraina i historien – Från äldsta tid till 2015” ett resonemang om den ukrainska skuldbördan för Förintelsen. Han påpekar att det är ”å ena sidan klart att dagens ukrainska samhälle måste […] för sig självt klargöra den egna nationens förhållande till Förintelsen på ukrainsk mark”. Men att det ”å andra sidan” är ”helt felaktigt att dra några förenklade slutsatser där hela nationen sätts på åklagarbänken”. Han hävdar också att många vittnesmål berättar om hur människor blivit ”hämtade av polisen” (underförstått ukrainsk polis) men hur de senare blivit ”räddade av en annan ukrainare som också hjälpte dem att överleva”. Min egen reflektion om denna typ av resonemang som Johnson ingalunda är ensam om är att det säkert äger sin riktighet i sak men att problemet ju inte är den ukrainska faktiska inblandningen i massavrättandet av judar, vilket är ett faktum som varken Johnsson eller andra seriösa historiker utanför Ukraina försöker förneka, utan främst den ukrainska politiska förnekelsen av denna inblandning samt det numera lagbundna hyllandet av förövarna som hjältar. Var är hyllningarna av alla dessa ukrainska ”hjälpare”? Varför bärs inte deras porträtt i parader genom Kiev och andra städer vid minnesstunder med anknytning till Förintelsen eller 2vk? Varför ges inte minnet av den judiska katastrofen plats i de städer där de levt och verkat i århundraden före kriget och utgjort en betydande del av den totala befolkningen? Till och med till den grad att detta minne skymfas genom det oreserverade hyllandet av förövarna, Bandera med flera, på museer, genom minnesmärken och statyer och annat. Inte sällan placerat på så vis att det ”skymmer” judiska minnesmärken, eller placeras mitt i ett före detta ghetto eller alldeles intill platser för massmord. Den statligt styrda vittvätt av historien och av dessa förövare som nu pågår förtar alla försök, som Johnssons, att balansera synen på den ukrainska inblandningen.

Den ukrainska staten kan svära sig fria från de antisemitiska yttringarna vid den här marschen om de vill men det är högst komprometterande att de samtidigt stiftar lagpaket som det som drevs igenom under våren 2015. Det innehåller fyra huvuddelar där en av dem, nr 2538, bär rubriken ”on the legal status and honoring the memory of participants in the struggle for independence of Ukraine in the twentieth century”. I korthet innebär den att det blir straffbart (oklart vilken typ av straff) att offentligt framföra en ”respektlös attityd” till OUN/UPA eller ”förneka legitimiteten i 1900-talets ukrainska kamp för självständighet”. Artikel 5.2 handlar om att staten ska vidta åtgärder för att öka medvetenheten om frihetskämparnas historia. Ordagrant så här:

“The State shall take measures aimed at increasing awareness and drawing public attention to the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It develops and improves curricula, textbooks, programs and activities in order to study the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It shall spread objective information in Ukraine and in the world about the struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century”.

Det vill säga Stepan Bandera och hans OUN och dess militära gren UPA. Samma organisationer som planterade den nationalistiska antisemitism som nu uttrycks på Kievs gator. På så vis blir dessa antisemitiska uttryck också ett uttryck för den ukrainska statens officiella hållning och ”Juden Raus” blir till en nyårshälsning från Ukraina som den får finna sig i att omvärlden tolkar som även deras. Det återstår att se om och när den svenska regeringen och andras inser detta och sätter press på den nuvarande ukrainska ledningen i kontakterna med den. Mig veterligt fanns det inte på agendan vid president Porosjenkos besök i Stockholm. 


Ukraina ”vänder blad”

Ukrainas (för närvarande) premiärminister Arsenij Jatsenjuk verkar ha gått i samma mediaskolning som vår egen kung. Han sa i alla fall idag att det var tid att ”vända blad”. Det vill säga han vill ha politisk fred och tycker att alla borde gräva ned stridsyxorna. Han vände sig också till president Porosjenko, som för ett par dagar sedan uppmanat honom att avgå, att han hoppas att presidenten ville stödja honom i sin position för att stabilisera läget i landet.

Trots att Jatsenjuk tagit fram fredspipan var det ingen som ville blossa med honom. Istället avgick idag också partiet Samopomichs representanter från koalitionsregeringen. Tillsammans med gårdagens avhopp från Tymosjenkos parti Batkivsjtjyna blir då koalitionsstödet för litet för att kunna bilda regeringsunderlag och en ny regeringskoalition måste därmed bildas, vare sig Jatsenjuk vill eller inte.

Kvar i koalitionen till slut blev alltså Jatsenjuks Folkfronten och, ironiskt nog, presidentens parti Porosjenkoblocket. Vars ledare Yuriy Lutsenko igår kväll uppmanade premiärministern att antingen presentera en ny regerings som kan väljas av tillräckligt många parlamentsledamöter (krävs 226 röster) eller också avgå som premiärminister. En koalitionsbroder som uppenbarligen vet hur man bäst ger en klapp på axeln.

Den av Jatsenjuk efterfrågade stabiliteten blev det alltså inte mycket med. Däremot kan man väl säga att Ukraina vänder blad. Låt se vad som finns på nästa sida. Några nedgrävda stridsyxor räknar jag däremot inte med.

Låt mig dock gissa att Folkfronten inte lär vara med i nästa koalition och att Jatsenjuk därmed inte kommer att ha någon ministerpost. Men då får Jats "vända blad" och gå vidare i livet. 


Saakasjvili – Ukrainas kronprins – Eller O-dessa män med sina stora trutar…

Redan i höstas var det flera här i Ukraina som viskade till mig att den där Saakasjvili är nog ute och fiskar efter premiärministerposten. Den där Saakasjvili är alltså Mikhail Saakasjvili, Georgiens förre president som nu är fråntagen sitt georgiska medborgarskap och är efterlyst, anklagad för förskingring, i det gamla hemlandet. Nu har han dock ”skaffat” nytt pass. Ett ukrainskt som han ”fick” av president Porosjenko som utsåg honom till guvernör i Odessa. Att det viskades om Saakasjvili redan tidigt i höstas var kanske inte så märkligt. Jatsenjuks popularitetssiffror slog i botten för länge sedan så det har hela tiden varit en tidsfråga innan han skulle tvingas avgå (senast jag kollade satt han kvar i alla fall). Det var därför Saakasjvili kunde känna tillräcklig tillförsikt med att gå ut så hårt när han anklagade snart sagt halva regeringen för korruption. Men det fanns de som trodde att det lika gärna kunde bli han själv som skulle försvinna från den ukrainska politiska scenen, lika snabbt som han kommit in.

Nu är som sagt hela den politiska makten i Ukraina ute på ett gungfly och man vet inte vem som ska gå ner sig härnäst. Tillfället är då säkert väl valt att inleda en ny offensiv. Sagt och gjort, tänkte väl Mikhail och laddade om.

Till Interfax säger han att Ukraina skulle klara sig mycket bättre utan IMF. – Dem kastade vi ut från Georgien efter ett år, hävdar han. 

Dessutom vill han göra om hela det ukrainska politiska systemet. Ja, vem kan säga att det är en dålig idé idag? Däremot har han hävdat att han inte alls är intresserad av premiärministerposten. – I en mardröm så hemsk att jag inte kan föreställa mig den, lär han ha sagt.

Det snackas väldigt mycket dock och det som förefaller säkert idag kan imorgon vara det helt motsatta. Frågan är också hur han ska ”vända upp och ned” på det politiska systemet om det inte är från en nationell maktposition? För inte tänker han sig väl väpnad kupp?

Det är dock många som spekulerat i om Saakasjvili kan vara nästa namn som premiärminister. Tidpunkten för att skapa sig ett namn är ju inte fel vald precis. Han fick fly sitt gamla land Georgien med svansen mellan benen så vad man än kan anklaga honom för så inte heller är det feghet. I synnerhet som det nya karriärlandet heter Ukraina. Det skulle inte förvåna mig mycket, trots hans egna blånekande om sina intentioner, om han dök upp i nästa regeringsbildning, eller varför inte som president?

Från Odessa - där han nu är guvernör - hör jag att han är oerhört poppis, så varför kunde inte charmen fungera i övriga landet? Men så vad har han då för något som folk faller för? Adrian Karatnycky har formulerat det så här i Foreign Policy:

” […] he has bravado; he is a vast storehouse of energy; and he is tempting Ukrainians with an easy solution to poverty and corruption — namely, him”


Ukrainskt politiskt gungfly

Jag hann inte mer än att skriva igår att det händer så mycket i Ukraina att jag knappt hinner med förrän det hände saker igen, i stort sett medan jag skrev. Jag tog upp tre snackisar i gårdagens inlägg och en av dem handlade om president Porosjenko, som har varit ifrågasatt i pressen. Framemot midnatt fick jag klart för mig att det under senaste dygnet utspelat sig ett totalt politiskt krig bakom ryggen på mig och skyndade mig att dela en artikel från BBC som förklarade att regeringen och premiärminister Jatsenjuk klarat sig från missnöjesförklaring. Märkligt nog fick artikeln av BBC rubriken ”BREAKING NEWS – Ukraine´s government falls after vote”. Raka motsatsen alltså. Antingen hade rubriksättarna inte heller hängt med i svängarna eller hade något nytt hänt? Jag var tvungen att reda ut allt för mig själv och - generös som jag är - delar jag gärna med mig till den som är intresserad. 

Häng med då!

För några dagar sedan lämnade den ukrainska regeringen sin rapport till parlamentet där de redogjorde för sina prestationer under 2015. Naturligtvis hade de uppfattningen att de varit mycket aktiva och lyckats med en hel del men att ”reformarbetet måste fortsätta”.

Den 15 februari registrerades dock i parlamentet en resolution där regeringens prestationer förklarades ”otillfredställande”. Bland partierna bakom resolutionen fanns presidentens Porosjenko-block bland andra. Regeringens rapport låg på agendan för debatt under tisdagen 16 februari (igår). En missförtroendeförklaringlåg alltså i luften. Med anklagelser om korruption och ineffektivitet i reformarbetet, avhoppande ministrar och internationell kritik (inte minst viktigt från IMF som håller hårt i pengarna tills för dem nöjaktiga resultat visas upp) och en popularitet för premiärminister Jatsenjuk och hans parti Folkfronten som sjunkit till nära noll-nivå verkade en sådan inte alls otänkbar, snarare trolig.

Samtidigt, under måndagen, sa den biträdande chefsåklagaren, Vitaly Kasko, upp sig. Normalt sett kanske ingen huvudnyhet men han gjorde det i protest mot den tidigare hårt kritiserade chefsåklagaren Viktor Shokins sätt att sköta myndigheten. Eller snarare obstruera myndighetens normala funktion. På presskonferensen levererade han sin dom:

"The General Prosecutor's Office has become a dead institution, which nobody believes is independent"

Shokins assistent avfärdade förstås anklagelserna som helt grundlösa medan USA-ambassadören Geoffrey Pyatt kallade avhoppet för ”ett bakslag för Ukrainas reformprocess”. I avskedsbrevet skriver Kasko:

”Lawlessness, not the law, rules here […] "The current leadership of the prosecutor’s office has once and for all turned it into a body where corruption dominates, and corrupt schemes are covered up”

En ganska allvarlig kritik när det gäller en åklagarmyndighet, får man ju säga. Shokin och Porosjenko har under hela hösten/vintern här fått heta “Poroshokin” i pressen, åsyftande deras sätt att använda rättsväsendet för egen vinning och för att röja undan politiska motståndare.

Vitaliy Shabunin, som är ordförande för civilorganisationen Anti-Corruption Action Center (AntAC) uttalade det hela så här, som kommentar till avhoppet:

“For half a year, Poroshenko has been more interested in controlling everyone through the Prosecutor General’s Office than in Western funding and support by Europeans and Americans without which we will lose the war (in Donbas)”

Så vad göra om man är president Porosjenko i detta utsatta läge? Jo, smart nog går han inte i försvarsställning utan istället till motattack, eller snarare ”full frontal attack”.

I ett pressmeddelande på eftermiddagen igår (tisdag) säger han sig inte vilja utnyttja sin rätt att upplösa regeringen. En åtgärd han vill ta till endast i sista hand. Vi har inte råd med politiska strider och gå till val för fjärde gången på knappt två år, fastslog han. Resurserna räckte dock till att kräva en total ombildning av regeringen såväl som premiärministerns Jatsenjuk och chefsåklagarens Shokin avgång. Det kan ju tilläggas att båda två nominerades av presidenten själv. Presidentens talesman gav följande besked:

"In order to restore trust in the government, the president asked the prosecutor general and the prime minister to quit"

Inte många timmar senare meddelade Shokin sin avgång. När husse skäller…?

Premiärministern däremot nämnde inte saken med ett ord under sitt tal till parlamentet under gårdagen.

Senare på kvällen gjordes alltså den omröstning där de som ville få igenom en misstroendeförklaring inte lyckades få ihop tillräckligt antal röster. Regeringen klarade sig alltså igenom detta med ganska många rösters marginal.

Den där resolutionen jag inledde det hela med då? Som gick ut på att förklara regeringens arbete som ”otillfredsställande”. Jo, den gick igenom.

Så nu har vi alltså en president som inte har förtroende för sin regering, ett parlament som har förtroende för sin regering men inte för dess arbete. Ett politiskt gungfly alltså.

Det är med andra ord bäst jag vänder mig om igen för att se vad som hänt bakom ryggen idag då. Här gäller det att hänga med…

Bild: Sergei Supinsky/AFP/Getty. - Hallå, det är premiärministern... tror jag...


Tre snackisar i Ukraina

Här i Ukraina händer det så mycket att jag knappt hänger med längre. En eventuell ombildning av regeringen har varit uppe till diskussion sedan i december och just nu diskuteras en ny regeringsförklaring inom den koalition partier som bildade regering efter valet, hösten 2014. En koalition som nu är på vippen att bryta ihop. Tätt sammanlänkad med detta är debatten om reformer. Reformer, reformer, reformer. Har regeringen åstadkommit tillräckligt? Vad har de gjort och vad har de inte gjort? Om frågan går till regeringsföreträdare blir förstås svaret; tillräckligt mycket. Medan andra anser att ingenting hänt. Tryck utifrån på ökad reformtakt har ökat på sistone och gör nervositeten stor inom såväl regering och parlament som hos allmänheten. Nyligen har IMF-basen Lagarde riktat en varning till Ukraina att utbetalningen av lånet på 17,5 miljarder ligger i farozonen om inte reformarbetet intensifieras och effektiviseras.

"Without a substantial new effort to invigorate governance reforms and fight corruption, it is hard to see how the IMF-supported program can continue and be successful”. (IMF-basen Christine Lagarde, Washington 10/2-16)


President Porosjenko sitter löst till?

Det här uttalandet från Lagarde gav president Porosjenko anledning att snabbt gå ut med lugnande besked till sina nervösa medborgare och centralbanken som uttryckt sin oro för vad som kommer att ske om inte IMF-lånen börjar strömma in igen. Just Porosjenko är en av de tre snackisar som just nu är bland de hetaste i Ukraina. Är han en ny Janukovytj eller inte? Den fråganställde Kyiv Post till människor på gatan och fick svar som till hälften höll med men även de som inte gjorde det hade som regel uppfattningen att han var korrupt men inte lika fördärvad som Janukovytj. Den sistnämnde är dock inget bra riktmärke kanske då han nyligen utsågs av Transparency International till världens främsta praktexempel på en korrupt ledare. 

Det har dock inte hindrat Kyiv Post från att åtminstone utse honom till ”anti-reformer of the week” förra veckan. En titel som de motiverar med att räkna upp hans konsekventa ohörsamhet mot civilsamhället, kvävt åtgärder för att införa rättssäkerhet och skyddat korrupta ämbetsmän. Dessutom hans vägran att avskeda riksåklagaren Viktor Shokin, trots att denne kritiserats hårt under hösten/vintern för att ha misslyckats att ta itu med korruptionen och en hel del annat, som bland andra Halya Coynash vid Kharkiv Human Rights Protection Group har tagit upp.

Om missnöjet med regeringen och presidenten ska rinna över i större protester och i värsta fall våldsamheter hänger antagligen på om lånen släpps igenom av IMF eller inte. Här finns antagligen en hel del geopolitiska överväganden i bakgrunden också, vilket hänger samman med den andra snackisen.


Danmarks inställning till Ukraina

Den danske utrikesministern Jensen uttalade sig till Reuters 5/2-16 om att EU inte kan fortsätta driva sin sanktionspolitik mot Ryssland om inte Ukraina ökar reformtakten och följer Minsk-överenskommelsen. Det här fick många, kanske inte minst inom EU, att undra hur det står till med sammanhållningen inom EU kring denna sanktionspolitik och hur synen på Ukraina egentligen är i Danmark. Nu har utrikesminister Jensen till Kyiv Post 8/2-16 uppgivit att han måste ha blivit fel uppfattad av Reuters och försäkrar att Danmark ställer sig bakom sanktionerna mot Ryssland. Han säger också följande:

”Russia is the aggressor and should live up to the Minsk agreement.” Denmark’s support of sanctions against Russia will continue until President Vladimir Putin calls off his war against Ukraine and returns Crimea […] Ukraine has done so much it deserves help, it is also in the interests of Europe to help Ukraine […] Ukraine needs to fulfill requirements of the Minsk process. As long as Ukraine keeps up its part, I am sure that the European Union will stand united.”

Jag har naturligtvis inga uppgifter om vad som ligger bakom Jensens “tillrättaläggande” men det är tydligt att han varit angelägen att göra ett sådant. Det är också intressant att notera att Kyiv Post i dagarna publicerat åtminstone två positiva artiklar om Danmark där de framhålls dels som förebild, och dels som viktig investerare.

Det ligger mycket i potten för både Ukraina och EU. För Ukraina handlar det om ekonomin medan det för EU mest handlar om geopolitik eller säkerhetspolitik om man så vill. För EU gäller det att hålla samman kring det narrativ som den danske utrikesministern ger uttryck för här ovan och för Ukraina är det viktigt att betona att just denna bild står orubbad. Det kan vara värt att notera när man bedömer innehållet i nyhetsflödet från Ukraina. Det där med den dåliga ukrainska ekonomin kan illustreras på många sätt. Valutan Hryvnias värde exempelvis. Jag får idag ca 3000 UHR för 100 EUR medan jag i november fick ca 2600 UHR. Många frågar sig hur lågt värdet kan sjunka. Ett annat sätt är att titta på arméns förhållanden. Det leder oss in på den sista snackisen.


Ukrainska armén djup nere i dyn

I ukrainsk tv har bilderna från Mykolaiv (på ryska Nikolaev) flimrat förbi under en veckas tid. Den 8 februari bestämde sig ett antal soldater vid 53:e infanteribrigaden för att lämna lervällingen på deras förläggning och marschera tre mil in till Mykolaivs militära åklagarkontor för att framföra sina klagomål på sina levnadsförhållanden. Madrasserna de ligger på är fulla med löss, medicinerna har passerat bäst-före-datum, för att få färskvatten tvingas de ibland koka snö, senast de kunde duscha var 25 december, ruttna grönsaker och mögligt bröd, taken läcker in regnvatten, första-hjälpen utrustning är upp till 50 år gamla med mera. Vinterutrustning som varma underkläder och kängor får de bekosta själva eller förlita sig på insamlade hjälpsändningar från frivilliga. Hjälpsändningar som dessutom till stor del sägs försvinna ut från anläggningen, oklart vart.  

Den militära åklagaren har lovat att ”titta på saken” och att de ”skyldiga kommer att straffas”. Det är ungefär så det brukar låta här. Det är inte alltid det händer något därefter, för att uttrycka det lite snällt. Det är dock väl känt sedan tidigare att den ukrainska armén varit i dåligt skick och att utrustningen varit undermålig. De frivilligas bidrag till fronten har sedan striderna bröt ut våren 2014 varit kanske helt avgörande för soldaternas stridsduglighet. Nu, snart två år senare, har pengar strömmat till från utländska donatorer och en stor del av den ukrainska budgeten går till försvaret. Det är uppenbarligen inget som kommit soldaterna i Mykolaiv till del. Frågan är hur tillståndet är för övriga arméenheter? Om de befinner sig lika djupt nere i dyn som 53:e infanteribrigaden, och som den ukrainska ekonomin?

Ukrainas regering på väg att rasa ihop?

Den ukrainska regeringen har nyligen drabbats av ett svidande avhopp och nya rapporter om avhopp från vice-ministrar och upprörda kommentarer trillar nu in på löpande band från nyhetsbyråerna. Såvitt jag kan se har detta dock inte nått de svenska tidningsdrakarna (eller också inser de inte allvaret i det som skett) så jag tänker att det kan vara på sin plats med lite uppdatering.

I onsdags avgick ekonomiministern Aivaras Abromavicius eftersom han inte ville bli en marionett för korrupta intressen och med anklagelserna särskilt riktade mot en av presidenten Porosjenkos närmaste allierade, Igor Kononenko som enligt Abromavicius ska ha försökt sätta press på hans ministerium för att få inflytande över chefstillsättningar på departementet samt i statliga företag. Den före detta ekonomiministerns avgångsbrev är publicerat i Kyiv Post och det börjar enligt nedan:

“It has become clear that any kind of systemic reform is decisively blocked. It is more than the mere lack of support or political will.
These are concrete actions aiming to paralyse our reform efforts, ranging from a sudden removal of my security detail to the pressure to appoint questionable individuals to my team or to key positions in state-owned enterprises.
I can only interpret these actions as a persistent attempt to exert control over the flow of money generated by the state-owned enterprises, especially NAK Naftogaz and the defense industry.
I refuse to be part of this system.

Neither me nor my team are prepared to serve as a cover-up for the schemes, old or new, that have been set up in the private interest of particular political or business players.”
Längre ned i brevet kommer anklagelserna mot Kononenko:
“Neither me nor my team have any desire to serve as a cover-up for the covert corruption, or become puppets for those who, very much like the “old” government, are trying to exercise control over the flow of public funds.
I am not willing to travel to Davos and talk about our successes to international investors and partners, all the while knowing that certain individuals are scheming to pursue their own interests behind my back.
These people have names. Particularly, I would like to name one today. The name is Igor Kononenko.
Despite representing the political party that had nominated me for my post, lately he has been bent on obstructing our efforts.”
Och ytterligare en bit längre ned framgår antydningen att presidenten ska ha varit inblandad:

Through a crony of his in the Parliament, Mr. Kononenko attempted to influence key appointments in the state-owned Derzhzovnishinform, in metal powder factories, and the National Accreditation Agency.
This entire rampage culminated in Mr. Kononenko’s desire to have his personal deputy minister of economy – one responsible for Naftogaz and other state-owned companies.
His candidate simply showed up with a complete set of documentation, and told me: “I want to be your deputy. I’m part of Kononenko’s team, and my appointment was approved upstairs.”
Following this conversation, I received a call from the President’s Administration, whereby I was emphatically suggested to hire this individual, as well as another one, who would take the position of my deputy in charge of defense industry.”

Premiärminister Jatsenjuk slår ifrån sig kritiken från Abromavicius som ett försök att smutskasta regeringen med syfte att dölja ekonomiministerns egna brister I reformarbetet. Talmannen för parlamentet, Groisman, inser dock allvaret i situationen och har tagit upp frågan om ombildning av regeringen.

En av parlamentsledamöterna för premiärministerns parti Folkfronten, Leonid Yemets, kallar avhoppet för en “katastrof” i ett uttalande till Reuters och förklara varför; "Think about it: how can we now talk with our partners in the West, with our donors, after the minister comes out and says that the deputy head of the president's faction is corrupt. Who will want to speak with us after this?”, säger han till Reuters.  

IMF-pengar ligger nu i riskzonen enligt många bedömare här i Ukraina och den folkomröstning som ska hållas i Nederländerna i början av april om Ukrainas anslutningsavtal till EU lär ha fått bränsle till nej-sidan. Varför ska EU-ländernas befolkningar betala skatter som sedan går till ukrainsk korruption och oligarker?

Litauen har varit en av de stora supportrarna av den regering som tog över efter Euromajdan och litauern Abromavicius fick ukrainskt medborgarskap efter ett särskilt beslut från president Porosjenko själv för att kunna tillträda som minister i regeringen. Hans uppseendeväckande avgång är således också en enorm prestigeförlust för Ukraina .Enligt färska uppgifter har också nio Ukraina-ambassadörer, med franska Isabelle Dumont i spetsen, i ett offentlig uttalande framhållit sitt stöd till Abromavicius vilket visar att de troligen haft löpande information om missförhållandena.
 

Den politiska skadan är svår att överblicka i nuläget men vad händer om EU och några av presidentkandidaterna i USA börjar reagera över det ukrainska agerandet och tröttnar på att stötta Ukraina? Om de börjar känna att de har gått på världens blåsning och att den ukrainska korruptionen bara fortgår som under Janukovytj och att maktskiftet efter Euromajdan verkligen är att betrakta som en kupp som skulle bringa nya makthavare till köttgrytorna?