Kulturellt folkmord i Ukraina (?)

I SvT igår sändes ett intressant program om vandalism av kultur, Kriget mot kulturen”. I programmet säger författaren Robert Bevan:


”Människor är människor på en plats. Deras historia, deras identitet, idéerna om vilka de är, formas på en plats. Så platsen har stor betydelse. Byggnaderna är en del av vilka de är”

Programmet tar avstamp i Raphael Lemkins gärning på området brott mot mänskligheten. Lemkin, polsk-judisk (född i Ryssland 1900) jurist som 1944 lanserade uttrycket Genocide/Folkmord. Förintelsen visade att det behövdes ett juridiskt instrument för att förebygga och bestraffa brott av den här typen. En aspekt på brott mot mänskligheten han ännu inte fått gehör för är dock kulturell förstörelse. Redan 1933 föreslog han ett folkmordsbegrepp som omfattar två delar, både våld gentemot människor (barbari) och vandalism av kulturella föremål och platser. 

Det finns egentligen ingen vedertagen definition av begreppet Kulturellt folkmord/Cultural Genocide men ett bra exempel jag sett på flera håll är det följande, om det tyska angreppet på polsk kultur, vilket inte alls enbart handlade om att förstöra byggnader. Det lyder enligt följande:

”As part of a wider effort to destroy the Polish culture, the Germans during the Second World War closed or destroyed universities, high schools, museums, libraries, and scientific laboratories, and demolished hundreds of monuments to national heroes as a form of cultural genocide. To prevent the birth of a new generation of educated Poles, German officials decreed that the schooling of Polish children should end with elementary education. In a May 1940 memorandum, Heinrich Himmler wrote: "The sole goal of this schooling is to teach them simple arithmetic, nothing above the number 500; writing one's name; and the doctrine that it is divine law to obey the Germans. I do not think that reading is desirable." These efforts well along with general massacres of Polish intelligentsia, such as at Piaśnica Wielka where 12,000 intelligentsia were killed.” (Källa: United States Holocaust Memorial Museum, en pamflett med titeln “POLES”)

När jag ser tv-programmet och läser ovanstående text tänker jag på vad som händer i dagens Ukraina. Dels pågår just nu i det tysta, medan allas uppmärksamhet är riktad åt Putins Ryssland, en kulturell revolution och samtidigt delvis en historisk-kulturell revision. Väldigt få uppmärksammar detta, dels för att Ukraina ses som ett offer för rysk imperialism, såväl historiskt som i den konflikt som pågår idag, men också för att väldigt få vet hur Ukraina ser ut och vad som händer där utanför slagfälten i östra delen av landet.

Det är främst två saker jag tänker på och ska försöka redogöra för helt kort. Dels är det landets judiska historia och kultur som befinner sig i raskt förfall. För hundra år sedan befann sig ungefär 80 % av världens judiska befolkning i det som nu är Polen och Ukraina. I Galizien var den judiska närvaron i många byar och städer dominerande, med befolkningsandelar på mellan 30-70 %. Synagogor och andra judiska byggnader fanns överallt i det som nu är Ukraina, men som förut varit Polen, Sovjet, Ryssland eller Österrike-Ungern. Men judarnas tillhörighet till Ukraina går tillbaka ända till 300-talet, det vill säga långt innan det medeltida Kiev-Rus som ukrainarna själva brukar hävda att de har sina nationella rötter. Den nazistiska skövlingen av Östeuropa och Förintelsen är naturligtvis orsaken till att hela den här Shtetl-kulturen försvann. Många synagogor brändes ned eller sprängdes i luften. En hel del har dock stått kvar men under den långa perioden under Sovjetunionen förfallit eller tagits i bruk för andra ändamål än religiös verksamhet. Efter det att Ukraina blev självständigt 1991 har förfallet fortsatt. I den mån synagogor och andra byggnader har renoverats eller återuppförts har det så gott som uteslutande kunnat ske på utländska initiativ och med utländska finansiärer, alternativt judiska organisationer och samfund inom Ukraina. Den ukrainska staten har visat nära nog totalt ointresse.

Det här slog mig redan när jag första gången kom till Tjernivtsi 2014 och besökte den judiska begravningsplatsen med det magnifika men helt förfallna Ceremonihuset. Rykten säger att en upprustning kan komma genom tyska finansiärer och att Ceremonihuset ska göras till museum, men det är ännu oklart om det kommer att bli verklighet. Till dess ser det ut så här:






En av Tjernivtsis förorter heter Sadhora och är en historisk plats av stor betydelse för de många Chassidiska judar som fanns i Ukraina före världskrigen. Det hette då Sadagora och troende vallfärdade från hela världen för att få råd av Rebben Friedmann. Den lilla staden dominerades helt av judiska anhängare till denna judiska gren och Friedmanns "hov". Följaktligen finns en stor begravningsplats i utkanten av orten. Den är minst lika förfallen som den i Tjernivtsi:





Samma förfall såg jag nyligen vid ett besök till Husiatyn, som jag skrivit om tidigare. Synagogan från 1600-talet är på väg att falla ihop och används numera endast av de lokala ungdomarna som klottrar juvenila kärleksförklaringar och annat på dess väggar. Vi vågade oss, trots rasrisk, in i synagogan och så här ser det ut därinne:







Det judiska folk som bodde i Ukraina lyckades Nazityskland med benägen hjälp av ukrainare (jag kommer till det senare) närapå utrota. Uppemot 1,5 miljoner judar ligger nu i massgravar runtom i landet, de flesta skjutna med nackskott liggande i lager på lager i gropar de ofta själva tvingades att gräva. En del av dessa massgravar är markerade, många inte alls. Nya upptäcks fortfarande. Ingen vet riktigt hur många som finns men minst 1200 har hittats. En av dessa massgravar besökte jag nyligen utanför Husiatyn (se länk ovan). Den ser ut så här:



En kommunal soptipp huserar på platsen och minnesmärket som en överlevare rest till minne av sina föräldrar som mördades på denna plats växer sakta igen.

En liknande syn möter mig i Tjernivtsi. Det finns förvisso en minnessten i närheten med massgraven ligger i en slänt med skräp som enda markering och stadens råd gör ingenting för att ge platsen den värdighet den förtjänar. Det får privatpersoner ta hand om. Så här såg det ut i januari 2016:




Detta går naturligtvis inte att jämföra med den förstörelse som krigshandlingar orsakar; som bron i Mostar (Stari Most), eller Nationalbiblioteket i Sarajevo, eller Umayyad-moskén i Aleppo med minaret från 1090 som nu rasat samman, eller 3000 år gamla statyer i Mosul etc. Snarare är det passiviteten som skulle kunna tolkas som ett brott enligt Lemkins principer. En långsam förstörelse av en med landet så historiskt starkt förknippad kultur, den judiska. Jag kan se att jämförelsen haltar något. Men sett över tid är det hur som helst en kulturförstörelse som möjligen inte är avsiktlig. Snarare tror jag det handlar om ointresse. Det är ukrainsk kultur och det ukrainska språket som nu ska bygga den ukrainska identiteten. Ryska språket och rysk kultur får nu träda tillbaka och man kan fråga sig är hur effektiv den här politiken är för att ena landet. Men den innebär också att minoriteters kultur hamnar ännu mer i skymundan. Den judiska borde ha en given plats i det ukrainska kulturella identitetsbygget men lämnas åt sitt öde.

Intimt samman med detta hör också den ukrainska historierevisionism som pågår för fullt, men som sagt i det tysta, eftersom vi i väst får så oerhört lite information om det genom etablerade medier. Från rysk media finns desto mer men den har vi fått lära oss alltid far med osanning. Det gör den också ofta men långt ifrån alltid. Däremot är tonläget nu så uppskruvat att det blir svårt att ta många nyhetsinslag och artiklar på allvar, även om de kan innehålla intressanta korn av sanning som skulle kunna belysas med en lite annorlunda approach än en megafonjournalistisk.

I Ukraina idag välts statyer över ända och i dess ställe reser man nya föreställande Stepan Bandera, gator döps om till Banderagatan eller andra namn förknippade med den nationalistiska rörelsen OUN och dess väpnade armé UPA som under andra världskriget inte bara slogs för en ukrainsk självständig stat utan också hjälpte tyskarna att skjuta alla dessa 1,5 miljoner judar som nu ligger i alla dessa massgravar eller transportera dem till tågen som förde till dödslägren (främst Belsec i de ukrainska judarnas fall) och som också ofta tjänstgjorde som lägervakter. OUN:s uttalade mål var en ”ren ukrainsk nation” fri från polacker, judar och ryssar. Den tyska invasionen av Sovjetunionen sågs som ett utmärkt tillfälle att förverkliga självständighetsdrömmen och Jaroslav Stetsko (Bandera satt i Krakow och följde utvecklingen) följde med de Nazityska trupperna som delvis bestod av två SS-bataljoner (Näktergal och Roland) med uteslutande ukrainska rekryter i leden. Den 30 juni 1941 invaderade trupperna Lviv och Stetsko utropade den ukrainska självständigheten samma dag med en proklamation som innehöll följande rader där han fastställer att Ukraina ska samarbeta med vad han kallade:

”[…] det Nationalsocialistiska, storartade Tyskland, som, under Adolf Hitlers ledarskap, är i färd med att etablera en ny ordning i Europa och världen, och som hjälper den ukrainska nationen att frigöra sig från Moskovitisk ockupation”

Det är den här delen av självständighetskampen som den ukrainska staten nu vill att folket ska glömma eller som helt enkelt förnekasoch som i lag fastställts inte får framhållas. Hjältenarrativet få inte ifrågasättas och i skolorna har historieundervisningen reviderats. Enligt uppgifter har 1500 historielärare fått lämna sina jobb eller officiellt sagt upp sig. 

Gator döps om på löpande band och flera av dem får namnet Banderagatan, vilket i fallet med Kiev orsakade en smärre diplomatisk kris mellan Polen och Ukraina, eftersom Bandera förknippas med OUN:s väpnade gren UPA som ägnade sig åt etnisk rensning och massmord även på polacker i regionen Volhynien under andra världskrigets andra hälft.

Ukraina vill förstås inte förknippas med massmördare och i synnerhet inte med Nazityskland. Till minne av Förintelsen hölls därför nyligen en stor ceremoni vid Babyn Jar i utkanten av Kiev. En plats där ungefär 33000 judar sköts på bara några dagar i slutet av september 1941. I år var det 75 års-minnet av detta massmord och den ukrainska staten satsade ambitiösare än någonsin för att visa att de platsar i EU och håller de ”europeiska värderingarna” högt. Seminarier och filmvisningar och andra kringevenemang ordnades lite runtom och på själva mordplatsen hade internationella högdjur bjudits in, bland andra israeliska presidenten Reuven Revlin.

Det gick nu inte riktigt som de ukrainska värdarna hade hoppats eftersom Revlin ”ofint” nog påminde dem om en liten detalj. Han sa bland annat så här i sitt tal:

“Many collaborators to the crimes were Ukrainians. And among them, the fighters of the OUN — who mocked the Jews, killed them, and in many cases handed them over to the Germans — particularly distinguished themselves.”

Bogdan Chervak, den nuvarande ledaren för OUN, som ännu finns kvar som en politisk intresseorganisation, reagerade med indignation på sin FB-sida:

“What the President of the State of Israel did in Parliament today can be unambiguously interpreted as a spit in the soul of Ukrainians. To accuse the OUN of [taking part in] the Holocaust, and during parliamentary hearings for the 75th anniversary of Babi Yar, no less, is to disrespect the Ukrainian nation.”

Vladimir Viatrovych, chefen för UINR (Ukrainian Institute for National Remembrance), och den ledande vittvättaren av den ukrainska andra världskrigshistorien kommenterade också på sin FB-sida:

”Unfortunately, the president of Israel repeated the Soviet myth about the OUN’s participation in the Holocaust”

Det här framgår av en artikel i Foreign Policy skriven av Josh Cohen som helt riktigt konstaterar:

”But without the kind of confrontation he sparked, it would impossible to frankly discuss this darker side of Ukrainian history. And if it doesn’t honestly reckon with its past, Ukraine is in danger of enshrining a mirror image of the history-blind chauvinism that predominates in neighboring Russia […] But exalting the OUN as only good, in opposition to its Russian portrayal as evil, is simply a mirror image, and no nearer to the historical truth. Any gray area is lost — the very area that Ukraine must focus on to grow its newfound democratic civic identity”.

Den ukrainska staten försöker hålla två linjer samtidigt. En patriotisk inrikeslinje som är blind för svarta fläckar och tecknar allt negativt som sovjetisk propaganda, och en internationell image av ett land som är på väg in i den Västeuropeiska gemenskapen där europeiska värderingar råder. Om Ukraina verkligen vill träda in i den värmen bör de genast börja bearbeta sin historia på ett helt annat sätt än de nu gör och lyfta fram helt andra identitetsskapande förebilder än de nu gör. Varför inte de 2544 ukrainare som faktiskt hjälpte judar att undfly krigets massakrer och som av Yad Vashem hedrats med utnämningen ”Righteous among the Nations”?