Dagbok från ukrainska vägar 8


Chisinaus skönhet och motsägelsefulla motsättningar

Vi har kommit till Moldaviens huvudstad Chisinau på vår tur genom Ukraina/Moldavien. Som jag skrev i förra dagboksanteckningen var det en guppig resa på den ukrainska sidan. Vår Toyota hade börjat gnissla betänkligt och oroade över bromsarna blev vår första "sevärdhet" här Toyotas Servicecenter i utkanten av centrum. Det är med vis oro man anlitar mekaniker i ett annat land. Blir jobbet gjort och vad kommer det att kosta? Oron visar sig totalt obefogad. Vi möts genast av en trevlig yngre man som testkör bilen ett par varv runt kvarteret och vi bjuds sedan att ta en kopp kaffe och slå oss ned medan bilen servas. Där har vi panoramafönster mot servicehallen som är en av de renaste jag sett. Förvisso brukar man sällan se dem. Det här är transparent också. Vi kan se att de jobbar med bilen och ungefär vad de gör. Efter en halvtimme blir vi hämtade av "vår" kille och han visar vad som troligen framkallar gnisselljudet och att de kan åtgärda det men saknar reservdelen för det så det tar ett par veckor, men förklarar också att de kollat och att det inte är några fel på bromsarna. Vi kan alltså tryggt köra vidare och för leva med lite gnissel. Den här utmärkta servicen kostar oss ca 100 kr. Trevligt och snabbt bemötande ingick. För övrigt något som i högsta grad gäller även personalen på vårt hotell. Unga och tillmötesgående och med goda engelskakunskaper och dessutom rysktalande. Enligt min rysktalande sambo en mycket ren och lättfattlig ryska. Samma reflektion gäller för personalen på restaurangen där vi intog middag igår. Det finns en sorts lätthet här som jag inte alltid känner i Ukraina. Nu har vi varit här i ett dygn så det är för tidigt att egentligen göra sig en rättvisande uppfattning om det här men det är känslan som dominerar just nu, förstahandsintrycket. Chisinaus skönhet ligger främst i folkets bemötande än i själva stadens prakt.

Egen bild. Utmärkt service i Moldavien för bilar som fått sig en törn av de ukrainska vägarna. Hmm, kan det vara ett bilateralt avtal länderna emellan?


Det är vår varmaste dag hittills under vårt biltur och vi är nöjda med att vandra i ett par av alla de parker som finns i Chisinau. Jag vill inte säga att den här staden är vacker men den har en hel del grönområden. Tyvärr ännu inte så gröna som de kommer att bli om ett par veckor då våren troligen gjort sin entré på allvar här. Det är många monument och tunga kolossbyggnader av officiell karaktär och funktion. Vi dras, som vanligt, till de mindre gatorna och de mindre husen av lite udda art och i slitnare skick. De känns mer själfulla och fantasieggande och det finns en skönhet i åldrandet som jag personligen är väldigt svag för. Etnografiska museet är emellertid en intressant byggnad i orientalisk stil som jag först trodde var en synagoga. Det har den dock aldrig varit men det hade inte varit särskilt märkligt om så vore. Här har funnits en stor judisk community tidigare som ett tag utgjorde halva befolkningen i det Chisinau som var huvudstad i Bessarabien. Denna judiska gemenskap försvann vid andra världskriget som på alla andra ställen i Europa. Antisemitism var dock inget nytt
påfund som kom med Nazityskland. Pogromen här 1903 beskrevs av utländska samtida journalister
som chockerande grymma och avskyvärda och ytterligare en ägde rum 1905 liksom på många ställen i Ryssland och blev avgörande för många judar att lämna Europa för USA eller Palestina. Det är svårt att förstå var allt detta hat kom ifrån när man möter människorna här idag och alla verkar så öppna och vänliga. Det är lätt att bli förledd att tro att allt är frid och fröjd.











Egna bilder. Stadsvandring i Chisinau.

Egen bild. Etnografiska museet i Chisinau är en intressant byggnad från början av 1900-talet.


Egen bild. Sovjetunionen är mer närvarande i den urbana miljön i Chisinau än i åtminstone västra Ukraina. Dessutom även ideologiskt.


Det kan då också vara lätt att glömma att det här rådde revolutionsstämning så sent som för ett par månader sedan på grund av en korruptionsskandal som utgick från regeringskretsar. Jag skrev om detta på den här bloggen. Moldavien har många likheter med Ukraina rent politiskt och ungefär hälften av befolkningen vill att Moldavien närmar sig EU medan den andra hälften hellre rör sig mot Ryssland. Grafitti på väggar i stadens centrala delar antyder politiska motsättningar och
mycket kretsar kring EU och USA. Jag går förresten förbi USA:s ambassad och tar en bild men blir
tillrättavisad av en vakt (amerikansk tror jag) att fotografering av byggnaden "is not allowed". Jag tog den ändå och obstinat som jag är lägger jag ut den här nedan trots att de inte ville ni skulle få se den.

Egen bild. Moldaviens finansdepartement. Uppenbarligen redan medlem av EU. Folket är dock inte helt med på noterna.









Egna bilder. Grafitti och fasadkonstverk är en vanlig syn i Chisinau.

Egen bild. USA:s ambassad i Chisinau. Men säg inget till amerikanarna...


De politiska motsättningarna är djupgående här och så sent som i slutet sv januari stormade tiotusentals demonstranter parlamentsbyggnaden och utanför denna har ett hundratal slagit tältläger i protest mot regeringen och presidenten. Banderollerna kring tältlägret har slogans som "Vi är folket", "Oligarkfritt Moldavien" och om att Euroalliansen är "dynga" eller liknande. Enligt många har den pro-EU allians som kom till makten 2009/10 lett till en ökad makt och rikedom för oligarker medan vanligt folks levnadsstandard har sänkts. Här protesterar man alltså mot regeringens misslyckande att genomföra reformer och stävja korruptionen, precis som i Ukraina, men medan många där ropar på EU är det tvärtom här. EU har förlorat i popularitet och de som protesterar utanför parlamentet när jag går förbi är främst socialister. Två grannländer med liknande problematik och ändå så olika.










Egna bilder. Oligarkfritt Moldavien och Vi är folket är några slogans som är skrivet på tältockupanternas banderoller. Nästan alla har kamouflageuniformer så jag får känslan av att vara tillbaka i Ukraina. De här är dock socialister och anti-EU till skillnad från de kamouflageklädda i västra Ukraina.





Dagbok från ukrainska vägar 7


Från Akkerman till Chisinau

Intrycket av Bilhorod-Dnistrovskiy igår kväll i dimdiset blev nog lite väl negativt. En promenad kring den äldre delen och med lite klarare sikt gav oss en aning av hur stället kan se ut en fin vårdag. Den har tyvärr inte riktigt anlänt så vi får en viss lågsäsongsprägel på allting här. Fördelen är att vi får fortet Akkerman helt för oss själva, alla nio hektar. Här har funnits en boplats i minst 2500 år tror man då den antika grekiska staden Tyras låg här. Utgrävningar håller så smått på att påbörjas framför fortet.


Egna bilder. Bilhorod-Dnistrovskiy idag, Akkerman igår och Tyras för 2500 år sedan.

Akkerman var namnet på hela staden före första världskriget, blev sedan Cetatea Alba under rumänskt styre och sedan Akkerman igen 1940 när ryssarna tog över igen ett tag men fick sitt nuvarande namn 1944 när ryssarna var tillbaka. Fort har det funnits i mer än tusen år på den plats den intar nu, på höjden ovanför vattnet. Tidigare tillhörde det bland andra Genovese och bar då namnet
Moncastro. Sitt nuvarande utseende fick det dock på 1400-talet då turkarna byggde dessa murar och
torn. En minaret står också kvar på borggården som minner om att detta var ett turkiskt fäste. Här i
Ukraina rör man sig i stort sett längs med frontlinjen mellan det Osmanska imperiet och den kristna trons försvarare, som dock har haft skiftande nationaliteter. Till slut annekterades området av Ryssland 1806 i samma veva som Odessa. Det lämnades dock tillbaka en tid innan det blev ryskt definitivt 1812.






























Egna bilder. Staden Bilhorod-Dnistrovskiy är tämligen ordinär men fortet är oerhört väl bevarat och klart sevärt även för den minimalt historieintresserade (Det är alltså inte det som är på bilden längst ned). Minareten påminner om att här funnits en moské och att det var turkarna som höll fortet och staden Akkerman under cirka 400 år. Utgrävningar pågår nu för att hitta spår sv den grekiska staden Tyras.



Turkarna lyckades dock försvara platsen mot kosackernas attacker. Idag är det dock ukrainskt och under vår korta promenad i staden hör vi nationalsången spelas i högtalare en liten bit från parken som åtminstone på vår karta heter Leninparken (!). Det är stort möte och någon form av minneshögtid intill (den obligatoriska) Sjevtjenko-statyn. Den svart-röda OUN-UPA fanan vajar tillsammans med den ukrainska som försetts med EU-stjärnor. Det är första gången jag ser faktiskt. Det är väl någon form av önsketänkande då det bör dröja minst tio-femton år innan Ukraina kan komma på fråga som medlem. Men hjältar hyllas det hur som helst framgår tydligt.






Egna bilder. Nationalistiskt möte med nationalsång och ukrainsk flagga med EU-stjärnor!? Det är förstås Taras Sjevtjenko som gömmer sig bakom röd-svarta OUN-flaggan.



Egna bilder. Än så länge finns Leningatan i Bilhorod (överst). Naturligtvis finns också en Sjevtjenkogata. Nationalpoeten Taras Sjevtjenko har lanserats i det självständiga Ukraina på samma sätt som tidigare Lenin.


I Leninparken står en sockel målad i blå-gult men utan staty. Där det nu sticker upp lite armeringsjärn gissar vi att en Lenin möjligen kan ha stått tidigare. Kanske till helt nyligen till och med. Här finns fortfarande en Leningata i alla fall vilket är ovanligt numera efter de lagar som togs för ett år sedan (Decommunization Law) som innebär att alla gator och platser med anknytning till kommunismen måste byta namn. Jag tror det ska vara gjort senast någon gång den här våren så det lär väl bli ändring här också inom kort.




Egna bilder. En tom sockel skvallrar om att någon (läs Lenin) troligen stått staty här men rivits ned, och ersatts med... Ja, vem? I samma park (Leninparken enligt kartan) står den lille figuren på nedre bilden. Ingen ukrainsk nationalskald vad jag vet.





Det finns flera spår av Sovjet här än i väst. Krigsmonumenten finns överallt men jag ser mer av sovjetisk design och fasadutsmyckning här inte minst på de gamla kulturhusen eller "Folkets Hus"-
byggnaderna som det i Vypasne, inte långt från Moldaviska gränsen.






Egna bilder. Krigsmonument och kulturhus finns i Vypadse. Liksom en liten butik där man kan köpa "produkter". Häst och vagn används också här vilket är en rätt vanlig syn i Ukraina.


Vägen sista milen fram mot gränsstationen Starokozache är skandalöst dålig och det vore rent skrattretande om det inte var för det faktum att du riskerar att kvadda bilen. Vissa delar är knappt farbara och hålen tar inte ens slut inne på själva gränsstationsområdet. Spikmattorna är överflödiga här. På den ukrainska sidan ska tilläggas.








Egna bilder. Skandalösa vägar  den sista milen minst fram till moldaviska gränsen.



Väl släppta igenom av de bistra gränskontrollanterna är vi så i Moldavien och genast är vägen helt slät. Möjligen är det den vägskatt vi är tvungna att betala (ca 60 kr) som gör skillnad. Kanske kan vara en god ide för Ukraina att ta efter i så fall. Själv skulle jag skämmas över att vara ukrainare för den här skillnaden på vägkvalitet. I jämförelse med Europas kanske fattigaste land dessutom!





Egna bilder. Moldaviska sidan av samma väg som på bilderna ovan. Kanske är det vägskatten vi betalar vid gränsen som gör skillnad? Skäms, Porosjenko och Jatsenjuk!


Det är inte heller lika skräpigt i vägrenen, det är välskyltat och träden är välansade. Vi åker på precis samma väg som på ukrainska sidan och ändå är allt så olikt. Det är en fascinerande skillnad som är mycket större än jag anat. Krigsmonumenten däremot är precis lika överdimensionerade och pompöst pampiga som i Ukraina.

Egen bild. Krigsmonumenten är desamma i Moldavien som i Ukraina. Detta i Grigorievca.




Vi ser också enorma kolchozbyggnader, som de i Grigorievca, som brer ut sig över fälten. Nu är mig veterligt allt ägande av jordbruksmark privatiserat men här i Grigorievca finns i alla fall husen kvar.

Egen bild. Vinkolchoz (gissar vi) i Grigorievca. Numera privatiserad (gissar vi).

Det är ett böljande och grönt landskap vi åker genom på vägen till Chisinau. Byarna ser minst lika fattiga ut som de ukrainska men det är vackra omgivningar som gör att det inte ger så tröstlöst intryck. Det är det spontana intrycket från bilfönstret. Häst och vagn är inte alldeles ovanligt i Ukraina och faktiskt bland det sista vi såg på den ukrainska sidan gränsen men är troligen ännu vanligare här på landsbygden. Vi ser flera stycken på vägarna innan vi når Chisinau som istället är förfärligt trafikerat och det är med stor tur vi hittar fram till hotellet. Nu behövs lite mat och ett glad moldaviskt vin. Det kan vi vara värda efter ett antal timmar på väg.





Egna bilder. Moldavien är grönt böljande, fullt med vinodlingar och miljövänliga fortskaffningsmedel.


PS) Just hemkommen från restaurangen kan jag säga att det var lättare skrivet än gjort det där med att hitta en krog med lokal mat och moldaviskt vin. På huvudgatorna, som enligt hotellreceptionisten ska vara fulla av krogar, stöter vi, förutom en McDonalds, på två och båda är ölpubar. Vi tog till bakgatorna och hittade lite fler men mest ölpubar. Till slut blev det restaurangen alldeles invid hotellet som visserligen också är en bereria men hade bra mat och gott moldaviskt vin. Lite komiskt men vi fick en liten promenad runt kvarteret i alla fall.





Dagbok från ukrainska vägar 6


Internationella kvinnodagen

Idag är det Internationella kvinnodagen. Den uppmärksammas stort här i Ukraina och kan på vissa platser ge reducerad arbetstid, åtminstone för kvinnor. En rest från Sovjettiden. Det var andra internationalen som lanserade denna dag 1910 med syftet att lyfta frågor som rösträtt för kvinnor och annan ojämställdhet eller protester mot första världskriget. Kvinnor gick ut i strejk och demonstrerade för "bröd och fred". Det är fortfarande en helgdag här i Ukraina men nu brukar det firas med att männen ger kvinnorna blommor eller andra presenter. Olika ideologier, olika fokus?

Vi har dock bestämt oss för att lämna Odessa (något motvilliga) och tagit sikte på Zatoka som är en badort belägen längs en smal landremsa där floden Dniestr flyter ut i Svarta havet. Det är visserligen inte precis badsäsong eller väder för sådant men det verkar ligga fint tänker vi och är dessutom nära till staden Bilhorod-Dnistroisky där bland annat Akkerman Fortress tronar sedan 1400-talet.

Egen bild. Dimma och dåliga vägar är ingen vidare kombination.

Det där med att det inte är badsäsong blev vi övertydligt förvissade om när vi väl kryssat oss ut ur Odessa och börjat närma oss Zatoka. Till råga på allt svepte en tät dimma in hela landskapet i ett dis som dolde havet bakom de grå husen. Hotellen ligger här på rad längs den smala landremsan. Man måste dock vika av från huvudvägen mot stränderna. Vi svänger ned mot Karolino-Buhaz vid norra sidan av landremsan. Det ska ligga en del strandhotell i närheten har vi läst oss till. Vi kör på usel väg längs järnvägsspåret och varken strand eller hotell syns till. Det ser extra dystert och färglöst ut i dimman och vi kör dessutom lite vilse och börjar tvivla på att vi är på rätt ort. En smal liten betongväg för oss till Good Zone Club. En mur omgärdar hela komplexet och byggnadsarbeten pågår strax intill. Här exploateras tydligen vilket vi finner svårt att förstå. Det känns som världens ände och vi tvivlar på att zonen på andra sidan muren ska vara så mycket bättre än den utanför. Vi rullar emellertid vidare hundra meter och plötsligt uppenbarar sig en stor sandstrand framför oss. Den liksom stiger ur dimman plötsligt och ger oss svar på vad som rimligen kan locka folk att semestra här. Det är emellertid inget för oss så vi vänder och försöker hitta vägen till Zatoka på andra sidan landremsan. Vi är tvungna att ta en mindre väg upp mot huvudvägen och längs med denna börjar vi ana en semesterby. Här finns små hotell, krogar och disco-skyltar och vi inser att detta är själva turistcentrum. Det är bara det att det är nästan tomt på människor. Allt är stängt och vi möter, med något undantag, varken bilar eller folk på gatorna. Det känns som en spökstad. Den här semesterbyn längtar verkligen efter sommar och sol.



Egna bilder. Semesterort i väntan på sommaren. Spooky!


Vi kör vidare mot Zatoka men det känns lika stängt och dött som grannorten så vi ger upp strandhotelltankarna och far vidare mot Bilhorod-Dnistroisky. På vägen dit ligger dock Shabo, ett litet samhälle med vin- och konjakproduktion som vi hört talas om. Vi tänkte oss kanske en vingård med möjlighet till vinprovning men det visar sig vara en vin- och spritfabrik. Den är dock tämligen nybyggd och har en välskött och snygg butik och mittemot ligger en lika nybyggd, fräsch och trevlig restaurang med högklassig mat och dryck till normala ukrainska priser, dvs låga. Här bjuds kvinnorna på mousserande vin. Det är ju internationella kvinnodagen.

Egen bild. Mousserande vi hör ju kvinnodagen till!? I alla fall här i Ukraina. 





Egna bilder. Shabo har naturligtvis ett krigsmonument. Passande nog en kvinna så här på Internationella kvinnodagen. Annars är vin och konjak Shabos största tillgång och det produceras, med ukrainska mått mätt, riktigt gott vin och god konjak här.


Det börjar bli sen eftermiddag innan vi kommer därifrån men Bilhorod är bara en dryg mil bort. Däremot en grym besvikelse. Den medeltida stad vi väntar oss infinner sig aldrig utan istället en sömnig håla i jämngrå ukrainsk stil. Vi har spanat in ett hotell i förväg, Vodniy Mir, och tar oss dit. En låst järngrind spärrar vägen till hotellentren. Vi trycker på en knapp som ger signal till hotellvärdinnan att hon har gäster. Rummen hon visar oss är hopplöst smaklösa och det luktar unket. Dessutom står en rökande, blonderad kvinna i 40-årsåldern och svajar på trappen utanför hotellentren med ett glas vodka. Vi får känslan av att detta är en bordell och kör istället till ett annat hotell vi sett på vägen. Samma typ av järngrind möter oss där och en hund skäller ilsket innanför när vi ringer på. Ut kommer en äldre man med keps och svarar osammanhängande på frågan om det finns rum. Han verkar berusad och vi tappar lusten att titta på rummen och rullar vidare mot centrum av staden där vi hittar ett enkelt men hyggligt hotell, Fiesta, inte långt från Akkermanfortet. Det har blivit mörkt och vi bestämmer oss för att stanna på rummet och se på fortet imorgon istället. Sedan lämna Ukraina och ta oss till Moldavien och huvudstaden Chisinau. Hoppas vi får sova bara. I restaurangen som är granne i samma kåk är det party med DJ och dansmusik på hög volym och glada men berusade festdeltagare som tjoar med jämna mellanrum. Vi korkar upp en flaska vin och skålar för kvinnodagen... och drömmer om Moldavien. Här har vi nått vägs ände, tror jag. Gäller bara att räkna ut vilken gränspassage vi kan ta utan att hamna i Transnistrien. Det är svårare än man kunde tro eftersom Transnistrien inte är erkänt och alltså inte finns och gränsen dit inte är utsatt på vanliga kartor. Starokozache bör dock funka tror vi. Bara någon mil bort. Vi får se imorgon.


Dagbok från ukrainska vägar 5

Det nya Och gamla Odessa - liten fotosafari

Sista dagen i Odessa och jag är bara tvungen att återvända till Devolanivskyi Descent. Gatan som glömts bort. Asfalten är helt uppriven som om en harv gått fram över den och husen är på väg att rasa samman eller har redan gjort det. Med undantag för en vit fasad som uppenbarligen är under konstruktion och som bryter av förfallet. Ett tecken på att någon anser det värt att bygga nytt på denna bortglömda gata. Troligen finns här en tanke bakom förfallet, en medveten förslumning för att kunna riva hus och bygga nya med betydligt högre hyror och priser. En kvinna som kliver ut från porten till det enda hus som ser befolkat ut bekräftar att det inte gjorts några reparationer på många år på denna gata. Hon säger dock att hon äger sin lägenhet så det verkar lite oklart vem hon menar ska ordna reparationer. Men här i Ukraina är det ett generellt problem med just de gemensamma utrymmena. Det är vanligt att äga sin lägenhet men det är ingen som äger trapphusen exempelvis, vilket gör att de ofta inte ser bättre ut än rivningskåkar medan lägenheterna är i det skick som ägaren bestämt. Det skapar problem förstås när något går sönder och ingen känner sig ansvarig för reparationen. I det här fallet gäller det dock en hel gata så jag får intrycket av att det som sker med gatan är helt bortom den här kvinnans horisont. Oligarkernas grepp om Odessa är fortfarande hårt, Saakasjvilis korståg till trots.




















Egna bilder. Endast ett hus ser bebott ut. Uppenbarligen ett konstnärskollektiv? 


Det märks också tydligt att det är en byggboom på gång. Det gamla förfaller på flera håll och det nya Odessa växer fram parallellt. Eller ibland nästan ovanpå det gamla.





Egna bilder. Det nya växer upp bakom det gamla




Vi har tagit linbanan upp från stranden. En fullständigt livsfarlig konstruktion som fungerar ungefär som pater noster-hissar, dvs du får hoppa på och av dem i farten och det tycks inte finnas något sätt att få stopp på dem. Fastnade i en dörren och kom av med nöd och näppe. Väl uppe tar vi promenaden mot Arkadia. Ett helt nybyggt område med shopping, nöjen och snabbmat som sträcker
sig ned mot strandlinjen. Ser ut ungefär som Sickla köpkvarter. Här är mycket kapital nedplöjt och skyskrapor skjuter ur marken i kvarteren intill. Det är ett helt annat Odessa än DDT jag sett hittills. Arkadia leder oss i vart fall tillbaka till strandpromenaden som är lååång.



En livsfarlig linbana finns för den som inte orkar gå upp från strandpromenaden till centrala staden.














Det nya Odessa. I södra delen av Odessa växer det fram. Så det knakar. Lyckligtvis har det ännu inte tagit över strandlinjen. Men kryper sakta närmare.


En promenad längs strandlinjen kan ta lång tid. Här finns så oerhört mycket udda saker att undersöka och det blir snart till rena fotosafarin. Här ligger en sovjetisk badort på samma mark som en modern badort med lyxhotell och McDonalds och Aqualand. Det gamla får än så länge vara kvar. Frågan är hur länge dessa till synes övergivna hus får ockupera den dyrbara strandmarken? Rysslands annektering av Krim har fått den effekten att solsemestrande ukrainare reser till Odessa istället. Förra sommaren var det mer sommarturister i Odessa än någonsin sägs det.






























En gammal badort ligger fortfarande längs strandpromenaden. Den byggdes under Sovjetperioden och står där än, ibland förfallen och ibland fullt fungerande men kanske oanvänd ändå. Men kvar står den mitt bland det nya... Än så länge.
Förhoppningsvis behåller ändå Odessa den oemotståndliga charm som staden har men den pågående byggboomen, stenrika oligarker, inkräktande på strandlinjen (otillåtet i Ukraina men sker ändå) och det förfall som vissa kvarter är stadda i väcker en viss oro. Hur ser Odessa ut om tio-femton år? Min fotosafari blir till en mission. Dokumentera innan det försvinner...

Egen bild. "Huvudentrén är flyttad"

Egen bild. En dragspelare underhåller några meter från vattenlanden, nöjesattraktionerna och shoppingarkaden. Det gamla möter det nya.


Imorgon bär det av söderut mot gränsen till Moldavien. Adjö Odessa! Vi kommer säkert tillbaka. Hur skulle vi kunna låta bli?





Dagbok från ukrainska vägar 4

Odessa-massakrer

Vi kom till Odessa igår och hann med att njuta av stadens prakt och charm och till och med ett besök till det maffiga konserthuset där det gavs EM minneskonsert för stadens son Leonid Utyosov. Han föddes i Odessa 1895, var av judisk börd och hette då Lazar Iosifovitj Weisbein men bytte namn innan han blev känd. Möjligen var det lättare att bli det med ett ryskklingande namn. Han började artistbanan som akrobat på cirkus redan som tonåring men blev populär under 1920-talet då han började sjunga och spela med i en del filmer i den då mycket kreativa sovjetiska kulturmiljön. Hans sånger är populära i hela Ryssland och Ukraina där han är en superkändis som levde ett långt liv ända fram till 1982. Han var inte den bäste av sångare men han sjöng med hjärtat säger folk här. Konserthallen var spikad till sista plats så vi hade tur som fick biljetter.

Leonid kan mycket väl ha upplevt de dramatiska tragedier som inträffade 1905 i Odessa. Våldsamt uppror över hela landet skakade Ryssland men försöket till revolution slogs ned med våldsam kraft, inte minst här i Odessa, vilket skildrades i Sergej Eisensteins filmklassiker "Pansarkryssaren Potemkin", från 1920-talet. Matroserna på det skeppet gjorde gemensam sak med revolutionärerna och hyllas med en staty i hamnen och på flera andra sätt och platser i staden. Över 1000 personer dödades under ett par dagar vid mitten av juni 1905 när tsartrogna soldater öppnade eld rakt mot folkmassorna, matroser som civila.

Några dagar senare dök det upp pamfletter i staden som hävdade att massakern i hamnen var judarnas fel vilket möjligen kan ha bidragit till att den pogrom som genomfördes i oktober samma är. En våg av sådana utlöstes över hela landet och den i Odessa blev den värsta i stadens historia. Den judiska befolkningsandelen låg då kring 35 % och motsättningar med greker, ukrainare och etniska ryssar hade inträffat ofta tidigare. Pogromer hade också förekommit vid tidigare tillfällen men ingen lika omfattande som denna. Minst 400 judar ska ha dödats och runt 5000 skadats under några mörka oktoberdagar 1905.
Det här bör ha satt djupa ärr i 10-årige Leonids själ och kanske var ett starkt bidragande skäl till att han ändrade namn.


Egna bilder. Minnesmärken över de dödade i Odessa i juni 1905 och över matroserna från pansarkryssaren "Potemkin".


Dagens promenad styr vi istället mot platsen för en tredje tragisk massaker, det stora Fackföreningshuset i Odessa. Här mördades 46 personer den 2 maj 2014, de flesta innebrändes eller slog ihjäl sig när de hoppade från den brinnande byggnaden alternativt slogs ihjäl när de nått marken. Även skjutvapen användes mot dem som försökte lämna byggnaden. Flera hundra Anti-Majdan aktivister hade ockuperat området vid huset sedan en längre tid och tält var uppställda runt om huset som tjänade som en sorts högkvarter. De ville inte erkänna den regering som skapades efter Euromajdan och var av uppfattningen att den kommit till makten genom en statskupp. När ett tusental högerextrema tillsammans med fotbollshuliganer som kom från en ligamatch i staden försökte aktivisterna bygga barrikader kring huset. De blev dock lättforscerade hinder för de anfallande huliganerna som beväpnat sig med knivar, järnrör och molotov-cocktails. Även skjutvapen förekom. Allt detta finns tämligen väl dokumenterat på olika filmsnuttar men polis och åklagare har inte lyckats lägga ihop vittnesmålen med bilderna för ett enda åtal såvitt jag känner till. Poliserna som
stod och tittade på när allt detta utspelade sig skyller på att de inte fått order om tillstånd att använda våld. En märklig förklaring som skulle innebära att ukrainsk polis inte har någon som helst möjlighet
att spontant använda våld om situationen så kräver. Varför brandkåren dröjde är en annan gåta. Fanns det någon högt uppe i näringskedjan som såg till att "misstag" begicks?
Kritiken mot den ukrainska hanteringen av den här händelsen har varit hård från juristhåll, som Europarådets juristpanel som också haft synpunkter på den bristande ukrainska samarbetsviljan. Vår egen dåvarande utrikesminister Carl Bildt däremot gick ut och twittrade att det var många dödsfall i Odessa och att det skulle börjat med att "pro-ryssar" försökt ta kontroll över en byggnad. Han menade då denna fackföreningsbyggnad där dessa s.k. pro-ryssar sökte skydd. Hans tweet kom i stort sett
alltmedan brinnande kroppar slog mot marken. En kommentar som borde renderat honom avsked.

Men den här berättelsen är skamligt negligerad i media i Väst och i övriga Ukraina. Dock inte här i Odessa. En engelsklärarinna berättar för oss om att hon känner folk vars söner dödades den här dagen. Vanliga 19-20-åringar, säger hon, och inga busar. Hon är bitter över den skandalösa hanteringen från polis och brandkår och bitter över att ingen ordentlig utredning genomförts. En fransk film som är producerad av Canal+ nyligen tar dock upp ämnet och visar en grundlig undersökning av händelserna, vilket jag skrivit om här.

När vi kommer fram till Fackföreningshuset är det stängsel runtom och en del reparationsarbete på gång. De enda som syns till den här söndagen är dock poliser, ganska många också. En hel busslast rör sig kring byggnaden, en del med hundar och ett par poliser sitter också och äter den sunkiga kantinen på hörnet av huset. Vi frågar om det alltid är sån rigorös bevakning och de försäkrar att det är fullt normalt.








Egna bilder. Fackföreningshuset i Odessa idag 5/2-16




På en gräsplätt utanför finns lite blommor och gravljus. Min sambo som var här förra veckan berättar att det då fanns ett fotografi av en 19-årig pojke som dött just här. Nu är fotografiet borta av någon anledning. Framför byggnaden fanns då också grafitti på marken som uppmanade oss att "aldrig glömma". Det var nu övermålat helt. Hjältenarrativet tillhör Euromajdan och får inte finnas här i Odessa. Det framgår ganska tydligt när man vistats i Ukraina ett tag. Här i Odessa finns det dock de som sörjer och bitterhet är ingen bra sådd för en regering.

Egen bild. För att vi ska minnas en 19-åring. Utanför fackföreningsbyggnaden i Odessa.

Överhuvud taget är det en tydlig skillnad på det som syns och hörs i det offentliga rummet här mot i västra Ukraina. Här talas nästan uteslutande ryska i butiker och på krogar och bland folk som hörs
konversera på stan. En annan notering är alla de spår sv Sovjetunionen som finns kvar här i jämförelse med städer i väst. Militärkvarteret exempelvis har hammaren och skäran kvar på fasaden. Dessutom möts tågresenärer med påminnelser om att Odessa är hjältarnas stad (1905-1917-1944).
Här lever Sovjetunionen kvar på flera sätt och det ryska språket dominerar i det offentliga. Och talar man om hjältar från 2014 är det inte alls säkert att det är de vid Majdan i Kiev som avses.









Egna bilder. Sovjet är närvarande i den offentliga Odessa-miljön. Än så länge...

Dagbok från ukrainska vägar 3


Intriger och otrohet - Katarina II, prins Potemkin och paret Potocki

I Odessa efter 2 dagar på väg. Ukrainsk väg dessutom så skönt att ligga still ett par dagar. I den här staden är det förstås en självklarhet att besöka Potemkin-trappan. Den är häftig på så sätt att den har en inbyggd optisk illusion. Ovanifrån syns inte trappstegen utan endast de mellanliggande plattformspartierna mellan trappstegen medan dessa inte syns nedifrån då endast trappstegen syns. Bredare trappsteg längst ned gör också att den ser längre ut än den är nedifrån men tvärtom ovanifrån. Men den ger också min ingång till kopplingen mellan Uman och paret Potocki - som jag nämnde i mitt inlägg från igår - och Katarina II och Potemkin.

Den som kan sin filmhistoria känner också igen den från Eisensteins berömda trappscen i "pansarkryssaren Potemkin" som bygger på händelser i Odessa 1905 då stora oroligheter utbröt när stadens arbetarbefolkning gjorde uppror. De fick stöd av matroserna på pansarkryssaren Potemkin som i sin tur fått namnet från fursten GRIGORI ALEXANDROVITJ POTEMKIN, rysk fältmarskalk och hemlig älskare till ryska tsarinnan Katarina II vid 1700-talets andra hälft. Han sägs vara grundaren av såväl Sevastopol på Krim som de ukrainska städerna Nikolaev (ukr/Mykolaiv), Kherson samt Dnipropetrovsk (då Jekaterinoslav). Hans enda utlandsplacering var för övrigt i Sverige.

Egna bilder. Potemkintrappan. Uppifrån och ned och nerifrån och upp.



KATARINA II var kejsarinna av Ryssland 1762-1796 och är på ett vis den kanske mest mytomspunna ryska regenten, inte minst på grund av hennes amorösa äventyr. Hon hade en lång affär med vår Potemkin och det var för hennes skull som Potemkin satte upp sina "kulisser" under hennes resa till det nyerövrade Krim,"Potemkin-kulisser". Hennes man tsar Peter III var psykiskt labil (tokig var väl ryktet) och hade ingen eller alltför liten sexuell förmåga och det fanns ingen som helst attraktion makarna emellan. Katarina höll sig därför med ett antal älskare genom åren och lär ha fått sina barn med dessa män och inte tsaren. När Peter dog (förgiftad av Katarina?) lyckades Katarina manövrera sig till tronen och påbörja en lång och händelserik regenttid. Bland mycket annat fördes krig mot turkarna och på så vis kom just Odessa att bli ryskt 1794. Liksom för övrigt Krim 1783 och stora delar av nuvarande södra Ukraina 1792. Här i Odessa har hon både gata och en staty där hon har sina "gubbar" vid fötterna. Den mest feministiska statyn som finns enligt min sambo. En av de gubbar som svärmade kring henne var just greven Potocki. Han var troligen inte ute efter kärlek men hennes politiska och militära stöd.


Egna bilder. Katarina II har förstås en gata uppkallad efter sig och en staty där fyra av hennes viktigaste gubbar underdånigt parkerar vid fötterna. Feministisk och kolonialistisk.



GREVE POTOCKI, eller Stanislaw Sczcezny Potocki, var en greve som ärvt stora lantegendomar i Polen och det som nu är Ukraina. Han hade länge sin bas i Kamyanets-Podilsky men slutade sina dagar i det Uman som jag besökte och skrev om igår. Han utnämndes av polske kungen 1784 till Vojvodin av Rutenien, som var det begrepp man använde om det vi nu kallar Ukraina. Hans intrikata plan var dock att störta kungen och tillsammans med andra adelsmän införa ett sorts oligarkstyre i Polen-Litauen. Han skulle säkert ha trivts i dagens Ukraina. Denne förmögne magnat kontaktade därför Katarina II och smidde planer som så småningom fick konsekvensen att det polsk-litauiska månghundraåriga samväldet gick under och Polen delades mellan Preussen och Ryssland. Han dömdes därför till döden i Polen men drog sig tillbaka till godset i Uman som då hamnat under ryskt styre. Det var där och då han lät anlägga Sofiyivkaparken jag promenerade i med min sambo igår. En födelsedagsgåva (bra ide tyckte min sambo) till sin fru Sofia som har en alldeles egen historia i detta drama.

Berättelsen om SOFIA POTOCKA hade idag varit en om trafficking och prostitution. Hon var grekiska, född i Bursa men uppväxt i Konstantinopel med sin mor och syster. Fadern dog tidigt under mystiska omständigheter. När familjens hus brunnit upp sökte modern hjälp hos polske ambassadören. Enligt vissa uppgifter ska denne ha haft godheten att ta hand om systrarna och enligt andra beskrivningar köpte han dem av mamman. Sofias syster såg han till att gifta bort med en turkisk pascha (sålde?) medan Sofia blev introducerad för adelskretsar i diverse länder där ryktet började gå även inom hovkretsar om den vackra och förslagna Sofia. Hon blev förtrogen med såväl Katarina II som Potemkin. Ryktet säger att den österrikiske kejsaren blivit så förtjust att han beställde en opera av Mozart ("Enleveringen ur Seraljen) inspirerad av Sofia. Hon beskrivs omväxlande som kurtisan eller prostituerad men klart är att hon gifte sig till både pengar och en viss maktposition. Bland annat tjänade hon som spion åt Katarina II. Enligt uppgift sköttes dock den detaljen mest av systern som var gift med den turkiske paschan som satt i borgen i Khotin, nära Tjernivtsi. Sina sista dagar spenderade hon emellertid i Uman och hon förblev vän med vår Potemkin in i döden.

Så här intrikat kunde trådarna spinnas på 1700-1800-talet och helt klart har den här kvartetten haft stor inverkan på skeendet och ödet för Polen och Ukraina. Det är inte heller alldeles olikt den oligarkernas marionetteater som dagens ukrainska politiska spel skulle kunna benämnas.

Dagbok från Ukrainska vägar 2


Mot Odessa och en stängd trädgård

Efter en första dag på bilturen genom Ukraina (och Moldavien om inget oförutsett händer) med utflyktsmål som museum över massvältens Ukraina, platser förknippade med Förintelsen och nazityskarna högkvarter styr vi kosan mot Uman. Där finns den berömda Sofiyivkaparken som var en gåva från polske greven Potocki till sin älskade hustru Sofia. Legenden säger att hon ska ha varit bländande vacker och historier om hemliga älskare finns förstås med i bilden. Det är dags för lite lättsammare utflyktsmål är tanken.

I utkanten av Vinnytsia passerar vi långa rader av bostadshus från 1960-talet, s.k. Chrustjevskas. I ett sovjetiskt "miljonprogram" byggdes lägenheter åt alla. Fort skulle det gå och eftersom de uppfattades som temporära lades inte heller mycket möda ned på kvalitet och estetik. När perioden med socialism övergick till kommunism skulle alla ha egna vackra hem i det utopiska lyckoriket som var slutmålet enligt hela ideologin. Nu är de bara deppigt förfallna och sliriga lervägar mellan husen bidrar till känslan av att detta är helt negligerade kvarter. Vi ser slitna eller helt förfallna fabriker och övergivna kolchoser och byar med hus som lutar åt alla håll samtidigt. Det här är ändå presidentens och chokladmagnaten Porosjenkos industriella bas. Hans förmögenhet har uppenbarligen inte sipprat ned till det område vi kör igenom åtminstone.

Jag skriver detta på min iPad medan sambon kör oss från Vinnytsia där vi övernattat. Dock med stora svårigheter eftersom bilen guppar hela tiden och min sambo måste kränga åt sidan för groparna med jämna mellanrum. Vägarna här i Ukraina är helt enkelt genomusla, bitvis närapå ofarbara. Dålig asfalt och oskickligt utförda underarbeten är resultat främst av korruptionen där mycket av pengarna till reparationer hamnat i fickorna på politiker och oligarker och hela pyramiden nedåt. Detta med kommunikationerna är ett av landets stora problem. Stängda eller illa skötta flygplatser och gamla, långsamma tåg är andra delar av detta stora problem. Som miljöpartist önskar jag förstås helst att tågdelen blir den det satsas mest på att utveckla men bilvägar bör ändå inte vara så dåliga att det blir farligt att fara på dem.

Vi åker genom Gajsin/Haysin. Duggregnet bidrar till glåmigheten som är så typisk för de mindre städerna och byarna åtminstone. Hus som rasat samman, gamla cementfabriker och metallindustrier som gjort sitt, hundar och höns som springer längs vägkanten. Vi hoppas att Uman ska se lite mer upplyftande ut om vi någonsin kommer fram dit hinner vi tänka när vi dessutom blivit vilseledda av skyltningen i Haysin som pekar ut Uman åt direkt motsatt riktning så vi får vända om i utkanten av staden.Till slut tar vi oss äntligen fram till Uman efter en sista etapp som var nästan skrattretande dålig. En guppande karavan av person- och lastfordon försökte kryssa sig fram mellan kratrarna i en fart av 10 km/h.

Egen bild. Haysin blir inte roligare än så här.























Egna bilder. Fartbegränsning överflödig här.


Vi ankommer till Universitetsområdet som är en blandning av slitna rosa byggnader från förra sekelskiftet och sovjetbyggda betonglådor. När vi genar över en bakgård springer vi in i en fordonspark som ser ut som en museisamling från det gamla Sovjet. Jag är inte ett dugg bilintresserade men vem smälter inte inför en syn som denna på bilderna nedan?











Egna bilder. Kan inga bilmärken men nog är de fina? Någon som vet vad det är för fabrikat?





Tyvärr blir Uman i övrigt en liten besvikelse. Stan ser bara gyttrig och deprimerande ogästvänlig ut. Inte ens på något intressant sätt som jag ibland kan tycka om andra ukrainska orter. Trädgårdarna, Sofiyivkaparken, som betraktas som ett av Ukrainas tio "underverk" är officiellt stängda men grindarna är öppna så vi kan ströva igenom ändå. Nog förstod vi att det inte skulle vara någon blomsterprakt eller grönska i början av mars... men underverk förefaller ändå vara en liten överdrift. Drottningholm eller Djurgården rekommenderar jag nog hellre men historien om paret Potocki är intressant och sammanfaller märkligt nog på mer än ett sätt med ett par av huvudpersonerna i vårt nästa resmåls historia. Men den sparar jag nog till imorgon.





Egna bilder. Ett av Ukrainas sju underverk!!?



En liten lunch fick vi också på Hotell Sofiyivskas café. Vi hade tänkt övernatta här men bestämmer oss istället för att chansa på (med ukrainska vägar är det alltid osäkert) att hinna ned de 27 milen till Odessa istället. Hela vägen är det motorväg som löpt från Kiev. En dröm att färdas på efter kratersafarin från Vinnitsya. På båda sidor av vägen fält så långt ögonen når kantade av träd som vi gissar är bok som vindskydd för grödorna. Mil efter mil efter mil. Monotont? Ja, men vi tar oss fram. Till vågskvalpet vid Svarta Havet och smakfulla Skopeli Hotell.



Dagbok från Ukrainska vägar

DAGBOK FRÅN UKRAINSKA VÄGAR

I offrens och förövarnas spår

Efter 20 mil på ömsom buckliga och ömsom håliga vägar kommer vi till den lilla staden (byn) Medzhybisz i närheten av staden Khmelnitskyi i västra Ukraina.

Det var på denna plats som Baal Shem Tov kring 1740 tog säte för sin version av judaism, Chassidismen. Hans lärjungar grundade sedan dynastier på en mängd platser i nuvarande Ukraina. Här bodde då ett par tusen judar och detta shtetl var det största befolkningsmässigt av alla judiska shtetls i denna trakt (Podolien). Ett tag ska kring 70 % av invånarna här ha varit judar och vid andra världskrigets utbrott utgjorde de hälften sv befolkningen på cirka 5000. Efter kriget fanns knappt 100 kvar och idag inga alls. En kopia av synagogan som tyskarna förstörde finns dock på dess ursprungliga plats. Baal Shem Tovs Ohel (gravplats) finns här också vilken vi dessvärre missade att besöka. Det lär ligga i utkanten av byn.










Borgen som dominerar byn är tämligen väl bevarad. Ett träfort fanns här vid mitten av 1100-talet men den har byggts om och förstärkts i omgångar och det mesta av det som kan ses idag är från 1500-1600-tal. Det har haft olika ägare men alltid fungerat som del av försvarslinjen mot mongoler och turkar.












Här finns också ett påkostat och modernt Holodomor-museum som påminner oss om de miljontals ukrainare som gick under i hungersnöden 1932-33, delvis framkallad av Stalins konfiskering av de ukrainska böndernas skördar. Klasskampen mot de jordägande bönder, så kallade "kulaker") som vägrade låta sig kollektiviseras kulminerade då med svält som följd.  Enligt Stalins uppfattning undanhöll de folket mat som sannerligen behövdes i ett Sovjet under lätt hysterisk industrialisering och med stor matbrist. Det har länge varit ett tvisteämne mellan Ukraina och Ryssland om svältens omfattning och om det ska kallas folkmord eller inte. I och med dagens konflikt med Ryssland är det en närmast politisk markering att framhäva katastrofens omfattning och betona den ryska skuldbördan.






















Det som förefaller lite märkligt är att detta museum ligger just i denna lilla by som var så dominerad av judar. Det finns ingenting som minner om Förintelsens fasor i det hembygdsmuseum som ligger intill Holodomor-museet inom borgmurarna. Kan det möjligen vara ett sätt att rikta uppmärksamhet ifrån just den delen av byns historia? Så fort Nazityskland hade invaderat Ukraina och Röda Armen dragit sig tillbaka, utsattes judarna i byn för en pogrom av sina ukrainska grannar. En viss Bloinsky, som försökt uppvigla till pogrom redan på 1920-talet, blev genast polischef och hade tillsammans med ett gäng ökänt grymma polismän och andra bybor ihjäl flera hundra judar och föste samman de övriga i ett ghetto i byns fattigaste del. Omgärdade av murar och taggtråd svalt många ihjäl och de allra flesta mördades senare av tyskarna som anlände till byn i september 1941. Men just här vill man att vi ska minnas Holodomor och inte Holocaust. När jag frågar personalen på hembygdsmuseet om de inte har något om byns judar förstår de först inte frågan. Det finns inga numera, blev svaret.




Inte långt härifrån ligger de tyska förövarnas gamla fälthögkvarter Wehrwolf, strax norr om Vinnitsya. Det byggdes under 2vk 16 liknande på olika platser men detta lär ha varit det näst största. Hitler hade här en egen bunker i ett stort bunkerkomplex som också innefattade ett hotell, ett kasino och en swimmingpool enkom för Hitler, men som han aldrig utnyttjade. Han lär endast ha varit i Wehrwolf vid tre tillfällen men vid ett tillfälle under hela 4 månader. Vid reträtten sprängde tyskarna hela anläggningen och idag finns endast fragment kvar men ett museum över Nazitysklands offer har uppförts intill. Det har dock hunnit stänga när vi kommer dit och vi får nöja oss med bunkerresterna.




Det enda som återstår av se tyska planerna att här och på andra ställen i Ukraina förflytta den slaviska befolkningen och ersätta den med tysk.






När mörkret redan fallit anländer vi, efter en lång dag i spåren på offer och förövare, till hotellet i utkanten av Vinnitsya. På något sätt känns det passande att det lånat namnet av en av andra världskrigets segerherrar, Churchill.

På jakt efter det försvunna förflutna

En solig men kylig februarisöndag beger vi oss från centrala Lviv till den lilla staden Zolochiv, cirka 6 mil därifrån, på jakt efter det förflutna. Jag får följa med Jan Czajkowski och hans fru Ulla på deras sökande efter släktingar till Jan. Han har aldrig tidigare besökt sin pappas gamla hemtrakter och vet inte särskilt mycket om eventuella kvarvarande släktingar men har anlitat Lviv Ecotours för att få stöd med chaufför/guide, Serhiy, som också översätter och hittar i Zolochiv. Det kommer att bli en resa i sökandet efter ett förflutet som har begravts i nya lager av historisk fernissa, som en ny befolkning fört med sig, men också en resa i det nya och instabila Ukraina. Jans berättelse om hur hans pappa Jozef kom till Sverige är dock mycket speciell och spännande i sig och kräver ett visst utrymme till att börja med.


Till Sverige i ubåt

Som 21-årig elektriker krigsplacerades Jozef på en av Polens fem ubåtar och befann sig vid krigsutbrottet 1939 ute på Östersjön. När kapitulationen var nära beordrades de alla att söka hamn i Storbritannien eller på neutral mark, för att ubåtarna inte skulle falla i händerna på ockupanterna (Tyskland västerifrån och Sovjet österifrån enligt uppdelningen i Molotov-Ribbentrop-pakten). De två ubåtar som försökte ta sig till Storbritannien stötte på brittiska minor och gick till botten med man och allt. En ödets grymma ironi för flera hundra sjömän. De tre övriga båtarna (Zep, Rys och Zbik) begav sig istället mot svenska kusten och nådde tryggt fram, bogserade sista biten in till Vaxholm. Därifrån förflyttades de till centrala Stockholm innan de flyttades vidare till Taxinge-Näsby och slutligen till Mariefred, där de låg återstoden av den tid andra världskriget pågick. Flera år med andra ord, både båtar och besättning. Medan kriget rasade hemma i Polen fann de sig internerade i baracker intill sina båtar. Naturligtvis oroliga över vad som hände deras hemland och deras nära och kära och möjligen frustrerade över att inte kunna delta i skeendet, men i övrigt spenderande en ganska fri interneringsperiod i Mariefred. Flera av dem lärde sig svenska, lärde känna svenskar i Mariefred, tog tjänst i jord- och skogsbruk och deltog i den fridfulla stadens sociala liv. Det finns en bok om dessa ubåtar och sjömän, ”Polska ubåtar i Mariefred – en nästan okänd episod från andra världskriget”, skriven av Erik Dahlberg. Ytterligare en bok, ”En polsk ubåtsman i Mariefred” är skriven av en av de polska sjömännen, Wadek Sloma. Dessutom finns en film, ”När polackerna kom till Mariefred”, som beskriver den här ganska unika episoden.

Ungefär hälften av de total ca 169 sjömännen begav sig dock hem till Polen igen efter kriget, för att möta ganska osäkra öden. Den andra hälften däremot stannade i Sverige, och bland dem Jans pappa Jozef. Han bosatte sig i centrala Stockholm och levde där fram till sin död 1996. Till Polen åkte han först 1963 men blev besviken över vad han såg och om jag förstått rätt blev det hans enda besök till det gamla hemlandet. Dessutom hade den gamla hemorten Zloczow blivit Zolochiv efter kriget och en del av den ukrainska sovjetrepubliken. Dit begav han sig aldrig.

Här i Sverige gifte han sig och fick tre barn, två döttrar och så sonen Jan. De lärde sig aldrig polska riktigt (fanns ingen hemspråksundervisning då) och fick inte reda på särskilt mycket om Polen. Jozef talade inte gärna om det gamla hemlandet. Mycket är alltså fortfarande höljt i ett dunkel för Jan och hans systrar.


Zolochiv/Zloczow

Vad Jan ändå visste var att farfar också han hette Jan och var skomakare i det då polska Zloczow, utanför det då likaså polska Lwow (faktum är att han också levde medan det hette Lemberg och tillhörde Österrike-Ungern). Farmor hette Marta och började arbeta som piga åt Jan Sr men gifte sig med honom efter en tid och fick tre söner, varav Jozef var mellanbrodern. Hon var mer än 40 år yngre än Jan Sr och enligt ryktesuppgifter lär hon ha haft en kärleksaffär med deras inneboende, en ukrainare vid namn Adam Zagrobelny. Enligt dessa rykten skulle denne Adam till och med kunna vara den biologiska pappan till Jozef. Sanningen blev aldrig klarlagd och gick kanske i graven med mamma Marta, som dog i början av 1960-talet. Hon hade då för länge sedan lämnat Zloczow. Hon och Jozefs två bröder tvingades flytta till västra Polen efter kriget, då Zloczow alltså blev Sovjet-ukrainska Zolochiv.







Egna bilder. Längst upp Jan och sedan stan. En märklig blandning av lantlig idyll, sliten sovjetisk håla och ståtliga Habsburg-residens.



Vi skulle med andra ord hålla utkik efter både Czajkowskis och Zagrobelnys namn i sökandet efter eventuella anförvanter vilket blev ett ganska chansartat företag. Det fanns inga som helst garantier att arkiv och andra uppgifter skulle finnas intakta i Zolochiv.

- This is not like in Western countries, skrattade guiden Serhiy, som också berättade för oss om sin farfar som hann bli inkallad till fyra arméer under sin livstid, först den österrikiska under första världskriget, sedan ukrainska under den korta tid efter 1vk då den kortlivade Väst-ukrainska Republiken utropades, sedan den polska armén och slutligen den sovjetiska. Gränstrakter har ofta en komplicerad och lätt schizofren historia. Det gäller inte minst västra Ukraina.

Vi började hur som helst på ortens stora begravningsplats. Där fanns både enkla gravar med träkors och ståtliga sarkofager och minnesstenar med foton, som brukligt var i Sovjetunionen, ryska namn blandade med polska och ukrainska och en del tyska. Där hade vi dock ingen lycka med oss men fick en fascinerande promenad bland gravarna som framkallade fantasier om vilka människoöden som dolde sig bakom stenarnas namn och datum för födslar och dödsfall.




Egna bilder. Zolochiv begravningsplats. Det förekommer gravplundring, vilket framgår av bilden längst ned.


Strax intill begravningsplatsen finns också en av alla de otaliga monument över fallna soldater som fortfarande står i snart sagt varje stad i Ukraina. När Lenin och andra sovjetiska kommunistledare fallit i och med den lag som togs för knappt ett år sedan (Decommunization laws) bevaras fortfarande monument över kriget.



Egna bilder. Monument över fallna soldater i Zolochiv. The Great Patriotic War/Stora Fosterländska Kriget pågick 1941-45. Numera har Ukraina lagstiftat om att benämningen Andra Världskriget ska vara den enda officiella och det pågick 1939-1945 och inget annat.




Nya tider, nya krig

Efter vandring i snålblåst på begravningsplatsen är det dags för lunch på en av ortens krogar. Vi tar deras specialitet, en sorts gryta med kött, grönsaker och pommes frites (!). Lite udda men smakar bra och Nescafe-kaffet värmer gott. Vi får också tillfälle att lära känna guiden Serhiy lite bättre. Han är en väldigt sympatisk, lugn och öppen människa och berättar att han är inkallad till det militära egentligen sedan 13 månader och att han göra dessa turer på ”fritiden”. Som 46-åring och pappa blev han förvånad över sin inkallelse och förbittrad över att inte ha fått avsluta tjänstgöringen ännu trots att kontraktet skulle löpa över ett år. Det är dock ont om kunniga soldater och Serhiy som är så pass gammal att han hunnit göra militärtjänst i Sovjetunionen och har sedan varit reservofficer och är tydligen en duktig instruktör och det är som sådan han gör sin tjänst, i Yavoriv alldeles intill polska gränsen. Det är där NATO brukar hålla sina gemensamma övningar med ukrainska armén. Långt ifrån fronten i öst åtminstone. Men han avskyr livet i det militära och längtar till det civila livet på heltid. ”Männen där är inte helt normala”, säger han ungefär. 

Egen bild. Guiden Serhiy och Jan Czajkowski lägger upp planen för dagen (?)


Efter avslutad lunch beger vi oss till den katolska kyrkan i staden där det bör finnas dokument som skulle kunna ge ledtrådar Jans släktingars öden. Vi får vänta en stund eftersom det pågår en gudstjänst i kyrkan och kyrkoherden med andra ord är upptagen. Den tar dock slut rätt snart och den unge kyrkoherden tar emot oss. Han har dock inte tillgång till arkiven visar det sig och hänvisar istället till en person med administrativa uppgifter som Jan kan ta kontakt med senare. Det blir alltså inga personliga möten eller arkivträffar den här dagen. Jan får göra ett återbesök senare, mer förberedd och kanske i sällskap med sina systrar.




Katolska kyrkan i Zolochiv. Från 1726. Längst ned en minnestavla över offren i Katyn , Miednoje och Charkow.


Vi beger oss istället till slottet i Zolochiv. 


Zolochiv Slott och pogromen 1941

Slottet i Zolochiv ligger nästan mitt i staden och är ursprungligen anlagd under 1400-talet. De nuvarande byggnaderna är dock av senare datum men har en intressant historia. Den som är förknippad med andra världskriget är emellertid en mycket mörk sådan, pogromen 1941. Vid denna tidpunkt användes slottet som fängelse och de sovjetiska ockupanterna låste där in en mängd politiska fångar, varav många var ukrainare. När tyskarna avancerade i slutet av juni 1941 fanns inte tid att evakuera fängelset och de sovjetiska vakterna och soldaterna avrättade helt sonika fångarna. Flera hundra lik mötte den anländande tyska SS-divisionen Wiking och de övriga förband som anlände till staden den 3 juli. 

Vad som sedan hände finns det en del olika versioner av men helt klart är att en fruktansvärd pogrom utbröt där judar och en del kvarvarande ryssar, inklusive kvinnor och barn, slogs ihjäl på öppen gata eller slängdes levande i en massgrav. Enligt en historiker, Bernd Boll, som undersökthändelsen närmare, lär ett stort antal män ur den ukrainska befrielsearmén OUN däri ha slängt handgranater för att ta död på de som fortfarande levde. SS-divisionen Wiking vid sidan av Einsatzgruppe C (vars huvuduppgift enligt dess ledare Erich von dem Bach-Zelewski var att ”förinta judar, zigenare och politiska kommissarier” på östfronten)  lär ha deltagit men också ett stort antal civila ukrainare som varit ute efter hämnd för avrättningarna i slottsfängelset. Det sägs att en del judar varit officerare i sovjetiska säkerhetsstyrkan NKVD och därmed kunde ha varit inblandade i fängelseavrättningarna vilket spädde på den antisemitism som funnits lagrad sedan hundratals år och troligen varit en förklaring till den grymhet som utspelade sig under dessa julidagar i Zolochiv med omnejd. En grymhet som finns skildrad på film i ett Youtube-klipp som åtminstone påstås vara ifrån dessa händelser. 

Enligt Bolls uppgifter ska officerare ur reguljära arméns 295:e infanteridivision ha satt stopp för massakern, beordrat återställande av ordningen och förklarat de få överlevande stå under tyska krigsmaktens beskydd. Det varade nu inte så länge men det är ändå intressant att notera att det är en tysk överstelöjtnant (vid namn Otto Korfes) är den som avbryter massdödandet och att det förutom soldater ur SS-divisionen Wiking är ett stort antal OUN-aktivister inblandade som enligt Boll visade prov på en ”brutalitet överskridande det normala”.

Idag är slottet emellertid en fridfull plats med sitt Kina-slott och gröna vallar, som gjorda för picknick under soliga vårdagar.






Egna bilder. Slottet i Zolochiv. 


De mörka händelserna finns dock ingraverade i minnestavlor på väggen vid slottsporten. Beskrivningen visar dock spår av förnekelse då tavlorna endast talar om ”bolsjeviker” och ”nazister” som skyldiga till dödandet. Det finns en hel del skuldbearbetning att gå igenom för Ukraina. Något som givetvis försvåras av de lagar som togs för knappt ett år sedan och som förbjuder andra beskrivningar av OUN-UPA än de som följer hjältenarrativet av dessa rörelser. Som Göran Rosenberg en gång sagt är historieförnekelse ”ingen god tradition” och den gör att vi inte vet vart vi är på väg eftersom vi inte vet varifrån vi kommer. Boll är en tysk historiker men om hans ukrainska kollegor skulle upprepa hans ovanstående beskrivning av OUN-aktivisterna i Ukraina idag skulle den möjligen betraktas som ett lagbrott.

Egen bild. Minnestavla vid Zolochiv slott. Endast nazister och bolsjeviker ligger bakom pogromen på judar... enligt vad man vill att vi ska minnas.


På vägen från slottet stöter vi ihop med flera hundra soldater ur livgardet. Troligen på väg till en filmföreställning, eller kan det möjligen vara en stor dragning. De marscherar hur som helst alla in i Folkets Hus som står där och minner oss om Sovjettiden. Jag hinner fundera över vad dessa unga män vet om vad som skedde i denna stad under 2vk och på vilket sätt det har beskrivits. Dödandet fortsätter och historierevision är ett sätt att hålla det igång.


Egna bilder. Livgardet på väg till... filmvisning?




Mera slott

Vi hinner med ytterligare ett slottsbesök. Bara ett par mil från Zolochiv finns Pidhirtsi med sitt en gång mycket ståtliga slott, byggt mellan 1635-40. Det liknar numera ett spökslott men det är lätt att ana dess forna prakt och utsikten från baksidan ned mot dalgången är magnifik. Den siste privata ägaren packade ihop allt av värde och flydde till Rumänien vid krigsutbrottet 1939 och det har sedan dess varit bland annat tuberkulossanatorium. Det står nu under Lvivs Konstgalleris jurisdiktion men det finns inte pengar att göra några större renoveringar. Ett monument över fallna krigshjältar står framför slottet som minne från Sovjettiden. Ett slitet och förfallet slott är ett annat sådant.







Egna bilder. Pidhirtsi slott. Samt det nästan obligatoriska krigsmonumentet.

Egen bild. Ett eget litet kapell hör naturligtvis ett slott av rang. Pidhirtsi slott tillhör detta.



Det judiska Sasiv/Sassov och sovjetiska rymdkrigslämningar  

Vägen tillbaka till Lviv från Zolochiv finns ytterligare ett slott, Olesko, som ingen riktigt vet hur gammalt det är men som är nämnt i skrift så tidigt som på 1200-talet. Detta hinner vi tyvärr inte se närmare på men det finns en del andra intressanta lämningar från förr av lite ovanligare art.
I närheten av byn Sasow/Sasiv finns en judisk begravningsplats, eller rättare sagt fanns. Det är nu inte mer än en inhägnad gräsmatta, men det står två märkliga vita byggnader kvar mitt ute i det gröna. Där vilar två Sachidiska rabbis/tzadiker av Sasow-dynastin. Vår guide kallar denna typ av gravhus för Ohil. Det är inget jag känner igen och hittar inte heller något på nätet med denna benämning. Kanske någon läsare av detta vet? Vi får dock se dem endast från vägen, en bra bit bort. Själva byn beboddes före 2vk till cirka 40 % av judar. En församling som förintats på samma sätt som så oerhört många i byarna runt omkring här i Ukraina och i Polen. Det mer kända Brody ligger bara någon mil från denna plats exempelvis.

Egen bild. Inte lätt att se men ska vara gravplatser för Sasov-tzadiker. Odil?


Den chassidiska Sasow-dynastin tillblev emellertid här 1775 under rabbi Moshe Leib Erblich av Sassov. Dessa dynastier grundades av lärlingar till Chassidismens grundare Baal Shem Tov och brukar bära namnet efter platsen där dynastiernas grundare residerar. Sasow-dynastin är bara en av alla dessa som fanns i det som nu är Ukraina. Utanför Tjernivtsi finns exempelvis residenset för Sadagora-dynastin, vilken jag skrev om för ett par veckor sedan. Att besöka en tzadiks grav är en helig handling för chassidiska judar och pilgrimer brukar resa till dessa platser för att be. Bönerna ska få extra kraft vid dessa gravplatser. 

Inte långt därifrån står lämningar av modernare snitt men som jag inte heller blir riktigt klok på vad de egentligen är. Vår guide säger att de uppfördes under den del av kalla kriget som brukar kallas ”Star Wars”, då USA - under Ronald Reagan - lät projektera SDI, ett rymdförsvar för att slå ut sovjetiska missiler. Således tror jag att detta är sovjetiska så kallade ”Early Warning-radar” av något slag. Svar på Reagans "Star Wars". Men jag kan inte härleda på nätet om detta stämmer och i så fall exakt vilken typ detta rör sig om. Kanske även här någon läsare känner till dessa monument över kalla krigets sista dagar?

Egen bild. Sovjetisk Star Wars-radar? Utanför Sasiv.




Tillbaka till Lviv kommer vi alltså utan att ha fått några svar på så många frågor om sin släkt. Men vi har fått en intressant tur genom västra Ukraina, tidigare Sovjet, tidigare Polen, tidigare Österrike-Ungern. Lager på lager av historiskt damm ligger över dessa trakter och gör dem så oerhört intressanta att besöka. Det förflutna ligger där under dammlagret och inte sällan pekar det mot framtiden på ett sällsamt och skrämmande sätt som jag tycker är påtagligt här i Ukraina.Till slut hittar vi faktiskt också en namne till Jan. Förvisso med lite annan stavning och knappast släkt. Men det får duga som avslutning.

Egen bild. Jan Czajkowski och namne (gatuskylten)





Sadhora – eller det glömda Sadagora

Utanför mitt fönster strålade solen och jag kunde inte förmå mig att sitta inne och skriva den här första vårdagen i Tjernivtsi i sydvästra Ukraina. Jag bestämde mig således för att ge mig ut på utflykt till Sadagora, där Rabbi Israel Fridman från Ruzhin bodde i sitt vackra residens ("the Golden Flow Estate") från 1845 varifrån han skapade sin chassidisk-judiska dynasti Ruzhin-Sadgora. Här har alltså chassidismen ett av sina viktigaste historiska säten. Jag visste ungefär var det låg på kartan men hade aldrig varit där så jag bestämde mig att ta en taxi för att komma rätt.

Taxichauffören visste först inte vad jag talade om och inte fick han mycket hjälp av sin centralväxel, men till Sadhora hittade han. Sadagora heter numera Sadhora på ukrainska och har blivit en förstad till Tjernivtsi, ca 6 km norr om centrala staden. Något residens kunde inte taxichauffören hitta men råkade pricka rätt på den judiska begravningsplatsen i alla fall, vilket fick duga.

Den ligger lika övergiven och vanvårdad som den som finns i centrala Tjernivtsi. En byggnad är under renovering intill men byggandet verkar ha avstannat helt förefaller det.





Egna bilder. Den judiska begravningsplatsen i Sadhora/Sadagora utanför Tjernivtsi i sydvästra Ukraina.

Det är märkligt hur illa utmärkta dessa platser är på kartor och i turistbroschyrer, där den här platsen aldrig (såvitt jag har sett) finns nämnd ens med namnet. Det Tjernivtsi som så varmt omhuldar den Habsburgska tidens Czernowitz verkar ha glömt det judiska Tschernowitz och så även Sadagora, trots att det under denna "gyllene" österrikiska epok bodde mellan 25-50 % judar i denna stad. Dessutom, under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet besittande viktiga positioner i stadens administration och näringsliv. En historia som har förpassats till den judiska muséets blygsamma kvadratmetrar vid Teatertorget i Tjernivtsi. Det är märkligt då man knappast behöver vara av judisk tro eller påbrå för att inse det historiska värdet i denna plats. Svaret är troligen att det funnits starka incitament att glömma bort att här funnits en judisk befolkning. Under andra världskriget blev den judiska befolkningen här utsatta för pogromer och dessa mordiska grannar tog ibland helt sonika över deras egendomar. Frågan är vad som lärs ut i den skola som ligger alldeles intill begravningsplatsen?

Egen bild. Minnesplakett över en för mig okänd sovjetisk storhet, på skola nr 38 i Sadhora. Någon som vet vem han är?


Här i Sadhora skakar folk uppgivet på huvudet när jag frågar om vägen till rabbi Fridmans residens och synagoga. Till slut är det en yngre kvinna som vet besked och pekar ut den åt mig. Residenset är emellertid under renovering och arbete pågår där för fullt. En grind med hänglås hindrar mig från att gå in på området så jag får nöja mig med att kika över skranket.




Egna bilder. Rabbi Fridmans residens är under renovering. Det lär ha pågått i många år och avstannat från och till, men snart kanske det kan öppna för besökare?

Under Sovjettiden användes de här byggnaderna som fabriker, fick sedan förfalla och är delvis förstörda, men är nu som sagt under renovering, så förhoppningsvis går det snart att göra besök till helt återställda byggnader.

Själva Sadhora är numera en sömnig men hyggligt välmående förstad till Tjernivtsi. Här finns både gamla trähus, en romersk-katolsk kyrka och en ortodox.




Egna bilder. Äldre trähus samt den Ortodoxa kyrkan näst högst upp samt den romers-katolska näst längst ned här ovan.


Dessutom över hundra år gamla hus vilket visar att byn hade en tillväxttid ungefär samtidigt som själva staden Tjernivtsi.




Egna bilder. Centrala Sadhora, en med ukrainska mått mätt ganska välmående liten förstad till Tjernivtsi, vad det verkar.

Bion "Kinoteatr Bukovina" verkar dock ha lagt ned.

Egen bild. Kinoteatr Bukovina i Sadhora ger inga föreställningar för tillfället.


I stadsparken mitt i byn står Maxim Gorkij staty, vilket är ovanligt för att vara i Ukraina, där det annars är legio att resa åtminstone en byst över någon av nationalpoeterna Taras Sjevtjenko eller Ivan Franko. Lite förvånande också i och med att han var en sovjetisk arbetarförfattare. Lagar som togs för snart ett år sedan förbjuder alla symboler för kommunismen. Möjligen kan det bero på att Gorkij hamnade i tillräcklig onåd hos Sovjetregimen för att betraktas som ofarlig?

Egen bild. Maxim Gorkij-statyn i Sadhora.


Längs vägen mot centrala Tjernivtsi ligger både moderna residens och lite mer modesta hus i bukovinsk allmogestil.




Egna bilder. I utkanten av Sadhora ligger ett flertal mer eller mindre vräkiga villor, samt en del mer modesta hus av varierande ålder och skick.

Lite längre fram på vägen möts man också av ett minnesmärke av andra världskriget. Eller det Stora Fosterländska kriget som det brukade heta förr men som det inte får heta längre enligt lag i Ukraina. Själva krigsmonumenten får dock vara kvar än så länge (samt Gorkij tydligen), till skillnad från Lenin och andra sovjetiska symbolfigurer som åker ned på löpande band sedan lagarna kom till (decommunization laws).

Egen bild. Sovjetiskt krigsmonument utanför Sadhora.

Går man vidare några hundra meter kommer man sedan till något som skulle kunna ses som en sovjetisk begravningsplats. Mängder av övergivna fabriker och tillhörande kontorsbyggnader ligger här öde och övergivna efter att alla ha gått bankrutt efter Sovjetunionens fall. Nu ruiner över det modernistiska projektet Sovjetunionen där framsteg i stort sett mättes i antal fabriker och arbetare.







Egna bilder. Överflödiga och öde fabriker, kontorsbyggnader och magasin ligger rad i rad mellan Sadhora och Tjernivtsi.

Ungefär här vid magasin nr 11 (bilden längst ned ovan) beslutar jag mig för att göra halt och ta buss nr 37 in till Tjernivtsi stad igen. Från bussfönstret ser jag hur lika många övergivna fabriker ytterligare ligger rad i rad längs vägen. Jag tänker att dessa också en del av Tjernivtsis glömda historia. Minnet är ju selektivt men historieförnekelse är sällan uppbyggande för någon och jag funderar på om inte det ukrainska identitets- och nationsbyggandet skulle må bra av att levandegöra alla delar av den historia som skett inom de nuvarande ukrainska gränserna. Även de delar som de kanske helst av allt vill gömma... eller glömma. Göran Rosenberg, som jag håller för en ovanligt klok person, höll för några år sedan ett tal på svenska nationaldagen. Han sa då bland annat detta, vilket exakt sammanfattar det jag menar med mina egna avslutande ord och som jag tycker är oerhört väl valda även när det gäller Ukraina, eller kanske i synnerhet här:

"[...] historien är alltid en viktig del av nuet, historieförnekelse är ingen god tradition, och vet vi inte varifrån vi kommer vet vi inte heller vart vi är på väg".



Majdan-årsdagen – om tråkiga kompromisser och en 26-åring från Lviv

Redan i förrgår den 18/2 började ukrainska presidenten och parlamentet att genomföra ett antal uttalanden och ceremonier för att hedra vad de kallar ”De himmelska hundra”, det vill säga dödsoffren under Euromajdan. Det har florerat olika siffror men i verkligheten var de något fler än hundra och dessutom fanns ett antal poliser bland dessa (18 enligt den senaste siffra jag sett). Dessa är dock inte representerade bland ”hjältarna” och det är få som frågar sig varför dessa dog och hur? Jag har dock skrivit tidigare om detta och om hur den officiella utredningen dragit ut på tiden och ”fumlat bort” bevismaterial. De ”fragment av vapen”som nyligen dök upp, nära två år senare, och som påstås ”sannolikt” ha använts vid dödsskjutningarna den 20/2 2014, väcker snarare misstänksamhet än klarhet.

Det hindrar inte att det en dag som denna är på sin plats att hedra alla de som dog under de tragiska händelserna kring Majdan i Kiev. Enligt vissa uppgifter så många som 130 personer, varav 18 poliser, satte livet till under hela perioden från 30 november 2013 till 21 februari 2014. Det görs också naturligtvis i Kiev men även på andra platser i Ukraina, som här i Tjernivtsi där ca 200-300 personer samlades kring Sjevtjenko-statyn på Centraltorget idag vid 12-tiden.

Egen bild. Centraltorget i Tjernivtsi idag, tvåårsdagen av dödsskjutningarna vid Majdan.

Egen bild. Ortodox ceremoni vid Centraltorget i Tjernivtsi till minne av de som dog vid Majdan. 

Egen bild. Allvarliga pojkar i givakt, fladdrande fanor och Taras Sjevtjenko som övervakar hedrandet av tvåårsminnet av dödsskjutningarna vid Majdan i Kiev.

Vad som dock är en intressant kontrafaktisk fråga är vad som hade hänt, eller inte hänt, om den politiska lösning som framfördes av oppositionspolitiker på Euromajdans scen den 21 februari och som hade förhandlats fram med ukrainska presidenten Janukovytj med och polska, franska och tyska utrikesministrarna som medlare, hade implementerats? En fråga som är relevant att ställa en dag som denna utan att på detta sätt förringa människors sorg över förlorade släktingar, vänner och landsmän.



En liten rekapitulation av händelseförloppet 18-22 februari 2014

SvT 19/2 2014 rapporterade om våldsamma kravaller i Kiev och att de under morgonen 18/2 krävt 25 människoliv, av vilka 9 var poliser. De rapporterade också att oppositionspolitikern Vitalij Klytsjko (nu borgmästare i Kiev) suttit i samtal med president Janukovytj men utan några överenskommelser. Presidenten var av åsikten att demonstranterna hade gått över gränsen och att polisen har order att agera enligt lagen. Han sa också att det inte är för sent att lösa konflikten, men uppmanade oppositionsledarna att ta avstånd från ”radikala krafter”, enligt Reuters. Oavsett vad man anser om presidentens kommentar kan det konstateras att det utan tvekan fanns vapen bland demonstranterna och att de användes. Till skillnad från den beskrivning som ges i den Oscarsnominerade filmen ”Winter on Fire” där det genom hela filmen talas om helt obeväpnade demonstranter. Vilket var helt sant den 30 november 2013 men inte längre i februari 2014. 

Polisen hade vid den här tidpunkten (under 19/2) tagit ställning kring demonstranterna och behärskade ungefär halva Majdan, enligt SvT ovan.

Egen bild. Instytutskagatan med raden av bilder på fallna för kulor 20/2-14.


Från dessa ställningar börjar poliserna sedan retirera, uppför gatan Instytutska under förmiddagen den 20/2. Frågan är varför man övergav ”vunnen mark”? Enligt filmen ”Winter on Fire” ska det ha varit röken från brinnande tält och bildäck som ska ha stört dem. Enligt den enda vetenskapliga undersökning jag funnit ska det istället ha varit eftersom de blev beskjutna från positioner som hölls av Euromajdan-rörelsen. Därefter uppmanas aktivister, i högtalare på torget, att följa efter poliserna uppför gatan och det är också här som de flesta dödsoffren krävs. Poliserna skjuter mot de efterföljande, men retirerar samtidigt. Det förefaller inte alls otroligt alltså att de upplevde sig själva som hotade. Det finns också oerhört väl dokumenterat med bandinspelningar från larmcentraler och kommunikation mellan polisbefäl och talespersoner för Majdans försvarsenhet, filmklipp med mera. Mitt inlägg med en längre redogörelse av detta finns här.

 Igår kom också nya uppgifter här i Ukraina då en man vid namn Ivan Bubenchyk har trätt fram och bekräftat att han skjutit två poliser till döds under morgonen 20/2-14. Hans vittnesmål finns med i en helt ny film om Euromajdan gjord av Volodomyr Tyhyi som har försökt fånga berättelser från både demonstranter och poliser (till skillnad mot ”Winter on Fire”) för att komma fram till vad som egentligen hände den där ödesdigra dagen. Filmen, med titeln ”Brantsi”, har premiär här i Ukraina den 25/2 och det ska bli oerhört intressant att se hur den emottas. Bubenchyks vittnesmål återges så här av KyivPost:

“Bubenchyk said he shot two Berkut commanders killing them. He then opened fire on the legs of other Berkut officers, wounding several and causing them to flee from their positions. As the police withdrew, Maidan protesters surged forward, and then came under fire from police snipers on Instytutska Street.” (Kyiv Post 19/2-2016)

Uppgifterna ifrågasätts dock från regeringshåll. Bubenchyk vill bara spela hjälte, säger en regeringskälla från informationsministeriet. Ett uttalande som följer ett mönster från regeringshåll som sedan den nya regimen tillträdde har velat hålla hjälte-narrativet vid liv vilket förutsätter helt obeväpnade och fredliga demonstranter. 

De polisutredningar som gjordes visade emellertid väldiga brister och bevismaterial röjdes, som exempelvis träd med ingångshål, som med hjälp av laserteknik hade kunnat bringa klarhet i varifrån skott kommit etc. De anhöriga till dödsoffren krävde förgäves en internationell, oberoende utredning och många talade om ett medvetet döljande av skuldfrågan för skottlossningarna. Varför? Det måste vara en oerhört intressant journalistisk fråga att ställa sig. Det rent logiska vore en snabb och noggrann utredning som fastställde polisens och därmed den gamla regimens skuld för det inträffade, för att slippa vidare spekulationer och tvivel. Om nu skuldfrågan var så given och ensidig som det hela tiden hävdats och om den nya regeringen var helt skuldfri. Det förefaller i så fall obegripligt. 

För att gå tillbaka till skeendet så kom då i alla fall kompromissen, frammanglad natten mellan 20-21 februari 2014. Den 21/2, dagen efter de tragiska dödsskjutningarna från båda sidor, offentliggörs en överenskommelse. Nyval till presidentposten skulle hållas i december samma år, förhandlingar om en samlingsregering inledas, den gamla konstitutionen från 2004 som begränsade presidentens makt skulle antas och amnesti ges för alla som fängslats under Majdan-ockupationen, enligt de viktigaste punkterna i överenskommelsen.

Samma dag presenterades överenskommelsen på Euromajdans scen, där Klytsjko beskriver överenskommelsen som en framgång. Upp kliver då en okänd kamouflageklädd person från Majdans försvarsenhet och uppmanar alla att strunta i överenskommelsen och kräva presidentens avgång omedelbart. Han avslutar med att skrika att om inte presidenten har avgått kl 10.00 imorgon kommer vi ta till vapen. Intressant att notera här är att inga journalister riktigt visste vem denne man var, inte ens inhemska Kyiv Post, som rapporteradeom händelserna löpande. De visste bara att han gick under smeknamnet ”Bandera”. Det vill säga namnet på den kontroversielle ledaren för OUN:s radikala Bandera-fraktion som med våld ville skapa ett ”rent” Ukraina, fritt från både tyskar, ryssar och polacker och som var inblandade både i nazikollaboration, nazimotstånd, pogromer på judar, och massmord av polacker, lagande efter läge enligt syftet om att skapa det rena Ukraina. Kyiv Post skrev då också att de försökt få tag på denne ”Majdan-Bandera” efter scenframträdandet men inte lyckats. Däremot talade de med andra, namngivna, företrädare för Majdans försvarsenheter som bekräftade att de höll med den okände (?) talaren. I artikeln (länken ovan) fanns klippet från talet men detta går inte längre att spela upp. Däremot finns det med på den film om Euromajdan som nu är Oscarsnominerad, ”Winter on Fire”. Det finns också i sin helhet på Youtube. Den okände ”Bandera” blev dock inte okänd länge. Bland andra Reuters rapporterade snart att han heter Volodomyr Parasiuk, 26 år och från Lviv, och skrev 25/2 att han kan ha varit den som fick Janukovytj att fly. De berättade också om att han för sin insats blivit stadens store hjälte, ”the toast of Kiev”.

Detta blev emellertid tydligen för mycket för presidenten som tog pick och pack och lämnade landet för att söka skydd i Ryssland. Efter att ha legat lågt en vecka gjorde han ett uttalande som rapporterades bland annat i Aftonbladet 28/2. Han säger där att hans bil ”attackerades” och blev beskjuten på väg till Kharkiv (dit han skulle på en tidigare planerad officiell resa) och att det var fascister som gjort läget oroligt. Han påpekade att dessa inte är särskilt många i landet och att hela det ukrainska folket ”blivit lurat”. Vid den här tidpunkten hade dock hans ord inte särskilt hög karat och sågs mer som en desperat despots sista försvarstal och/eller rysk propaganda.



Den kontrafaktiska frågan

Men om vi stannar till en stund nu, och funderar över om det möjligen kan vara så att det finns en poäng i det här med den radikala nationaliströrelsens influenser över upplösningen på detta Majdandrama, så kastar det ett lite annorlunda ljus över hela dagens situation och den väpnade konflikten i östra Ukraina.

Redan på nyårsdagen 2014 rapporterade Kyiv Post om det fackeltåg för Bandera som arrangerades i Kiev, och i andra ukrainska städer, för att hylla minnet av ovan nämnde Stepan Banderas födelsedag. I tåget i Kiev, som samlade ca 15000 deltagare, fanns många från Majdan-rörelsen och många med nazistanstrukna symboler och uniformer. Marschen arrangerades av partiet Svoboda och en parlamentsledamot från Tymosjenkos Batkivsjtjyna gick också med i tåget. En parlamentsledamot från regeringspartiet Regionernas Parti, Vadym Kolesnitjenko, uttalade sig så här till Kyiv Post:

”We start understanding that Euromaidan is being exposed to marginalization. Unfortunately xenophobic moods, cave nationalism and elements of Nazism start dominating there […] this is really dangerous for our state, as slogans (that) were heard there are not acceptable in the 21st century for cultural people.”   

Det här uttalandet skulle ju kunna avfärdas (och gjordes väl också) som överdrivet och ett alarmistiskt försvars tal för regimen. Men det bör noteras att han inte säger att Majdanrörelsen varit en nazistkomplott från början (demonstrationerna inleddes ju redan i november 2013). Han talar här om att nazianstrukna nationalister ”börjat” dominera torget. Den här bilden har jag fått bekräftad av ungdomar jag talat med, som var med på Majdan vid olika tillfällen under denna dramatiska vinter. Banderas porträtt och röd-svarta fanor (OUN:s färger) började synas allt tätare på torget under januari. Mer om denna gradvisa radikalisering av Majdan-protesterna har jag skrivit tidigare och finns här, för den intresserade.

Men så vad med Parasiuk? Han som uppmanade att ta till vapen om inte kompromissen övergavs och ”folkets” vilja följdes. Jo, han är numera med i oligarken Kolomoiskys parti Ukrop och framträdde häromdagen (18 februari-16) på ukrainsk tv där han uttalade sig om den nuvarande regeringskrisen. Enligt vad politiskt insatta säger till mig här i Ukraina är han utan tvekan köpt av Kolomoisky. Parasiuk var bara en vanlig kille från gatan, säger de, och sådana har ingen chans att motstå frestelserna när de erbjuds maktposition och pengar. För partiet Ukrop är han en skyltdocka som visar en folklig fasad åt partiet. Han är ju en hjälte från Majdan.

Den kontrafaktiska frågan som kan ställas är alltså; vad hade hänt om kompromissöverenskommelsen hade accepterats? Hade Ryssland annekterat Krim? Hade kompromissförslagets tänkta samlingsregering mött väpnat motstånd från pro-ryska separatister i Donbass? Hade vi haft det konfliktfyllda läge vi har idag med tusentals döda och lemlästade, en miljon internflyktingar i Ukraina (och Ryssland) och ett världsläge som är lika spänt som under kalla kriget? Det enda vi ganska säkert kan gissa är att Parasiuk hade förblivit tämligen okänd och inte haft en för honom lukrativ plats i partiet Ukrop.

Tanken svindlar egentligen om det är så ”enkelt” att hela läget idag kan tillskrivas en 26-åring från Lviv som spontant äntrar scenen och eldar massorna till kompromisslöshet. Så enkelt lär det väl knappast vara, men det är i alla händelser en kittlande tanke och helt klart så att skuldfrågan bör få större spridning än vad den får i media i Väst.

Jag läste häromdagen om delar av Anna-Lena Lauréns bok ”Frihetens pris”, där hon skriver om färgrevolutionerna i Georgien, Ukraina och Kirgizistan. Hon skriver bland annat om den georgiska presidentens Saakasjvili (han som nu är borgmästare i Odessa) hårdnackade vägran att söka en kompromisslösning med abchazierna 2004-2008 och konstaterar sorgset att Georgien är ett land som vill ha ”messiasfigurer” när de istället ”uttryckligen” skulle må bäst av ”tråkiga kompromisser”. Det kan appliceras även på Ukraina av idag, som jag ser det.




Ukraina ”vänder blad”

Ukrainas (för närvarande) premiärminister Arsenij Jatsenjuk verkar ha gått i samma mediaskolning som vår egen kung. Han sa i alla fall idag att det var tid att ”vända blad”. Det vill säga han vill ha politisk fred och tycker att alla borde gräva ned stridsyxorna. Han vände sig också till president Porosjenko, som för ett par dagar sedan uppmanat honom att avgå, att han hoppas att presidenten ville stödja honom i sin position för att stabilisera läget i landet.

Trots att Jatsenjuk tagit fram fredspipan var det ingen som ville blossa med honom. Istället avgick idag också partiet Samopomichs representanter från koalitionsregeringen. Tillsammans med gårdagens avhopp från Tymosjenkos parti Batkivsjtjyna blir då koalitionsstödet för litet för att kunna bilda regeringsunderlag och en ny regeringskoalition måste därmed bildas, vare sig Jatsenjuk vill eller inte.

Kvar i koalitionen till slut blev alltså Jatsenjuks Folkfronten och, ironiskt nog, presidentens parti Porosjenkoblocket. Vars ledare Yuriy Lutsenko igår kväll uppmanade premiärministern att antingen presentera en ny regerings som kan väljas av tillräckligt många parlamentsledamöter (krävs 226 röster) eller också avgå som premiärminister. En koalitionsbroder som uppenbarligen vet hur man bäst ger en klapp på axeln.

Den av Jatsenjuk efterfrågade stabiliteten blev det alltså inte mycket med. Däremot kan man väl säga att Ukraina vänder blad. Låt se vad som finns på nästa sida. Några nedgrävda stridsyxor räknar jag däremot inte med.

Låt mig dock gissa att Folkfronten inte lär vara med i nästa koalition och att Jatsenjuk därmed inte kommer att ha någon ministerpost. Men då får Jats "vända blad" och gå vidare i livet. 


Saakasjvili – Ukrainas kronprins – Eller O-dessa män med sina stora trutar…

Redan i höstas var det flera här i Ukraina som viskade till mig att den där Saakasjvili är nog ute och fiskar efter premiärministerposten. Den där Saakasjvili är alltså Mikhail Saakasjvili, Georgiens förre president som nu är fråntagen sitt georgiska medborgarskap och är efterlyst, anklagad för förskingring, i det gamla hemlandet. Nu har han dock ”skaffat” nytt pass. Ett ukrainskt som han ”fick” av president Porosjenko som utsåg honom till guvernör i Odessa. Att det viskades om Saakasjvili redan tidigt i höstas var kanske inte så märkligt. Jatsenjuks popularitetssiffror slog i botten för länge sedan så det har hela tiden varit en tidsfråga innan han skulle tvingas avgå (senast jag kollade satt han kvar i alla fall). Det var därför Saakasjvili kunde känna tillräcklig tillförsikt med att gå ut så hårt när han anklagade snart sagt halva regeringen för korruption. Men det fanns de som trodde att det lika gärna kunde bli han själv som skulle försvinna från den ukrainska politiska scenen, lika snabbt som han kommit in.

Nu är som sagt hela den politiska makten i Ukraina ute på ett gungfly och man vet inte vem som ska gå ner sig härnäst. Tillfället är då säkert väl valt att inleda en ny offensiv. Sagt och gjort, tänkte väl Mikhail och laddade om.

Till Interfax säger han att Ukraina skulle klara sig mycket bättre utan IMF. – Dem kastade vi ut från Georgien efter ett år, hävdar han. 

Dessutom vill han göra om hela det ukrainska politiska systemet. Ja, vem kan säga att det är en dålig idé idag? Däremot har han hävdat att han inte alls är intresserad av premiärministerposten. – I en mardröm så hemsk att jag inte kan föreställa mig den, lär han ha sagt.

Det snackas väldigt mycket dock och det som förefaller säkert idag kan imorgon vara det helt motsatta. Frågan är också hur han ska ”vända upp och ned” på det politiska systemet om det inte är från en nationell maktposition? För inte tänker han sig väl väpnad kupp?

Det är dock många som spekulerat i om Saakasjvili kan vara nästa namn som premiärminister. Tidpunkten för att skapa sig ett namn är ju inte fel vald precis. Han fick fly sitt gamla land Georgien med svansen mellan benen så vad man än kan anklaga honom för så inte heller är det feghet. I synnerhet som det nya karriärlandet heter Ukraina. Det skulle inte förvåna mig mycket, trots hans egna blånekande om sina intentioner, om han dök upp i nästa regeringsbildning, eller varför inte som president?

Från Odessa - där han nu är guvernör - hör jag att han är oerhört poppis, så varför kunde inte charmen fungera i övriga landet? Men så vad har han då för något som folk faller för? Adrian Karatnycky har formulerat det så här i Foreign Policy:

” […] he has bravado; he is a vast storehouse of energy; and he is tempting Ukrainians with an easy solution to poverty and corruption — namely, him”


Ukrainskt politiskt gungfly

Jag hann inte mer än att skriva igår att det händer så mycket i Ukraina att jag knappt hinner med förrän det hände saker igen, i stort sett medan jag skrev. Jag tog upp tre snackisar i gårdagens inlägg och en av dem handlade om president Porosjenko, som har varit ifrågasatt i pressen. Framemot midnatt fick jag klart för mig att det under senaste dygnet utspelat sig ett totalt politiskt krig bakom ryggen på mig och skyndade mig att dela en artikel från BBC som förklarade att regeringen och premiärminister Jatsenjuk klarat sig från missnöjesförklaring. Märkligt nog fick artikeln av BBC rubriken ”BREAKING NEWS – Ukraine´s government falls after vote”. Raka motsatsen alltså. Antingen hade rubriksättarna inte heller hängt med i svängarna eller hade något nytt hänt? Jag var tvungen att reda ut allt för mig själv och - generös som jag är - delar jag gärna med mig till den som är intresserad. 

Häng med då!

För några dagar sedan lämnade den ukrainska regeringen sin rapport till parlamentet där de redogjorde för sina prestationer under 2015. Naturligtvis hade de uppfattningen att de varit mycket aktiva och lyckats med en hel del men att ”reformarbetet måste fortsätta”.

Den 15 februari registrerades dock i parlamentet en resolution där regeringens prestationer förklarades ”otillfredställande”. Bland partierna bakom resolutionen fanns presidentens Porosjenko-block bland andra. Regeringens rapport låg på agendan för debatt under tisdagen 16 februari (igår). En missförtroendeförklaringlåg alltså i luften. Med anklagelser om korruption och ineffektivitet i reformarbetet, avhoppande ministrar och internationell kritik (inte minst viktigt från IMF som håller hårt i pengarna tills för dem nöjaktiga resultat visas upp) och en popularitet för premiärminister Jatsenjuk och hans parti Folkfronten som sjunkit till nära noll-nivå verkade en sådan inte alls otänkbar, snarare trolig.

Samtidigt, under måndagen, sa den biträdande chefsåklagaren, Vitaly Kasko, upp sig. Normalt sett kanske ingen huvudnyhet men han gjorde det i protest mot den tidigare hårt kritiserade chefsåklagaren Viktor Shokins sätt att sköta myndigheten. Eller snarare obstruera myndighetens normala funktion. På presskonferensen levererade han sin dom:

"The General Prosecutor's Office has become a dead institution, which nobody believes is independent"

Shokins assistent avfärdade förstås anklagelserna som helt grundlösa medan USA-ambassadören Geoffrey Pyatt kallade avhoppet för ”ett bakslag för Ukrainas reformprocess”. I avskedsbrevet skriver Kasko:

”Lawlessness, not the law, rules here […] "The current leadership of the prosecutor’s office has once and for all turned it into a body where corruption dominates, and corrupt schemes are covered up”

En ganska allvarlig kritik när det gäller en åklagarmyndighet, får man ju säga. Shokin och Porosjenko har under hela hösten/vintern här fått heta “Poroshokin” i pressen, åsyftande deras sätt att använda rättsväsendet för egen vinning och för att röja undan politiska motståndare.

Vitaliy Shabunin, som är ordförande för civilorganisationen Anti-Corruption Action Center (AntAC) uttalade det hela så här, som kommentar till avhoppet:

“For half a year, Poroshenko has been more interested in controlling everyone through the Prosecutor General’s Office than in Western funding and support by Europeans and Americans without which we will lose the war (in Donbas)”

Så vad göra om man är president Porosjenko i detta utsatta läge? Jo, smart nog går han inte i försvarsställning utan istället till motattack, eller snarare ”full frontal attack”.

I ett pressmeddelande på eftermiddagen igår (tisdag) säger han sig inte vilja utnyttja sin rätt att upplösa regeringen. En åtgärd han vill ta till endast i sista hand. Vi har inte råd med politiska strider och gå till val för fjärde gången på knappt två år, fastslog han. Resurserna räckte dock till att kräva en total ombildning av regeringen såväl som premiärministerns Jatsenjuk och chefsåklagarens Shokin avgång. Det kan ju tilläggas att båda två nominerades av presidenten själv. Presidentens talesman gav följande besked:

"In order to restore trust in the government, the president asked the prosecutor general and the prime minister to quit"

Inte många timmar senare meddelade Shokin sin avgång. När husse skäller…?

Premiärministern däremot nämnde inte saken med ett ord under sitt tal till parlamentet under gårdagen.

Senare på kvällen gjordes alltså den omröstning där de som ville få igenom en misstroendeförklaring inte lyckades få ihop tillräckligt antal röster. Regeringen klarade sig alltså igenom detta med ganska många rösters marginal.

Den där resolutionen jag inledde det hela med då? Som gick ut på att förklara regeringens arbete som ”otillfredsställande”. Jo, den gick igenom.

Så nu har vi alltså en president som inte har förtroende för sin regering, ett parlament som har förtroende för sin regering men inte för dess arbete. Ett politiskt gungfly alltså.

Det är med andra ord bäst jag vänder mig om igen för att se vad som hänt bakom ryggen idag då. Här gäller det att hänga med…

Bild: Sergei Supinsky/AFP/Getty. - Hallå, det är premiärministern... tror jag...


Tre snackisar i Ukraina

Här i Ukraina händer det så mycket att jag knappt hänger med längre. En eventuell ombildning av regeringen har varit uppe till diskussion sedan i december och just nu diskuteras en ny regeringsförklaring inom den koalition partier som bildade regering efter valet, hösten 2014. En koalition som nu är på vippen att bryta ihop. Tätt sammanlänkad med detta är debatten om reformer. Reformer, reformer, reformer. Har regeringen åstadkommit tillräckligt? Vad har de gjort och vad har de inte gjort? Om frågan går till regeringsföreträdare blir förstås svaret; tillräckligt mycket. Medan andra anser att ingenting hänt. Tryck utifrån på ökad reformtakt har ökat på sistone och gör nervositeten stor inom såväl regering och parlament som hos allmänheten. Nyligen har IMF-basen Lagarde riktat en varning till Ukraina att utbetalningen av lånet på 17,5 miljarder ligger i farozonen om inte reformarbetet intensifieras och effektiviseras.

"Without a substantial new effort to invigorate governance reforms and fight corruption, it is hard to see how the IMF-supported program can continue and be successful”. (IMF-basen Christine Lagarde, Washington 10/2-16)


President Porosjenko sitter löst till?

Det här uttalandet från Lagarde gav president Porosjenko anledning att snabbt gå ut med lugnande besked till sina nervösa medborgare och centralbanken som uttryckt sin oro för vad som kommer att ske om inte IMF-lånen börjar strömma in igen. Just Porosjenko är en av de tre snackisar som just nu är bland de hetaste i Ukraina. Är han en ny Janukovytj eller inte? Den fråganställde Kyiv Post till människor på gatan och fick svar som till hälften höll med men även de som inte gjorde det hade som regel uppfattningen att han var korrupt men inte lika fördärvad som Janukovytj. Den sistnämnde är dock inget bra riktmärke kanske då han nyligen utsågs av Transparency International till världens främsta praktexempel på en korrupt ledare. 

Det har dock inte hindrat Kyiv Post från att åtminstone utse honom till ”anti-reformer of the week” förra veckan. En titel som de motiverar med att räkna upp hans konsekventa ohörsamhet mot civilsamhället, kvävt åtgärder för att införa rättssäkerhet och skyddat korrupta ämbetsmän. Dessutom hans vägran att avskeda riksåklagaren Viktor Shokin, trots att denne kritiserats hårt under hösten/vintern för att ha misslyckats att ta itu med korruptionen och en hel del annat, som bland andra Halya Coynash vid Kharkiv Human Rights Protection Group har tagit upp.

Om missnöjet med regeringen och presidenten ska rinna över i större protester och i värsta fall våldsamheter hänger antagligen på om lånen släpps igenom av IMF eller inte. Här finns antagligen en hel del geopolitiska överväganden i bakgrunden också, vilket hänger samman med den andra snackisen.


Danmarks inställning till Ukraina

Den danske utrikesministern Jensen uttalade sig till Reuters 5/2-16 om att EU inte kan fortsätta driva sin sanktionspolitik mot Ryssland om inte Ukraina ökar reformtakten och följer Minsk-överenskommelsen. Det här fick många, kanske inte minst inom EU, att undra hur det står till med sammanhållningen inom EU kring denna sanktionspolitik och hur synen på Ukraina egentligen är i Danmark. Nu har utrikesminister Jensen till Kyiv Post 8/2-16 uppgivit att han måste ha blivit fel uppfattad av Reuters och försäkrar att Danmark ställer sig bakom sanktionerna mot Ryssland. Han säger också följande:

”Russia is the aggressor and should live up to the Minsk agreement.” Denmark’s support of sanctions against Russia will continue until President Vladimir Putin calls off his war against Ukraine and returns Crimea […] Ukraine has done so much it deserves help, it is also in the interests of Europe to help Ukraine […] Ukraine needs to fulfill requirements of the Minsk process. As long as Ukraine keeps up its part, I am sure that the European Union will stand united.”

Jag har naturligtvis inga uppgifter om vad som ligger bakom Jensens “tillrättaläggande” men det är tydligt att han varit angelägen att göra ett sådant. Det är också intressant att notera att Kyiv Post i dagarna publicerat åtminstone två positiva artiklar om Danmark där de framhålls dels som förebild, och dels som viktig investerare.

Det ligger mycket i potten för både Ukraina och EU. För Ukraina handlar det om ekonomin medan det för EU mest handlar om geopolitik eller säkerhetspolitik om man så vill. För EU gäller det att hålla samman kring det narrativ som den danske utrikesministern ger uttryck för här ovan och för Ukraina är det viktigt att betona att just denna bild står orubbad. Det kan vara värt att notera när man bedömer innehållet i nyhetsflödet från Ukraina. Det där med den dåliga ukrainska ekonomin kan illustreras på många sätt. Valutan Hryvnias värde exempelvis. Jag får idag ca 3000 UHR för 100 EUR medan jag i november fick ca 2600 UHR. Många frågar sig hur lågt värdet kan sjunka. Ett annat sätt är att titta på arméns förhållanden. Det leder oss in på den sista snackisen.


Ukrainska armén djup nere i dyn

I ukrainsk tv har bilderna från Mykolaiv (på ryska Nikolaev) flimrat förbi under en veckas tid. Den 8 februari bestämde sig ett antal soldater vid 53:e infanteribrigaden för att lämna lervällingen på deras förläggning och marschera tre mil in till Mykolaivs militära åklagarkontor för att framföra sina klagomål på sina levnadsförhållanden. Madrasserna de ligger på är fulla med löss, medicinerna har passerat bäst-före-datum, för att få färskvatten tvingas de ibland koka snö, senast de kunde duscha var 25 december, ruttna grönsaker och mögligt bröd, taken läcker in regnvatten, första-hjälpen utrustning är upp till 50 år gamla med mera. Vinterutrustning som varma underkläder och kängor får de bekosta själva eller förlita sig på insamlade hjälpsändningar från frivilliga. Hjälpsändningar som dessutom till stor del sägs försvinna ut från anläggningen, oklart vart.  

Den militära åklagaren har lovat att ”titta på saken” och att de ”skyldiga kommer att straffas”. Det är ungefär så det brukar låta här. Det är inte alltid det händer något därefter, för att uttrycka det lite snällt. Det är dock väl känt sedan tidigare att den ukrainska armén varit i dåligt skick och att utrustningen varit undermålig. De frivilligas bidrag till fronten har sedan striderna bröt ut våren 2014 varit kanske helt avgörande för soldaternas stridsduglighet. Nu, snart två år senare, har pengar strömmat till från utländska donatorer och en stor del av den ukrainska budgeten går till försvaret. Det är uppenbarligen inget som kommit soldaterna i Mykolaiv till del. Frågan är hur tillståndet är för övriga arméenheter? Om de befinner sig lika djupt nere i dyn som 53:e infanteribrigaden, och som den ukrainska ekonomin?

Slutet för det judiska Tjernivtsi

Jag har idag varit vid den plats där 400 av de tusentals judar från Tjernivtsi som tysk-rumänska trupper avrättade mellan 6-8 juli 1941 när det Sovjetiska trupperna hade dragit sig tillbaka och de intog staden. Före andra världskriget bestod Tjernivtsis befolkning av minst en fjärdedel judar. Efter kriget fanns endast några tusen kvar. Visserligen överlevde fler i Tjernivtsi än på de flesta andra ställen, eftersom borgmästaren Popovici utfärdade uppehållstillstånd för ca 20000. Förmodligen mer pragmatiker än hjälte. Staden hade inte klarat sig utan dessa människor då de utgjorde en majoritet före kriget och i högsta grad var samhällsbärare Många av dem som överlevde kriget lämnade landet och staden och emigrerade till framför allt Israel eller USA. Det ska dock påpekas att det under Sovjettiden förekom en ganska stor influx av judar från andra platser i Sovjet och enligt folkräkningen 1959 ska det ha funnits 37000 judar i Tjernivtsi. Fortfarande en rätt stor andel av befolkningen men som alla andra fick de infoga sig i det modernistiska projektet Sovjetunionen vilket innebar att det specifikt judiska Tjernivtsi sjönk i "glömska". En ny stor emigrationsvåg kom under 1970-talet då utreserestriktionerna lättades något och efter Ukrainas självständighet 1991.

Idag har de flesta lämnat staden och det kanske är ca 400 kvar. Husen står kvar i mycket större utsträckning än på de flesta andra krigsdrabbade platser i central/östeuropa, men befolkningen är en annan och den judiska kulturen är på väg att försvinna som ett historiskt lager under den nya befolkningens. Den vitala judiska kultur och community som fanns här i ukrainska Tjernivtsi från medeltiden försvann i och med andra världskriget. Det Tjernivtsi (Czernowitz) som en gång kallades "Jerusalem on the Prut" finns inte längre.

Vid floden Prut ligger alltså, som en svart ironi, några av de tusentals som gick under de första dagarna i juli 1941, vilket ju bara var början på en fruktansvärd färd bort från det liv som varit i Czernowitz/Cernauti som det hette innan kriget. Det finns ett minnesmärke i närheten av den plats där dessa 400 människor ligger i en massgrav.

Egen bild. Minnessten över de ca 400 judar som ligger begravda i en massgrav intill, alldeles ovanför floden Prut i utkanten av Tjernivtsi.

Själva platsen där massgraven befinner sig är däremot i ett fruktansvärt ovärdigt skick. Jag åker till just den här platsen eftersom min gode vän Artem bestämt sig för att uppmärksamma stadens råd på det beklämmande tillståndet på denna plats. Han tar bilder av den för att visa dem hur det ser ut. För två år sedan var han där med några kamrater för att röja upp, men det behövs sannerligen igen.

Egen bild. Det är inte lätt att hitta platsen för massgraven. Bakom den här boden och lilla muren ligger den, uppe i slänten.

Egen bild. Där det ser ut så här. Det är inte värdigt en viloplats för 400 människor som mötte en fruktansvärd, plötslig och brutal död mellan 6-8 juli 1941.
Det är inte heller så att det finns några skyltar eller annat som markerar vägen till den här platsen. Nerifrån stora Gagarinvägen gäller det att veta exakt var man ska gå upp och sedan följa en lerig väg ett par hundra meter som slutar vid en ännu lerigare vändplan.

Egen bild. Det är omöjligt för den oinvigde att hitta den plats där 400 av nazismens och antisemitismens offer ligger begravda vid floden Prut. Men det är bakom boden längst bort.
När man väl klafsat över denna vändplan får man dessutom klämma sig fram bakom en arbetsbod med en massa bråte intill, samt en liten mur, för att komma upp i slänten där massgraven finns. Markerad, som sagt, endast med en hög av sopor.

Egen bild. Bakom denna plåtbod, och bråten som ligger bakom den, finns en liten övervuxen trappa. Uppför den och en bit till får man ta sig för att komma till massgraven. Gömd eller glömd?
Man ställer sig frågan om den är gömd eller glömd? Myndigheterna här är mycket selektivt intresserade av att vårda de judiska minnesmärkena och behöver ibland påminnas. Jag är då glad att det finns personer som Artem som tar sig tid att på eget initiativ göra just detta. Jag hade naturligtvis aldrig hittat hit utan hans guidning heller. Jag hoppas att han och andra kan förmå stadens beslutsfattare att bättre markera och vårda de platser dit människor fortfarande åker för att minnas släktingar och vänner som mördades här under sommaren 1941.

Fanfar för Tjernivtsi

Det är en klar och solig dag i Tjernivtsi. Uppe i tornet till Stadshuset står Vasyl Vasylievych och blåser en kort trudelutt i varje väderstreck, precis som han har gjort i elva år i sträck. Jo, han har en deputy så ibland får han semester. Normalt spelar han trumpet i Tjernivtsi Oblast Filharmoniker men har kontrakt med staden att varje dag klockan 12.00 exakt ställa sig i tornet för att spela.

Egen bild. Vasyl Vasylievych idag kl 12. Liksom varje dag i elva års tid.

Jag vet inte vad som skulle hända om han inte dök upp. Troligen skulle det orsaka stor oro i staden. Han försäkrar mig dock att han kommer att hålla på i 40 år till. Det låter betryggande. Om inte den planen håller finns ju alltid hans deputy.

Så det finns en framtid för vackra Tjernivtsi!

Egen bild. Universitetet längst bort i bild. UNESCO världsarv.

Egen bild. Centraltorget i Tjernivtsi med Taras Sjevtjenko-statyn som en liten gestalt mot väggen centralt i bilden.

Egen bild. Tjernivtsis hustak en solig februaridag.

Egen bild. Tjernivtsi Regionala konstmuseum närmast.

Egen bild. Tjernivtsi Regionala konstmuseum närmare.

Egen bild. Olha Kobylanska dramateater (den gula tårtbiten i mitten).


Ukrainas skuggekonomi – en del av parallellsamhället

Ekonomi- och handelsminister Abromavicius avhopp från den ukrainska regeringen har orsakat stor uppståndelse i de ukrainska medierna och på andra håll i världen (dock inte i Sverige där ingen tycks ha koll på vad som händer i Ukraina utan har fastnat i en Putin-fixering). Jag skrev om detta häromdagen och antydde då att detta mycket väl kunde få västvärldens politiker att tröttna på den nuvarande regeringen (och eventuellt på Ukraina över huvud taget). Något som vore fatalt för landets planer på att integreras med EU. Nio ambassadörer (bland andra den svenska) gick genast ut med en offentlig not där de uttryckte sitt förtroende för Abromavicius och sin oro över vad som pågår i regeringskorridorerna. De är inte ensamma. På den amerikanska tankesmedjans Atlantic Council hemsida bekräftar två ekonomer, som arbetat med Abromavicius föregångare Pavlo Sheremeta, att denne hoppade av sin post av samma skäl. Regeringen genomdriver, högst motvilligt, endast reformer som är uttryckligen nödvändiga för att få IMF-lån och annat stöd från Väst. Danske utrikesministern uttalade också nyligen sin oro för det ukrainska reformarbetet och alldeles nyligen kom också en tydlig signal från IMF att inga mer pengar kommer att flyta in förrän de fått garantier att reformarbetet kommer att fortsätta enligt deras krav och den ”politiska dimman” lättar, som det uttrycks till Reuters

Anklagelser om korruption mot inrikesminister Avakov och andra politiska nyckelpersoner lär dock dröja då riksåklagare Shokin verkar högst motvillig att driva rättsfall mot dessa. Påtryckningarna på Abromavicius från presidentens kansli visar också att oligarkväldet fortfarande är högst levande. De som håller i trådarna ser till att sätta de rätta marionetterna i andra änden.

Nu är det inte alldeles lätt att veta vem som har rätt och vem som far med osanning. I just det här fallet är jag dock böjd att lita mer på ekonomer och ett stort antal politiker utanför Ukraina än den ukrainska regering som nu är i stark gungning. Denna regerings reaktion har varit att smäda och smutskasta Abromavicius så mycket det går. Premiärminister Jatsenjuks första offentliga uttalande var att han avgick för att dölja sin inkompetens och på den vägen har det fortsatt i ukrainsk press. Det är mycket stora ord och grova anklagelser som far genom luften i den ukrainska politiken och alltför ofta handlar det om selektiv rättvisa eller rena smutskampanjer mot politiska motståndare. För de politiker som inte har rent mjöl i påsen utgör reformivrande ministrar just sådana. Enligt ekonomerna i ovan nämnda artikel har, förutom Sheremeta, även jordbruksminister Pavlenko, infrastrukturminister Pivovarsky (Pivovarsky meddelade dock 6/2 att han stannar tillsvidare men under vissa villkor) och hälsominister Kvitashvili alla pressats att avgå av det här skälet. Ryktet säger, enligt dessa ekonomer, att utbildningsminister Kvit lär bli nästa offer för den oheliga trojkan mellan korrupta byråkrater, politiker och oligarker som har styrt Ukraina sedan de första privatiseringarna efter självständigheten 1991. En ”reform” som genomfördes genom insider deals och vänskapsband inom makteliten. 

Hela den här historien visar hur som helst en liten isbit av det gigantiska isberg som den ukrainska skuggekonomin utgör. En av de mest läsvärda utländska Ukraina-skribenterna, Brian Bonner, skriver i Kyiv Posts kvartalsutgivna magasin ”Legal Quarterly” att denna kan utgöra så mycket som 40 % av BNP. Pengar som alltså aldrig strömmar genom det ukrainska skattesystemet och därmed går staten förbi. Men istället hamnar i, bland andra, statliga myndighetspersoners och ministrars fickor. Ett extremt hämmande fenomen för den ukrainska utvecklingen. Bonner framhåller tre viktiga punkter som det ukrainska skattesystemet visar om det ukrainska samhället. Dels att de flesta av de rikaste på alla möjliga sätt kan undvika att betala skatt och dels det korrupta skattesystemet (”bysantinska” med Bonners ord) som naturligtvis riggats från början för att möjliggöra den första punkten samt, dessutom, att Ukraina behandlar de fattigaste – pensionärer, offentliganställda från lärare till sophämtare samt studenter -  på ett skamligt sätt. Just det sistnämnda får Bonner att utbrista;

”It is hard to see a society advancing under such conditions”

Det är just detta som ligger bakom det stora missnöjet som kulminerade med Euromajdan. Jag vill hävda att Janukovytjs uteblivna underskrift på EU-avtalet endast utgjorde den droppe som fick bägaren att rinna över. Flinka politiker tog sedan över ”showen” och kan nu sko sig på systemet istället för Janukovytjs ”band”. Skillnaden efter Euromajdan är att den civila misstänksamheten mot politiker och missnöjet med oligarkväldet har utvecklat ett parallellsamhälle där NGOer och olika medborgarorganisationer utför uppgifter som myndigheter borde göra. Den ukrainska arméns inkompetens gav upphov till frivilligbataljoner, polisens korrumperade ovillighet att utföra sina plikter har gett medborgargarden, självförsvarsenheter och byråer för juridisk assistans, valmyndigheters blindhet för valfusk och manipulerande av valresultat har gett en uppsjö av valobservatörer (”monitors”), volontärorganisationer hjälper hemkommande soldater att få erforderliga ersättningar och sjukvård osv. Ukrainska regeringar idag är mer av en Potemkinkuliss för verksamhet som i första hand går ut på att berika sig och skaffa fördelar politiskt för att kunna stanna vid makten och därmed köttgrytorna.

Frågan är som sagt hur länge detta håller? När politiker i Väst och dess befolkningar (se Nederländernas folkomröstning om det ukrainska associationsavtalet med EU) börjar tröttna på att sponsra det ukrainska systemet och den egna befolkningen börjat upptäcka att de fått en ny uppsättning styrande i Janukovytj-stil kan det raskt gå utför med dem. Det illavarslande är att det finns beväpnade högerextrema nationalistgrupper såväl som pro-ryska i rörelse som har militär kapacitet att träda in i tomrummet.

Det vore om möjligt än mer illa för det ukrainska folk som jag ser varje dag försöka hanka sig fram för dagen. Den gamla gumman med krökt rygg som strävar över torget utanför mitt fönster med sin käpp varje dag, hennes jämnåriga som rotar i soporna eller stretar fram till gatumarknaderna med sina rutiga plastkassar innehållande några kilo rovor och potatisar att sälja för några ynka hrivna, eller de unga (ofta obegripligt entusiastiska) studenter och entreprenörer som engagerar sig i sitt lokala civilsamhälle och försöker utbilda sig och/eller driva rörelser för att få landet att utvecklas men som får magert tillbaka i jämförelse med de som istället ägnar sig åt brottslighet i oligarkernas nätverk. 
   
Det är de här ”vanliga”, strävsamma människorna och de allra fattigaste som jag lider med och som jag på alla sätt önskar ett bättre liv och en mer hoppingivande framtid. Ärligt talat vet jag dock inte vad som krävs för förändring av systemet. Här talas nu i ukrainsk press om att tillfälligt lämna över makten till en FN-styrd regering. För att komma förbi de gamla politikerna och deras entourage. Kanske en parallellregering? Det vore ju symptomatiskt för det ukrainska samhället av idag.


Azov-bataljonen – militär och polis med oklar status

För att återanknyta till det inlägg jag skrev häromdagen om vad jag kallar det ukrainska ”parallellsamhället” tänkte jag idag titta lite närmare på Azov-bataljonen och dess status. Denna frivilligbataljon är känd för att ha ett flertal nynazister i sina led och har anklagats för krigsförbrytelser vid fronten. Enda anledningen till att de inte blivit granskade hårdare av människorättsorganisationer som Amnesty International lär vara att de befinner sig så nära frontlinjen till vilken dessa organisationer inte kan/vågar ta sig. De figurerar dock även i andra sammanhang, exempelvis i samband med den blockad mot Krim som jag skrev om i mitt förra inlägg (se länk ovan). De är officiellt införlivade i den ukrainska arméns nationalgarde och sorterar numera under inrikesministeriet. Huruvida detta betyder att alla deras aktioner är att betrakta som den ukrainska regeringens aktioner förefaller ändå tämligen oklart. Något som också den franske filmaren Paul Moreira påpekar i sin film ”Les Masques de la Revolution” som jag skrev om för några dagar sedan. Han menar att Azov-bataljonens status är luddig, ”a blur”. 


Azov-bataljonens status

Den 15 april 2014 godkände inrikesminister Arsen Avakov med ett dekret frivilligbataljonernas existens. Han ska också ha inrättat och beväpnat Azov-bataljonenmen överlåtit skötseln till Andrij Biletski och Ihor Mosijtjuk. Ett allt annat än omdömesgillt val. Biletski är också ledare för det nazistiska partiet Socialnationalistiska Församlingen (SNA) och satt häktad för delaktighet i en skottlossning mot en journalist men fick amnesti av premiärminister Jatsenjuk som beskrev honom som ”politisk fånge”.  Man får anta att Jatsenjuk då inte avsåg Biletskis uttalanden om den vita rasens korståg mot semitiska undermänniskor (?). Mosijtjuk har också ett förflutet i SNA och har figurerat i en mängd skandalartade händelser. Båda två var också parlamentsledamöter tills i höstas då Mosijtjuk blev fråntagen sin immunitet och anhållen under spektakulära former i parlamentshuset, anklagad för korruption.

Samtidigt som ledningen för Azov-bataljonen har allt annat än rent mjöl i påsen och står för ljusskygga värderingar kan de alltså införlivas i den ukrainska armén och sortera under den regering som gör allt för att närma sig Europa och säger sig vilja anamma ”europeiska värderingar”. Bataljonens deltagande i den av lokala myndigheter olagligförklarade Krim-blockaden (se inlägget om Kherson, Krim… länkad ovan) bidrar till förvirringen.

Kritiken mot den ideologiska hemvisten för Azovs ledning och ett stort antal av dess soldater hanteras ofta genom förnekelse. Inte heller bara från regeringskällor. Forskaren Vjatjeslav Likatjev, chef för National Minority Rights Monitoring Group och expert vid Euro-Asian Jewish Congress, menar att nazistanklagelserna mot Ukraina är starkt överdrivna och de späs på av rysk propaganda. I en artikel i Jerusalem Post uttalar han sig dessutom för den ukrainsk-judiska organisationen Vaad enligt följande:

”It must be clearly understood: there is no kind of ‘neo-Nazi Ukrainian militia’ now. Azov is a regular military unit subordinate to the Ministry of Internal Affairs. It is not irregular division neither a political group. Its commanders and fighters might have personal political views as individuals, but as an armed police unit Azov is a part of the system of the Ukrainian defense forces”

Detta med anledning av att Jerusalem Post luftat sin oro över att den amerikanska kongressen nyligen lyfte bort restriktioner för USA att ekonomiskt stödja frivilligbataljoner som Azov. Uttalandet är ju intressant på flera sätt och innebär, om det han säger stämmer och ska tas på allvar, att den ukrainska staten också måste ta ansvar för bataljonens aktioner och förehavanden samt dess företrädares offentliga uttalanden och åsikter.


Azov som polisstyrka?

Hittills har dessa aktioner och förehavanden i första hand varit militära men ser nu också ut att kunna bli polisiära. Den nytillträdde chefen för ukrainska polisens anti-drog avdelning, Ilya Kiva, annonserade nyligen sin vilja att samarbeta med Azov-bataljonens Civic Corps (Civilkår) för att ”rensa gatorna”.

Detta oroar åtminstone människorättsorganisationen Kharkiv Human Rights Protection Group vars företrädare Halya Coynash på gruppens hemsida upplyser oss om varför. Denne Kiva uttryckte i en intervju för Hromadske TV sin beundran för Azov-bataljonen som han beskrev som ”ärliga patrioter” och att de stred för ”den ukrainska nationens renhet”. Den här renheten är för övrigt något som går igen i den ukrainska nationalismen och som också återkommande lyfts fram av bland andra partiet Svoboda men också andra grupper som Högra Sektorn och ovan nämnda SNA. Bara för ett par veckor sedan marscherade Azov i spetsen för ett demonstrationståg i Kiev på enhetsdagen. Med brinnande facklor skulle de marschera samma gator som kommunisterna tidigare anträtt och på så sätt symboliskt ”rengöra” dessa gator. Renhetstanken härstammar i rakt nedstigande led från ideologen Dmytro Dontsov som skapade den ”aktiva nationalism” som sorterar under begreppet integral nationalism och som senare inspirerade OUN/UPA och det nutida Svoboda om vilket jag har skrivit tidigare om här.

Halya Coynash preciserar oron med att lyfta fram xenofobiska, eller närmare bestämt islamofobiska, uttalanden från Azovs hemsida där de uttrycker sitt motstånd mot krimtatariska flyktingar i Lviv och deras planer på moskébygge bland annat. De framhåller där Lviv som ett kristet centrum och menar att krimtatarernas önskan om en moské just där är ”offensive”, det vill säga ”stötande”. På frågan hur det kan komma sig att Azov deltagit tillsammans med krimtatarer i blockaden mot Krim svarar en talesperson för deras pressavdelning: ”Vi är inte där för att stödja tatarerna”.

Vidare hänvisar Coynash till uppgifter om Kiev-polisens samarbete med Azov Civic Corps i att identifiera utländska personer som befinner sig illegalt i Ukraina. Två mörkhyade individers hem ska ha blivit utsatta för en raid från Azov och enda skälet till ”besöket” ska ha varit deras hudfärg, enligt uppgift från ett flertal NGO:er som arbetar för mänskliga rättigheter och etnisk mångfald. Samarbetet kan, enligt Coynash, säkerligen ha att göra med att den regionala chefen för Kiev-polisen, Vadim Troyan, innan han tillträdde varit Deputy Commander i Azov-bataljonen och, liksom Andre Biletski, nynazist.


Den ukrainska oklarheten

De här uppgifterna utgör goda exempel på svårigheten med att analysera det ukrainska samhället. Bakom varje officiellt uttalande och dokument finns en härva av högst personliga tyckanden och tänkanden, bindningar och kontakter vilket gör att en heltäckande analys av läget kräver kunskap om ett brett persongalleri och de inbördes kontaktnät som finns under ytan. Motsägelsefulla uppgifter florerar inte enbart för att enögda och propagandistiska inlägg  från både öst och väst genomströmmar nätet och nyhetsflödet utan också för att de officiella ukrainska hållningarna varierar beroende på vem som får frågan. Azovs införlivande i den reguljära ukrainska armén och därmed dess officiella ukrainska status ser jag delvis som ett uttryck för den klientelism och vänskapskorruption som är så vanlig här i Ukraina och som är ett av huvudproblemen för den ukrainska demokratins utveckling. Azovs status kan mycket väl förändras den dag Arsen Avakov avgår som inrikesminister.

Det förefaller emellertid också tydligt, vilket också framgår av artikeln från Kharkiv Human Rights Protection Group, att Azov-bataljonens hjältestatus från frontlinjen under striderna 2014 har skänkt dem en gloria som är svår att rubba och som dessutom utövar en viss press på makthavarna i deras förhållningssätt till bataljonen och deras förehavanden.

Det ”parallellsamhälle” jag återkommer till hela tiden är delvis ett resultat av det här dubbelspelet men också en kronisk och fullt förståelig misstänksamhet från civilsamhället mot myndigheter och offentliga institutioner vilket ger upphov till gräsrotsinitiativ och protester där lagen tas i egna händer på en rad olika sätt, vissa mer oskyldiga och andra betydligt mer allvarliga. Den stora mängden medborgargarden eller självförsvarsenheter som bildats och alltjämt bildas är exempel på det senare. Det är som sådana som frivilligbataljoner, likt Azov, har vuxit fram. När den ukrainska staten slirar på målet om deras status får också Ukraina som nation en mer tveksam status internationellt. Eller bör åtminstone få det. Den frustration som tycks ligga bakom ekonomiminister Abromavicius avhopp nyligen är en yttring mot denna ukrainska ”skuggstruktur” som eventuellt kan öppna ögonen på Västvärldens politiker och journalister.

Kanske är tålamodet med den nuvarande regimen på väg att tryta även internationellt? Det ska i alla fall bli intressant att följa. Vad säger exempelvis EU och övriga donatorer till det ukrainska polisväsendet om planerna på Azovs integration i det ukrainska polisarbetet? 

Ukrainas regering på väg att rasa ihop?

Den ukrainska regeringen har nyligen drabbats av ett svidande avhopp och nya rapporter om avhopp från vice-ministrar och upprörda kommentarer trillar nu in på löpande band från nyhetsbyråerna. Såvitt jag kan se har detta dock inte nått de svenska tidningsdrakarna (eller också inser de inte allvaret i det som skett) så jag tänker att det kan vara på sin plats med lite uppdatering.

I onsdags avgick ekonomiministern Aivaras Abromavicius eftersom han inte ville bli en marionett för korrupta intressen och med anklagelserna särskilt riktade mot en av presidenten Porosjenkos närmaste allierade, Igor Kononenko som enligt Abromavicius ska ha försökt sätta press på hans ministerium för att få inflytande över chefstillsättningar på departementet samt i statliga företag. Den före detta ekonomiministerns avgångsbrev är publicerat i Kyiv Post och det börjar enligt nedan:

“It has become clear that any kind of systemic reform is decisively blocked. It is more than the mere lack of support or political will.
These are concrete actions aiming to paralyse our reform efforts, ranging from a sudden removal of my security detail to the pressure to appoint questionable individuals to my team or to key positions in state-owned enterprises.
I can only interpret these actions as a persistent attempt to exert control over the flow of money generated by the state-owned enterprises, especially NAK Naftogaz and the defense industry.
I refuse to be part of this system.

Neither me nor my team are prepared to serve as a cover-up for the schemes, old or new, that have been set up in the private interest of particular political or business players.”
Längre ned i brevet kommer anklagelserna mot Kononenko:
“Neither me nor my team have any desire to serve as a cover-up for the covert corruption, or become puppets for those who, very much like the “old” government, are trying to exercise control over the flow of public funds.
I am not willing to travel to Davos and talk about our successes to international investors and partners, all the while knowing that certain individuals are scheming to pursue their own interests behind my back.
These people have names. Particularly, I would like to name one today. The name is Igor Kononenko.
Despite representing the political party that had nominated me for my post, lately he has been bent on obstructing our efforts.”
Och ytterligare en bit längre ned framgår antydningen att presidenten ska ha varit inblandad:

Through a crony of his in the Parliament, Mr. Kononenko attempted to influence key appointments in the state-owned Derzhzovnishinform, in metal powder factories, and the National Accreditation Agency.
This entire rampage culminated in Mr. Kononenko’s desire to have his personal deputy minister of economy – one responsible for Naftogaz and other state-owned companies.
His candidate simply showed up with a complete set of documentation, and told me: “I want to be your deputy. I’m part of Kononenko’s team, and my appointment was approved upstairs.”
Following this conversation, I received a call from the President’s Administration, whereby I was emphatically suggested to hire this individual, as well as another one, who would take the position of my deputy in charge of defense industry.”

Premiärminister Jatsenjuk slår ifrån sig kritiken från Abromavicius som ett försök att smutskasta regeringen med syfte att dölja ekonomiministerns egna brister I reformarbetet. Talmannen för parlamentet, Groisman, inser dock allvaret i situationen och har tagit upp frågan om ombildning av regeringen.

En av parlamentsledamöterna för premiärministerns parti Folkfronten, Leonid Yemets, kallar avhoppet för en “katastrof” i ett uttalande till Reuters och förklara varför; "Think about it: how can we now talk with our partners in the West, with our donors, after the minister comes out and says that the deputy head of the president's faction is corrupt. Who will want to speak with us after this?”, säger han till Reuters.  

IMF-pengar ligger nu i riskzonen enligt många bedömare här i Ukraina och den folkomröstning som ska hållas i Nederländerna i början av april om Ukrainas anslutningsavtal till EU lär ha fått bränsle till nej-sidan. Varför ska EU-ländernas befolkningar betala skatter som sedan går till ukrainsk korruption och oligarker?

Litauen har varit en av de stora supportrarna av den regering som tog över efter Euromajdan och litauern Abromavicius fick ukrainskt medborgarskap efter ett särskilt beslut från president Porosjenko själv för att kunna tillträda som minister i regeringen. Hans uppseendeväckande avgång är således också en enorm prestigeförlust för Ukraina .Enligt färska uppgifter har också nio Ukraina-ambassadörer, med franska Isabelle Dumont i spetsen, i ett offentlig uttalande framhållit sitt stöd till Abromavicius vilket visar att de troligen haft löpande information om missförhållandena.
 

Den politiska skadan är svår att överblicka i nuläget men vad händer om EU och några av presidentkandidaterna i USA börjar reagera över det ukrainska agerandet och tröttnar på att stötta Ukraina? Om de börjar känna att de har gått på världens blåsning och att den ukrainska korruptionen bara fortgår som under Janukovytj och att maktskiftet efter Euromajdan verkligen är att betrakta som en kupp som skulle bringa nya makthavare till köttgrytorna?