"Men hellre leva som en spillra än att aldrig leva"

Foto: Elinor Wermeling

Jörgen Thorsson är aktuell i biofilmen Måste Gitt och med två singlar från sitt kommande album Fan Livet, det femte i ordningen, som släpps den 23:e mars. Han har en föreställning på Teater Galeasen i Stockholm den 3:e och 10:e april där han kommer spela musik och även berätta om sitt liv. Nedan berättar han om hur han fick upp ögonen för skådespeleriet och om sina guilty pleasures när det kommer till musik.

Texten till Krossa mig är helt fantastisk. Vill du berätta om den?
- Kul att höra! Särskilt från experthåll, du som är poet. ”Krossa mig” är ett sätt att säga att du får mig. Jag kommer att våga låta dig krossa mig. Jag riskerar nu allt. Med vetskapen om att det kommer att göra ont. Men hellre leva som en spillra än att aldrig leva.

Hur kom du i kontakt med Lisette Pagler? 
- Lisette och jag har varit kollegor på Stadsteatern i Stockholm. Tyvärr aldrig i samma produktion.

Din femte skiva släpps nu i slutet av mars, finns det en röd tråd genom skivan?
- Hade nog lite planer på det. Ironiskt nog med avstamp i att berätta nåt om världen utanför mig. Men det gick inte. Ju mer jag ville berätta om världen desto fler låtar blev det om hur jag faktiskt har det. Nu finns enstaka fragment kvar av ursprungsambitionen. Så röda tråden är att skivan innehåller det jag känt och tänkt under tre år av mitt liv. Just nu låter det såhär när jag tänker högt i låtform, kan man säga.

Hur går det till när du snickrar ihop en låt?
- Disciplin och tid. Att välja ur kaoset av idéer och tankar. Och inte ge sig fast det suger. Jag skissar fram en massa text. Ser till att det finns. För när jag väl sätter mig med musiken kan det gå ganska fort. Men om det inte finns text som har bäring så kan det avstanna helt. Så då gäller det att våga gå till den där platsen där jag kan bomba ur mig, där det mesta är oanvändbart. Sen gäller det att bita i, välja, stanna kvar i låten, fast det kanske börjar skava, men man får inte ge sig.

Kommer du att ge dig ut på en turné i samband med att skivan släpps? 
”Turnén” börjar med två konserter på Teater Galeasen, Stockholm 3:e och 10:e april. Kanske slutar det där. Haha. Nä, men om du tar tag i det så kommer jag. Herregud. Jag önskar att det fanns en turnéplan. För jag får frågan, t.ex när kommer du till Malmö? Men som ganska oberoende artist och människa så hamnar ju allt på eget bord. Och då är det lätt att ge vika för bördan. Dessutom rullar min skådiskarriär på, så jag skulle behöva att nån verkligen bjöd upp mig för en turné.

Du spelar just nu Riddar Kato i Mio Min Mio. Hur är det att gestalta honom? 
- Har skojat om att jag äntligen är i synk med min egen ondska. Egentligen ganska enkel roll. Det pratas om honom hela pjäsen. Publikens förväntan byggs upp. Och det jobbet gör inte jag, utan det gör mina eminenta skådespelarkollegor. Så min uppgift är att smasha in. Men jag ville göra honom otäckt vansinnig och oberäknelig. Känslig. Inte en arg gubbe. Att publiken får pay-off för att de får vänta länge på slutbossen.

Vad var din relation till Astrid Lindgren när du var barn? 
- Haha, det som gestaltades i Emil och Bullerbyn var inte så långt från min egen barndom. Skit under naglarna, djur, gården och allt sånt. Fast mycket mer diesel såklart... och tv-spel.

Du är också aktuell i Måste Gitt där du spelar bokförläggaren Puma. Vad kan du berätta om Puma? 
- Puma är Metins (huvudkaraktären) antites. Metin lever småkriminellt liv, men med en talang, han skriver ner sina stötar, och skriver ner det bra. Och av märklig omständighet så hamnar den här dagboken i förläggaren Pumas händer, som ju vill ge ut den. Det är ju såklart förenat med livsfara för Metin. Så frågan blir om Puma är en sjysst person, som tar Metins öde på allvar, eller om han är en innerstads-oppurtinist som bara vill tjäna pengar. Eller är han båda? Sen är det lätt att krydda och snickra fram en roll när situationerna är så bra skrivna av manusförfattarna Ivica Zubak och Can Demirtas.

När insåg du att du ville skådespela? 
- Tror när filmen gjorde inträde i livet. Inte att jag förstod att jag faktiskt kunde jobba med nåt sånt. Men att få gestalta karaktärer. Framför allt med humor. Det har varit en del av mig på nåt sätt, sen lekens tid.

Jag älskade din roll i I Anneli. Hur var det att spela Don? Finns det några likheter mellan honom och dig själv? 
- Haha! Den stackars olycklige och otursförföljde väktaren. Kul du gillar. Du sällar dig till en skara underjordiska fans som jag har stor respekt för. Det betyder att ni gillar samma som jag. Jo, det är såklart mycket jag i Don. Skillnaden är att Don lever i olyckan. Har varken humor eller analys för att hantera det. Han bara är och gör. Jag däremot, även om det är eländigt ofta, har lyxen att kunna använda mig av det. Don måste gå till väktarjobbet som vanligt. Därför tror jag vi gillar honom. Han kämpar, men vet knappt om det själv. Don kanske har det bättre än jag.

Du har gjort en del humoristiska roller, vad får dig själv att skratta? 
- Humor man kan dela med barn. När man upptäcker nåt tillsammans, då blir det verkligt roligt, som om humorn uppfinns för första gången. Annars gillar jag satiren. När det bränns. Såklart. Men då skrattar man kanske inte, det är bara kamplust.

Du växte upp på landet i Dalsland, hur var din uppväxt där? 
- Komplex. Haha. Nä, men det går inte riktigt att beskriva. På skivan finns en sång som heter Högt över Lagårdstaken. Det är i alla fall ett försök.

Vad minns du mest från din barndom? 
- I vuxen ålder har jag ägnat mer tid åt att minnas det som var dåligt än det som faktiskt var bra. Så nu under andra halvan av livet ska jag ta fram det som var bra. Fram för mer positiva minnen.

Minns du första gången du stod på en scen? 
- Som skådespelare, ja. Tror det. Kanske var 10 år. Jag var med i ett julspex i den lilla bygdeskolan i Sundals-Ryrs socken. Jo, jag vet, det låter 1800-tal… Och vi spelade nån form av pjäs, som vår annars läskige ”tillsynslärare” (som det hette) hade skrivit. Jag spelade nån slags senil morfar med lyte, peruk och allt. Jag levererade bland annat repliken: ”Fungerar precis som kommunen i Vänersborg”. Tydligen var det satir som gick hem, inte förstod jag varför. Men fick alla att skratta. Den kraften. Berömmet efteråt. Vadå, kanske är jag bra på det här?

Nu bor du i Stockholm, vad gillar du mest med stan? 
- Allt! Att det är så mycket av allt, och att det bor en massa fina men ängsliga människor överallt. Stockholm har ju såklart det vanliga sjuka. Folk går efter invanda mönster. Sina upptrampade stigar. Men så möts vi på massa platser. Och det är oerhört fint. Men sjukt. För vi känner inte varandra. Fint. Vi samlas kring ställen och karriär och pengar. Var och en efter sin egen plånbok. Sjukt. Det är inte Rio. Det är inte New York. Det är Stockholm. Människor är mycket mer i sina hem än de borde vara. Inklusive jag. Så om jag fick bestämma; mer av all kultur och möten och mindre av det som är det ordningsamma hämmade kapitalistiska. Om tjugo år har det enligt statistiken flyttat in ett helt Göteborg, folk precis som jag, som vill ta del av stan. Då är det stort. Då kanske vi kan börja snacka.

Vad lyssnade du på för musik när du växte upp? 
- Det som knäckte mig var Roxettes Look Sharp. En kompis hade den på LP. Den låten var så stark. Det vred till hela mig. Inget blev sig likt efter det.

Någon speciell artist som påverkat dig?  
- Mest skämmiga artister. Borde vara mer påläst. Mer Indie. Och jag har ju såklart halv-coola saker för mig. Som nu när Säkert! släppte en ny skiva; den går på repeat. Och framför allt, svensk text. Som nu när Kent skulle gå i graven. Oh my God, sugit i mig hela deras narrativ. Men jag ägnar mig hela tiden åt hemliga skämsartister som jag lyssnar osunt mycket på då och då. Återvänder alltid till Metallica en gång om året. Skäms för det. Oasis, men det är tydligen inne igen. Winnerbäck. Gillar det, men skäms för det. Så jag går runt i mina lurar och skäms med Coldplay. Tills jag lyssnar på Erik Lundin. Då blir man cool. Och så där håller det på. Egentligen skulle jag väl svara Radiohead bara, och inte utveckla det mer.

Har din musiksmak ändrats mycket sen du var yngre?
- Den ändras. Det som är konstant är att jag spelar på mina instrument. Sen morphas det med samtiden. Men även om jag har koll på teori, hur man skriver och så, så söker jag det enkla vid pianot, där verkar jag vara konstant. Har gjort det hela tiden.

Du har många järn i elden, hur väljer du bland dina projekt? 
- Jag vet faktiskt inte. Blir ledsen varje gång jag måste säga nej. Men oftast försöker jag göra jag allt. Som har med konst att göra. Och ibland blir det bara massa tid över. Då försöker jag dra igång saker själv.

Beskriv en perfekt dag om du fick bestämma helt och hållet hur den skulle se ut. 
- En hel dag full av lek och kärlek. Men i väntan på den dagen så duger en produktiv arbetsdag ganska bra.    

Ruvar du på några dolda talanger?
- Nej, tror inte jag är så nördig, så jag blir inte så bra på nåt enskilt utan fuskar på allt möjligt.

Till sist, säg att en film skulle släppas om ditt liv en dag, vem skulle i så fall spela rollen som dig själv?
- Åh hjälp. Sjuk fråga. Philip Seymour Hoffman är ju död, så då blir nog det aldrig av.

Lyssna på den fina duetten Krossa mig nedan.