Roșa Collective – Reclaiming streets in Chernivtsi

Rosa Collective är namnet på en av alla de unga organisationer som bildats i Tjernivtsi på senare år. Det är inget boendekollektiv utan en virtuell gemenskap och idékollektiv. Ungdomar med goda idéer kan med hjälp av den här gemenskapen kanalisera dem och få hjälp av andra att genomföra dem, var tanken från början, säger initiativtagaren 24-åriga Natalia Yeryomenko till mig. Hon kom tillbaka till sin födelsestad Tjernivtsi från studier i Lviv med en idé om att göra något för sin hemort. Hennes mor- och farföräldrar tillhör den urbaniseringsgeneration som kom under den tidiga Sovjetperioden efter kriget för att ersätta de judar, rumäner och tyskar som lämnat staden. En historia som Natalia är mycket medveten om. Hon har studerat historia och är mycket intresserad av sin egen stads. Det finns dock flera diskurser om Tjernivtsi och en del är inte lika utforskade. Hennes idé med Rosa Collective var också att utforska stadens historia och göra någonting med den. Det har också utvecklats en fokus på platser, i synnerhet övergivna och bortglömda platser som behöver uppmärksammas eller vårdas eller som kan utnyttjas på ett mer funktionellt sätt. Ett projekt handlade om att uppmärksamma hur illa strandlinjen vid floden Prut, som flyter genom staden, sköts och används. – Floden är övergiven, menar Natalia.

Numera har gruppen etablerat en ganska god kontakt med stadens råd och de kan till och med få viss finansiering för att genomdriva en del projekt. Det mesta sker dock genom frivilliga bidrag, egna pengar och crowdfunding. Natalia hoppas att kontakten med stadsrådet kan bli mer institutionaliserad. Det finns många organisatoriska brister i stadshuset att ta itu med men hon ser ändå en större politisk vilja än tidigare och ett hopp om framtiden för Tjernivtsi.
Ett projekt som genomfördes i höstas handlade om att tillfälligt ”ockupera” en öppen plats på Henri Barbusse-gatan, som var den centrala gatan i det judiska Tjernivtsi och nyligen bytte namn till det tidigare Synagoga-gatan. Natalias historiska intresse och medvetenhet om stadens historia delas inte av befolkningen generellt så tanken var att uppmärksamma de boende på gatan och andra om detta. Natalia förklarar att det tidigare stod ett bostadshus på den plats de valt men att det var i så dåligt skick att myndigheterna var tvungna att riva det helt. Platsen har dock stått tom och oanvänd. Natalia förklarar tanken med projektet:

”And we did something like a public space on this street. Did some events there, concerning the history of the street and… stuff like that. We invited local citizens to participate and… ah, yeah, get to know something about this street, because we though that although they live there, that they don´t know its history"

Egen bild. Natalia Yeryomenko, Rosa Collective, Tjernivtsi



Gruppen är ganska bra på att marknadsföra sina projekt. Det finns flera journalistutbildade personer och fotografer inom gruppen som bidrar, dock helt ideellt. De får dock alltmer medial uppmärksamhet och höstens projekt blev omskrivet i lokalbladen. Rosa Collective är lite som Reclaim the Street fast helt utan våld och i mycket organiserade och ordnade former.

Tyvärr har nu en del av de möbler som gruppen ställt upp blivit stulna och en del har de därför flyttat själva till andra platser i staden. Vilket dock blev till nytta för ett annat projekt, där tomhet ersatts med ljusslingor och snygga gatumöbler.

Det nu aktuella projektet är att röja upp en innergård till ett av stadens muséer, Museum of Local History, som ligger på Kobylanskagatan mitt i stadens centrum. Innergården har dock varit full med bråte och skräp och inte uppfyllt sin fulla funktion, som Natalia formulerar det. Aktivisterna har röjt upp och städat och etablerat en god kontakt med museichefen som är positiv till framtida aktiviteter på gården. - Det var en stor framgång, säger Victoria Medvedko, som är en av de aktiva i gruppen. Vanligen är museichefer oerhört konservativa och inte särskilt intresserade av att lyssna till ungdomars idéer. Nu skriver de till stadens ledning för att äska pengar till framtida verksamheter just här.

Egen bild. Victoria Medvedko, Rosa Collective, Tjernivtsi


För ett par veckor sedan hade gruppen stormöte i Paul Celan Literaturcenter på Kobylanskagatan för att diskutera framtida projekt. Det är inte bara en virtuell gemenskap utan de träffas och diskuterar och genomför projekten i allra högsta grad fysiskt. Förhoppningsvis inser stadens ledning vilken oerhörd tillgång ett sånt här gäng ungdomar är med sin aktivism, idérikedom och kärlek till staden och låter dem få mer resurser.

Det känns sorgligt att inse att jag inte kommer vara kvar här i Tjernivtsi tillräckligt länge för att på plats följa hur de förändrar den urbana miljön här. Som tur är finns i alla fall internet.
Світло для міста | Чернівці from Boroda Cinema on Vimeo.



Sadhora – eller det glömda Sadagora

Utanför mitt fönster strålade solen och jag kunde inte förmå mig att sitta inne och skriva den här första vårdagen i Tjernivtsi i sydvästra Ukraina. Jag bestämde mig således för att ge mig ut på utflykt till Sadagora, där Rabbi Israel Fridman från Ruzhin bodde i sitt vackra residens ("the Golden Flow Estate") från 1845 varifrån han skapade sin chassidisk-judiska dynasti Ruzhin-Sadgora. Här har alltså chassidismen ett av sina viktigaste historiska säten. Jag visste ungefär var det låg på kartan men hade aldrig varit där så jag bestämde mig att ta en taxi för att komma rätt.

Taxichauffören visste först inte vad jag talade om och inte fick han mycket hjälp av sin centralväxel, men till Sadhora hittade han. Sadagora heter numera Sadhora på ukrainska och har blivit en förstad till Tjernivtsi, ca 6 km norr om centrala staden. Något residens kunde inte taxichauffören hitta men råkade pricka rätt på den judiska begravningsplatsen i alla fall, vilket fick duga.

Den ligger lika övergiven och vanvårdad som den som finns i centrala Tjernivtsi. En byggnad är under renovering intill men byggandet verkar ha avstannat helt förefaller det.





Egna bilder. Den judiska begravningsplatsen i Sadhora/Sadagora utanför Tjernivtsi i sydvästra Ukraina.

Det är märkligt hur illa utmärkta dessa platser är på kartor och i turistbroschyrer, där den här platsen aldrig (såvitt jag har sett) finns nämnd ens med namnet. Det Tjernivtsi som så varmt omhuldar den Habsburgska tidens Czernowitz verkar ha glömt det judiska Tschernowitz och så även Sadagora, trots att det under denna "gyllene" österrikiska epok bodde mellan 25-50 % judar i denna stad. Dessutom, under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet besittande viktiga positioner i stadens administration och näringsliv. En historia som har förpassats till den judiska muséets blygsamma kvadratmetrar vid Teatertorget i Tjernivtsi. Det är märkligt då man knappast behöver vara av judisk tro eller påbrå för att inse det historiska värdet i denna plats. Svaret är troligen att det funnits starka incitament att glömma bort att här funnits en judisk befolkning. Under andra världskriget blev den judiska befolkningen här utsatta för pogromer och dessa mordiska grannar tog ibland helt sonika över deras egendomar. Frågan är vad som lärs ut i den skola som ligger alldeles intill begravningsplatsen?

Egen bild. Minnesplakett över en för mig okänd sovjetisk storhet, på skola nr 38 i Sadhora. Någon som vet vem han är?


Här i Sadhora skakar folk uppgivet på huvudet när jag frågar om vägen till rabbi Fridmans residens och synagoga. Till slut är det en yngre kvinna som vet besked och pekar ut den åt mig. Residenset är emellertid under renovering och arbete pågår där för fullt. En grind med hänglås hindrar mig från att gå in på området så jag får nöja mig med att kika över skranket.




Egna bilder. Rabbi Fridmans residens är under renovering. Det lär ha pågått i många år och avstannat från och till, men snart kanske det kan öppna för besökare?

Under Sovjettiden användes de här byggnaderna som fabriker, fick sedan förfalla och är delvis förstörda, men är nu som sagt under renovering, så förhoppningsvis går det snart att göra besök till helt återställda byggnader.

Själva Sadhora är numera en sömnig men hyggligt välmående förstad till Tjernivtsi. Här finns både gamla trähus, en romersk-katolsk kyrka och en ortodox.




Egna bilder. Äldre trähus samt den Ortodoxa kyrkan näst högst upp samt den romers-katolska näst längst ned här ovan.


Dessutom över hundra år gamla hus vilket visar att byn hade en tillväxttid ungefär samtidigt som själva staden Tjernivtsi.




Egna bilder. Centrala Sadhora, en med ukrainska mått mätt ganska välmående liten förstad till Tjernivtsi, vad det verkar.

Bion "Kinoteatr Bukovina" verkar dock ha lagt ned.

Egen bild. Kinoteatr Bukovina i Sadhora ger inga föreställningar för tillfället.


I stadsparken mitt i byn står Maxim Gorkij staty, vilket är ovanligt för att vara i Ukraina, där det annars är legio att resa åtminstone en byst över någon av nationalpoeterna Taras Sjevtjenko eller Ivan Franko. Lite förvånande också i och med att han var en sovjetisk arbetarförfattare. Lagar som togs för snart ett år sedan förbjuder alla symboler för kommunismen. Möjligen kan det bero på att Gorkij hamnade i tillräcklig onåd hos Sovjetregimen för att betraktas som ofarlig?

Egen bild. Maxim Gorkij-statyn i Sadhora.


Längs vägen mot centrala Tjernivtsi ligger både moderna residens och lite mer modesta hus i bukovinsk allmogestil.




Egna bilder. I utkanten av Sadhora ligger ett flertal mer eller mindre vräkiga villor, samt en del mer modesta hus av varierande ålder och skick.

Lite längre fram på vägen möts man också av ett minnesmärke av andra världskriget. Eller det Stora Fosterländska kriget som det brukade heta förr men som det inte får heta längre enligt lag i Ukraina. Själva krigsmonumenten får dock vara kvar än så länge (samt Gorkij tydligen), till skillnad från Lenin och andra sovjetiska symbolfigurer som åker ned på löpande band sedan lagarna kom till (decommunization laws).

Egen bild. Sovjetiskt krigsmonument utanför Sadhora.

Går man vidare några hundra meter kommer man sedan till något som skulle kunna ses som en sovjetisk begravningsplats. Mängder av övergivna fabriker och tillhörande kontorsbyggnader ligger här öde och övergivna efter att alla ha gått bankrutt efter Sovjetunionens fall. Nu ruiner över det modernistiska projektet Sovjetunionen där framsteg i stort sett mättes i antal fabriker och arbetare.







Egna bilder. Överflödiga och öde fabriker, kontorsbyggnader och magasin ligger rad i rad mellan Sadhora och Tjernivtsi.

Ungefär här vid magasin nr 11 (bilden längst ned ovan) beslutar jag mig för att göra halt och ta buss nr 37 in till Tjernivtsi stad igen. Från bussfönstret ser jag hur lika många övergivna fabriker ytterligare ligger rad i rad längs vägen. Jag tänker att dessa också en del av Tjernivtsis glömda historia. Minnet är ju selektivt men historieförnekelse är sällan uppbyggande för någon och jag funderar på om inte det ukrainska identitets- och nationsbyggandet skulle må bra av att levandegöra alla delar av den historia som skett inom de nuvarande ukrainska gränserna. Även de delar som de kanske helst av allt vill gömma... eller glömma. Göran Rosenberg, som jag håller för en ovanligt klok person, höll för några år sedan ett tal på svenska nationaldagen. Han sa då bland annat detta, vilket exakt sammanfattar det jag menar med mina egna avslutande ord och som jag tycker är oerhört väl valda även när det gäller Ukraina, eller kanske i synnerhet här:

"[...] historien är alltid en viktig del av nuet, historieförnekelse är ingen god tradition, och vet vi inte varifrån vi kommer vet vi inte heller vart vi är på väg".



Slutet för det judiska Tjernivtsi

Jag har idag varit vid den plats där 400 av de tusentals judar från Tjernivtsi som tysk-rumänska trupper avrättade mellan 6-8 juli 1941 när det Sovjetiska trupperna hade dragit sig tillbaka och de intog staden. Före andra världskriget bestod Tjernivtsis befolkning av minst en fjärdedel judar. Efter kriget fanns endast några tusen kvar. Visserligen överlevde fler i Tjernivtsi än på de flesta andra ställen, eftersom borgmästaren Popovici utfärdade uppehållstillstånd för ca 20000. Förmodligen mer pragmatiker än hjälte. Staden hade inte klarat sig utan dessa människor då de utgjorde en majoritet före kriget och i högsta grad var samhällsbärare Många av dem som överlevde kriget lämnade landet och staden och emigrerade till framför allt Israel eller USA. Det ska dock påpekas att det under Sovjettiden förekom en ganska stor influx av judar från andra platser i Sovjet och enligt folkräkningen 1959 ska det ha funnits 37000 judar i Tjernivtsi. Fortfarande en rätt stor andel av befolkningen men som alla andra fick de infoga sig i det modernistiska projektet Sovjetunionen vilket innebar att det specifikt judiska Tjernivtsi sjönk i "glömska". En ny stor emigrationsvåg kom under 1970-talet då utreserestriktionerna lättades något och efter Ukrainas självständighet 1991.

Idag har de flesta lämnat staden och det kanske är ca 400 kvar. Husen står kvar i mycket större utsträckning än på de flesta andra krigsdrabbade platser i central/östeuropa, men befolkningen är en annan och den judiska kulturen är på väg att försvinna som ett historiskt lager under den nya befolkningens. Den vitala judiska kultur och community som fanns här i ukrainska Tjernivtsi från medeltiden försvann i och med andra världskriget. Det Tjernivtsi (Czernowitz) som en gång kallades "Jerusalem on the Prut" finns inte längre.

Vid floden Prut ligger alltså, som en svart ironi, några av de tusentals som gick under de första dagarna i juli 1941, vilket ju bara var början på en fruktansvärd färd bort från det liv som varit i Czernowitz/Cernauti som det hette innan kriget. Det finns ett minnesmärke i närheten av den plats där dessa 400 människor ligger i en massgrav.

Egen bild. Minnessten över de ca 400 judar som ligger begravda i en massgrav intill, alldeles ovanför floden Prut i utkanten av Tjernivtsi.

Själva platsen där massgraven befinner sig är däremot i ett fruktansvärt ovärdigt skick. Jag åker till just den här platsen eftersom min gode vän Artem bestämt sig för att uppmärksamma stadens råd på det beklämmande tillståndet på denna plats. Han tar bilder av den för att visa dem hur det ser ut. För två år sedan var han där med några kamrater för att röja upp, men det behövs sannerligen igen.

Egen bild. Det är inte lätt att hitta platsen för massgraven. Bakom den här boden och lilla muren ligger den, uppe i slänten.

Egen bild. Där det ser ut så här. Det är inte värdigt en viloplats för 400 människor som mötte en fruktansvärd, plötslig och brutal död mellan 6-8 juli 1941.
Det är inte heller så att det finns några skyltar eller annat som markerar vägen till den här platsen. Nerifrån stora Gagarinvägen gäller det att veta exakt var man ska gå upp och sedan följa en lerig väg ett par hundra meter som slutar vid en ännu lerigare vändplan.

Egen bild. Det är omöjligt för den oinvigde att hitta den plats där 400 av nazismens och antisemitismens offer ligger begravda vid floden Prut. Men det är bakom boden längst bort.
När man väl klafsat över denna vändplan får man dessutom klämma sig fram bakom en arbetsbod med en massa bråte intill, samt en liten mur, för att komma upp i slänten där massgraven finns. Markerad, som sagt, endast med en hög av sopor.

Egen bild. Bakom denna plåtbod, och bråten som ligger bakom den, finns en liten övervuxen trappa. Uppför den och en bit till får man ta sig för att komma till massgraven. Gömd eller glömd?
Man ställer sig frågan om den är gömd eller glömd? Myndigheterna här är mycket selektivt intresserade av att vårda de judiska minnesmärkena och behöver ibland påminnas. Jag är då glad att det finns personer som Artem som tar sig tid att på eget initiativ göra just detta. Jag hade naturligtvis aldrig hittat hit utan hans guidning heller. Jag hoppas att han och andra kan förmå stadens beslutsfattare att bättre markera och vårda de platser dit människor fortfarande åker för att minnas släktingar och vänner som mördades här under sommaren 1941.

Fanfar för Tjernivtsi

Det är en klar och solig dag i Tjernivtsi. Uppe i tornet till Stadshuset står Vasyl Vasylievych och blåser en kort trudelutt i varje väderstreck, precis som han har gjort i elva år i sträck. Jo, han har en deputy så ibland får han semester. Normalt spelar han trumpet i Tjernivtsi Oblast Filharmoniker men har kontrakt med staden att varje dag klockan 12.00 exakt ställa sig i tornet för att spela.

Egen bild. Vasyl Vasylievych idag kl 12. Liksom varje dag i elva års tid.

Jag vet inte vad som skulle hända om han inte dök upp. Troligen skulle det orsaka stor oro i staden. Han försäkrar mig dock att han kommer att hålla på i 40 år till. Det låter betryggande. Om inte den planen håller finns ju alltid hans deputy.

Så det finns en framtid för vackra Tjernivtsi!

Egen bild. Universitetet längst bort i bild. UNESCO världsarv.

Egen bild. Centraltorget i Tjernivtsi med Taras Sjevtjenko-statyn som en liten gestalt mot väggen centralt i bilden.

Egen bild. Tjernivtsis hustak en solig februaridag.

Egen bild. Tjernivtsi Regionala konstmuseum närmast.

Egen bild. Tjernivtsi Regionala konstmuseum närmare.

Egen bild. Olha Kobylanska dramateater (den gula tårtbiten i mitten).


Malankafesten utanför mitt fönster pågår ännu

Igår (14 januari) var jag i den lilla byn Chahor nära rumänska gränsen för att titta på Malanka-festligheterna. Idag är det stort Malanka-karnevalståg genom Tjernivtsi där jag bor och festen utgår från Filharmonikertorget alldeles utanför fönstret. Utmärkt första parkett på balkongen alltså.
Malanka firas traditionellt 13 januari vilket är nyårsafton enligt julianska kalendern. Men storyn är från förkristen tid och handlar om skaparen Praboh som har fyra söner av vilka en av dem är Djävulen eller Ondskan medan dottern Lada är Moder Jord som får två barn, sonen Måne och dottern Maj-Vår (Vår-Maj) som dock senare kommit att kallas Mylanka (älskande). Hon rövades dock, enligt myten, bort av sin morbror ”Djävulen” som för henne till sitt mörka dödsrike som han vill liva upp med lite blomstrande fägring. Det blir dock ingen vår för människorna utan Mylanka/Malanka och därmed förstås ingen skörd och ett evigt mörker.

Jag har sett flera varianter av historien men enligt den ukrainska (Bukovinska?) version jag får berättad för mig här i Tjernivtsi är det till slut Broder Wasilchyk (Vasily) som räddar Malanka och gifter sig med henne.

Under förkristen tid lär festen ha varit en ritual för att frammana goda skördar och som med de flesta gamla ”hedniska” traditioner har den kristna kyrkan vävt samman även Malankafesten med kristna myter och helger så att den 13 januari nu också är festen för St Melaniyas och den 14 januari är festen för Vasily (eng/Basil) Den Store, en av ortodoxa kyrkans grundare. Vasilys hjältemodiga kamp mot Djävulen och giftermålet med Malanka kan alltså mycket väl vara en symbolisk och pedagogisk påbyggnad av den gamla myten som ju finns även i grekisk mytologi, då i form av Persephones fångenskap i Hades. Här i Ukraina är det förstås Vasily som symboliserar ortodoxa kyrkan som driver bort det gamla onda och bringar vår och blomstring till människorna. Detta är dock helt min egen tolkning men som jag tycker verkar helt sannolik.

Ur den här grundmyten har i alla fall traditionen med att klä ut sig och spela upp små scener om det onda mot det goda eller liknande utvecklats åt lite olika håll. Numera är också uppträdanden i karnevalerna politiska satirer som gisslar makten eller skickar gliringar åt höger eller vänster. Exakt hur Brezjnev (bilden nedan) gisslas idag får jag inte riktigt klart för mig men det kanske är något lokalt för byn Chahor?

Egen bild. Malanka i Chahor.


Här i Tjernivtsi (liksom på de flesta ställen i Ukraina föreställer jag mig) går också barn och ungdomar runt och knackar på dörrar hos folk och framför små sånger eller ber om pengar för att inte utföra bus (”Trick or Treat”). Den här traditionen (Koliada eller Kolyadka) är numera sammanvävd med julhelgen och tar sin början vid julafton/Sviaty Vechir 6 januari och sträcker sig fram till 19 januari. Själva Malanka brukar alltså egentligen vara 13 januari men olika städer och byar kan hålla fest lite olika datum (ungefär som orter i Dalarna turas om att fira midsommar under flera dagar). I den lilla byn Chahor hålls festen 14 januari och i Tjernivtsi den 15 januari, då karnevalsklädda grupper från hela regionen (bl.a. från Chahor) tågar genom staden och tävlar om bästa uppträdande/kostym. Detta pågår i skrivande stund och har gjort så sedan fem timmar tillbaka nu. Lägger med en bildserie nedan vilket kanske ger en viss uppfattning om hur det kan se ut.






Egna bilder. Malanka i Tjernivtsi.



Traditionellt ska Malanka firas tillsammans med hela byn/staden och helst ska det dansas hela kvällen, gärna Kolomyjka, en dans med ursprung i staden Kolomyia några mil härifrån. Malankafesten är en avslutning av julfirandet och sista festen före påsk så alla förväntas festa rejält. Men varje by/stad har haft sina egna och egensinniga ”spratt” för att liva upp stämningen. Får se vad som väntar i natt?

Eget filmklipp. Fest i Tjernivtsi. Tror det är Kolomyjka som dansas här.

Liten historia om hur svenska och ukrainska öden sammanflyter med floden Prut

Genom staden Tjernivtsi, som jag bor i sedan ett par månader, flyter en flod med det för svenska öron föga attraktiva namnet Prut. Det är också ett föga imponerande vattendrag som så här års mest liknar ett frostnupet och halvt uttorkat ärr genom staden. Det är därför kanske inte så märkligt att den lever ett så anonymt liv i skuggan av berömda storheter som Volga, Don, Dnepr och Dnestr. Vad i all världen kan denna lilla flod Prut bidra med till världshistorien? Ja, kanske inte så värst mycket, men däremot för såväl den svenska som ukrainska historien har denna flod figurerat i sammanhang som fått avgörande betydelse för utvecklingen för båda dessa blågula nationer.

Det är förstås den svenske kungen Karl XII som är centralfigur här.. Hans förkrossande nederlag i Poltava 1709 delades med den store kosackledaren (Hetman) Ivan Mazepa som genom en allians med svenskarna hoppades kunna göra sig kvitt det ryska inflytandet över Ukraina och utropa en självständig ukrainsk nation. Svenske kungen störtade ju från slagfältet med svansen mellan benen och tog med sig ett följe kosacker i flykten som till slut gick över floden Prut till säkerheten i den moldaviska staden Bender som då var en del av det osmanska imperiet.

Bild: GP. Målning av Gustaf Cederström där Mazepa visar vägen för Karl XII, möjligen mot floden Prut och säkerheten på turkisk mark?


En kort tid efter ankomsten dit dog Mazepa och efterträddes av en viss Pylyp Orlyk. Denne hetman i exil skrev där en konstitution för Ukraina (eller Zaporizhian Hetmanatet/Host) där Karl XII särskilt nämndes som ”beskyddare av Ukraina”. Denna konstitution sägs också vara den första där den lagstiftande, exekutiva och juridiska makten åtskildes. Ibland omnämns denna konstitution som Bendery Constitution.

Bild: Encyclopedia of Ukraine. Bendery Constitution.


I Bender gjorde dessutom den svenske kungen sitt bästa för att hetsa turkarna till krig mot ryssen utan att få något omedelbart gensvar. Det av Karl XII så efterlängtade kriget kom dock till slut och Peter den Store fann sig sommaren 1711 tillsammans med sin armé hopplöst omringade vid den lilla staden Husi intill floden Prut. Tsaren befann sig verkligen i en prekär situation och kunde med enkelhet ha blivit tillfångatagen och totalt förnedrad med hårda kapitulationsvillkor, vilket ju var vad Karl XII önskade där han red i sporrsträck från Bender upp mot Husi. Storvesiren Baltadji-Mehemet gav dock hyggliga villkor till Peter (den just då mindre Store) i det fredsavtal som skrevs 22 juli 1711 (känt som Freden vid Prut) och tsaren tilläts avmarschera från platsen med resterna av sin armé. Ryssland fick förstås göra en del landavträdelser och diverse övriga tributer och förbindelser som bland annat löftet att ge Karl XII fri lejd hem till Sverige. Ett fredsvillkor som turkarna möjligen skrev in för att  bli av med den svenske kungen som börjat bli en diplomatisk besvärlighet på turkiskt territorium med sitt krigshetsande mot ryssarna.

Efter den s.k. kalabaliken i Bender och diverse turer fick så Kalle bege sig hemåt igen. Med sig hade han ett följe som innefattade ett 40-tal kosacker. Bland dem den ovan nämnde Pylyp Orlyk. De installerade sig först i Ystad och senare i Kristianstad, där det lär finnas en minnesplakett på den husfasad där Orlyk ska ha bott. Hans konstitutionsförslag lär dessutom finnas i original i det svenska Nationalarkivet där det har legat och dammat i nästan precis trehundra år nu. Det kom aldrig till användning och Orlyk själv gav sig av från Sverige och levde i många år i exil i bland annat Thessaloniki men dog 1742 i moldaviska Jassy, som idag går under namnet Iasi och tillhör Rumänien och är beläget vid floden Bahlui som är en biflod till Prut. Därmed skulle man kunna säga att cirkeln slöts. Hela denna händelsekedja fick emellertid ganska stora konsekvenser för de båda nuvarande nationerna Sverige och Ukraina.


För Sverige innebar detta äventyr slutet för stormaktstiden. För Ukrainas del innebar, enligt många bedömare*, Mazepas plötsliga lojalitet med svenskarna och självständighetstankar att Ukraina splittrades än mer mellan polska respektive ryska inflytelsesfärer. Något som har lämnat spår efter sig med betydelse för samtidens konflikt. 

Slagord inte längre lika gångbara i Ukraina?

Här i Tjernivtsi har det varit kallt och mycket snö under nyårshelgen och årets första dagar. Nu töar det och regnet strilar obehagligt i ansiktet medan snömodden börjar leta sig in i skorna och blötlägger sockorna som känns som kall potatismos mellan tårna.

Kanske är det en anledning till att insamlingen för ATO (Anti-Terror Operationen som kriget i öst kallas officiellt) går lite trögt denna dag (10 januari -16). Det är inte många fler än de "närmast sörjande" som befolkar Teatertorget framför Tjernivtsis Stadsteater. Enligt en talesperson för evenemanget är det pengar till ammunition åt Högra Sektorn som samlas in. Det kan vara ytterligare en anledning till att det verkar gå trögt. Min uppfattning är att Högra Sektorn är föga populära i Tjernivtsi och de unga här skakar oftast på huvudet när de förs på tal.

Egen bild. Det är svårt i duggregnet och snöblasket att få till den rätta feststämningen kring ATO-insamlingen, som visar sig specifikt gå till ammunition åt Högra Sektorn.


Det är hur som helst en hel del allvarsamma män i militäruniform som visar upp granater och andra vapen mellan grillspetten och korvarna som serveras i duggregnet.

Egen bild. Pansarskott och handgranater visas öppet upp för nyfikna vapenentusiaster.

Det sjungs i alla fall nationalsång och bjuds på kosackdans av en Zaporizhian-kör som lär ska vara lite av berömdheter om jag förstått rätt.

Egen bild. Zaporizhian Kozaks försöker hålla humöret uppe i snöslasket.

Det kan som sagt vara vädret, men jag tror också att det magra gensvaret från Tjernivtsi-borna är ett tecken på att folk är trötta på krig och slagord och vill ägna sig åt sina vanliga liv istället. Eller är det bara det att folk gärna skänker pengar till vinterkläder och skor åt de reguljära soldaterna men kanske inte till ammunition åt det högerextrema Högra Sektorns bataljoner? Den röd-svarta flaggan vajar betydligt tätare i de relativt närliggande städerna Lviv, Ivano-Frankivsk och Ternopil.

Här i Tjernivtsi befinner vi oss långt ifrån kriget. Det tydliggörs på många sätt.


Local democracy in Ukraine II

I wrote last week about local democracy in Ukraine. A petition about better access to the streets of Chernivtsi was being brought up at the City Council House but no decision could be taken at that time since the decisionmakers was not present. The issue was postponed and was brought up again yesterday (15th Dec).

Pic: Hans Wåhlberg. Sharpening the arguments(?)


Artem Zhuk is the citizen that has been collecting enough name-signatures from people in Chernivtsi to make the Council take this petition under consideration. He must of course be satisfied now that the Mayor Kaspruk approved and delegated to the proper departments to start working out how to implement the petitions propositions.

Pic: Hans Wåhlberg. Artem Zhuk makes his presentation and the Mayor Kaspruk is considering...


It concerns the citys streets and pavements that are in such a bad condition that disabled people with wheelchairs have problems using them. The city becomes inaccessible for a lot of citizens and this is what drives Artem to push this issue. Chernivtsi should be every citizens town. Now there is a glimpse of hope that it may be an improvement.

But it was also a great joy to see how the democratic process actually works in Chernivtsi. The meeting was open to the public and well attended also by the media. People were allowed to have their say on the matter and the meeting was conducted in a transparent and orderly fashion.

Great to see democracy works in Ukraine. At least in Chernivtsi.

Pic: Hans Wåhlberg. Victory at hand. And a nice display of democracy in Chernivtsi.


Local democracy in Ukraine

Yesterday I was attending an open forum with the long and ambitious name VLADA I HROMADA: CHESNA ROZMOVA PRO MAYBUTNE CHERNIVTSIV which means (more or less) Authorities and Public: Honest talk about the future of Chernivtsi.

The event was an arrangement made mainly by the NGOs Laboratory for Democratic Transformation and CHESNO, one of many political “watchdogs” that popped up during and after Euromaidan. However, it was also sponsored by USAid. Maybe a reason why the arrangement could be somewhat lavish. It was held in the impressive Marble Hall of the Chernivtsi University. Tv-cameras zoomed in on the Mayor Oleksey Kaspruk and other prominents present.

Pic: Hans Wåhlberg. The Mayor Kaspruk opening the forum at Chernivtsi University

The discussion about the future of Chernivtsi was divided into three sections with different themes; Cooperation between the Public and the City Council – how to achieve transparency and openness, Energy effectiveness, and Public Transport and Development of mobility.
The form for the discussion was three panels for the respective section consisting of mainly local politicians. So it turned out more as an opportunity for promotion of these local politicians and their parties more than an open debate. The dialogue that was expected (at least by me) between the public and the Council was therefore limited to a short time by the end of each section for questions and opinions. But even this time was occupied mainly by, for example, the deputy Mayor having her view on the subjects of discussion expressed.

One of few real representatives of the public in the panels was Artem Zhuk, given a chance to promote his petition about how to make the city of Chernivtsi more accessible for disabled persons. A practical example of how to care for the future of this town.

Pic: Hans Wåhlberg. Panel discussing public transport. Artem with the mic.



It also became the topic that seemed to stir up something of a debate within the panel. And some discussion afterwards.

Pic: Hans Wåhlberg. Artem and Alina Olevich, Samopomich


This petition happened to be scheduled to be brought up for decision in the City Council House later on the same afternoon. But first some tasty snacks in the canteen of the University…

Pic: Hans Wåhlberg. Artem is hungry after presentation of petition.


… and then off to the Council House with the petition and high hopes (?) for a positive decision maybe…

Pic: Hans Wåhlberg. Disappointment at the Council House



However, a disappointing ending of the afternoon, since no decisionmakers turned up. Consequently no decision could be made. Maybe everyone was busy attending the forum at the University, networking for the future of Chernivtsi? Anyhow, a new date was set up for this issue so maybe next time they will turn up? If for no other reason so at least to show good will to promote the cooperation between the public and the council which was such an important theme at the Forum? 

Promenad rakt in i den ukrainska kulturmyllan

Det är lätt att bli lite förälskad i den lagom lilla staden Chernivtsi, där jag nu bor sedan en månad tillbaka. Idag tog jag en promenad i den klara höstluften (bara litekoldoft) och njöt av den arkitektoniska mångfald staden har att bjuda. Om man inte väljer att kalla det för villervalla. Hus i alla storlekar, från olika tidsepoker med olika härskare, av olika arkitektoniska stilar men också i olika grad av förfall. Här finns nyrenoverade nationalromantiska tempel vägg i vägg med slitna trähus som ser ut att falla ihop vilken minut som helst. Jag kan inte mycket själv om arkitektur men kan tänka mig att den här staden är en våt dröm för den specialintresserade. Kul är det hur som helst att gå lite vilse bland smågatorna. Så det gjorde jag idag och hamnade på två muséer som jag inte hade planerat att besöka men som dök upp i all sin anspråkslöshet framför näsan på mig.

Det första var Olha Kobylanska-muséet lite vid sidan av huvudstråken. Kobylanska är något av ikon här i Chernivtsi och står staty på minst ett par ställen i staden och har fått namnge den centrala köpgatan med mera, med mera. Därför blev jag lite förvånad att finna hennes muséum på en väldigt undangömd plats och utan fler besökare än jag själv och en skränig skolklass. De tre damerna som tar emot talar inget annat än ukrainska och verkar förvånade och lätt störda av mitt besök (det är innan skolklassen anländer) och krafsar förgäves i byrålådorna efter någon form av informationsblad på tyska eller engelska, men det finns skyltar på engelska så jag klarar mig hyggligt ändå.

Egen bild. Kobylanskamuseet med minnesplakett.


Kobylanska är en centralfigur i stadens och Ukrainas kulturhistoria. Om jag förstått rätt skrev hon sin första bok på tyska men de senare på ukrainska. Hennes skildringar av vanliga bönders liv och leverne, i synnerhet på den bukovinska landsbygden, har gjort henne till en folkkär folklivsskildrare. Det ligger inte så lite nationalromantik i denna kärlek till Kobylanska men som jag ser det finns det ett mycket klart internationellt stråk i hennes livsgärning. Hon var också mycket populär i Ryssland, var själv förtjust i rysk litteratur och umgicks med ryska författare som Maxim Gorkij och Volodomyr Korolenko, men också med ukrainska som Taras Sjevtjenko, Lesia Ukrainka, Ivan Neucy-Levytskyi och Mykhailo Starytskyi med flera. Dessutom med framstående kulturpersonligheter och författare från Bulgarien, Polen, Tjeckien och andra centraleuropeiska länder. På det sättet är Olha Kobylanska kanske den perfekta portalfiguren för staden Chernivtsi som ju gärna odlar sin mångkulturella och mångetniska särart och litterära kulturarv. En sak jag funderar över är dock hur hon identifierade sig själv? Som ukrainska självklart skulle nog de flesta här säga. Men jag har förstått att hon även var mycket populär i Sovjetunionen. Ser också en boktitel, ”Kleinrussische novellen” (”Maloruské novely”) som idag bör kunna klinga lätt kontroversiellt här i Ukraina.

Inte många kvarter därifrån stöter jag på nästa museum, som varit hem för en för den svenska publiken möjligen ännu mindre känd kulturpersonlighet , Volodomyr Ivasyuk. Här i Ukraina är han dock en enormt populär kompositör, textförfattare och poet. Det är därför, återigen, förvånande att hans gamla hem inte besöks av fler. Det är tomt och släckt när jag ankommer och tydligen var jag deras första besökare (någonsin?) utan gruppguide eller egen översättare. Det visar sig dock att den äldre av de två damerna som tar emot kan lite tyska, så jag får en personlig guidning. 

Egen bild. Volodomyr Ivasyuks lilla arbetsbord med skrivmaskin av märket MOCKBA och allt...


Volodomyrs far Mykhailo var också en välkänd författare i Bukovina men det är sonen Volodomyr som har en plats i många ukrainska hjärtan. Volodomyr föddes i Kitsman i Chernivtsi oblast men familjen flyttade senare under hans uppväxt till Chernivtsi dit han sedan återvände med jämna mellanrum som jag förstod det. Han hade enorm framgång med sin sång ”Chervona Ruta”, men det var olika sångerskor och sångare som framförde den och populariserade  den. Sångerskan Olena Kuznetsova vid första framförandet i en tv-sändning 1970 , Sofia Rotaru i en musical ett par år senare, samt de ukrainska sångarna Vasiliy Zinkevych och Nazary Yaremchuk som framförde sången i Moskva 1971 och vann den respektingivande utmärkelsen ”Årets bästa sång i Sovjetunionen”. En titel han lade beslag på även året därpå med låten ”Vodohray”. Lite av en sovjetisk/ukrainsk Thomas G:son kanske man kan säga. Hans karriär blev dock tämligen kort då han hängde sig i en skog utanför Lviv 1979, endast 30 år gammal. Det är tydligen ouppklarat än idag om det verkligen handlade om ett självmord då det finns en del oklara omständigheter kring hans död. Frågar man en ukrainare om ukrainsk populärmusik är det emellertid oftast Ivasyuk nämns och han erhöll dessutom postumt titeln Nationens Hjälte . Han hann skriva över 100 sånger, inte bara poplåtar utan även kammarmusik och för stråkkvartetter och teaterpjäser med mera, och uppenbarligen har han rört vid flera generationers ukrainska hjärtan med sina sånger och texter. Även de lite yngre Chernivtsi-borna framhåller namnet Ivasyuk när man frågar om kända och populära ukrainska popartister och han erhöll dessutom 2009 postumt titeln Nationens Hjälte.

Egen bild. Volodomyr Ivasyuk, modern ukrainsk ikon. Fadern Mykhailo underst.



Märkligt att på en eftermiddag, med bara några minuters promenad emellan, och nästan ensam (sånär som på skolklassen), få en inblick i två ukrainska kulturella ikoners livsöden och hemmiljöer.