chockad

Satt och tittade på Smålandsnytt, de har en serie inslag om sjukvården. Väntade på ett reportage om Lindsdals Hälsocentral som efter många år med hyrläkare nu har full bemanning och därmed inte har något behov av hyrläkare längre.

Det reportaget kom inte, de utlovas imorgon istället. Däremot hade de ett reportage om Kronobergs situation. Ett centerpartistiskt landstingsråd talade med tydlig stämma om att hyrläkarkostnaderna nu hade blivit så höga att Kronobergs landsting måste vidta åtgärder. Det låter ju ansvarsfullt, eller hur?

Men måste erkänna att jag blev helt chockad av hennes besked att Kronoberg tänker försämra tillgängligheten. Med berått mod tänker man alltså sluta fylla vakanser med hyrläkare och istället låta patienterna vänta längre på både besök hos specialist och behandling.

Kronoberg ligger redan idag sämre än till exempel Kalmar län när det gäller vårdgarantin. Nu tänker de alltså försämra ytterligare för sina patienter!

Jag är chockad över deras uppgivenhet. Tillgängligheten är ytterst viktigt, inte bara för att vårdgarantin är lagstiftad till viss del utan framförallt för att patienter inte ska behöva lida i onödan.

Jag är i chock!


Det är en dålig ursäkt!

Miljöpartiets två dagars konferens i Eslöv den 22-23 september 2012 var ett mycket lyckat arrangemang för den gröna rörelsen, med flera seminarier som det blev svårt att välja emellan. Här möttes den skånska regionens olika kommun- och regionpolitiker, men även rikspolitikerna och deras erfarenheter fick plats. Snacka om att man blev peppad inför valrörelsen. Allt [...]

New Public Management – frälsningen för vården?

Rubriken avslöjar nog att jag är tveksam till detta samband. Med andra ord så sympatiserar jag med distriktsläkaren Christer Petersson när han i Läkartidningen (nr 19/2012) skriver att "New Public Management är ett begrepp utan lukt eller smak. I fel sammanhang är det giftigt som arsenik, men med långsammare verkan."

Christer Petersson fortsätter: "Mycket förenklat kan man säga att New Public Management är den offentliga sektorns sätt att applicera näringslivets och den industriella produktionens arbetssätt. Man delar upp vårdprocesser i småbitar, formaliserar, kontrollerar, ställer upp mätbara mål och satsar hårt på att uppfylla dem. Komplexa mellanmänskliga kvaliteter inom vård och omsorg plockas sönder, rätas ut, moduleras och blir linjära, mätbara processer i abstrakta flödesscheman, där delarna i bästa fall hänger ihop med varandra, i sämsta fall är helt disparata."

Rubriken på Christers inlägg är Kömiljarden kväver vårdkvaliteten och i ett målande exempel beskriver han hur BUP i Kronoberg lockades av kömiljarden och därför köpte utredningstjänster av ett privat företag till en kostnad av 4-5 miljoner kronor. Tyvärr så hade man i och med detta gjort slut på pengarna vilket innebar att man inte kunde följa upp utredningarna med behandlingsåtgärder (!)

Som vi sett flera exempel på så innebar det alltså att den lockande kömiljarden (bara namnet!) bidragit starkt till tillgängligheten som ju är ett heligt mantra idag, men bara i den meningen att fler patienter fått träffa en läkare, inte nödvändigtvis att samma patient fått behandling och hjälp.
En annan negativ effekt tycks vara att tillgängligheten ökat för den stora massan vilket i sin tur innebär att de svårast sjuka fått svårare att få hjälp. Men som sagt, om man mäter på "rätt sätt" så har tillgängligheten ökat i båda fallen och - häpp! - de ekonomiska incitamenten har fått önskad effekt. Eller har de det?


Socialministern: Landstingen satsar mer på "vanlig vård" istället för på psykiatri

På TV4-nyheterna idag rapporterades att köerna till psykiatrin växer. Socialminister Göran Hägglund (KD) menar att landstingen gör felprioriteringar och lägger mer pengar på "den så att säga vanliga sjukvården än på psykiatrin".

Det är lite synd att socialministern inte kan säga "somatiska vården" i stället för "vanliga vården". Det är ju det han menar.
Men i övrigt har han nog rätt. Mellan åren 2005-2009 så ökade landstingens kostnader för primärvården med 14,3% (till närmare 36 mdr kr) och för den specialiserade somatiska vården med 12,5% (till 107 mdr kr). Under samma period ökade den specialiserade psykiatriska vården med endast 6,9% (till 18,5 mdr kr).
Detta enligt en rapport från Socialstyrelsen.

Alliansens mantra när det gåller vården är ju TILLGÄNGLIGHET. Men uppenbarligen så är det inte alla patientkategorier som får ta del av den ökade tillgängligheten. Man kan befara att de som är i mest behov av hjälp ofta har svårast att få tillgång till den.

Som vanligt läggs svarte petter för studentbostäder på rullstolarna

I Sydsvenskan beklagar sig AF Bostäders vd Rolf Svensson över att Boverket avslagit deras önskan att bygga så små lägenheter som 10 kvm. Anledningen uppges vara rullstolarna. Särskilt dassen, som rullstols-ratare tror måste vara typ en fotbollsplan stora.

Men Sydsvenskan har den här gången delgett läsaren Boverkets dass-krav. 1700 x 1900 mm, dvs 3,5 kvm. Om vi nu antar att den lilla minsting-ettan över huvud taget har ett dass, så måste den för att över huvud taget få rum med en toastol och ett handfat va åtminstone 1,5 kvm.

En skillnad på 2 kvm.

Man säger i artikeln att Boverkets minsta krav på en etta är 25 kvm. AF ville bygga 10 kvm. Skillnad = 15 kvm. Då går det f-n i mig inte att skylla alla de kvm på rullstolarna. 2 kvm kan man göra det med, om man anser att en del av befolkningen inte ska kunna vara med. När man fortsätter skuldbelägga tillgänglighetskraven för det som är kommuners och bostadsföretags misslyckanden så är det 2 kvm det handlar om. Inte mer.

Skillnaden mellan inklusion och exklusion har fått ett konkret ytmått.

2 kvm.

Ynkligt.

Tillgänglighetsplanering

Idag var det regionfullmäktige. Bitvis var det en bra debatt, bitvis tråkig. En fundering jag fick är att jag måste bli bättre på att föra ut de idéer jag jobbar med och lägger ganska mycket tid på. Nu var det Margareta Persson (M) som lyfte in de funktionshindrades perspektiv i badhusdebatten (och det var ju bra det!). Jag försöker som relativt nyvald ordförande i det regionala handikapprådet rigga för att äntligen få till en bra dialog mellan regionen och handikapporganisationerna igen efter åratal av mindre lyckade dialoger (får jag ändå påstå utifrån allt jag har hört). Ritningsgranskning för att kolla tillgängligheten vid nybygge av offentliga byggnader är en sådan del som jag har börjat titta på, men det är så mycket mer. Nu när jag får chansen att politiskt direkt kunna påverka finns det en uppenbar fara i att jag inte ägnar så många ord till att beskriva det som görs utan istället försöker göra det. Jag får kanske ge mig själv en uppstartssträcka där verkstaden kan snedprioriteras något på bekostnad av kommunikationsinsatser. Ett inlägg i samband med badhusdebatten på fullmäktige hade dock varit en lätt så tidsokrävande gärning...

Tillgänglighetsplanering

Idag var det regionfullmäktige. Bitvis var det en bra debatt, bitvis tråkig. En fundering jag fick är att jag måste bli bättre på att föra ut de idéer jag jobbar med och lägger ganska mycket tid på. Nu var det Margareta Persson (M) som lyfte in de funktionshindrades perspektiv i badhusdebatten (och det var ju bra det!). Jag försöker som relativt nyvald ordförande i det regionala handikapprådet rigga för att äntligen få till en bra dialog mellan regionen och handikapporganisationerna igen efter åratal av mindre lyckade dialoger (får jag ändå påstå utifrån allt jag har hört). Ritningsgranskning för att kolla tillgängligheten vid nybygge av offentliga byggnader är en sådan del som jag har börjat titta på, men det är så mycket mer. Nu när jag får chansen att politiskt direkt kunna påverka finns det en uppenbar fara i att jag inte ägnar så många ord till att beskriva det som görs utan istället försöker göra det. Jag får kanske ge mig själv en uppstartssträcka där verkstaden kan snedprioriteras något på bekostnad av kommunikationsinsatser. Ett inlägg i samband med badhusdebatten på fullmäktige hade dock varit en lätt så tidsokrävande gärning...

Syntolkad dans

Mindre än en promille per år av de synskadade upplever syntolkad scenkonst. Det är på tok.Uppgiften återfanns i en artikel i nättidskriften Nummer.se om syntolkad dans. För mig slår en sån rad som en knytnäve i magen. Jag kan inte tänka mig att promillesatsen har sin orsak i att synskadade väljer bort scenkonsten. Orsaken kan inte vara annan än strukturell.Desto bättre då med de utvecklingsinsatser som görs. Nummer uppmärksammar Isabelle Bärgh och projektet "Different Ways of Seeing". Enligt syntolkning.nu ska projektet komma till Malmö. Det ser jag fram emot - Jag vill vara med och lära!(Bilden är från Nummer.se/fotograf Carl Thorborg. Den visar Helena Franzén i en duett med New York-baserade dansaren Ori Flomin i "Trigger Point", en föreställning som syntolkats inom projektet.)

Syntolkad dans


Mindre än en promille per år av de synskadade upplever syntolkad scenkonst. Det är på tok.

Uppgiften återfanns i en artikel i nättidskriften Nummer.se om syntolkad dans. För mig slår en sån rad som en knytnäve i magen. Jag kan inte tänka mig att promillesatsen har sin orsak i att synskadade väljer bort scenkonsten. Orsaken kan inte vara annan än strukturell.

Desto bättre då med de utvecklingsinsatser som görs. Nummer uppmärksammar Isabelle Bärgh och projektet "Different Ways of Seeing".

Enligt syntolkning.nu ska projektet komma till Malmö. Det ser jag fram emot - Jag vill vara med och lära!



(Bilden är från Nummer.se/fotograf Carl Thorborg. Den visar Helena Franzén i en duett med New York-baserade dansaren Ori Flomin i "Trigger Point", en föreställning som syntolkats inom projektet.)

Tillgänglighetsarbete behöver ledarskap

För några år sedan bodde jag i kollektiv. Först tänkte vi att det här med städning, det löser sig säkert… Alla vill ju att det ska vara rent i våra gemensamma utrymmen. Men det räckte förstås inte med välvilja. Det var inte förrän vi hade en struktur och en plan för hur städningen skulle gå till som vi fick ordning på städningen.

De senaste månaderna har majoriteten i stadshuset, när tillgänglighetsfrågorna diskuterats, vägrat fatta beslut om att styra upp ledarskapet över tillgänglighetsfrågorna i Stockholm. De har sagt nej till att inrätta en central samordningsfunktion, de har sagt nej till att ha mer påtryckningar på näringslivet. När jag frågade om tillgängligsaspekter av snöröjning fick jag höra att ”vi får hoppas att det inte snöar så mycket”. Ikväll sa de nej till att alla nämnder och kommunala bolag ska ha tillgängliga lokaler. Och till att ha delmål i det kommunala tillgänglighetsprogrammet.

Jag har aldrig sett en verksamhet lyckas få en mainstreama på ett perspektiv – som tillgänglighet – utan ett tydligt ledarskap. Jag tror att risken är att tillgänglighetsarbetet i Stockholm kommer att fortsätta vara upp till enskilda entusiastiska eldsjälar – snarare än en strategisk, koordinerat och gemensamt kommunalt arbete.


Malmönyckeln

Malmö stad meddelar att Malmönyckeln åter finns och fungerar från och med idag. Nu permanentas satsningen. Det är jättebra!

Malmönyckelns koncept är enkelt. Det tar vara på att många personer med intellektuella funktionsnedsättningar behöver ha någon med sig för att kunna tillgodogöra sig fritids och kulturutbudet. Med Malmönyckeln får dessa personer ta med sig en kompis, ledsagare, assistent utan extra kostnad.

Fler än 40 arrangörer och producenter inom kultur/fritid har anslutit sig. Moomsteatern är självklart med. Det här är en enkel bjudning som de flesta borde kunna ställa upp på.

Men hur är det med den saken egentligen?

Alla de största studieförbunden medverkar.

- Alla de största kulturinstitutionerna är med, men bland de fria grupperna saknas flera, t.ex. Bastionen. Varför det?
- De flesta arrangörer med kommunalt stöd är med. Men inte till exempel Inkonst. Varför?
- Utfallet bland privata arrangörer är dåligt. Det borde vara överkomligt för de stora aktörerna som KB, Nöjesteatern och SF att acceptera Malmökortet.
- Inom idrotten är många stora med på ett föredömligt sätt. Men är det inte lite småsnålt av MFF att undanta de stora matcherna från erbjudandet (man undantar premiären och helsingborgsderbyt)? Så himla många är det väl ändå inte som använder nyckeln? Malmö Redhawks är inte på banan över huvud taget. Illa, illa.

Är konceptet något för din kommun? Kontaktuppgifter och beskrivning av Malmönyckeln hittar du här.
Vill du ha koll på vad som händer inom Malmönyckeln? Prova deras facebook-sida.

Malmönyckeln

Malmö stad meddelar att Malmönyckeln åter finns och fungerar från och med idag. Nu permanentas satsningen. Det är jättebra!Malmönyckelns koncept är enkelt. Det tar vara på att många personer med intellektuella funktionsnedsättningar behöver ha någon med sig för att kunna tillgodogöra sig fritids och kulturutbudet. Med Malmönyckeln får dessa personer ta med sig en kompis, ledsagare, assistent utan extra kostnad. Fler än 40 arrangörer och producenter inom kultur/fritid har anslutit sig. Moomsteatern är självklart med. Det här är en enkel bjudning som de flesta borde kunna ställa upp på.Men hur är det med den saken egentligen?Alla de största studieförbunden medverkar. - Alla de största kulturinstitutionerna är med, men bland de fria grupperna saknas flera, t.ex. Bastionen. Varför det? - De flesta arrangörer med kommunalt stöd är med. Men inte till exempel Inkonst. Varför?- Utfallet bland privata arrangörer är dåligt. Det borde vara överkomligt för de stora aktörerna som KB, Nöjesteatern och SF att acceptera Malmökortet. - Inom idrotten är många stora med på ett föredömligt sätt. Men är det inte lite småsnålt av MFF att undanta de stora matcherna från erbjudandet (man undantar premiären och helsingborgsderbyt)? Så himla många är det väl ändå inte som använder nyckeln? Malmö Redhawks är inte på banan över huvud taget. Illa, illa.Är konceptet något för din kommun? Kontaktuppgifter och beskrivning av Malmönyckeln hittar du här. Vill du ha koll på vad som händer inom Malmönyckeln? Prova deras facebook-sida.

Tillgänglighet – en dröm som går i kras?

Ikväll behandlades en S-motion om tillgänglighet som S, V, MP enats om att i stort stödja. Den innehåller flera bra förslag för att intensifiera tillgänglighetsarbetet i Stockholm, som en central samordningsfunktion och påtryckningar på det lokala näringslivet. Oppositionen tyckte att förslagen skulle medföras till arbetet med stadens nya handikappolitiska program, men det röstades precis ner av majoriteten.

Mitt anförande:
”För tio år sedan bestämde denna kommunfullmäktige att Stockholm skulle vara den mest tillgängliga huvudstaden i världen i år. Samtidigt beslutade riksdagen att enkelt avhälpta hinder skulle vara borta i år.

Nu har de tio åren gått. Men inte ens en bråkdel av de enkelt avhjälpta hinder som handlar om nivåskillnader eller avsaknad av dörröppnare till butiker, restauranger och så vidare har åtgärdats.

Jag vill citera Maria Johansson, ordförande för DHR: ”Tio år kan kännas som lång tid och kanske var det ett av problemen nu när vi blickar bakåt, att det kändes så långt tills det skulle vara uppfyllt, att man hade tid på sig och att det inte var någon brådska. Tio år som vi var många som trodde skulle innebära förändring, förändring och framsteg. Tio år, tre utvärderingar och tre regeringar senare kan vi konstatera att det verkar som att drömmen kommer gå i kras.”
Jag upplever att det är ur den här frustrationen som den motion vi behandlar idag är skriven. Och jag tycker att det är tråkigt att den blir nonchalerad av majoriteten.
Det är förvisso bra att majoriteten föreslår ett kommuncentralt samråd med handikapporganisationerna. Det är där kompetensen i de här frågorna finns. Det får dock gärna vara mer frekvent än årligen.

Det är också bra att majoriteten håller med motionären om att 2010 inte ska ses som ett slutdatum i arbetet med tillgängligheten i Stockholm. Ni uttrycker att ni, trots en viss utveckling, ”ändå inte är nöjda och att ”arbetet ska fortsätta”. Då frågar jag mig: Om vi under tio års tid har arbetat, för något så grundläggande att Stockholmarna ska ha tillgång till sin egen stad och misslyckats. Räcker det då att fortsätta arbetet? Eller ska arbetet kanske intensifieras?

Det är pinsamt att politiker av alla färger – hittills har låit bli att sätta in politiska styrmedel för att tillgängliggöra Stockholm. 2010 var inte ett delmål, som majoriteten uttrycker i det här ärendet. Det var målet. Vi misslyckades. Under budget-KF så beklagade sig representanter för majoriteten att det saknade delmål för de här målen. Men vem har ansvaret för det?

Vi från den rödgröna oppositionen föreeslår att motionärens förslag tas med i beredningen till det handikappolitiska programmet, detta i enlighet med Handikapprådets yttrande. Det verkar ju onekligen som att vi kan behöva nya grepp.

Därför yrkar jag bifall till den reservation som S, V och MP kommit överens om.”

Ansvarigt borgarråd Anna König Jerlmyr (M) tog replik och tyckte att vi i oppositionen var lite väl negativa då tillgänglighetsarbetet ändå går framåt (konstigt vore väl annars?).

Sedan trodde jag att jag hade två kontrarepliker kvar, så jag fokuserade i den andra repliken på att kommunen kan vara påtryckande även mot näringslivet och inte bara ändra sina egna verksamheter. Men replikskiften i motioner är tydligen kortare än i frågestunden, så König Jerlmyr fick inte svara – och jag fick inte göra det inlägg som jag hade tänkt ha som avslutning.

Så – det finns all anledning att återkomma. :)


Är vi politiker eller meteorologer?

Idag var jag bjuden till öppet hus på DHR:s och Unga Rörelsehindrades nya lokaler i Farsta. Trevligt att träffa Maria Johansson, Daniel Pollak och flera av trevliga människor som jag lärde känna i somras, i samband med seminariet ”Samma fördomar, samma kamp”. Såg även bitr. arbetsmarknadsminister Erik Ullenhag (FP) på samma tillställning – bra!

Men jag hade också ett politiskt ärende. Jag ville fråga om hur allvarliga problem som förra vinterns snöfall och snöröjning påverkade gruppen funktionsnedsatta och pratade med David Gustavsson från Unga rörelsehindrade om det. Efter besöket åkte jag till Stadshuset och kvällens kommunfullmäktige. Jag skrev också en fråga som jag passade på att ställa ansvarigt borgarråd för snöröjning, Ulla Hamilton (M).

Mitt anförande:
Jag kom precis från ett öppet hus på organisationerna DHR och Unga Rörelsehindrade. Så jag tänkte att jag skulle ställa en fråga om hur Stockholm kan vara lite mer som ett ”öppet hus” – för alla Stockholmare.

Fjolårets snöröjning lämnade en del att önska för många. Men för en grupp Stockholmare blev situationen helt ohanterlig. Jag fick höra om en kvinna som – till skillnad från de andra föräldrarna – inte kunde hämta sin son på förskolan. Jag fick höra om en ung man som inte tog sig in på sin arbetsplats. Jag fick höra om en kvinna som inte ens tog sig ut från sitt kvarter, utan att använda färdtjänst.

Jag skulle vilja fråga borgarråd Hamilton, dels vilka effekter den här situationen har på den så kallade arbetslinjen för den här gruppen?

Och dels skulle jag vilja fråga vilka åtgärder som staden vidtagit för att snöröjningenska genomföras på ett sätt så att även människor med funktionsnedsättningar kan ta sig hemifrån, till arbetet och till förskolan?”

Ulla Hamiltons inledde sitt svar med att hoppas att Stockholm skulle få mindre snö i år än förra året. Men vi är ju politiker – och inte meteorologer – så prio ett för mig är att ge förvaltningar uppdrag och inte att hoppas på bättre väder.

I replikerna som följde frågade jag därför om huruvida det sker arbete för att ta fram nya metoder för snöröjningen. Som jag förstått det så handlar problematiken dels om att snö skottas upp på trottoarer som blir för smala för t ex rullstolar, eller att de nedsänkningar som finns i trottoaren hamnar under lika mycket snö som resten av trottoaren. Eller att snö kan dumpas på handikapp-parkeringsplatser. Avslutningsvis undrade jag också om borgarrådet tror att en central samordning av tillgänglighetsarbetet skulle göra att vi upptäckte den här sortens problem upptäcks innan de blir reella.

Inom några dagar så ligger frågestunden på stockholm.se, länkar till den härifrån då.

Fler som var uppe i talarstolen: Christian Valtersson om parkeringsnormer och stadsbyggande.


Tillgänglighet utan samordning?

Jag tycker att Anna König Jerlmyr och Ewa Samuelsson yttryckte naivitet idag i den knapphändiga diskussionen om tillgänglighet i dagens budgetfullmäktige. Samuelssons formulering att arbetet med tillgänglighet ”kan utvecklas” är en lite väl snäll beskrivning av Stockholms misslyckande på området.

2010 skulle Stockholm vara den mest tillgängliga huvudstaden i världen. Men bara en bråkdel av alla enkelt avhjälpta hinder har undanröjts. (Inte ens Stadshuset är tillgängligt.) Jag hade velat fråga König Jerlmyr eller Samuelsson hur de ser på samordningen och ledarskapet i tillgänglighetsarbetet. (Som tur är gick en socialdemokratisk ledamot, Kaj Nordquist, upp och ställde samma fråga, dock utan att få något ordentligt svar.)

Alliansen upprepar ofta att alla verksamheter ska arbeta med tillgänglighet. Men de säger envist nej till att inrätta en central samordningsfunktion.

Jag förstår inte hur alla bolag, nämnder och förvaltningar ska kunna arbeta strategiskt om det inte finns någon som koordinerar arbetet. Den rödgröna oppositionen är överens om att det behövs en stadsövergripande funktion för att koordinera alla de insatser som behöver göras.

Jag har hittills aldrig sett någon verksamhet som lyckats med så kallad mainstreaming i en verksamhet utan något närvarande ledarskap. Jag är rädd att tillgänglighetsarbetet även i fortsättningen kommer att vara utlämnat till enskilda entusiastiska eldsjälars goda engagemang – inte ett strategiskt och koordinerat gemensamt arbete.


Byt ut lådorna och ledningen!

Posten har gått kritiken från handikapprörelsen till mötes och sänker brevlådorna med tio centimeter. Sån är Postens verklighetsuppfattning. Att de tio centimetrarna inte gör nån skillnad ur tillgänglighetsperspektiv spelar ingen roll. Man har ju sänkt lådorna!2009 började Posten byta ut lådor. De nya lådorna var mycket högre - 140 cm - än majoriteten av lådorna som ligger på mer acceptabla 100 - 120 cm.När Posten mötte protester kom försvaret: Det handlar om att stoppa förslitningsskador på de som tömmer lådorna. Sympati!Men ska det verkligen inte gå att kräva av Posten att de sätter upp lådor som både klarar tillgänglighet och ergonomi för tömmarna? Hur svårt kan det va? Är det verkligen så att ingenstans i världen har någon klarat av att lösa den här uppgiften? Troligare är att Posten satt igång att ta fram en egen ny låda och glömt tillgänglighetsperspektivet. Det är nämligen inte fullt integrerat i deras tänkande. Det ser man tydligt när man läser deras pressmeddelande om den nu så generöst tillmötesgående sänkta brevlådehöjden som inte kan användas ändå.Här är några smakprov på Postens feltänk:"Vi är medvetna om att DHR och Förbundet Unga rörelsehindrade inte tycker att sänkningen är tillräcklig och jag är den första att beklaga att vi inte når ända fram i frågan. Men vi kan inte utsätta våra brevbärare för den ökade risk för belastningsskador som vår företagshälsovård menar skulle bli konsekvensen av en ännu lägre tömningshöjd, säger Anette Brifalk." Kommentar: Tänket är: Om vi inte klarar det vi borde klara, dvs en låda som både är tillgänglig och ergonomisk, så är det ok att vi struntar i tillgängligheten. Men det är inte ok! Det borde vara: Om vi inte klarar både och, så får vi anstränga oss hårdare att ta fram rätt produkt eller ergonomiska hjälpmedel som klarar tömningen."Sammantaget har Posten 1 600 ombud och 330 egna företagscenter där det är möjligt att lämna in försändelser. De flesta postombud har öppet sju dagar i veckan och under en stor del av dygnet. Därtill har Posten en mycket hög tillgänglighet i alla lokaler och hos ombuden."Kommentar: Tänket är: Det gör inget om lådorna är otillgängliga, för man kan ju lämna in Posten på andra sätt. Åtminstone på många ställen. Och när dom inte har stängt. Och om inte kön är för lång. En juste sär-lösning för folk som inte når tillräckligt högt. Men det är inte ok! Det borde vara: Vi får inte släppa lösningar som inte är tillgängliga. Vi får inte hitta på förklaringar för att försvara att vi släppt igenom lösningar som inte är tillgängliga. Vi får ta de förluster det innebär att klara både och, eller tänka bättre och göra rätt från början.Man förklarar också att de nya lådorna är gjorda för att klara stora mängder post. Då kan de inte sitta för lågt, för det omöjliggör tömning av dessa big size-lådor. Men hallå? Vad med två lådor istället? Med två lådor, varav en är med tillgängligt inkast, så kan ni få ha den andra lådans inkast på basketboll-höjd om ni vill. Men det går tydligen inte heller. Sammanfattning: Det måste vara bara en låda. Den måste vara otillgänglig. Med samlade krafter har Posten kommit fram till att varje annan lösning är omöjlig. Med anledning av ovanstående måste man kunna ifrågasätta ledningens kompetens. En ledning som inte klarar av att sätta upp en tillgänglig låda eller två borde inte ha nåt förtroende. Byt ut!DHR och Unga Rörelsehindrades brev om de nya lådornaDN, SvD, Norran, Bohuslänningen, SN, Dagen, VK.

Byt ut lådorna och ledningen!

Posten har gått kritiken från handikapprörelsen till mötes och sänker brevlådorna med tio centimeter. Sån är Postens verklighetsuppfattning. Att de tio centimetrarna inte gör nån skillnad ur tillgänglighetsperspektiv spelar ingen roll. Man har ju sänkt lådorna!

2009 började Posten byta ut lådor. De nya lådorna var mycket högre - 140 cm - än majoriteten av lådorna som ligger på mer acceptabla 100 - 120 cm.
När Posten mötte protester kom försvaret: Det handlar om att stoppa förslitningsskador på de som tömmer lådorna. Sympati!

Men ska det verkligen inte gå att kräva av Posten att de sätter upp lådor som både klarar tillgänglighet och ergonomi för tömmarna? Hur svårt kan det va? Är det verkligen så att ingenstans i världen har någon klarat av att lösa den här uppgiften?

Troligare är att Posten satt igång att ta fram en egen ny låda och glömt tillgänglighetsperspektivet. Det är nämligen inte fullt integrerat i deras tänkande. Det ser man tydligt när man läser deras pressmeddelande om den nu så generöst tillmötesgående sänkta brevlådehöjden som inte kan användas ändå.

Här är några smakprov på Postens feltänk:
"Vi är medvetna om att DHR och Förbundet Unga rörelsehindrade inte tycker att sänkningen är tillräcklig och jag är den första att beklaga att vi inte når ända fram i frågan. Men vi kan inte utsätta våra brevbärare för den ökade risk för belastningsskador som vår företagshälsovård menar skulle bli konsekvensen av en ännu lägre tömningshöjd, säger Anette Brifalk."

Kommentar:
Tänket är: Om vi inte klarar det vi borde klara, dvs en låda som både är tillgänglig och ergonomisk, så är det ok att vi struntar i tillgängligheten.
Men det är inte ok! Det borde vara: Om vi inte klarar både och, så får vi anstränga oss hårdare att ta fram rätt produkt eller ergonomiska hjälpmedel som klarar tömningen.

"Sammantaget har Posten 1 600 ombud och 330 egna företagscenter där det är möjligt att lämna in försändelser. De flesta postombud har öppet sju dagar i veckan och under en stor del av dygnet. Därtill har Posten en mycket hög tillgänglighet i alla lokaler och hos ombuden."

Kommentar:
Tänket är: Det gör inget om lådorna är otillgängliga, för man kan ju lämna in Posten på andra sätt. Åtminstone på många ställen. Och när dom inte har stängt. Och om inte kön är för lång. En juste sär-lösning för folk som inte når tillräckligt högt.
Men det är inte ok! Det borde vara: Vi får inte släppa lösningar som inte är tillgängliga. Vi får inte hitta på förklaringar för att försvara att vi släppt igenom lösningar som inte är tillgängliga. Vi får ta de förluster det innebär att klara både och, eller tänka bättre och göra rätt från början.

Man förklarar också att de nya lådorna är gjorda för att klara stora mängder post. Då kan de inte sitta för lågt, för det omöjliggör tömning av dessa big size-lådor. Men hallå? Vad med två lådor istället? Med två lådor, varav en är med tillgängligt inkast, så kan ni få ha den andra lådans inkast på basketboll-höjd om ni vill. Men det går tydligen inte heller.

Sammanfattning: Det måste vara bara en låda. Den måste vara otillgänglig. Med samlade krafter har Posten kommit fram till att varje annan lösning är omöjlig.

Med anledning av ovanstående måste man kunna ifrågasätta ledningens kompetens. En ledning som inte klarar av att sätta upp en tillgänglig låda eller två borde inte ha nåt förtroende.

Byt ut!

DHR och Unga Rörelsehindrades brev om de nya lådorna
DN, SvD, Norran, Bohuslänningen, SN, Dagen, VK.

Tillgänglighet är för vissa något tramsigt.

I Örebro rasar just nu något slags krig för krögarnas rättigheter. NA rapporterar att hela fyra resturanger känner sig dåligt behandlade av kommunen. Det hela blir inte bättre av att en ledarskribent hittar på en fyndig rubrik mest för att utan substans kunna klaga på myndigheter och en lokal kulturskribent rasar och visar sin totala oförståelse för vikten av tillgänglighet. Sen har vi en landstingsmoderat som gör utspel och lovar att riva upp de elaka reglerna

Bakgrunden ligger i det så kallade kvalitetsprogram som Örebro kommun fastställt när det gäller uteserveringar. Där har målet att staden ska vara tillgänglig för människor med funktionsnedsättning gått före krögarnas vilja att få ha uppbyggnader. 


Inledningsvis vill jag skriva att jag hoppas att ingen på allvar tror att vi bara har fyra krögare i denna stad. De är betydligt fler. Men alla andra är nöjda med samma regler för alla. Sen finns det tydligen de som inte vill följa de regler som alla andra måste gå efter. Allt handlar alltså om att vissa skriker högre än andra.

Bästa inlägget i debatten kommer förmodligen från Stina Storm, vd, för City Örebro som är ett samarbete där många krögare är representerade:
Från början var vi emot förbudet av mattor eller trägolv. Men nu finns reglerna som de flesta krögare följer. De har bett oss agera. Det ska inte vara så att vissa kör sitt eget race för att de känner en politiker eller hävdar att de inte känner till reglerna

Jag vill också skriva några ord om det som NA tog upp i sin artikel:
Även uteserveringen på Stortorget, som Satin och G & M Restaurang har, bryter mot reglerna enligt kommunen eftersom de har möbler som är felaktiga. På kommunen man har lämnat över alla handlingar till polisen, som ska göra en prövning.
Här får jag kanske ta lite ansvar eftersom jag sitter i byggnadsnämnden. För mig är det här inte konstigt alls, i sin ansökan till byggnadsnämnden sökte de för en uteservering med bord och stolar, vilket är okej ur ett tillgänglighetsperspektiv. Det som de sedan ställde ut på torget var långbänkar. Uteserveringar med långbänkar är långt mindre tillgängliga än de med stolar som enkelt kan möbleras om. Viktigast av allt är kanske att krögarna i framtiden söker tillstånd för det de vill ha tillstånd för. Att tjata på politiker eller springa till media bör inte vara en lösning på att strunta i att följa reglerna som finns eller de tillstånd en sökt och sen fått.
Att ärendet lämnats till polisen är heller inget konstigt. Skulle det gå en vända till i nämnden med vitesförelägande skulle det förmodligen ärende inte vara klart förens till nästa sommar. Lagen säger faktiskt att Sverige redan i år, 2010, ska vara fullt tillgängligt. Det får inte bara vara ord.


Nu vill jag återkomma till landstingsmoderaten, Kent Persson. Han vill alltså riva upp reglerna  fastän han sitter i landstinget. Han må ställa upp i valet till kommunfullmäktige i september men en förändring kommer alltså inte denna sommar. Det är lätt att populistiskt lova saker men svårare att genomföra, särskilt om en inte ens sitter i rätt fullmäktige.

Han skriver även:
Jag tycker till exempel, till skillnad mot beslut som är tagna idag, att uteserveringar gärna få vara byggda i trä. Det skapar ordentliga och snygga uteserveringar i mitt tycke. Alla tycker inte så och det kan jag förvisso ha respekt för. Men väl byggda uteserveringar skapar också möjlighet för alla att kunna ta del av serveringarna utbud. Tillgängligheten ökar för funktionshindrade med väl byggda serveringar och så ska det ju vara.
Han har alltså respekt för att vissa tycker tillgänglighet är viktigare än snygga uteserveringar, det är ju fint. Men det känns lite dumt att han hävdar att uppbyggda uteserveringar ökar tillgängligheten. Han skulle nog behöva prova på att vara synskadad eller sitta i rullstol.

Att göra uppbyggnader tillgänglighetsanpassade är långt mer komplicerat än att helt enkelt bara strunta i att bygga upp. Förmodligen kommer regler kring "anpassade" uppbyggnader att vara mycket hårdare än de som finns idag och som krögarna klagar på. Ibland är den lätta lösningen den rätta lösningen. Ha serveringarna på marken så att staden blir till för alla.


Att få ett helhetsgrepp för vad som gäller uteserveringar är viktigt. Fasader bör hållas fria så att det blir lättare för synskadade att orientera sig. Gångare och människor med funktionsnedsättning bör inte tvingas ut i vägen för att lämna plats till en uteservering.

Under förra turen kring krogarna när det gällde öppettider så var det många som ansåg att människor kanske inte ska bo i centrum om de inte tål eller orkar med lite liv. Men kanske ska vi vända på det. Kanske ska inte krogarna och uteserveringarna ligga på platser där det helt enkelt inte funkar. Finns det ingen plats för en uteservering som lever upp till målen med tillgänglighet så kanske tillstånd inte ska ges. Det är ingen mänsklig rättighet för krögare att få ha en uteservering, däremot är det lag på att Sverige ska vara tillgängligt.


När det gäller mattorna så är jag faktiskt inte helt med i matchen. Det är nog värt att erkänna. Det jag har hört är argument som att de är lätta att snubbla på, men inte mer än så. Men om Byggnadsnämndens förvaltningen anser att det strider mot tillståndet och mot kavlitetsprogrammet så finns det förmodligen mer att gå på än så. Men det ska jag komma tillbaka om.

Däremot känner jag stor trygghet i att kavlitetsprogrammet är riktigt bra och det är nödvändigt för en modern och tillgänglig stad. Låt oss återigen påminna oss om att det endast är tre av Örebro stads samtliga krögare som har problem med mattor. Kanske är problemet inte så stort som hur högt de skriker.