Public service


Det finns faktiskt seriösa program på tv bland alla lekar och underhållningsprogram. Vi har tillgång till SVT, TV4 och TV6. Det är inte stor idé att anlita TV4 för något seriöst och reklamströmmen på den kanalen har dessutom blivit allt stridare med åren. Det är ungefär samma sak med 6:an. Det är för väl att vi fortfarande har public service. SVT sänder allt som oftast meningsfulla program. Här är ett exempel.

Tittade ni på tv-programmet Idévärlden i SVT? Om inte, är det värt att göra det. Den går säkert att hitta på "SVT play". Idevärlden är en serie på fem, sex program, en mycket seriös serie. Flera av delarna är mycket tänkvärda. Någon kanske lite mindre. Erik Schuldt (ska vara ett tyskt u/y där men jag vet inte hur jag får till det här på bloggen) leder programmet och tar sitt jobb på allvar. Han gapskrattar inte hela tiden men han gör seriösa program, som får en att tänka. Bra, helt enkelt. Han har med Idévärlden funnit, möjligen lånat, en form för allvarliga samtal mellan kompetenta människor om allvarliga ämnen. Kanske är formen aningen fyrkantig, lite akademisk, något överdriven men den fungerar och samtalen blev intressanta.

Tjatig underhållningsmodell


En ny teve-tävling har startat. Nu gäller det fågelskådning. Med kändisar. I stort sett samma recept som för Idol, kocktävlingar, mästarmästare, bästa amatörkonstnär, travkusktävling m.fl. Oftast efter något utländskt koncept. Det verkar finnas hur många variationer som helst på samma tema. Gäsp! Jag har nog gnällt om det här förut men hinner inte gnälla lika ofta som det dyker upp nya exempel. Ett gäng tävlande börjar och gör sina konster. I varje program ska någon förlora, alltså uteslutas från fortsatt deltagande. Det sker på lite olika sätt, ibland genom röstning, ibland med hjälp av någon domare eller expert, ibland genom någon tävling i tävlingen. Nästan alltid finns en tidsgräns inlagd för att en artificiell spänning ska skapas, vilken i regel förstärks med någon sorts spänningsmusik och med någon nedräkning. Nivån på de flesta av dessa lekprogram skulle jag säga passar för tittare i 10 - 15 årsåldern. Det gäller det mesta i programmen, själva lekarna, programledare, deltagare, inlagda klipp, ja hela baletten. Men programmen riktar sig till en vuxen publik.

Återanvändning är bra men det här konceptet är numera så uttjatat att det är svårt att begripa publikens intresse. För det måste ju finnas, eftersom teve-kanalerna fortsätter att sända alla dessa lekar. Och, ja, jag vet var avstängningsknappen på tv-kontrollen sitter.

Skärmsjuka


Varje dag nu för tiden tittar vi på våra skärmar, särskilt de små skärmarna på mobiler, de flesta "smart phones" och läsplattor men också på de lite större datorerna. Det är mycket som ska tittas på. Arbetsuppgifter för många, letande efter information, bankärenden, sociala media och annat kontaktsökande, underhållning och mycket annat. Det finns säkert undersökningar som visar, hur många timmar om dagen vi ägnar åt att glo på skärmar och det är lika skönt att slippa höra resultatet. Redan i tv's ungdom oroades vissa för konsekvenserna av överdrivet skärmtittande. Några oroade sig för att att det skulle leda till en fyrkantig syn på världen. De skulle bara ha vetat vad som väntade.

Då och då tittar vi på större skärmar, ibland riktigt stora skärmar, som på bio, antingen de ägs av svenska bolag, amerikanska eller kinesiska. För vår personliga del har biobesöken blivit allt färre med åren. Det har väl med, alla småskärmar att göra men följer antagligen också med åldern. I vårt fall beror det också på att vi bor på landet. Men, om just det är ett problem, så är det ett problem som går att lösa. Stockholm är trots allt inte särskilt avlägset och i Nyköping är bio- och filmutbudet utmärkt.

Valda delar av storfamiljen kom iväg på en stockholmsbio häromdagen och såg Manchester by the sea. Mycket folk, små salonger, popcorn överallt är tidens melodi på bio sedan länge. Filmen var bra, klart sevärd. Den var något så ovanligt som en amerikansk film med socialrealism och i ganska långsamt men tilltalande tempo. Huvudpersonen spelades av en Affleck, men en annan en den man sett förut. Han var bra men emellanåt lite väl nollställd. Av en händelse blev det ett biobesök till snart efter det förra. Nu blev den utvalda filmen Lion, en sorglig historia om barns utsatta situation i Indien. En del hemska bilder med övergivna barn, en del hjärteknipande scener, vackra människor, en del yta men en fin grundton. Nu ser jag fram emot att se Jag, Daniel Blake av Ken Loach. Den har fått fantastiska recensioner. Det finns också en tysk film, som verkar kul, Min pappa Toni Erdmann. Det finns förresten flera svenska filmer jag vill se också, som Jätten, Min faster i Sarajevo, Flickan, mamman och demonerna och Yarden. Det får bli bio lite oftare framöver.

Från bio till tv-tittande. Numera har nästan alla tv-apparater med stora, fina, platta skärmar, fint ljud och massor av finesser. Många har s.k. smartteve, som kan visa även "playkanaler" och betalkanaler och annat, oavsett hur tv-antennen ser ut men förutsatt att man har wifi hemma. Vi ägnar oss åt Netflix, där det finns mycket amerikansk b-film men också kul serier och då och då någon bra film.

Nyhetsprogram står ofta och går hos oss. För egen del tittar jag gärna på sport. Det finns ett hyggligt utbud på natur- och faktaprogram. Vi undviker gärna alla spel- och lekprogram, som förekommer särskilt i TV4, en kanal som dessutom blir allt mer reklamindränkt. I SVT har vi nyligen sett ett par utmärkta diskussionsprogram, ledda av Erik Schüldt. Det har blivit kutym att visa deckare eller rysare på söndagkvällarna både i SVT och TV4. Vi tittar gärna på rysare på tv, både på söndags- och vardagskvällar men ju fler repriser, desto mindre intresse. Som många andra, tittar vi på SVTs nya, våldsamt uppskrivna, svenska serie, Innan vi dör. Den ska pågå i åtta veckor till, sammanlagt 10. Kanske håller den för det, kanske inte. Den är i alla fall spännande så här långt, tyvärr och som vanligt inom genren, med alldeles för mycket våld. Men den är välspelad och fint filmad.

Helgnöjen


I helgen repriserades i SVT den finaste barnfilm jag sett och den är, typ 50 år gammal. Jag har sett den flera gånger genom åren. Hugo och Josefin. Alla minns äggscenen. En annan favoritscen är danslektionen, där Gudmarson lär Josefin att dansa vals till ljuvlig gitarrmusik. Det finns fler avsnitt i den filmen, som är fina att återse.


Efter en fin vinterdag med snöplogning och motorsågsjobb efter senaste stormen och efter en god middag igår kväll bänkade vi oss, hustrun och jag, framför tv:n. Trettondagskonsert på en kanal. Den lät så där och vi bytte kanal och hamnade i ett nytt frågeprogram, där deltagarna tävlade om pengar. Vilket nummer i ordningen av sådana program det här var, vet jag inte men det var samma visa som vanligt - kanske värre. Ropande programledare, konstgjord spänning, containers, stora pengar att vinna, låtsaspengar snöande ner vid vinst o.s.v. Förskräckligt faktiskt. Hela programmet var som en parodi på sig självt. Det sockrades med inklipp av personer som reste runt och delade ut checkar till människor, som vunnit på något spel, som vi inte förstod. Man måste ju inte titta och det var vi just då glada för. Det kunde bli netflixande i stället men det behövdes inte efter återupplevelsen av Hugo och Josefin.

Förresten, apropå det jag var inne på häromdagen om upprustning och krigshets, så läste jag att Björklund (L) föreslår 28 miljarder extra till krigsmakten under fyra år medan C och M tycker att 8,5 miljarder på ett par år räcker. Vad KD tycker har jag inte noterat men det spelar ju mindre roll, för det partiet ska väl ändå lämna riksdagen snart. SD kommer säkert att tycka som M. Försvarsministern säger nej till budgivningen. Ingen av de berörda har förklarat, varför något visst belopp behövs och på vilket sätt det i så fall skulle hjälpa.

Tv, tv, tv


Juldagsmorgon. Tyst i huset. En del människor har redan börjat bege sig till julottan i kyrkan. Personligen föredrar jag värmen inomhus och att slippa gudsorden, som säkert sänds på tv också. Det var förresten någon sorts julmässa på tv igår kväll också, som man inte behövde titta på. Undrar hur stor publik de här kristna föreställningarna egentligen har.

Apropå tv, förresten, så måste jag utgjuta mig över det nu för tiden allt överskuggande formatet på underhållnings-tv. Det började väl med Robinson. Vanligt folk, d.v.s. billiga "skådespelare", uppträder inför kamerorna för att i olika konstgjorda sammanhang tävla och konkurrera ut varandra. Antingen röstar de ut varandra själva eller så finns någon jury, som gör det åt dem. Någon sorts artificiell spänning skapas med det minskade antalet deltagare och till slut finns bara en kvar. Dramaturgin är banal. Programmen förekommer i långa serier ofta under en hel säsong. Låg budget, usel kvalitet, mycket utfyllnad.

Bara på de tre vanliga kanalerna, som vi har här ute på bondvischan, SVT 1 och 2 och TV4, finns massor av sådana program - Hela Sverige bakar, Let.s dance, Sveriges Mästerkock, Bonde söker fru. Konstnärsdrömmen, Idol, Mästarnas mästare och allt vad de heter. Några har upphört, några, säkert ett halvdussin, pågår, flera lär följa. Gäsp! Trösten är att man faktiskt inte måste titta på dem. På TV4 blandas eländet dessutom upp med en ständigt ökande mängd reklam, som gör tittandet olidligt för varje levande människa. Det verkar dessutom som om reklamen på TV4 hela tiden tilltar med längre och längre reklamsjok, oftare och oftare.

Allt har sin tid

Veckans brott eller vad det heter, tv-programmet med Camilla Kvartoft och Leif GW Persson, börjar bli rätt tjatigt. Det har, tror jag, varit populärt länge men nu är det nog dags att avrunda. Den allt tyngre och numera rosslande professorn får det svårare och svårare att leverera sina klurigheter, som allt oftare späds ut med självklarheter. Självuppfattningen är det dock inget fel på. Senast kunde vi höra att professorn hör till den ökande skara av personer, som skryter med att de förutsett Trumps valvinst, vilket Persson dessutom kunde göra i tv. Kul för honom. Men han har skrivit många underhållande kriminalromaner, måste jag medge. Persson alltså.

Sett i tv


Häromdagen satt jag rätt häpen och lyssnade på en förvirrande debatt i SVTs Aktuellt mellan skjutjärnsreportern Josefsson och hans egen uppdragsgivare SVT företrädd av programdirektören Jan Helin. Ämnet gällde, egentligen och på svenska, om man i public service kan debattera med rasister eller inte. SVT hade kritiserats för att man en vecka tidigare hade sänt en debatt, där nazistanstrukna tidskriften Nya Tider genom sin chefredaktör fått uttala sig ganska ostört, en kritik som Helin i efterhand delvis hållit med om. Det blev nu i livesändning i Aktuellt lite käbbel om, vad Helin sagt och inte sagt i ärendet vid ett personalmöte några dagar tidigare. Aktuellts programledare Nike Nylander ville gärna delta i Josefssons och Helins "debatt om debatten" och återkom gång på gång med påståenden om att Helin, hennes chef, hade fel om vad han sagt och inte sagt vid personalmötet. Diskussionen mellan Helin, Josefsson och Nylander blev förvirrad, inte minst på grund av Nylander. Josefsson verkade vilja stötta Nylander i vad Helin sagt och menat men gjorde ingen av sina starkare insatser.

Slutsatsen blev väl så småningom att man i SVT ska kunna debattera även med rasister, men att ju mer avvikande från vanliga mänskliga eller demokratiska principer en debattdeltagare är, desto mer krävs av programledare eller motsvarande, så att inte alltför osmakliga uppfattningar framstår som alltför oemotsagda.

Jag minns inte att jag sett något liknande förut i SVTs nyheter, som ju genomgående håller en hög kvalitet. Det här inslaget lämnade efter sig betydligt fler frågor än svar. Vem företrädde vem? Vad var syftet med islaget? Var Aktuellt ett passande forum för denna interna debatt? Var det alltför ensidigt? Vilket ärende var Nylander och Josefsson ute i? Det här ganska långa inslaget i Aktuellt hade mått bättre av att inte sändas alls. Nu är det anmält till någon granskningsnämnd, så det blir väl vederbörligen nedgrävt och bortglömt, bortsett från någon kort anmälan om nämndens utslag i framtiden.

PS. Nu har jag lyssnat på God Morgon Världen i P1 också. Den ovanstående historien är uppenbarligen av stort intresse och berördes inte bara av en "tyckarpanel" och en krönikör utan t.o.m. av "Public Service". Bara bra att de alltför oemotsagda högerextremisterna och rasisterna uppmärksammas, tycker jag. Ingen applåderar det kritiserade inslaget i Aktuellt men många tycker att Helin var rätt ute./ds

Mer i rutan


En bil voltade i Skänninge. LHC förlorade i hockey mot Färjestad. Långa köer till barnpsykiatrin i Östergötland. Händer det mer där än här? Det händer numera aldrig något i Sörmland, som är värt morgonnyheter. Lokalnyheter är kanske inte världens mest spännande men för många spelar de stor roll. Sörmland bevärdigas inte längre med egna lokalnyheter. Inte i TV4, som lagt ner alla sina och inte i SVT heller. SVT har väl inte glömt Södermanland? Eller så är det bara fråga om, hur man riktar sin tv-antenn. Har för mig att någon förståsigpåare för några år sedan påstod att vår antenn är riktad åt norrköpingshållet, för att vi skulle få bättre bild.

Vår tv-antenn är en vanlig gammaldags antenn, som ser ut som sådana gjort - inte se'n eldkvarn brann men länge ändå, kanske i ett halvt sekel. En fördel är att den går att ha inomhus, på kallvinden. Vi har valt att inte ha någon parabol. Men vi kan se SVT, TV4 och TV6 och så har vi ju datorerna förstås och mobilt bredband. Med datorerna och en router, liten som en grytlapp, kan man se nyheter olika "playprogram" och Netflix, Youtube och ägna sig åt sociala media, blogga, mejla och lite av varje. Alla de där skärmnöjena ska väl räcka. Dessutom lär det redan nu vara klart att vi nästa år kommer att få fiberkabel i området. Mera input, fler förströelser, snabbare kommunikation.

Snart kan man sitta inne hela dagen och roa sig, snart behöver man inte gå ut i skogen, åka ut på sjön eller bara sitta ute och njuta av tranorna och det vackra höstvädret. Vad var det där nu för association? Man måste inte hitta motsättningar i allt. Både och är ofta ett roligare svar än varken eller.

Vad gör man inte…


Den som behöver pengarna, kan göra ganska mycket för att få dem. Även de som egentligen inte behöver pengarna men som vill kunna kosta på sig lite mer, kan göra rätt mycket för att få dem. Ett sätt att få pengar är att delta i olika lekprogram och dokusåpor på tv. Robinson, Paradise Hotel, Big brother och allt vad de heter.

Reklamfinansierade, väldigt reklamfinansierade, TV4 torgför nu ytterligare ett i raden av oseriösa lekprogram för vanliga människor. Deltagarna lockas med sexsiffriga penningvinster. Den nya leken innehåller som de flesta av den här typen ett tydligt förnedringsmoment. För att få pengarna, måste man göra sig till åtlöje, svika ideal, trampa på det man håller kärt eller förnedra sig själv eller andra. Den här gången gäller det att skada sitt eget hem, riva ut inredning och i största allmänhet visa ringaktning för den egna bostaden. Någonstans i bostaden har en substantiell summa pengar gömts, antagligen på sådant sätt att man måste demolera hemmet för att hitta skatten. Släng ut en näve pärlor till infödingarna, så får vi se när de slåss, typ. Det nya lekprogrammet är ungefär lika modernt som den bilden och lika moraliskt. Kort sagt, ett nytt lågvattenmärke av TV4.

Tv-underhållning


Så har även idrotten haft sin firmafest för året. För någon vecka sedan var det filmbranschens tur med sina guldbaggar. Några detaljer i regin skiljer mellan de två galorna men uppläggen i stort är desamma. Proffsiga presentatörer, inslag av proffskomiker här och där, allvarlig stund för avlidna, kändisar som prisutdelare o.s.v. Mååånga närbilder på kändisar i publiken. Pristagarnas tackande var om möjligt ännu mer tröttsamt på Guldbaggegalan än på Idrottsgalan.

Den enda dramatiken som erbjuds på galorna är, om den ena eller andra av de nominerade vunnit. Ett undantag fanns på Idrottsgalan och det var den kvinna, som trots två amputerade underben genomfört en triathlontävling och som tidigare vunnit pris men i år delade ut pris. Men i stort ger den här sortens tv-underhållning mest en gäspning.