Kolkraftverk i Stockholm stängs ner

800px-Kaknästornet_Frihamnen_Värtahamnen_Stockholm_Sweden_20050812

Efter hårda påtryckningar avvecklas det starkt kritiserade kolkraftvärmeverket i Värtahamnen.

Kolkraftvärmeverket i Värtahamnen är Stockholms enskilt största utsläppskälla för koldioxid, och har enligt ett pressmeddelande från Stockholms Stad stått för en tredjedel av de totala utsläppen.

Men nu försvinner den svarta fläcken från huvudstadens klimatkarta tidigare än väntat. Kolkraftverkets ägare Fortum väljer att avsluta den koleldade värmeproduktionen redan 2022, istället för att följa den ursprungliga planen om avveckling år 2030.

En bidragande faktor har varit den starka opinion som hörts mot det koldioxidsprutande kraftverket, bland annat på Supermiljöbloggens debattsida.

Det yttersta mörkret


Såg ett intressant, mycket gammalt foto i SvD. Det visade sig, efter någon läsartävling, vara taget på Karlaplan. Gamla Karlaplan, där man under gymnasietidens senvårar låg på gräsmattan och solade, rökte och pratade skit på håltimmar, lunchraster eller timmar som på annat sätt blivit lediga. Ännu längre tillbaka i tiden och verkligen förr i världen var Karlaplan inte Karlaplan utan Ladugårdslands tull och det fanns fler foton i tidningen och sinnrika förklaringar, som visade, hur det såg ut då. Intressant.

Stockholms tullar, som var ett av flera sätt för dåtidens makthavare att finansiera sina krig, lades ner för ett par hundra år sedan. Den första (tror jag) tullen låg strax bortom Hötorget och kallades Thollen Weedh Rennebanan, läste jag på Wikipedia och den flyttades utåt så småningom och döptes om till Barnhustullen. Och så fanns Hornstull, Skanstull, Danviks tull, Kungsholmstull, Norrtull, Roslagstull och allt vad de hette. Det fanns sjötullar, vintertullar och höga tullstaket. Som alla vet, är uppfinningsrikedomen stor hos makthavare, när det gäller att få in pengar till statskassan. Det är inte ett modernt fenomen.

Förr fanns alltså även Ladugårdslands tull, som låg där Karlaplan ligger nu. Vägen genom den ledde ut ur tätorten, ut till landsbygden och bondvischan, till det som på den tiden, typ före 1900 kallt, kallades "det yttersta mörkret". Det är lite svårt att föreställa sig, när man kör förbi Östermalm shoppingcentrum Fältöversten, Gärdet med alla 30-talskåkar, de nya jättetrafikstråken bortåt Lidingö och nya Norra Djurgårdsstan. Det yttersta mörkret kunde i så fall passa bättre in på det tidigare kvarteret Fältöversten, som i min barndom var ett skräpområde, som allmänt kallades Gropen. Där fanns all sköns lager, skjul, småfirmor, bilvrak, ved- och kolhögar, uteliggare och löst folk. På väg till Gärdets fotbollsplaner kunde man snedda genom Gropen men man gick inte där efter mörkrets inbrott. Numera duger Fältöversten med inomhusgator för all sorts handel och exklusiva butiker även för fint folk.

Hedersrelaterat våld och förtryck

Den 21 januari 2017 är det femton år sedan mordet på Fadime Sahindal, och ordet hederskultur etablerades i svensk offentlighet. Jag har försökt orientera mig genom lite litteratur kring hedersrelaterat våld och förtryck.

Mot slutet av 1990-talet började frågor om könsstympning, hedersmord och tvångsäktenskap komma upp på den politiska agendan, såväl globalt genom FN:s arbete som nationellt i flertalet västeuropeiska länder. Däribland Sverige: mordet på Sara Abed Alis 1996 och mordet på Pela Atroshi blev medialt uppmärksammade, vilket satte igång en intensiv offentlig debatt om heder, invandring och våld. År 2002 mördades ytterligare en ung kvinna av sin far – Fadime Sahindal, som bland annat talat inför Sveriges riksdag om hedersrelaterat våld och förtryck.1

Länge relativiserat

Radhika Coomaraswamy
Radhika Coomaraswamy, under 1990-talet FN:s speciella rapportör om våld mot kvinnor.

Inom FN har hedersbrott (crimes of honour) och hedersmord (honour killings), delar av en traditionell familjeideologi, länge främst diskuterats som brott mot de mänskliga rättigheterna. Först 1999 togs frågorna upp av FN:s dåvarande speciella rapportör om våld mot kvinnor, Radhika Coomaraswamy. I en annan rapport beskrivs hedersrelaterat våld som kulturellt betingade handlingar utförda inom familjen eller släkten. Coomaraswamy riktade skarp kritik mot det internationella samfundet för benägenheten att vifta bort dessa frågor som kulturella sedvänjor som det gällde att visa respekt och tolerans inför.2 Denna hållning kritiserades vid samma tid också av statsvetaren Susan Moller Okin, som menar att särskilda grupprättigheter för minoriteter ofta motverkar kvinnors fundamentala individuella rättigheter, som rätten att själv välja partner att få gifta sig med.3 Sociologen Åsa Eldén har visat hur svenska domstolar under 1990-talet inte dömde till mord i fall som hade tydliga drag av hedersmord, utan till dråp på grund av ”kulturell tillhörighet”. Eldén jämför med hur rättsväsendet, när det gäller etniskt svenska mäns våld mot kvinnor, tenderar att se handlingarna i ljuset av individuella förklaringar som psykisk sjukdom.4 Synen på mäns våld mot kvinnor, och uttrycken för detta våld, kan skilja sig åt – men de har det gemensamt att det finns en benägenhet att hitta förmildrande omständigheter av olika slag.

Den forskning som gjorts kring den statistiska förekomsten av hedersrelaterat våld internationellt pekar på att problemet är utbrett, även om det är nästan omöjligt att säkerställa den faktiska omfattningen. Jordanien och Pakistan är de länder som uppmärksammats mest: i Pakistan mördas flera hundra flickor eller kvinnor per år i konstaterade hedersmord, medan studier visar att många av morden på kvinnor i Jordanien är hedersrelaterade. Trots att det saknas studier som följer utvecklingen över tid är uppfattningen i många länder att företeelsen har ökat.

Kartläggningar i Stockholm och Göteborg

I början av 2016 släpptes rapporten Elvahundra av Varken hora eller kuvad, en organisation som bildats 2005 som en avdelning av den internationella organisationen Ni Putes Ni Soumises (bildad 2003 i Paris).5 Studien genomfördes i Stockholms förorter som en enkätundersökning där 1100 ungdomar i åldrarna 12-18 år deltog, samt intervjuer med ett femtiotal vuxna i åldrarna 19-55 år. I undersökningen uppgav 28 procent av de tillfrågade tjejerna att de upplever sig mycket hårt kontrollerade hemifrån. Drygt 27 procent av tjejerna och drygt 13 procent av killarna får aldrig följa med på skolresa med övernattning. Knappt 22 procent av tjejerna får inte delta i simundervisning. 83 procent av tjejerna och 62 procent av killarna uppger att de endast får umgås med personer av samma kön. 63 procent får inte ha en relation med någon av en annan etnicitet. Bland de vuxna deltagarna berättar en del av kvinnorna att familjen i Afghanistan, Bangladesh, Pakistan och andra respektive länder pressar dem och deras makar. Exempelvis tillåter många inte sina fruar att gå i skolan eller arbeta. Män har en uppfattning att kvinnors plats är i hemmet och inte i samhället. Ungdomarna i studien upplever sig som mer religiösa än sina föräldrar och har större tilltro till religiösa samfund än till offentliga myndigheter. I oktober 2016 publicerade Varken hora eller kuvad en rapport utifrån en liknande studie i Göteborg, med titeln Tolvhundra. Den här gången deltog 1200 ungdomar i åldrarna 12-18 år i kartläggningens kvantitativa del, medan ett femtiotal vuxna i åldrarna 19-55 år deltog i den kvalitativa delen. Resultatet pekar i samma riktning som i Stockholmsundersökningen.6

Socioekonomiska faktorer

Det finns en diskussion inom den internationella forskningen på området om hur det hedersrelaterade våldet ofta uppstår i exil, efter migration exempelvis till västeuropeiska länder. Det skulle då inte kunna förklaras enbart som ett kulturellt fenomen, utan har också att göra med marginalisering och klass. Tahira Khan är en forskare som diskuterat hur hedersrelaterat förtryck kan vara beroende av ekonomiska aspekter, även om det inte handlar om hedersrelaterat våld i exil utan i Pakistan.7 Khan menar att heder och patriarkal makt bygger på dels materiella värden som pengar och egendom, dels ickemateriella aspekter som kontroll av kvinnor och barn i det privata och kontroll av familjen, släkten eller gruppen i det offentliga. En man kan betraktas som hedervärd genom att uppnå både de materiella och ickemateriella värdena. Om kvinnorna i familjen beter sig på ett sätt som följer sociokulturella normer får männen sin manlighet och heder bekräftad av omgivningen. I överklassen, där män genom sitt ägande ses som respektabla, kan en man ses som icke hedervärd som ”hans” kvinnor och barn beter sig ”fel”. Men en man från arbetarklassen, som har en svagare position materiellt sett, kan i en omgivning där heder ses som viktigt känna desto större press att kontrollera sin familj. På sätt och vis kan man säga att fattiga män enbart har sin heder (de materiella aspekterna) att värna. Det är svårt att inte dra paralleller till de förbittrade män ur arbetarklassen i USA som Susan Faludi intervjuade för sin bok Ställd (1999). Mansidealen är någonstans boven i dramat, likväl som kvinnoidealen, vilka det gäller att konfrontera för att kunna uppnå befrielse för alla oavsett kön.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Jag lutar mig i det följande till stor del mot rapporten Hedersrelaterat våld och förtryck: En kunskaps- och forskningsöversikt, Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) 2010. Undantaget är stycket om rapporterna från Varken hora eller kuvad.
  2. Lynn Welchmann & Sara Hossain (red.), ”Honour”: Crimes, paradigms, and violence against women, Zed Books 2005.
  3. Joshua Cohen (red.), Is multiculturalism bad for women? Susan Moller Okin with respondents, Princeton University Press, 2005.
  4. Åsa Eldén, Heder på liv och död: Våldsamma berättelser om rykten, oskuld och heder, Uppsala universitet 2003.
  5. Amineh Kakabaweh, Guluzar Tarhan Selvi & Jonas Lundgren, Elvahundra: En studie om kartläggning av förekomsten av diskriminering och förtryck i hederns namn bland 1100 ungdomar och 50 tals föräldrar, Varken hora eller kuvad 2016, finns att läsa som pdf.
  6. Amineh Kakabaveh & Guluzar Tarhan Selvi, Tolvhundra: En kartläggning av attityder till samt förekomsten av diskriminering och förtryck i hederns namn bland 1200 ungdomar och 55 föräldrar i Göteborg, Varken hora eller kuvad 2016, finns att läsa som pdf.
  7. Tahira Khan, Beyond honour: a historical materialist explanation of honour, Oxford University Press 2006.

Inlägget Hedersrelaterat våld och förtryck dök först upp på jimmysand.com.

Stort och smått


Besöken i storsta'n, där jag bodde mina första 45 år, blir inte så många numera. Den lockar inte på samma sätt som den gjort. Trafiken är besvärlig och bilförarna har något jagat och ofta aggressivt i blicken. På många ställen byggs så mycket att även en gammal taxichaufför som jag har svårt att hitta och ännu svårare att känna sig hemma. Men för att se det från en mindre gnällig sida, får jag säga att det också finns mycket kul i Stockholm. Ett par barn och ett par barnbarn t.ex. och flera vänner. Födelsedagsmiddag för ett barnbarn är ett gott skäl att ta sig till huvudstaden, som man inte vill missa. Där finns också sevärdheter och massor av krogar, av en kvalitet som inte förekom, när jag bodde där. En sevärdhet, som jag hört och läst en del om och som jag länge tänkt gå till, är Fotografiska på Stadsgården. Ett besök där blev av igår. En trevlig och intressant upplevelse. På promenaden dit passerade vi Per Anders Fogelströms plats, som fått en egen gatuskylt, och även hans bostad på Fjällgatan. På Fotografiska såg vi tre olika separatutställningar, ett par av dem intresserade mig särskilt. Fint gjort och mycket mer plats än jag hade gissat. Min minnesbild var mest ett gammalt och ganska litet, fyrkantigt tullhus. Å andra sidan är ju det mesta litet, om man jämför med Finlandsfärjorna, som av någon outgrundlig anledning får fortsätta sin trafik ända mitt in i sta'n, trots att Skärgår'n far illa av det och trots enorma utsläpp.

Vi passade också på att besöka en av Stockholms nya stadsdelar, Hammarby Sjöstad. Senast jag åkte bil där, utom rena genomresor, kallades det Lugnets industriområde, ett nergånget område i Sickla, där diverse miljöförstörande och ljusskygga verksamheter pågick. Kontrasten behöver jag inte understryka. Nu finns där bostäder, de flesta av dem svindyra, för så där 25 000 människor. Fint, nytt, nära vattnet. Jag kände inte igen mig någonstans i området. Det pågår byggen på många ställen i Stockholm. Slussen, Centralen, i förorterna, ja, överallt verkar det som. Förbifart, nya tunnelbanestationer, tvärbana. Stockholm växer så det knakar. Någonstans har jag sett en uppgift att 40 000 människor flyttar in i Stockholm årligen, så det lär behövas många nya bostadsområden. Några flyttar väl därifrån också. Det gjorde jag själv men det var så länge sedan och den stad jag lämnade var en annan än den som ligger där nu.

Lugnet förr

Efter ett stockholmsbesök är det riktigt vilsamt och trevligt att komma hem till glesbygden och bondvischans tystnad och vackra natur. Här i hemkommunen Gnesta har man, som många andra kommuner hittat på ett slags eget motto, en slogan, för kommunen. Man fastnade för någonting med ... stadens lugn och landets puls, som inte självklart betyder någonting men som förstås anspelar på det lilla pendlarsamhället och den vackra sörmländska landsbygden.

Utlykt till storsta’n


Stockholm är en vacker stad, det har sagts hur många gånger som helst. Och det stämmer, särskilt på sommaren. Igår besökte vi kamraterna, som har tillgång till en takterass högst upp på Stigberget. En fantastiskt vy över hela Strömmen med Skeppsholmen och Kastellholmen mitt emot och Beckholmen lite till höger. Däremellan Gröna Lund, som verkligen inte är vackert men som förnöjer lekfulla kunder. Hela stället ser ut och låter som ett datorspel. Tre höga torn som hissar människor upp och ner i höga hastigheter, berg- och dalbanor som tjusar en del men skrämmer livet ur andra. Nöjesparken döljs tillfälligt av någon av jättefärjorna, som ständigt trafikerar Stockholms innerstad utan att bry sig det minsta om att rena sina enorma mängder av utsläpp i stadens och skärgårdens vackra vatten. Men trafiken fortsätter kravlöst i Mammons namn. I prioriteringen mellan miljö och pengar, är det som vanligt det sistnämnda som vinner.

När vi vaknar i storstaden, hörs måsar genom det öppna fönstret. En strålande sommarmorgon utanför. Avlägset hörs något utryckningsfordon, annars är det väldigt tyst för att vara mitt i sta’n. Om en stund ska vi köra till Kungsholmen, vilket förutsätter en passage via Slussen, något som i dessa tider inte är okomplicerat, i vissa fall inte ens möjligt. Nu och i några år framåt kommer stockholmstrafiken att vara besvärligare än vanligt när dess viktigaste knutpunkt byggs om. Om det bidrar till att fler väljer kollektivtrafik i stället för den egna bilen, så desto bättre.

Hos kamraterna på Stigberget kunde man få havremjölk i frukostkaffet i stället för vanlig mjölk, för att utsätta sig för mindre casein och för en bättre sorts gluten än det som finns i vete, råg och korn. Redan för länge sedan har vi av dem fått lära oss att ersätta bröd med frökakor, vilket smakmässigt och i förhållande till invanda mönster inte är någon höjdare men bra i bantartider. Till frukosten fick vi spännande information om mikrobiomet, det myller av bakterier och organismer som lever på och i våra kroppar och som påverkar vårt liv ofattbart mycket. Spännande också att höra om pågående projekt rörande den s.k. funktionsmedicinen och lite om betydelsen av samspelet mellan sköldkörteln, binjurar m.m. som får näringsupptag, immunförsvar och annat att fungera. Jag tänker att makrobiomet, om man kalla miljön och omvärlden för det, är lika viktigt det.

Det finns många utmaningar i smått och i stort för forskare, som ska förse kommande generationer med ett bättre liv.

Stockholmsbilder


I SvD som finns en serie med gamla stockholmsbilder. Som stockholmare är det lätt att finna nöje i att försöka känna igen och minnas gamla hus och gatubilder från barndomen och att föreställa sig hur sta'n sett ut en gång. Vare sig man är stockholmare eller ej, är det svårt att förstå att denna skinande, moderna och rena stad med vackra hus och välmående invånare för bara några generationer sedan var en eländig, osund fattigdomshåla. I slutet av 1800-talet började Östermalm bli fint efter en rälig tid med slum. Nu byggdes paradgator, nu revs träkåkarna och ersattes av pampiga stenhus. Tidigare hade förhållandena varit allt annat än fina och överklassiga. På en bild från Styrmansgatsbacken ser man en skylt till en Arbetsstuga för barn, ett ställe där fattiga barn skulle. lära sig ett yrke. Både Carl Larsson och August Strindberg bodde tidvis på Grev Magnigatan nära Strandvägen och beskrev fattiga förhållanden. Carl Larsson skrädde inte orden, när han beskrev helvetet på jorden med löss, kackerlackor och råttor och med hunger och fattigdom. I jobbet föredrog han att avbilda idyllerna på Sundborn. I de här kvarteren ligger kvadratmeterpriserna för bostadsrätter numera på uppåt 100 000 kr, ibland mer. Det är prismässigt mycket långt till armodet och eländet men tidsmässigt känns avståndet inte lika långt.

Från en annan del av sta'n, ser jag bilder från området runt Medborgarplatsen och Södra station eller Södra Bantorget, som det hette tidigare. Där finns den gamla Fatburssjön beskriven, en sjö som tidigare haft frisk vatten med god fisk men som stockholmare i området under 1700-talet och framåt förvandlat till en stinkande pöl för avlopp, sopor och djurkadaver. Det gick så långt att dåtidens läkare reagerade och krävde att sjön fylldes igen för att få kontroll över malaria och andra sjukdomar. Sjön fylldes till slut igen i samband med järnvägsbyggen och nu står på sjöns botten ett runt, flashigt höghus med svindyra lägenheter i. Och nu är det, som bekant, möjligt att gå ovaccinerad och torrskodd över Medborgarplatsen. Det är inte lätt att få tag på en bostad på Söder heller, ett söder som på 50 år förvandlats från underklassens stadsdel till ett tillhåll för nutidens kulturarbetare och allehanda hipsters. Numera lär en välfylld plånbok behövas för att bosätta sig där också.




Framkomliga femton fina meter från Huddinge till Stockholm

Läsarna av denna blogg undrar säkert hur det gått med de återstående 15 meter cykelbana från Stockholm över kommungränsen till Huddinge, som jag bloggat om här
Det gick ju väldigt snabbt, några veckor från e-post och tweets så fanns asfalten på plats!
Kanske inbillar mig men tycker mig ha sett en ökning av antalet cyklister, även nu under vintersäsongen. Ser även föräldrar och barn som cyklar till Myrängsskolan i Huddinge från Rågsved.
Och det bästa av allt är en vägbom som möjliggör bibehållen fart fart och framkomlighet för cyklister samtidigt som bilister stoppas!
Denna bom sitter alltså på Huddingesidan.
På Stockholmssidan ligger hittills bara den sedvanliga stenbumlingen, grå granit utan reflexer som ska stoppa utsatta EU-medborgare, biltjuvar och smitande bilister och inte tar någon hänsyn till exempelvis miljövänliga pendlingscyklister. Se förra inlägget http://miljobilisten.blogspot.se/2015/11/15-meter-fattas-av-asfalt-och-underhall.html 
Det jag också undrar över och har har hört av mig till Stockholm om via synpunktsportalen är lövsopning, har den gjorts eller har entreprenören missat? Det är ganska mycket löv som täcker den nya svarta asfalten. Å andra sidan kanske de försvinner när snöplogningen kommer igång?

Nyss fick jag besked från stadsdelsförvaltningen att de tar kontakt med ansvarig upphandlat entreprenör! Bra, då kanske även snöplogningen blir uppstyrd när väl vintern kommer på riktigt.

Sedan återstår i närheten vägbommen som helt blockerar cykelbanan Hälsospåret på andra sidan Kräppladiket, också precis vid Snösätravägen. Den stoppar bilister men skadar cyklister. Min tolvåriga dotter med funktionsskillnad körde omkull här i somras med sin trehjuliga cykel eftersom asfaltskanten är så hög. Bättre kunna cykla kvar på cykelbanan. Se detta blogginlägg.
 
Lämpliga underlag för översyn och ändring kan vara Stockholms stads budget, framkomlighetsstrategi och cykelplanen. Samt Trafikkontorets handbok för utformning av cykelinfrastruktur Cykel i staden, sidan 29:

Hinder mot biltrafik på cykelvägar
På många ställen är det vanligt med önskemål om fysiska åtgärder för att förhindra biltrafik på cykelvägarna. I första hand bör en bedömning göras om problemet är så stort att fysiska åtgärder måste vidtas. Grundprincipen ska vara att inga fysiska hinder ska sättas upp i cykelbanan.
Om cykelbanan är rätt skyltad ska polisen övervaka att gällande regler efterlevs. Kanske någon enstaka bil är att föredra framför de olägenheter
som en avstängningsanordning alltid innebär:
• Risk att någon cyklist i mörker ska köra på hindret och skada sig
• Hindret försvårar eller gör det omöjligt att sköta renhållning och vinterväghållning på ett effektivt sätt.
• Om cyklister varje gång de passerar måste sakta ner eller stiga av cykeln finns risk att de väljer en annan väg. om man i stället väljer att cykla på en bilgata är hela idén med cykelbanan förfelad.
• Bilisterna hittar ofta ännu olämpligare smitvägar förbi avstängningen. Om en fysisk avstängning anses nödvändig bör den utföras med hjälp av så kallade ”mjuka” pollare. Pollare ska ha lämplig färg och reflexmaterial. Den yttre belysningen måste vara god. Även ”mjuka” pollare kan dock orsaka omkullkörningar som kan ge upphov till allvarliga skador.

Nyss fick jag besked även om detta från stadsdelsförvaltningen att det inte ska bli en blockerande vägbom på omasfalterade Masselkärrsvägen! Även den helt blockerande vägbommen över Kräppladikets hälsostig ska bytas ut till något som inte helt stoppar upp gående och cyklande och tvingar ned dem nedanför asfalten på sidan. Det blir trevligt för familjen att få en mer positiv cykelutflykt i vår runt Rågsveds friområde. 


15 meter fattas av asfalt och underhåll Huddinge-Stockholm

Jag har bloggat flera gånger om mina ansträngningar att underlätta cykelpendlingen till Stockholm från min del av norra Huddinge som heter Myrängen, precis nedanför Rågsved och som via en ny gång- och cykelbro över pendeltåget ansluter till Högdalen vid Magelugnsvägen och skejtparken där.

Stockholms stad har nyligen asfalterat om Masselkärrsvägen på sin sida kommungränsen. Det har blivit fantastiskt bra med 4-5 meters bredd, korrekt avrinning och inga sättningar i höjdled.

Min känsla som pendlingscyklist är att något fler barn och vuxna nu använder denna gång- och cykelbana, som är uppskyltad som vägen till Stockholm-Farsta-Huddinge från flera håll.

Nu undrar jag två saker:

* Har Stockholms stad samordnat asfalteringen med Huddinge och kommer min kommun att åtgärda återstående 15 meter som felas?

* Kommer den entreprenör som underhåller Myrängen att exempelvis ploga snö de 15 meter som ansluter?






"Pappa kan du skriva till dom som bestämmer o säga att jag skadade mig" 12-åring efter fall från cykel – vid vägbom – in i nässlor

Hej Pierre igen, bra du fick fart på dem som ansvarade för att cykelskyltar pekar åt rätt håll, nu stämmer pekar skylten vid gränsen till Huddinge åt rätt vädersträck vad gäller Farsta och Stockholm.

Du, nyss lade jag en förkrossad och hulkande tolvåring och det sista hon sa var "Pappa kan du skriva till dom som bestämmer o säga att jag skadade mig i nässlor"

Kommer du ihåg när du och kollegan besökte mig i våras vid Masselkärrsvägen, se detta blogginlägg 
http://miljobilisten.blogspot.se/2015/05/nar-snallheten-vinner-plotsligt-ska-min.html, att vi även pratade om en mycket dumt placerad vägbom rakt över cykelbanan utmed Kräppladiket vid Hälsans stig och som leder ut i Snösätravägen?

Frun hade entusiastiskt i dag tagit med alla tre barnen - 7, 12 och 14 år gamla - in till stan för att se mig delta i lag-triathlon och olyckan skedde precis på hemvägen, efter 20 cyllade kilometer och bara en enda kilometer kvar.

Av någon anledning står det en bom över hela cykelbanan. För att blockera för bilar, gissar jag. Placeringen gör att cykling omintetgörs, du måste bromsa mycket kraftigt och cykla i en grop bredvid cykelbanan, en grop som bli vattenfylld varje gång det regnar vilket det ju gör regelbundet. Gropen är också bildad av alla gångtrafikanter som tvingas av vägen.

Det finns ju bättra lösningar för att hindra bilar men samtidigt på ett säkert och snabbt sätt låta cyklister passera.

Min dotter har en motorikskillnad, hon har en trehjuling för vuxna. Det har tagit mycket lång tid och pepp för att få henne att använda den, vilket nu lett till att hon i dag lyckligt kunde cykla två mil!

Sen gjorde en dåligt placerad vägbom, dåligt underhållen vägren vid den dåligt placerade vägbommen, att hon handlöst föll rakt ut i ett nässelsnår, bredvid ett par stenar. Hon var mycket nära att slå ansikte och ben i stenarna. 

Hon skrek, och skrek och skrek och det var som sagt helt nyligen vi kunde lugna ned henne så hon somnade, omplåstrad och behandlad för alla nässelutslag.

Vore väldigt tacksam om du snarast kunde se över bommen. Den inte bara hindrar pendlare, den är också livsfarlig och kan kasta ut cyklister i nässelsnår på grund av den höga kanten vid vägrenen!

Ses gärna igen så jag kan visa, nås på mobilen eller via denna e-posten.

Bifogar bilder från precis när hon cyklat omkull och när hon blir tröstad av min fru och syskon.



Tack för att du cyklar (långsamt)

Det är fint att cykla. Stockholms stad tackar oss cyklister – genom att dela ut gåvor. Fint, och på sin plats kan jag tycka. För när jag cyklar till jobbet känner jag ofta att jag behöver ett tack.

Tack för att du cyklar

Efter att jag tvingats ut i körbanan av bilar som parkerats i cykelbanan och blivit tutad i örat av en annan bilist som tyckte att jag skulle stannat i cykelfältet behöver jag lite uppmuntran. Någon som säger att jag ändå gör rätt, att det inte är mitt fel.

Cyklisterna är verkligen värda ett tack, när allt fler cyklar – trafiksituationen till trots. Men vems fel är den då, den där trafiksituationen?

Om vi ska tro TV4 befinner vi oss i ett hätskt cykelkrig, där snabba cykelpendlare i trikåer är boven. I så fall blir det komplicerat att tacka cyklisterna. Vi kanske får mäta hur snabbt alla cyklar innan det blir tal om något tack? ”Tack för att du cyklar långsamt”, borde det heta då.

Men hur snabbt och aggressivt cyklar folk egentligen? Inte värre än bilisterna kör, om du frågar mig. Det kan inte vara svaret. Och jag tror inte heller på att skylla på bilisterna. Visst finns det de som beter sig illa i trafiken, så väl i bil som på cykel. Men det duger faktiskt inte att skylla på individuella misstag när det är ett övergripande mönster.

Saknas det incitament att göra rätt då? Någon kanske tycker att det är polisen som måste ta trafikanterna i örat? Men att döma av alla gånger jag sett polisen plocka folk för att de cyklat mot rött så verkar de redan göra det. Och jag är säker på att de ger bilisterna samma kärlek.

Nej, jag tycker att trafiksituationen med alla rimlighet får skyllas på trafikplaneringen. På det faktum att Götgatan i Stockholm i varje riktning har utrymme för tre bilars bredd medan cyklarna som bäst kan köra om med risk att få en bildörr i pannan. Eller att cykelbanorna på Vasagatan tar slut mitt ute i vägen, utan ledtråd om var jag ska ta vägen. Eller att varje byggprojekt i stan glatt stänger av cykelbanorna utan att tala om vart vi ska ta vägen.

Vem som är ansvarig för trafikplaneringen? Jamen, det är Stockholms stad själva. Så tack för tacket, och om ni verkligen menar allvar med att det är bra att folk cyklar är ni välkomna med en ursäkt också.

Stoppa trängselfusket med spärrar

Vägspärr

I DN Stockholm kräver Jessica Rosenkrantz (M) att SL sätter stopp för fuskåkandet i kollektivtrafiken. Med lite kreativ matematik à la skivbranschen räknar hon ut att fuskandet kostar mellan 200 och 300 miljoner årligen. En miljon plankningar i månaden gånger dyraste biljettpriset. Fusket med trängselavgifter i samma stad glömmer hon bort, lite lägligt.

Tre missar i fuskmatten:

  1. Alla har inte råd att resa om de måste betala. Till exempel ser vi många hemlösa som plankar.
  2. De flesta betalar inte det dyraste möjliga priset per resa. Det finns ungdomsrabatter, studentrabatter och månadskort att ta hänsyn till.
  3. Många kan ta sig fram billigt med cykel eller till fots om de inte plankade.

Men förutom fuskmatten gör Jessica ett mycket grövre misstag. Hon attackerar den fattigaste gruppen fuskare och ignorerar en betydligt rikare – de som fuskar med trängselavgifter. För att vara konsekvent mot fuskandet borde hon ställa samma krav oavsett typ av fusk. Inför helt enkelt spärrar i trängseltullarna. Ingen betalning, inget bilåkande.

Och lustigt nog är de båda fusken ungefär lika dyra, om vi räknar lite ärligare. De verkliga kostnaderna för plankandet, om vi räknar högt, borde kunna ligga på de ungefär 120 miljonerna årligen som bilfuskarna struntar i att betala.

Svaret är enkelt. Utsätt bilisterna för samma typ av tortyr som kollektivtrafikanterna får stå ut med. Upp med spärrar.

Eller så drar vi den andra logiska slutsatsen. Det är inte okej att vi som betalar för oss ska straffas för fusket genom minskad tillgänglighet och risk för klämskador. Bort med spärrarna helt.