Veckans sprakspaning


De flesta, som ägnar sig åt språk på det ena eller andra sättet, vet att det är skillnad på före och innan, beroende på om de står före ett substantiv eller ett verb, typ, före jul och innan vi öppnar julklapparna. Men det verkar som om skillnaden inte längre gäller, inte lika mycket i alla fall. Alla som skriver, vet att han som ackusativobjekt heter honom men allt fler säger han i stället, typ, jag slog han.

Språket måste utvecklas. En del av oss gillar det, en del gillar det inte. Att inte gilla det kan helt enkelt bero på att det känns obekvämt eller på snobberi eller i största allmänhet på oflexibilitet. Man kan röra ner klassfrågor, IFS, skurkspråk, sportsnack och en hel del annat i soppan. Till syvende og sidst, som vi säger på rikssvenska, gäller det nog att gilla läget. Det är knappast någon idé att motarbeta utvecklingen.

Även slang förändras över tid. Slang är ännu mer tidsbundet än själva rikssvenskan. Ungdomarna höjer på ögonbrynen, om jag säger grillor om skridskorna, bystan om landet eller krubb om maten. Ungefär som jag tycker om månsing, gammalt som gatan. Å andra sidan har jag, visserligen sent omsider men ändå, börjat använda typ i stället för som till exempel. Kort och bra, coolt. Eller hippt till och med, vad det nu betyder egentligen. Det kanske man ska vara en hipster för att fatta.

I en sportsändning på teve såg jag häromdagen att någon klubb signar en spelare, en intressant nydaning av språket. Det betyder att man värvar en spelare till sig och upprättar ett skriftligt dokument om saken. Antar jag. Fast signar betyder väl egentligen något annat, mera klerikalt på svenska. Herre signe du och råde lät det i psalmen som fortsatte med bevare oss väl ungefär. Det signar, som avser idrottsvärvningar, ska förstås uttalas sajnar. Kanske lika bra att börja stava det så, så att man vet att hockeylagen inte börjat ägna sig åt religiös verksamhet. Vi skriver väl numera också mejla, när vi menar maila. Det gör jag i alla fall.

Spraket


Dags för veckans sprakspaning. Redan sprak och spaning är värda en kommentar men det får vänta.

Det är mycket mode det där med språk. Det anglosaxiska inflytandet på svenskan verkar större än någonsin, som jag var inne på förra gången det var sprakdags. Det lär bero på mobiler, datorer, sociala media och ungdomskulturer i en okänd mix. Mix och mixa kommer väl förresten västerifrån också. Men det bästa exemplet är förstås verbet googla. Nästan alla använder det och det beskriver en högst konkret och mycket användbar aktivitet, därav populariteten. Det har gått så långt att man t.o.m. gjort adjektiv av det och börjat säga att något är googlebart eller ogooglebart. PR-avdelningen hos Google gnuggar händerna. Det finns många exempel på språklig upphöjning av kommersiella varumärken, typ, hoover, turmix, plexiglas, bostongurka, facebooka, frisbee, kanske även termos och tupperware men inget sådant lär komma i närheten av googla, när det gäller användning och spridning.

En annan språkfråga, en modenyck i svenskan, som jag hört en tid, är att människor nu för tiden tänker väldig ofta. Jag tänker att det är så och så. Jag tänker att vi ska så och så. Solen skiner, tänker jag. Inte tycker, inte anser, inte tror utan tänker. Uttrycket används särskilt av den som vill låta intellektuell eller fundersam, tänker jag (hoppsan). Vet inte om det också kommer från engelskan men kanske. Maybe, I think.

Anglofiering


Vid en bilresa till Solna nyligen såg jag de vanliga vägskyltarna till Solna, Sundsvall och Helsingborg men också några för mig nya skyltar Friends Arena, Solna Business Park och Mall of Scandinavia, stod det. Vilka larviga namn! tycker en gammal fyrtiotalist. I min ungdom hette de Råsunda och Virebergs industriområde och mall ocu outlet var, typ, köpcentrum och utförsäljning. Men tiderna förändras. Engelskan har länge varit poppis i reklamsammanhang. Datorer och elektroniska prylar sprider engelska språket mycket effektivt. Folk tar selfies och alla har appar och googlar, messar, chattar och mailar. Vi dubbar inte filmer, vilket vi väl aldrig gjorts. De får subtitles. I och för sig bra, tycker jag. Och nu har engelskan gjort inbrytningar t.o.m. på vägskyltarna. Våra varningsskyltar kan snart bli danger signs, kilometerangivelser kanske kan räknas om till miles men utfart blir knappast outfart, som skulle kunna förvirra engelsktalande.

Apropå engelskans intåg överallt, läste jag nyligen en artikel i tidningen om svengelskan och fånigt användande av anglosismer i larviga sammanhang. Bredvid en rubrik i artikeln Corporate bullshit, ett uttryck som imponerar på långt många fler än det borde, råkade jag se en annons om någon sorts sammandragning eller kurs eller föredrag eller något. I annonsen, som inte hade med svengelska-artikeln att göra, stod som rubrik, utan förklaring: Bank summit, följt av några svenska föredragshållares namn. Undrar just, vad de ska hålla på med där.

Sprakfraga


"Carpe diem" var ett uttryck, som kom på modet för ett par år sedan. Det blev plötsligt "jätteinne" att använda det uttrycket och det antydde "intellektuell tankeverksamhet" eller möjligen motsatsen. Men det ledde till en språklig inflation, som inte gav med sig förrän en lustigkurre kompletterade uttrycket och myntade "carpe fucking diem" (härligt att det finns citationstecken, som man kan markera avståndstagande med men jag ska nog dra ner på citationstecknen nu). Då försvann uttrycket carpe diem som genom ett trollslag. Lika skönt det men egentligen är det rätt kul det där med modeuttryck och, om man vill låta seriös, språkets utveckling. Numera händer en hel del sådant via sociala media, ofta drivet av behovet att trycka på mobilen så snabbt som möjligt, på så få knappar som möjligt. I stället för carpe diem, kan man idag säga (och jag kursiverar här för att slippa använda citationstecknen) yolo (förklaring för oss pensionärer: you only live once, vilket väl är ungefär detsamma som carpe diem). (Parenteser i texten är förresten mest ett tecken på taskig planering i skrivandet, så jag ska försöka dra ner på dem också.)

Det här med nätet, mobilerna och sociala medier har inneburit en avgörande förändring i språkets utveckling, den saken är klar. Anglosismerna haglar. Hur länge kommer vi att ha å, ä och ö kvar i svenskan? I en lista över vanligaste språkliga uttryck nu för tiden tror jag att sociala media kommer väldigt högt, även om det låter alldeles svenskt. Det är super eller kanske till och med top notch. Jag måste googla det.

Ordstäv


Nyligen var jag inne på ordstäv här på bloggen. Jag tycker att gamla ordstäv, ordspråk och talesätt är ett roande ämne, inte minst när de förvrängs. Förresten är tydligen ordspråk och ordstäv inte precis samma sak. Ett ordstäv börjar med ett ordspråk, där man lägger till att det har sagts av någon påhittad upphovsperson, vanligen käringen, gubben, prästen eller gumman. På Wikipedia hittade jag flera exempel på ordstäv. Jag ska inte återge dem alla här, det är bara för den intresserade att läsa innantill på nätet. Men några kan jag inte låta bli.

Ett av dem hörde jag en politisk reporter på SVT använda om hur något politiskt parti hanterat en fråga. Mycket väsen för lite ull, sade han. Det har vi alla hört men hur många känner till fortsättningen?

Ett annat är ett, som en mig närstående person berättade från ett tillfälle på någon tillställning. Det ordnar sig, sa han som sket i vasken, hade hon sagt förtjust, när en köksvask svämmade över. Det ledde till förlägenhet men bara lite. Det ska alltså vara: Det löser sig sa han som sket i vasken men det behöver jag ju inte säga.

Ett rätt dråpligt ordstäv är: Det både värmer och klär, sa gumman om löständerna, när man nu ska använda det.

I kategorin äckliga och inte särskilt användbara finner man: Nu blir det andra bullar, sa bagarn och sket på plåten och Det är klumpar i mjölken sa den blinde som drack ur den lungsjukes spottkopp. Här finns utrymme för försköningar.

Så läste jag i gårdagens SN om en intervju med Wilhelm Agrell, fredsforskare och professor i "underrättelseanalys". En klok man men för tillfället tänkte jag inte gå in på hans arbetsområde utan på några ordspråk som skymtar i intervjun och som onekligen visar ett målande språkbruk.

I samband med en fråga om amerikanska underrättelsetjänster och irakkriget, sade Agrell: De körsbär som var politiskt användbara plockades ur kakan. Det följdes av ett från militären lånat och lite personligt anpassat talesätt: När verkligheten inte överensstämde med den karta som följdes, blev det värst för verkligheten. Agrell hade bytt russinen mot körsbären, som jag tror han lånat från engelskans cherry picking.

På frågan om det inte är bra att röja och röra runt i grytan lite, där intervjuaren också visade förtjusning över kända talesätt, svarade Agrell att Trump verkar inte vara den rätta personen att hålla i kvasten. Här syftar Agrell alltså på talesättet: Nya kvastar sopar bäst. Det får mig i och för sig inte att tänka på just Trump.

Apropå ordspråk med grytor, som det finns flera av, såg jag ett klokt sådant någonstans: Den som tycker om att röra i andras grytor bränner sin egen gröt. Ska försöka tänka på det.

Och slutet på ordstävet om väsen och ull, som jag började med, är: … sa käringen som klippte grisen. Ibland är det bonden som klipper.


Knåp på lördagsmorgonen


Hör du till dem som retar sig på att folk använder ordspråk felaktigt? frågar SvD idag. Under benämningen quiz, vilket på svenska närmast lär betyda frågelek, läste jag nyss i tidningen om ordspråk. Jag gick bet på flera av frågorna men det var ett kul quiz. Kan man verkligen säga så - kul quiz? Tja, för att använda ett av ordspråken, som förekom i quizet och som jag bara kunde början på, ändamålet helgar medlen, sa' han som torkade sig med tolvskillingssedeln.

Enligt tidningen är det mycket få av deltagarna i leken, som svarat rätt på alla 15 frågorna. Själv missade jag en tredjedel av svaren och då har jag ändå hållit på rätt mycket med språk. Det är svårt det där med ordspråk men än finns tid att lära. Bl.a. Lärde jag mig nyss följande om kor. När man sitter och tar det lugnt och tror att det inte är någon brådska, kanske man drar i med: Det är ingen ko på isen… och utelämnar resten av ordspråket. Fortsättningen är …så länge rumpan är på land. Så'nt är kul.

Sedan kan man förstås reta sig på dem som säger fel i ordspråken, t.ex. den som bäddar får ligga, små grytor har också handtag och alla hästar är inte hemma. Men varför irritera sig på små stenar som inte stjälper hela lasset eller hur det nu var.

Språk är kul


I tidningen igår kunde man läsa om 43 nya ord i svenskan, som identifierats av Språkrådet. Många kommer som vanligt från engelskan och flera kommer från den digitala världen. Några kändes bekanta, några hade jag aldrig hört förr. Några var begripliga, andra helt omöjliga att gissa betydelsen av.

Att blåljuspersonal, parasport och trumpifiering kan platsa på listan är förståeligt. De är lättbegripliga och känns bekanta, det sistnämnda för all del sedan helt nyligen.

Svårare att begripa är fomo, filterbubbla och mukbang.

Andra, vilkas betydelse man kanske kan gissa men som är nya, åtminstone för mig, är förstärkt verklighet, blippbetalning förpackningsfri och ekodukt. Pokenad kan man också gissa vad det är men det är en så larvig företeelse att det inte borde behövas ett särskilt ord för.

Ett par är lite humoristiska, t.ex. det nämnda fomo som är en förkortning av fear of missing out/ rädd att missa något, ghosta någon, som betyder att hålla sig undan kontakter på mobil, sociala media o.s.v. och äggkonto, som står för ett anonymt konto på något socialt medium.

Kul med språk. När det begav sig, gick jag i gymnasiet på latinlinjen, som språklinjen då kallades. Man kunde välja med eller utan klassisk grekiska. Jag valde utan, vilket benämndes halvklassisk linje. Jag tror inte någon i min klass valde grekiska. Vi läste svenska, engelska, tyska, franska och väldigt mycket latin, sex timmar i veckan i fyra år. Hade jag någon nytta av det? Frågan är retorisk och svaret, om jag ändå ska vara tydlig, är: Nej. Men språkintresset fanns då och finns fortfarande kvar i någon liten mån.

Skriverier


IT-åldern har inte inneburit att utrymmet för skrivna texter minskat. Det står alldeles klart att skrivtecknen inte måste appliceras på sten eller ens på papper. Det går utmärkt på hårddiskar, på skärmar, i mejl, mobiler eller moln och överallt i cyberrymden. IT-eran har medfört ett mångfaldigande av skrivna texter, som är större än vad någon kunnat förutspå.

Jag har som avtalsjurist ägnat mycket tid åt att skriva på jobbet. Det språket och de texterna har sitt eget liv, som man i bästa fall och med mycket träning kommer nära. Stereotypt, högtravande, återkommande begrepp, fyrkantigt helt enkelt. Varken det professionella språket, som man i jobbet kämpar för att lära sig eller kanslisvenska i största allmänhet, är vackert. Använder man det i arbetet, sätter det, tyvärr kan man nog säga, sin prägel även på annat skrivande.

Det var länge sedan jag skrotade alla planer på att skriva en bok eller två, att skrivandet skulle få en skönlitterär sida också. Jag höll på och tragglade med det länge men det blev aldrig riktigt, vad jag tänkt mig. Inte bra nog, tyckte jag. Det var det nog inte heller. Språket var nog OK men viljan räckte inte. Jag var helt enkelt inte tillräckligt sugen och disciplinerad, hade inte rätt glöd att dela med mig.

Hade det kunnat bli något bra då? Kanske inte, kanske var det storhetsvansinne att ens tro på den möjligheten. Men jag var för feg eller för lat att testa. Ångrar jag det? Nja, inte särskilt, kanske lite. Som terapi kan jag alltid skriva några inlägg här på bloggen.

Vad skulle jag ha velat bli, om inte jurist? Journalist kanske, undersökande, skrivande journalist verkar vara ett spännande och givande yrke. Det kunde ha varit kul, om man hamnat på rätt ställe. Inte lika stolpigt som kontraktsarbetet. Stressen, som man föreställer sig i det yrket, lockar visserligen inte. Men den hade jag ändå tillräckligt av som advokat och bolagsjurist. Varför det inte blev journalistiken utan juridiken, kan jag ju fråga mig. Omständigheter.

Livet utvecklar sig efter tillfälligheter och händelser man råkar in i. Man hamnar i ett hem, i en skola, i ett yrke, i relationer. Hur många av besluten är egentligen genomtänkta och planerade? Hur stor del av livet bygger över huvud taget på medvetna beslut? Man styrs av de levnadsförutsättningar man fått, vad man råkar ut för, vilka vänner man har, vad föräldrar, släkt och samhället tycker o.s.v. Det gäller att spela med de kort man fick i given och mest är det som att trycka på "random-knappen". Oboy, vilka liknelser!

Språkpolis…


... vill man inte vara, särskilt inte som pensionär, som stelnat i det man vande sig vid för många decennier sedan. Men jag tänker att man kan få tycka och tro något ändå. Minns en språklig trend för ganska länge sedan, när människor, särskilt de som ville framstå som intellektuella, började säga jag känner att i stället för jag tycker att. Det var väl inte så märkvärdigt egentligen. Det kunde de väl få hålla på med. En liknande trend har dykt upp för en tid sedan. Nu säger var och varannan person jag tänker att i stället för jag tycker eller tror att. Kanske är det den globala datorengelskan som smittat av sig med sitt think för både tror, tänker och tycker. Tja, det går väl bra.

Lustigt det här med uttryck, som sprids och får fart. En del stannar, andra är kortvariga moden. För inte länge sedan var det vanligt att säga så klart i stället för förstås eller liknande. Användningen av här och nu och där och då tycks ha avtagit. De lite snobbigare säger numera kontext i stället för sammanhang. O.s.v.

Inte så noga

Så blir vi påminda om den gamla Fermenta-affären igen. Många småsparare och anställda blev lurade att investera i värdelösa aktier, vars värde blåsts upp av Fermentaledningen. Doktorshatten fällde el-Sayed, som senare blev dömd till ett långt frihetsstraff för både det ena och det andra. Nu har el-Sayed dykt upp i rubrikerna igen. Den här gången ska han driva en rättegång mot Industrivärden om ett miljardkrav. Det är väl ingen, som tror att det finns ett uns av substans i det kravet. På sin tid gjorde sig el-Sayed känd för att blanda ihop ordspråk och talesätt. Jag såg i tidningen för en tid sedan att han efter en rättegång lär ha sagt: Det där har domaren fått om bakarslet. Andra uttalanden av honom lär följande vara: Vi simmar alla i samma båt och När kaptenen tappar mössan dansar alla på bordet. Om det är skrönor eller ej, vet man kanske inte säkert men att det var lite si och så med mycket, som kom från det där hållet, är alldeles klart.

Radikalt


Ett språklig modeord är "radikaliserad". Radikaliserad, det skulle man inte vilja bli. Då blir man terrorist. Då får man bära bombbälte. Ungdomar, framförallt unga män, som reser till Syrien eller Irak för att frivilligt delta i krig, är radikaliserade. Det lär betyda att de på något vis förvandlats till extremister med så starkt hat mot västerlandet att de vill ställa upp i ett krig på den andra sidan. Bakom uttrycket lär ligga en anspelning på en omvändelse till någon sorts muslimsk ytterlighetsideologi, typ jihadism eller kalifat. Tills för något år sedan hade jag aldrig hört uttrycket radikaliserad. Nu hör jag det varje dag. Nu slipper jag höra transparens varje dag. Radikalisering har tagit över som modeordet för dagen. Inser att det har med typen av nyheter, som för tillfället är just nyheter, att göra. Problemet med radikalisering är tyvärr ingen språklig futilitet. Företeelsen med dessa legosoldater är givetvis förskräcklig.

Så till en helt annan sak. Dan Eliasson är rikspolischef. Många hackar på honom för tillfället. Omorganisationen av polisen till en myndighet i stället för ett helt gäng har väckt missnöje både här och där. Även inom myndigheten själv, tycks det. Färre poliser på gatorna i stället för fler som det var avsett. Ingen verkar ha märkt någon förbättring. Men hur skulle man kunna det, när det nya knappt hunnit genomföras ännu. Eliasson säger själv att myndigheten har problem med för lite personal, både uniformerad och annan. Så han tänker strunta i att det saknas pengar till att anställa så många, som han anser behövs. Han har bestämt att det ska anställas 700 nya personer, trots att det inte ryms i budgeten. Han hoppas på att politikerna i efterhand ska ge honom rätt. Han inser, säger han, att han har problem, om hans förhoppning visar sig välgrundad. Eliasson tycker sig ha hört signaler. Lite tufft agerat, kan man tycka. Men gissningen är att Eliasson vet mer om kommande budgetar än han låter oss veta. Och, framförallt, tänk om alla verkschefer gjorde så! Hur skulle det se ut? Det svenska generalmottot, tänk om alla gjorde så. Tänk om alla enskilda chefer agerade utanför reglerna och efter eget huvud. Det skulle bli oordning och kaos. Någon djävla ordning ska det va’, som CH Hermansson uttryckte det för knappt 50 år sedan om något helt annat.

Det samiska manifestet


Många kulturer har sina blinda fläckar, sådant som man inte vill se av olika anledningar, på grund av att det ligger för nära och hotar den egna självbilden. Svenskarnas förhållande till sin egen urbefolkning, samerna, utgör en sådan fläck. I denna relation finner man tydliga koloniala maktstrukturer, där den svenska kulturen, som är en del av den västerländska, representerar normalitet och den samiska kulturen "det andra".

Det har resulterat i mängd ohyggliga övergepp på det samiska folket. Dels har det rört sig om en exploatering av deras fysiska rum(naturtillgångar samt kroppar i form av gratis arbetskraft), dels av deras psykiska rum(natur-, människo- och kunskapssyn). Här har det funnits markanta inslag av normskapande mekanismer som eurocentrism och scientism. Dessa centrismer består i sin tur av följande dualismer: europé/icke-europé, kultur/natur, vetenskaplig kunskap/platsbaserad kunskap där vänsterledet varit överordnat högerledet. Makten i form av svenska staten (lagar, kyrkan och skolan) samt vårt industriella komplex har skapat och upprätthåller dessa normskapande strukturer.

Nu har den samiska kampen äntligen vaknat till liv på allvar, inte minst i kölvattnet av gruvkonflikten Kallak/Gállok utanför Jokkmokk/Jåhkåmåhkke. Det var i det här sammanhanget som det samiska manifestet författades.

DET SAMISKA MANIFESTET
Vi lever och verkar för det här:

1. För att vi måste. Därför att det här är det enda levnadssättet som vi känner till.

2. För att allting börjar och slutar med eanan, moder, jord. Eanan är grunden till allt. Eanan är både frågan och svaret. Inget definierar oss bättre än hon. Vår egen överlevnad är beroende av henne. Det är vårt ansvar att skydda, respektera och ta hand om vår moder, så att vi, och alla generationer som kommer efter oss, kan leva i enighet med henne. Återförenade.

3. För att vi har den ärvda rätten till självbestämmande och frihet i vårt land. Utan denna rätt blir vi lidande. Det är dags för vårt folk att börja leva istället för att överleva. Vi vill leva, inte döda.

4. För att våra modersmål speglar vår livssyn och är en oumbärlig del av våra identiteter. Genom att bevara och utveckla våra modersmål, bevarar och utvecklar vi även oss själva och våra identiteter. Ett försvagat språk underminerar möjligheten till kommunikation. Idag är de samiska språken hotade. Därför kräver vi att alla samiska språk ges de resurser och den respekt som behövs för att de skall kunna bevaras och utvecklas. När ett språk dör ut är det ett tecken som visar att också natur, växter och djur försvinner. De hänger ihop. Vi kräver skydd för vår eanan, våra marker, vår kultur och alla de samiska språken, så att även vi får möjlighet att utvecklas så som alla andra folkgrupper också borde ges möjligheten att utvecklas.

5. För att vi har tappat förankringen med moder Jord. På grund av detta känner vi oss maktlösa. När vi återförenas med henne, undviker vi självdestruktivitet och låter kärleken till livet få oss att agera. Att kunna bevara och utveckla livet är makt. Vi behöver återförenas med eanan, jorden. Människor överallt i världen borde tänka igenom sitt förhållande till naturen. Man kan inte vinna frihet i livet förrän man ges frihet att leva, inte heller når man friheten i döden förrän man ges frihet att dö.

6. För att icke-existerande folk inte garanteras några rättigheter och vi inte längre vill bli förbisedda. Vi vill bli respekterade som urfolk även av Sveriges och Finlands regeringar. Därför kräver vi att Sverige och Finland ratificerar ILO 169 och implementerar Förenta Nationernas urfolksdeklaration. Respektera urfolks rätt till existens och självbestämmande. Exploatörer och deras understödjare ska veta att deras skamfulla handlingar inte kommer att passera i tysthet.

7. För att vi menar att utan protester blir det ingen förändring. Vi alla har makt att agera och förändra situationen redan idag. Det här är ett upprop för samling, mobilisering, handling, revolution och avkolonisering. Det är dags för frigörelse. 

8. För att vår förbindelse till våra marker ska föras vidare till våra barn. I ljuset av eanan, vår jords historia, är detta den grundläggande följeordningen. Vi agerar för frihet, rättvisa och en bättre framtid. Dessa är mänskliga rättigheter.

9. Låt våra röster följas av vågor av ekon. Låt mod föda nytt mod.

6/2 2015, Jåhkåmåhkke, Sábme

Anders Sunna
Jenni Laiti
Niillas Holmberg
Max Mackhé
Maxida Märak
Mimie Märak


Svada

Ur ”Karl Bertil Jonssons Julafton” av Tage Danielsson

I novellsamlingen ”Sagor för barn över 18 år” (1964) berättar Tage Danielsson, förutom sagan om ”Karl Bertil Jonssons julafton” även sagan om ”Den Stora Ordransoneringen”. Vår Herre har blivit trött i öronen av människornas oavbrutna och vettlösa pladdrande och bestämmer sig för att få bukt med detta olidliga oväsen. Frågan är hur åtgärden skall genomföras. Efter moget övervägande kommer Vår Herre fram till att hundra miljoner ord per person är en rimlig ordmängd att disponera under ett medellångt liv. Då finns det till och med marginal för visst ”skitprat”, konstaterar han, och detta trots att ingen extra tilldelning ges för skottår. Detta leder till att människorna blir mer försiktiga med vad dom kläcker ur sig i tid och otid och även tänker till en och annan gång extra innan dom uttalar sig.

Undertecknad tänker ofta på den där historien när jag lyssnar på radio, ser på tv, läser kommentarer till blogginlägg och tidningsartiklar och inte sällan även när jag helt enkelt vistas bland andra människor, på bussar, t-banor, arbetsplatser, caféer eller i omklädningsrum. Att samtalet och språket är ovärderliga när det gäller vårt sociala samspel och kulturella utveckling är otvivelaktigt. Men det betyder inte alltid att meningslöst babbel, verbalt trams, live eller i mobiltelefoner per automatik för oss framåt och uppåt i utvecklingen. I jakten på outtömliga energikällor kunde man ibland önska att det gick att driva turbiner med skitprat, oljud och gallimatias. Varför kan vi inte blunda med öronen också, så man kan slippa höra allt strunt?

På tal om outtömliga energikällor så upptäcker jag till min förvåning, nej förvåning är helt fel ord, förtvivlan är faktiskt mer korrekt, att EU-kommissionen tänker lägga fram ett förslag som, i princip, kommer att stoppa importen av billiga solpaneler från Kina (SvD GP Skånskan HD). I hela världen finns ett skriande behov av alternativa energikällor, inte minst i Tyskland där man tagit det modiga steget att avveckla kärnkraften. Nu är Kina villiga att sälja solpaneler till ett mycket lägre pris än vad någon i Europa ens kan komma i närheten av, men då vill EU-sätta upp straff-tullar så att inte europeiska solpanels-producenter blir utkonkurrerade. Så nu kommer utbyggnaden av alternativ energi i Europa bli väsentligt försenad och väsentligt dyrare än nödvändigt.

Att Kina subventionerat den egna tillverkningen av solceller och därmed satt den fria konkurrensen ur spel anges som ett argument. Men vad då med alla statliga subventioner som pytsats ut till europeiska företag i energibranschen? Det viktigaste är väl att vi får en så snabb omställning till förnyelsebar energi i världen som möjligt. Om det sedan är franska, tyska, svenska, amerikanska eller kinesiska solpaneler är av underordnad betydelse här och nu. Dessutom känns det lite ”Motvalls kärring” att bromsa just den här produkten och just från Kina, samtidigt som i stort sett alla världsekonomer oroar sig för en nedgång i den kinesiska ekonomin. ”Använd inte en yxa för att ta bort en fluga från din väns panna” (kinesiskt ordspråk)

Yxan på bilden ovan lär vara världens största och finns i den lilla staden Nackawic i sydöstra Kanada och fråga mig inte hur den här texten hamnade där, men lite kul är ju att själva namnet på den lilla staden, Nackawic, kommer från Wolastoqiyik-indianernas språk och lär betyda ungefär ”inte i den riktning det verkar vara” och det passar ju in nu och kan möjligen underlätta för mig att ta mig ur detta stickspår. ”Wolastoqiyik” betyder förresten, enligt samma källa, ”Den vackra flodens folk” och så kallar sig nog bara ett folk som respekterar naturen oändligt mycket mer än de som styr EU-kommissionen och som nu vill sätta käppar i hjulen för en enklare, billigare och snabbare övergång till solenergi. Huvudet på spiken som bevis för att den ekonomiska vinsten alltid prioriteras framför miljöförbättrande lösningar

Den som tycker att det är ett idiot-förslag från EU och är lite för lat eller lite för trött för att engagera sig aktivt kan gå in på www.avaaz.org och skriva på den eller någon av alla andra namninsamlingar Avazz håller igång. Detta att skriva sitt namn och klicka på en länk är verkligen inte världens vassaste vapen, varken mot den svenska, europeiska eller globala politiska idiotin, men det är bättre än inget alls och utan handling är framtiden dystopisk. I dystopin ”1984” skriver George Orwell: If you want a picture of the future, imagine a boot stamping on a human face . . . forever. ”Att framtiden skall bli helt så överjävlig skall vi väl inte ens behöva frukta och Orwell har också visat vägen när han om ”1984” sagt: ”The moral, to be drawn from this dangerous, nightmare situation is: Don’t let it happen. It depends on you!”

”Ignorance is strength”, okunnighet är styrka, är en av grundstenarna som ”Sanningsministeriet” i ”1984” förmedlar och det är naturligtvis en helt fruktansvärd doktrin. Dessvärre tycker man sig se tecken på att, i alla fall vissa former av den inställningen, breder ut sig, i synnerhet i den s.k. utvecklade delen av världen. Det är råder ingen tvekan om att den ”moderna människan” har oändligt mycket mer kunskap att hålla reda på än för bara några decennier sedan. Den stora frågan är hur vi värderar, sorterar, prioriterar, filtrerar och väljer ut vilka kunskaper vi skall hålla levande. Dagens ungdom, dagens vuxna och dagens äldre är naturligtvis inte på något vis ”dummare” än tidigare generationer, tvärt om. Men vad är det för kunskaper vi väljer att göra lättast åtkomliga i vårt kunskapsförråd?

Aldrig tidigare har vi haft tillgång till så mycket information. Här i ”bloggosfären” finns en näst till oändlig mängd bloggar (2009 lär det ha startats närmare 200.000 bloggar varje dag) där alla vi som är en del av den skriver om allt möjligt. Tillgången till hundratals tv-kanaler, radiokanaler, Spotify, tidskrifter som ”Allt om Bröllop” och ”UFO-aktuellt” och hundratals andra och enbart på ”Bloggportalen” finns 118.000 registrerade bloggar, varav bara ”Kenzas” blogg har 175.000 unika besökare dagligen och sen har vi Facebook, Twitter, chattar, sms och alla vanliga telefonsamtal. Undertecknad älskar verkligen IT och alla dess möjligheter, men ibland blir jag bara så fruktansvärt trött och det är då, när jag känner mig tvungen att ransonera all input, som jag börjar fundera på vilka prioriteringar jag gör för att orka.

Tomas Tranströmer skriver någonstans om hur vi köper och köper saker för att kasta i gapet på det tomrum som ständigt förföljer oss, men gäller detta inte även vår konsumtion av information? Vi skruvar upp takten på och ökar volymen på informationsflödet för att mata den stora tystnaden som annars hotar. Den tystnad som kan få oss att upptäcka hur svagt vår egen ”inre röst” talar till oss och att inte ens tomma tunnor alltid skramlar. Ger det oss inte en liten tankeställare när vi har 200 vänner på Facebook men ingen riktig vän i verkligheten, när vi är minst lika intresserade av Kristen Stewart‘s och andra ”kändisars” kärleksliv som vårt eget, när vi har 123 mobilabonnemang per 100 invånare samtidigt som närmare två miljoner svenskar aldrig läser en bok eller när vi kan identifiera fler mobiltelefonsignaler än fågelläten?

En envis gammal myt påstår att vi endast använder 10% av vår hjärna, det stämmer naturligtvis inte alls eftersom vi använder olika delar av hjärnan till olika saker och använder större delen av vår hjärna varje dag, om än inte alltid samtidigt. Undertecknad tänker ofta på vad det spelar för roll om jag använder 10 eller 75% av min hjärna om jag inte samtidigt är försiktig med vad jag använder den till. Följdfrågan blir: hur stor del av vårt ”hjärta” använder vi? Om vi skall leva länge är det viktigt att vi har ett starkt hjärta, det får vi ju genom att träna. Hur vi får ett gott hjärta är inte en lika enkel fråga att besvara. Men en bra början kanske kan vara, precis som när det gäller att stärka hjärtat, att först bestämma sig och sedan anstränga sig.

PS: Nu har jag använt ytterligare 1326 ord av min tilldelade kvot, under förutsättning att vi nu har tilldelats en kvot även för det skrivna ordet.


Polyper och annat som gör det svårare att andas

1940 kom Chaplins fantastiska film ”Diktatorn”, en parodi på makt och ledare som, precis som i filmklippet ovan, leker med planeten tills den går sönder. Nidbilden av den som tyska folket ville ha som ledare under denna tid är underbart, grovkornigt komisk och farsartad men Chaplin själv har sagt att om han varit medveten om hur fruktansvärd Nazismen var hade han inte skämtat om den som i filmen. Diktatorn i filmen heter ”Adenoid Hynkel”. ”Hynkel” är bara ett fantasinamn som börjar på samma bokstav som den då tyske rikskanslern men förnamnet, ”Adenoid” är synonymt med den körtel bakom näsan som kallas polyper och som, om den blivit för stor, gör det lättare för oss att andas om den avlägsnas. Genial allegori.

Den där körteln kallas alltså ibland för polyper, men där råder det visst en viss begreppsförvirring som, om ni är kunskapstörstande kan Googla på eller fråga någon med avsevärt bättre kunskaper i medicin än undertecknad. Polyper i havet känner jag däremot till bättre än näs-polyper, nåja, jag har iallafall sett fler av den sorten under de mer än 15 år jag höll på med dykning på heltid. Koraller och havsanemoner består av stora kolonier av polyper. Även ”Blåsmaneten” eller som den mer korrekt bör heta ”Portugisisk örlogsman” (Physalia physalis), som alltså inte alls är en manet utan en koloni av fyra olika samarbetande organismer, varav en är just polyper. För att förvirra det hela ytterligare så är ordet ”polyp” samma som i franskans poulpe, bläckfisk.

Exempel på polypkolonier. Korall, havsanemon och ”Portugisisk örlogsman”

Ordet polyper kommer ursprungligen av grekiskans ”πολύς” (polís) som betyder ”många” och prefixet ”poly” återkommer ju i en massa olika sammanhang som t.ex: polyfoni, polyester, polyglott, polykrom, Polynesien och ”polyamori”, som bl.a. (DN) skriver om i veckan. Polyamörösa lever i flera kärleksrelationer samtidigt (DN) och vad jag kan begripa är den grundläggande skillnaden mellan otrohet och polyamori att i den senare är alla inblandade medvetna om och accepterar ”arrangemanget”. Själv är jag, enligt artikeln (och mig själv) nog väldigt ”mono-amörös” och kan bara hantera en erotisk kärleksrelation åt gången och knappt det. Att ha väldigt starka kärleksband till flera närstående är däremot inga som helst problem. Men det är ju en annan sorts kärlek.

Författaren C.S Lewis (just det, han med Narnia) tar i boken ”The Four Loves” från 1960 upp olika former av kärlek med utgångspunkt från grekiskans philia (värme, tillgivenhet, vänskap), eros (passionerad kärlek), storge (kärlek till familjemedlemmar) och agape (osjälvisk kärlek d.v.s kärlek till någon/något utan kräva något tillbaka). Undertecknad kan mycket väl tänka sig att man kan dela upp dessa fyra olika former av kärlek i ytterligare, mindre beståndsdelar eftersom det ju trots allt är en viss skillnad på kärleken man åsyftar när man säger saker som ”Jag älskar havet”, ”Jag älskar bekväma skor”, ”Jag älskar rotmos med fläsklägg”, ”Jag älskar ljudet när det regnar på taket” och ”Jag älskar mitt jobb”.

Kärleken till mycket

Men sedan hör man då om föräldrar som utsätter sina egna barn för regelrätt tortyr och även om just det här exemplet  förhoppningsvis är ytterligheter så är det ett faktum att våld, psykiskt förtryck, tvång, bestraffningar och annat fruktansvärt från vuxna mot barn är vanligare än man kan föreställa sig i sina värsta mardrömmar. Vad är det för kärlek? Och när en kvinna hugger ihjäl sin partner för att han vill skiljas (AB) eller, oerhört mycket vanligare, att män dödar sina nuvarande eller f.d. kvinnor (enligt AB handlar det om över 200 fall under 2000-talet), vad är det för slags kärlek (AB). Vad är det som gör att vi människor, som är det mest utvecklade djuret av alla, dödar, skadar, förtrycker och förminskar våra egna avkomlingar när avsevärt mindre utvecklade arter som Lemuren tar hand om ungar som inte är deras egna och andra djur går i döden för att försvara sina?

Hur kan vi gå emot genetiskt nedärvd känsla för och omsorg om våra egna avkomlingar och hellre döda en annan människa än att låta den leva sitt eget liv? Är vi felaktigt ihopsatta? Har vi skadats i grunden av det samhälle vi skapat eller är vi kort och gott en art som lättvindigt sätter vår egen makt över allt annat och hellre dödar, förtrycker, misshandlar, förnedrar och plågar andra än gör ett avkall på vår makt, stolthet, heder eller vad det nu är? I så fall ser framtiden inget vidare ljus ut för vår arts utveckling till det bättre. Uppskattningsvis 2.500.000 människor, 85% kvinnor, hälften under 18 år, säljs som sex- eller andra slavar årligen. Alla som utnyttjar människor för egen vinning och njutning och alla som tittar bort när sker, vad är det för människor? Se gärna och tipsa andra om filmen ”Not My Life” av Robert Bilheimer som premiärvisades i veckan.

I den här texten har jag på flera ställen refererat till Grekland, den grekiska mytologin och det grekiska språket och det är naturligt att vi hamnar där i moraliska frågor, vår egen kultur bygger ju på mycket som var aktuella diskussionsämnen redan i det antika Grekland. Det tragiska är att så lite av de kloka konstateranden som gjordes för tusentals år sedan har slagit rot i våra medvetanden. Hur lång tid skall det behöva ta? Har moral och etik någon chans alls mot snabba klipp och maktbegär? Är vi människor kapabla att ändra oss själva tillräckligt för att vända utvecklingen från dagens incitament: självexponering, vinst, tillväxt, personlig framgång, utseendefixering och annat och till solidaritet, gemenskap, tolerans, omsorg, förståelse och kärlek? Eller är det inte tillräckligt ”coolt”? Med intresse ser jag fram emot att läsa Nina Björks nya bok om ämnet” Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde(DN)

Undertecknad tvivlar ofta, men har inte gett upp hoppet, trots snart 60 år på den här tiltade planeten där besvikelserna hela tiden blåst från såväl höger, vänster, mitten, himmelriket och helvetet. Jag har självklart också vänt bort blicken ibland och kommer att säkerligen göra det igen, på samma sätt som du som läser detta har gjort och kommer att göra igen. Det är inte helt omänskligt. Vad som däremot inte är mänskligt är att inte vända tillbaka blicken igen, från det som är bekvämt – mot det som är viktigt, från det som ger störst ekonomisk vinst – mot det som känns etiskt och moraliskt och från hat och förakt – mot någon av kärlekens alla varianter. Orkar eller vill vi inte detta är vi inget annat än polyper i mänsklighetens inflammerade näsa och bör helst avlägsnas så det blir lättare att andas. Man måste ju kunna andas:

Alla måste få andas


Voulez-vous coucher avec moi? och annat på franska

Jag är usel på franska. Valde tyska i sjuan och spanska i gymnasiet. Voulez-vous coucher avec moi? är en av få meningar på franska som jag lärt mig, och då måste jag ändå slå upp hur det stavas.
Jag minns när jag var på resande fot med fem vänner på väg ner genom Sahara. Någonstans i Algeriet skulle vi skriva in oss för övernattning. Den enda som kunde franska var Ulla-Bella, så hon fick ta hand om blanketterna. Där skulle bland annat våra yrken anges. U-B var postsorterare, en av oss var studerande och två var brevbärare. Jag var lärare. Professeur heter det tydligen. Portieren fnös: "Vad är det för en lärare som inte kan franska!"
För honom som i likhet med nästan alla i Algeriet kan både arabiska och franska var det ytterst märkligt, nästan lite misstänkt, att en som studerat inte kunde franska.
Vi som bor i dagens Sverige brukar på samma sätt häpna över hu dålig engelska människor på kontinenten ibland pratar. En del kan ju ingen engelska alls!
Vi tror iblan att engelskan är ett självklart första främmande språk. Därför att vi inte vet hur det var.
Länge var det tyska. Först skulle man lära sig modersmålet. Svenska. Så som det skall talas, så som det talas på Grev Turegatan i Stockholm. Sedan skulle man lära sig det viktigaste främmande språket. Tyska. Detta för att tyskarna voro världens mest civiliserade människor och för att det var med tyskarna vi handlade. Ja, svenskan som språk är från början en sammansmältning mellan lokala stamspråk och den tyska som Hansans köpmän förde in. På samma sätt och samtidigt som swahilin i Östafrika uppstod som en korsning mellan flera afrikanska språk och de inflyttade köpmännens arabiska.
Man skulle kunna tro att tyskans inflytande i Sverige försvann med första världskriget, då Tyskland tvingades att skriva under det förödmjukande Versaillesfördraget.
Men icke.
Inte förrän 1946, efter ytterligare ett tyskt nederlag, ersattes tyska av engelska som första främmande språk i den svenska skolan.
Men var det inte franska det här skulle handla om?
Jovisst ja.
Varför fick jag inte lära mig franska? Nationellt språk i 29 länder. Talas av 300 miljoner människor världen över, även om 200 miljoner av dem får använda det därför att deras lokala språk, såsom dioula, nzeni eller bapounou, inte fungerar i kommunikationen med andra landsmän.
Men nu är väl den frankofona världen inte så viktig kan man tycka. Vi läser ju inte så mycket om vad som sig tilldrager i Burkina Faso, Ekvatorialguinea eller för den delen Québec. Oftare då om Kenya, Tanzania och Danmark. Av språkskäl visserligen; vi bevakar ju hellre länder där det talas engelska än sådana som har varit franska kolonier. Och kanske är det också därför vi lätt betraktar dessa senare som mindre viktiga och intressanta?