En söndagsmorgontanke


Min far dog, när jag var två, så honom kunde jag inte sörja. Det lämnade i stället ett tomrum för resten av livet. När min mor dog, sörjde jag inte tillräckligt. Det låter kanske kallt men så var det. Skälen? Nja... det är komplicerat. När äldre släktingar dog, kändes en sorts sorg, det medges. Morfar och Farmor var viktiga personer. Men ändå var det någon sorts naturlig livets gång och det var inte så märkvärdigt. Några tankar om saknad framöver men sorgen var, krasst uttryckt, över strax efter att man lämnat begravningen och kyrkan.

Men för några år sedan dog en nära vän. Lite i förtid, även om han inte var purung. Det kändes. Det kändes ordentligt och länge, fortfarande faktiskt. Jag har undrat över det där. Varför jag blev mer ledsen för det ena än för det andra. Vad sorgen egentligen är för något. Att bli lämnad är svårt, att bli lämnad delvis är motigt, att bli lämnad helt och hållet och för gott är riktigt, riktigt besvärligt. Ju viktigare den lämnande varit, desto svårare. Det är klart att det inte är besvärligt att bli lämnad av någon, som man inte bryr sig om att de lämnar. Men är det bara det sorg är, att man är ledsen för att bli lämnad? Vore det att förenkla, att reducera sorgen till bara den egna känslan av saknad eller ensamhet? Till ekvationen hör på något vis de kvalifikationer och känslor, som den som lämnat hade, just det som skapade saknaden men i slutänden är det ändå bara ens egna känslor för de egenskaperna, som är sorg. Det finns ingen objektiv sorg.