Middagslek


I ett eftermiddagsprogram i STV1 förekommer ett inslag, en lek, där någon känd person på låtsas får bjuda in fyra gäster till en middag. Vem skulle man vilja träffa, vem skulle man vilja tala med, lära känna närmare o.s.v.?

Jag funderade på, vilka jag skulle vilja bjuda in, om jag hade hamnat i en sådan lek. Stora namn dyker upp i tankarna, Mandela, Gandhi, da Vinci. Tankarna seglar förbi även hemska namn på världsledare, som man är lite nyfiken på men det här ska bli en trevlig middag. Jag sänker snart blicken igen.

En gäst hos mig är given, det är Curt*, min far, som dog när jag var bara ett litet barn och som jag inte har några egna minnen av. Men det är mycket jag hört om hans korta, stormiga konstnärsliv och det är mycket jag saknat med honom. En annan person, som jag gärna hade varit bättre vän med än jag lyckades med, är min mor, Aili. Det skulle vara spännande att se de två ihop, Curt och Aili, att vara del av en hel familj, om så bara över en middag. På en tredje plats vid bordet skulle jag vilja ha min egen närmaste familj. Jag fuskar lite här, för det skulle väl bli lite trångt för gänget på en enda stol. Vi får ta även programledarens stol i anspråk för familjen, för vi behöver inte någon programledare vid bordet. Det skulle vara fint, om mina barn fick träffa sina farföräldrar på det här viset och för mig att vara del av det.

Sedan blir det svårare med den fjärde eller femte platsen runt bordet. Men man är fri att bjuda vem som helst. Allt är ju hittepå. Så det kan väl bli något stort namn också. Jag funderar på någon musiker, Bach, Beethoven, Lennon eller konstnär, Picasso, van Gogh, Giacometti o.s.v. Men jag skulle nog välja någon spännande författare att placera på sista platsen vid bordet, Vonnegut, Heller kanske, eller Roth. Det lutar alltså åt någon amerikan i så fall, för det finns ju trots allt många spännande och kloka sådana, även om det inte är de som hörs högst därifrån i dessa tider.

Tja, det blev ju mest en familjefest det här med en inbjuden spännande gäst. Inte så tokigt, tycker jag.



* Curt Clemens 1911-47, konstnär, hemsida: www.c-clemens.net


Farmor och skriverier


Sitter här en tidig morgon och bloggar, en liten fritidssyssla jag trivs ganska bra med. Mörkt ute, knäpp tyst i huset, t.o.m. lilla vovven sover tungt, en kopp gott kaffe med mycket mjölk vid sidan. Får se vart tangenterna och tankarna styr idag då. Bloggandet kan väl ibland vara ambitiöst men är egentligen helt kravlöst. Inte betungande, ingen stress. Blir det, så blir det. Men någon gång ibland undrar jag, varför det inte blev mer. Varför jag inte kom till skott med riktigt skrivande på den tiden, i den åldern då andra gör det, då entusiasmen var mer påtaglig men tiden kanske knappare. Det blev några försök, något lite bättre än annat men inget på riktigt allvar. Andras misslyckanden, rädsla att misslyckas själv, mer konventionella yrkesambitioner var bidragande orsaker. En annan orsak var osäkerhet på engagemanget, kanske till och med på budskapet. Språket tror jag att jag hade, kanske har fortfarande, även om det under åren lidit av yrkesutövningen. Jag vet inte, varför jag alls hade tankar på att skriva på allvar men i familjebakgrunden hyllades intellektualitet och kreativitet högt, även om det på många håll saknades en del av själva varan.

Ja, ja, det var då det. Nu är det nu och nu bloggar jag för mitt eget höga nöjes skull eller skriver dagbok, som jag ser det. Jag tror jag har det efter Farmor Aimée men hon var hänvisad till reservoarpenna och anteckningsböcker med vaxade omslag och linjerade sidor. En vacker handstil och många privata tankar fanns i böckerna, som jag skamligt nog läste efter hennes död. Skamligt, därför att hon bad mig att bränna upp dem, när hon inte fanns längre. Men jag tror nog att budskapet var lite kluvet, för bränna dem kunde hon ha gjort själv, om det varit en hjärtesak. Det som stod att läsa i dem var personliga, ofta familjära tankar, väl formulerade, inga hemskheter. Farmor blev 87 år och levde ensam de sista 35 åren av sitt liv. Hon stod mig och brorsan nära. Vi var hennes släkt, sedan hennes man och alla hennes söner dött under en hemsk åttaårsperiod på 1900-talet, som i tiden sammanföll med en av de hemskaste för hela mänskligheten.

Brokig bakgrund


Åkte förbi Roslags Bro nyligen. Därifrån kommer en del av min släkt genom min morfar Emil. Emils pappa var vallonättling men genomsvensk fjärdingsman på orten. Emil började sitt arbetsliv som lantmätarlärling med en årslön på 200 kr och och ett par stövlar, tror jag att han berättade någon gång. Mormor kommer från Vasa i Finland. Där har jag aldrig varit men det lockar lite, kanske av andra skäl än att mormor föddes där. Mormor kom till Sverige redan som barn runt förra sekelskiftet, tillsammans med modern och fyra eller fem av de sex eller sju i barnaskaran Syrén. Farmor Aimée har en speciell bakgrund med sin mamma Josephine från Fribourg i franska Schweiz och sin pappa Johann från Livlands ryska delar. Hur Josephine efter en tid i Odessa som guvernant, träffade Johann, vet man inte men de flyttade till Sverige runt 1880. Bombi Bitt och jag har en gemensam bakgrund i Vollsjö i Skåne, barndomsort för farfar Anders, som jag aldrig träffat. Anders hann därifrån, innan Piraten skrev sitt och hamnade senare, via Blekinge, i Stockholm med efternamnet Clemens. Jag har någon uppgift om var familjen, som då hette Andersson eller Nilsson (växlade varannan gång liksom), bodde i Vollsjö men uppgiften är osäker och jag gissar att ett besök i Vollsjö inte skulle ge något särskilt, bara för att farfar kommer därifrån.

Tja, släktbanden är mest spännande för de närmast sörjande men det som kan ha ett lite mer allmänt intresse är väl brokigheten i bakgrunden. Själv kallar jag mig kort och gott stockholmare. Född där och med föräldrar, som föddes där, men som för de flesta andra finns både det ena och det andra, om man går några generationer tillbaka. Värt att tänka på, när någon sverigedemokrat, med eller utan järnrör i handen, påstår att Sverige är hans land och inte Soran Ismails och när allt fler höjer rösten för högre hinder mot invandring även för människor med akuta behov. Men att fråga sig och undersöka, hur svenska Ekeroth, Åkesson & co egentligen är, är inte värt besväret och vore dessutom fel väg.