Om flyktingar och skatteflykt

Anna Dahlberg ställer i Expressen följande fråga:

"Vad händer när välfärden inte längre räcker för att möta människors behov?"

Det är en berättigad fråga. Hon levererar inga direkta svar men smyger ändå in kopplingen till flyktingfrågan. Åren efter 2017 kommer "kostnadsansvaret för höstens flyktingvåg" flyttas över till kommunerna, påpekar hon. Samtidigt räknar hon upp problemet med bristen på arbetskraft inom offentliga yrken.

"Sjuksköterskorna överger sjukhusen"
"Socionomer flyr från socialkontoren"
"Poliser hoppar av eller slutar i yttre tjänst"

Allt detta beror på "växtvärk", analyserar Dahlberg. Det kan diskuteras.
Alliansregeringen genomförde skattesänkningar på ca 140 miljarder kronor årligen mellan 2007-2013. Resurser för välfärd har alltså skurits ned under ett stort antal år. Samtidigt säger Liberalerna tidigare i år att de "inte accepterar en total höjning av skattetrycket".

Dahlberg tar också upp en växande ekonomisk brottslighet inom välfärdssektorer. Den "dränerar välfärden", menar hon. Det är säkert riktigt. Men grunden för de stora möjligheterna till brottslighet står att finna i stort sett i avregleringar och konkurrensutsättning av välfärdsbranscher. Konkurrensutsättningen och valfriheten har blivit det primära. När välfärdssektorer öppnades upp för fler aktörer ökade också förutsättningarna för fiffel och bedrägerier. Det konstaterar också den nuvarande regeringen som tillsatt en utredning för översyn av systemet.

Till detta skulle kunna läggas (det gör dock inte Dahlberg) den skatteflykt som vi på senare år kunnat se omfattningen av. Panamadokumenten ger en fingervisning om detta och mycket tyder på att våra storbanker är inblandade, även om inte alla kopplingar ännu är klarlagda., om vi nu redan glömt Luxemburg-avslöjandet.

Så visst finns mycket att göra när det gäller skattemoral och bara att ta in alla skatter torde ge en rejäl påfyllning av statskassan. Men så till frågan "om vi har råd" med flyktingar. Har svenska folket råd med skattehöjningar? Om den inte drabbar de som står längst ned på inkomstskalan torde svaret vara givet. Det är i alla händelser en enorm skillnad på förhållandet mellan inkomst och antal flyktingar om vi jämför Sverige med länder i närheten av Syrien, varifrån nu en större del av flyktingvågen härrör.

Några siffror att betänka för att få lite balans i debatten:

300.000 migranter beräknas ta sig till EU över Medelhavet i år, enligt EU:s egna beräkningar. Det lär komma fler på andra vägar men de flesta är i stort sett stängda numera så det kan knappast röra sig om stora antal.
Till Sverige är beräkningen enligt Migrationsverket att 140.000 lär komma för att söka asyl. "Så höga tal kommer vi inte klara av", säger migrationsminister Morgan Johansson.

Då är det bra att bli påmind om följande jämförande siffror:

I Jordanien finns cirka 630.000 syriska flyktingar. Till detta kan läggas minst en halv miljon palestinier som flytt sina beslagtagna eller raserade hem i Israel och på Västbanken.
Jordanien har totalt ca 6,5 miljoner invånare. BNP är 33,68 miljarder USD.

I Libanon är var tredje invånare en flykting. Cirka 1,5 miljoner från Syrien och ca 1 miljon palestinier. Vilket gör att påståendet om att var tredje invånare är en flykting till lågt skattat eftersom landet sägs ha totalt 4,5 miljoner invånare. Landets BNP är 44,35 miljarder USD.

Att trycket är stort på dessa länders välfärd är fullt förståeligt och att sociala slitningar börjar blottas allt mer.

Sveriges BNP är 579,7 miljarder USD. Hur mycket ska solidaritet med fattigare länder och den medmänskliga empatin få kosta? Det kan diskuteras. Men helst med rätt utgångspunkt.






Svårt, det där


Det verkar inte vara kul att jobba på advokatfirman Mossack Fonseca i dessa tider. Å andra sidan har väl de flesta där tjänat hyggligt med pengar på andras och, får man anta, egen skatteplanering. Fortfarande är det inte redovisat, hur läckan av bortåt 12 miljoner dokument gått till och vilka som ligger bakom. Jag blir nyfiken. Det kanske är spännande som i värsta filmdeckaren. Är det hämnd, hackers, misstag eller vad? Hundratusentals människor figurerar i dokumenten och kallas alla skattesmitare. Rakt av bara. Tja, så är det kanske. Det kan hända att massor av upplägg och transaktioner, som syns i panamadokumenten är skatteplanering, t.o.m. oetisk sådan, var gränsen nu går. Det kan hända att en del av skatteplaneringen rent av är brottslig men det är långt i från klart hur mycket ännu. Det lär förekomma flera hundra svenskar i gänget och media frossar, inte minst över bankernas inblandning. När olika mer eller mindre kända miljonärer hängs ut, ska man väl påminna sig att några av de allra rikaste svenskarna, som Persons, Kamprad, Rausings, Wallenbergs m.fl. ägnat sig åt skatteplanering hur länge som helst med eller utan hjälp av specialiserade revisions- eller advokatfirmor. Att de besuttna sysslat med skatteplanering, sedan Eldkvarn brann, är liksom ingen nyhet. Men det finns förstås ingen idag, som jublar över att hitta sitt namn i Mossack Fonsecas akter, särskilt inte den som startat ett målvaktsbemannat brevlådebolag i ett skatteparadis. Man kan hur som helst inte komma ifrån att affären med de läckta panamadokumenten är en präktig skandal. Jag ser fram emot en filmatisering av hela historien. Det måste finnas hur mycket som helst att dramatisera i denna smaskiga affär.

Det är inte självklart, var gränsen för oönskad eller otillåten skatteplanering går i alla olika sammanhang. Dessutom ändras både omständigheter och uppfattningar över tiden. Att döma av uppgifter från en del skatteverksföreträdare här hemma, kan upplägg medföra upptaxering, enbart därför att de medför skattefördelar. Så är det naturligtvis inte. Än så länge är det varken brottsligt eller omoraliskt att tillämpa skattereglerna som de är eller att välja en väg, som innebär en förmånlig skattebelastning, så länge det finns även andra affärsmässiga skäl än att undvika beskattning. Det är faktiskt inte en samhällelig skyldighet att i varje enskilt fall välja den skattemässigt minst förmånliga vägen. Men, trots generalklausuler och lapptäcket av enskilda förbud och legala hinder, lär det behövas mer vägledande praxis på området skatteflykt, sannolikt också tydligare lagstiftning. Men det är ett komplicerat område, där politiker har svårt att göra enkla poäng, så det lär dröja.

Jatsenjuk ut, Porosjenko nästa?

Så avgick då Ukrainas premiärminister Jatsenjuk självmant till slut. Hans öde har stått skrivet i stjärnorna sedan långt före jul så det var inte oväntat. Han har dock länge klamrat sig fast vid sin post. Ibland rent bokstavligt talat som i december då en parlamentsledamot från Porosjenkoblocket försökte bära iväg med honom mot okänd ort, medan stackars Jatsenjuk naglade sig fast vid talarstolen krampaktigt kvarhållande den blomkvast han fått av sin baneman. Komiskt men sorgligt på samma gång.

Bild: Valentyn Ogirenko/Reuters. Jatsenjuk klamrade sig länge fast vid sin post.


I februari klarade han sig med en hårsmån igenom en misstroendeförklaring men till slut höll det inte. I synnerhet inte när presidenten och hans parti Porosjenkoblocket så öppet börjat utmana och ifrågasätta honom och hans prestationer.

Nu lanseras talmannen i parlamentet, Porosjenkoblockets Vladimir Groisman, som ny premiärminister. En av Porosjenkos gamla parhästar. Lojalitet väger troligen tyngre än kapacitet i valet av ny premiärminister. Det finns emellertid fortfarande en mängd frågetecken kring hans nominering och enligt pressuppgifter har han själv haft synpunkter på den framtida regeringsbildningen som inte gått att förena med koalitionens uppfattning. En regering värd miljarder dollar om man får tro Porosjenko som hoppas på en snabb uppgörelse för att säkra dollarlöften från USA.

EU:s och USA:s favorit till premiärministerposten sedan länge, finansminister Jaresko, kommer hur som helst inte ingå i en ny regering och försvinner som finansminister. Hur detta tas emot bland Ukrainas västallierade och ekonomiska uppbackare återstår att se. Kanske får Porosjenko veta under sitt besök till Washington DC i dagarna.

Det är bråda dagar för presidenten som försöker göra allt för att undvika nyval, då populariteten för hans parti sägs ha gått ned från de 29 % de fick i valet till 6 %. Den egna populariteten dalar också kraftigt och fick en ny skjuts av de s.k. Panamadokumenten där Porosjenko nämns som en av de kända politiker som ägnat sig åt ljusskygg skatteplanering eller i värsta fall skatteflykt. Det råder lite delade meningar om ifall presidenten gjort sig skyldig till brott eller inte men alldeles oavsett det lär hans brist på skattemoral knappast väga in på pluskontot för hans popularitet. Samtidigt som ukrainska staten säger sig vilja försvåra användandet av off-shorebolag och samtidigt som Porosjenko uttalat sig om att han tänkt göra sig av med sina företag och bara fokusera på landets bästa registrerade han den 21 Augusti 2014 - genom Mossack Fonseca - bolaget Prime Asset Partners Ltd och genom detta fört ut åtskilliga skattemiljoner från Ukraina. Pengar som annars hade kunnat användas till landets hårt prövade ekonomi. Mer om detta kan man läsa i the Guardians granskningar, bland annat här. Möjligen ville han säkra sina tillgångar när läget vid fronten såg så osäkert ut som det gjorde i Augusti 2014. Kanske började det bränna under fötterna och han ville säkra en lina genom vilken han kunde föra ut sina tillgångar om han behövde fly landet, precis som sin oligarkkollega Janukovytj bara halvåret innan.

Kampen mot korruption och oligarkernas makt har varit det stora temat sedan Euromajdan och Porosjenko har vid mängder av tillfällen gjort pompösa uttalanden inför det ukrainska folket men kanske inte minst inför företrädare för EU, IMF och USA om allt han gjort och tänker göra för att reformera landet. Under tiden har han alltså smusslat undan vinster från sitt chokladimperium till ett holdingbolag i Brittiska Jungfruöarna. Det smakar inte så gott för finansiärerna av Ukraina och frågan är hur länge dessa är villiga att hålla Porosjenko under armarna?

Samtidigt som det är uppenbart att Petro Porosjenko genom sitt parti i parlamentet nu är inne i en offensiv för att kapa åt sig mer makt spekuleras det också i om det finns en hemlig uppgörelse eller plan (Medvedchuk-planen) mellan de stora honom och oligarkkollegorna Kolomoisky och Akhmetov. En allians som ska leverera Donbass ”tillbaka” till det Ukrainska moderlandet och åstadkomma ett slut på kriget och ett enande av landet. Den döms dock ut eftersom den innebär en del eftergifter till Ryssland och separatistrepublikerna i Donbass, vilket anses politiskt omöjligt för Porosjenko att stödja.

Hur mycket sanning det finns i den här historien är omöjligt att bedöma i nuläget men helt klart är att nästan vad som helst kan hända inom ukrainsk politik vilket ofta gör det svårt att sålla ut det osannolika från faktiska förhållanden. Fortsättning följer med andra ord och det enda som säkert kan sägas är nog att väldigt mycket lär kretsa kring presidenten Porosjenko.


Teater


Panamapappren är en härlig godbit för media. Den svenska allmänheten suktar efter namnen på miljonärer som fifflat. Och, när det inte längre är spännande att påstå brottslighet eller omoral hos rika svenska knösar, kan man sikta mot större och mäktigare mål. Den isländske statsministern föll som en fura för en nyslipad motorsåg. Andra intressanta potentater som Marine le Pen, fransk ultrahögerledare, envåldshärskaren Putin i Ryssland och ett antal kinesiska partipampar verkar befinna sig i farans riktning. Har de inte egna brevlådeföretag, så finns närstående till dem, som har det. Smaskens, fifflet kan leda till avgående potentater, statskupper och regeringars fall.

Mediahysterin kommer väl att hålla på ett tag men så finns det också miljontals dokument från flera decennier att gräva i. Ett jättelikt nätverk av journalister är sysselsatta med affären. Fast det är bra också med grävande journalister, som hittar mer fuffens, även om just den här företeelsen med brevlådeföretag och skatteflykt verkligen inte är ny.

Man kanske skulle ha ett brevlådeföretag. Det är väl inte förbjudet. Virgin Islands låter fint eller Gibraltar eller Bahamas. Man kunde t.ex. låta det ha en adress och ett mobilabonnemang i ens eget namn, dit man kunde hänvisa en massa onödig reklam och telefonförsäljare. Fast det skulle inte fungera, för det ligger nog i sakens natur att ett brevlådeföretag ska vara hemligt och gärna ligga i ett skatteparadis. Annars är det inget kul. Men ett hemligt brevlådeföretag i ett skatteparadis, som blir påkommet, medför ägarens offentliga schavottering vid skampåle eller värre. Man får skylla sig själv, om man skaffar sig ett sådant företag. Så det vill väl till att det lönar sig med räntesnurror, svarta pengar eller annat. Men jag ids nog inte. Dessutom förbjuder mig min stränga uppfostran att planlägga brottslighet eller omoral, vilket det nu är, på ett så förslaget sätt. Hmm. Jag har knappast råd heller. Men när man blir rik, måste man vara förberedd och snabbt dra ner på skattebetalningarna. Inte kan man betala hur mycket skatt som helst. Och inte vill man bli påkommen. Man kunde kanske be sin fru att starta ett brevlådeföretag eller ännu hellre exfrun eller någon annan kompis. Eller man kunde hitta en målvakt helt enkelt. Man kanske kan fråga banken om hjälp men, ska man tro tidningarna, får man nog ingen hjälp av banken, förrän man redan blivit rik och hör till bankens rikaste kunder och då är det i senaste laget. Och innan man blivit snuskigt rik, blir det för dyrt med ett brevlådeföretag utan intäkter, särskilt om man behöver ett brevlådeföretag som äger ett annat och särskilt, om man behöver brevlådeföretag i olika länder. Advokater, revisorer, banker, målvakter, lokala myndigheter ska alla ha betalt. Förresten är jag så gammal att jag måste börja inse att jag inte plötsligt kommer att bli tillräckligt rik för att komma på att jag till varje pris måste undvika att betala för den svenska välfärden.

Nää, det finns varken drama, komedi eller spänning i historien om panamapappren utom möjligen i hur själva läckan skett. Läckan från advokatbyrån var förresten så omfattande att särskilda företag med speciella virtuella verktyg måste anlitas för att sortera alla terabyte information och dokument. En ny fin affärsidé, att sortera läckt information. Jag rycker på axlarna. En annan ny affärsidé är att göra deckare, film eller tv-serie av avslöjandena och panamapappren. The Panama Papers är en utmärkt titel.

Tjyvstart


Finansministern gillar inte det hon hör om Nordeas hjälp till rika kunder att skatteplanera. Nähä. Riktigt vad det är hon inte gillar, är inte redovisat. Det påstås inte att brott begåtts utom att en tjänsteman på Skatteverket säger att det kan vara så men att han vet alldeles för lite för att avgöra, om det är så. Vilket yttrande! Finansministern är inte mycket sämre men lite. Antingen har de rika bankkunderna, med eller utan bankens hjälp följt reglerna eller så har de inte gjort det. Om de inte gjort det, ska det förstås leda till rättsliga konsekvenser och de enskilda fallen ska finansministern förstås inte lägga sig i. Om de har det, följt reglerna alltså, kan finansministern, när man vet mer, börja tala om vilken skattemoral man kan kräva av aktiebolag, särskilt sådana som staten äger en stor del av. Det verkar som om ett digert utredningsarbete återstår, innan Magdalena Andersson kan, borde kunna, dra några politiska växlar på den här historien. Och skattedirektören som hade bråttom ut, hade nog tjänat på att ha lite mindre bråttom.

Inget av detta sagt för skydda rika knösar, som möjligen gjort sig skyldiga till skattebrott. Inte heller för att säga att skattemoralen bland besuttna borde vara bättre än vad den är - även om det borde vara det. Det får väl den kommande utredningen visa. Fast det är ju ingenting nytt i detta. Hemliga pengar i skatteparadis har funnits lika länge som skatterna. Vissa är räddare för att betala skatt än andra, särskilt de som tjänar mest. Vissa har tagit chansen att vidta rättelse och det är väl rätt tydligt vilken kategori medborgare det är fråga om. För egen del är jag nyfiken på, hur läckan från den panamanska (heter det så?) advokatbyrån kommit till. Visselblåsning? hackare? misstag? Finns det någon anställd på advokatbyrån som har Assange eller Snowden som idol? Nyhetsmedia blåser i alla fall upp nyheten, som om det vore... jag vet inte vad.

Ukrainas skuggekonomi – en del av parallellsamhället

Ekonomi- och handelsminister Abromavicius avhopp från den ukrainska regeringen har orsakat stor uppståndelse i de ukrainska medierna och på andra håll i världen (dock inte i Sverige där ingen tycks ha koll på vad som händer i Ukraina utan har fastnat i en Putin-fixering). Jag skrev om detta häromdagen och antydde då att detta mycket väl kunde få västvärldens politiker att tröttna på den nuvarande regeringen (och eventuellt på Ukraina över huvud taget). Något som vore fatalt för landets planer på att integreras med EU. Nio ambassadörer (bland andra den svenska) gick genast ut med en offentlig not där de uttryckte sitt förtroende för Abromavicius och sin oro över vad som pågår i regeringskorridorerna. De är inte ensamma. På den amerikanska tankesmedjans Atlantic Council hemsida bekräftar två ekonomer, som arbetat med Abromavicius föregångare Pavlo Sheremeta, att denne hoppade av sin post av samma skäl. Regeringen genomdriver, högst motvilligt, endast reformer som är uttryckligen nödvändiga för att få IMF-lån och annat stöd från Väst. Danske utrikesministern uttalade också nyligen sin oro för det ukrainska reformarbetet och alldeles nyligen kom också en tydlig signal från IMF att inga mer pengar kommer att flyta in förrän de fått garantier att reformarbetet kommer att fortsätta enligt deras krav och den ”politiska dimman” lättar, som det uttrycks till Reuters

Anklagelser om korruption mot inrikesminister Avakov och andra politiska nyckelpersoner lär dock dröja då riksåklagare Shokin verkar högst motvillig att driva rättsfall mot dessa. Påtryckningarna på Abromavicius från presidentens kansli visar också att oligarkväldet fortfarande är högst levande. De som håller i trådarna ser till att sätta de rätta marionetterna i andra änden.

Nu är det inte alldeles lätt att veta vem som har rätt och vem som far med osanning. I just det här fallet är jag dock böjd att lita mer på ekonomer och ett stort antal politiker utanför Ukraina än den ukrainska regering som nu är i stark gungning. Denna regerings reaktion har varit att smäda och smutskasta Abromavicius så mycket det går. Premiärminister Jatsenjuks första offentliga uttalande var att han avgick för att dölja sin inkompetens och på den vägen har det fortsatt i ukrainsk press. Det är mycket stora ord och grova anklagelser som far genom luften i den ukrainska politiken och alltför ofta handlar det om selektiv rättvisa eller rena smutskampanjer mot politiska motståndare. För de politiker som inte har rent mjöl i påsen utgör reformivrande ministrar just sådana. Enligt ekonomerna i ovan nämnda artikel har, förutom Sheremeta, även jordbruksminister Pavlenko, infrastrukturminister Pivovarsky (Pivovarsky meddelade dock 6/2 att han stannar tillsvidare men under vissa villkor) och hälsominister Kvitashvili alla pressats att avgå av det här skälet. Ryktet säger, enligt dessa ekonomer, att utbildningsminister Kvit lär bli nästa offer för den oheliga trojkan mellan korrupta byråkrater, politiker och oligarker som har styrt Ukraina sedan de första privatiseringarna efter självständigheten 1991. En ”reform” som genomfördes genom insider deals och vänskapsband inom makteliten. 

Hela den här historien visar hur som helst en liten isbit av det gigantiska isberg som den ukrainska skuggekonomin utgör. En av de mest läsvärda utländska Ukraina-skribenterna, Brian Bonner, skriver i Kyiv Posts kvartalsutgivna magasin ”Legal Quarterly” att denna kan utgöra så mycket som 40 % av BNP. Pengar som alltså aldrig strömmar genom det ukrainska skattesystemet och därmed går staten förbi. Men istället hamnar i, bland andra, statliga myndighetspersoners och ministrars fickor. Ett extremt hämmande fenomen för den ukrainska utvecklingen. Bonner framhåller tre viktiga punkter som det ukrainska skattesystemet visar om det ukrainska samhället. Dels att de flesta av de rikaste på alla möjliga sätt kan undvika att betala skatt och dels det korrupta skattesystemet (”bysantinska” med Bonners ord) som naturligtvis riggats från början för att möjliggöra den första punkten samt, dessutom, att Ukraina behandlar de fattigaste – pensionärer, offentliganställda från lärare till sophämtare samt studenter -  på ett skamligt sätt. Just det sistnämnda får Bonner att utbrista;

”It is hard to see a society advancing under such conditions”

Det är just detta som ligger bakom det stora missnöjet som kulminerade med Euromajdan. Jag vill hävda att Janukovytjs uteblivna underskrift på EU-avtalet endast utgjorde den droppe som fick bägaren att rinna över. Flinka politiker tog sedan över ”showen” och kan nu sko sig på systemet istället för Janukovytjs ”band”. Skillnaden efter Euromajdan är att den civila misstänksamheten mot politiker och missnöjet med oligarkväldet har utvecklat ett parallellsamhälle där NGOer och olika medborgarorganisationer utför uppgifter som myndigheter borde göra. Den ukrainska arméns inkompetens gav upphov till frivilligbataljoner, polisens korrumperade ovillighet att utföra sina plikter har gett medborgargarden, självförsvarsenheter och byråer för juridisk assistans, valmyndigheters blindhet för valfusk och manipulerande av valresultat har gett en uppsjö av valobservatörer (”monitors”), volontärorganisationer hjälper hemkommande soldater att få erforderliga ersättningar och sjukvård osv. Ukrainska regeringar idag är mer av en Potemkinkuliss för verksamhet som i första hand går ut på att berika sig och skaffa fördelar politiskt för att kunna stanna vid makten och därmed köttgrytorna.

Frågan är som sagt hur länge detta håller? När politiker i Väst och dess befolkningar (se Nederländernas folkomröstning om det ukrainska associationsavtalet med EU) börjar tröttna på att sponsra det ukrainska systemet och den egna befolkningen börjat upptäcka att de fått en ny uppsättning styrande i Janukovytj-stil kan det raskt gå utför med dem. Det illavarslande är att det finns beväpnade högerextrema nationalistgrupper såväl som pro-ryska i rörelse som har militär kapacitet att träda in i tomrummet.

Det vore om möjligt än mer illa för det ukrainska folk som jag ser varje dag försöka hanka sig fram för dagen. Den gamla gumman med krökt rygg som strävar över torget utanför mitt fönster med sin käpp varje dag, hennes jämnåriga som rotar i soporna eller stretar fram till gatumarknaderna med sina rutiga plastkassar innehållande några kilo rovor och potatisar att sälja för några ynka hrivna, eller de unga (ofta obegripligt entusiastiska) studenter och entreprenörer som engagerar sig i sitt lokala civilsamhälle och försöker utbilda sig och/eller driva rörelser för att få landet att utvecklas men som får magert tillbaka i jämförelse med de som istället ägnar sig åt brottslighet i oligarkernas nätverk. 
   
Det är de här ”vanliga”, strävsamma människorna och de allra fattigaste som jag lider med och som jag på alla sätt önskar ett bättre liv och en mer hoppingivande framtid. Ärligt talat vet jag dock inte vad som krävs för förändring av systemet. Här talas nu i ukrainsk press om att tillfälligt lämna över makten till en FN-styrd regering. För att komma förbi de gamla politikerna och deras entourage. Kanske en parallellregering? Det vore ju symptomatiskt för det ukrainska samhället av idag.