Det är ett märkligt fenomen att man har börja lägga ett ekonomiskt värde på ett liv. Om du betalar så får du åka med ambulansen. Du har en försäkring som täcker omkostnaderna. Precis på samma sätt som vårt ekonomiska system innehåller felaktigheter som gör att det inte strävar efter att vara hållbart så strävar det inte heller att vara ett bra system för mänsklig hållbarhet.
Vi försöker bygga ett samhälle där hållbarhet och funkar för oss människor. Vi måste kunna se hela bilden där stressen i en ökad tillväxt faktiskt kostar i hälsa. Det kostar för samhället i att vårda människor som mig.
Strokefallen har börjat enligt forskning gå ner i åldrarna och man vet att stress är en av riskfaktorerna för stroke. Vi måste förstå att driva på produktionshastigheten har ett pris. Ett strokefall kostar att vårda cirka 750 000 kronor varje år. Ungefär 15 000 människor varje år vårdas för stroke så det kommer att kosta samhället 11 250 000 000 dvs 11 miljarder om året, lågt räknat. Om vi bygger ett samhälle som istället ökar människors hållbarhet så kommer dessa siffror att minska.
Vi måste föra in i samhället en strävan mot ett hållbart samhälle där du som människa placeras före ekonomiska drivkrafter. Det är inte hållbart och ens mänskligt att låta någon vänta längre i ett väntrum eftersom han/hon har ingen försäkring som täcker kostnaderna. Samhället måste ställa krav på att människan och naturen ska vara hållbar.
Etikettarkiv: Sjukvård
Sjukvårdspolitiskt nätverk
Jag deltog i dag i ett möte hos Miljöpartiet i landstingshuset. Det kändes viktigt att dela med mig av mina sjukvårdserfarenheter och för att peka ut verksamma förslag så att vi i miljöpartiet kan komma med en verksam sjukvårdspolitik.
Nätverket verkar innehålla massor av kompetens från olika håll där jag är en viktig del med min erfarenhet från sjukvården i sig. Vi diskuterade olika saker inom sjukvård och jag fick möjlighet att prata om det som jag tycker är viktigt och vad som behöver förändras inom sjukvården.
Tanken är att vi ska utforma effektiva förslag som Miljöpartiet kan lägga fram. Jag hoppas att vi kan påverka de andra partierna så att vården förändras till det bättre.
Nätverket verkar innehålla massor av kompetens från olika håll där jag är en viktig del med min erfarenhet från sjukvården i sig. Vi diskuterade olika saker inom sjukvård och jag fick möjlighet att prata om det som jag tycker är viktigt och vad som behöver förändras inom sjukvården.
Tanken är att vi ska utforma effektiva förslag som Miljöpartiet kan lägga fram. Jag hoppas att vi kan påverka de andra partierna så att vården förändras till det bättre.
På väg hem
Jag tänkte döda litet tid genom att skriva ett inlägg på min mobil. Dagen har varit helt okej. Det känns som jag bidrar till elevernas lärande.
Diskussion om hjärnan och forskning om den med en vikarie var givande. Morgondagen ska jag infinna mig i förvaltningsrätten och vittna. Dessutom ska jag till ett nätverksmöte om sjukvården där jag kommer att träffa miljöpartiets ansvariga politiker. Jag hoppas att jag kan påverka.
Bloggers app till mobilen fungerar så mycket bättre än tidigare versioner. Med SwiftKey så blir det riktigt användbart.
I kölvattnet av Zarembas artiklar
På DN Debatt idag så kolliderar två motsatta aspekter och kommentarer till Maciej Zarembas mycket uppmärksammade artikelserie om vården och Den olönsamma patienten.
Den ena kommentaren kommer från Svenska Läkaresällskapet som under rubriken Läkekonst har ersatts av sjukvårdsproduktion bekräftar att "Zaremba beskriver vår verklighet". Bland annat säger man att "Läkarkåren har helt enkelt inte hunnit med i svängarna när sjukhus och landsting, ofta snabbt och efter ytlig analys av inhyrda konsulter, infört nya NPM-baserade modeller som sällan eller aldrig är evidensbaserade."
Främst det sistnämnda är värt att understryka, dvs att vården som i övrigt ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet, idag styrs av New Public Management (NPM), en styrnings- och finansieringsmodell lånad från tillverkningsindustrin. Och utan evidens för att den bidrar på ett positivt sätt till hälso- och sjukvården, eller för den delen hela den allmänna välfärden.
Om jag ska uttala något negativt om Läkaresällskapets inlägg så är det att man, föga förvånande, lägger allt fokus på läkaryrket och nämner knappt att hälso- och sjukvården faktiskt är beroende även av några andra legitimerade professioner...
Hela inlägget landar naturligtvis i att läkarna bör hitta tillbaka till att leda vården (sic!)
Ovanstående inlägg balanseras intressant nog på motstående sida av ett inlägg av Roger Molin, f.d. chef för sektionen för hälso- och sjukvårdsfrågor på Sveriges kommuner och landsting (SKL). Molin är kritisk till Zarembas sätt att på ett anekdotiskt sätt förmedla en nattsvart bild av svensk vård. Under artikelrubriken Färre vårdplatser är inte detsamma som sämre vård så bemöter Molin på ett skickligt och kunnigt sätt Zarembas negativa bild av hur NPM har format (missformat?) dagens sjukvård. Visst har Molin en poäng, eller kanske t o m flera, i sina bemötanden. Zaremba är ju förvisso journalist men också författare som vet hur man väver en sammansatt historia av samhällskritik på ett sätt som berör och väcker uppmärksamhet. Samtidigt är det sällan utan poänger även i Zarembas beskrivningar.
Värt att påtala i sammanhanget är också att Roger Molin numera är regeringens nationella vårdvalssamordnare och följaktligen har i uppdrag att sprida budskapet om vårdval (och NPM?) som välsignelse för vården.
Som sagt, två intressanta debattinlägg som bidrar till att nyansera bilden av den komplexa situation som svensk hälso- och sjukvård utvecklas mot - förmodligen både på gott och ont.
För egen del är jag rädd att NPM riskerar att leda oss i fel riktning, mot en allt mer fragmenterad, segregerad, kostsammare och generellt sett sämre välfärd. Vi ser mönstret tydligt i skolan, vi kan ana det i äldreomsorgen och kanske även i sjukvården. NPM har säkert bidragit med en del goda effektiviseringar, men som alltid så är det nog dags för pendeln att byta riktning snarast möjligt.
Den ena kommentaren kommer från Svenska Läkaresällskapet som under rubriken Läkekonst har ersatts av sjukvårdsproduktion bekräftar att "Zaremba beskriver vår verklighet". Bland annat säger man att "Läkarkåren har helt enkelt inte hunnit med i svängarna när sjukhus och landsting, ofta snabbt och efter ytlig analys av inhyrda konsulter, infört nya NPM-baserade modeller som sällan eller aldrig är evidensbaserade."
Främst det sistnämnda är värt att understryka, dvs att vården som i övrigt ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet, idag styrs av New Public Management (NPM), en styrnings- och finansieringsmodell lånad från tillverkningsindustrin. Och utan evidens för att den bidrar på ett positivt sätt till hälso- och sjukvården, eller för den delen hela den allmänna välfärden.
Om jag ska uttala något negativt om Läkaresällskapets inlägg så är det att man, föga förvånande, lägger allt fokus på läkaryrket och nämner knappt att hälso- och sjukvården faktiskt är beroende även av några andra legitimerade professioner...
Hela inlägget landar naturligtvis i att läkarna bör hitta tillbaka till att leda vården (sic!)
Ovanstående inlägg balanseras intressant nog på motstående sida av ett inlägg av Roger Molin, f.d. chef för sektionen för hälso- och sjukvårdsfrågor på Sveriges kommuner och landsting (SKL). Molin är kritisk till Zarembas sätt att på ett anekdotiskt sätt förmedla en nattsvart bild av svensk vård. Under artikelrubriken Färre vårdplatser är inte detsamma som sämre vård så bemöter Molin på ett skickligt och kunnigt sätt Zarembas negativa bild av hur NPM har format (missformat?) dagens sjukvård. Visst har Molin en poäng, eller kanske t o m flera, i sina bemötanden. Zaremba är ju förvisso journalist men också författare som vet hur man väver en sammansatt historia av samhällskritik på ett sätt som berör och väcker uppmärksamhet. Samtidigt är det sällan utan poänger även i Zarembas beskrivningar.
Värt att påtala i sammanhanget är också att Roger Molin numera är regeringens nationella vårdvalssamordnare och följaktligen har i uppdrag att sprida budskapet om vårdval (och NPM?) som välsignelse för vården.
Som sagt, två intressanta debattinlägg som bidrar till att nyansera bilden av den komplexa situation som svensk hälso- och sjukvård utvecklas mot - förmodligen både på gott och ont.
För egen del är jag rädd att NPM riskerar att leda oss i fel riktning, mot en allt mer fragmenterad, segregerad, kostsammare och generellt sett sämre välfärd. Vi ser mönstret tydligt i skolan, vi kan ana det i äldreomsorgen och kanske även i sjukvården. NPM har säkert bidragit med en del goda effektiviseringar, men som alltid så är det nog dags för pendeln att byta riktning snarast möjligt.
Tillsätt kriskommission för tryggare akutsjukvård!
Idag skriver Miljöpartiets Helene Öberg på DN Stockholmsdebatt om hur vi vill stärka den krisande akutsjukvården i Stockholm. Här är föreslagna punkter i korthet:
1. Tillsätt en kriskommission för att omgående öka antalet vårdplatser.
2. Nej till Alliansens besparingar på ca 700 miljoner kr årligen i sjukvården.
3. Ökat förbättringsarbete.
4. Höj gränsen för när sjukhusen inte längre får betalt för extra sjukvårdsvolymer utöver det som beställts (från dagens 104% till 108%).
5. Sluta ta ut straffavgifter från sjukhusen. MP vill istället avsätta pengar för att lösa de flaskhalsar som skapar väntetider för patienterna.
6. Vårdpersonalens lediga tid måste vara tid för återhämtning. Planeringen av vården måste ske med större framförhållning och med respekt för medarbetarnas rätt till fritid.
Miljöpartiet vill satsa på hälso- och sjukvården så att den bättre möter befolkningens behov av vård samtidigt som medarbetarna har en god arbetsmiljö!
Läs hela debattinlägget här:
Tillsätt kriskommission för tryggare akutsjukvård
1. Tillsätt en kriskommission för att omgående öka antalet vårdplatser.
2. Nej till Alliansens besparingar på ca 700 miljoner kr årligen i sjukvården.
3. Ökat förbättringsarbete.
4. Höj gränsen för när sjukhusen inte längre får betalt för extra sjukvårdsvolymer utöver det som beställts (från dagens 104% till 108%).
5. Sluta ta ut straffavgifter från sjukhusen. MP vill istället avsätta pengar för att lösa de flaskhalsar som skapar väntetider för patienterna.
6. Vårdpersonalens lediga tid måste vara tid för återhämtning. Planeringen av vården måste ske med större framförhållning och med respekt för medarbetarnas rätt till fritid.
Miljöpartiet vill satsa på hälso- och sjukvården så att den bättre möter befolkningens behov av vård samtidigt som medarbetarna har en god arbetsmiljö!
Läs hela debattinlägget här:
Tillsätt kriskommission för tryggare akutsjukvård
Zarembas obetalbara beskrivning av dagens vård
I Dagens Nyheter fortsätter den nitiske och sunt kritiske Maciej Zaremba sin granskning av dagens svenska hälso- och sjukvård när den drivs i enlighet med New Public Management. Jag har själv i ett flertal inlägg här på bloggen (bl a New Public Management - frälsningen för vården?) uttalat min tveksamhet till att sjukvården, eller för den delen välfärden generellt, ska drivas enligt "affärsmodellen".
Första delen av artikelserien hette Vad var det som dödade Herr B? Nytt avsnitt publicerades idag, men jag har inte hittat det i nätupplagan ännu. Zaremba beskriver på sitt karakäristiska sätt de absurda effekterna av hur ett ogenomträngligt system av ekonomismarta strategier och lika komplicerade som ständigt föränderliga prislistor tillåts styra vården i en riktning som tycks vara käpprätt åt...
Läs, skratta - och gråt.
Första delen av artikelserien hette Vad var det som dödade Herr B? Nytt avsnitt publicerades idag, men jag har inte hittat det i nätupplagan ännu. Zaremba beskriver på sitt karakäristiska sätt de absurda effekterna av hur ett ogenomträngligt system av ekonomismarta strategier och lika komplicerade som ständigt föränderliga prislistor tillåts styra vården i en riktning som tycks vara käpprätt åt...
Läs, skratta - och gråt.
Stockholmare eller inte
De politiska majoriteten i Gnesta vill inte låta invånarna folkomrösta om ett länsbyte. Vad som ligger bakom det beslutet framgår inte mer än att man är allmänt orolig för att beslut fattas för snabbt. En oro som kanske gäller i största allmänhet i vår lilla kommun. När makthavare vill undvika att fråga folket, vad folket vill, blir man alltid lite skeptisk. Men det går väl fler tåg. Man skulle t.ex. i samband med nästa års val kunna passa på att ställa frågan till gnestaborna. Det skulle inte kosta många tusenlappar extra. Då skulle också tillräcklig tid för utredning finnas. Men något säger mig att den politiska viljan är att undvika ett länsbyte.
Personligen tycker jag att det mesta talar för ett länsbyte. Det finns avgörande fördelar att vinna både inom kollektivtrafik och sjukvård. Den ökade skattekostnaden kommer att vägas upp av lägre kollektivtrafikkostnader, om det sköts på rätt sätt. Det finns väl några skäl emot också men det viktiga är att folket får chansen att säga sitt.
Trist historia
Vem som helst kan göra ett misstag. Även inom vården men där får misstagen ofta särskilt tråkiga konsekvenser. Läste just i DN om en man i Göteborg, som fick sin prostata bortopererad av misstag. En förväxling av vävnadsprover på ett laboratorium utvisade felaktigt att mannen hade cancer. Men det var någon annans prov och operationen var både onödig och orsakade allvarliga men. Vanliga följder av prostataoperationer är inkontinens och impotens. Hur kul är det på en skala...? Laboratoriet som sjabblat kommer att få betala men skadan är skedd. Hur mycket skadestånd bör en man få, om han måste välja mellan att gå i blöjor eller att kissa i byxorna resten av livet? Hur mycket borde det kosta att en man aldrig mer kan ligga med sin fru? Lidande går inte att mäta i pengar. Den utsatte mannen såg något positivt i att han inte hade haft och nu aldrig skulle kunna få cancer i prostatan. Vilken fördragsamhet! Själv tänker jag mig egocentriskt in i situationen och ryser med någon sorts åldersnoja och kvardröjande kastrationsskräck.
Papperstiger och tomt prat
Efter år av erfarenhet så vet jag att regeringen och de involverade arbetar med att istället för att VERKLIGEN göra något så använder de sig av tomt prat för folk i allmänhet. De kommer tyvärr att fortsätta sin arbetslinje där sjuka ska tvingas in och arbeta trots att läkare har om och om igen sagt att de är för sjuka.
Jag har en kronisk sjukdom och arbetare för att jag inte vill ligga samhället till last. Dessutom så lider jag av sviterna av stroke. Om folk är tillräckligt friska så kommer de att försöka arbeta utan tvång. Det som folk behöver är rehabilitering. Väldigt litet eller ingenting satsas på att försöka få folk på fötterna och istället vill man genom att säga stå upp och gå till den lame få folk friska som ett trollslag. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan må använda vilka metoder eller urval det vara vill de kommer i alla fall inte göra sjuka friska.
Fatta att det krävs hårt arbete att komma tillbaka efter en stroke eller man kanske inte kan arbeta eller bör arbeta med en cancer (ibland kan det vara bra dock). Vi måste börja behandla människor som människor inte som ett nummer i kön.
Jag har en kronisk sjukdom och arbetare för att jag inte vill ligga samhället till last. Dessutom så lider jag av sviterna av stroke. Om folk är tillräckligt friska så kommer de att försöka arbeta utan tvång. Det som folk behöver är rehabilitering. Väldigt litet eller ingenting satsas på att försöka få folk på fötterna och istället vill man genom att säga stå upp och gå till den lame få folk friska som ett trollslag. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan må använda vilka metoder eller urval det vara vill de kommer i alla fall inte göra sjuka friska.
Fatta att det krävs hårt arbete att komma tillbaka efter en stroke eller man kanske inte kan arbeta eller bör arbeta med en cancer (ibland kan det vara bra dock). Vi måste börja behandla människor som människor inte som ett nummer i kön.
Högteknologi
I höstas skulle vi på en röntgenundersökning på stora sjukhuset i Stockholm. Det var inte detsamma riktigt som förr i tiden. Den här bilden är inte från en scifi-film utan från KS i nutid. Det var inte bara "state of the art" teknologi. Det gick undan också. Ingen kö, ingen väntetid en undersökningstid som var en västanfläkt, trots att det var i storsta'n.
Jag säger bara – Roger Moore…
... sade Hasse Alfredsson, som alltid ville vara värst i en gammal och mycket rolig sketch. I hemkommunen har någon slagfärdig person hittat på en slogan. Stadens lugn och landets puls. Vad en kommun nu ska med en slogan till egentligen men i alla fall. När vi från lilla kranskommunen kommer in till storstaden, då är det verkligen inte stadens lugn som slår en. Det är det inte inom sjukvården heller.
En anhörig behövde genomgå en operation för att lägga något till rätta. En planerad men inte helt okomplicerad operation. Operationen är nu genomförd och det verkar som om det gått bra. Inga särskilda komplikationer har tillstött. Den närmare kontakten med storsjukhuset, KS i det här fallet, var intressant. Fantastiska resurser, professionell hantering i allt, kunnig och omsorgsfull personal, medicintekniska lösningar som får en att häpna. Att kunna få del av allt detta, när man behöver det, är något att skatta sig lycklig åt. I vårt fall träffade vi dagen före operationen i tur och ordning sjuksköterska, undersköterska, narkosläkare, sjuksköterska igen, läkare för “preopundersökning” och ytterligare ett gäng sköterskor och undersköterskor i olika skift – alla med sina uppgifter, sin information och alla med en stor portion känsla för vård och omsorg. Under operationsdagen var allt, ner i minsta detalj, förutbestämt och fungerade väloljat och rutinenligt. Ett avancerat läkarteam genomförde själva operationen och överlämnade till “postopavdelningen”, som överlämnade till den ständigt bemannade övervakningssalen på vårdavdelningen med skärmar, datorer, slangar och blänkande instrumentering, där redan sängarna är tekniska underverk. Allt detta måste fungera och fungera i sammanhanget. Alla måste veta, vad som ska göras.
Verksamheten vid ett storsjukhus är för en amatör oöverskådlig, ett enormt nätverk av sjukvårdspersonal, invällande massor av patienter och anhöriga, komplexa tekniska lösningar överallt, en otrolig logistik och trafik, för att inte nämna all administration. Pågående vård av alla upptänkliga slag överallt med alltifrån mottagningar till komplicerade jätteoperationer, ambulanser med tjutande sirener, helikoptrar som landar på taket med jämna mellanrum, parkeringsproblem, rullstolar och bårar. Och under tiden pågår i bakgrunden, just i fallet KS, ett nybygge i mångmiljardklassen för att få ordning på dagens virrvarr av vårdbyggnader. En verksamhet av helt annat slag men lika febril med gigantiska byggkranar och en ständig tung trafik med betong och byggmaterial. Tittar man sedan lite bort åt andra hållet, ser man de omfattande vägarbetena med nya Norrtull med tunnlar, broar och ständigt trafikkaos. Omtumlande och överväldigande intryck från storsta’n.
En anhörig behövde genomgå en operation för att lägga något till rätta. En planerad men inte helt okomplicerad operation. Operationen är nu genomförd och det verkar som om det gått bra. Inga särskilda komplikationer har tillstött. Den närmare kontakten med storsjukhuset, KS i det här fallet, var intressant. Fantastiska resurser, professionell hantering i allt, kunnig och omsorgsfull personal, medicintekniska lösningar som får en att häpna. Att kunna få del av allt detta, när man behöver det, är något att skatta sig lycklig åt. I vårt fall träffade vi dagen före operationen i tur och ordning sjuksköterska, undersköterska, narkosläkare, sjuksköterska igen, läkare för “preopundersökning” och ytterligare ett gäng sköterskor och undersköterskor i olika skift – alla med sina uppgifter, sin information och alla med en stor portion känsla för vård och omsorg. Under operationsdagen var allt, ner i minsta detalj, förutbestämt och fungerade väloljat och rutinenligt. Ett avancerat läkarteam genomförde själva operationen och överlämnade till “postopavdelningen”, som överlämnade till den ständigt bemannade övervakningssalen på vårdavdelningen med skärmar, datorer, slangar och blänkande instrumentering, där redan sängarna är tekniska underverk. Allt detta måste fungera och fungera i sammanhanget. Alla måste veta, vad som ska göras.
Verksamheten vid ett storsjukhus är för en amatör oöverskådlig, ett enormt nätverk av sjukvårdspersonal, invällande massor av patienter och anhöriga, komplexa tekniska lösningar överallt, en otrolig logistik och trafik, för att inte nämna all administration. Pågående vård av alla upptänkliga slag överallt med alltifrån mottagningar till komplicerade jätteoperationer, ambulanser med tjutande sirener, helikoptrar som landar på taket med jämna mellanrum, parkeringsproblem, rullstolar och bårar. Och under tiden pågår i bakgrunden, just i fallet KS, ett nybygge i mångmiljardklassen för att få ordning på dagens virrvarr av vårdbyggnader. En verksamhet av helt annat slag men lika febril med gigantiska byggkranar och en ständig tung trafik med betong och byggmaterial. Tittar man sedan lite bort åt andra hållet, ser man de omfattande vägarbetena med nya Norrtull med tunnlar, broar och ständigt trafikkaos. Omtumlande och överväldigande intryck från storsta’n.
Jämlikvård gör olika
Jämlik vård - innebär att anpassa bemötande, vård och behandling till de villkor som finns relaterat till
patienters personliga egenskaper och förutsättningar.
Att göra jämlikt innebär därför ofta att göra olika för att
tillgodose människors specifika behov och förutsättningar.
Rutiner viktigt
Jag vill med detta inlägg inte förespråka att man alltid ska ta flyg vart man än ska, men eftersom jag bor på en ö så händer det att jag behöver ta flyget, samtidigt tycker jag att flyget måste ta sina klimatkostnader vilket inte görs idag till fullo.
Nu till mitt inlägg. Jag har tidigare varit smått livrädd att flyga, men har gjort det ändå, för att uppleva saker. Nu under hösten har jag blivit mycket mer bekväm med att flyga.
Det beror på två saker; jag trodde att OM en av propellrarna skulle gå sönder skulle vi störta ögonblickligen, den myten slog Bertil Klintbom hål på, vilket kändes mycket skönt.
Den andra och mycket relevanta delen är flygets säkerhetstänkande. Nu menar jag inte alla säkerhetskontroller där de kontrollerar att man inte har en flaska vatten som rymmer mer än 100 mL utan det som jag går igång på är att all flygpersonal vet exakt vad som ska hända när och inget lämnas åt slumpen. Efter alla satt sig genomförs den trevliga genomgången av säkerheten ombord därefter startas motorerna och piloten plingar till en kort stund innan planet lyfter så att besättningen kan inta sina platser osv. Det tycker jag känns tryggt.
Detta säkerhetstänkande är mycket viktigt och något som möjliggör att det är en mycket låg andel olyckor inom flyget.
Det finns en sektor som verkligen skriker efter detta och det är hälso- och sjukvården. Idag är 10% av alla kostnader inom hälso- och sjukvård direkt relaterade till vårdskador under sjukhusvistelse. Tänk vad pengar vi kommer att spara när vi har kommit dit inom HSN på Gotland. Där har ett arbete intensifierats på Gotland har jag fått klart för mig, men det är lång väg tills vi har minskat denna kostnad. Mer rutiner inom Hälso- och sjukvården kommer att vara ett stort steg på vägen till en patientsäkrare vård!
Bli medlem och utforma framtiden – http://mp.se/blimedlem
Byt politik - inte klimat - http://mp.se/klimat
Miljöpartiet på Gotland - http://www.mp.se/gotland
Nu till mitt inlägg. Jag har tidigare varit smått livrädd att flyga, men har gjort det ändå, för att uppleva saker. Nu under hösten har jag blivit mycket mer bekväm med att flyga.
Det beror på två saker; jag trodde att OM en av propellrarna skulle gå sönder skulle vi störta ögonblickligen, den myten slog Bertil Klintbom hål på, vilket kändes mycket skönt.
Den andra och mycket relevanta delen är flygets säkerhetstänkande. Nu menar jag inte alla säkerhetskontroller där de kontrollerar att man inte har en flaska vatten som rymmer mer än 100 mL utan det som jag går igång på är att all flygpersonal vet exakt vad som ska hända när och inget lämnas åt slumpen. Efter alla satt sig genomförs den trevliga genomgången av säkerheten ombord därefter startas motorerna och piloten plingar till en kort stund innan planet lyfter så att besättningen kan inta sina platser osv. Det tycker jag känns tryggt.
Detta säkerhetstänkande är mycket viktigt och något som möjliggör att det är en mycket låg andel olyckor inom flyget.
Det finns en sektor som verkligen skriker efter detta och det är hälso- och sjukvården. Idag är 10% av alla kostnader inom hälso- och sjukvård direkt relaterade till vårdskador under sjukhusvistelse. Tänk vad pengar vi kommer att spara när vi har kommit dit inom HSN på Gotland. Där har ett arbete intensifierats på Gotland har jag fått klart för mig, men det är lång väg tills vi har minskat denna kostnad. Mer rutiner inom Hälso- och sjukvården kommer att vara ett stort steg på vägen till en patientsäkrare vård!
Bli medlem och utforma framtiden – http://mp.se/blimedlem
Byt politik - inte klimat - http://mp.se/klimat
Miljöpartiet på Gotland - http://www.mp.se/gotland
"Hjälpen" kostade henne livet?
I P4 rapporterades idag om hur ännu en person mycket tragiskt har omkommit i en arrestcell, ett fatalt misslyckande ifrån samhällets och polisens sida. Kvinnan, som hade omhändertagits enligt LOB, lagen om vård av berusade personer, hade druckit alkohol och tagit tabletter, och borde naturligtvis ha först till sjukhus. Av någon, för mig okänd, anledning, så fördes hon istället till polisstationen och förvarades i en LOB-cell. "LOBar" skall normalt så vitt jag vet kontrolleras var 15 minut för att säkerställa att deras tillstånd inte försämras och att de får vård om det skulle behövas, men uppenbarligen så gick något fel, och kvinnan avled mycket tragiskt. Som polis vet jag att det kan finnas mycket som inte framgår i media vad gäller varför det blev som det blev och varför kollegor agerade som de gjorde. Jag vill dock inte spekulera, utan kan bara konstatera att resultatet blev katastrofalt och att det finns mycket goda skäl att anta att allvarliga misstag har begåtts.
Själv kör jag alltid en LOB till sjukhus, om det går. Om personen i fråga är aggressiv och/eller bråkig så tas han helt enkelt inte emot av sjukvården (i Stockholm är det St:Göran BAS), utan måste förvaras i en arrestcell. Det är dock av naturliga skäl sällan ett problem med de mest påverkade, de som rör sig kring medvetslöshet. Däremot har jag i flera fall försökt att ge påverkade, smått aggressiva personer en chans på St:Göran, men tvingats åka tillbaka till polisstationen då de gjort sig omöjliga där. I min värld så hade det varit bättre om sjukvården tvingades att ta emot även aggressiva påverkade personer om det finns risk för deras hälsa, men nu finns den möjligheten enbart om kraven för tvångsomhändertagande enligt LPT, Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård, är uppfyllda. På så sätt skulle man också kunna ställa ett absolut krav på polisen att alla sådana LOBar skall köras till beroendeakut/tillnyktringsenhet.
LOB är en vårdlag. Förvisso används den av polisen även i ett förebyggande syfte för att förhindra brott och ordningsstörningar då berusning ofta leder till aggressivitet och våldsanvändning, men vad gäller de mest påverkade, de som redlösa eller avsvimmade, så är fokus med lagen helt och hållet att hjälpa personen i fråga och se till att denne tas hand om på bästa sätt. Att en person som omhändertas av polisen med syftet att ges hjälp sedan avlider instängd i en cell av något som hade gått att behandla är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Hjälpen blev då istället en direkt bidragande faktor till att hon omkom, eftersom möjligheten att någon annan såg till att hon fick sjukhusvård helt förhindrades av inspärrningen. Det får bara inte ske! Man får hoppas att tragedin leder till bättre rutiner hos polisen och bättre samverkan med sjukvården, så att det aldrig behöver hända igen!
Själv kör jag alltid en LOB till sjukhus, om det går. Om personen i fråga är aggressiv och/eller bråkig så tas han helt enkelt inte emot av sjukvården (i Stockholm är det St:Göran BAS), utan måste förvaras i en arrestcell. Det är dock av naturliga skäl sällan ett problem med de mest påverkade, de som rör sig kring medvetslöshet. Däremot har jag i flera fall försökt att ge påverkade, smått aggressiva personer en chans på St:Göran, men tvingats åka tillbaka till polisstationen då de gjort sig omöjliga där. I min värld så hade det varit bättre om sjukvården tvingades att ta emot även aggressiva påverkade personer om det finns risk för deras hälsa, men nu finns den möjligheten enbart om kraven för tvångsomhändertagande enligt LPT, Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård, är uppfyllda. På så sätt skulle man också kunna ställa ett absolut krav på polisen att alla sådana LOBar skall köras till beroendeakut/tillnyktringsenhet.
LOB är en vårdlag. Förvisso används den av polisen även i ett förebyggande syfte för att förhindra brott och ordningsstörningar då berusning ofta leder till aggressivitet och våldsanvändning, men vad gäller de mest påverkade, de som redlösa eller avsvimmade, så är fokus med lagen helt och hållet att hjälpa personen i fråga och se till att denne tas hand om på bästa sätt. Att en person som omhändertas av polisen med syftet att ges hjälp sedan avlider instängd i en cell av något som hade gått att behandla är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Hjälpen blev då istället en direkt bidragande faktor till att hon omkom, eftersom möjligheten att någon annan såg till att hon fick sjukhusvård helt förhindrades av inspärrningen. Det får bara inte ske! Man får hoppas att tragedin leder till bättre rutiner hos polisen och bättre samverkan med sjukvården, så att det aldrig behöver hända igen!
Debatt och motion om värdet av fortsatt konkurrens i vården
Imorgon är det landstingsfullmäktige och tillsammans med en grupp partikollegor lägger jag en motion med rubriken Tryck på paus-knappen! Det är dags att utvärdera konkurrensutsättningen i vården.Eftersom vi tycker denna fråga är mycket viktig så har vi också skrivit ett debattinlägg på samma tema. Enligt uppgift så kommer inlägget publiceras imorgon på SvD Brännpunkt. Mer information om detta kommer naturligtvis under morgondagen.
Inte riktigt friskt
Ja, ja det är klart att jag också tycker att det är hemskt att en person i Frankrike dödat sju människor. Men jag måste medge att jag blir lite trött på alla media som är fullproppade med onödig information om saken. Jag känner inte det rätta engagemanget, när det gäller gärningsmannens arbetsförhållanden och hans inre liv och jag tycker inte att det spelar någon roll, varför polisen väntade si och så länge med att gå in. En slutsats är att det är för lätt att få tag på farliga vapen i massor men det sägs inte så mycket om.
___________
Apropå tokstollar har jag noterat att psykiska sjukdomar byter namn allteftersom. Samma symptom som tidigare hette något annat, kallas kanske idag bipolaritet, posttraumatisk stress, schizoaffektiv sjukdom eller CFS (chronic fatigue syndrom). Det är förstås inget att raljera om men jag undrar, om det inte är ett tecken på det allmänna osäkerheten som råder även bland fackfolk inom psykiatri och psykologi.
___________
Apropå tokstollar har jag noterat att psykiska sjukdomar byter namn allteftersom. Samma symptom som tidigare hette något annat, kallas kanske idag bipolaritet, posttraumatisk stress, schizoaffektiv sjukdom eller CFS (chronic fatigue syndrom). Det är förstås inget att raljera om men jag undrar, om det inte är ett tecken på det allmänna osäkerheten som råder även bland fackfolk inom psykiatri och psykologi.
Kliniska prövningar i Sverige eller i Indien – Spelar det roll?
I landstingets forskningsberedning återkommer vi regelbundet till problemet att antalet kliniska prövningar av nya läkemedel och behandlingsmetoder minskar successivt. Detta är inte ett regionalt problem utan ett nationellt. I tidningen Biotech Sweden nr 2-2012 beskrivs i senaste numret hur Pfizers svenska gren tycks gå mot trenden (artikeln tycks inte finnas på nätet ännu).
Genom en medveten strategi så fick man moderbolaget att lägga fler kliniska prövningar i Sverige. Strategin gick ut på att åtgärda ett par svagheter:
1. Sverige fanns knappt på kartan när den globala delen av företaget skulle förlägga prövningar. Lösningen var att skapa bättre kontakter med de centrala nyckelpersoner som fördelar prövningar och etablera tydliga kontaktpersoner i Sverige. På så sätt blev det lättare att förstå de krav och önskemål som ligger till grund för val av prövningsland.
2. Tiden för att komma igång med en prövning var alldeles för lång i Sverige, flera månader. Lösningen blev att gå från en enda prövningsledare till att fördela ansvaret på flera personer som parallellt kunde jobba med specifika delar i processen. Detta bidrog bl a till att ansökningsskrivandet snabbades upp. Parallellt med detta jobbar en särskild grupp med att hitta lämpliga prövare i sjukvården. Den genomsnittliga uppstartfasen har minskat från 148 dagar till 80 dagar och kontakten med prövare har blivit både enklare och mer personlig.
Nu är det inte säkert att ovanstående strategi är lika bra för alla läkemedelsföretag. och det finns naturligtvis andra hämmande faktorer också. Men det är ändå en liten ljusglimt i den annars närmast nattsvarta bild som brukar beskrivas.
När jag (förgäves) letade efter ovanstående artikel på internet så snubblade jag istället över en intressant C-uppsats från Luleå Tekniska Universitet:
Lokalisering av kliniska prövningar. Faktorer som driver etableringar i Indien och Kina
Uppsatsen är från 2007 men känns fullt aktuell även idag, inte minst med tanke på de långa ledtider det ändå rör sig om när ett nytt läkemedel utvecklas till färdig produkt.
I uppsatsen beskrivs bl a faktorer som talar för respektive emot lokalisering av kliniska prövningar i Sverige.
Faktorer för är t ex att det svenska Läkemedelsverket har gott internationellt renommé vilket kan underlätta senare godkännanden av ett läkemedel i andra länder. Sverige har även ett gott rykte och en lång tradition av prövningar vilket i kombination med ett välutvecklat hälso- och sjukvårdssystem normalt sett ger goda förutsättningar. Sverige förknippas med hög etik och att det är lätt att kontrollera kliniska prövningar. Något som jag tycker man missat lite i uppsatsen är folkbokföring och kvalitetsregister, kanske i kombination med biobanksystem som kan ge närmast unika möjligheter till långsiktiga studier, framåt såväl som retrospektivt.
Faktorer mot prövningar i Sverige är naturligtvis kostnader. Det är dyrt med prövningar i Sverige. Dessutom är det svårt att rekrytera patienter, bl a på grund av att de inte är beroende av att delta i prövningar för att få sjukvård.
"En starkt bidragande orsak till svårigheterna att rekrytera patienter är resursbristerna i det svenska sjukvårdssystemet som har lett till att läkarna knappt har tid att utföra sitt vanliga jobb."
Tidsbristen innebär att läkare inte kan fullfölja sina åtaganden i prövningar trots att läkemedelsföretaget står för kostnaderna. Tidsbristen gör också att det tar längre tid för läkemedelsföretaget att hitta motiverade läkare som kan delta i studien.
Detta är baksidan av medaljen när det gäller den långt drivna effektiviteten vi har inom sjukvården idag.
Som jag brukar uttrycka det: Det finns ingen luft i systemet idag! Därigenom riskerar både forskning, utveckling och utbildning (FoUU) att halka efter på ett oroväckande sätt vilket i förlängningen försämrar hälso- och sjukvården.
I uppsatsen beskrivs även faktorer för och emot prövningar i Indien och Kina. Som avslutning i detta blogginlägg kan jag ju ställa den närmast retoriska frågan om det ur ett globalt perspektiv är ett självändamål att kliniska prövningar görs i Sverige?
Information om hur kliniska prövningar går till hittas hos Läkemedelsverket och hos Läkemedelsindustriföreningen LIF.
Genom en medveten strategi så fick man moderbolaget att lägga fler kliniska prövningar i Sverige. Strategin gick ut på att åtgärda ett par svagheter:
1. Sverige fanns knappt på kartan när den globala delen av företaget skulle förlägga prövningar. Lösningen var att skapa bättre kontakter med de centrala nyckelpersoner som fördelar prövningar och etablera tydliga kontaktpersoner i Sverige. På så sätt blev det lättare att förstå de krav och önskemål som ligger till grund för val av prövningsland.
2. Tiden för att komma igång med en prövning var alldeles för lång i Sverige, flera månader. Lösningen blev att gå från en enda prövningsledare till att fördela ansvaret på flera personer som parallellt kunde jobba med specifika delar i processen. Detta bidrog bl a till att ansökningsskrivandet snabbades upp. Parallellt med detta jobbar en särskild grupp med att hitta lämpliga prövare i sjukvården. Den genomsnittliga uppstartfasen har minskat från 148 dagar till 80 dagar och kontakten med prövare har blivit både enklare och mer personlig.
Nu är det inte säkert att ovanstående strategi är lika bra för alla läkemedelsföretag. och det finns naturligtvis andra hämmande faktorer också. Men det är ändå en liten ljusglimt i den annars närmast nattsvarta bild som brukar beskrivas.
När jag (förgäves) letade efter ovanstående artikel på internet så snubblade jag istället över en intressant C-uppsats från Luleå Tekniska Universitet:
Lokalisering av kliniska prövningar. Faktorer som driver etableringar i Indien och Kina
Uppsatsen är från 2007 men känns fullt aktuell även idag, inte minst med tanke på de långa ledtider det ändå rör sig om när ett nytt läkemedel utvecklas till färdig produkt.
I uppsatsen beskrivs bl a faktorer som talar för respektive emot lokalisering av kliniska prövningar i Sverige.
Faktorer för är t ex att det svenska Läkemedelsverket har gott internationellt renommé vilket kan underlätta senare godkännanden av ett läkemedel i andra länder. Sverige har även ett gott rykte och en lång tradition av prövningar vilket i kombination med ett välutvecklat hälso- och sjukvårdssystem normalt sett ger goda förutsättningar. Sverige förknippas med hög etik och att det är lätt att kontrollera kliniska prövningar. Något som jag tycker man missat lite i uppsatsen är folkbokföring och kvalitetsregister, kanske i kombination med biobanksystem som kan ge närmast unika möjligheter till långsiktiga studier, framåt såväl som retrospektivt.
Faktorer mot prövningar i Sverige är naturligtvis kostnader. Det är dyrt med prövningar i Sverige. Dessutom är det svårt att rekrytera patienter, bl a på grund av att de inte är beroende av att delta i prövningar för att få sjukvård.
"En starkt bidragande orsak till svårigheterna att rekrytera patienter är resursbristerna i det svenska sjukvårdssystemet som har lett till att läkarna knappt har tid att utföra sitt vanliga jobb."
Tidsbristen innebär att läkare inte kan fullfölja sina åtaganden i prövningar trots att läkemedelsföretaget står för kostnaderna. Tidsbristen gör också att det tar längre tid för läkemedelsföretaget att hitta motiverade läkare som kan delta i studien.
Detta är baksidan av medaljen när det gäller den långt drivna effektiviteten vi har inom sjukvården idag.
Som jag brukar uttrycka det: Det finns ingen luft i systemet idag! Därigenom riskerar både forskning, utveckling och utbildning (FoUU) att halka efter på ett oroväckande sätt vilket i förlängningen försämrar hälso- och sjukvården.
I uppsatsen beskrivs även faktorer för och emot prövningar i Indien och Kina. Som avslutning i detta blogginlägg kan jag ju ställa den närmast retoriska frågan om det ur ett globalt perspektiv är ett självändamål att kliniska prövningar görs i Sverige?
Information om hur kliniska prövningar går till hittas hos Läkemedelsverket och hos Läkemedelsindustriföreningen LIF.
Sjukvårdsprioriteringar
KD har efter betänketid i åratal kommit fram till att man håller med övriga politiska partier om att det inte ska vara ett lagkrav att man är steriliserad för att får byta kön. Partiet påstår att tidsutdräkten beror på att man inom KD är särskilt noga i alla frågor som rör barn. Det skulle ge större trovärdighet att säga som det är att en stor del av de som röstar på KD är kvar i gamla könsvärderingar. Risken att sådana röster tillfaller M eller F, verkar uppenbar, om KD överger dessa gamla värderingar. Och KD har ju inte råd att förlora så många röster.
Bortsett från det vanliga röstfisket, vilket ju ändå är politiska partiers uppgift, leder frågan mina tankar till en annan och känsligare fråga. Vad är offentlig sjukvård och vilken offentlig sjukvård ska vi prioritera? Den frågan är kinkig. Och stor. Det finns inget absolut tal för, hur mycket pengar eller hur stor andel av de offentliga resurserna som ska användas till sjukvård. I princip kan den kosta hur mycket som helst. Det gäller i stället att prioritera inom de ramar som vid varje tid bedöms rimliga. Inom sjukvården måste ständigt mer eller mindre omöjliga prioriteringar, inte sällan existentiella, göras.
De flesta av oss har en uppfattning om vad offentlig sjukvård är eller inte är. Vi tycker t.ex. att skönhetsoperationer oftast faller utanför begreppet utom om det finns rent medicinska skäl eller, i undantagsfall, starka psykologiska skäl. Ingrepp för könsbyte anser vi omfattas av den offentliga vården. Att säga att landstingens sjukvårdsresurser inte ska användas för sådana operationer är idag lite som att svära i kyrkan men jag gissar att uppfattningen inte är alldeles ovanlig. Att använda resurserna till papperslösa är något som många tycker är tokigt. Varför vet jag inte riktigt. Människor som ändå vistas här och som vi alltså inte lyckats kasta ut ännu, för att spetsa till det, ska väl ändå ha rätt till samma sjukvård som vi andra. Motsatsen är inhuman och höjden av oginhet. Sverige får dessutom internationell kritik för sin hållning i den frågan. Organtransplantationer tycker vi är bra men utbudet på organ är mindre än efterfrågan och valet av vem som ska få vilket organ är känsligt och något vi inte så ofta talar öppet om. Trist att hamna längre bak i den kön än vad man tycker att man förtjänar. Vårdköerna kan man diskutera länge och göra poänger av att satsa miljarder på att korta, när det gäller viss vård eller inte, när det gäller annan. Vårdköer går bra att göra politik av. Hjärndöd är ett begrepp som vi accepterar för att inte vårda människor som uppenbarligen inte behöver vård längre. Massvaccinationer med biverkningar som läkemedelsföretag friskriver sig från ansvar för är en intressant frågeställning. O.s.v. O.s.v
Oj, oj, det finns mycket att skriva om här och och då har jag ändå inte snuddat vid privata vårdbolag. Just nu vet jag inte hur jag ska trassla mig ur resonemanget jag gett mig in på så här på lördagmorgonen. Jag vill ut och åka skidor med hundarna, d.v.s. jag åker, de springer. Jag får väl säga att jag återkommer i frågan. Kanske.
Bortsett från det vanliga röstfisket, vilket ju ändå är politiska partiers uppgift, leder frågan mina tankar till en annan och känsligare fråga. Vad är offentlig sjukvård och vilken offentlig sjukvård ska vi prioritera? Den frågan är kinkig. Och stor. Det finns inget absolut tal för, hur mycket pengar eller hur stor andel av de offentliga resurserna som ska användas till sjukvård. I princip kan den kosta hur mycket som helst. Det gäller i stället att prioritera inom de ramar som vid varje tid bedöms rimliga. Inom sjukvården måste ständigt mer eller mindre omöjliga prioriteringar, inte sällan existentiella, göras.
De flesta av oss har en uppfattning om vad offentlig sjukvård är eller inte är. Vi tycker t.ex. att skönhetsoperationer oftast faller utanför begreppet utom om det finns rent medicinska skäl eller, i undantagsfall, starka psykologiska skäl. Ingrepp för könsbyte anser vi omfattas av den offentliga vården. Att säga att landstingens sjukvårdsresurser inte ska användas för sådana operationer är idag lite som att svära i kyrkan men jag gissar att uppfattningen inte är alldeles ovanlig. Att använda resurserna till papperslösa är något som många tycker är tokigt. Varför vet jag inte riktigt. Människor som ändå vistas här och som vi alltså inte lyckats kasta ut ännu, för att spetsa till det, ska väl ändå ha rätt till samma sjukvård som vi andra. Motsatsen är inhuman och höjden av oginhet. Sverige får dessutom internationell kritik för sin hållning i den frågan. Organtransplantationer tycker vi är bra men utbudet på organ är mindre än efterfrågan och valet av vem som ska få vilket organ är känsligt och något vi inte så ofta talar öppet om. Trist att hamna längre bak i den kön än vad man tycker att man förtjänar. Vårdköerna kan man diskutera länge och göra poänger av att satsa miljarder på att korta, när det gäller viss vård eller inte, när det gäller annan. Vårdköer går bra att göra politik av. Hjärndöd är ett begrepp som vi accepterar för att inte vårda människor som uppenbarligen inte behöver vård längre. Massvaccinationer med biverkningar som läkemedelsföretag friskriver sig från ansvar för är en intressant frågeställning. O.s.v. O.s.v
Oj, oj, det finns mycket att skriva om här och och då har jag ändå inte snuddat vid privata vårdbolag. Just nu vet jag inte hur jag ska trassla mig ur resonemanget jag gett mig in på så här på lördagmorgonen. Jag vill ut och åka skidor med hundarna, d.v.s. jag åker, de springer. Jag får väl säga att jag återkommer i frågan. Kanske.
Inte helt oväntat …
DN skriver ”Bra bemötande botar bäst”
Cirka hälften av de klagomål på vården som kommer in till Socialstyrelsen handlar om kommunikationsbrister mellan vårdpersonal och den sjuke. Nu visar en ny studie att läkarens bemötande har stor betydelse för hur snart sjukskrivna känner att de kan börja jobba igen.
Verkar logiskt. Bemötande är inte bara en fråga om etikett utan nu visar studien att det har betydelse för patientens upplevelse av tillfrisknande. Det är viktigt att patienten känner sig delaktig och att man blir tagen på allvar.
Än i dag lever en gammal myt inom sjukvården om att de otrevliga, arroganta läkarna också är de skickligaste. Och att de vänliga inte är lika duktiga.
Det känns rätt så självklart att mötet mellan vårdpersonal och patient är viktigt. All information om hur det står till med patienten kan inte fås av provsvar. Det måste då vara viktigt med kontinuitet.
– Det är först när man är trygg i sin kompetens som man kan se andra människor. Det finns allt att vinna på att möta patienten empatiskt.
Det är lovande att det finns en särskild samtalsmetodik, patientcentrering, där vårdpersonalen tränas i att ställa öppna frågor och lyssna på patientens egna föreställningar, förväntningar och farhågor.
På läkarutbildningen vid Karolinska institutet examineras nästa termin den första kullen som fått lära sig detta förhållningssätt.
Det låter jätte bra.
– Man utgår från att patienten har en unik kunskap om sina egna problem. Det är också viktigt att läkaren lyssnar med ett genuint intresse, och att man pratar på en jämbördig och medmänsklig nivå med varandra. Då vågar patienten berätta, säger Maria Wolf, specialist i allmänmedicin på Salems vårdcentral som utbildar i metodiken.
Känns också självklart!
Det är lite skrämmande att uppemot hälften av alla anmälningar som kommer in från privatpersoner handlar om brister i kommunikationen mellan vårdpersonalen och den sjuke. Men det borde kunna avhjälpas relativt enkelt.
I dagens samhälle pratas det mycket om kommunikation. Kommuninikation är mer en fråga om kvantitet än kvalité. Detta gäller inte bara inom sjukvården utan det gäller även inom politiken. Så det får jag väl tänka på lite extra …
Skillnad på folk och folk
För en tid sedan fick man av Aktuellt veta att sjuksköterskor som kommenderats att arbeta på på något sjukhus - i Östergötland tror jag - på julaftonsnatten fick ett lönetillägg på 440 kr, vilket kan tyckas som en ringa ersättning för att offra vår största högtid. Det räcker inte ens till att betala för felparkeringen, som någon av dem kanske gjorde sig skyldig till för att komma till arbetet. Å andra sidan inkallades även en läkare till samma sjukhus. Ersättningen för hans jobb under samma tid var 36 000 kr eller om det var 32 000. Marknadskrafter, säger man väl som förklaring. Hallå! För min del klagar jag inte på läkaren som tar emot den begärda ersättningen utan på att han faktiskt får den, när hans arbetskamrater får en bråkdel. Jag är nyfiken på, om egentligen någon försvarar detta.
_____________
Förresten var vi på bio i Nyköping igår. Det blir inte så ofta nu för tiden tyvärr, när man bor långt ut på landet. Jag gillar att gå på bio. Gjorde det mycket förr, då jag bodde i storsta´n. Vi var på Nyköpings nya, stora Biostaden med över 500 platser, varav nästan hälften i den största salongen, där vi satt. Härliga fåtöljer och jättelik duk. Filmen var en ny men ändå bedagad action med vackra stockholmsbilder som i stort sett enda förlåtande drag men det var kul ändå. Det var massor av folk, fullsatt tror jag. När jag först hörde talas om projektet, hade jag svårt att tro på det över huvud taget, än mindre på att det skulle fungera. En jättelik, ny bio utanför centrum i en liten stad med knappt 30 000 invånare i en kommun med kanske 50 000 och där sedan länge en ensam liten biograf fört en tynande tillvaro på Storgatan. Det verkar som om jag hade alldeles fel. Hoppas det. Noterade förresten att godisåtgången var enorm, liksom popcornförpackningarna. Folk gick in med fickorna fulla och popcornhinkar stora som våra stallhinkar.
_____________
Förresten var vi på bio i Nyköping igår. Det blir inte så ofta nu för tiden tyvärr, när man bor långt ut på landet. Jag gillar att gå på bio. Gjorde det mycket förr, då jag bodde i storsta´n. Vi var på Nyköpings nya, stora Biostaden med över 500 platser, varav nästan hälften i den största salongen, där vi satt. Härliga fåtöljer och jättelik duk. Filmen var en ny men ändå bedagad action med vackra stockholmsbilder som i stort sett enda förlåtande drag men det var kul ändå. Det var massor av folk, fullsatt tror jag. När jag först hörde talas om projektet, hade jag svårt att tro på det över huvud taget, än mindre på att det skulle fungera. En jättelik, ny bio utanför centrum i en liten stad med knappt 30 000 invånare i en kommun med kanske 50 000 och där sedan länge en ensam liten biograf fört en tynande tillvaro på Storgatan. Det verkar som om jag hade alldeles fel. Hoppas det. Noterade förresten att godisåtgången var enorm, liksom popcornförpackningarna. Folk gick in med fickorna fulla och popcornhinkar stora som våra stallhinkar.