Mitt liv som förlossningsskadad

Foto: Privat

Jag heter Hanna Öhman och jag är förlossningsskadad. För drygt fem år sedan födde jag vår dotter och sedan den dagen i november 2011 har jag genomgått 25 operationer och är stomiopererad till följd av skadorna jag fick i förlossningssängen. Idag kämpar jag för alla födande kvinnor i Sverige, jag är en av initiativtagarna till nätverket Våga Vägra Förlossningsskador och driver en av Norrbottens största bloggar som handlar om just det – Mitt liv som förlossningsskadad. Jag kommer dagligen i kontakt med förlossningsskadade kvinnor. Kvinnor som, likt mig, har problem med underlivet och sjukdomar de fått till följd av förlossning. I en sluten grupp på Facebook finns vi, en grupp där vi kan stötta varandra, peppa och framförallt hitta likasinnade att lufta våra tankar och känslor med. Något som ofta slår mig när jag har kontakt med andra förlossningsskadade kvinnor är att vi har så mycket gemensamt trots att våra skador inte alls behöver vara av samma art. Jag säger inte att det gäller alla men många av kvinnorna jag har träffat och pratat med beskriver känslor som jag själv haft och gått igenom. 

För att använda mig själv som exempel så har jag alltid haft höga krav på mig själv, detta är något som jag jobbat otroligt mycket med i vuxen ålder. Tar jag mig an något nytt så går jag in med själ och hjärta för att göra ett så bra resultat som möjligt. Höga prestationskrav betyder ibland även prestationsångest och när jag förstod hur illa skadad jag faktiskt blev under min förlossning kände jag först skam. Jag hade misslyckats med något som jag trodde att kvinnokroppen kunde klara av "på egen hand", något som alla andra kvinnor lyckades med: Jag kunde inte föda barn ordentligt. Den här skammen jag kände gjorde att jag slingrade mig lite när jag fick frågan hur förlossningen gått. Jag skämdes för att berätta sanningen eftersom jag trodde att jag hade ”presterat dåligt" och att jag på något sätt svikit både mig själv men även min kropp. Jag hade sådan fruktansvärd ångest för att jag hade misslyckats med denna grundläggande uppgift som alla världens kvinnor klarade av - utom jag. Varför kunde inte jag fixa en förlossning utan att förstöra mitt underliv? Vad hade jag gjort för fel? Varför varför varför? När det en tid senare upptäcktes att min tarm och slemhinna inte hade läkt ihop kom nästa bakslag. Ännu en gång hade jag misslyckats med något som, i mina ögon, alla andra kvinnor klarade av: Att läka ihop efter förlossningen. Det tog mig ett bra tag att förstå och acceptera. 

Jag har gått igenom alla möjliga faser rent psykiskt och idag vet jag att jag aldrig haft något att skämmas över. Ångesten är sedan länge borta och idag finner jag tröst i att jag faktiskt kan hjälpa andra kvinnor och vara en stöttepelare för den som behöver mig. Samtidigt är jag medveten om att alla de här känslomässiga stegen jag gått igenom (rädsla, skam, skuld, förnekelse, ilska, ångest, nedstämdhet, sorg m.m) är helt normala och genom alla möten och mail-konversationer jag har med andra förlossningsskadade kvinnor så tror jag att det här är steg som många av oss går igenom. Jag känner igen mig så mycket i resonemang om hur man mår och hur skadan påverkar livet/familjelivet. Jag vet, jag har själv varit där. 

Idag, drygt fem år efter min skada, har jag kommit långt psykiskt. Trots de problem som varit (blodförgiftning, infektioner och operationer som avlöst varandra) mår jag idag väldigt bra och jag vet att jag som människa utvecklats otroligt mycket "tack vare" allt jag tvingats gå igenom. Jag är så mycket starkare nu. Vägen till välmående har inte varit spikrak och jag har då och då känt en enorm avundsjuka gentemot kvinnor som ”lyckats” så mycket bättre än mig med att föda barn. Denna avundsjuka grundar sig garanterat i mina egna prestationskrav. Idag blir jag istället lycklig och varm i hjärtat för de kvinnor som klarar sig bra i förlossningsrummet. Alla är inte lika lyckligt lottade och den skadade kvinnan har inte bara ett trasigt underliv (eller andra skador som till exempel delade magmuskler) att bearbeta, hon har även en stor psykisk resa framför sig och ett samliv med sin andra hälft som påverkas i allra högsta grad. 

Den förlossningsskadade kvinnan tvingas gå igenom saker både på egen hand och tillsammans med vänner/familj/partner som inte går att förstå om man inte varit där själv. Förlossningsvården måste utvecklas och eftervården måste bli bättre. Alla kvinnor har rätt till en trygg och säker förlossning och tillsammans kan vi göra skillnad. 

Du kan läsa Hannas blogg här

När psykisk sjukdom blir ett skällsord tiger de som mår dåligt

”Han måste vara psykiskt sjuk som gör en sådan sak”, läste jag i ett kommentarsfält. Att de som röstar på Sverigedemokraterna och Donald Trump är psykiskt sjuka har jag också hört flertalet gånger. Brott förklaras med psykisk ohälsa och åsikter en inte gillar förklaras också med psykisk ohälsa. Men det är viktigt att veta att vara psykiskt sjuk inte leder till att en begår brott. Rent statistiskt så är det mycket vanligare att psykiskt sjuka människor blir offer snarare än att de är förövare. 

Det är bekvämt att få distansera sig själv från hemska dåd genom att kalla mördare för psykiskt sjuka, men allt en gör då är att bidra till den stigma som psykiskt sjuka människor konstant belastas med av samhället. De blir offer i ett samhälle som hellre ifrågasätter, nonchalerar och tystar ner. Istället för att ifrågasätta så är det viktigt att tro på den som är sjuk. Vare sig en förstår eller inte. Vare sig en tror att en skulle klara av att jobba i samma situation eller inte. Alla har olika förutsättningar och att konstant bli misstrodd kan inte vara lätt. 

När jag själv mådde dåligt så fick jag höra ”Hur kan du må dåligt? Du har ju jobb” som om jobb är en slags universallösning. Men vi har ju skapat ett samhälle där jobb är lösningen på allt och där psykiskt sjuka blir till en skämtsam bild på Facebook att skratta åt och kanske till och med dela. Då är det inte så konstigt att de som mår dåligt hellre tiger, när psykisk sjukdom blir ett skällsord, precis lika opassande som att CP blev ett.

Gnäll


Nyheter om problem inom sjukvården och polisen duggar tätt i dessa dagar. I båda fallen skylls ineffektivitet och brister på uppsägningar och personalbrist i största allmänhet. Polisen försöker lösa sina problem med en omorganisation, vilket inte kommer att räcka. Inom sjukvården bygger man nya svindyra hus, vilket inte heller är den rätta medicinen, om uttrycket tillåts för just den verksamheten. I båda fallen verkar byråkratiska överbyggnader dra stora resurser och personal nära vanligt folk vara den största bristvaran. De ständiga klagomålen är lite svårare att förstå, när det gäller sjukvården än när det gäller polisen.

Inom polisen sjunker effektiviteten stadigt. En absurt liten del av alla brott klaras upp. Polispersonal lyser med sin frånvaro ute i samhället. Inom vården hävdar en m-politiker i Stockholm bestämt att det blir bättre, när man sparat in ett par miljarder på administration, vilket låter som vanligt politikersnack, alltså bara prat. En s-politiker i huvudstaden tar bladet från munnen och säger att problemet är personalpolitik, som om det vore en nyupptäckt, och att allt är Alliansens fel, som avskaffat men vill återinföra närakuter.

Åtgärder tycks i alla fall behövas inom både polisen och sjukvården. Låt oss hoppas att vi får se, inte bara vettiga och ordentligt genomtänkta förslag framöver utan även kloka och kompetenta ledningspersoner. Kanske behöver också media sansa sig lite.

Sjukvårdsplock


Sten Wingren heter en person, som tydligen haft lyckan att själv bli transplanterad. Han framförde i ett debattinlägg i SvD nyligen förslaget att vi i Sverige borde följa ett franskt exempel inom sjukvården. I Frankrike har just lagstiftats om att organdonationer ska bli tillåtna från alla avlidna, som inte uttryckligen förklarat att de motsätter sig det. Ett utmärkt förslag, tycker jag. Att det råder stor organbrist i Sverige är välkänt sedan länge. Visst lagstiftningsarbete pågår men det innehåller inte ett så pass långtgående förslag. Man kan fråga sig varför. Vad är politikerna rädda för? Finns religiösa undertoner? Ligger någon form av moralpanik bakom?

Det var "cancergala", ursäkta det förfärliga uttrycket, i TV4 nyligen. I samma kanal görs ständig reklam för insamlingar till cancerforskning. Ska jag snörpa på munnen, tycker jag att den där galan liknade ett väckelsemöte lite för mycket, åtminstone den lilla del av det som jag såg. Fast det kan jag faktiskt strunta i att tycka också. Folk får väl propagera hur de vill och det är lätt att inse att ändamålet i det här fallet berör många djupt. Sedan kan jag undra, varför det allmänna inte anses satsa tillräckligt på cancerforskning och varför det gängse sättet att ändra på saker och tings tillstånd inte skulle gälla just cancer. Cancersjukdomarna är naturligtvis ett allmänt intresse. Visst måste prioriteringar alltid göras men grundstrategin ska rimligen vara att allmänna intressen helst ska skötas av just det allmänna inte av genom tv-reklam och insamlingsjippon.

USAs president hotar/lovar att ersätta "Obamacare" med en sjukförsäkring för alla. Att riva ner det Obama låtit bygga upp, kanske den nya presidenten klarar men ett allmänt sjukförsäkringssystem, värt namnet, inser alla att han varken vill eller kan införa. Även om det ständigt klagas på den svenska sjukvården, är jag övertygad om att den har en mycket stark ställning i svenska folkets hjärtan och hjärnor. Den känslan blir inte svagare, när man ser amerikanernas efterblivenhet på det här området.

Hardcore eller mänsklig vård


Läste en insändare i någon tidning igår, DN tror jag, en "åsikt", där en person efter cancerdiagnos och genomgångna behandlingar fått besked om ett återfall och en relativt snar dödsdom. Senare visade sig både återfallet och dödsdomen felaktiga. Orsaken till de felaktiga beskeden framgick inte. Kanske felaktig hantering av instrument eller misstolkning av maskindata eller kunskapsbrist hos någon, kanske blir det klarlagt, kanske inte.

Inte för att det är någon tröst för den cancersjuka personen i fråga men misstag kan alltid ske. Misstag kan ske även inom sjukvården. Det är lika självklart att även vårdpersonal kan fela som att vädret växlar. Det är naturligtvis viktigt, hur man hanterar sådana misstag med anmälningar, utredningar, påföljder, förbättrad information, utbildning o.s.v. Upprättelse och ersättningar är viktigt men vissa fel inom sjukvården är och förblir tyvärr irreparabla.

Personen, patienten med insändaren, berömde i sitt inlägg varmt all landstingspersonal hen träffade på under sjukdomstiden och lastade ingen för något. Det är positivt. Undrar om inte rena omsorgen är minst lika viktig som den direkt medicinska och instrumentella vården. I och för sig vettiga åtgärder för kostnadsreduktioner och effektivare vård kan riskera att bli en motsats till empati och respektfull patientbehandling. En sådan utveckling vill ingen ha.

Så gick det


Fortsätter min lilla rapport om ljumskoperation på Nyköpings lasarett.

Efter våningsbyte och lite väntan på operationsavdelningen, en promenad in till själva hjärtat här på lasarettet, operationssalen. Jag kan inte förneka att några tankar om sista vandringen till stupstocken och ett annalkande slut susade förbi men de försvann mycket hastigt. Omhändertagen på operationsbordet av en månghövdad, proffsig och vänlig operationspersonal lämnande jag medvetandets värld. Vaknade igen efter operation och sövning, placerad då på den särskilda avdelningen för sådant, "uppvaket". Ett långsamt uppvaknande med svår förvirring om plats och tid men ingen smärta. Vänliga människor som tittar på monitorer, frågar, noterar och hämtar vatten, medicin, extra filt, kaffe och macka och det man ber om. God stämning och hög servicenivå i hela den stora salen, som är en sluss ut från operationssalarna tillbaka till verkligheten.

Laparoskopi, titthålskirurgi, betyder att man efteråt inte har något operationsärr i vanlig bemärkelse utan bara tre små hål genom bukväggen. Själva åtgärderna utförs med långa metallstänger med små, små instrument apterade i ändarna. Någon kallar det pinnkirurgi. Man ser fördelar i åtgärder, vårdtider, kostnader. Sydd med några få självförintande stygn behöver jag inte ens komma på återbesök. Nackdelar känner jag inte till. Även om det med sjukhusets ögon var en relativt enkel dagkirurgisk operation, träffade jag under dagen på minst 10 vårdpersoner, som hade saker att sköta för just min del - administration, vårdavdelningens sjuksköterskor, operationsavdelningens sjuksköterskor och läkare med uppsättningar för både narkos och ingrepp, uppvakets sköterskor. Hela kalaset med all denna personal, lokaler, massor av medicinsk och elektronisk utrustning och förbrukningsmaterial under en dag kostade 300 kr. Ja, det är säkert, 300 spänn! 300 räcker väl annars till en lunch på bykrogen men inte till en parkeringsbot.

Allt annat än stor tacksamhet, vore förmätet att känna efter denna upplevelse av sjukvården i Sverige och i Sörmland.

Nytt försök


Så börjar det bli dags igen för den egna lilla bråckoperationen på Nyköpings lasarett, som åtminstone tills vidare avses äga rum i morgon. En stor sak för en enkel pensionär med gott om tid att planera, förbereda och undra.

(bilden avser varken bråck eller mig)

Jag undrade förresten, varför vissa sjukhus får äran att kallas för sjukhus, medan andra får nöja sig med lasarett. En hastig googling gav svaret att lasarett har sitt ursprung i italienskans lazzaro, som står för en fattig sjuk man. Lite mindre och enklare sjukhus skulle alltså få nöja sig att bli döpta efter sina enklare patienter. Eller nå't. Apropå ord, så är ju googla ett nyare ord än lasarett. För 20 år sedan visste ingen, vad googla betydde, det var inte ens ett ord då. Lasarett är anrikt och har alltså sina rötter i medeltiden, om man ska tro på Google.

Så nu gäller det att ordna förberedelserna för morgondagens kirurgiska ingrepp med omläggning av medicinering, anticeptiska tvättar, ordnande av skjutsar och ny väntan på det svårt underbemannade, lokala lasarettet. Jag bör undvika att röka och snusa operationsdagen, sägs det, vilket i just mitt fall inte är någon uppoffring. Kallelsen anger att det blir fråga om s.k. laparaskopi, titthålskirurgi alltså. Narkos ska ändå bli aktuellt. Tja, det blir "ett första" i båda avseendena för mig. OK för min del, bara man vaknar efteråt.

Vård i östra Sörmland




Det skulle bli operation vid Nyköpings lasarett, en rutinoperation. Eftersom vi bor på vischan i Gnesta kommun, blir det Nyköping för sådant. Noggranna förberedelser med tydlig och omfattande information, avbrott i pågående medicinering, inköp av antiseptiskt tvättmedel, omständliga duschar, förebyggande smärtstillande läkemedel, ordnande av skjutsar från glesbygden och tillbaka. Upp i ottan på operationsdagen för att hinna till en mycket tidig mottagningstid. Väl framme, var det noga att börja med betalningen av 300 kr. Det visade sig också vara det enda som fungerade, d.v.s. själva betalningen, för motprestationen uteblev, skulle det visa sig. Efter betalning vidtog väntan. Så småningom, efter någon timme, meddelades kort och gott att operationen var inställd. Kirurgen, som kom med beskedet, orerade lite om akutfall och oförutsedd arbetsmängd men övertygade inte i sin argumentation. Inte heller brydde sig kirurgen om att fråga om tillståndet med det som skulle opereras eller att fundera över hantering av blodförtunning eller andra konsekvenser av beslutet eller att förklara för mig, varför man inte hade kunnat meddela detta dagen innan. Ämnet patientempati kanske inte finns på schemat för läkarutbildningen.

Nej, det var nog kort och gott fråga om dålig planering. Tur att man är pensionär. Fast det var kanske därför det var just min operation som ställdes in. Patientbetyget från mig blir den här gången dåligt. Man måste väl ha förståelse för att det kan köra ihop sig men det ursäktar inte hafsig patienthantering.

Ny tid för operation ett par veckor senare erbjöds och kallelse skulle komma. Vi får se, om det kommer någon och om resultatet i så fall blir bättre då. Nu ska jag sluta gnälla men en liten sak, som jag ändå är nyfiken på, är om landstinget kommer att vilja ha 300 kr till för nästa besök, även då i förskott och i värsta fall på nytt utan att leverera någon annan motprestation än att låta mig få fler kostnader, besvär, olägenheter och väntetid, medan personalen förgäves försöker planera verksamheten.

Regioner


Regionfrågan hamnade på bordet igen för ett par veckor sedan. Kanske har den legat där hela tiden men långt ner i någon hög. Nu gäller det att ta ställning till förslaget med sex storregioner, en i norr som geografiskt upptar mer än halva Sverige. Den som berör oss här i Sörmland skulle omfatta Svealand plus Gästkrikland och minus Stockholm och Värmland.

I Sörmlands södra delar har röster höjts för att Sörmland i stället bör bilda en region tillsammans med Östergötland. Inte vet jag varför men det skulle betyda nej till Svealandsregionen. Personligen kan man väl förstå behovet av större regioner, när det gäller sjukvårdsfrågorna. Om det ska vara sex eller tio nya regioner, bör knappast vara avgörande. Men det är klart att ett stort, glesbefolkat land har särskilda geografiska överväganden att ta till sig. Lite drygt blir det förstås att resa från Karesuando till Sundsvall eller Östersund för vård men det är rätt långt redan som det är nu och kartan ser ut som den gör, befolkningen också.

Apropå vår närmaste omgivning, förresten, finns en stark opinion i både Gnesta och Trosa för att tillhöra Stockholms län i stället för Sörmlands, något som politikerna av någon anledning lyckas skjuta på gång efter annan. När man "får tummen ur", lär det bli Stockholm och då kommer regionfrågan inte att ha någon betydelse i dessa småkommuner.

Bildas regioner, får vi hoppas att landstingen avskaffas. Vi behöver inte fler parlamentariska nivåer, inte fler politiker heller. Landstingen verkar ha spelat ut sin roll för ganska länge sedan. Lokala trafikfrågor bör kunna skötas av kommuner eller kommunförbund, där det behövs. Tycker jag. Så det så.

Min bipolära resa

Foto: Privat

Triggervarning! Detta inlägg kan trigga då det berör suicidtankar, självskador, ångest, depression och andra psykiatriska ämnen.

Hej!

Mitt namn är Louise. Jag är 22 år gammal, bor i Stockholm med min familj och jobbar som barnskötare och regionchef. Jag spelar fiol i en kammarorkester, tränar hemma och på Friskis, är volontär i en samtalsstöds-app, älskar att läsa och att skriva – allt från blogginlägg till låtar. På Twitter heter jag lesbiskalouise, på Instagram louisetide och min egna blogg hittar ni genom att klicka här. Utåt sett verkar jag som vilken 22-åring som helst. Men i min hjärna döljer sig den kroniska diagnosen bipolär sjukdom typ 1, som är det jag tänkte skriva om här.

Bipolär sjukdom kallades förr manodepressiv sjukdom. Den heter bipolär för att den helt enkelt har två poler, två olika tillstånd, som vi med sjukdomen skiftar emellan – mani och depression. Mani innebär att en är väldigt uppe i varv. En är överaktiv, tar risker, är lättirriterad och ibland aggressiv, har sömnproblem, kan vara överdrivet sexuellt aktiv, pratar fort och mycket och så vidare. Allvarliga manier kräver sjukhusvård, ibland under tvång, och kan utvecklas till psykoser (där verklighetsuppfattningen går förlorad). Lättare former av manier kallas hypomanier (hypo = under på latin, så hypomani = under mani). 

Depression innebär att en är nedstämd, ledsen, trött, känner hopplöshet, kan få suicidtankar (självmordstankar), eventuellt att en utvecklar ett självskadebeteende, får sömn- och aptitproblem, och så vidare. Det finns också så kallade blandepisoder, där en är både depressiv och hypoman samtidigt. De brukar ses som farligast för personen det drabbar, på grund av att en både har depressiva och eventuellt suicidala tankar, och ett större risktagande på samma gång.

Bipolär sjukdom brukar delas in i typ 1 och 2. Typ 1 har både depressioner, hypomanier, manier och ibland psykoser. Typ 2 har fler depressiva episoder än typ 1, men de kommer inte upp i manier och psykoser utan stannar vid hypomanier. Jag har alltså typ 1, och nu tänkte jag berätta min bipolära historia.

I september 2014 snurrade mitt liv som en karusell. Jag tyckte att jag hade det väldigt bra och roligt. Jag bodde i en lägenhet i Uppsala tillsammans med min dåvarande flickvän Matilda, pluggade andra terminen på sjuksköterskeprogrammet på stadens universitet, jobbade 10% som regionchef och ibland som vårdbiträde på ett äldreboende i Stockholm. Jag spelade i min orkester och var fadder på utbildningens inspark. Hela september hade jag praktik på en sjukhusavdelning i Enköping, så jag tog varje vardag bussen som gick 05.15 och kom hem vid 17-tiden. Då var det dags för insparksaktiviteter, samtidigt som jag skulle fixa middag, göra skoluppgifter, sköta mitt deltidsjobb och umgås med Matilda. Det var enormt mycket men konstigt nog orkade jag med allt. Jag var inte ens trött! På sjukhuset fick jag en massa beröm för hur social och trevlig jag var mot alla patienter. Jag var lagom hurtig och snäll på samma gång. Hösten fortsatte i samma ekorrhjul. Jag pluggade som en dåre, jobbade med stort engagemang, fick nästan alla rätt på flera stora och svåra tentor och kände mig som bäst i världen. På min blogg skrev jag Tur att jag har energireserver som en Duracell-kanin! Nu måste jag jobba lite hemifrån, innan jag fortsätter städa i lägenheten och beger mig till insparksaktiviteten.”

Det fortsatte på detta vis hela hösten. Nu efteråt förstår jag att det var en lättare hypomani. I januari 2015 började jag känna att något var fel. Jag var fortfarande hyperaktiv, men jag började känna mig konstig. Jag grät flera gånger om dagen, oroade mig för allt, började skriva konstiga tvångsmässiga listor på saker jag trodde att jag behövde göra, och Matilda var varje kväll tvungen att titta igenom listorna så att läget var lugnt. Hon sa alltid att det var lugnt och jag låg alltid sömnlös med listorna bredvid mig i sängen. När jag jobbade ett pass som vårdbiträde skällde en boende ut mig för något. Jag tog rast, gick till toaletten och grät hejdlöst i en timme, innan jag ringde Matilda som akut fick komma och hämta mig.

Kaoset fortsatte. En helg i mitten av februari skulle jag jobba ett regionchefspass och hålla i en demensutbildning och en teambuilding. Jag åkte tåg till Gävle och det kändes som att min hjärna brann. Jag kunde inte fokusera på något, jag kände mig så konstig men jag tvingade mig att sitta kvar. På något sätt lyckades jag hålla i utbildningarna men det kändes som att jag skulle svimma. Efteråt satte jag mig med huvudet mellan knäna, det brann och snurrade i hjärnan och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Mina kollegor blev oroliga men jag samlade mig och tog mig hem.

Några dagar senare kom den. Kraschen med stort k. Jag var totalt slutkörd i både kropp och själ, kände mig konstig och orkade inte gå till skolan. Matilda började jobba klockan två och skulle gå hemifrån innan ett. Jag låg i soffan och när hon skulle börja gå fick jag enorm panikångest, jag hade aldrig haft det förut. Jag var livrädd och höll hårt i Matilda, storgrät och skrek att hon inte fick gå, jag kunde inte vara ensam. Hade tunnelseende och yrsel. Matilda blev också livrädd och ringde mina föräldrar. Sen ringde hon en vän till mig, Amanda, som kunde komma över och vara med mig. Hela resten av veckan fick jag stanna hemma och Matilda, mamma, pappa och Amanda gjorde ett schema för vem som skulle ta hand om mig. Jag klarade ingenting. De var tvungna att laga mat, diska och städa, säga åt mig vad jag skulle göra. Jag fick en akuttid på vårdcentralen där en snäll läkare sjukskrev mig. Det var som en panikångestattack dygnet runt i två veckor. Efter ett tag la sig paniken, men då kom det djupa depressiva tankar och känslor. Jag ville dö helt enkelt. I min dagbok skrev jag: Att vilja dö, känna att det är en befrielse och det enda. De orden är de som kommer till mig – det enda valet och den enda lösningen. Ta mitt liv, att ta livet av sig, av mig. Ta mitt liv, nån annan kan få det.”

Jag blev tvungen att flytta hem till mamma i Stockholm för att mina föräldrar skulle kunna ha koll på mig och vara närmare till hands. I mitten på mars fick jag en fantastisk terapeut, Siv. Hon hjälpte mig mycket och jag går fortfarande hos henne. Jag vägrade att äta medicin först, men till sist förstod jag att det inte gick längre. I slutet på april började jag äta antidepressiv medicin och den hjälpte. I slutet på maj kände jag mig bra igen. 

I mitten på juni dog min mormor. Vi stod varandra nära och dödsfallet kom som en chock. Jag hade börjat varva upp lite smått innan dess, men efter det blev det ännu värre. Jag blev överaktiv, använde sociala medier enormt mycket och på konstiga sätt, blev aggressiv och bråkade med både okända människor på internet och mina närstående, utvecklade ett självskadebeteende, tog dumma risker, gjorde olagliga saker som jag aldrig skulle göra i dag, etcetera. Det fortsatte uppåt till oktober 2015 (jag började utredas för bipolaritet i augusti) då det helt plötsligt smällde till i min hjärna totalt och jag fick en manisk psykos. Jag fick plötsligt hörselhallucinationer efter en helt sömnlös natt med maniskt städande och bråkande på Facebook. 

Vi åkte in till psykakuten och där flippade jag ur totalt, hallucinerade färger och blinkande lampor och alla ljud förstärktes så att det lät som skrik. Efter ett tag lugnade det sig, och läkaren skickade hem mig med en pappersremiss till sjukhuset i Uppsala, där jag fortfarande var skriven. Jag förstår inte hur en överläkare kan göra något sådant med en uppenbart psykotisk människa som utreds för bipolaritet. Hur som helst – min hjärna snurrade till det såpass mycket att jag fick en massa vanföreställningar och tokiga idéer – jag fick för mig att min familj skulle ha en flashmob nere i Linköping, så jag hoppade på ett tåg dit. Detta tog någon timme och under tiden hann min familj ringa polisen, så jag blev efterlyst i delar av södra Sverige. Väl framme i Linköping slog psykosen till totalt. Jag började prata med solen, med röken från en fabrik, med hundar. Jag sprang ut i vägen och stoppade bilar och bussar. Till sist ringde en man (vars bil jag stoppat) polisen och jag blev infångad och körd till psykakuten. Det var fruktansvärt att bli insläpad på akuten för jag trodde att jag skulle dö. Jag hade en massa vanföreställningar och konstiga uppfattningar. Dagen efter blev jag körd med sjuktransport och två skötare till Uppsala. Jag bedömdes så manisk och psykotisk att jag blev inlagd under LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård. Alltså fick jag inte gå ut som jag ville eller skriva ut mig. 

Jag var inlagd i Uppsala i en månad varav kanske två veckor var psykotiska. Vid ett tillfälle blev jag farlig för både mig själv och min omgivning och blev bältad, fick tvångsinjektioner och tillbringa tid i avskiljningsrummet. Det var en fruktansvärd upplevelse, jag fick klaustrofobi efteråt, men jag förstår nu varför det var nödvändigt. I journalen står: 
”Patienten uppträder maniskt uppvarvat, högljutt, gränslöst mot omgivningen samt aggressivt och hotfullt. På beslut från övertecknad tas patienten till avskiljningsrummet. Hon försöker dra i, bita och sparka efter personal. (…) Övertecknad ordinerar följande tvångsinjektioner intramuskulärt (…). Dessa är oundgängliga för att hjälpa patienten att komma ner i varv, de kan inte vänta då patienten kan komma att utsätta sig själv eller andra för fara”. 

Som sagt, efter några veckor försvann manin och psykosen, men jag blev sakta men säkert deprimerad igen. Det är klassiskt att gå ner i depression efter en mani - hjärnan behöver vila. I slutet av december blev jag inlagd i Stockholm under två veckor. Sedan jobbade jag 25% i fyra veckor men depressionen var inte borta, så jag blev inlagd i mitten av februari igen i en månad. I mitten på mars skrevs jag ut och mådde faktiskt rätt bra. Och magiskt nog så har jag mått bra sedan dess! Jag har börjat gå till en psykiatrisk mottagning specialiserad på bipolär sjukdom typ 1, har bra medicinering, går fortfarande hos min terapeut och ibland till min sjuksköterska. Jag jobbar heltid, har ett rikt socialt liv, och framför allt så vet jag och mina närstående nu vad mina tidiga tecken på de olika episoderna är och kan hejda dem i tid. Alltså har jag nu en bra tillvaro och mår bra. Jag gläder mig åt det varje dag. 

Min omgivning har reagerat olika på min sjukdom. En del vänner förstod inte alls varför jag betedde mig som jag gjorde under mina episoder. Några försvann helt och är borta än, några vände mig ryggen för att sedan skämmas och komma tillbaka, några har varit knäpptysta hela vägen trots att de har vetat att jag mått dåligt. Jag är förstås besviken på dem - samtidigt som jag kan dra en logisk koppling mellan deras agerande och samhällets syn på psykisk ohälsa. Det är fortfarande tabu på många plan att ha en psykiatrisk diagnos. Jag har inte berättat om min bipolaritet på mitt ena jobb, och planerar inte att göra det heller förrän jag måste. Jag är helt enkelt för rädd för att bli bemött på ett fördomsfullt sätt. Varje gång jag ska berätta om det tar jag sats och blir lite nervös. Men då är jag ändå en av de mest öppna personer jag känner. Jag är öppen på Twitter, min blogg, Instagram och Facebook. Jag försöker att öppna folks ögon allt vad jag kan. För vi ska inte behöva skämmas för att vi har sjukdomar som är lika patologiska som vilka andra sjukdomar som helst! 

Jag har dock ett enormt stöd från människor runt omkring mig. Mina föräldrar är fantastiska, mina vänner och andra personer visar hela tiden att de finns där, och alla blir hela tiden bättre och bättre på att hantera allt. På sjuksköterskeprogrammet lärde jag mig att den enskilt viktigaste faktorn för att hantera svårigheter och kriser, är ett socialt trygghetsnätverk runt sig – och det har jag med råge. Tack, alla ni som älskar mig och stöttar mig. 

Nu har ni fått läsa om min bipolära resa. Det har inte varit lätt, verkligen inte. Men lite klyschigt kan jag säga att det har gjort mig mycket starkare som person. Och inte bara starkare, även öppnare och mer tolerant för andras svårigheter.

Tack för mig!

Louise

Kanske är vårt mående en reaktion på hur samhället ser ut

Jag har märkt på senare tid att normala krisreaktioner sjukförklaras. Jag tror att det är viktigt att förstå att både människor och samhället i stort är mer komplext än vad många tycks tro. Det är så att vi mår väldigt dåligt idag generellt men ofta har det naturliga förklaringar. Vi har till exempel skapat ett arbetsliv där många måste springa sig utmattade och när de väl gått in i väggen så får de höra att de ska titta på sina tankemönster. En förväntas orka och går det inte får en se över sitt tankemönster. Det är många som mår dåligt idag och det viktigaste är att vi ser över varför så många mår dåligt och börja förändra samhället i en riktning där vi kan förändra omständigheter och anledningar till att människor mår som de mår. Många letar efter felen hos sig själva. När vi ser hur arbetslösa behandlas så håller vi fast vid ett jobb som vi egentligen inte orkar med. Bidrag som sänks och en allt svårare jakt att hitta ett jobb över huvud taget gör att många inte vågar. I dagens samhälle mäts våra värden i vad vi kan leverera, hur mycket vi orkar prestera och efter vad vi har råd att konsumera. Det är skambelagt att inte ha råd, att vara den föräldern som inte har pengar nog att köpa den senaste telefonen eller märkeskläder till sitt barn. Eller till sig själv. Många skuldsätter sig över öronen för att ha råd, för att hålla igång konsumtionen. För köper vi det här, det här och det här så blir livet bättre. Det är vad vi får höra. 

Gränsen för ”normal” blir allt snävare och den sociala utsattheten blir allt större. Förskrivningen av psykofarmaka ökar, samtidigt som anledningarna till att folk mår dåligt inte ses över i särskilt hög grad. Psykofarmaka är troligen mer lönsamt än hälsa, annars skulle väl samhället knappast acceptera den psykiska ohälsan? Så fort någon inte passar in och avviker på något sätt så ska de medicineras bort, men kanske är det ofta samhället som är problemet. Många diagnoser kanske förväxlas med personlighetsdrag? Har alla blyga autism? Har alla som har svårt att sitta still och koncentrera sig ADHD eller är det just deras personlighetsdrag som inte passar in i den snäva mallen? Jag säger inte att det inte finns några diagnoser, utan att vi borde försöka se allt ur ett mer nyanserat perspektiv. Många självmedicinerar för att orka med sina jobb, men är det då människorna som är problemet, de som inte orkar, eller är det arbetssituationen? Många mår dåligt idag men kanske är det inte så märkligt. Kanske är det bara en reaktion på att samhället ser ut som det gör. Klart att en mår dåligt över att sakna pengar, men samhället ropar, skriker för att vi ska sabba vår ekonomi för att kunna hänga med i statusjakten. Klart att en mår dåligt när en måste stressa sig över sin egen gräns för att orka göra ett bra jobb, men varför fortsätter det då se ut så på många arbetsplatser? Om flera tvingas sjukskriva sig från samma arbetsplats, är det då deras tankemönster som är problemet egentligen? Klart att det är bra med medicin ibland, men samtidigt vet jag inte om det alltid är den bästa lösningen. Ibland önskar jag att det kunde skrivas ut nya jobb istället för mediciner, för om jobbet är problemet, så är väl inte mediciner lösningen? Om ekonomin är problemet, löser då psykofarmaka det finansiella? Nej, är det otrygghet i olika situationer som är problemet, så måste just otryggheten lösas. 

Vi skapar ett samhälle som bränner ut människor och istället för att förebygga att människor bränner ut sig så löser vi bara konsekvenserna av det men sällan varför det sker. Jag är ingen motståndare till mediciner, men om människor mår dåligt av att samhället är uppbyggt som det är, så är det inte just mediciner som hjälper i längden. Om arbetssituationen, fattigdom och annan social utsatthet är problemet, så kan inte samhällets enda svar vara att medicinera. Samhället behöver terapi men det är människorna som sjukförklaras.