Segt och osegt


Jag ska berätta en vardaglig, rätt ospännande historia från myndighetssverige. Det gäller Lantmäteriet, en myndighet som sällan väcker uppmärksamhet och som för det mesta sysslar med ganska okontroversiella ärenden, t.ex. att uppdatera kartor över vårt vackra land. Min historia handlar om att skapa en samfällighet för en enskild väg, något som Lantmäteriet kallar anläggningsåtgärd.



Förra våren kom vi och grannar fram till att vi nog, trots att bara en handfull fastighetsägare är berörda, bör ha en vägsamfällighet för vår privata lilla grusväg på ungefär en kilometer. För ordningens skull. Alltså en sorts förening, där frågor om vår gemensamma väg kan hanteras. Det är inte särskilt många eller stora frågor. Då och då behöver vägen sladdas. Ibland behövs mer grus. Någon gång behöver något göras åt något dike eller någon buske. Snöröjningen på vintern är vanligen den största posten. Intresset att lägga ner eget arbete på vägen är tunt bland berörda fastighetsägare.

Två av oss gav så småningom in en ansökan om inrättande av en vägsamfällighet. Det gjorde vi förra våren. I april, tror jag. Någon dryg månad senare fick vi en bekräftelse på att Lantmäteriet fått vår ansökan. I bekräftelsen meddelades att ärendet inte lottats på någon lantmätare ännu och kötiden för att få en lantmätare utsedd var ett halvår. Det enda tydliga i meddelandet var informationen om, vad vi skulle få äran att betala för förrättningen så småningom.

Tiden gick. Inga livstecken från Lantmäteriet. Förrän nu i februari, då vi fick ett nytt besked om, vad handläggningen av ärendet hos Lantmäteriet skulle komma att kosta, nu med höjda timpriser från förra beskedet. Om själva ärendet sades ingenting. Som svar på en telefonförfrågan meddelades att ärendet fortfarande inte tilldelats någon lantmätare och att, kort sagt, ingen ännu lyft ett finger i vårt ärende. Vidare fick jag reda på att ingen heller skulle komma att lyfta ett finger före sommaren, sannolikt inte före nyår heller. Snittväntetider numera till början av handläggningen hos Lantmäteriet var 10 till 22 månader och ett så oprioriterat ärende som vårt skulle troligen bedömas ligga i den övre delen av det intervallet. Bortåt två år, innan men ens tittar på saken låter lite magstarkt.

Men vi sitter inte i sjön. Vägen är farbar utan Lantmäteriets hjälp. Ilandsborna har gått och kört på vår väg i ett par, tre hundra år utan någon samfällighet, så det ska väl gå bra ett par år till.

Efter beskeden från Lantmäteriet använde jag vår lilla väg för en tur in till byn och Vårdcentralen, där jag behövde få ett blodprov taget inför en undersökning på annat håll. Jag hade inte avtalat någon tid och blev sittande i väntrummet i så där fem minuter. Hela besöket, inklusive inskrivning, provtagning, väntan och adjö tog mindre än 10 minuter och på frågan om, vad det kostade var svaret: Ingenting.

Av detta kunde man dra slutsatsen att vi i Sverige prioriterar personlig hälsa framför kartritning och vägföreningar, vilket är bra mycket bättre än om vi hade gjort tvärtom.