Mitt liv som förlossningsskadad

Foto: Privat

Jag heter Hanna Öhman och jag är förlossningsskadad. För drygt fem år sedan födde jag vår dotter och sedan den dagen i november 2011 har jag genomgått 25 operationer och är stomiopererad till följd av skadorna jag fick i förlossningssängen. Idag kämpar jag för alla födande kvinnor i Sverige, jag är en av initiativtagarna till nätverket Våga Vägra Förlossningsskador och driver en av Norrbottens största bloggar som handlar om just det – Mitt liv som förlossningsskadad. Jag kommer dagligen i kontakt med förlossningsskadade kvinnor. Kvinnor som, likt mig, har problem med underlivet och sjukdomar de fått till följd av förlossning. I en sluten grupp på Facebook finns vi, en grupp där vi kan stötta varandra, peppa och framförallt hitta likasinnade att lufta våra tankar och känslor med. Något som ofta slår mig när jag har kontakt med andra förlossningsskadade kvinnor är att vi har så mycket gemensamt trots att våra skador inte alls behöver vara av samma art. Jag säger inte att det gäller alla men många av kvinnorna jag har träffat och pratat med beskriver känslor som jag själv haft och gått igenom. 

För att använda mig själv som exempel så har jag alltid haft höga krav på mig själv, detta är något som jag jobbat otroligt mycket med i vuxen ålder. Tar jag mig an något nytt så går jag in med själ och hjärta för att göra ett så bra resultat som möjligt. Höga prestationskrav betyder ibland även prestationsångest och när jag förstod hur illa skadad jag faktiskt blev under min förlossning kände jag först skam. Jag hade misslyckats med något som jag trodde att kvinnokroppen kunde klara av "på egen hand", något som alla andra kvinnor lyckades med: Jag kunde inte föda barn ordentligt. Den här skammen jag kände gjorde att jag slingrade mig lite när jag fick frågan hur förlossningen gått. Jag skämdes för att berätta sanningen eftersom jag trodde att jag hade ”presterat dåligt" och att jag på något sätt svikit både mig själv men även min kropp. Jag hade sådan fruktansvärd ångest för att jag hade misslyckats med denna grundläggande uppgift som alla världens kvinnor klarade av - utom jag. Varför kunde inte jag fixa en förlossning utan att förstöra mitt underliv? Vad hade jag gjort för fel? Varför varför varför? När det en tid senare upptäcktes att min tarm och slemhinna inte hade läkt ihop kom nästa bakslag. Ännu en gång hade jag misslyckats med något som, i mina ögon, alla andra kvinnor klarade av: Att läka ihop efter förlossningen. Det tog mig ett bra tag att förstå och acceptera. 

Jag har gått igenom alla möjliga faser rent psykiskt och idag vet jag att jag aldrig haft något att skämmas över. Ångesten är sedan länge borta och idag finner jag tröst i att jag faktiskt kan hjälpa andra kvinnor och vara en stöttepelare för den som behöver mig. Samtidigt är jag medveten om att alla de här känslomässiga stegen jag gått igenom (rädsla, skam, skuld, förnekelse, ilska, ångest, nedstämdhet, sorg m.m) är helt normala och genom alla möten och mail-konversationer jag har med andra förlossningsskadade kvinnor så tror jag att det här är steg som många av oss går igenom. Jag känner igen mig så mycket i resonemang om hur man mår och hur skadan påverkar livet/familjelivet. Jag vet, jag har själv varit där. 

Idag, drygt fem år efter min skada, har jag kommit långt psykiskt. Trots de problem som varit (blodförgiftning, infektioner och operationer som avlöst varandra) mår jag idag väldigt bra och jag vet att jag som människa utvecklats otroligt mycket "tack vare" allt jag tvingats gå igenom. Jag är så mycket starkare nu. Vägen till välmående har inte varit spikrak och jag har då och då känt en enorm avundsjuka gentemot kvinnor som ”lyckats” så mycket bättre än mig med att föda barn. Denna avundsjuka grundar sig garanterat i mina egna prestationskrav. Idag blir jag istället lycklig och varm i hjärtat för de kvinnor som klarar sig bra i förlossningsrummet. Alla är inte lika lyckligt lottade och den skadade kvinnan har inte bara ett trasigt underliv (eller andra skador som till exempel delade magmuskler) att bearbeta, hon har även en stor psykisk resa framför sig och ett samliv med sin andra hälft som påverkas i allra högsta grad. 

Den förlossningsskadade kvinnan tvingas gå igenom saker både på egen hand och tillsammans med vänner/familj/partner som inte går att förstå om man inte varit där själv. Förlossningsvården måste utvecklas och eftervården måste bli bättre. Alla kvinnor har rätt till en trygg och säker förlossning och tillsammans kan vi göra skillnad. 

Du kan läsa Hannas blogg här

När psykisk sjukdom blir ett skällsord tiger de som mår dåligt

”Han måste vara psykiskt sjuk som gör en sådan sak”, läste jag i ett kommentarsfält. Att de som röstar på Sverigedemokraterna och Donald Trump är psykiskt sjuka har jag också hört flertalet gånger. Brott förklaras med psykisk ohälsa och åsikter en inte gillar förklaras också med psykisk ohälsa. Men det är viktigt att veta att vara psykiskt sjuk inte leder till att en begår brott. Rent statistiskt så är det mycket vanligare att psykiskt sjuka människor blir offer snarare än att de är förövare. 

Det är bekvämt att få distansera sig själv från hemska dåd genom att kalla mördare för psykiskt sjuka, men allt en gör då är att bidra till den stigma som psykiskt sjuka människor konstant belastas med av samhället. De blir offer i ett samhälle som hellre ifrågasätter, nonchalerar och tystar ner. Istället för att ifrågasätta så är det viktigt att tro på den som är sjuk. Vare sig en förstår eller inte. Vare sig en tror att en skulle klara av att jobba i samma situation eller inte. Alla har olika förutsättningar och att konstant bli misstrodd kan inte vara lätt. 

När jag själv mådde dåligt så fick jag höra ”Hur kan du må dåligt? Du har ju jobb” som om jobb är en slags universallösning. Men vi har ju skapat ett samhälle där jobb är lösningen på allt och där psykiskt sjuka blir till en skämtsam bild på Facebook att skratta åt och kanske till och med dela. Då är det inte så konstigt att de som mår dåligt hellre tiger, när psykisk sjukdom blir ett skällsord, precis lika opassande som att CP blev ett.

Sundsvall saknar politiskt ledarskap

I nästan ett år har jag inte skrivit på denna blogg. Undantaget var i vintras, då jag här stödde min vän Angel Villaverde som hade det tufft i Peru. Ändå har många fortsatt att besöka bloggen och botaniserat bland mina äldre inlägg, vilket förstås gläder mig. Och till er alla som visat intresse vill jag rikta ett särskilt varmt tack.

Jag har under det senaste året varit nästan helt fokuserad på universitetsstudier. Det har varit ett mycket nyttigt uppehåll från politiken. Jag kan generellt rekommendera ett sådant friår till alla heltidspolitiker.

Nu när jag lyfter blicken från mina forskningsstudier och åter ser på lokalpolitiken i Sundsvall, via media förstås, kan jag bara konstatera att den politiska majoriteten fortfarande utstrålar passivitet. Den mediala tystnaden, som jag tidigare har kritiserat på denna blogg, har i och för sig brutits något. Men utspelen har inte varit politiskt nydanande, snarare mer jippo-betonade. I synnerhet har miljöpolitiken så här långt under denna mandatperiod varit helt inovationslös.

image

Gamla ”nyheter” i ny förpackning.

Ett exempel på jippobetonat utspel är de fullskaliga pappersfigurerna i In-gallerian Sundsvalls i centrum. Kommunalrådet och ett antal tjänstemän (notera inte någon annan politiker!) lånar ut sig själva i helfigur till ett något oklart budskap om någon slags internet-guide om ”Nya Sundsvall”. Budskapet skorrar emellertid mycket falskt då kommunorganisationen samtidigt åter-omorganiseras till hur det var för femton år sedan, under tiden som som epitetet ”Norrlands huvudstad” nu överges. Det sistnämnda var så hyllat och viktigt när det kom för tio år sedan. ”Nya Sundsvall”-hemsidan bjuder också den på gamla ”nyheter”.

Ett annat exempel på jippo-utspel är förslaget från entrepenörer om att bygga skyskrapor mitt i den världsarvsaspirerande Stenstan i Sundsvall. Förslaget betraktas redan av många ”på stan” som ett ”tallibanskt” förhållningssätt till Sundsvalls kulturarv. Politiska majoriteten verkar däremot gärna låta sig ryckas med, och en ny ”kräfta” tycks nu ta form.

Samtidigt kommer via media rapporter om att skolan gör kraftiga minusresultat. Inom socialtjänsten avgår den ena chefen efter den andra i protest mot besparingarna. Alla inblandade vet att problemen bottnar i den socialdemokratiska Mål- och resursplan (MRP), som 2012 antogs under en politiska turbulens som då inte hade mycket med politik att göra. Därefter har MRP:n genomgått mycket marginella förändringar, även om socialdemokraterna i den politiska debatten har argumenterat (något akademiskt) att förändringarna i MRP:n är större än så.

Läggs dessa utspel ihop med de växande ekonomiska problemen i kommunen blir oundvikligen intrycket av den politiska majoriteten att den medvetet försöker locka sundsvallsbornas uppmärksamhet bort från de pågående besparingarna inom kommunen.

Vad leder då detta till? Ja, det är just det jag tycker är oroväckande, att det är oklart var Sundsvall är på väg. Den politiska majoritetens kompass tycks mer reagerar på dagsländor än att ha ett klart mål och en uppenbar politisk mening.

En sak är dock klar: hållbarhetsfrågorna är åter politiskt underordnade i Sundsvall, trots att de idag är inarbetade i kommunens övergripande st
rdokument och i beslutstrukturerna. Och kanske är det därför majoriteten i Sundsvall inte kommer någonstans? Kanske har nuvarande majoritet full upp med att leda en organisation som inte riktigt vill gå i deras otydliga politiska inriktning, som också skorrar falskt mot hållbarhetsmålen? Kanske pågår det i det tysta en nedmontering av kommunen hållbarhetsmål? Omorganisationen av kommunen och släpphäntheten av Norra Kajen kan i alla fall tolkas på det sättet.

Kompass-GesichtTydligt är i alla fall att den nuvarande politiska majoritets passivitet skapar spekulationer och en allmän osäkerhet bland sundsvallsborna om framtiden. Det är resultat av att Sundsvall idag saknar tydligt politiskt ledarskap.

Det leder förstås också till frågan: var är den samlade oppositionen?


Letter from friends of Angel Villaverde, in Sweden, Sundsvall, Sweden 2016-01-28

3326722_1200_675

Angel Villaverde

On December 26, 2015, was our dear friend Angel Villa Verde arrested by police at the airport in Lima. He was going to visit his mother that is ill and had not since eighteen years visited his beloved home country, Peru. At first we thought it was a mistake, that he was arrested and we thought that he would soon be free again and that everything would be over within a day.

A few days later, when it by the French newsagency AFP became known throughout the world that Angel was accused of collaborating with a guerrilla group, we who know him were shocked. It was unreal.

Angel Villa Verde does definitely not belong to an armed criminal group or guerilla group. Ten years ago, Angel Villa Verde became a member of the Green Party in Sweden. The Green Party is a pacifist party, in the spirit of Jesus and Gandhi. The Green Party’s ideology rests on three solidarities: solidarity with the people of the world, solidarity with future generations and solidarity with nature. Green Party denounces to any form of terrorism. Anyone who violates the party’s fundamental values will eventually be excluded.

During his ten years in the Green Party, Angel Villaverde won a lot of respect for his
way of being, his calm and patience, his solidarity with all members and respect for individual integrity among people in general. In the party’s local and regional organization, he has gained the trust of many key positions, including as spokesperson. He has also been Second Deputy President of the Sundsvall City Council and he has won the respect far beyond the Green Party, also in other parties. He has also worked hard to spread the green pacifist ideas on sustainable communities.

Letter for Angel Villaverde

Letter from friend of Angel Villaverde, in Sweden. To Angels lawyer in Peru. Sundsvall, Sweden 2016-01-28

We have no deeper knowledge of Peru’s history, more than that we know that twenty years ago the country was ruled by a dictatorship, and that people were persecuted in the Peruvian mountains, among others places. But we realize, of course, that Angel Villaverde actions then, as today, was first and foremost to help other people, especially his family, and not to do harm.

That is the way Angel Villaverde is and as many of us know him. We strongly believe that there were no grounds what so ever to arresting and detaining Angel Villaverde. especially not when no concrete act of terrorism never can be tied to him. In our opinion it demonstrates that the arrest simply was a mistake, that it can be forgiven and forgotten, and that Angel Villaverde therefore immediately shall be released.

Best regards, Sverker Ottosson, Member of the Green party in Sundsvall and Former Deputy Major of Sundsvall Sweden.

In Swedish, click here.


Medmänsklighet är så enkelt

IMG_2630

Lite stöd till en kvinna med nyfött barn, som ska utvisas.

Som privatpersoner har jag och min sambo, som så många andra, blivit mycket berörda av vad som händer med flyktingarna som försöker ta sig till Europa. Vi kände att vi ville göra något för dem. Man kan skänka pengar till någon organisation, men vi ville göra något mer. Något mer konkret.

Jag och min sambo pratade därför med en vän som inom sitt samfund hjälper utsatta människor i Sundsvall. Hon berättade då för oss hur mycket hjälp flyktingarna behöver. Speciellt en kvinna som alldeles nyligen fått barn, och som så snart barnet blivit starkare ska utvisas från Sverige. Med fyrtio kronor om dagen från migrationsverket klarar hon inte hela sitt uppehälle. Hon behöver allt det vi andra tar för självklart. Hon behöver mat, kläder och blöjor till sitt nyfödda barn.

Vi bestämde oss därför att göra en konkret insats för henne, en person i en mycket svår situation. Vi for till Ica och köpte blöjor så att hon kunde klara behovet ett bra tag, och frukt för att få någonting mer än bara vardagsmaten.

Det var vår insats för att hjälpa någon, istället för att sätta in pengar på ett konto. Nu väntas det många flyktingar och flyktingbarn till Sundsvall. Det är inte frågan om en massinvandring. Det är bara några få av 60 miljoner människor på flykt. Om var och en av oss Sundsvallsbor nu gör en liten insats för dem, så att de känner sig varmt välkomna till oss, kan vi alla delta i att skapa en medmänskligare värld. Ibland det räcker bara att lyssna och visa medkänsla. Det är så enkelt.

hjärta