Vad Putin egentligen vill?

Joseph S. Nye är en av de stora forskarkanonerna inom fältet internationella relationer. Han bekänner sig till den liberala teoribildningen inom ämnet och om jag inte missminner mig var det han som lanserade begreppet ”interdependens”. Vilket teoretiskt innebär att fri och ymnig handel stater emellan är en garant mot krig. Stater som handlar med varandra blir beroende ekonomiskt av varandra och blir också därför mindre benägna att kriga mot varandra, enkelt beskrivet.

För ett par år sedan gav han ut boken ”Is the American century over?”. Jag har inte läst boken själv men ser den anmälas i en understreckare i SvD, ”Slutet för det amerikanska århundradet?” av Peter Landelius. En av de mest intressanta huvudpoängerna i Nye:s bok som Landelius lyfter fram är ett resonemang av mer realpolitisk natur och handlar om Ryssland och Putin. Den är värd att återge i sin helhet (så som den beskrivs i SvD av Landelius):

”Vad Ryssland beträffar konstaterar Nye något som många vet men som sällan påpekas av Nato och dess svenska tillskyndare: Ryssland är ekonomiskt så svagt att det inte utgör något trovärdigt hot i annan mening än att landet sitter på kärnvapen (som dock är betydligt mindre effektiva än USA:s). Jag frestas tillägga att USA efter murens fall inte gjorde mycket för att underlätta Sovjetunionens svåra och med tiden misslyckade övergång till en demokratiskt förankrad marknads­ekonomi – snarare tvärtom. Putins revanschism finner här sin näring, men den syftar till medlemskap i stormaktsklubben och inflytande i närområdet, inte till världsherravälde”

Den sista meningen tror jag är nyckel till förståelse av Putin och Ryssland. Det ger också en vink om USA:s mål med sin säkerhetspolitik. De är naturligtvis medvetna om sin särställning militäriskt och överlägsenhet ekonomiskt i jämförelse med Ryssland. Och naturligtvis måna om att se till att det förblir på det viset. 


Den svenska debatten är på väg att gå helt överstyr och jag tror att det har att göra med att en stor del av mediejättarna och de svenska politikerna har haussat varandra till en överskattning av Rysslands militära styrka och ambitioner. Det skulle vara välgörande om fler svenska bedömare av läget studerar Nye:s analys. Det är en mer sansad bedömning och ingen bör väl komma på tanken att kalla Joseph S. Nye för Putin-troll. Eller vad säger Martin Kragh? Själv tar jag en tur till biblioteket. Nyfiken på resten av innehållet i ”Is the American century over?”


Strategisk kommunikation – eller troll och sagor i Västerland?

"Since wars begin in the minds of men, it is in the minds of men that the defences of peace must be constructed.”

Citatet är från Unesco:s konstituerande text 1946 men inleder också under fliken ”About Us” när man surfar in på Stratcom:s hemsida. Sverige är nu medlemmar av detta Stratcom, Nato:s propagandaorgan som i den svenska debatten (av medierna) ofta beskrivs som en sorts institution som ska avslöja rysk desinformation. Men på hemsidan betonas något annat, strategisk kommunikation. Det står bland annat så här:


”Strategic communication is an integral part of the efforts to achieve the Alliance’s political and military objectives, thus it is increasingly important that the Alliance communicates in an appropriate, timely, accurate and responsive manner on its evolving roles, objectives and missions.”

Det är i sig en oerhörd märklighet att Sverige är medlemmar i denna organisation. Samtidigt som Peter Hultqvist står i Sälen på konferensen ”Folk och Försvar” och talar om hur självklart det är att Sverige inte ska gå med i Nato så intar Sverige sitt Stratcom-säte i Riga. En organisation som överst på listan över alla sina uppgifter sätter följande:

”Support the development of a NATO Military Committee Strategic Communications policy and doctrine”

Det är alltså strategisk kommunikation det handlar om och Sverige ska nu vara med och hjälpa till att försvara Nato:s aktiviteter i ord, om jag nu tolkar uppgiften rätt. Listan över huvudsakliga uppgifter för 2016 är förvisso längre än så. Där finns bland andra följande punkter:

”Research how NATO and its members could protect themselves from subversive leverage”

”Research how to identify the early signals of a hybrid warfare scenario”

Årets lista får vi visst vänta på. Måhända har de haft fullt upp på sistone med tanke på de märkliga publikationer som poppat upp på sistone. 

Först den mystiska rapporten, skriven av en nu namngiven brittisk före detta spion (Christopher Steele), som pekade ut hur ryska staten skulle ha samlat material om både Obama och Trump för att användas i eventuellt utpressningssyfte och som delvis skulle ha använts vid amerikanska presidentvalet i höstas. Att själva dossiern överlämnades till FBI ur just den republikanske senatorn John McCain:s hand säger en hel del bara det, för den som känner till dennes notoriska rysshat genom åren.

The Guardian har i en genomgång av materialet funnit avsevärda brister och rena faktafel och ifrågasätter på många punkter sanningshalten i de påståenden som levereras i dossiern. Något som givetvis är notoriskt svårt i dessa sammanhang där allt är hemligt och sekretessbelagt, och vem vet egentligen vad som är sant

Fortfarande är mycket höljt i dunkel, men om jag förstått rätt är den namngivne brittiske spionen anlitad av Demokraterna från början för att gräva lite i Trumps kontakter med Kreml. De tycks ha fått ganska lite ut av materialet och enligt nya uppgifter i brittiska media ska Demokraterna ha bestämt att de inte längre hade nytta av det eller den brittiske spionens ansträngningar. Denne hade dock hela tiden matat FBI med sina uppgifter och sammanställt materialet till en sorts rapport. När Demokraterna dumpat spionen Steele plockade senator McCain upp det hela i dagsljuset. Förmodligen i ett försök att skada relationen USA-Ryssland och ställa till det för blivande presidenten Trump så mycket som möjligt. Demokraterna/Obamas utvisning av 35 ryska diplomater är troligen ett drag med samma huvudsyfte.

Mycket är alltså oklart om varför detta material dykt upp just nu och vilken sanningshalt rapporten har. Men av the Guardians granskning framgår att den troligen innehåller tillräckligt många sanningar eller halvsanningar för att trovärdigt överbrygga de rena lögnerna. Det är ju ungefär så som skicklig propaganda skapas, eller strategisk kommunikation hette det ju visst?


Här hemma har vi fått vår egen lilla ankdammsversion i de två UI-trollen Martin Kragh:s och Sebastian Åsberg:s privata studie av ”ryska påverkanskampanjer” mot Sverige, först publicerad i Journal of Strategic Studies. DN, Aftonbladet med flera stora tidningar presenterade studien som en UI-publikation och författarna uttalade sig för tidningarna utan att nämna något som talade emot den uppfattningen. Studien fick dock genast mängder av kritik för de påståenden som framfördes och en del av dem framstår som rena angrepp på yttrandefriheten och pressfriheten. Framför allt Aftonbladet Kultur anklagades av Kragh/Åsberg för att ”gå Putins ärenden” utan att belägga detta på något sätt. Något som genomgående verkar känneteckna studien. En mängd påståenden som det i vissa fall finns belägg för och andra som är rena spekulationer eller åsikter. Eftersom Utrikespolitiska Institutet ska vara ett oberoende institut för forskning och analys utan att ta ställning i sakfrågor var det många som därför höjde ett ögonbryn eller två.

Men nu förnekar UI:s direktör Mats Karlsson att studien skulle varit utförd på uppdrag av UI. De två författarna har forskat helt privat och oberoende av institutet, heter det. Något som också förefaller mycket märkligt. Han vill inte ge någon längre intervju till Aftonbladet och vill inte bli citerad, enligt AB. Mitt intryck är att Martin Kragh (som är enhetschef på UI) fått fria händer och tillåtelse att publicera sitt material men att direktören nu fått kalla fötter när kritiken börjat svida. Det bekräftas också vagt av Karlssons replik till Expressen: ”Det görs inom ramen för UI, men publikationen är inte en UI-publikation”.

Mina intryck är förstås också ren spekulation och gissningar. Det får vi kanske vänja oss vid att ägna oss åt i fortsättningen för övrigt. Om nu inte Stratcom griper in och avslöjar rena falsarier? Men, som jag tidigare skrivit, lär väl inte Stratcom granska och analysera material som de ovanstående om de inte kommer från Ryssland.

Vi får nog snarare vänja oss vid att utsättas för en störtflod av propaganda, desinformation och studier med sanningar och halvsanningar blandat med rena lögner eller faktafel både från öst och väst. Frågan är bara vem som tar på sig att avslöja de senare?




Röster från Öster

Jag spenderade nyårshelgen i Helsingfors, eller Helsinki som min finskfödda sambo brukar påpeka att det heter. Vår kära östra granne firar i år 100 år som självständigt nation och slog på stort med digert jubileumsprogram för nyårsfirandet och storslaget fyrverkeri i den milda vinternatten.

Jag fick också tillfälle att flanera lite i den lite halvruffiga men charmiga (med hipster-varning) stadsdelen Berghäll/Kallio men inte minst inhämta lite av den politiska stämningen och debatten kring nyåret. Jag har i tidigare inläggnoterat en helt annan inställning i Finland till Nordstream 2-projektet och affärsuppgörelser med Ryssland. Den präglas av betydligt mindre säkerhetspolitisk alarmism än den svenska.

I dagstidningen Helsingin Sanomat läser jag också (med hjälp av min ”översättare”) en del intressanta och kloka ord från den före detta finska presidenten Tarja Halonen.

Hon tycker inte Finland behöver NATO och bekymrar sig över den spända atmosfären kring Östersjön och rädslan för Ryssland. Att folk oroar sig för Putins Ryssland, menar hon, är till viss del något som sitter djupt i den finska folksjälen. Men, fortsätter hon:

”I verkligheten är inte läget så spänt som nyheterna låter påskina. Att skapa rädsla är det sämsta man kan göra i säkerhetspolitiken. När människorna är rädda slår det över på ömse sidor”.

Hon menar också att rädsla driver rädsla:

”Konflikträdslan på Östersjön får näring också av Finlands egna krigsminnen, men också av Baltikums och Polens rädslor […] Ryssland beteende och cyberkrigföring har på sakliga grunder fått grannländer till det gamla Sovjetunionen på tårna. Ukraina är så nära. Deras rädsla för maktsfärstänkande förs sedan vidare även till oss”.

Hon har själv nyligen träffat Vladimir Putin och kanske kommer att göra det igen, tror hon. Hon tycker det är varje maktinnehavares plikt att göra detsamma och, påpekar hon, inte bara för att tala om för honom vad han ska tycka och göra utan för att ”möta Putin och prata” och också lyssna på honom.

Förhoppningsvis kan våra finska vänner visa vägen till en mer resonabel ton i samtalet med Ryssland och en mindre hysterisk och alarmistisk syn på invasionshotet därifrån. Jag väljer i alla fall att ta med mig det här från Helsinki och delar det härmed med alla läsare av bloggen, med en önskas om en god fortsättning på det nya året. Om vi lyssnar till kloka röster från öster ökar förutsättningarna för detta. Tror jag.



Vem vill ha krig?

Den rådande säkerhetspolitiska diskussionen är på många sätt intressant. Och förbryllande. Efter Trumps valseger och senast utnämningen av oljemagnaten Rex Tillerson till utrikesminister höjs oroliga röster för en ”ryssvänlig” amerikansk utrikespolitik och säkerhetspolitik. Vad händer med sanktionerna mot Ryssland? Vad blir konsekvenserna? Den sistnämnda frågan restes av Aktuellt häromdagen och deras USA-korrespondent svarade att Tillerson kunde tänkas ha egna affärsintressen i en avspänning mellan USA och Ryssland. Det är helt sant och förmodligen det allvarligaste med Trumps tänkta administration och regering (ska ju först godkännas av kongressen). De miljömässiga konsekvenserna alltså. Intressen i oljeindustrin kan bli knäcken för arbetet med att få bukt med växthuseffekten.

Men det är inte det som bekymrar västvärldens politiker och media mest tycks det. Det är istället de förväntat vänskapligare förbindelserna med Ryssland. Den liberala idén om att handel mellan stater gör dem interdependenta och härmed minimerar risk för krig dem emellan tycks vara på utgång. För att ersättas med vad, kan man undra? De amerikanska reaktionerna på Tillersons utnämning är värda att funder över. Varför är egentligen goda relationer med Ryssland så negativt laddat? Under hela kalla kriget var det väl ingen som hyste några naiva uppfattningar om Sovjetunionens intentioner men goda relationer sågs ändå som eftersträvansvärt och avspänning som något välkommet.


”Ryssarna är inte våra vänner”, säger Republikanernas majoritetsledare i Senaten Mitch McConnell. ”Att vara Putins vän är inte en egenskap jag hoppas på hos en utrikesminister”, twittrar Marc Rubio. Senatorn John McCain går ett steg längre när han kallar Putin för ”kriminell och en mördare”. Den sistnämnde är också en av de republikaner som driver på för att få till en utredning om den av CIA påstådda ryska hackerattacken för att påverka amerikanska presidentvalet. En allvarlig anklagelse (avfärdad av FBI) mot en främmande stat. McCain har förvisso egen erfarenhet av saken. Den minnesgode kanske erinrar sig hur han själv stod på Majdan i Kiev i december 2013 och eldade på den ukrainska oppositionen mot den folkvalde presidenten Janukovytj. I alla händelser måste man ställa sig frågan varför det är så oerhört viktigt att upprätthålla dåliga relationer med Ryssland? En ledtråd finns kanske i den utmärkta tv-dokumentären ”Att skapa enPutin” av Peter Löfgren, som nyligen sändes av SvT. En amerikansk bedömare menade där att USA tog chansen att hävda sin särställning som supermakt när Sovjetunionen upplöstes hellre än att hjälpa Ryssland på fötter ekonomiskt.

Här hemma handlar det just nu mest om Nordstream 2. Det vettiga i  att satsa på gas kan förstås ifrågasättas av miljö- och energipolitiska skäl. Men det som diskuteras mest är den säkerhetspolitiska aspekten. Diskussionen har varit lätt hysterisk och enligt Lars O Grönstedt full av myter. Han är förvisso part i målet men de tolv punkter han framhåller i Dagens Industri ger en annan bild än vad som framkommit i rubrikerna. Media har godtagit en hel del tämligen godtyckliga antaganden och påståenden om projektet. Det som hela tiden beskrivits som uthyrning av hela hamnen i Slite handlade egentligen om en av dess pirer samt lagring av rör. För Karlshamns del, förutom lagring av rör, också vanlig fartygstrafik, om än mer omfattande än normalt. Affärer för hårt pressade kommuner på totalt omkring 100-150 miljoner kronor. Som nu går dem ur händerna. Finland tackar och tar emot och affären hamnar nu enligt finska uppgifter i Hangö om jag förstått rätt. De ser det som en ren affärstransaktion och inget annat, vilket är intressant. Ingen med åtminstone elementär kunskap om finsk-rysk historia kan väl anklaga finnarna för att vara blåögda i sin syn på ryssen?

Det hela är lite höljt i mystik (high politics, myter eller magkänslor?). Vad sa regeringen till kommunrepresentanterna från Karlshamn och Visby egentligen? Och vad sades egentligen vid ukrainske presidenten Porosjenkos besök i Stockholm och utrikesminister Wallströms besök i Ukraina? Har det här irrationella Nordstream-beslutet något med det att göra? Ukraina är väl det land som har mest att förlora på att Nordstream 2 blir av. Eller vad vill vi egentligen? Varför så aktivt söka konfrontation med Ryssland?

Frågan gäller i högsta grad även det som sker på andra sidan Atlanten. Nu lovar Obama vedergällning för den av CIA påstådda hackerattacken mot Demokraterna. Ett ganska märkligt utspel men som måhända syftar till att till Trump lämna efter sig en förgiftad relation till Ryssland. Eller vill han ha krig?

Jag har svårt att fälla tårar över uteblivna gasprojektsaffärer men bekymrar mig för den signalpolitik som förs mot Ryssland. Vad syftar den till i slutändan och hur ska vi hantera relationerna till dem i fortsättningen? Vad är planen? Vad vill vi? Vill vi ha krig?



Nato, Putin och… Donald Trump

NATO hade nyligen stort möte i Warszawa. Där beslutades att möta ”hotet från Ryssland” med nya trupper i Polen och Baltikum. Det framgår av kommunikén som publicerats i samband med mötet där det också deklareras att organisationen är en ”unparalleled community of freedom, peace, security, and shared values, including individual liberty, human rights, democracy, and the rule of law”.

Nåja. De varnar också för Ryssland i en senare punkt:

”Russia’s aggressive actions, including provocative military activities in the periphery of NATO territory and its demonstrated willingness to attain political goals by the threat and use of force, are a source of regional instability, fundamentally challenge the Alliance, have damaged Euro-Atlantic security, and threaten our long-standing goal of a Europe whole, free, and at peace”.

Det svenska intresset för NATO tycks just nu vara på topp hos politiker från nästan alla läger, även den socialdemokratiska. Möjligen har de svalt hela narrativet om NATO som fredsbevarande och Ryssland som det stora hotet för världsfreden. Försvarsminister Hultqvist klargjorde under mötet sin uppfattning:

”Det är ju oberäkneligheten i den ryska politiken som är hela grundorsaken och det är de som har annekterat Krim”.

Trots det faktum att Putins Ryssland etablerat sig som en fredsaktör i Mellanöstern med betydligt bättre resultat än så länge än USA vilket till och med en vanligen Putin-kritisk skribent som Utrikespolitiska Institutets Per Jönsson medger i SvD.

Hur det än förhåller sig med Putins Ryssland som hot mot världsfreden så finns ett i mina ögon betydligt större hot från en person som jag rankar som betydligt mer oberäknelig än Putin och som mycket väl inom kort kan få tillgång till en betydligt mäktigare krigsmakt än Putin. Jag avser då Donald Trump vars öde som blivande presidentkandidat för Republikanerna i USA idag avgörs på partiets konvent i Cleveland. Det troliga är att han blir vald och därmed har en realistisk chans att bli USA:s näste president. 

Det stora bullret om Putin har överröstat varningarna för Trump. Men en del har uppmärksammat risken och vad vi som i värsta fall väntar. Carsten Jensen skriver i en DN-krönika om de kommande åren som ”ödesår” för demokratin. Antingen kommer en nystart eller dess avslutning, menar han. Han förutspår hur som helst att det inte blir någon vänlig tid framöver; ”Snälla människors tid är förbi”. I artikeln pekar han bland annat på detta skräckinjagande faktum;

”En dag sitter kanske Donald Trump med fingret på kärnvapenknappen”.

Faran med Trump debatterades faktiskt också, under DN:s ledning, i Almedalen av det äkta paret Radoslav Sikorski, f.d. polsk utrikes- och försvarsminister och författaren Anne Applebaum, samt Carl Bildt och estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves.

Temat var ”The end of western world” direkt taget från en av Applebaums texter. Brexit och Putin och Trump dominerar analysen som blir väldigt märklig i Applebaums tolkning av ”populismen”. Hon menar att vi fortfarande är ”påverkade av ett slags marxistiskt tänkande där vi tror att ekonomin är huvudsaken för de flesta människor” medan Trumps framgångar grundar sig på andra saker som att tilltala ”människors behov av att kalla sig vita”. För det första bortser hon då ifrån själva den ekonomiska grunden till framgångsreceptet med att tilltala detta behov hos vita människor. Dessutom är ju tron på ekonomin som huvudsaken knappast en exklusivt marxistisk tankegång. I ett samhälle som byggts kring fritt flöde för kapital och med skattepengar som slussas över jordklotet med hjälp av ljusskygga konstruktioner och transaktionsmetoder, med en politisk debatt inför varje val där plånboksfrågorna dominerar och med en tillbedjan till tillväxten som pågått åtminstone sedan andra världskrigets slut så bör denna beskrivning starkt kunna ifrågasättas. Men oavsett detta pekas just Donald Trump ut som en av dem som står för ett ”vitt stamtänkande”, en tribalism som leder bort från internationell solidaritet och demokrati.  

Hon är inte heller ensam om att utropa eller varna för slutet på den liberala världsordningen. Stephen A. Walt skriver i Foreign Policy om just detta i kölvattnet på Brexit och Donald Trumps framgångar. James Traub funderar i samma publikation över varför liberalismen inte längre fungerar.

Det finns i alla händelser anledning att känna oro inför det faktum som troligen kommer ut av dagens Republikanska konvent i Cleveland, nämligen att Donald Trump blir partiets presidentkandidat.
Om vi oroar oss för instabilitet och oberäknelighet är det nog snarast åt Väst vi bör vrida våra huvuden och fundera över vad som kan hända om denne man blir den vi ska hålla i handen som överbefälhavare för USA:s krigsmakt, utan vilken NATO är en obetydlig papperstiger.

Nu har Trump förvisso modifierat sin önskan att bannlysa alla muslimer från inresa till USA och formulerar det istället som att medborgare från vissa länder bör vägras inresa. Det lär bli konstitutionellt mer gångbart än att dra gränsen vid en viss religionstillhörighet och dessutom lättare att administrera. Men det visar knappast på någon stabil inställning som garanterar världsfreden och skapar trygghet och förutsägbarhet avseende vad som är att förvänta från USA och NATO.

Detta diskuterades förstås inte på NATO-mötet i Warszawa, men stabiliteten i världen hänger nog betydligt mer på hur det går i det amerikanska presidentvalet än på vad Putin gör härnäst. Det kanske kommer med som punkt på nästa NATO-möte, som hålls i Istanbul!? På tal om stabilitet...

Du gamla, du fria?

Idag firar vi nationaldagen. Svenska flaggans dag hette det förr men konservativa krafter tyckte att vi skulle ha en ”riktig” nationaldag så vi fick fira ordentligt, som norrmännen. Nå, det har väl inte blivit riktigt den karnevalsstämning en del hoppats på men nu har vi vår nationaldag och många nöjer sig antagligen med att njuta av en ledig dag och att på sin höjd hissa den blågula flaggan. Vår självständighet tar vi för given. Samtidigt är en av de två supermakterna på väg att invadera oss. Nej, jag tänker då inte på Ryssland utan Nato.


Värdlandsavtalet innebar egentligen inte så mycket nytt men rev en del byråkratiska barriärer som gör det lättare att ta nästa steg, mot fullt medlemskap i Nato. Kanske är det här helt i linje med den långsiktiga planen som inleddes med att Sverige tog steget från att ha ett invasionsförsvar till att satsa helt på ett insatsförsvar? Jag har skrivit om det vid ett flertal tillfällen tidigare och den konspiratoriska tanken har funnits där förut men jag har då avfärdat den ganska omgående. Jag är inte längre lika snabb att göra det.

En sak som förvånar mig i den säkerhetspolitiska och försvarspolitiska debatten är när militärexperter och vår egen försvarsminister Peter Hultqvist hela tiden pratar om hur oberäkneligt och irrationellt Ryssland agerar. I Studio Ett den 17/4 2015 exempelvis:

”Vi lever i en tid då den europeiska säkerhetspolitiska ordningen rubbats genom den ryska olagliga annekteringen av Krim.” 

Det är egentligen ett ganska märkligt uttalande. Ryssland (Sovjet) har haft en stor militär flottbas på Krim i mer än tvåhundra år. Det första Ryssland gjorde när det erövrade halvön 1783 var att återuppbygga Sevastopols fortifikation och inrätta en flottbas. Under andra världskriget försvarades staden till sista blodsdroppen och en 250 dagar lång belägring uthärdades innan trycket blev för hårt. Röda armén tog tillbaka halvön och flottbasen 1944 och att tro att Ryssland nu plötsligt skulle släppa greppet om denna strategiskt oerhört viktiga plats verkar helt irrationellt och vore betydligt mer oberäkneligt än den annektering som genomfördes. De ryska trupperna fanns där och har funnits där i ett par hundra år och det som hade rubbat ordningen rejält hade istället varit deras evakuering och Natos: s övertagande av basen. En utveckling som plötsligt och mycket oväntat blev fullt möjlig i och med det våldsamma maktskiftet i Ukraina 2014.

Men det är förstås viktigt att trumma in budskapet att Putin är oberäknelig och att Ryssland agerar irrationellt. I själva verket agerar det tämligen förutsägbart och enligt en geopolitisk logik i stort sett i linje med realistisk IR-teori. Det svenska geopolitiska läget har dessutom också, i förhållande till Ryssland, varit i stort sett detsamma åtminstone sedan stormaktstidens dagar. För en grundligare genomgång av detta kan jag rekommendera Mats Bergquists inlägg på Kgl Krigsvetenskapsakademiens hemsida. Han konstaterar bland annat det här:

”Nu hävdar NATO-anhängarna att vår säkerhetspolitiska situation förändrats i och med att Vladimir Putin under senare år visat tydligt aggressiva utrikespolitiska tendenser och utan att blinka annekterat Krim och sponsrar gerillakrig i östra Ukraina. Detta är givetvis ytterst allvarligt, men har detta förändrat Sveriges geostrategiska situation? Nej knappast”

Trots detta fick alltså Sverige oerhört bråttom att omvandla försvaret från invasionsförsvar till insatsförsvar. Den stabila politik som både Nato och Ryssland kunde lita på att Sverige förde blev under bara fem-tio års tid förvandlad till en vindflöjelpolitik där det svenska försvaret förvandlats till en handelsvara som på vilken marknad som helst. I regeringens försvarsproposition 2009 (2008/09:140) framhölls att skapandet av rörliga militära förband blivit en ”trend” inom hela västvärlden och att det svenska försvaret måste anpassas till de ”expeditionära militära förband” som är ”efterfrågade och prioriterade” av EU, FN och Nato. Nästan alla förråd skulle rensas ut och stationära förband läggas ned. Någon långsiktig omvärldsanalys eller geopolitisk reflektion verkar inte ha gjorts.

Från att ha haft i stort sett alla vapenslag på plats och med en numerär lika stor som dagens hela försvarsmakt (se inslag i P1:s Kaliber) har Gotlands försvarsstyrka minimerats till några hundra hemvärnsmän. Om det är något som har varit irrationellt och oberäkneligt i det här sammanhanget är det väl den svenska omvandlingen av invasionsförsvaret till insatsförsvar vilket i förlängningen starkt äventyrar trovärdigheten i den svenska neutralitetspolitiken. Har vi nedrustat så mycket att vi inte längre kan hävda vår alliansfrihet? Har vi (med flit?) urgröpt försvarsförmågan så djupt att vi inte kan försvara oss utan att bjuda in främmande trupp på vårt territorium? Ja, det är precis så det ser ut och det är ungefär vad jag befarade när jag för några år sedan fördjupade mig i det här ämnet.

Pressbild. Det är numera glest mellan stridsvagnarna på Gotland.


Som miljöpartist är jag mycket bekymrad över regeringens brådskande hantering av värdlandsavtalet med Nato och deltagandet i Stratcoms verksamhet. Det vore betydligt bättre att återföra svensk militär kapacitet till Gotland snarast möjligt och att ge en slant till egna analyser av informationskriget som råder där både USA, Nato och Ryssland gör sig skyldiga till överdrifter, ensidiga opinionskampanjer eller rena lögner och desinformation. Ett annat sätt att hantera information är ju också att inte ge någon alls. Det är så som EU just nu hanterar det kommande beslutet om ny inriktning för säkerhetspolitiken, EU:s Global Strategy on Foreign and Security Policy. Detta dokument ska publiceras i juni vilket sedan länge aviserats och det kommer att ersätta ESS (Europeiska Rådets säkerhetsstrategi) från 2003. Men enligt The Times ska publiceringen ske först 28 juni och förslaget till ny strategi inte skickas ut till EU-ledarna förrän 24 juni, det vill säga dagen efter den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet. Det ryktas nämligen att den nya strategin innehåller en plan för att förverkliga det gemensamma EU-försvar som det talas om i Lissabonfördraget (artikel 42.2). Något som brittiska politiker och militärer (och möjligen väljare) motsatt sig hela tiden.

Vad som kommer att stå i denna nya EU-strategi som den höga företrädaren för utrikespolitik Federica Mogherini ska presentera snart är inte helt lätt att förutsäga. Det nuvarande strategidokumentet ESS från 2003 betonar just insatsförbandens betydelse och är ett av de dokument den svenska försvarsmakten har rättat sig efter i omvandlingen av det svenska försvaret. Hur EU nu ska inrätta försvarspolitiken är inte lätt att gissa. EU:s säkerhetspolitik har länge präglats av oförutsägbarhet och irrationalitet, enligt min mening. Men en publikation som ger några ledtrådar finns på EEAS hemsida som marknadsför Mogherinis politik.

I detta dokument, ”The European Union in a changing global environment – A more connected, contested and complex world” uttrycks några åsikter som kan tolkas som frön till riktlinjen. Mogherini talar här om att även om EU inte är en militär allians kan det inte helt ignorera D-et i CSDP (The Common Security and Defense Policy). EU ska ha en mer sammanhängande försvarspolitik, arbeta ”i synergi” och enligt en tydlig och klar färdriktning. ”We need a common , comprehensive and consistent EU global strategy”, säger hon.

Det låter inte särskilt märkligt. Men vilken inriktning blir det nu när insatsförsvarets glada dagar är över och kalla kriget-hoten har dammats av och lanseras så intensivt? Kanske blir logiken att vi ”måste” slå samman EU-ländernas försvarsstyrkor och i praktiken underställa dem Nato? Sveriges värdlandsavtal med Nato kanske ligger helt i linje med den nya EU-strategin? Vi får väl se om vi orkar bry oss i semestertider då strategin presenteras. Klart mer oberäkneligt dock än Rysslands agerande i östra Europa men inte desto mer avgörande för det säkerhetspolitiska läget i Europa... och för Sverige.

Du gamla (alliansfrihet och neutralitet), du fria (väg för Nato)...

Krimtatarer och schlagerslag

Eurovisionsschlagerfestivalen har kopplat grepp om händelserna i huvudstaden. Solen skiner och mängder av folk minglar i öltält och åker upp och ner i utsiktstorn i Kungsan. Det är fullt på krogarna och hotellen och blickarna riktas mot Stockholm från platser långt utanför Europa. Festivalscenen är med andra ord en perfekt arena för politiska budskap.

Det verkar också ha blivit en trend att framföra sådana. Budskapet i de bidrag som behandlade flyktingfrågan vet jag inte om jag riktigt förstod. De kändes dock inte helt smakliga med tanke på vad som sker på Medelhavet och på gränsen mellan Grekland och Turkiet just i samma stund. Mer politiskt sprängstoff fanns däremot i den armeniska artistens flaggviftande igår. Inte många av tv-tittarna känner väl igen Nagorno-Karabachs flagga men de azeriska tittarna och närvarande tv-direktörer gick i alla fall i taket, vilket bör ha varit den avsedda effekten. "Inga sångtexter, tal eller gester av politisk eller liknande natur är tillåtna under Eurovision Song Contest", enligt EBU:s regler. Glöm det.  

Imorgon kväll få vi också det ukrainska bidraget till den här genren när krimtatariska sångerskan Jamala framför ”1944” som anspelar på året då Sovjet tvångsdeporterade hundratusentals krimtatarer från Krim till andra delar av Sovjetunionen. Nu hävdar artisten och andra företrädare för Ukraina att sången inte alls är politisk, men med tanke på den centrala roll Krim spelar i konflikten mellan Ukraina och Ryssland kan det knappast vara en slump att den framförs just nu och att udden riktas österut. Texten är förvisso inte speciellt överdrivet dramatisk eller tillspetsad. Hundratusentals krimtatarer fördrevs verkligen med början 1944 och tilläts inte komma tillbaka förrän på 1980-talet. Att hon vann den ukrainska uttagningen torde dock handla mer om att många sett chansen att dela ut ett tjuvnyp till Ryssland. Det kan dock vara lite intressant att se på hur krimtatarerna behandlats i Ukraina historiskt.


Krimtatarerna har haft en lång och mödosam vandring och det är inte obefogat att de får viss uppmärksamhet. Om de utsattes för folkmord 1944 eller ”bara” etnisk rensning är omtvistat. Likaså om de som etnisk grupp härstammar från mongolerna som intog halvön på 1200-talet eller om de från början var turkar. Troligen en blandning av flera folkgrupper, kanske även goter. 

Det ukrainska intresset för tatarerna är dock tämligen nyvaket. Det framgår bland annat av en ett år gammal artikel i the Guardian. Innan den ryska annekteringen av Krim var de ukrainska myndigheterna måttligt förtjusta i krimtatarernas politiska anspråk. En aktivist säger så här till the Guardian:

“Those same guys from the Ukrainian security services who were threatening me and accusing me of separatism are now wearing Russian uniforms. Look who turned out to be the separatists. Us Crimean Tatars have just kept the same position – that this is our homeland and it always will be.”

Tatarerna fick överhuvudtaget inte vara med vid förhandlingarna om Krims status som följde på den ukrainska självständighetsförklaringen och de kände sig också ignorerade i den lag för minoriteters rättigheter som togs 1992.

Bishkek-överenskommelsen från 1993 stakade ut ett antal åtaganden för Ukraina att fullfölja för att ”återställa den historiska rättvisan” för de till Krim - från den långa deportationen - återvändande tatarerna. Den skulle gälla i tio år men blev sedan förlängd i tio år till. Enligt en OSSE-rapport från hösten 2013 har den ukrainska staten ”dragit fötterna efter sig” med att uppfylla sina löften.

För många ukrainare utgör tatarerna en ärkefiende (kosackerna slogs i århundraden mot Krimtatarerna). Islamofobi och stereotyp misstänksamhetmot folkgruppen har präglat den ukrainska (såväl som ryska) hållningen gentemot Krimtatarerna.

Den stora ukrainska uppslutningen bakom tatariska Jamala imorgon handlar alltså i första hand om en politisk markering. Men varför inte ta ett steg till? Kanske kan Ukraina göra en gest och avstå från anspråken på Krim och ge halvön till det folk som bott där längst, krimtatarerna. Motsvarande vad Jordanien och Egypten gjort med Västbanken och Gaza. Områden de förlorat till Israel men avstår från anspråk på till förmån för en palestinsk stat. Vad skulle Ryssland säga om det?



Den lede fi


När jag för ett drygt halvsekel sedan gjorde lumpen, talade kompanibefälet om risken för anfall av den lede fi, som alltid kom från öst. Rysskräcken var verklighet.

Lite lugnare har det ju varit i några decennier men nu har ryssarna börjat betrakta Östersjön som ett renodlat ryskt intresse, ett ryskt innanhav. Från militär synpunkt åtminstone. Ett aggressivt militärt uppträdande från rysk sida visar att man anser sig ha ensamrätt att bestämma över Östersjön. Ryskt flyg har under senare år markerat mot svenska spaningsenheter och mot Sverige. Nu senast gjorde ryskt krigsflyg tydliga utfall mot ett amerikanskt fartyg på internationellt vatten i Östersjön. Upptrappningen för tankarna till kalla kriget. Ju större inrikesbekymmer Putin har, desto mer verkar det som Ryssland vill markera internationellt i olika sammanhang. Obehagligt. Man undrar, hur mycket makt ryska militären har. För mycket, tycker väl Putin, eftersom han just håller på att skaffa sig en privat armé på 220 000 man.

Från miljösynpunkt är Ryssland inte lika angeläget att ta ansvar för Östersjön.

Ryska pengar duger till finsk kärnkraft?

Efter fem månader i Ukraina kommer jag hem till ett Sverige där Panamadokument och skatteflykt debatteras för fullt. Det verkar ju sunt. Till skillnad från Nordea och andra inblandade som hjälper till att förflytta skattepengar till ljusskygga konton i karibiska övärlden. Snart sagt varje land i världen tycks dessutom ha kändisar, politiker och oligarker som använder de här tjänsterna för att undanhålla skatt. Naturligtvis är tidningarna snabba med att påpeka att det finns kopplingar till Putin också. Vad jag sett verkar det mest vara lösa sådana och lite ”guilt by association”. Men särskilt förvånande vore det nog inte om han själv lägger undan ett och annat, precis som den ukrainska kollegan Porosjenko bevisligen, enligt dokumenten, har gjort.


Fixeringen vid Putins Ryssland är något jag slås av vid hemkomsten. Det pratas mer om Putin här än i Ukraina känns det som. NATO-förespråkarna försöker tala om för oss hur farliga ryssarna är och man får intrycket att invasionen är nära förestående. EU har beslutat om förlängning av handelssanktionerna mot Ryssland fram till årsskiftet och en utvärdering ska sedan avgöra om de ska få börja göra affärer med oss igen. Den ryska gasen ska vi i EU göra allt vi kan för att göra oss oberoende av är ett annat mantra som upprepats på senare år. EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (Kd) har tillsammans med en ukrainsk parlamentariker skrivit en debattartikel i SvD där vikten av sanktionerna betonas. De ger negativa effekter för den ryska ekonomin och ökar incitamenten för att följa Minsk-avtalet, menar de. De har förstås inga höga tankar om Ryssland och sammanfaller i stort sett med den uppfattning av säkerhetsläget som verkar gängse i Väst-media och inom EU-institutioner etc. Det vill säga ungefär så här:

”Det är heller inte så att Ryssland är berett att acceptera en europeisk säkerhetsordning grundad på varje lands rätt till frihet och självbestämmande”

Jag tänker på det här när jag på tv ser filmen om kvinnorna som kämpar (kämpade?) mot planerna på ett kärnkraftverk i finska Pyhäjoki. Med den grundinställning till Ryssland som finns i EU-länderna och det närmast alarmistiska säkerhetspolitiska bullrande om Putin som jag nämnt här så känns det genast fullkomligt absurt att ryska statens bolag Rosatom är det som ska leverera kärnreaktorer och dessutom kärnbränslet till den här anläggningen. Men just kärnenergi har undantagits från sanktionerna av någon outgrundlig anledning och energipolitiken hanteras dessutom suveränt av EU-medlemmarna vilket alltså gör att kärnbränsle kan levereras från Ryssland till Finland medan däremot Valio hindras från att leverera mjölk till ryska folket. Förvisso ett motdrag av ryssarna men en direkt följd av EU:s sanktioner.  

MEN, Finlands beslut att låta rysk finansiering och leverans av reaktorer och bränsle blåsa nytt liv i detta – även ekonomiskt - vettlösa projekt togs samtidigt som EU tog en resolution som uppmanade medlemsländerna att ställa in alla planer på avtal med Ryssland inom energisektorn.

Den här typen av dubbelmoral och dubbla budskap är något som får mig ursinnig och när jag ser hur röjmaskinerna går fram över Hanhikivi-udden trots att bygglov ännu inte är utfärdat tänker jag att det ändå fortfarande måste finnas en liten chans att stoppa detta vansinnesprojekt. Ett sätt är att ansluta till de protestgrupper i Sverige som bildats. Själv har jag skrivit under den här protestlistan.

Svenska kommuner längs Norrlandskusten har också börjat reagera men reaktionen kommer sent. Flera kommuner har dock skickat protestlistor till Finland undertecknade av kommunpolitiker från nästan alla partier, dock med undantag för folkpartister och moderater.

Möjligen har det undgått dem att projektet genomförs endast med hjälp av ett statligt ryskt energibolag? För att undanröja alla tvivel om Rosatom klipper jag därför in en kort presentation av bolaget från deras egen hemsida:

”ROSATOM is the Russian Federation national nuclear corporation bringing together circa 400  nuclear companies and R&D institutions that operate in the civilian and defense sectors”

Rosatom är ett statligt ryskt bolag med starka kopplingar till ryska militären vilket pedagogiskt illustreras här, på samma hemsida. Att kärnkraften är betydelsefull för Rysslands ekonomi betonas också på Rosatoms hemsida:

”Development of the nuclear industry is seen as a top national priority. It is perceived to be a key sector of the Russian economy, essential for national energy security”

Den som direkt eller indirekt stödjer Rosatoms internationella projekteringar stödjer därmed de facto även ryska staten och dess försvarssektor. Därför undrar jag varför Folkpartister och Moderater, som annars är så kvicka att tala illa om Ryssland och Putin, när det gäller Pyhäjoki plötsligt blir så överslätande och tillåtande?

Varför säga som det är, när det inte är som man vill?


En diktator är alltid en diktator. Man kan inte förvänta sig att en diktator agerar demokratiskt. Då skulle han, för det är ju alltid en han, inte vara diktator. Det gäller inte minst Rysslands diktator. En riktig machogubbe, som inte tvekar att ta till hårdhandskarna. Han har nu alldeles själv bestämt att han ska ha en egen armé på 210 000 man under sitt högst egna kommando. Egentligen är det väl ingen större skillnad på kontrollen av den nya personliga armén och på resten av den ryska krigsmakten, som för närvarande rustas för fullt. Men maktdemonstrationen är uppseendeväckande. Kanske är det vad ryska folket vill ha, en självständig, stark ledare, som kan hålla någorlunda ordning. Vad är det med ryssarna?

I samma artikel i SvD läste jag att man i Ryssland beställt en revision av rysk modern historia. En del av det som hände under sovjettiden, hände nog lite annorlunda än vad som hittills sagts. Då behövs en historierevision. Sovjet var nog inte så dumt ändå. Dags att rätta till det. Nya historieböcker skrivs. En av staten omhuldad stiftelse, som ska fixa biffen, har startats. Under tiden som historieskrivningen manipuleras, manipuleras nutiden. Ett sätt är att invadera andra länder och blåneka till att man gjort det, åtminstone tills dess man skaffat sig det man var ute efter från början. Att kontrollera media är en självklarhet. Vi har blivit vana vid rapporter från Ryssland om propaganda, lögner, politiska mord, rättsröta, mutor och ekonomiskt fiffel. Vad är det med ryssarna?

Putin lär redan vara en av världens rikaste män. Oligarker har blivit en synonym till mutkolvar, som skott sig på folkets bekostnad men som gör som Putin säger. Nu senast sägs det att ett antal personer i Putins närhet påträffats i "The Panama Papers" som intressenter i olika brevlådeföretag. Vad är det med Panama? I Panama är alla katter grå. Här anlitar kreti och pleti, svenskar, ryssar och amerikaner huller om buller samma konsulter. Och alla nekar så länge det går. En känd svensk miljonär, som just blivit påkommen, har lärt sig och säger sig inte ha hört talas om något brevlådeföretag i Panama. På frågan om en komprometterande namnunderskrift blev svaret: Det måste vara en förfalskning.

Dagbok från ukrainska vägar 8


Chisinaus skönhet och motsägelsefulla motsättningar

Vi har kommit till Moldaviens huvudstad Chisinau på vår tur genom Ukraina/Moldavien. Som jag skrev i förra dagboksanteckningen var det en guppig resa på den ukrainska sidan. Vår Toyota hade börjat gnissla betänkligt och oroade över bromsarna blev vår första "sevärdhet" här Toyotas Servicecenter i utkanten av centrum. Det är med vis oro man anlitar mekaniker i ett annat land. Blir jobbet gjort och vad kommer det att kosta? Oron visar sig totalt obefogad. Vi möts genast av en trevlig yngre man som testkör bilen ett par varv runt kvarteret och vi bjuds sedan att ta en kopp kaffe och slå oss ned medan bilen servas. Där har vi panoramafönster mot servicehallen som är en av de renaste jag sett. Förvisso brukar man sällan se dem. Det här är transparent också. Vi kan se att de jobbar med bilen och ungefär vad de gör. Efter en halvtimme blir vi hämtade av "vår" kille och han visar vad som troligen framkallar gnisselljudet och att de kan åtgärda det men saknar reservdelen för det så det tar ett par veckor, men förklarar också att de kollat och att det inte är några fel på bromsarna. Vi kan alltså tryggt köra vidare och för leva med lite gnissel. Den här utmärkta servicen kostar oss ca 100 kr. Trevligt och snabbt bemötande ingick. För övrigt något som i högsta grad gäller även personalen på vårt hotell. Unga och tillmötesgående och med goda engelskakunskaper och dessutom rysktalande. Enligt min rysktalande sambo en mycket ren och lättfattlig ryska. Samma reflektion gäller för personalen på restaurangen där vi intog middag igår. Det finns en sorts lätthet här som jag inte alltid känner i Ukraina. Nu har vi varit här i ett dygn så det är för tidigt att egentligen göra sig en rättvisande uppfattning om det här men det är känslan som dominerar just nu, förstahandsintrycket. Chisinaus skönhet ligger främst i folkets bemötande än i själva stadens prakt.

Egen bild. Utmärkt service i Moldavien för bilar som fått sig en törn av de ukrainska vägarna. Hmm, kan det vara ett bilateralt avtal länderna emellan?


Det är vår varmaste dag hittills under vårt biltur och vi är nöjda med att vandra i ett par av alla de parker som finns i Chisinau. Jag vill inte säga att den här staden är vacker men den har en hel del grönområden. Tyvärr ännu inte så gröna som de kommer att bli om ett par veckor då våren troligen gjort sin entré på allvar här. Det är många monument och tunga kolossbyggnader av officiell karaktär och funktion. Vi dras, som vanligt, till de mindre gatorna och de mindre husen av lite udda art och i slitnare skick. De känns mer själfulla och fantasieggande och det finns en skönhet i åldrandet som jag personligen är väldigt svag för. Etnografiska museet är emellertid en intressant byggnad i orientalisk stil som jag först trodde var en synagoga. Det har den dock aldrig varit men det hade inte varit särskilt märkligt om så vore. Här har funnits en stor judisk community tidigare som ett tag utgjorde halva befolkningen i det Chisinau som var huvudstad i Bessarabien. Denna judiska gemenskap försvann vid andra världskriget som på alla andra ställen i Europa. Antisemitism var dock inget nytt
påfund som kom med Nazityskland. Pogromen här 1903 beskrevs av utländska samtida journalister
som chockerande grymma och avskyvärda och ytterligare en ägde rum 1905 liksom på många ställen i Ryssland och blev avgörande för många judar att lämna Europa för USA eller Palestina. Det är svårt att förstå var allt detta hat kom ifrån när man möter människorna här idag och alla verkar så öppna och vänliga. Det är lätt att bli förledd att tro att allt är frid och fröjd.











Egna bilder. Stadsvandring i Chisinau.

Egen bild. Etnografiska museet i Chisinau är en intressant byggnad från början av 1900-talet.


Egen bild. Sovjetunionen är mer närvarande i den urbana miljön i Chisinau än i åtminstone västra Ukraina. Dessutom även ideologiskt.


Det kan då också vara lätt att glömma att det här rådde revolutionsstämning så sent som för ett par månader sedan på grund av en korruptionsskandal som utgick från regeringskretsar. Jag skrev om detta på den här bloggen. Moldavien har många likheter med Ukraina rent politiskt och ungefär hälften av befolkningen vill att Moldavien närmar sig EU medan den andra hälften hellre rör sig mot Ryssland. Grafitti på väggar i stadens centrala delar antyder politiska motsättningar och
mycket kretsar kring EU och USA. Jag går förresten förbi USA:s ambassad och tar en bild men blir
tillrättavisad av en vakt (amerikansk tror jag) att fotografering av byggnaden "is not allowed". Jag tog den ändå och obstinat som jag är lägger jag ut den här nedan trots att de inte ville ni skulle få se den.

Egen bild. Moldaviens finansdepartement. Uppenbarligen redan medlem av EU. Folket är dock inte helt med på noterna.









Egna bilder. Grafitti och fasadkonstverk är en vanlig syn i Chisinau.

Egen bild. USA:s ambassad i Chisinau. Men säg inget till amerikanarna...


De politiska motsättningarna är djupgående här och så sent som i slutet sv januari stormade tiotusentals demonstranter parlamentsbyggnaden och utanför denna har ett hundratal slagit tältläger i protest mot regeringen och presidenten. Banderollerna kring tältlägret har slogans som "Vi är folket", "Oligarkfritt Moldavien" och om att Euroalliansen är "dynga" eller liknande. Enligt många har den pro-EU allians som kom till makten 2009/10 lett till en ökad makt och rikedom för oligarker medan vanligt folks levnadsstandard har sänkts. Här protesterar man alltså mot regeringens misslyckande att genomföra reformer och stävja korruptionen, precis som i Ukraina, men medan många där ropar på EU är det tvärtom här. EU har förlorat i popularitet och de som protesterar utanför parlamentet när jag går förbi är främst socialister. Två grannländer med liknande problematik och ändå så olika.










Egna bilder. Oligarkfritt Moldavien och Vi är folket är några slogans som är skrivet på tältockupanternas banderoller. Nästan alla har kamouflageuniformer så jag får känslan av att vara tillbaka i Ukraina. De här är dock socialister och anti-EU till skillnad från de kamouflageklädda i västra Ukraina.





Dagbok från ukrainska vägar 3


Intriger och otrohet - Katarina II, prins Potemkin och paret Potocki

I Odessa efter 2 dagar på väg. Ukrainsk väg dessutom så skönt att ligga still ett par dagar. I den här staden är det förstås en självklarhet att besöka Potemkin-trappan. Den är häftig på så sätt att den har en inbyggd optisk illusion. Ovanifrån syns inte trappstegen utan endast de mellanliggande plattformspartierna mellan trappstegen medan dessa inte syns nedifrån då endast trappstegen syns. Bredare trappsteg längst ned gör också att den ser längre ut än den är nedifrån men tvärtom ovanifrån. Men den ger också min ingång till kopplingen mellan Uman och paret Potocki - som jag nämnde i mitt inlägg från igår - och Katarina II och Potemkin.

Den som kan sin filmhistoria känner också igen den från Eisensteins berömda trappscen i "pansarkryssaren Potemkin" som bygger på händelser i Odessa 1905 då stora oroligheter utbröt när stadens arbetarbefolkning gjorde uppror. De fick stöd av matroserna på pansarkryssaren Potemkin som i sin tur fått namnet från fursten GRIGORI ALEXANDROVITJ POTEMKIN, rysk fältmarskalk och hemlig älskare till ryska tsarinnan Katarina II vid 1700-talets andra hälft. Han sägs vara grundaren av såväl Sevastopol på Krim som de ukrainska städerna Nikolaev (ukr/Mykolaiv), Kherson samt Dnipropetrovsk (då Jekaterinoslav). Hans enda utlandsplacering var för övrigt i Sverige.

Egna bilder. Potemkintrappan. Uppifrån och ned och nerifrån och upp.



KATARINA II var kejsarinna av Ryssland 1762-1796 och är på ett vis den kanske mest mytomspunna ryska regenten, inte minst på grund av hennes amorösa äventyr. Hon hade en lång affär med vår Potemkin och det var för hennes skull som Potemkin satte upp sina "kulisser" under hennes resa till det nyerövrade Krim,"Potemkin-kulisser". Hennes man tsar Peter III var psykiskt labil (tokig var väl ryktet) och hade ingen eller alltför liten sexuell förmåga och det fanns ingen som helst attraktion makarna emellan. Katarina höll sig därför med ett antal älskare genom åren och lär ha fått sina barn med dessa män och inte tsaren. När Peter dog (förgiftad av Katarina?) lyckades Katarina manövrera sig till tronen och påbörja en lång och händelserik regenttid. Bland mycket annat fördes krig mot turkarna och på så vis kom just Odessa att bli ryskt 1794. Liksom för övrigt Krim 1783 och stora delar av nuvarande södra Ukraina 1792. Här i Odessa har hon både gata och en staty där hon har sina "gubbar" vid fötterna. Den mest feministiska statyn som finns enligt min sambo. En av de gubbar som svärmade kring henne var just greven Potocki. Han var troligen inte ute efter kärlek men hennes politiska och militära stöd.


Egna bilder. Katarina II har förstås en gata uppkallad efter sig och en staty där fyra av hennes viktigaste gubbar underdånigt parkerar vid fötterna. Feministisk och kolonialistisk.



GREVE POTOCKI, eller Stanislaw Sczcezny Potocki, var en greve som ärvt stora lantegendomar i Polen och det som nu är Ukraina. Han hade länge sin bas i Kamyanets-Podilsky men slutade sina dagar i det Uman som jag besökte och skrev om igår. Han utnämndes av polske kungen 1784 till Vojvodin av Rutenien, som var det begrepp man använde om det vi nu kallar Ukraina. Hans intrikata plan var dock att störta kungen och tillsammans med andra adelsmän införa ett sorts oligarkstyre i Polen-Litauen. Han skulle säkert ha trivts i dagens Ukraina. Denne förmögne magnat kontaktade därför Katarina II och smidde planer som så småningom fick konsekvensen att det polsk-litauiska månghundraåriga samväldet gick under och Polen delades mellan Preussen och Ryssland. Han dömdes därför till döden i Polen men drog sig tillbaka till godset i Uman som då hamnat under ryskt styre. Det var där och då han lät anlägga Sofiyivkaparken jag promenerade i med min sambo igår. En födelsedagsgåva (bra ide tyckte min sambo) till sin fru Sofia som har en alldeles egen historia i detta drama.

Berättelsen om SOFIA POTOCKA hade idag varit en om trafficking och prostitution. Hon var grekiska, född i Bursa men uppväxt i Konstantinopel med sin mor och syster. Fadern dog tidigt under mystiska omständigheter. När familjens hus brunnit upp sökte modern hjälp hos polske ambassadören. Enligt vissa uppgifter ska denne ha haft godheten att ta hand om systrarna och enligt andra beskrivningar köpte han dem av mamman. Sofias syster såg han till att gifta bort med en turkisk pascha (sålde?) medan Sofia blev introducerad för adelskretsar i diverse länder där ryktet började gå även inom hovkretsar om den vackra och förslagna Sofia. Hon blev förtrogen med såväl Katarina II som Potemkin. Ryktet säger att den österrikiske kejsaren blivit så förtjust att han beställde en opera av Mozart ("Enleveringen ur Seraljen) inspirerad av Sofia. Hon beskrivs omväxlande som kurtisan eller prostituerad men klart är att hon gifte sig till både pengar och en viss maktposition. Bland annat tjänade hon som spion åt Katarina II. Enligt uppgift sköttes dock den detaljen mest av systern som var gift med den turkiske paschan som satt i borgen i Khotin, nära Tjernivtsi. Sina sista dagar spenderade hon emellertid i Uman och hon förblev vän med vår Potemkin in i döden.

Så här intrikat kunde trådarna spinnas på 1700-1800-talet och helt klart har den här kvartetten haft stor inverkan på skeendet och ödet för Polen och Ukraina. Det är inte heller alldeles olikt den oligarkernas marionetteater som dagens ukrainska politiska spel skulle kunna benämnas.

Säga vad man vill om NATO… men det får man inte?

Idag presenteras NATO-utredningen. Tack för den. Åtminstone några som håller huvudet kallt och inte rekommenderar att rusa in i en militärallians med kärnvapen och aggressiv hållning åt både det ena och andra hållet. Det är ju också befriande att se att det finns plats för en hållning som är kritisk mot NATO. Möjligen kommer en sådan att bli svårare att inta i fortsättningen, utan att bli utsatt för påtryckningar från USA. Åtminstone om man får tro en artikel i Daily Telegraph.

I denna artikel sägs en viss James Clapper, chef för amerikanska underrättelsetjänsten, National Intelligence, vara utsedd som speciell bevakare och utredare av ryskt inflytande på europeiska politiker. Ryssland sägs finansiera ett antal partier i Europa och Clapper har fått i uppgift att undersöka saken. Den ryska "infiltrationen" sägs syfta till att underminera den europeiska politiska enigheten och uppmana till agitation mot NATO:s missilprogram. Mer allvarligt är att det spekuleras i att det skulle ligga ryskt inflytande bakom utnämnandet av Jeremy Corbyn som ledare för brittiska Labour. Det beskrivs i alla fall som en "aldrig tidigare skådad inblandning i brittiska interna angelägenheter" när den ryske London-ambassadören Alexander Yakovenko, när Corbyn valts, dristade sig till att utbrista att valet var ett "radikalt genombrott" för motstånd mot NATO och support för kärnvapennedrustning i Storbritannien. Vilket skulle sammanfalla med vad Corbyn tycker och säger, enligt bedömare i Storbritannien. Och kanske därför något som Clapper också kommer att undersöka. Åsikter som råkar vara desamma som ryska betraktas som rysk infiltration? Man vill ju helst tänka att detta är en överdrift och mer Daily Telegraphs spekulation, men...

Det är ju inte utan att man, på temat inblandning i andra länders inre angelägenheter, spontant kommer att tänka på vår förre utrikesminister Carl Bildt och hans uttalanden om Ukraina för två år sedan. Eller den före detta amerikanske presidentkandidaten John McCain som stod på Majdan i Kiev och höll tal till demonstranterna medan den (jo, faktiskt) demokratiskt valde presidenten Janukovytj fortfarande var i allra högsta grad vid makten. Dubbla måttstockar är väl ett adekvat uttryck i sammanhanget, antar jag.

Men det får vi tydligen vänja oss vid. Det råder inget tvivel om att det finns en rysk informationskampanj som syftar till att påverka opinionen i Europa och andra delar av världen. Men den som tror att det amerikanska åsiktsmaskineriet skulle vara mindre aktivt lurar sig själv. Det visar kanske mitt inlägg från igår, bland annat.

Det är emellertid oroande om försvararna av den liberala demokratin i allt högre grad tar till metoder som minst av allt hör hemma i liberala demokratier. Det är också något att uppmärksamma i den NATO-debatt som lär fortsätta med ökad kraft nu efter den eminenta utredning som presenterades idag. Kanske kommer NATO-kritiska partier att bli granskade av denne man (bilden)?

James Clapper, US National Intelligence. Snart i ditt partis kansli? Bild: Jim Watson, AFP/Getty.

Säkerheten kring Östersjön – sett från andra sidan Atlanten (?)

Det pågår just nu en ganska intensiv kampanj för ett svenskt medlemskap i NATO. I liberal press skrivs spaltmetrar med argument för en sådan revolutionerande förändring av den svenska säkerhetspolitiken. Neutraliteten och alliansfriheten som Sverige svurit sig till under 200 år, genom två världskrig och ett kallt krig, skulle nu alltså vara obsolet och hotet från Ryssland så stort att vi närmast panikartat måste ansluta oss till NATO. Debatten förs inte bara på svensk mark utan också i internationella medier. I Newsweek (23/12-15) läser jag en artikel, ”Putin casts covetous eyes on Sweden and Greece”, skriven av Albin Aronsson, som är verksam inom den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council. 

Han menar att hoten från Ryssland mot såväl Grekland (Kreta) som Sverige (Gotland) nu är så stort att NATO måste öka sin uppmärksamhet på och aktivitet inom dessa länder. Sverige har blivit utsatt för ökat ryskt intresse, menar han, och ger som exempel den ryske Stockholm-ambassadörens uttalande att ett svenskt NATO-medlemskap skulle tvinga Ryssland att omdisponera sina militära styrkor. Det tolkas alltså som en ren provokation men är, enligt min mening, egentligen även en logisk geopolitisk hållning sett ur ryskt perspektiv. En plötslig förändring av den svenska tvåhundraåriga alliansfriheten bör rimligen trigga till åtgärder, så som världsläget ser ut just nu. Aronssons slutsats är emellertid att NATO bör öka sin övningsverksamhet väsentligt i Östersjön och i synnerhet på Gotland. Dessutom anser han att NATO-medlemsländerna, inklusive USA, bör (citerar här direkt från den engelska artikeln):

[…] further contemplate the importance for all sides of Sweden joining NATO, and engage further with the country's politicians, officials and public on the matter”

Logiken här är alltså att eftersom Ryssland, om Sverige går med i NATO, hotar att omdirigera sina militära resurser i riktning mot Sverige, så måste Sverige – för att skydda sig mot detta hot – gå med i NATO. Jag vill hävda att den haltar något. I ett instabilt världsläge bör rimligen en stabil svensk säkerhetspolitisk linje vara bästa försäkringen mot ett ökat ryskt hot mot landet. Inte en förändring av den alliansfrihet som tjänat oss väl under ett par århundraden och som är, och har varit, en förutsättning för ett trovärdigt svenskt medlande mellan krigförande länder och geopolitiska antagonister. Det är ändå NATO-medlemskap som är Aronssons direkta uppmaning till NATO och indirekta budskap till Sverige. Vilket egentligen inte är särskilt märkligt med tanke på vilka han talar för.

Aronsson är en av de studenter som fått stöd genom svenska Frivärld – Stockholm Free World Forum, en tankesmedja som är sponsrad av Stiftelsen Fritt Näringsliv som i sin tur tillkom genom medel från Svenskt Näringsliv. Han var en av två Capitolium-stipendiater som nu verkar inom tankesmedjan Atlantic Council, som bildades under kalla kriget för att främja och argumentera för ökat samarbete mellan USA och Europa. De är kända för att ha goda kontakter med västvärldens beslutsfattare och nätverkar intensivt och ordnar möten dem emellan. Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk och den förre georgiske presidenten Mikhail Saakashvili (nu ukrainsk medborgare och guvernör i ukrainska Odessa) har varit flitiga deltagare i sammankomster arrangerade av Atlantic Council. Det råder inga tvivel om att denna tankesmedja har betydelsefulla försänkningar inom den amerikanska administrationen och inom NATO, trots dess uttalat opolitiska hållning. Många av dess medarbetare har senare återfunnits inom den amerikanska administrationens kärna och smedjan har uttalad support från NATO. Bland donatorerna finns också en rad stater, inte minst USA. Tankesmedjan har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet” (fritt översatt från engelska från Atlantic Councils hemsida).  

Frivärld – för att återvända till dessa - fokuserar, enligt sin hemsida, på tre temaområden; säkerheten kring Östersjön, hot mot den liberala demokratin samt näringsliv och handel. Avseende säkerheten kring Östersjön anser de, klart redogjort på hemsidan, att NATO är den viktigaste garanten för denna, även gällande Sverige och Finland. De önskar därför ”en diskussion om hur vi garanterar vår säkerhet och vilken relation vi ska ha till NATO”. Aronsson för nu denna diskussion i amerikanska medier och det råder inget tvivel om till vilka argumenten vänder sig. Han har i sin artikel vänt på resonemanget och diskuterar vilken relation NATO bör ha till Sverige och uppmanar öppet dess medlemmar att utöva påtryckningar mot Sverige för ett svenskt NATO-medlemskap.  Det vore friskt om diskussionen hölls inom Sverige och med öppningar för avvikande åsikter och argument för dessa. För det var väl en fri och öppen diskussion Frivärld ville ha, inte en envägskommunikation?

Själv avviker jag möjligen något från den miljöpartistiska linjen, som är aningen mer pacifistisk, när jag påstår att den bästa garantin för vår säkerhet vore att stärka invasionsförsvaret och i synnerhet på Gotland. De budgeteringar som hittills gjorts ser onekligen otillräckliga ut. Det är smärtsamt att behöva förorda försvarssatsningar men jag tror det är den enda hållbara linjen för den som är emot ett svenskt medlemskap i NATO  och är av åsikten att ett sådant snarare ökar hotet mot Sverige och därmed minskar den så hett eftertraktade säkerheten. I den allra bästa av världar skulle alla militära installationer kunna skrotas men dessvärre ser den inte ut att vara mogen för sådana allomfattande radikala åtgärder. Vilket förvisso inte hindrar oss från att i utrikespolitiken prioritera konfliktförebyggande och icke-militära medel för att bevara fred och verka för avspänning. Däremot vill vi (Sverige) förhoppningsvis fortsatt leva i fred och kunna lita på att ett angrepp mot landet skulle kosta för mycket, oavsett vem angriparen är. Det starka invasionsförsvaret har således varit en logisk försäkring för en hållbar alliansfrihet. Kortsiktiga och felaktiga analyser av världsläget under 1990-talet och början av 2000-talet har desavouerat den svenska alliansfria linjen. Vad som behövs nu är inte nya felaktiga och kortsiktiga omvärldsanalyser. 

Jag har funderat mycket på om det funnits en långsiktig NATO-plan bakom de beslut som bäddat för dagens situation, men det är möjligen alltför konspiratoriskt att tro (?). Alldeles oavsett om det handlar om ett avsiktligt NATO-närmande eller ren och skär inkompetens eller naivitet så finns det ett alternativ till svenskt NATO-medlemskap. Det är inte det värdlandsavtal som riksdagen ska fatta beslut om under våren. Dessvärre tror jag inte heller det är fortsatt nedrustning. Åtminstone inte om vi (Mp) ska kunna argumentera trovärdigt emot dessa båda alternativ.




PS) Idag, 27 januari, hålls ett möte på ABF i Stockholm (länk här) för den som vill fördjupa sig i värdlandsavtalet med NATO. Själv kan jag tyvärr inte delta då jag befinner mig i Ukraina men puffar härmed gärna för evenemanget.



Vad händer egentligen i Moldavien?

Några mil söderut från Tjernivtsi i Ukraina där jag nu befinner mig ligger Moldavien, ett av Europas fattigaste länder. Just nu i skrivande stund skakas landet av stora politiska demonstrationer. Rapporteringen i svenska media noterar jag är ganska sparsam och dessutom oerhört ytlig. Jag hittar exempelvis den här rubriken i GP från 21 januari: ”Pro-ryska demonstranter gav sig på parlamentet efter beslut om ny regering”. I den mycket kortfattade artikeln får vi veta att Sandra Molliver kollat på Euronews och där inhämtat att ”pro-ryska demonstranter” höll i den moldaviska flaggan och ”skanderade emot godkännandet” av en ny ”pro-europeisk” regering. Vi får också kortfattat veta att den förra regeringen fick avgå på grund av en korruptionsskandal. Ungefär samma kortfattade historia om pro-ryska demonstranter som protesterar mot en ny EU-vänlig regering får vi i Expressens klipp också publicerat 21 januari.

Det är viss skillnad på beskrivningen om man istället läser tidigare rapportering från RFE/RL och gårdagens AFP där det framgår att de protesterande tillhör både pro-ryska och pro-europeiska läger och att den korruptionsskandal som fick förra regeringen att avgå snarare är den gemensamma faktorn för missnöjet. Den nya regeringen ses av de protesterande som lika korrupt som den gamla och styrd av oligarken Vlad Plahotniuc, precis som den förra.

I flera dagar har hur som helst tusentals människor trotsat kylan och protesterat i huvudstaden Chisinau och detta är något som världens media borde hålla bättre koll på. Det är alltför enkelt att beskriva det som pro-EU mot pro-ryskt men eftersom folk i allmänhet inte vet ett skvatt om Moldavien är det kanske nödvändigt att förenkla det hela. Det bör dock nämnas att SR:s rapport häromdagen var något fylligare och mer korrekt än GP:s. Alternativet är att inte skriva alls, vilket ju också tycks tillämpas. Jag tror dock som sagt att det finns stor anledning att öka uppmärksamheten på Moldavien, vilket jag skrev om för en månad sedan på denna blogg.

Jag har själv inte varit i Moldavien (förutom när nattåget mellan Tjernivtsi och Kiev gör en sväng in där i nattmörkret). Jag kan heller inte säga att jag är någon auktoritet på landet, men jag har ändå gjort en hel del research och kollat in vad de Moldaviska och Ukrainska tidningarna rapporterar om. Fram träder då en klart mer komplicerad bild av landet men också varningssignaler som kan vara värda att ta på allvar.

Lika förenklat som att påstå att hela saken handlar om pro-ryska protester mot en pro-EU regering vore det också att hävda att Ryssland inte skulle ha något intresse av Moldavien. Det finns en del oroande tecken som jag säkert får anledning att komma tillbaka till, i synnerhet om jag gör allvar av planerna att resa dit om några veckor. I mitt ovan nämnda blogginlägg om Moldavien nämnde jag ett kuppförsök som kvävdes i sin linda. Det har senare gjorts en del arresteringar och förhör där det framkommit uppgifter som är värda att fundera över (om de stämmer). Kuppmakarna ska, enligt vanligen pålitliga moldaviska källor, ha haft som mål att bilda någon form av utbrytarrepublik, likt DPR/LPR som bildats i östra Ukraina,  och möjligen också länka den till Transnistrien och delar av Odessa-regionen och regionen Gaugazien i Ukraina. 

Det låter alltså som planerna på att återskapa det Novorossiya som var en del av det kejserliga ryska imperiet och sträckte sig från Azov-sjön i öster och in i nuvarande Moldavien. Grovt sett täcker detta område Donbass och Odessa-regionen i Ukraina och dessutom det av Ryssland annekterade Krim. De två utbrytarrepublikerna Donetsk Peoples Republic (DPR) och Luhansk Peoples Republic (LHR) utropade också den 22 maj 2014 en union kallad Novorossiya men sade sig under 2015 ha fryst projektet. Av de tiotal personer som nu anhållits för kuppförsöket i Moldavien lär emellertid ett par ha varit aktiva i Donbass och dessutom involverade i rekrytering av soldater till dessa utbrytarrepubliker.

Det är naturligtvis möjligt att detta handlar om enskilda personer med vilda drömmar om stordåd men det är kanske mer troligt att det finns ryska intressen bakom det som skett och som nu sker i Moldavien. Det skulle i så fall följa det scenario som föregick annekteringen av Krim där först ”små gröna män” tog kontroll över halvön snabbt följt av en folkomröstning om anslutning till Ryssland.

Det kan för moldaver finnas en mängd bevekelsegrunder för att beskriva sig som pro-Europa eller pro-Ryssland men för USA/EU respektive Ryssland finns endast geopolitiska intressen av Moldavien och de ligger naturligtvis alltid med i bakgrunden när Moldaviens utveckling och framtid förs på tal. En framtid som i nuläget ser tämligen skakig ut och en utveckling som det finns all anledning att hålla ett öga på. Eller snarare två!





Transnistrien och Moldavien nya brickor i stormaktsspelet?

Fredagen den 4 december tillkännagav, enligt uppgifter från TASS, president Porosjenko en ökning av den militära närvaron vid gränserna till Krim och Transnistrien. Möjligen hade det samband med den ovanligt talrika närvaron av militärer som samma dag frekventerade gatorna i Tjernivtsi, där jag befinner mig just nu, . Porosjenko lär ha uppgett att numerären har stärkts generellt och att ”kraftfulla” trupper ska ha placerats nära gränserna till det av Ryssland annekterade Krim och till Transnistrien, som formellt tillhör Moldavien, men som utropat sin självständighet utan att erkännas förutom av andra utbrytarrepubliker som Nagorno-Karabach, Sydossetien och Abchasien. 

Transnistrien kom att tillhöra Moldavien först i och med Molotov-Ribbentroppakten där området tilldelades Sovjets intressesfär och sammanfördes med våld av sovjetiska trupper. I samband med Sovjetunionens sönderfall röstade Transnistriens invånare med stor majoritet för en utbrytning från Moldavien av rädsla för en rumänisering. Något som sågs fientligt mot de etniska ryssar, ukrainare och vitryssar som tillsammans utgör majoriteten av de boende i Transnistrien. Moldavien anföll Transnistrien för att tvinga utbrytarna tillbaka men hindrades av ryska och ukrainska frivilliga samt ryska trupper som dröjt sig kvar i området efter Sovjetunionens upplösning.

Ukraina och Moldavien säger sig nu vilja bryta den uppgörelse som gällt sedan 1992 och som innebär att ryska fredsbevarande trupper bevakar gränsen mellan Moldavien och Transnistrien vilket har gjort att all fientlig kontakt mellan moldaviska och transnistriska styrkor sedan dess har upphört. De vill istället ha internationella civila fredsobservatörer stationerade där de ryska soldaterna nu utför sina uppgifter. Samtidigt stärker de också gemensamt bevakningen vid gränserna i en samordnad ansträngning att blockera all handel med Transnistrien. De har redan gemensam bevakning av en stor gränspost, Kuchurgany, och planerar att 2016 placera moldaviska tulltjänstemän vid alla ukrainska gränsposter mot Transnistrien. Detta skulle kunna innebära ett totalt stopp för all import från Transnistrien och ”ändra hela infrastrukturen för ekonomin, rörelsefriheten och säkerheten mellan Transnistrien, Moldavien och Ukraina”, säger Transnistriens ”utrikesminister” Vitaly Ignatiev till TASS. Vilket tillbakavisas som en falsk anklagelse av den moldaviska ministern för internationella relationer och EU-integration Natalia Gherman, enligt Interfax-Ukraine, och menar att Moldavien tillsammans med sina EU-partners har gjort mycket för att ge transnistriska företag tillgång till europeiska marknader.

Transnistrien har drygt 40 mil gräns mot Ukraina som utgör en livlina för handel för utbrytarrepubliken då gränsen mot Moldavien är stängd för handel. Vid de mindre stationerna är trafiken mellan Ukraina och Transnistrien dock mycket begränsad och stora delar av gränsen är dessutom i stort sett obevakad. Möjligen är det faktum att utbrytarrepublikens handelsavtal med EU upphör 1 januari 2016 mer betydelsefullt då handeln med EU i nuläget utgör ca 40 % av republikens totala utrikeshandel.


Vad händer i Transnistrien?

I Transnistrien hölls parlamentsval den 29 november vilka resulterade i en brakförlust för den sittande presidentens Jevgenij Sjevtjuk parti. Detta fick missnöjda anhängare till det transnistriska kommunistpartiet att genomföra gatuprotester i den moldaviska (!) huvudstaden Chisinau där de blockerade den byggnad i vilken den centrala valkommissionen skulle mötas. Enligt internationella observatörer ska dock valen ha gått demokratiskt tillväga. Oppositionens, ledd av Förnyelsepartiet som sägs vara knutna till storföretaget Sheriff, framgångar ses möjligen som en moldavisk inbrytning i den transnistriska politiken och ett försök att minska de ryssvänliga separatisternas inflytande. Sheriff äger i stort sett allt av värde i Transnistrien och det ryktas att de vill återansluta regionen till Moldavien för att få lättare tillgång till marknader. Det hör också till saken att president Sjevtjuk i december 2012 med ett dekret avskaffade en rad privilegier som Sheriff tidigare haft vilket har hjälp företaget att nå sin dominanta position. 

Vad som kommer att hända internt i Transnistrien förefaller ännu oklart men Moldaviens och Ukrainas förstärkning av gränsbevakningen mellan Ukraina och Transnistrien samt deras krav på att ersätta de ryska trupperna med internationella, civila fredsobservatörer ses som en provokation mot utbrytarrepubliken och kan innebära en ökad spänning i området. Samtidigt är Ukraina oroat över vad som misstänks vara ryska planer på att förverkliga idén om Novorossija, ett område som – förverkligat - skulle sträcka sig från Azovsjön till Svarta Havet och därmed förbinda Ryssland landmässigt med Transnistrien.


Vad händer i Moldavien?

Moldavien i sin tur är i princip delat mitt itu opinionsmässigt mellan vad som skulle kunna kallas EU-vänliga och ryssvänliga. Landet har dock sedan den s.k. Twitterrevolutionen 2009 påbörjat ett närmande till EU inom programmet för Eastern Partnership och sedan förra sommaren reglerat enligt ett avtal, Deep and Comprehensive Free Trade Area (DCFTA) och en Association Agenda (AA), som för Transnistriens del alltså går ut vid årsskiftet. EU-anpassningen har länge av EU betraktats som en framgångssaga men har under det senaste året drabbats av bakslag. Valet i november 2014 gav de tre EU-vänliga partierna 55 av 101 säten i parlamentet men lyckades ändå inte bilda regering som istället styrdes av en bräcklig koalition med stöd av det ryssvänliga kommunistpartiet (PCRM) mellan februari och juni i år då den tvingades avgå. En ny koalition bildades bestående av alla tre EU-vänliga partier men denna tvingades också avgå efter bara hundra dagar. Landet befinner sig just nu i en politisk limbo med en stor bankskandal där ledaren för det liberala partiet Vlad Filat och ett antal andra politiker misstänks för att ha förskingrat cirka 1 miljard USD, ungefär 15 % av landets BNP. 

Det är en delikat balansgång för de moldaviska regeringarna att orientera sig internationellt med en ekonomisk verklighet där dess främsta handelspartners är till största delen dels Rumänien men också Ryssland och där beroendet av ryskt såväl som EU-stöd stöd är stort. Bankskandalen har skadat tilltron till de EU-vänliga partierna och gjort osäkerheten stor kring Moldaviens fortsatta EU-anpassning och reformagenda. Nyligen stoppades vad som sägs ha varit ett planerat kuppförsök i staden Balti där ett hundratal paramilitärer ska ha försökt att bilda ännu en utbrytarrepublik i norra Moldavien enligt modell från dem som bildats i Donetsk och Luhansk i Ukraina. En av ledarna sägs också ha varit från östra Ukraina. Det verkar tämligen dimhöljt vad dessa utbrytare ville med sin republik och enligt de moldaviska myndigheterna ska läget vara helt under kontroll. 

Bara några dagar senare, den 29 november (samma dag som det Transnistriska valet) utfärdade dock landets tillförordnade premiärminister Gheorghe Breda en instruktion till landets viktigaste ministerier och myndigheter som bland annat innebär ökad fokus på ”flödet av utländska medborgare som anländer till eller transiterar Moldavien” för att upptäcka individer som ”utgör risk för den allmänna ordningen och nationella säkerheten” samt medlemmar av och supportrar till ”extremistiska, terroristiska och kriminella organisationer”. Dessutom påbjuder Breda ökad uppmärksamhet för att förhindra eskalering av situationen i Säkerhetszonen (mellan Moldavien och Transnistrien) och avskräcka vad som beskrivs som ”unilaterala aktioner av den Transnistriska regionen”.


Storpolitik i Europas glömda hörn

Från gränsen mellan Ukraina och Transnistrien rapporteras inga allvarliga incidenter och några stora beslag av vapen eller smuggelvaror har inte heller kunnat noteras. De ukrainska och moldaviska utspelen om Transnistrien och hårdare gränsbevakning är således möjligen en fråga mer om positionering i spelet mellan EU/NATO och Ryssland än reaktion mot reella gränshot.

Den ryska vice premiärministern Rogozov varnade 2013 Moldavien för att ett fördjupat EU-samarbete kan kosta dem dyrt avseende kontrollen över Transnistrien och framtida ryska gasleveranser. NATO-generalen Philip Breedlove hävdade i ett uttalande i mars 2014 att betydande ryska styrkor skulle finnas sammandragna längs dess gräns mot Ukraina och att dessa snabbt kunde nå Transnistrien som han då pekade ut som nästa ryska mål, efter Krim. I september 2014 antydde samme Breedlove att Ryssland använde samma typ av hybridkrig i Transnistrien som de gjorde på Krim och i ett tal till amerikanska kongressen i slutet av februari 2015 upprepade han sin prediktion om rysk intervention i Moldavien och menade då att de ryska styrkorna i Transnistrien fanns där för att hindra Moldavien från att ”luta för mycket åt Väst”. I somras ökade NATO takten i skapandet av en snabbinsatsstyrka, Spearhead Force, som skulle kunna sättas i aktion inom 48 timmar och antog samtidigt en plan, “Defense Capacity Building Initiative for the Republic of Moldova”, för att hjälpa Moldavien att stärka och utöka sitt försvar och sina säkerhetsanordningar. Något som av Ryssland ses som provocerande offensivt medan NATO-överhuvudet Stoltenberg hävdar att det ska ses som åtgärder ”av defensiv natur”.

Nyligen utvisades den ryske militärattachén i Moldavien då han närvarat vid det transnistriska 25-årsjubileumet av ”självständigheten” och den nye ryske militärattachén Igor Dobvnea välkomnades i torsdags 10 december av den moldaviska försvarsministern Anatol Salaru som då rekommenderade, enligt Balkan Defense, Dobvnea att beakta att Moldavien är en oberoende och neutral stat och att de ryska styrkorna som ”illegalt befinner sig på dess territorium” (Transnistrien) bör dras tillbaka.

Det här är mycket okänd mark bland internationella media och i svensk press finns närapå inga som helst rapporter från Moldavien och Transnistrien annat än spridda TT-meddelanden. Det finns dock stor anledning att hålla bättre koll på vad som händer här eftersom det kan få avgörande betydelse för den ukrainska konflikten och för relationen mellan Väst och Ryssland. Avspänning eller ökad spänning? Det kan avgöras kring de moldavisk-transnistriska gränserna medan världens blickar är riktade mot Donbass och Syrien.