Kortsemester forts.


Kortsemestern, som jag skrev om igår, fortsatte från Järvsö till Östersund. På vägen gästades Ljusdal, som vi aldrig satt vår fot i förr och Bräcke, där det var lagom med en kaffepaus. Två ganska typiska, svenska samhällen med en del vackra trähus och en del annan mindre vacker bebyggelse. Vi valde vägen via Ånge och slapp det mesta av den täta trafiken. I Östersund var vädret bedrövligt, typ fem grader varmt, blåsigt och regnigt. Det vädret kan misskreditera vilken ort som helst men Östersund klarade det bra ändå. Det är en trevlig liten stad som ligger vackert i sluttningen ner mot Storsjön. Av en händelse fann vi en utmärkt lunchrestaurang, Jazzköket, som inte bara var mysigt inredd utan också erbjöd utmärkt mat, förvånansvärt god faktiskt för en småstad.

Därefter fortsatte färden norrut förbi Krokom till Offerdalsbygden med fler vackra ortsnamn som Änge, Kaxås och Nälden. Själva Offerdal är förresten ingen kyrklig anspelning utan tydligen resultatet av ett feluttal av Åflodal. Vår resas mål, besöket hos kära vänner, återkommer jag nog till. Vi tycker att vi bor lantligt och i glesbygd hemma i Gåsinge, en bit utanför Gnesta, men Offerdalsbygden, det är riktig glesbygd det.

Kortsemestrar


Under senare år har vi flera gånger ägnat oss åt kortare nöjesturer inom landet. Det passar oss perfekt. Vi har rundat Vättern en gång och passat på att besöka Visingsö. Vi har gästat Carl Larsson går tillsammans med kompisar och bott på ett jättefint, öde pang. Vi har rest till Mora och Zorngården med övernattning hos vänner i Tällberg. Vi har varit i Skåne och i Åre hos vänner. De korta resorna ger en känsla av många upplevelser utan longörer. De korta resorna är lättare att planera, om man har djur. De korta resorna är lättare att få till för dem av oss, som har arbeten att tänka på.

På väg norrut gästade vi Järvsö över en kväll och natt. Från avtaget vid Tönnebro, som många bilande skidsemestrare känner till, är vägen mindre med många samhällen och nu, när vi körde där, massor av trafik. Järvsö är ingen metropol men har ändå ett dussin krogar och en slalombacke. Vi bodde enkelt men rent och snygg och ganska trevligt. Man får leta boende och krogar lite längre, när man vill ta med sig hunden. Efter lite sightseeing i Järvsö, mest för hundens skull, gick resan vidare mot Östersund.

På stadsbesök


Med "d" alltså. Det vore synd att ta till överord. Vi besöker just nu grannlandets huvudstad. Skitväder, ursäkta franskan, men det är rätt trist höstväder här, kyligt, småregnigt, blåsigt. Men Oslo är en fin stad på många vis. Här byggs och utvecklas i rasande takt. Byggena pågår överallt. Nya jättebyggen, som inte fanns vid senaste besöket eller som man i fall inte minns att man sett, dyker upp runt hörnet överallt. Romska tiggare finns i Oslo precis som i många av europeiska storstäder. Det säger inget gott om, hur Rumänien och Bulgarien sköts.

Den nya bebyggelsen på Akers Brygge har ju funnits en tid men området är, för att vara modernt, mycket spännande och framförallt vackert beläget. Moderna muséet, Astrup & Fearnly, längst ut är väl värt ett besök. Vackra hus och lokaler, kul och spännande konst av många amerikaner och några andra. I kväll blir det besök på nya operahuset i viken bredvid, vilket också ska bli spännande.



Ett allmänt intryck av Oslo är att det är ganska lite trängsel både bland folk och fordon. Till och från kändes det t.o.m. aningen ödsligt. På en stor och bra lunchkrog, nästan tom på gäster dock, träffade vi någon landsman, som berättade att det finns gott om svenskar som arbetar i Oslo. Så är det i krogbranschen och i vårdsvängen men det lär gälla fler branscher.

Norge är ett fint och mycket välbeställt land. Två norgebesök samma år är inte vanligt för oss men säkerligen inte de sista.

Siam


En kung har dött, en kung som otidsenligt nog hade politisk makt, en kung som i alla fall hade ett fantasieggande och, om man så vill, vackert namn, Bhumibol Adulyadej. Bhumibol Adulyadej kung av Siam. Det låter som hämtat från en saga. Men verkligheten är väl lite bistrare än så. Bhumibol har varit kung i Thailand, inte riktigt sedan Eldkvarn brann men så länge jag kan minnas. Thailändarna uppmanas nu avstå från sprit och festande i en månad och sörja i ett år. Jo, jag tackar, jag.

Jag vet inte mycket om Thailand. Jag har aldrig varit där och brukar inte ens äta thaimat. Jag tror att den thailändska militären använder sig av kungamakten för att stärka sin ställning. Kungamakten har enligt, enligt folk med rätt färg på skjortorna, haft en stabiliserande roll i landet. Kanske det.

Hur som helst, är Thailand ett populärt turistmål. För mig står det dock rätt långt ner på önskelistan över nya resmål. Tror knappast det blir någon Thairesa för vår eller min del.

Kroatien 4


Vi har ankrat upp i Dubrovik, vilket betyder lagt till vid en ny jättelik brygganläggning under uppförande. Och vilket betyder slutet på denna seglats. Den har var härlig med trevligt umgänge och fina hamnar. Dubrovnik är någon världsarv, tror jag, och den gamla staden var en sevärdhet, även om det varit ännu sevärd, om man hade ordnat lite bättre avloppsanläggningar. Vädret tjurade till sig lagom, tills vi lagt till. Det blev varmt, 25 grader, blåsigt, regnigt, med blixt och dunder. Hemfärden gick med bil upp via Split till Zadar, som också visade sig vara en vacker och mycket gammal stad.

Ibland, när jag tittar mig omkring utomlands på gator och torg, tycker jag mig ana en del ganska generella skillnader i, hur folk ser ut och hur folk är. Tyckandet bygger förstås mest på rena tillfälligheter. Jag reste till Chile för ett knappt år sedan och jag fick uppfattningen att chilenare är mycket kortare än vi men också mycket vänligare än den genomsnittliga svensken. Jag avser nu folk man stöter på ute på sta'n. I Kroatien tyckte vi att påtagligt många var ganska buttra, vissa rent av tjuriga. Ganska många var ganska långa. Den förstnämnda uppfattning fick vi revidera mot slutet av veckan, när vi träffat ett antal människor, som var gladare och tjänstvilligare än folk hemma, vilket för all del inte säger så mycket. Tja sådant här personligt och lite tramsigt tyckande kan man tillåta sig på sin egen blogg. Ingen kan stoppa en.

Vi fick också uppfattningen att Kroatien är ett välordnat land i en till stora delar mycket karg och bergig del av Europa. Bara en så'n sak.

Kroatien 3


Korcula, som har ett särskilt tecken över c:et är en vacker ö med en otroligt vacker huvudort som också heter Korcula med ett särskilt tecken över c:et. Den var säkerligen mer till sin fördel den här tiden på året, när de flesta turisterna uppehåller sig någon annanstans. Sedan vidare mot nya djärva mål, nämligen Mljet med en stor vindstilla lagun att ankra upp i. Där finns ett naturreservat med en fantastiskt vacker insjö med ett tusen år gammalt kloster, romerska ruiner och en fin krog. Det är mitt i oktober men havet är fortfarande lika varmt som hemma mitt i sommaren. På land är det väl lite svalare. Vi fortsatte seglingen längs Mljet och fann ytterligare en mycket fina hamn med skydd för alla vindar, krog 10 meter från båten, mooringlinor, rest rooms, wifi och hyfsad mat.

Själva fartyget, som vi färdas på, är en 51 fots segelbåt med alla moderniteter, inte minst ett motordrivet ankarspel. Eftersom vi har ett mål och vinden i sådana fall ofta har en tendens att blåsa mot mer än med, blir det emellanåt motorgång. Men vi seglar också fint till och från.



Vi går nu vidare mot veckans slutmål, Dubrovnik. Det ska bli mycket intressant att se. Den lär ha blivit rätt illa skadad under kriget i någon sorts IS-liknande ambition att förstöra motståndares kultur. Nu lär den vara återställd i hyfsat skick. Från Dubrovnik blir det i morgon resa på torra land upp till flygplatsen i Zadar för hemresan.

Kroatien 2


Segling i f.d Jugoslavien har blivit en stor sak. En aning motvilligt har vi lämnat Kajsa, lilla hunden, hemma några dagar för att ägna oss åt nöjen söderöver, visserligen med en pålitlig hundvakt men utan matte och husse. Segling på flott och stor segelbåt i Kroatien är inte fy skam. Det är bara att tacka vännerna som bjudit med oss för det.



Första förmiddagen ägnades åt proviantering i Trogir, på Konzum och på ett vackert grönsakstorg. På plats ombord mötte vi ett härligt väder med lagom vind och en annorlunda men tjusande övärld. Lite svalt kanske men soligt och varmt i vattnet, ungefär som på sommaren hemma. Lite hårdare väder redan andra seglingsdagen med ett mäktigt åskväder, ljungande blixtar och t.o.m. ett par tromber på håll. Centrum för ovädret låg lite norr om oss över ön Vis, där jag en gång fått husarrest över en helg, blivit bevakad av soldater med skarpa vapen och blivit släpad inför skranket, för att jag inte borde ha lagt till just där och för att jag inte hade en korrekt crew list ombord och lite annat som man snickrade ihop. Det var på Jugoslavientiden.

Segelbåten vi seglar nu på är större än något vi seglat på förr, 51 fot. Den har väl plats för ett dussin sovande. Vi är bara fyra ombord, så det finns hav av utrymme för att vara på en båt. Utrustningen verkar komplett med alla tänkbara instrument och funktioner. Det enda som fattades var åror till gummijollen, vilket medförde visst planerande i början men årorna påträffades så småningom.

Efter en natt i en fantastisk hamn på ön Lastovo med laguner och skyddade vikar, är vi på väg mot den stora ön Korcula. Målet för veckans segling är Dubrovnik, som bombats sönder i inbördeskriget men som lär ha reparerats pietetsfullt. Ett trevligt mål, tror jag. Därifrån blir det buss tillbaka till flygplatsen och hem igen.

Kroatien 1


När vi reste till Kroatien nyligen med Ryanair, fick vi god användning för tålamod och glädjen att ständigt visa våra pass och egenhändigt utskrivna boardingpapper.

- Bil till flygplatsen tar en knapp timme. Buss fungerar inte för oss.
- Det var kö till parkeringen, som var full. Ska man använda Skavstas nya långtidsparkering, måste man sätta av en extra halvtimme till det.
- Sedan var det som vanligt kö i avgångshallen. Bagageinlämning står det på skärmarna, för man checkar ju in sig själv hemifrån numera. Uppvisning av pass och boardingpapper och inlämning av väska tog en halvtimme.
- Kön till växelkontoret var förhållandevis smärtfri, typ, 15 nummer på kölapparna.
- Nu väntade säkerhetskontrollen. Lång kö. Uppvisande av boardingpapper. Uppackning av datorer, inlämnande av skärp och skor och pengar, genomlysning av handbagage och ytterkläder, scanning av en själv, pipljud oklart från vad, kroppsvisitation, bombkontroll med mystiska pappersremsor på kropp och bagage. En halvtimme till, eftersom den sistnämnda kontrollen behövde göras tre gånger, ansågs det.
- Kö till passkontrollen, åthutning för att man gått förbi en linje på golvet för tidigt och själva passkontrollen med dokumentscanner.
- Lång kö och halvtimmesväntade på att få visa upp pass och boardingpapper för att få gå ut till flygplanet.
- Ny kö, den här gången bara 5, 10 minuter fram till trappan upp på planet. Ny visning av boardingpapper.

Ryanair anser att man ska komma till flygplatsen två timmar före avgångstiden. Det låter lite hysteriskt men den tiden verkar behövas. Det är ingen sinekur att flyga flygplan nu för tiden, särskilt inte, om man vill använda lågprisalternativ. En flygtripp i Europa på ett par, tre timmar tar i själva verket en hel dag i anspråk. Det är bekvämare att hålla sig hemma.

Säsonger


Vid ett besök på Gotland i månadsskiftet augusti/september, alldeles nyss alltså, blev säsongsberoendet väldigt tydligt. Det var visserligen en hel del passagerare på stora båten men på Gotland var det betydligt glesare. De få turister man såg, promenerade i lugn takt på gatorna i Visby och såg alla ut att vara pensionärer. Inget fel på pensionärer, jag är en själv, men det var väl ett tecken på att bara folk med mycket tid “på hand” turistar på vår mesta turistort, när hösten enligt almanackan inträtt. I Visby var de flesta reataurangerna tomma, några t.o.m. stängda. Nästan alla affärer hade rea, många uppgav med 50 % på priserna. En och annan affär med lyxartiklar avstod från reakapplöpningen, t.ex. GAD med snygga men dyra möbler, typ 60 tusen för en soffa, bortåt åtta tusen för en pinnstol och 25 tusen för ett soffbord. Semestertiderna verkar ha tagit slut i samma ögonblick som almanackan visade att september kommit tillbaka. Eller kanske skedde det ännu lite tidigare. Vi fick en känsla av att de flesta, som reser till Gotland efter sommarhysterins slut, är de som har boende där, helt eller delvis.

Man häpnar lite över att gotlänningar själva talar om lågsäsong från den 1 september. Man får en känsla av att många drar en lättnadens suck, när horderna av svenska och utländska turister och skockar av gapiga stockholmsungdomar försvunnit. Lite annorlunda var känslan i ett annat av de svenska turistmålen, Åre, där vi var i somras några dagar. Förr var det otroligt säsongsinriktat även där, totalt dött på sommaren. Numera råder om inte full så i alla fall ganska febril aktivitet i Åre även på sommaren. Turister, många från Norge, vandrar och campar och åker downhill på cykel, liftar är öppna, affärer säljer som vanligt. Där verkar finnas många samverkande intressen för att göra orten levande även, när skidsporten inte kan utövas. Vad gotlänningarna ska hitta på för att locka turister även på vintern är inte helt lätt att komma på. Men på sommaren, kanske lite på vår och höst, är Gotland en av våra finaste turistpärlor, så det får väl räcka med det.

Bilutflykt


Körde igår bil till Söderhamn och tillbaka. Det är ganska långt, närmare 60 mil fram och tillbaka. Sju timmars körtid är rätt mycket på en dag. Mina sysslor i den lilla staden i södra Norrland tog drygt fem timmar. Jag startade hemifrån halv sex på morgonen, så jag var hemma igen till middagen.

Bilresan flöt på hyfsat men det var lite halt på morgonen ute på vägarna ända här nere i Sörmland och det var, hör och häpna redan vid halv sjutiden på morgonen, förskräckliga köer förbi Stockholm. Man kan undra, vilka det är, som har tid och tålamod att sitta i dessa köer varenda dag. När jag ska norröver med bil, väljer jag i vanliga fall vägen över Strängnäs och Enköping. Det är flera mil kortare än via Stockholm. Denna morgon tänkte jag ändå jämföra och tog storstadsvägen men det gör jag inte om i onödan.

Efter Dalälven och till slut i Norrland blev det plötsligt vinter, kallare, yrsnö i luften och snö på marken. På hemvägen blev det Enköping och Hjulstabron. Isen på Mälaren hade gått, så det finns gott hopp om våren, även om Storsjöns is ser kompakt ut fortfarande.

Eftersom jag hade tider att passa, erbjöd tågmöjligheterna tyvärr inget alternativ. Till Stockholm kommer man ju när som helst men med byten tar det lång tid med tåg och det gick inte att hinna fram i tid till morgonmötet. Hade det gjort det, hade resan tagit flera timmar längre och kostat bortåt 1 500 kr.

Mängden koloxid som jag förorsakade i atmosfären med den här bilresan, laddhybrid eller inte, vill jag helst inte tänka på.

La bella Italia


När datorn stått på en stund oanvänd, kopplar den över till visning av de bilder man valt för just det ändamålet. Jag har valt ett bildbibliotek från en resa, som då och då, när man närmar sig datorn, blir en trevlig påminnelse.

För några månader sedan tillbringade vi en hel månad i Italien. Vi bodde på en mycket vacker kulle i ett mycket vackert landskap i det otroligt vackra Toscana. Härligt att kunna göra en sådan resa. Minnena från vistelsen kommer tillbaka då och då, inte bara då datorn bläddrar med sin "screen saver". Det var en härlig tid. Jag ser på bilderna att det är ett speciellt ljus på många av dem, ett mjukare, varmare, gulare ljus än vad vi är vana vid här hemma. Det är klart att det kan vara kameran men jag tror inte det.

Närmaste större stad var Florens, med sin mycket vackra och numera även välskötta bebyggelse, en stor stad men ändå greppbar på något vis. Ambitiöst nog besökte vi Uffizierna, det stora konstmuséet vid floden Arnos strand i stadens centrum. Kul att se verk av några av de stora mästarna, da Vinci, Dürer, Rembrandt, Boticelli, Caravaggio, Tizian o.s.v. men i stort gillade jag byggnaden mer än innehållet. Va, får man inte svära i kyrkan? Vi tittade på Davidstatyn också av Michelangelo (bilden är av en utomhuskopia). David har väldigt stora händer, tyckte jag, särskilt den högra.

Landskapet i Toscana glömmer man inte. Det tar nästan andan ur en med sina kullar och vyer och vackra byar. Det är inte konstigt att det använts i många filmer som just ett vackert landskap. När tillfälle ges, kommer vi att återvända till Italien, gärna till Toscana men det finns annat också, kanske Umbrien.

Borta bra….


Att resa till Chile tar mer än ett dygn. Att resa därifrån tar också mer än ett dygn och ännu lite till, om man räknar med tidsskillnaden på fyra timmar. Tiden däremellan spenderades i Chile tillsammans med döttrar, barnbarn och ett antal släktingar till svärsonen. Spännande och trevligt, massor av intryck. Inga större faror anades. Sommar och vackert väder. Standarden i största allmänhet inte riktigt som hemma. Chilenarna verkar vara ett vänligt och hjälpsamt folk, utom i trafiken. Välfärdssystemen är inte desamma som i Sverige, berättade chilenska vänner. Enligt några, fanns tills nyligen ingen statlig pension alls men en begränsad pension lär nu ha införts för kvinnor, som inte förvärvsarbetat.

Nu får det bli lite mindre flygande framöver. Det är ändå rätt obekvämt att flyga. Och tråkigt är det att höra alla olika medlemskap och specialbiljetter, som ger företräden av olika slag. Stå i särskild kö, gå ombord först, välja bäst platser, sitta här och sitta där. Det verkar gammaldags men sprider sig som en löpeld. Det gäller att kunna köpa sig förbi köerna eller i varje fall att få kunderna att tycka att det är viktigt att köpa sig lite förtur. Ja, ja, småsaker men det är inte en liten sak att varje gång man flyger, bidrar man till mer farliga utsläpp, som klimatkonferenserna inte ens börjat ta tag i.

Hemma igen till iskalla vintern och mörkret. Men det blir vår den här gången också. Nytt år och nya utmaningar. 70 är väl ingen ålder för en gammal stöt, även om själva blodpumpen tappat en del av sin kapacitet.

En annan och allmännare fråga är att man i Kina förbjudit öppnande av nya kolgruvor fram till 2020 och att man bestämt en viss men marginell minskning av användningen av fossila energikällor. Åtgärderna är förstås alldeles för tama och otillräckliga men kanske tyder de på en lite smartare inriktning än hittills. Eller så tyder det på att man inser att de nuvarande utsläppen är farliga för alltför många av den egna befolkningen. 1,4 miljoner kineser beräknas dö varje år på grund av luftföroreningarna, läste jag på SMB (Supermiljöbloggen).

Santiagorapport


Efter några dagar i Santiago och Chile har jag fått veta att Santiago är en mycket större stad än jag hade trott. Någon påstår fem miljoner invånare, någon annan sju. Alla är ense om att sta’n växer snabbt och att en stor del av landets befolkning bor här. Den globala urbaniseringstrenden är stark i hela Sydamerika.

Vi har börjat bekanta oss med Santiago. Chilenarna verkar duktiga på kollektivtrafik. Tunnelbanetrafiken är, liksom busstrafiken, tät och välfungerande. Dessutom är den prisvärd. För en enhetstaxa på omkring en tia, åker man vart som helst inom storstadsnätet. Så ska det vara. Det saknas dock möjlighet till dagskort och månadskort.

Rör man sig lite runt om i jättestaden Santiago, ser man många poliser, vakter och här och där militärer. Man får dock en känsla av att bevakningshysterin kan ha med kuppen för drygt 40 år sedan att göra. Vid presidentpalatset är bevakningen anförtrodd militärer med höga ridstövlar, vita uniformsjackor och ett obehagligt stuk på skärmmössorna, som för tankarna till förra seklets värsta marodörer i Europa. Runt många privatbostäder är staketen både höga och avskräckande med vassa spetsar och ibland taggtråd. Det talas om hög brottslighet men jag känner inte till fakta om den saken.

Det är en märkbar skillnad på folket ute på sta’n här och i europeiska storstäder. Det verkar som om folk är betydligt kortare här. Många har ett utseende, som för mina tankar till indianer. Mapuche är en stor folkgrupp i Chile, omkring fem procent av befolkningen, ett ursprungsfolk. När man vistas bland folk, skulle man kunna gissa att andelen människor med bakgrund hos ursprungsbefolkningen är betydligt större än så, kanske bortåt hälften. Som alla andra ursprungsfolk, har mapucheindianerna övermannats och misshandlats av europeiska kolonisatörer och mycket finns kvar att göra åt mapuchefolkets rättigheter.

Enligt en helt privat källa härnere, är det lite si och så med välfärdssystemen i Chile. Pensionerna är låga eller inga. Socialhjälp finns knappt, ännu mindre bostadsbidrag m.m. Men man ser inte många som tigger på gatorna, även om gatumusikanter, som spelar för allmosor förekommer. Levnadsstandarden ligger, om inte högt, så på en uthärdlig nivå för det stora flertalet. Den chilenska ekonomin har under de senaste 25 åren utvecklats mycket hastigt. Det lär finnas en för sydamerikanska mått, stor medelklass i Chile. Det finns också fattigdom men den har minskat drastiskt och är lägre i Chile än i andra länder i Sydamerika. Ett bekymmer, som man ser ut att dela med västerlandet är övergödning. Vart man än vänder sig, ser man många feta människor, jag skulle gissa fler än hos oss, kanske inte fler än i USA.

Julresa


Da’n för doppareda’n och lite av själva doppareda’n ägnade jag åt att resa. Med flygplan. Det är inte jättebekvämt att flyga. Inte är det bra för miljön heller. Men till Sydamerika, som vi skulle till, är det besvärligt att komma, om man inte använder flyget. Målet, som vi nu nått, var Santiago i Chile. Det är långt bort, nästan så långt man kan komma.

Första mellanlandningen var i London. Redan hemma i Sverige hade vi visat passen tre gånger, bl.a. i en nyinrättad kontrollstation, där passen scannas och kollas för alla utresande. Det verkar lite hysteriskt. Polis och politiker ser ny flyktingvågor välla in överallt. Schengenavtalet verkar det inte vara så viktigt med längre. Både skåningar och danskar är förbannade över id-kontrollerna och det kan man förstå. Fast danskarna är verkligen inte så mycket bättre själva. I London fick vi nöjet att gå igenom två säkerhetskontroller till, trots att vi var transitpassagerare med bagaget incheckat för hela vägen. Mitt handbagage skulle specialgranskas av något skäl. Lådan med min ryggsäck, jacka, livrem och uppackad laptop forslades över på ett särskilt rullband och togs efter 10 minuters extra väntan om hand av en stadig, beväpnad kvinna, som spände ögonen i mig och frågade myndigt, varför jag inte sagt att jag hade med mig en flaska tullfri sprit. Well, sade jag och ryckte möjligen lite på axlarna, ingen frågade och ni såg den ju ändå i röntgenapparaten. Samtalet tog slut där men det kunde ha gått värre. Den resande bör vara rätt servil i den där rollen som misstänkt terrorist. I Madrid brydde de sig inte om vare sig pass eller nya säkerhetskontroller utan bussade oss direkt till den terminal där sydamerikaplanen går. I Santiago, var passkontrollen minutiös och där ville man ha sådana där gammaldags lappar ifyllda, som man höll på med för fyrtio år sedan lite här och där. Dessutom hade man en extra säkerhetskontroll av bagaget, när man gick ut genom tullen, en innovation.

Den fria rörligheten har aldrig riktigt funnits ens i EU och utvecklingen verkar för tillfället gå åt fel håll lite överallt.

Vår resa till Chile var lång med två byten och mycket väntan på flygplatser. Längst fick vi vänta i Madrid inför sista etappen på vår långresa. Flygtiden från Madrid till Santiago var 13 timmar. Då är det långt. Santiago ligger lika långt söderut som Buenos Aires, det tror man kanske inte. Eller så gör man det, inte vet jag. När man inte har något annat att göra i de jättelika terminalhallarna, kan man ägna sig åt att titta på folk. Det hade jag tid med da'n före doppareda'n. Strömmen av resande i alla åldrar, utseenden och utstyrslar sinar inte. En svartklädd, katolsk präst med böljande tygsjok runt benen passerade. Kortklippt, glasögon, 40-årsåldern städad men med lite kulmage. Pedofil eller inte, tänker man fördomsfullt. Å andra sidan finns det gott om sådana, särskilt i katolska kyrkan. En kvinna, som såg ut att komma från något land i Himalaya, skred långsamt förbi med en sorts trumma, som hon slog lite försiktigt på. Barnfamiljer kämpade på med allt sitt pick och pack, många med gnälliga ungar, så där framåt natten.

Vårt flyg till Sydamerika lyfte strax efter midnatt. Vi landade på julaftonsmorgonen i Santiago efter en resa på så där 30 timmar, räknat från Sjölandet i Gåsinge. Puuh! Vi kom fram till 30-gradig högsommar och en storstad med fem, sex, sju miljoner invånare. Fotbollsstadion finns kvar, den där Pinochets handgångna män ägnade sig åt diverse övergrepp mot tiotusentals oskyldiga landsmän. Nu har det varit demokrati i Chile sedan 1990.