Smygreklam


Läste eller hörde någonstans att man som bloggare kan åta sig uppdrag att göra smygreklam på sina bloggar. Det går ut på att man i de texter man lägger ut på nätet, utan att vara öppen om det, omnämner eller t.o.m. berömmer något företags varor eller tjänster. Och så får man en dusör för det. Det verkar lurigt eller hur? Själv är jag ingen vän av reklam från början men det här är ännu värre. Såg på teve igår att ett par personer uppträdde under den nya titeln influencer men blev inte klok på, om dessa influencers ägnade sig åt smygreklam själva eller om titeln skulle visa att de genom sina bloggar påverkade människor på ett uppriktigare sätt än så.

Vi är alla hela tiden utsatta för alla upptänkliga marknadsföringstricks. Via våra datorer, på teve, radio, film, skyltar och skärmar överallt, direktreklam på papper eller via telefoner o.s.v. Priset som den största reklampelaren någonsin eller i varje fall det största kundregistret i historien lär gå till Facebook. Reklambranschen blomstrar och måste uppleva hela världen som ett Klondyke. Vi andra, vi som är kundboskapen som ska lapa i oss alla dessa säljbudskap och konsumera mera, hjälper snällt reklammakarna att gräva sitt guld.

I mitt eget yrkesliv, var det inte aktuellt att ägna sig åt reklam. Advokater skulle inte göra det. Det var rätt skönt. Advokater fick lov att skaffa sig uppdrag så gott de kunde genom att skaffa sig ett gott rykte, genom att göra bra jobb, genom rekommendationer från andra, vissa kanske genom att förekomma i media. Det ansågs mindre lämpligt för advokater med ren reklam men jag gissar att det har lättats upp numera.

Här på bloggen förekommer aldrig reklam. Jag har tagit mig friheten att varna för några företag, vilkas produkter jag ogillar men ingen s.a.s. aktiv reklam har förekommit. Det har säkert hänt att jag tipsat om något jag stött på och gillat men i övrigt har inget medvetet främjande av vissa företags varor eller tjänster förekommit. Återstår frågan om jag ovetandes, utan att ana det, torgfört vissa varor eller tjänster. Antagligen.

Konserverad gröt


I nutidens konsumtionssamhälle blir vi överösta av reklam mest hela tiden. Det gäller förstås särskilt dem, som hålls mer än vad vi gör i de stora samhällena.

I dagstidningarna finns reklam som det alltid gjort. Det gör det även i nätupplagorna.

På teve får vi oss reklam till livs via TV4, som numera blivit nästan omöjligt att titta på p.g.a. all reklam men också p.g.a. allmänt skral programkvalitet. På SVT slipper man ju det mesta av reklamen liksom i SR, vilket är befriande.

Jag lyssnar en del på musik via musiktjänsten Spotify, som har det mesta. Där kan man välja att bli utsatt för reklam eller att mot en ersättning slippa, vilket är ett sympatiskt upplägg.

På min vanliga mejladress får jag massor av reklam, typ 10, 20 om dagen, de flesta rörande lån, dating eller spel. Men mitt mejlprogram innehåller en rensningsfunktion, som sorterar bort i stort sett alla reklammeddelanden och redovisar dem i en särskild skräpkatalog. Där kan man gå in och kolla meddelandena, om man vill, vilket man inte vill och enkelt "deleta" alltihop.

Har på senare tid börjat ägna mig lite åt "Fejan" efter ett uppehåll på några år. Ser att reklamtrycket där ökat betydligt. Nu får jag diverse egendomliga och oönskade reklaminslag i stort sett varje dag. Ännu så länge håller jag på att ta bort dem, vilket kräver en särskild förklaring av skälet till att jag vill ta bort varje enskilt reklaminslag. Det retar mig lite. Ja, ja Fejan är Fejan.

Numera slipper vi nästan alla säljsamtal till mobilerna. Vi har anmält våra mobiler till NIX-registret och det verkar fungera. Som många andra uppvaktas vi på mobilerna ändå av de här företagen i Indien, som ringer och på sin speciella engelska påstår sig saluföra dataprodukter och datatjänster relaterade till Microsoft och Windows.

All den här moderna direktreklamen har i alla fall det goda med sig att vi numera slipper nästan allt reklamskräp i brevlådan.

Mördande reklam


Det kommer ständigt skräppost till mitt mejlkonto. Programmet är så konstruerat att det automatiskt rensar bort det mesta och placerar det i en särskild folder, vilket är bekvämt. Någon gång har jag ändå kikat på skräpposthögen. Många av skräpmejlen börjar med att uppmana mig att klicka på dem, även om jag anser att det är skräpmejl. Intressant psykologi.

Under en tid nu har de flesta skräpmejlen varit erbjudanden om att låna pengar. Det kostar ingenting, nollränta, inga amorteringar, inga uppläggningskostnader, allt är gratis, pengahimlens portar är öppna. Till slut kollade jag ett av alla dessa erbjudanden. Om jag lånade 500 000 kr under ett antal år, skulle jag slippa uppläggningsavgift men det skulle, trots texten i reklamen, till slut kosta 855 000 kr eller mer. Ahaa, det var inte helt gratis. Hoppas stänket av sarkasm gick fram. Ser något alldeles för bra ut, så är det inte det. Så bra, alltså. Räntefrihet betyder inte räntefrihet utan räntefrihet under en mycket kort tid och sedan en rejäl ränta. O.s.v.

Jag hittade också ett erbjudande om en Iphone 7 för fem kronor. Bara så där, bara för att någon är så snäll eller för att jag är så söt. Det såg ju väldigt bra ut, som om man var en idiot som inte tackade ja. Till slut och efter (våghalsigt) klickande på olika otydliga länkar gick det att förstå att erbjudandet dels gällde bara ett litet lager av mobiler, jag tror två (!) stycken, dels var kopplat till deltagande i en datingtjänst, säkert svindyr och långvarig, och till skyldighet att förse något obskyrt företag med alla mina detaljer inklusive kontokortsuppgifter. Hmm. Naturligtvis skulle ingen "sucker" få en mobil för fem kronor.

Sju eller åtta av 10 skräpmejl gäller utlåningsinstitut med för mycket pengar. De övriga gäller för det mesta något online-spel eller att man kan vinna i egendomliga utlottningar av omöjliga prylar. Påtagligt många egendomliga erbjudanden kommer av någon anledning från Danmark. Nu för tiden är datingtjänsterna färre och porr slipper jag. Porr till sjuttioåringar är väl i reklamsammanhang som att skicka bilreklam till småbarn. Reklammakarna har säkert koll på åldern hos olika konsumentgrupper. Det tror jag och minns min kompis, som berättade att han precis från det han fyllde 60 började få reklam om vuxenblöjor.

Nätreklamen är ungefär lika seriös som Trump.

Lyckan är ett piller om da’n, eller två


För 10 spänn om da’n blir man som en ny människa. Man får chansen att via en prenumeration köpa hälsopillret VitaePro för, typ, 330 kronor i månaden, alltså drygt 10 kronor om dagen. På en hemsida om pillret kan man läsa, vad pillret innehåller och vad det kostar men av någon anledning inte, vem det är som säljer det.

Äter man det här s.k. kosttillskottet, får man enligt hemsidan i sig:
Astaxanthin,
lutein,
zeaxanthin,
vitamin C,
vitamin D3,
vitamin E,
selen,
omega 3,
DHA,
EPA,
flygbläckfiskolja,
kapselskal,
glycerol,
L-askorbinsyra,
tistelolja,
olivolja,
solrosolja,
algen Haematococcus pluvialis,
D-alfa-tokoferol,
kiseldioxid,
L-selenometionin,
emulgeringsmedel,
stor sammetsblomma,
kolekalciferol,
tokoferolrika extrakt och
rosmarinextrakt.

Oaow! Inte illa pinkat av en trähäst.

Jag imponerades särskilt av flygbläckfisken. Lite sådan varje morgon verkar nödvändigt på något vis.

När man får i sig allt det där, är det bra för musklerna, brosket, immunsystemet, hjärtat och cellerna. Dessutom bli man mindre trött och stressad. För bara en tia om dagen. Fantastiskt! Man blir inte bara friskare, man får rabatt också i ett par månader och man kan ringa och beställa utan att ens betala för telefonsamtalet. Kan det bli bättre.

Jag har hånat det här pillret förut här på bloggen men det kan vara värt att göra igen. Det har gjorts massiv tv-reklam för den här produkten i flera år. Allting går att sälja med mördande reklam, som Olrog diktade.

Reklam

banksy

Visdomens ord från Banksy

Den här sidan får då och då sporadiska förfrågningar om att ta upp produkter och tjänster i utbyte mot mer eller mindre skamlös ersättning. Undertecknad svarar alltid att den här sidan inte är särskilt intresserad av att göra reklam, utan mycket hellre är ”PK” och flaggar för företeelser som på ena eller andra viset bidrar till att förbättra olika situationer och förhållanden här hemma och ute i världen. Nu gör jag ett enstaka undantag, dels för att återgälda en liten sak och dels för att det är en himla fin reklamfilm.

Återgäldandet gäller bilden av snögubben och snögumman i förra texten, den kommer ursprungligen från en reklamfilm för det brittiska varuhuset ”John Lewis”. Dom har ofta fina reklamfilmer och deras julfilm från förra året är så fin. Musiken är” Slow Moving Millies”, eller Angela Warner som hon egentligen heter, version av The Smiths ”Please, Please, Please, Let Me Get What I Want”. Så här kommer alltså ett sällsynt undantag från det tjuriga motståndet mot reklam på den här sidan: