Vad Löfven troligen inte sa till Porosjenko

Idag har den ukrainska presidenten Petro Porosjenko besökt Sverige och haft samtal med statsminister Stefan Löfven. Denne deklarerade för pressen att Sverige ”står på Ukrainas sida” och att detta bland annat innebär att föra Ukraina närmare EU. 

Det är lite svårt att se vad detta rent konkret skulle betyda när Porosjenko och den regering som styr landet haft så förtvivlat svårt att föra en egen politik som för dem närmare. Det enda egentligen som upprätthåller EU:s intresse för Ukraina i dagsläget är att den lågintensiva konflikten med Ryssland inte är över enligt logiken att alla Putins fiender är våra vänner.

Att inte godkänna den ryska annekteringen av Krim behöver ju inte innebär att föra en okritisk och kravlös linje i samtal med Ukraina. Det är dock just en sådan linje, initierad av förre utrikesministern Carl Bildt, som Sverige fortsätter att driva. Därför är det föga troligt att Löfven tog upp några kritiska punkter på agendan i sitt möte med Porosjenko. Troligen tog han därför inte upp det faktum att Ukraina är Europas mest korrupta land och att de politiker som nu styr tillhör det allra rikaste skiktet i landet vilket framgick med chockerande klarhet när IMF pressade fram en deklaration av tillgångarna hos de politiska topparna.

Han tog förmodligen inte heller upp de lagar som infördes för 1,5 år sedan och som förbjuder kritik av nationaliströrelsen OUN och nationalistarmén UPA. En statlig historierevisionism som vore otänkbar inom EU men däremot förekommer i Putins Ryssland. Lagar som dessutom spär på polariseringen i landet, om vi nu anser fortfarande att Donbass tillhör Ukraina och att de boende där har en röst som räknas?

Inte heller lär Löfven ha tagit upp den politiska förföljelse som sker på landets kommunister. Vid valet 2010 fick de 13 % av rösterna så det är ingen marginell grupp det handlar om. Idag är kommunistpartierna förbjudna att verka politiskt. Inte heller något som väl hör hemma i EU?

Skulle inte heller tro att Löfven med bekymrad min lade fram den ökande ofrihet som pressen upplever i Ukraina. Porosjenko skrev i september 2015 under en svartlista över 400 utländska journalister och bloggare som inte skulle ges inresetillstånd till Ukraina. Efter hård kritik bantades listan men i våras publicerades en ny lista av en sajt vid namn Mirotvorets med syftet att ”hänga ut” utländska journalister för att de rapporterar inifrån Donbass. Följden blev dödshot för flera journalister medan den ukrainske inrikesministern Avakov indirekt gav sitt stöd till… de hotande! Program i statlig public service-tv läggs som kritiserat regeringen för dess tillkortakommanden i arbetet med att få bukt med korruptionen läggs ned. En fristående tv-kanal stoppas för att den rapporterar om kriget och visar ukrainska dödsoffer. Enligt Unesco mördas efter Euromajdan fler journalister än någonsin i Ukraina. Kan detta föra Ukraina närmare EU?

Visst finns det mycket som Sverige skulle kunna göra för att hjälpa Ukraina och hjälp behöver de sannerligen. Men Ukraina är inte hjälpt av en svensk undfallenhet för president Porosjenko. En stenrik och korrupt oligark som enligt flera ukrainare jag träffat nyligen har mindre stöd hos folket än någonsin. Många skrattar åt hans många tomma löften. Löfven står dock vid hans sida. Men står han verkligen därmed på Ukrainas?







Demonstration

Mitt förslag: Demonstration till Rosenbad/Vattenfalls huvudkontor inom den närmaste tiden

brunkol_nej_tack

 

 

 

 

 

Kopierat epost-meddelande från 350.org

Friends,

This weekend we heard breaking news that the Swedish government has approved the sale of Vattenfall’s German lignite coal operations to Czech company EPH. They’ve failed the most important climate test yet for Sweden’s climate leadership.

This makes it clear our politicians won’t act on their own to keep fossil fuels in the ground – will you pledge now to do what it takes to protect us from a climate crisis?

Sweden had an incredible opportunity to stop the sale and commit to keep Vattenfall’s dirty lignite reserves in the ground — instead our government has just thrown its climate commitments out of the window, now wanting to put their efforts into EU emissions trading, a market based mechanism which has consistently failed to keep fossil fuels in the ground.

In May, thousands of us joined together to show Vattenfall and the government just how easy it was for people to shut down those German coal mines. We raised the debate to keep it in the ground to a completely new level. When we started, this looked like a done deal but our movement managed to get public opinion on our side and made sure the government could not quietly sign off the deal without a fight. Though the decision is heavy news, it’s clear that we’re gaining the momentum and strength we will need to achieve a just transition away from fossil fuels.

It’s also clearer than ever that it’s going to be left to us to take the action necessary to ensure fossil fuels are kept in the ground. Are you ready to step up and take the leadership that our politicians seem so incapable of?

Pledge now that you’ll organise and take action. Pledge to keep fossil fuels in the ground and hold the Swedish government to account for the climate promises they made in Paris.

We’ve come so far, and we’re not going to stop here.

Take care and get organised,
Olivia and the 350 team

350.org is building a global climate movement. You can connect with us on Facebook, follow us on Twitter, and become a sustaining donor to keep this movement strong and growing.

Reservationer ger ingen förändring

När jag för drygt femton år sedan blev medlem i Miljöpartiet pågick fortfarande en debatt om vi verkligen skulle sitta i riksdagen. Många hävdade ännu att miljörörelsen trivs bättre som en utomparlamentarisk rörelse. Riksdagsledamöter tvingas kompromissa hette det, man kan inte säga ifrån tydligt. Efter vår förta period i riksdagen hade de rösterna fått vatten på kvarnen när partiet röstades ut ur riksdagen.

Men partiet återkom 1994 och växte sig starkare, partiet hade lärt mycket av den första perioden i riksdagen. Men rösterna för en ständig oppositionsroll levde kvar. Inför de senaste valen har dock den starka drivkraften och glädjen att skriva reservationer nästan helt försvunnit vilket jag har sett som att partiet blivit moget att regera.

Nu har tyvärr rösterna vaknat igen. Många medlemmar anser att vi inte är mogna, att väljarstödet är för lågt, att vi ständigt blir överkörda, att vi skulle gjort bättre ifrån oss som reservationsskrivare. Jag delar inte den uppfattningen. Att vi är rookies i regeringen har såklart betydelse, vi har inte den erfarenhetsbredd i medlemskåren som de äldre partierna har. Alla historiska erfarenheter av att samarbeta med det stora partiet visar att man på kort sikt förlorar på det.

Men om Miljöpartiet ska komma framåt måste vi våga ta ansvar. Vi måste få erfarenhet, och vi måste lära oss att kompromisser med ett stort parti kan vara smärtsamma. Vi måste bli tydligare i valrörelserna vad vi kan åstadkomma med ett begränsat antal riksdagsmandat.

Efter valet 2014 fick vi vår chans. Vi har jobbat i 35 år för att få den. Miljön och klimatet behöver oss. Vi har åkt på en del bakslag, men har också lyckats med mycket.  Fyra kärnreaktorer har fått ett slutdatum i närtid och resten ska stängas senast 2040. Vår miljöminister var drivande i Parisavtalet. Ojnareskogen är förhoppningsvis räddad. Vi har fått ett avtal som kan göra brunkol och annan koldioxid-drivande elproduktion olönsam. Om det sista funkar återstår att se. Men utan Miljöpartiet i regering hade vi haft en betydligt svårare situation på väldigt många områden.

Vi gör mycket och har mycket kvar att göra, därför måste Miljöpartiet sitta kvar i regeringen.

"Vi vill och kan göra mer"



Regeringen har annonserat skärpningar i Sveriges hittills generösa och öppna flyktingmottagande. Som lokala företrädare för Miljöpartiet ser vi att förslagen är väldigt problematisk, skriver jag och Miljöpartiet på Gotlands ordförande Lena Stenström.

De som såg Åsa Romson vid presskonferensen och Gustav Fridolin intervjuas i Aktuellt, kan inte ha undgått att se våndan i att stå upp för begränsningar i något av det vi miljöpartister värnar allra mest. Vi vill ha en värld utan gränser där alla har möjlighet att flytta, men ingen tvingas fly. Idag är vi längre ifrån den verkligheten än på mycket länge.

Sverige har under bara de senaste två månaderna tagit emot över 80 000 asylsökande. Många är barn och unga, det krävs hundra nya skolklasser i veckan för att uppfylla behoven. Många kommuner har Lex Sarah-anmält sig själva och larmar om en ohållbar situation, där samhällsfunktioner riskeras och mottagandet av människor på flykt inte kan ske på ett humant sätt. Det som saknas är inte enbart resurser eller bostäder. Det är framförallt tillräckligt med personal. Regeringens beslut innefattar därför också åtgärder som leder till att kapaciteten i mottagande och etablering ökar.

Det finns kommuner som har tagit ett väldigt stort ansvar, kommuner som hittills inte tagit emot flyktingar och det finns många kommuner, exempelvis Gotland, som vill och kan göra mer. Vi ser att en grundligare inventering av detta, liksom vidaretransporter från de primära mottagarkommunerna kunde ha samordnats bättre. Det är dock fortfarande möjligt att göra för de som fortfarande anländer.

För EU är detta inte en flyktingkris utan en ansvarskris. Många länder har inte upprätthållit grundläggande konventioner. Några få länder har gjort allt. Sverige har gjort mest sett utifrån befolkningsmängd. Samtidigt anser vi inte att det är ett tillräckligt skäl. Vädjan om stöd och ett fördelat mottagande har ställts till EU. Samtidigt borde ännu fler åtgärder vidtagits för att verkligen tvinga fram en uppgörelse på EU-nivå.

I regeringens förslag stängs inte gränsen, rätten att söka asyl kvarstår. Det finns dock flera partier i riksdagen som vill gå längre och stänga. Är det någon som tror att förslagen som presenterats av regeringen hade sett bättre ut om Miljöpartiet hade backat ur både förhandlingen och därmed också troligen regeringen? Att det hade hjälpt människor på flykt att avstå från att ta ansvar för beslut och lämna Socialdemokraterna att göra upp med Moderaterna vars partiledare snabbt gick ut med krav på stängda gränser och på att ”se resultat”?

Den här uppgörelsen är inte grön, den innehåller förslag som vi inte står för och vi kommer att jobba frenetiskt både lokalt, nationellt och för att det ska tryckas på gentemot EU för en mer human och solidarisk flyktingpolitik.

Just nu genomförs den största humanitära insatsen i modern svensk historia. Under den tid vi tagit emot ensamkommande barn och flyktingar på Gotland har hela samhället visat att vi vill, kan och att vi tillsammans är starka. Vi ska fortsätta att vara ett ljus i mörkret och tillsammans visa att solidaritet och medmänsklighet - det vinner vi alla på!

Isabel Enström, (MP) gruppledare
Lena Stenström, (MP) distriktsordförande

Därför kör jag gasbil



Vi vet mer än någonsin idag. Forskarnas rapporter har länge varit entydiga – klimatförändringarna orsakas av växthusgaser i atmosfären - växthusgaser som genereras till stor del av våra mänskliga aktiviteter.

Vi vet att den globala uppvärmningen pågår. Vi vet att isen vid polerna smälter. Vi vet att mer extrema väder drabbar allt fler människor. Vi vet att över 100 miljoner människor behövt fly de senaste fem åren på grund av klimatrelaterade katastrofer.

Vi vet också att vi nu har ett litet fönster att kunna bromsa de allra värsta konsekvenserna, men ju längre vi väntar desto dyrare kommer det att bli och desto fler kommer att drabbas.

Det är lätt att känna frustration!

Satsningar på klimat och miljö tillsammans med människors och ekosystemens långsiktiga hälsa och försörjning skapar fördelar på sikt. Både för lokalsamhällen, nationer, företag och för vår överlevnad på planeten. FN har precis antagit 17 nya globala hållbarhetsmål som ska uppnås till 2030. Ett av dom är Vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna och dess konsekvenser. Ett mål jag vill påstå är centralt för att också ha möjlighet att uppnå de övriga målen.

Samtidigt blir det som är bra på sikt för svaga argument både för politik och marknadskrafter i förhållande till mandatperioder och kvartalsrapporter. Det har hittills varit tydligt att vare sig nationella eller globala beslutsfattare klarar av en utmaning som klimatfrågan, trots att den är central för vår framtid. Det blir också tydligt att företagen behöver ännu skarpare styrmedel, men samtidigt också att fler och fler företag önskar sig det som stöd så att de inte missgynnas vid satsningar.

Ska vi då ge upp?

Jag är försiktigt optimistisk inför att klimattoppmötet i Paris i december kommer att leda oss en bit på rätt väg. Regeringens budget är också den starkaste på länge vad gäller satsningar för klimat och miljö även om mer måste till. Samtidigt visar många på det lokala politiska och individuella planet dagligen att det går att göra skillnad - en omställning är möjlig genom de val vi gör!

Transporterna orsakar ungefär en tredjedel av utsläppen i Sverige. Om även utrikes sjöfart och flyg tas med står transporterna för cirka 40 procent av de svenska utsläppen.

Gotland har som mål att vara självförsörjande på förnybar och återvunnen energi 2025. En del av strategin är att Region Gotland ska vara en drivande kund som bidrar till biogasens utveckling på Gotland. Det har också möjliggjort för mig att välja biogas.

Att köra på biogas blir då en insats för klimatet, men lika mycket för miljön, lokala jobb och socialt ansvarstagande. På Gotland finns bara lokalproducerad biogas vilket, i stället för importerade fossila drivmedel, gör att ekonomin stannar på Gotland. Restmaterial från lantbruket, slakteriet och de gaser som bildas i nedbrytningsprocessen av gödsel tas till vara. Till det är komposten äntligen på väg att bli biogas på ön.

Jag känner att när jag åker på utflykt med mina hundar kan jag göra det med gott samvete.
Som FNs generalsekreterare Ban Ki Moon uttalat det - Vi är den första generationen som kan utrota fattigdomen, men också den sista som kan bekämpa klimatförändringarna – låt oss göra det tillsammans!

Publicerad på gasbilen.se hösten 2015

Förnybar energi är viktig för Gotland




En tydlig inriktning för klimatansvar och 100% förnybar energi skapar stabila förutsättningar för investeringar och jobb. Många av dessa kommer kunna skapas på Gotland skriver jag och Lise Nordin. 
 
Det mesta vi gör i vår vardag kräver energi i någon form. Tillverkningen av produkterna vi använder, maten vi äter och uppvärmningen av våra hem. Vilka vägval vi gör i energipolitiken avgör om vi når våra miljömål och vilka förutsättningar företagen ges att utvecklas. Energipolitiken måste vara långsiktig. Därför välkomnar vi att regeringen nu bjuder in alla riksdagens partier till en energikommission. Syftet är att gemensamt diskutera och förhoppningsvis enas om inriktningen för den långsiktiga energipolitiken. Sverige har kraftverk som börjar bli gamla och nu måste marknaden ges tydliga spelregler för att kunna investera i ny elproduktion.
 
Vilken inriktning energikommissionen landar i spelar roll för Gotland. Här finns företag som är beroende av el till rimliga priser. Ny kärnkraft är dyr och kostar enligt erfarenheterna i andra länder cirka 1 krona per kilowattimme. I Sverige bygger vi redan idag vindkraft för halva den kostnaden; 50 öre per kilowattimme. På Gotland finns också många företag som utvecklar och säljer förnybar energiteknik och skulle ges möjlighet att utvecklas och anställa fler med en tydlig inriktning mot förnybar energi.



Det saknas idag en långsiktig energiöverenskommelse som ger svar på energipolitiken efter år 2020, och som samlar brett stöd i Sveriges riksdag. Därför måste vi nu diskutera nästa steg. Partierna har olika ingångsvärden i samtalen inför energikommissionen men alla måste vara beredda att ge och ta. Riksdag och regering måste ta ansvar för att en trygg tillgång till el och annan energi säkerställs.

Energikommissionens arbete kommer att inledas med gemensam kunskapsinhämtning. Tekniken har utvecklats snabbt och Sverige bör vara en positiv kraft i utvecklingen i vår omvärld. I världen är det förnybar energi som växer snabbast medan kärnkraften minskar. För den som prioriterar en minskad miljöpåverkan och konkurrenskraftiga elpriser för våra företag är svaret förnybar energi och energieffektivisering.

Regeringens mål är att Sverige ska ha 100 % förnybar energi på sikt. Socialdemokraternas och Miljöpartiets gemensamma ingång i energisamtalen är att kärnkraften ska ersättas med förnybar energi och energieffektivisering. Ett helt förnybart energisystem skulle innebära att vi kan sätta på datorn och värma våra hem utan att det varken lämnar koldioxidutsläpp eller radioaktivt avfall till kommande generationer. En tydlig inriktning för förnybar energi är avgörande för att säkra vår regions utveckling både idag och i framtiden.

Isabel Enström, regionråd (MP)
Lise Nordin, riksdagsledamot (MP) energipolitisk talesperson

Publicerad i Gotlands Tidningar 14 mars 2015

Sveriges tredje parti: Ett viktigt val

Valet handlar om så mycket mer om vem som ska bli statsminister, regeringsmakten och sakfrågor. Vi bestämmer tillsammans vilket tonläge som ska dominera den närmaste mandatperioden - öppna fler dörrar eller fler slutna rum. 

I skuggan av valet till statsminister, Löfvén eller Reinfeldt, avgörs också vilket parti som blir tredje störst. Det kan tyckas vara en liten fråga, men Sveriges tredje största parti har på många sätt möjlighet att sätta dagordningen för vilka problem vi kommer att prata om de närmaste åren och vilka lösningar som förs fram.

Och nu står kampen om den platsen mellan Miljöpartiet och SD.  

De europeiska högerextrema partierna vann inflytande långt innan de nådde regeringsmakten. Det beror på att etablerade partier allt för ofta tar efter den rasistiska retoriken och politiken så snart ett högerextremistiskt parti börjar få vind i seglen. De kanske tydligaste exemplen ser vi i våra grannländer Norge och Danmark där Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti sedan länge har satt agendan för synen på invandring och flyktingar. 

Sverige har gått en annan väg den senaste mandatperioden – med Miljöpartiet som tredje största parti. Vi har sett till att papperslösa, som lever i en mycket svår och utsatt situation, nu åtminstone får tillgång till vård och skolgång. Vi har också gjort det enklare för barn som är sjuka eller som har bott länge i Sverige att få uppehållstillstånd. 

Den här utvecklingen har varit resultatet av politiska överväganden och parlamentarisk kraft. Sverigedemokraterna har därför som uttalat mål att bli tillräckligt stora för att kunna stoppa Miljöpartiet från att få fortsatt inflytande över flyktingpolitiken. Blir de tredje störst i valet är vi rädda att andra partier kommer att försöka anpassa sig efter främlingsfientlig retorik och politik för att försöka vinna tillbaka SD-väljare. Det är en utveckling som i land efter land gjort politiken kallare.

Det är mellan humanism och rasism som 2000-talets främsta ideologiska kamp står. Mellan öppenhet och inskränkthet, mellan tolerans och rädsla. Det gäller inte bara i Sverige, utan i stora delar av Europa. De främlingsfientliga har medvind i många länder. Men även den gröna rörelsen växer. I land efter land står vi som motpoler i politiken, och vilka som lyckas avgör hur de politiska vindarna blåser.

När vi nu gemensamt går till vallokalerna den 14 september så bestämmer vi vad politikerna ska ägna sig åt den närmaste mandatperioden. Vi avgör tillsammans om den viktigaste frågan är att bekämpa klimatförändringarna eller om vi ska bekämpa människor i nöd.

Isabel Enström (MP), riksdagskandidat för Gotland

Publicerad i Gotlands Allehanda 12 september

erkänn Palestina!

Idag har riksdagsledamöterna Peter Rådberg (mp), Torbjörn Björlund (v), Peter Hultqvist (s) och Monica Green (s) gått ut med en debattartikel i vilken de kräver att Sverige erkänner Palestina som egen stat.

Det är fullkomligt oerhört att det 63 år efter bildandet av staten Israel fortfarande inte finns en palestinsk stat på de områden som redan då erkändes som tillhörande det palestinska folket (de 30 % av landområdet som de då tilldelades trots att de utgjorde en övervägande majoritet av befolkningen i området). Det är galet att omvärlden i 44 år har accepterat Israels ockupation av de palestinska områdena trots att det finns en FN-resolution som kräver Israels tillbakadragande och stopp för bosättningarna på palestinskt territorium (det palestinska territoriet enligt 1967 års gränser är betydligt mindre än det som upprättades från början vilket är en kraftig eftergift bara det). Det är inte klokt att omvärlden stillasittande accepterat annekteringen av Jerusalem och utropandet av Jerusalem som Israels odelade huvudstad - detta trots att det är ett tydligt brott. Visserligen har inga andra stater, inte ens USA sin ambassad i Jerusalem utan i Tel Aviv, men man har åtminstone under de senaste 30 åren knappt hört ett ord om stadsstölden. Man har dessutom accepterat att Israel har utvecklats till en kärnvapennation, och frågan är vilka som har brutit mot ickespridningsavtalet (svaret är ju naturligtvis ett land som brukar skrivas med tre bokstäver...).

Jag tillhör ju de som helst av allt skulle se en enstatslösning på Israel/Palestinakonflikten - En sekulär stat öppen för både araber och Israeler, kristna, muslimer, judar, buddhister, hinduer, zoroastrier etc. men då detta verkar otroligt avlägset och till och med kanske fullkomligt uteslutet så är en tvåstatslösning enda möjliga vägen att gå.

Under 28 år har nu Israels regeringar och PLO/Al Fatah försökt komma överens, en kompromiss som alla kan acceptera, utan att lyckas. De senaste åren har dock förhandlingarna lyst med sin frånvaro och så fort de startats så har Israel släppt lös bosättarna igen och förhandlingarna har rämnat. Israel har hela tiden spänt musklerna så fort palestinierna ställt några som helst obekväma krav. De israeliska myndigheterna har hela tiden vägrat kompromissa, vilket på sätt och vis är förståeligt. Israel är den starkare makten både ekonomiskt och militärt. De har backats upp av USA i alla lägen och det verkar som att Israels existens hela tiden också varit viktigare än Palestinas för EU och övriga europeiska nationer. Allt detta sammantaget gör ju att Israels regering inte ser någon anledning att backa från sina krav och möta de svaga på halva vägen.
Detta medeltida sätt att resonera hör inte hemma 2011 anser jag.
Ansvaret ligger enligt mig istället på den starkare parten att för rättvisans skull visa god vilja och släppa igenom en del av de palestinska kraven.

Den enklaste lösningen angående Jerusalem är att det återgår till att bli internationellt territorium. En stad som inte tillhör varken Palestina eller Israel. En stad som är öppen för alla de religioner som anser att staden är helig. Så länge Israel hävdar sin rätt till staden och så länge Palestinierna hävdar sin rätt till staden så kommer alla fredsavtal misslyckas tror jag.

Strunt samma. Jag skall inte nedteckna fredsavtalet mellan Israel och Palestina här och nu, men däremot kan jag som svensk medborgare kräva att regeringen agerar i frågan. Det är dags nu att erkänna Palestina som egen fri stat. Det är dags att de palestinska araberna får röra sig fritt inom sina egna gränser. Det är dags att göra det NU. Det skulle vara ett fantastiskt steg mot en varaktig fred om Israel förstod att omvärlden faktiskt stödjer och erkänner Palestina som stat.

Nu när till och med den nya ytterhögern i svensk politik vill erkänna Palestina (om än, bara snart...) så måste väl ändå regeringen som helhet och UD i synnerhet kunna göra detsamma!

Intressant