Public service


Det finns faktiskt seriösa program på tv bland alla lekar och underhållningsprogram. Vi har tillgång till SVT, TV4 och TV6. Det är inte stor idé att anlita TV4 för något seriöst och reklamströmmen på den kanalen har dessutom blivit allt stridare med åren. Det är ungefär samma sak med 6:an. Det är för väl att vi fortfarande har public service. SVT sänder allt som oftast meningsfulla program. Här är ett exempel.

Tittade ni på tv-programmet Idévärlden i SVT? Om inte, är det värt att göra det. Den går säkert att hitta på "SVT play". Idevärlden är en serie på fem, sex program, en mycket seriös serie. Flera av delarna är mycket tänkvärda. Någon kanske lite mindre. Erik Schuldt (ska vara ett tyskt u/y där men jag vet inte hur jag får till det här på bloggen) leder programmet och tar sitt jobb på allvar. Han gapskrattar inte hela tiden men han gör seriösa program, som får en att tänka. Bra, helt enkelt. Han har med Idévärlden funnit, möjligen lånat, en form för allvarliga samtal mellan kompetenta människor om allvarliga ämnen. Kanske är formen aningen fyrkantig, lite akademisk, något överdriven men den fungerar och samtalen blev intressanta.

Skralt SVT!


Det känns lite konstigt att OS i Rio pågår för fullt utan att några sportbilder alls visas i SVT. Vi har väl varit bortskämda vid tidigare OS. Alla gillar inte sport och sport är verkligen inte hela världen men OS är ändå de största idrottshändelserna som finns. För oss som inte har betalkanaler och programpaket hit och dit, gäller det att lita på att SVT är med. Public service är viktigt, det är vi många som tycker. Då är det också viktigt att tittarnas positiva uppfattning om SVT behålls. Att SVT fullständigt missat OS bidrar inte till det. Det gäller, oavsett om just Sverige har stjärnor som lever upp till förväntningar, som Sarah Sjöström och kanske Henrik Stenson eller om svenska lag svarar för skrala insatser i lagidrotterna och oavsett att sändningar från Rio hade inneburit en del nattvak för de mest intresserade. Och inte hjälper det något vidare att SVT-personer talar om att det kanske, eventuellt, möjligen blir sändningar från framtida OS eller att man i Rio intervjuar någon anhörig eller bekant till någon deltagare om vad som just hänt på någon arena.

Det är, kort sagt, lite tomt utan sändningar från OS i SVT.

Om pressfrihet och dubbla måttstockar… igen

Användande av dubbla måttstockar tycks ligga i tiden. Något jag har ironiserat lite över på denna blogg vid flera tillfällen nyligen (se sammanställning nedan). Nu får jag dessvärre anledning att återkomma till ämnet med anledning av SvT:s beslut att skjuta på (ställa in?) visningen av dokumentären ”Ukraina – revolutionens mörka sida”. Den skulle ha visats imorgon, 1 maj, men den får du alltså inte se.

Ukrainas ambassad och ett antal exilukrainare är bland dem som utövat påtryckningar mot SvT att inte sända denna dokumentär. De har synpunkter på innehållet och i mejlet till SvT från ukrainska ambassaden finns också en önskelista på sådant man önskar att vår public-service tv ska visa istället. Det har passerat utan större invändningar från de stora mediehusen. Såvitt jag kunnat se har endast Aftonbladet skrivit om detta av de större tidningarna. Filmen ger bland annat en djup inblick i de händelser i Odessa den 2 maj 2014 som ledde fram till massmordet på 48 personer som brändes inne i ett fackföreningshus. Vid mitt besök av platsen för en dryg månad sedan hade de anhörigas blommor och plakat städats undan. Grafittin med uppmaningen till oss att "aldrig glömma" var borttaget. Minnet av händelsen ska uppenbarligen suddas ut tycks den officiella hållningen vara. Varför Sverige ska bidra till den bedövande tystnaden förefaller mycket märkligt.

Egen bild. Fackföreningshuset som blev attackerat av blodtörstiga ultranationalister den 2 maj 2014. Nu (mars 2016) stängt och bommat för allmänheten.


Annat var det med den turkiska ambassadens påtryckningar mot TV4 att inte sända dokumentären ”Seyfo 1915” om folkmordet på assyrier/syrianer. TV4 svarade på kanalens egen blogg, med rätta, bland annat följande:

”Attackerna på pressfriheten har ökat under det gångna året. Reportar utan gränser publicerade i onsdags pressfrihetsindex 2016. Det är nedslående läsning. Även Sverige sjunker på listan. Som Reportrar utan gränser skriver handlar det om att ideologiska strömningar, regeringar och privata intressen gör gemensam sak för att tysta det fria ordet. Den här utvecklingen kan vi aldrig acceptera. Vi kommer att protestera mot varje försök att utöva påtryckningar som hotar yttrandefriheten. I kväll sänder vi naturligtvis som planerat dokumentären "Seyfo 1915 - Det Assyriska folkmordet" i kanalen TV4 Fakta kl 20.00”.

Ola Larsmo, ordförande för Svenska PEN, säger till SvD idag att ”det är väldigt viktigt hur man nu förhåller sig till Turkiets påtryckningar som påverkar yttrandefriheten. Det fodras (sic) ett tydligt politiskt ställningstagande” och tillägger att ”det här är inte acceptabelt”. Vilket han förstås har helt rätt i. Vi får se om han är lika ståndaktig när det gäller filmen om Ukraina. Häromdagen släpptes en rankinglista av Reportrar utan gränser (Reporters Without Borders) där graden av pressfrihet har mätts och placerat Sverige på en hedrande 8:e plats. Tydligen har vi dock sjunkit något på listan. Förhoppningsvis är det en tillfällighet. Ukraina har avancerat men ligger ändå på en mindre smickrande 107:e plats, en bra bit bakom exempelvis Kirgizstan, vilket säger en del om inställningen till det fria ordet. De lagarsom Ukraina tog förra året som begränsade yttrandefriheten rörande kommunism och de ukrainska nationalistiska organisationerna OUN/UPA är en yttring av denna.

De synpunkter på innehållet som framförts är förstås helt legitima att föra fram men det är notabelt att flera av dem misstämmer med filmens faktiska innehåll, vilket också påpekas av Martin Aagård i den ovan länkade AB-artikeln. Jag har själv sett filmen (med engelsk text tillgänglig på Youtube) och kan inte se några grova felaktigheter. Framför allt inte dess tes (som ifrågasätts av ukrainska ambassaden bland andra) att ukrainska ultranationalister och högerextremister har fått ett oproportionerligt inflytande över ukrainsk politik med våldsamma metoder. Jag har själv på nära håll under mina fem månader i Ukraina kunnat följa deras framfart och har själv varit på plats i Tjernivtsis rådhus där dussinet uniformsklädda män med breda axlar stod vid dörrarna till hörsalen och skanderade sitt missnöje med vissa beslut som togs av de församlade politikerna. En mycket utbredd strategi där rädslan för våld ska förmå beslutsfattare och domare att besluta och döma enligt de högljuddas vilja. Jag har också skrivit om dessa ibland maskerade och i vart fall uniformerade män som tar lagen i egna händer i namn av ukrainsk patriotism. Deras åsikter delas sannerligen inte av en majoritet av folket vilket allvarligt undergräver demokratin och rättssäkerheten i landet. Faran bör inte överdrivas men kan inte heller bortses ifrån, vilket den nu stoppade franska dokumentären framför. Ett perspektiv som sällan får utrymme i media. Inte nu heller vad det verkar. Möjligen vid ett senare tillfälle. 

 Frågan är bara varför SvT tvekar medan TV4 helt tillbakavisar alla påtryckningar om programtablån?







Om det högerextrema inflytandet över ukrainsk politik från denna blogg. Huvudsakligen ett utomparlamentariskt sådant vilket förvirrar journalister i väst som stirrar sig lite blinda på röstetalen i parlamentsval för partier som Svoboda och Högra Sektorn:











Om dubbla måttstockar: