Alternativa fakta


Avskyvärda bilder kunde man på söndagseftermiddagen se i ett angeläget SVT-reportage, K Special eller något, om gamla, tyska filmer med nazistpropaganda inför och under andra världskriget. Huvudfrågan i reportaget gällde, om dessa propagandafilmer skulle visas offentligt och i så fall hur. Reportaget förde mina tankar till obehagligt aktuella frågor även i våra dagar. Det är inte för alla så noga med sanningen längre, utan viktigare att trumma igenom ett budskap.

Hitler och Goebbels m.fl. lät i nazisternas propaganda koka ihop "alternativa fakta" till stöd för den tyska saken i kriget. Det gällde att se till att det var alla andra, som gjorde fel, medan Tyskland agerade i självförsvar mot övergrepp av såväl judar som andra nationer. Vid utbrottet av andra världskriget, som utlöstes av Tysklands anfall på Polen, meddelade Hitler t.ex. i radio med sin hysteriska röst det klassiska: Seit sieben uhr schiessen wir zurück (sedan klockan sju skjuter vi tillbaka). I propagandafilmerna framställs judar nedsättande enligt alla tänkbara klichéer och filmerna formligen dryper av antisemitism. Det är själva ändamålet med filmerna tillsammans med förhärligandet av nazistpartiet och dess potentater.

Jag hör till dem, som tror att det är viktigt att visa upp de här filmerna, helt eller delvis, på lämpligt sätt och tillsammans med vettig och saklig information.

Förresten reagerade jag över ett slagord i en av nazistfilmerna. Vår fana fladdrar där längst fram, vad det nu heter på tyska, upprepades gång på gång. Nazistpropaganda inbjuder verkligen inte till skämt men jag kom lite opassande att tänka på att jag som ung hörde en s.k. norgehistoria, där en nationalistiskt sinnad, norsk radioman, vid något sportevenemang skulle ha utropat att många flaggor fladdrade vackert i vinden och lagt till men mej syns att den norske fanan vajer penest.

Strategisk kommunikation – eller troll och sagor i Västerland?

"Since wars begin in the minds of men, it is in the minds of men that the defences of peace must be constructed.”

Citatet är från Unesco:s konstituerande text 1946 men inleder också under fliken ”About Us” när man surfar in på Stratcom:s hemsida. Sverige är nu medlemmar av detta Stratcom, Nato:s propagandaorgan som i den svenska debatten (av medierna) ofta beskrivs som en sorts institution som ska avslöja rysk desinformation. Men på hemsidan betonas något annat, strategisk kommunikation. Det står bland annat så här:


”Strategic communication is an integral part of the efforts to achieve the Alliance’s political and military objectives, thus it is increasingly important that the Alliance communicates in an appropriate, timely, accurate and responsive manner on its evolving roles, objectives and missions.”

Det är i sig en oerhörd märklighet att Sverige är medlemmar i denna organisation. Samtidigt som Peter Hultqvist står i Sälen på konferensen ”Folk och Försvar” och talar om hur självklart det är att Sverige inte ska gå med i Nato så intar Sverige sitt Stratcom-säte i Riga. En organisation som överst på listan över alla sina uppgifter sätter följande:

”Support the development of a NATO Military Committee Strategic Communications policy and doctrine”

Det är alltså strategisk kommunikation det handlar om och Sverige ska nu vara med och hjälpa till att försvara Nato:s aktiviteter i ord, om jag nu tolkar uppgiften rätt. Listan över huvudsakliga uppgifter för 2016 är förvisso längre än så. Där finns bland andra följande punkter:

”Research how NATO and its members could protect themselves from subversive leverage”

”Research how to identify the early signals of a hybrid warfare scenario”

Årets lista får vi visst vänta på. Måhända har de haft fullt upp på sistone med tanke på de märkliga publikationer som poppat upp på sistone. 

Först den mystiska rapporten, skriven av en nu namngiven brittisk före detta spion (Christopher Steele), som pekade ut hur ryska staten skulle ha samlat material om både Obama och Trump för att användas i eventuellt utpressningssyfte och som delvis skulle ha använts vid amerikanska presidentvalet i höstas. Att själva dossiern överlämnades till FBI ur just den republikanske senatorn John McCain:s hand säger en hel del bara det, för den som känner till dennes notoriska rysshat genom åren.

The Guardian har i en genomgång av materialet funnit avsevärda brister och rena faktafel och ifrågasätter på många punkter sanningshalten i de påståenden som levereras i dossiern. Något som givetvis är notoriskt svårt i dessa sammanhang där allt är hemligt och sekretessbelagt, och vem vet egentligen vad som är sant

Fortfarande är mycket höljt i dunkel, men om jag förstått rätt är den namngivne brittiske spionen anlitad av Demokraterna från början för att gräva lite i Trumps kontakter med Kreml. De tycks ha fått ganska lite ut av materialet och enligt nya uppgifter i brittiska media ska Demokraterna ha bestämt att de inte längre hade nytta av det eller den brittiske spionens ansträngningar. Denne hade dock hela tiden matat FBI med sina uppgifter och sammanställt materialet till en sorts rapport. När Demokraterna dumpat spionen Steele plockade senator McCain upp det hela i dagsljuset. Förmodligen i ett försök att skada relationen USA-Ryssland och ställa till det för blivande presidenten Trump så mycket som möjligt. Demokraterna/Obamas utvisning av 35 ryska diplomater är troligen ett drag med samma huvudsyfte.

Mycket är alltså oklart om varför detta material dykt upp just nu och vilken sanningshalt rapporten har. Men av the Guardians granskning framgår att den troligen innehåller tillräckligt många sanningar eller halvsanningar för att trovärdigt överbrygga de rena lögnerna. Det är ju ungefär så som skicklig propaganda skapas, eller strategisk kommunikation hette det ju visst?


Här hemma har vi fått vår egen lilla ankdammsversion i de två UI-trollen Martin Kragh:s och Sebastian Åsberg:s privata studie av ”ryska påverkanskampanjer” mot Sverige, först publicerad i Journal of Strategic Studies. DN, Aftonbladet med flera stora tidningar presenterade studien som en UI-publikation och författarna uttalade sig för tidningarna utan att nämna något som talade emot den uppfattningen. Studien fick dock genast mängder av kritik för de påståenden som framfördes och en del av dem framstår som rena angrepp på yttrandefriheten och pressfriheten. Framför allt Aftonbladet Kultur anklagades av Kragh/Åsberg för att ”gå Putins ärenden” utan att belägga detta på något sätt. Något som genomgående verkar känneteckna studien. En mängd påståenden som det i vissa fall finns belägg för och andra som är rena spekulationer eller åsikter. Eftersom Utrikespolitiska Institutet ska vara ett oberoende institut för forskning och analys utan att ta ställning i sakfrågor var det många som därför höjde ett ögonbryn eller två.

Men nu förnekar UI:s direktör Mats Karlsson att studien skulle varit utförd på uppdrag av UI. De två författarna har forskat helt privat och oberoende av institutet, heter det. Något som också förefaller mycket märkligt. Han vill inte ge någon längre intervju till Aftonbladet och vill inte bli citerad, enligt AB. Mitt intryck är att Martin Kragh (som är enhetschef på UI) fått fria händer och tillåtelse att publicera sitt material men att direktören nu fått kalla fötter när kritiken börjat svida. Det bekräftas också vagt av Karlssons replik till Expressen: ”Det görs inom ramen för UI, men publikationen är inte en UI-publikation”.

Mina intryck är förstås också ren spekulation och gissningar. Det får vi kanske vänja oss vid att ägna oss åt i fortsättningen för övrigt. Om nu inte Stratcom griper in och avslöjar rena falsarier? Men, som jag tidigare skrivit, lär väl inte Stratcom granska och analysera material som de ovanstående om de inte kommer från Ryssland.

Vi får nog snarare vänja oss vid att utsättas för en störtflod av propaganda, desinformation och studier med sanningar och halvsanningar blandat med rena lögner eller faktafel både från öst och väst. Frågan är bara vem som tar på sig att avslöja de senare?




Polsk-Ukrainskt historiekrig

Maj Wechselman skrev en liten artikel i Aftonbladet i fredags som tydligen har vunnit stor spridning. Det är glädjande då ämnet är stekhett (eller borde vara) och ger en inblick i den ukrainska statligt stödda historierevisionism som bedrivs i skuggan av Putin-hysterin. 

Hon nämner där att Polen och Ukraina kommit på kollisionskurs med varandra då polska parlamentet den 11 juli beslutade att massakern på 100000 polacker genomförd av ukrainska nationalister under 1943-44 var folkmord. Vilket föranlett vilda protester från ukrainskt håll förstås.

Det finns olika siffror på antalet polska dödade men dokumentationen är riklig och vittnesmålen mångtaliga. Filmbilder och foton finns också tillgängliga i stort antal. Det bör alltså stå utom allt tvivel att den nationalistiska ukrainska armén UPA utfört massmord i Volynien och Galizien, numera nordvästra Ukraina. Att det var Banderas nationaliströrelse OUN-B som stod för beslutet är också väl dokumenterat. Motivet var framför allt att rensa Volynien och en del av Galizien från polacker eftersom de visste att polackerna skulle göra anspråk på gränsregionerna efter kriget som då (sommaren 1943) tyskarna såg ut att sannolikt förlora. Utan en polsk befolkning skulle anspråket bli svårare att hävda tänkte de sig. I bakgrunden låg förstås också ett gammalt polackhat och verkliga oförrätter som ukrainare blivit utsatta för under polskt styre.

Somliga kallar det etnisk rensning medan alltså polska parlamentet vill fastställa det som folkmord. Det är möjligen ett politiskt bollande med ord men tiotusentals mord begicks och med de mest bestialiska metoder dessutom. Det bör vara uppenbart för de flesta. Just inte den ukrainska regeringen dock.

Det ligger helt i linje med en förnekelsekultur som inleddes redan efter kriget då många OUN/UPA-ledare och kombattanter flydde västerut och fortsatte sitt krig genom att befolka diverse akademiska lärosäten och därifrån vittvättat de nationalistiska rörelsernas aktiviteter i Ukraina och producerat material till stöd för ett hjältenarrativ där självständighetskampen har satts i förgrunden och de mörka delarna sopats undan eller förminskats. Delvis med CIA-medel producerades exempelvis UPA-krönikorna (Litopy UPA – Chronicles of the Ukrainian Insurgent Army) av dessa veteraner. En skönmålning av UPA som fortfarande refereras till av dagens ukrainska propagandaproducenter och historierevisionister.

Under senare tid har också yngre akademiker och politiker fört den här bilden vidare och under president Viktor Jusjtjenko (2005-2010) blev den en nationell hållning. Vi kan kalla det en nationell minnespolitik (fast glömskepolitik passar egentligen bättre) eller varför inte tyska Geschichtspolitik som ofta använts för att beskriva Jusjtjenkos hantering av den ukrainska historien. Den var tämligen problematisk i det spända läge som rådde i Ukraina under och efter Orangerevolutionen 2004 och i ett land som Ukraina med en befolkning med så diametralt olika syn på historien och på symbolernas värde. Istället för att ena har denna politik haft en tendens att så split och att det inte har främjat nationens enhet är dagens konflikt ett blodigt bevis på.

Jusjtjenko avslutade med att postumt utnämna Stepan Bandera till ”Ukrainas hjälte”. En utnämning som hans efterträdare Janukovytj senare drog tillbaka. Jusjtjenko ägnade dock mycket av sin tid åt att bygga institutioner för mytproduktion och historierevision. Bland annat använde han sig av säkerhetstjänsten SBU:s (tidigare KGB:s) arkiv vars ansvarige Vladimir Viatrovytj styrde utbud och vilka som skulle få tillgång till arkiven. Det här skriver bland andra den svenske Lund-forskaren Per-Anders Rudling om.

Mytbildningen kring OUN/UPA och Stepan Bandera blev i detta minnespolitiska arbete fundament kring vilka nationen skulle byggas, var det tänkt. Eller också en medveten provokation? Som det senare har det hur som helst fungerat. Nämnde Viatrovytj har dock en annan syn på saken vilket han offentliggjord exempelvis i publikationen Ukrainska Pravda 2010 där han säger att nationaliströrelserna OUN/UPA är hörnstenar i nationens identifikation och att det utan UPA, Bandera och Sjuchevitj inte skulle finnas något självständigt Ukraina. Han hävdade vidare att deras exempel har inspirerat framtida kämpar för mänskliga rättigheter och nationell enhet, som dissidenter under Sovjetstyret och aktivisterna som drev på Orangerevolutionen.

Att distansera sig från Sovjet/Ryssland blev under Jusjtjenko ett huvudspår i den ukrainska politiken vilket naturligtvis inte alla invånare uppskattade. Ironiskt nog bedrevs politiken med ungefär samma metoder som Sovjet tillämpade. ”A spitting image of Soviet history writing”, enligt Rudling. Skolböcker skrevs om, gator döptes om, minnesmärken och statyer restes och minnesceremonierna avlöste varandra, ofta i samspel med den Kiev-baserade ortodoxa kyrkan, vilket har stor effekt bland de många djupt religiösa ukrainarna.

Med Janukovytj tog minnespolitiken en annan riktning men är nu, efter Euromajdan, tillbaka och bedrivs med kanske ännu större beslutsamhet. Nämnde Viatrovytj är också tillbaka och har nu tilldelats en post som ledare av den nyinrättade institutionen Ukrainska Institutet för Nationellt Minne till vilket också allt före detta KGB-material har överförts. Som med andra ord åter är i händerna på samme man som under Jusjtjenko. Hans huvuduppgift är främst att vittvätta minnet av OUN och UPA och de ledande figurerna kring dessa rörelser, som Bandera.  Viatrovytj är synnerligen lämpad för uppgiften då han inledde sin karriär med att göra sig känd i TsDVR (med kontor passande nog på Banderagatan i Lviv), en organisation som grundades av ultranationalister i diasporan med syfte att marknadsföra den heroiska berättelsen om OUN/UPA.

Till stöd får han även det lagpaket som drevs igenom under våren 2015. Det innehåller fyra huvuddelar där en av dem, nr 2538, bär rubriken ”on the legal status and honoring the memory of participants in the struggle for independence of Ukraine in the twentieth century”. I korthet innebär den att det blir straffbart (oklart vilken typ av straff) att offentligt framföra en ”respektlös attityd” till OUN/UPA eller ”förneka legitimiteten i 1900-talets ukrainska kamp för självständighet”. Artikel 5.2 handlar om att staten ska vidta åtgärder för att öka medvetenheten om frihetskämparnas historia. Ordagrant så här:

“The State shall take measures aimed at increasing awareness and drawing public attention to the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It develops and improves curricula, textbooks, programs and activities in order to study the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It shall spread objective information in Ukraine and in the world about the struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century”.

Det som nyligen ytterligare retat polackerna är att den Stepan Bandera som beordrade massmordet 1943 nu föräras en av de större gatorna i Kiev som byter namn från Moskvagatan till Banderagatan. Det var många som jublade över att på detta vis ge ett tjuvnyp åt ryssarna men tänkte kanske mindre på att polackerna blev minst lika upprörda. Möjligen vilseledda av den desinformation de skedmatats med på senare år.

Håller i skeden gör som sagt Vladimir Viatrovytj som för några år sedan skrev en bok om Volynien-frågan där han försökte leda i bevis att de polska mördade handlade om kombattanter dödade i krig. Per-Anders Rudling gjorde en kritisk granskning av boken och författade sedan (2012) en artikel som kan liknas vid en akademisk avrättning. Så här avslutar han:
”As an account on the OUN-UPA murder of the eastern Poles, this reviewer would not recommend Druha pol’s’ko-ukrains ‘ka viina (titeln på Viatrovychs bok/min anm.) either to scientists, lecturers, or students. However, with a critical introduction Druha pol’s’ko-ukrains ‘ka viina could perhaps be used as an object of inquiry in a higher seminar on comparative far-right revisionism and obfuscation. Like Stavlennia OUN do ievreiv (en annan Viatrovych-artikel/min anm.), it illustrates a culture of historical denial that, in combination with self-victimization, fuels the rise of the extreme right. Against the backdrop of current developments in Ukraine, it is disturbing reading […] Ukrainian studies have long struggled to draw the line between scholarship and ultranationalist activism. This book raises serious questions, not only of academic integrity but also of fundamental human rights” (Rudling “Warfare or War Criminality?” 2012:379).

Detta alltså om den person som är bland de högst ansvariga för att förse ukrainarna och världen med ”objektiv information” om OUN och UPA, som det står i den citerade lagparagrafen här ovan.

Det här vore väl något för Stratcom, NATO:s center för strategisk kommunikation, att granska närmare? Kanske kan Sverige introducera en utvidgning av centrets sökradie? Anders Ygeman betonade i slutet av maj i år hur viktigt det var att ”bygga kapacitet för att identifiera och motverka kampanjer” och Stratcoms chef Janis Sarts uttryckt sin förhoppning om att Sverige ska ”bidra med experter och erfarenhet som kommer fortsätta utveckla centrets arbete”.

Varför inte skicka Rudling?


Ett förfärligt aktstycke


I brevlådan igår låg en liten folder med en slipsförsedd ung man tittande bort i fjärran på bild på framsidan. Sverigedemokraterna gör reklam för sig. Tid för Sverige har man använt som titel på pamfletten. Han ser väl trevlig ut den där Åkesson. Man kan nästan inte ana av bilden att där bakom döljer sig en rasist och kanske rent av en nazist. Åtminstone var hans föregångare i partiet nazister, ett gäng andra också. Fast numera förnekar de alla det, utom när de uppträder anonymt på Avpixlat eller andra obskyra sajter.

Texten i broschyren jag just fått i brevlådan upplyser i svepande ordalag om att allt i Sverige är elände. Landet befinner sig i kris, vitala samhällsfunktioner har allvarliga problem, landet slits isär och det går i rasande fart. Splittring, segregation och polarisering. Vi har förlorat optimism, hemkänsla och tillit. Sverige befinner sig i den värsta samhällskrisen i modern tid. O.s.v. Det är tydligt vad partiet vill. Med dessa ogrundade domedagsprofetior och denna skräckpropaganda vill man skrämma människor, så mycket att de griper efter halmstrået – Sverigedemokraterna. Genom antydningar och anspelningar vill man tala om för läsaren att, trots att man påstår motsatsen, invandringen är det som skapat allt elände. Vi kommer aldrig att välkomna dem som kommit hit för att förstöra eller leva på vår bekostnad, säger Sverigedemokraterna. Budskapet är tydligt, även om man försöker dölja det i allehanda floskler.

Vi ska alla stå upp för vår plats i världen är den avslutande plattityden i detta förfärliga aktstycke. Den här typen av försändelser vill jag inte ha i min brevlåda. Vi har satt upp en lapp på lådan att vi inte vill ha reklam. Man räknar inte samhällsinformation som reklam men jag kan lugnt påstå att den här broschyren inte innehåller ett enda spår av saklig information. Jag undrar, vem som ligger bakom distributionen av den här ofrankerade skräpposten.

Stratcom – om ett möte som aldrig kommer äga rum

Möte på Stratcom i Riga. Den nye svenske chefen presenterar fyra punkter för mötet:

1. Jämförande analys av rysk respektive ukrainsk struktur för informationsstyrning och historierevision. Hur kan erfarenheter från kontraåtgärder mot rysk propaganda (typ stopfake) användas mot ukrainsk propaganda? Genomgång av ukrainska åtgärder för att styra informationsutflödet sedan Euromajdan och vilka implikationer detta rimligen bör ge för ukrainska källors trovärdighet och för Stratcom i bedömningen av denna information.

2. Amerikansk hybridkrigföring och amerikanska desinformationskampanjer förda mot Syd- och Centralamerikanska länder. Senast exemplifierat i Brasilien. Hur har det sett ut historiskt och hur ser det ut idag? Genomgång av hemligstämplat material. Förslag till motåtgärder för att förhindra framtida antidemokratiska och för världsdelen destabiliserande kupper.

3. Amerikansk desinformation inför aktionerna i Irak och Libyen. Konsekvensanalys av kriget mot Irak och den amerikanska desinformationskampanjens inverkan på stödet för krigsinsatser hos folkvalda parlament, främst det amerikanska och brittiska. Förslag till strategi för att avslöja eventuella framtida kampanjer i arabvärlden/Mellanöstern och därmed undvika kostsamma krigsinsatser, såväl ekonomiskt som mänskligt sett.

4. Israeliska militärlagarnas inverkan på möjligheten för visselblåsare inom israelisk krigsmakt att nå ut. Betydelsen av att information om krigsförbrytelser i de ockuperade palestinska territorierna når omvärlden för en korrekt bedömning av åtgärder för att åstadkomma stabilisering av läget i Mellanöstern.


... Nej, det här mötet har förstås aldrig ägt rum och lär knappast göra det heller. Däremot är det inte alls otroligt att Stratcom inom överskådlig framtid kan få en svensk chef. Åtminstone om försvarsminister Hultqvist får som han vill. Enligt Hultqvist är syftet att "stärka och utveckla" förmågan att identifiera och möta den ryska propagandan. Fundera en stund vad detta skulle innebära. Den svenska totalförmågan att identifiera propaganda och desinformation lär knappast bli bättre om vi vänjer oss att bara titta åt ett håll.





PS) Läs gärna också om upproret i Kazakstan som Per Leander och Aleksej Sachnin skrivit en upplysande artikel om i Aftonbladet. Handen på hjärtat; vad visste du om detta? Liberala medier, USA och EU står för en kompakt men talande tystnad. En tystnad som stavas o-l-j-a.

Dessutom Torsten Kälvemarks träffsäkra beskrivningar av Stratcoms brist på excellens och vad i hela världen Sverige skulle vinna på att gå med.

Säga vad man vill om NATO… men det får man inte?

Idag presenteras NATO-utredningen. Tack för den. Åtminstone några som håller huvudet kallt och inte rekommenderar att rusa in i en militärallians med kärnvapen och aggressiv hållning åt både det ena och andra hållet. Det är ju också befriande att se att det finns plats för en hållning som är kritisk mot NATO. Möjligen kommer en sådan att bli svårare att inta i fortsättningen, utan att bli utsatt för påtryckningar från USA. Åtminstone om man får tro en artikel i Daily Telegraph.

I denna artikel sägs en viss James Clapper, chef för amerikanska underrättelsetjänsten, National Intelligence, vara utsedd som speciell bevakare och utredare av ryskt inflytande på europeiska politiker. Ryssland sägs finansiera ett antal partier i Europa och Clapper har fått i uppgift att undersöka saken. Den ryska "infiltrationen" sägs syfta till att underminera den europeiska politiska enigheten och uppmana till agitation mot NATO:s missilprogram. Mer allvarligt är att det spekuleras i att det skulle ligga ryskt inflytande bakom utnämnandet av Jeremy Corbyn som ledare för brittiska Labour. Det beskrivs i alla fall som en "aldrig tidigare skådad inblandning i brittiska interna angelägenheter" när den ryske London-ambassadören Alexander Yakovenko, när Corbyn valts, dristade sig till att utbrista att valet var ett "radikalt genombrott" för motstånd mot NATO och support för kärnvapennedrustning i Storbritannien. Vilket skulle sammanfalla med vad Corbyn tycker och säger, enligt bedömare i Storbritannien. Och kanske därför något som Clapper också kommer att undersöka. Åsikter som råkar vara desamma som ryska betraktas som rysk infiltration? Man vill ju helst tänka att detta är en överdrift och mer Daily Telegraphs spekulation, men...

Det är ju inte utan att man, på temat inblandning i andra länders inre angelägenheter, spontant kommer att tänka på vår förre utrikesminister Carl Bildt och hans uttalanden om Ukraina för två år sedan. Eller den före detta amerikanske presidentkandidaten John McCain som stod på Majdan i Kiev och höll tal till demonstranterna medan den (jo, faktiskt) demokratiskt valde presidenten Janukovytj fortfarande var i allra högsta grad vid makten. Dubbla måttstockar är väl ett adekvat uttryck i sammanhanget, antar jag.

Men det får vi tydligen vänja oss vid. Det råder inget tvivel om att det finns en rysk informationskampanj som syftar till att påverka opinionen i Europa och andra delar av världen. Men den som tror att det amerikanska åsiktsmaskineriet skulle vara mindre aktivt lurar sig själv. Det visar kanske mitt inlägg från igår, bland annat.

Det är emellertid oroande om försvararna av den liberala demokratin i allt högre grad tar till metoder som minst av allt hör hemma i liberala demokratier. Det är också något att uppmärksamma i den NATO-debatt som lär fortsätta med ökad kraft nu efter den eminenta utredning som presenterades idag. Kanske kommer NATO-kritiska partier att bli granskade av denne man (bilden)?

James Clapper, US National Intelligence. Snart i ditt partis kansli? Bild: Jim Watson, AFP/Getty.