Bloggen är inte nedlagd – ett slags årskrönika

När jag summerade mitt bloggande under 2013 konstaterade jag att det året var ett lågvattenmärke beträffande antalet inlägg. Det rekordet har jag nu lyckats slå. Men bloggen är inte nedlagd - jag har bara inte haft så mycket tid att blogga.

Under året har jag skrivit sju inlägg (men egentligen fyra, eftersom jag delade upp ett långt i tre och publicerade igen). Det är all time low, med god marginal. Problemet har inte varit att det saknats ämnen att resonera kring, utan att jag helt enkelt inte haft tid att blogga. Som fritidspolitiker har jag uppdrag i Nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning, Göteborgs stad, samt i styrelsen för Göteborgs stadsteater. Sedan har jag lagt viss tid på arbetet med den kommande boken Den tredje vänstern, som Johan Lönnroth och jag hållit på med ganska länge nu men som ska komma ut våren 2017 (med en medförfattare till, vars namn jag inte vet om jag får avslöja än). Och efter sommaren började jag läsa ekonomisk historia som kvällskurs. Vid sidan av arbete, socialt liv och lite annat har det inte blivit så mycket tid över för bloggen. Men den är alltså inte nedlagd.

Vilka äro socialdemokrater?

Nils Karleby är enligt min mening en av den svenska socialdemokratins viktigaste teoretiker.
Nils Karleby är enligt min mening en av socialdemokratins viktigaste teoretiker.

Årets första inlägg kom i februari och var en essä om olika idéströmningar eller tendenser inom socialdemokratin (och utanför): nostalgi, idealism och pragmatism (det var denna text som delades upp i sina tre delar för återpublicering, då jag tyckte att de höll för att läsas även vart och ett för sig). Enligt min personliga mening är det pragmatismen, sådan jag beskrivit den (med inspiration från teoretikern Nils Karleby), som är socialdemokratins särprägel. Samtidigt är både nostalgin (exempelvis saknaden efter ett folkhem som kanske egentligen inte fanns) och idealismen (drömmen om en bättre framtid) viktiga strömningar i vår tid som vi måste förhålla oss till. Kanske lyser det igenom att jag för egen del lutar mer åt idealism än nostalgi, även om nostalgin kan vara en väl så stark frestelse. Men även idealismen har svaga punkter: Dess otålighet och övertygelse kan inte sällan medföra en motvilja mot de små stegens reformism.

Inlägget fick 40 rekommendationer på Facebook.

Ojämlikhet och industriella revolutioner

Rapporten, 'Klassamhället i omvandling' och 'Det svarta hålet socialismen' - Två kapitel ur en kommande bok.
Rapporten, 'Klassamhället i omvandling' och 'Det svarta hålet socialismen' - Två kapitel ur en kommande bok.

Som andra inlägg för året lade jag i juni ut en rapport av Johan Lönnroth och mig som publicerats av Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg. Rapporten utgörs av ett par texter som ska bli två av kapitlen i den kommande upplagan av Den tredje vänstern som planeras att ges ut av Bokförlaget Korpen i vår. (Boken var från början tänkt att komma före valet 2014, men av olika skäl har det försenats. En bra grej med det är att vi kunnat arbeta igenom den ganska ordentligt.)

I rapportens två texter anknyter vi till de senaste årens internationella debatt om jämlikhet, och sedan för vi en diskussion om produktionsmedlen - och makten över dem. Något skissartat tecknar vi bilden av någonting som skulle kunna kallas för en frihetlig socialism.

Inlägget fick 15 rekommendationer på Facebook.

Stabiliseringspolitisk realism

Det finns en vanlig uppfattning, framför allt bland personer till vänster om den politiska mitten, om att den ekonomiska politiken i västländerna sedan den stora ekonomiska krisen på 1930-talet vägletts av engelsmannen John Maynard Keynes idéer. Åtminstone fram till någon gång på 1970-talet, då keynesianismen övergavs till förmån för enveten inflationsbekämpning i Milton Friedmans nyliberala anda. I slutet av juni skrev jag ett inlägg om att det tog Sverige ur krisen inte var en keynesiansk, aktiv konjunkturpolitik i form av en expansiv finanspolitik för att stimulera efterfrågan i ekonomin - utan framför allt en ny penningpolitik (Sverige övergav guldmyntfoten 1931) och en omfattande råvaruexport till främst det upprustande Tyskland.

Om det är något vi idag bör ta med oss från 1930-talets socialdemokrati så är det behovet av en aktiv arbetsmarknadspolitik, ett fokus på sociala investeringar, samt reformer för att åtgärda ett antal strukturella skevheter. Därtill måste vi förstå vikten av socialförsäkringssystem som omfattar breda skikt av befolkningen och kan upprätthålla inkomster vid sjukdom och arbetslöshet.

Inlägget fick 23 rekommendationer på Facebook.

Från Grums till Majorna

Valet till Europaparlamentet 2014: En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan).
Valet till Europaparlamentet 2014: En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan).

Socialdemokraternas partikongress 2017 ska hållas i Göteborg, min hemstad sedan mer än tio år. Jag ville gärna delta som ombud och var en av 51 kandidater till de 11 platser som partiets medlemmar i Göteborg skulle utse. Tyvärr fick jag inte förtroendet att bli vald (kom på plats 41), men inför omröstningen skrev jag ett inlägg med reflektioner kring min hemmastadsdel Majorna, min uppväxt i Grums, hur jag tycker att vi som parti bör förhålla sig till de väljargrupper som Majorna representerar och den politik för utjämning av livschanser som lockade mig till socialdemokratin. Det handlar om den människosyn som Hjalmar Branting gav uttryck för när han 1915 svarade på frågan om varför han var socialdemokrat: "därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan." Investeringar i människor är det som skapar ett gott samhälle.

Inlägget fick 41 rekommendationer på Facebook.

Avslutningsvis...

...har jag under året läst sju böcker: Lärdomar: Personliga och politiska (2014) av Ingvar Carlsson, En kulturutredning: Pengar, konst och politik (2010) av David Karlsson, Min väg, mina val (2007) av Göran Persson, Väninnan: Rapport från Rosenbad (2009) och Partiet: En olycklig kärlekshistoria (2012) av Eva Franchell, Studier i rött: Socialdemokratins idéer (2005) av Henry Pettersson, samt Ett land som alla andra: Från full sysselsättning till massarbetslöshet (2006) av Johannes Lindvall. Om jag lyckas läsa lika många nästa år så är det inte så väldigt långt från ambitionen jag en gång hade om tjugo böcker på två år.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , ,

Inlägget Bloggen är inte nedlagd – ett slags årskrönika dök först upp på jimmysand.com.

Pragmatismens vedermödor

För ett tag sedan skrev jag en ganska lång text om tre olika tendenser inom socialdemokratin: nostalgi, idealism och pragmatism. För den som inte orkar läsa hela följer här avsnitten om den pragmatiska idéströmningen.

I sitt tvåbandsverk Den svenska socialdemokratins idéutveckling (1941) lanserade statsvetaren Herbert Tingsten tesen, som kommit att få stort genomslag, att Socialdemokraterna i och med brytningen med den ortodoxa marxismen under 1920-talet blev ett parti för vilket makten är närmast ett självändamål. I mångas ögon är det detta som är pragmatism: Ett slags ideologilöshet i form av opportunism eller feghet. Den svenska socialdemokratin bröt förvisso med den ortodoxi som lär att kapitalismen genom sin inre logik kommer att gå under, och att politiska reformer endast kan försena dess sammanbrott och socialismens förverkligande. På samma sätt gick man emot en ödestro i mittfåran bland nationalekonomer om att marknaden skulle fixa välståndet om bara politiken höll sig undan.1 Var det ett uttryck för ideologilöshet? Nej, snarare tvärtom.

Nils Karleby

Skomakarsonen Nils Karleby (1892-1926) är en av socialdemokratins viktigaste teoretiker.

En politisk teoretiker som var mycket viktig för den här utvecklingen är den alltför tidigt avlidne Nils Karleby.2 En av grundpoängerna hos Karleby, som möjligen kan ses som självklar idag, var att reformer inte ska se som enbart förberedelser för omvandlingen av samhället – reformerna utgör i sig själva omvandlingen. Det är ett experimentellt sätt att se på politik som skiljer sig från den radikala, men också uppgivna, socialism som fnyser åt alla reformer som inte i grunden ifrågasätter ägandeförhållandena. Problemet med en sådan hållning är att frånvaron av tillräckligt radikala lösningar gör att inga steg i rätt riktning tas över huvud taget. (Även om det gjorts undantag så är den här hållningen – förkärleken till att vara i opposition, att inte behöva ta ansvar – som skiljt Vänsterpartiet från Socialdemokraterna. Det har givit upphov till romantisering av kommunismen.)

Hand i hand med experimentalismen går en kritik av uppfattningen att historien har en bestämd riktning – en kritik liknande den Karl Popper senare framförde i Historicismens elände (1957). I dag har vi sett denna framstegstro kanske framför allt hos liberaler, medan en mer reflexiv hållning är mer sällsynt (till skillnad från känslan av att samhället håller på att braka ihop, eller rentav att civilisationen sådan vi känner den är på väg att gå under). Sverige har på många sätt, med sitt demokratiska styrelseskick och universalistiska välfärdsstat, stått för den hittills kanske mest anständiga samhällsmodell vi känner till. Men det skulle vara naivt att tro att det är en riktning som alla samhällen av historisk nödvändighet utvecklas mot. Rådande omständigheter är att betrakta som utfallet av en mängd komplexa skeenden – geobiofysiska, demografiska, teknologiska, ekonomiska och inte minst politiska. Det goda samhället förutsätter en ständig strävan.

Gustav Möller, socialminister under nästan hela 1930- och 1940-talet, betraktade välfärdspolitiken – liksom fackföreningsrörelsen – som ett slags krycka, att ta bort när den inte längre behövdes. Det stora målet för arbetarrörelsen var enligt honom socialisering: Att makten över produktionen läggs i folkets händer.3 Nils Karleby var från 1920 fram till sin död sekreterare i Socialiseringsnämnden, en av de utredningar som tillsattes av Hjalmar Brantings första regering för att staka ut vägar till socialismen. Nämndens ordförande var Rickard Sandler, marxist liksom Möller och statsminister från Brantings död 1925 fram tills hans minoritetsregering avgick 1926 (sedan den körts över av en riksdag som ville tvinga arbetslösa att ta jobb som strejkbrytare). Genom sitt arbete kom Karleby att utveckla uppfattningen att socialisering möjligen kan vara en väg framåt, men långt ifrån den enda. Det finns ingen anledning att utesluta offentligt ägande av exempelvis banker och andra företag, men det kan inte heller ses som kungsvägen till socialismen. Snarare kan det ses som något som får bedömas i varje enskilt fall, beroende av konsekvenserna. Gentemot en egendomsliberalism i John Lockes efterföljd argumenterade han för att det inte finns någon äganderätt i absolut mening, utan att ägandet i själva verket består av en knippe rättigheter – exempelvis att använda, hyra ut eller sälja egendomen.4 I grund och botten är ägandet ett slags social överenskommelse vars innehåll kan omformas genom exempelvis lagstiftning eller sedvanerätt (vilket allemansrätten är ett exempel på). Karleby såg politiska reformer på lagstiftningens väg för att förändra ägandets funktioner som lämpligare än ett förstatligande av produktionsmedlen.

Det här, som kommit att kallas för funktionssocialism, har i kombination med strukturanalytisk kompetens kommit att bli ett framgångsrikt sätt att åstadkomma bestående, strukturella samhällsförändringar. Det har handlat om att göra kapitalismen mer funktionsduglig genom att begränsa och balansera dess makt och att på områden där den misslyckats sätta in åtgärder som ökat jämlikheten och flyttat fram arbetarrörelsens positioner.5 Åtminstone när socialdemokratin varit som mest framgångsrik. Men kanske har funktionssocialismen också en akilleshäl: Det är just i Sverige, socialdemokratins kanske starkaste fäste, som vi fått sådant som friskolesystemet med vinstjagande riskkapitalister, en avreglerad tågmarknad och nu på senare tid lagen om valfrihetssystem (LOV). Och icke att förglömma det fria skolvalet med skolpeng – framlyft av Milton Friedman, en av nyliberalismens viktigaste förgrundsgestalter, som ett föredöme för USA. Är allt det här då Karlebys fel? Jag skulle nog snarare hävda att tidsandan, från 1980-talet och framåt, där också socialdemokratin förändrat sitt synsätt, ytterst grundar sig i att den ekonomiska globaliseringen minskat spelutrymmet för internationellt avvikande jämlikhetsstrategier genom makroekonomisk politik och lönebildning. Sedan är det klart att socialdemokratin tappat en del av den strukturanalytiska kompetensen, samtidigt som opinionsanalyserna stärkt sin ställning.

Karleby menade att den reformistiska samhällsomvandlingen fullbordas först i den psykologiska verkligheten. Poängen är att den socialdemokratiska politiken får mening när människor i sin identitet införlivar att de fullt ut är delaktiga och myndiga medborgare i en demokratisk, social och produktiv samhällsgemenskap. Under 1920-talets debatt om social demokrati formulerade Östen Undén det som: ”Allas gemensamma delaktighet i det goda, som samhället erbjuder.” Det här låg till grund för den sociala ingenjörskonsten – samhällsövergripande förändringar av människors beteenden och värderingar genom planering och rationel­la åtgärder syftande till att forma individer för ett samhälle utan ekonomisk ojämlikhet och med omfattan­de välfärd. Med nyliberalismens genomslag, från 1980-talet och framåt, har detta vänts till en asocial ingenjörskonst: Genom en aktiv politik skapar den situationer där människor förmås att agera som om de befann sig på en marknad. Den skapar individer som sätter upp privata målsättningar, kalkylerar hur de ska nå dessa mål och med denna kalkyl som utgångspunkt träffar rationella val. När jämlikhet inte upplevs som möjlig rustar vi för ojämlikhet. Men som bland andra Anne-Marie Lindgren visat finns det åter möjligheter för socialdemokratin att vända utvecklingen.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Nyligen belyste Björn Elmbrant detta, med sin bok Innan mörkret faller: Ska 30-talet hinna ikapp oss? Atlas 2015.
  2. Samma år som Karleby avled, som följd av tuberkulos, publicerades hans epokgörande bok Socialismen inför verkligheten: Studier över socialdemokratisk åskådning och nutidspolitik, Tiden 1926.
  3. Peter Antman har skrivit intressant om socialministerns synsätt och målsättningar i ”Möllers andra agenda: Om offentliga tjänster och socialisering”, Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 75-76, 1999, s 1-31. Även tillgänglig på nätet.
  4. Karleby var influerad av Axel Hägerström och den så kallade Uppsalaskolan inom rättsfilosofin, som var stor under 1920-talet. Även Östen Undén, professor i juridik och socialdemokratiskt statsråd under långa perioder mellan 1917 och 1962, tillhörde denna inriktning. Hägerström lyfts fram i förordet till Socialismen inför verkligheten.
  5. Termen funktionssocialism myntades av Gunnar Adler-Karlsson, Funktionssocialism: ett alternativ till kommunism och kapitalism, Föreningen Verdandi 1967.

Inlägget Pragmatismens vedermödor dök först upp på strötankar och sentenser.