Tredje gången gillt?

Jag har under några års tid lekt med tanken, mer eller mindre seriöst, att skriva en bok med politiska essäer. Efter att projektet legat på is ett tag har jag plockat upp det igen. Nu skulle jag gärna vilja ha era synpunkter på dispositionen.

En gång i tiden, när jag var medlem i Miljöpartiet, lekte jag med tanken på att skriva en bok om grön ideologi kallad Du gröna nya värld. Kort efter riksdagsvalet 2010 gick jag över till Socialdemokraterna, ett beslut som mognat genom en process av intellektuell och värderingsmässig prövning. När det gått ytterligare en tid vaknade lusten att skriva en bok igen - med namnet Bästa stämningars längtan och utifrån socialdemokratiskt idégods. Tanken var delvis att samla texter från bloggen och arbeta om dem till bokform. Just den grejen har ju faktiskt blivit av, då jag med Socialdemokratiska prövningar samlade ett tjugotal blogginlägg i bokform. Fördelen med det var att det lät mig släppa en del älsklingsidéer som gjorde det svårt att skriva en riktig bok, med något slags röd tråd.

En revidering av upplägget

"...därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan." - Hjalmar Branting i Stormklockan (1912) om varför han var socialdemokrat. "Frågan blev icke längre blott, om en sak var rättfärdig. Det räckte icke. ... Frågan blev framför allt, om en sak var möjlig." - Nils Karleby, Socialismen inför verkligheten (1926)
Två citat som inspirerat mig i mitt essäskrivande.

Ursprungligen tänkte jag mig att boken skulle omfatta fyra essäer kring olika teman, som jag ändrat på en gång efter vägs gång.1 Efter att jag fått ut bloggboken kändes det inte lika angeläget att få en ny bok med mitt namn på i handen, så essäprojektet fick vila lite. Men när Fredrik Jansson skrivit och gett ut sin bok Gemenskap & skötsamhet: En essä om socialdemokratins väsen (2016) blev jag sporrad att anstränga mig lite. Så jag strök hela den ursprungliga dispositionen och började på en helt ny. Det är lika bra, med tanke på tiden som gått. (En del idéer som fanns från början kommer ändå finnas med.) Boken, som fortfarande har arbetsnamnet Bästa stämningars längtan, är tänkt som en samling essäer snarare än en rad kapitel. Det innebär att varje essä ska kunna läsas fristående. Samtidigt finns det en röd tråd i argumentationen, så att det ger någonting mer att läsa boken från pärm till pärm.

Pitchar om de åtta essäerna

Jag har vid tidigare tillfällen använt mig av Storify för att samla resonemang som förts på Twitter, ett forum som annars kan vara rätt så fragmenterat. Här har jag sammanställt en tråd som handlar om mitt bokprojekt.

Hur tycker ni det verkar?

För övrigt...

...har jag vid fyra tidigare tillfällen lagt ut blogginlägg som varit början till texter till mitt bokprojekt. Med den nya revideringen kommer de att skrotas, även om en del grundtankar säkert kommer att finnas kvar. Den 12 augusti 2013 skrev jag ett inlägg som handlade om Berlinmurens fall, Francis Fukyama och New Labour. Jag menar att såväl högern som vänstern delar några grundläggande missförstånd om vad socialdemokrati är och har varit. Den 16 april 2014 påbörjade jag ett försök till historisk-materiell förklaring av de bakomliggande faktorerna till socialdemokratins kris, efter en pinsamt ytlig artikel i Magasinet Arena. Den 19 maj 2015 inledde jag ett resonemang apropå det till synes paradoxala i att finanskrisen 2008 sägs innebära en legitimitetskris för nyliberalismen, men ändå inte en pånyttfödelse av klassiskt socialdemokratisk ekonomisk politik. Och den 2 juni 2015 tog jag upp de paralleller som dragits mellan 1930-talet och vår tid, med tanke på den framväxande fascistoida högerpopulismen. Även om ingen av dessa fyra texter följer med in i essäboken, på grund av att jag skrotat hela det upplägg som jag tänkte mig en gång, så ska jag ta mig an frågeställningarna. Det handlar om det väsentliga hos socialdemokratin, dess företräden och i någon mån också dess brister.

 

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. När jag skrev om det sist skrev jag också att Johan Lönnroth och jag skickat manus för tredje upplagan av Den tredje vänstern till förlaget. Boken skulle gå till tryck innan valet 2014, men det sköts upp och nu är planen att den ges ut våren 2017. De första kapitlen har kommit ut i preliminär version som rapporter från Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg: april 2014 och juni 2016.

Inlägget Tredje gången gillt? dök först upp på jimmysand.com.

Idealismens tjusning

För ett tag sedan skrev jag en ganska lång text om tre olika tendenser inom socialdemokratin: nostalgi, idealism och pragmatism. För den som inte orkar läsa hela följer här avsnitten om den idealistiska idéströmningen.

I en artikel på tioårsdagen av mordet på Anna Lindh skrev Katrine Marçal att socialdemokratin är en koalition mellan romantiker och pragmatiker. En romantiker kan vara någon som drömmer om en svunnen tid, en nostalgiker, men det kan också vara någon som drömmer om en bättre framtid: En idealist. Till stor del handlar det här om de värdeliberala strömningar, kanske främst utanför den organiserade socialdemokratin, som jag diskuterade i mitt inlägg om vänsterliberalism. Alltså den pol på den så kallade GAL/TAN-skalan som betecknas som ”Grön, Alternativ, Liberal” (där motpolen står för ”Tradition, Auktoritet, Nation”). Statsvetaren Ronald Inglehart, en av upphovspersonerna till World Values Survey, kallar det för postmateriella värderingar. Politiskt kan det sägas ha sina idéhistoriska rötter hos såväl kulturradikalismen som miljörörelsen.

Bokomslag

Jesper Bengtssons Det måttfulla upproret (2004) är en genomgång av 1980-talets socialdemokratiska förnyelsedebatt.

Till 1960-talets auktoritetsuppror, som ju delvis riktade sig mot välfärdsstaten (åtminstone om vi talar om 68-rörelsen), hade socialdemokratin ett ansträngt förhållande. Först på 1980-talet, med Anna Lindhs SSU, började idéerna få ett ordentligt fäste i rörelsen: Självförvaltning, miljö, antirasism, feminism och internationalism. Jesper Bengtsson har skrivit intressant om det i sin bok om socialdemokratins förnyelsedebatt. (Och han diskuterar hur idealisterna präglade debatten, i konkurrens med nostalgiker som Göran Greider och pragmatiker som Kjell-Olof Feldt. Även om han inte använder just de beteckningarna på dem.)

Centralt i Ingleharts teori om postmateriella värderingar är att de kan växa sig starka i samhällen, eller delar av samhället, som uppnått en viss nivå av materiellt välstånd. Det grundas i den behovshierarki som psykologen Abraham Maslow ritat upp: När människors grundläggande behov, kroppsliga behov och trygghetsbehov, är tillfredsställda söker de hellre kärlek, gemenskap, uppskattning och självförverkligande. Inom lyckoforskningen brukar man peka på statistik som tyder på att när ett land nått en viss nivå av materiellt välstånd, så påverkas inte välbefinnandet på aggregerad nivå av ytterligare välståndsökningar. Sverige nådde den nivån någon gång på 1960-talet (men om man bryter ner statistiken framträder skillnader mellan grupper, då välståndet är ojämnt fördelat).1

Också 1960-talets auktoritetsuppror hade sina förutsättningar i ökad trygghet, ökat materiellt välstånd och en begynnande utjämning av livschanser. En faktor är demografin: När krisen på 1930-talet gick mot sitt slut ökade födelseöverskottet, från 3,5 promille till 10 promille på 1940-talet (i Sverige). Under 1960-talet började en del ur denna baby-boom-generation – de så ofta omtalade 40-talisterna – på universitetet. Här har vi en andra faktor: Under rekordåren efter Andra världskriget byggdes välfärdsstaten ut, samtidigt som industrin blomstrade. Det fanns en växande efterfrågan på ingenjörer, ekonomer och administratörer, såväl som lärare, socialarbetare och kommunbyråkrater, så det dög inte längre att ha en högskolesektor reserverad för överklassen. Följden blev en ny generation akademiker, som till skillnad från de tidigare inte hade sin bakgrund i den gamla överklassen utan hade med sig värderingar från arbetarklassens mer radikala tradition.2 Det är ingen slump att nya sociala rörelser uppstod, och gamla fick en nytändning, så som bland andra sociologen Manuel Castells beskrivit denna tid. Andra, som Luc Boltanski, lyfter fram hur den kritik som riktar in sig på sociala frågor (lön, bostad, arbetsvillkor etc.) hamnat i skuggan av en som snarare handlar om kulturella aspekter (likabehandling, icke-diskriminering, identitet, etc.).3 Det kan i och för sig ses som ett misslyckande att den sociala förändringen avtagit (om det nu är så), men det finns också en värdefull insikt om att politiken inte enbart handlar om fördelning, utan också erkännande – för att anknyta till Nancy Fraser. (Jfr. debatten om identitetspolitik.)4

Kanske lyser det igenom att jag för egen del lutar mer åt idealism än nostalgi, även om nostalgin kan vara en väl så stark frestelse. Men även idealismen har svaga punkter: Dess otålighet och övertygelse, som också är dess tjusning, kan inte sällan medföra en motvilja mot de små stegens reformism. För fem år sedan diskuterade jag Miljöpartiets interna motsättningar mellan så kallade fundis och realos. Statsvetaren Sheri Berman har resonerat kring en liknande motsättning mellan demokratiska socialister och socialdemokrater i mellankrigstidens arbetarrörelse. Socialdemokrati låter hon beteckna en strävan att använda sig av kapitalismens strukturomvandlande kraft för att forma det samhälle man vill ha – medan demokratiska socialister, enligt hennes terminologi, anser att samma syfte endast kan uppnås genom kapitalismens avskaffande.5 I någon mening är de demokratiska socialisterna att betrakta som idealister, medan socialdemokraterna är pragmatiker. Inte bara kan kompromisser med politiska motståndare ibland vara nödvändiga, utan dessutom reagerar inte verkligheten alltid som det var tänkt på politiken. Viss flexibilitet är nödvändig.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Det brutna sambandet mellan BNP och aggregerad lycka konstaterades först av Sten Johansson, ”Mätning av sociala och medicinska effekter av sociala reformer”, Socialmedicinsk tidskrift, nr 7, 1974.
  2. Kjell Östberg, 1968 – när allting var i rörelse: Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna, Prisma 2002.
  3. Samtidigt är inte uppdelningen på socialt och kulturellt helt oproblematisk, eftersom den så kallade kulturella sfären inte svävar fritt från all materiell grund. Roya Hakimnia skrev bra, utifrån Judith Butler, när en debatt om detta rasade mellan bland andra Daniel Suhonen och magasinet Arena. Judith Butler, ”Bara kulturellt?”, Könet brinner! Judith Butler: Texter i urval av Tiina Rosenberg, Natur och Kultur 2005, s 235-257.
  4. Luc Boltanski, ”The Left after May 1968 and the longing for total revolution”, Thesis Eleven, 2002 vol 69 nr 1. Nancy Fraser, Den radikala fantasin: Mellan omfördelning och erkännande, Daidalos 2004.
  5. Sheri Berman, The Primacy of Politics: Social Democracy and the Making of Europe’s Twentieth Century, Cambridge University Press 2006. Berman har för övrigt en artikel på ämnet i Fronesis temanummer om socialdemokrati, ”Vad är socialdemokrati? Att återupptäcka en ideologi för vår tid”, Fronesis nr 32-33. 2010, s 36-50.

Inlägget Idealismens tjusning dök först upp på strötankar och sentenser.