Vems ambitioner styr staden?

Jag befinner mig idag på Klimatpaktskonferens med många företagare som är engagerade i klimat- och miljöfrågor och ansvariga Stockholmspolitiker som Ulla Hamilton (M) och Per Ankersjö (C).

Hamilton invigde dagen och pratade bland annat om infrastrukturfrågorna. På det stora hela bra, Moderaternas insikt de senaste åren om att även kollektivtrafik behövs är ett stort steg framåt för M (även om man hoppas att denna inställning i högre grad smittar av sig på infrastrukturbudgeten). Men jag blev förvånad när hon nämner sin målsättning om att andelen Stockholmare som nyttjar kollektivtrafik ska ha fortsatt samma proportioner även när Stockholm växer.

Det förvånar mig, då andra (högre) ambitioner lyfts i det nya förslaget till miljöprogram som Ankersjö senare pratade om. Miljöprogram som ska beslutas om i kommunfullmäktige i december och det finns anledning att återkomma till förbättringspotential i det. Men bland annat nämner Ankersjö en ambition om 10% energieffektivisering.

På konferensen lyfte dock många av de engagerade näringslivsföreträdarna att de själva lyckats effektivisera sin energianvändning med mellan 20 och 60 procent under ganska kort tid. Då framstår Centerpartiets och Alliansens ambitioner för mandatperioden ganska klena.

Men min undran efter konferensen blir framför allt vems ambitioner som ska styra staden? Är det Moderaternas blygsamma, Centerpartiets hyfsade eller det gröna näringslivets högre ambitioner?

För mig som grön politiker är det självklart att politiken ska gå före i omställningen och utforma styrmedel för att näringslivet och allmänheten ska kunna utvecklas och veta förutsättningarna för åren som kommer. Jag blir lite förvånad att Alliansen inte ens verkar gå i takt.


Publicerat i Okategoriserade | Märkt

Speldosan juni 2011

Trogna följare börjar nog kunna konceptet. Jag ägnar mig åt nyårslöftet att hålla mig uppdaterad på musik, lyssnar på så mycket jag hinner, plockar ut tio fredagspeppiga låtar för twitter och facebook varje vecka och samlar månadens starkaste låtar i månadsskiftet. Juni månad är förstås inget undantag från regeln att det är alldeles för mycket för att ge rättvisa i ett fåtal låtar. Missa inte att det går att följa hela spellistan växa fram, om du följer juli-listan på spotify.

1. Hits Me Like A Rock – CSS feat. Bobbie Gillespie (2011)
En smällkaramell i popglädje och en låt man vill gå i takt till en solig dag. Det var tight i toppen den här månaden, men med tanke på vilken månad listan ska spegla så blev valet till slut självklart. Varje sommarlåt behöver ett ”oh oh”

2. If She Was Away – Rebecca & Fiona (2011)
Rebecca & Fiona går från klarhet till klarhet och är det här halvårets mest intressanta svenska artister. De släpper egen musik, remixar och gästar – och höjer – andras låtar och dessutom dj:ar de ju flitigt runtom i landet. Innovativa musikentreprenörer!

3. Allt grönt – Timbuktu (2011)
Nya Timbuk-skivan innehåller några guldkorn, bland annat den här hyllningen till känslan när det vänder; det som oftast kommer efter att ”botten is nådd” och livet är fantastiskt igen. Och man bara har det skönt. Den känslan.

4. Who Wants To Die Alone – The Moniker (2011)
En av årets hittills starkaste ballader gömde sig på The Monikers debutalbum. Snyggt pennad klassisk svensk pop med snygga effekter och smäktande sång.

5. Lovely Day – Jill Scott (2011)
Jag försöker hålla antalet covers lågt på listan, för att släppa fram ny musik men när en av våra största soulröster ger nytt liv åt en av mina absoluta favoritlåtar är det svårt att inte släppa in Jill Scott på topp fem.

6. Say Hello – SOL Stat & Orchestra Live (2011)
En systerlåt till januaris ”Hello” med X, och (nästan) lika genial. Skönt gung, sommarkänsla och framför allt orkesterfeeling med instrument som man sällan får höra i popsvängen.

7. Like A Fading Rainbow – Jenny Wilson (2011)
Jenny Wilson var min favorit till nya säsongen av Så Mycket Bättre. Dels är hon en av Sveriges mest intressanta sångerskor och dels har hon och The Knife några pärlor som hade varit kul att få lyftas upp. Det här är det starkaste spåret på nya skivan.

8. Love You Like A Love Song – Selena Gomez & The Scene (2011)
Jag har försökt att inte falla för det här, men det är svårt… Gomez är en amerikansk tonårspopdrottning, känd från Disney channel, som till sin debutplatta får låtar pennade av Britney Spears. Frågan är om det inte blir uppenbart att Gomez nu tar över stafettpinnen i genren. Skön närvaro i rösten och alla som använder ord som ”repeat” på det här sättet förtjänar uppmärksamhet.

9. Lighters – Bad Meets Evil feat. Bruno Mars (2011)
En låt som påminner om storslagna samarbeten mellan Eminem (som utgör halva Bad Meets Evil) och Rihanna eller Dido, men den här gången är det Bruno Mars som står för den smäktande refrängen. Tycker att det funkar nästan lika bra.

10. Gone In A Flash – Eva & The Heartmaker (2011)
Sval och självsäker popduo – och gift par – från grannlandet i väst med skön 80-talsflirtig melodiös pop.

11. Brighter Than The Sun – Colbie Caillat (2011)
12. Stationen – Ison & Fille feat. Stor & Aleks (2011)
13. Together – Patrick Wolf (2011)
14. Watch the world go by – Johan Agebjörn & Le Prix (2011)
15. Cho Cha – Teddybears feat. Cee Lo & B52′s (2011)
16. Experimenting with Rugs – Florrie (2011)
17. Intim [Sanningen] – Linda (2011)
18. Ingen som – Mina vänner (2011)
19. Jet Lag – Simple Plan feat. Natasha Bedingfield (2011)
20. Ingenting står över mig – Norlie & KKV (2011)

Du hittar dessa 20 och resten av 2011 års bästa låtar i den här Spotifylistan. Ett gäng remixar av samma låtar till festen finns här.


Publicerat i Okategoriserade | Märkt

Från Göteborg 2001 till Anders 2011

Idag är det tio år sedan min värld vändes upp och ner för första gången.

Jag var nyss fyllda 18 år och vi var ett gäng som hade startat en lokalavdelning för Attac i Hudiksvall. Attac var en modern folkrörelse där unga som gamla, oavsett politisk inriktning samlades i tron på en annan värld. Jag gick med för mitt engagemang i globaliseringsfrågor; som skuldavskrivning för de fattigaste länderna, Tobinskatt för att reglera valutaspekulation och som finansiering till fattigdomsbekämpning och fair trade. (Jag var aldrig mot globalisering, som vissa försöker skriva historien utifrån).

Vi hörde talas om EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001 och den folkfest för demokrati som skulle hållas samtidigt. En hel tältby med seminarier, panelsamtal och workshop. Tre stora demonstrationer med tusentals människor. Alla skulle dit; fältbiologer, fackförbund, solidaritetsorganisationer, politiska partier, minoritetsgrupper, hundratals NGOs… Samorganisationen Gbg01 bestod av 80 organisationer som samarbetade för att ”organisera folkliga ickevåldsaktiviteter” i samband toppmötet.

Vi var inte naiva i bemärkelsen att vi trodde att det inte fanns en risk att det skulle förekomma våld i Göteborg. Det hade blivit våldsamma konfrontationer på flera toppmöten innan Göteborg. Vi bjöd in ett ickevåldsnätverk till Hudiksvall för att vi skulle få lära oss hur man hanterar och tar sig ur våldsamma situationer. Min bild var att det i vissa fall förekommit övervåld från poliser på tidigare toppmöten (redan då fanns virala bilder och filmer), men att det var i situationer där även demonstranten uppträtt hotfullt och aggressivt. Jag och mina vänner hade alltså inget ont att förvänta oss. Där var vi naiva.

Det som sedan följde var tre dagar av omvärldsförändring för mig och mina vänner. Det dröjde veckor, månader, kanske år innan vi hade landat i hur vi förändrats som människor efter Gbg01.

Det första som hände var att polisen spärrade av den skola som vi bodde på med containrar, ljög för oss och uppträdde nonchalant, trots att vi gjorde allt för att vara medgörliga och försökte upprätta en dialog mellan polisen och de många rädda och arga ungdomarna som bodde på skolan. När stämningen på skolan började bli hotfull var det en handfull av oss som släpptes ut efter att ha blivit visiterade. Där stod vi på en gata i Göteborg, en stad jag knappt besökt, visste inte var vi skulle ta vägen eller varför vi behandlades så illa av polisen.

Jag minns de stora böljande folkfesterna till demonstrationer som vi gick i. Tusentals människor som dansade, ropade och demonstrerade utifrån ickevåldsprinciper.

Men det jag också minns är förstås våldet och brutaliteten. När vi försökt stoppa en tysk från att slå sönder ett skyltfönster – och lyckades – bara för att bli bortjagade av en polis med häst. När min då 17åriga vän fick batongslag över armen när han gick över en bro för att att sig bort från våldet uppemot avenyn. Som när en polis skällde ut oss för att vi frågade efter den säkraste vägen till skolan där vi bodde.

Men jag minns också den märkliga mediebild som började målas upp för alla som inte var i Göteborg. Mina föräldrar ringde oroade för att det var fullt krig i hela staden, när vi satt och hade picknick och lyssnade på ett tältseminarium om jordbrukspolitik i solen. För våldet var inte konstant.

Våldet var koncentrerat till vissa tillfällen.
- Ovan nämnda avspärrning av Hvitfeldska slutade efter många timmars inspärrning och ryktesspridning om vad polisens syfte med aktionen var med kravaller.
- Den antikapitalistiska marschen som efter polisinsats ledde till förstörelsen av Avenyn. När folkmassan sprang ner mot avenyn så avvek dock polisen och lät vandalerna härja fritt med skyltfönster och busskurer i 20 minuter.
- Och så Reclaim the streets som efter polisinsats och nazistbråk spårade ut i kravaller.

Dessutom gjorde polisen två andra insatser mot en fredlig manifestation på Järntorget och nationella insatsstyrkan stormade Schillerska gymnasiet där de brutalt gav sig på sovande människor, bland annat
min tremänning Jenny. Vid de tillfällena var det dock bara polisen som använde våld och de har inte blivit lika uppmärksammade som bilderna från de tre övre händelserna.

Jag kan vara tydlig: Jag är emot allt användannde av våld (förutom direkt självförsvar). Jag försvarar inte de som kastar gatsten mot poliser eller smällare och raketer mot polishästar och -hundar. Jag har ingen förståelse för hur man slår sönder skyltfönster eller gatukurer. Jag ställer mig inte bakom att man välter och slår sönder polisbilar. Jag kan verkligen sätta mig in i skräcken den enskilda polisen känner i en pressad situation som de tre kravallerna i Göteborg var.

MEN – mina ståndpunkter både direkt efter Göteborg och idag är i mångt och mycket samma.

* Svensk polis måste ha förmågan att hantera upp till 200 våldsverkare under en hel helgs toppmöte. Att den svenska poliskåren inte förmår att skydda toppmötet, staden och dess invånare och de fredliga demonstranterna mot dessa få våldsverkare är helt oacceptabelt. I Göteborg prioriterade man att skydda toppmötet och lämnade staden, dess invånare och oss fredliga demonstranter att skydda oss själva. Dessutom var det många helt oskyldiga människor som inte bara lämnades utan skydd – utan dessutom blev utsatta för våld av poliser. Det måste alltid vara helt oacceptabelt.

* Samhället måste ha högre förväntningar på en enskild polis i en pressad situation som en pressad ung demonstrant i samma situation. Ibland uttrycks sympatier för polisens övervåld med argument som att ”det var ju en svår situation”. Det argumentet skulle man lika gärna kunna använda mot dem som kastade sten mot poliser. Det är möjligen en förklaringsmodell – men den kan inte accepteras. Och särskilt inte av den yrkeskår vi ger våldsmonopol.

* ”Guilt by association” är inte en giltig argumentation för människor i våldsamma situationer. Lika lite som barnfamiljen på fotboll är ansvariga för huliganvåldet är en fredlig demonstrant ansvarig för våld i samband med demonstrationer.

I flera år efter Göteborgsmötet tyckte jag att det var obehagligt att höra polissirener. Det signalerade för mig fara snarare än trygghet. Mitt förtroende för staten, polisen och rättsväsendet sjönk i botten. Varje ung människa som förlorar sitt förtroende för rättssamhället är en stor förlust för samhället.

Idag, 2011, har många av såren läkt. Jag är fortfarane politiskt engagerad. Men – jag är fortfarande orolig för hur svensk polis skulle hantera en liknande situation igen. Jag tyckte aldrig att polisledningen uttryckte någon medvetenhet om sin egen roll i vad som gick fel i Göteborg.

Fler: Elin Grelsson, Aftonbladet


Publicerat i Okategoriserade | Märkt

Ett öppnare Stockholm

På veckans styrelsemöte med Stockholm Business Region avgjorde det ekonomiska stöd som Stockholm bidrar med till Föreningen Stockholm Pride för 2011 års Pridefestival. Inför mötet aviserade en sänkning av stödet, som jag och vårt borgarråd Per Bolund protesterade mot på SVT Debatt och gick fram med ett förslag på ett höjt bidrag – ett förslag som fick stöd av Socialdemokraterna.

På styrelsemötet höjde Moderaterna tjänstemannaförslaget så att det i alla fall ligger kvar på förra årets nivå. Det är bra, men jag tror inte att det är tillräckligt. Jag tror att staden skulle kunna investera mer i sin Pridefestival, som idag dels är en av de få större återkommande sommarhändelser och dels en av få störra arrangemang som bidrar till bilden av Stockholm som en stad med stark mångfald. Det bidrar också till stadens ekonomi med turistintäkter i storleksordningen 25-50 miljoner och ger ett medialt genomslag i både nationell och internationell media där ”Stockholm” finns med i festivalens namn.

Jag skulle gärna se fler av den här sortens festivaler, som den insomnade Hoodsfred eller festivaler som tar sin utgångspunkt i olika kulturer och folkgrupper – men som riktar sig till allmänheten. Jag tror att det är en framgångsfaktor för Stockholm som världsstad – snarare än att fortsätta lägga merparten av alla marknadsföringsbidrag till olika idrottsarrangemang där vi konkurrerar med många andra städer.


Jag fortsätter med Stockholmspolitik

Jag svarade TV4 Stockholm igår att jag tänker fortsätta med mitt uppdrag i kommunfulläktige, men avsäga mig mina andra uppdrag i kommunpolitiken (så fort det går att lösa med gröna ersättare). Det är samma besked som jag lämnat under processen inför kongressen och känns som att det är rätt beslut.

Dels är ni många som röstat på mig, jag fick över 450 personkryss i Stockholm som jag känner ett ansvar för att fortsätta driva ”mina” frågor som tillgänglighet, fair trade, näringspolitik och lika rättigheter. Dessutom tror jag att det är bra som partisekreterare att ha en förståelse för kommunpolitiken, då väldigt många av våra medlemmar har kommunala uppdrag.

Sedan är ju kommunfullmäktige ett fritidsuppdrag, så de allra flesta har ju andra jobb vid sidan av sin roll som kommunfullmäktigeledamot.

http://embed.tv4play.se/tv4play/v0/tv4video.swf?vid=1653106


Ett framtidsinriktat parti med moderna lösningar

Jag har för ett par timmar sedan hållit min presentation i egenskap av partisekreterarkandidat på Miljöpartiet de grönas kongress. Det var nervöst, men kändes bra med varma och stärkande applåder. Ombuden har röstat och nu väntar nedräkningen till kl 17 då resultatet presenteras.

Det här är vad jag sa till kongressen:

De gröna har haft en väldigt stark och positiv utveckling de senaste åren. Jag tycker ännu mer om Miljöpartiet idag än när jag gick med. Vi uppfattas nu som det vi är – ett framtidsinriktat parti med moderna lösningar på samtidens och framtidens utmaningar.

Vi har ett starkare stöd och fler medlemmar än vi någonsin har haft. Den gröna rörelsen har stark medvind. Men medvind betyder inte bara att vi kan gå snabbt framåt – det innebär också att det kan blir svårare att hålla balansen.

Jag tror att vi har potential att bli nästa stora folkrörelse – men bara om vi möter vår utveckling på kreativa sätt.

Jag har under den öppna processen inför den här kongressen pratat om framför allt tre områden där partisekreteraren har ett särskilt ansvar.

  • Vi måste utveckla vår organisation så att alla medlemmar får plats. Vi behöver fler sätt att engagera sig, mer direktdemokrati och ett mål om att varje enskild medlem välkomnas till partiet med entusiasm, får en möjlighet att utveckla ett ideologiskt självförtroende – och får påverka på riktigt.
  • Vi måste lämna föreställningen av att valrörelse är något som inträffar vart fjärde år. Människor bestämmer sig varje dag för att de är miljöpartister och det måste vi möta med att ofta gå in och ut ur kampanjläge så att de kan hitta till oss.
  • Vi ska heller inte vara rädda att hantera de politiska konflikter som uppstår. De är en självklar del av ett parti och rätt hantering för vår organisation framåt.

Framför oss ligger tre år av att förbereda oss på valåret 2014 med val till alla fyra nivåer. Då ska vi stå redo med modern politik, en van kampanjorganisation och taggade medlemmar.

Om jag blir vald vill jag vara med och leda det arbetet i Sveriges öppnaste och mest nyfikna parti.

edit: Du kan se anförandet på SVT Forum, ca 36 minuter in i klippet.

edit II: Wallner tror att MP blir nästa stora folkrörelse (Aftonbladet)


Brit Stakston: ”En social partisekreterare”

Gästblogg av Brit Stakston:

När jag för SvD för knappt ett år sedan ombads lista politiker som var duktiga på sociala medier så var Anders Wallner med på min lista, min motivering var:

”Anders Wallner, Miljöpartiet, för att sociala medier för honom är lika naturligt som att dela ut flygblad varit för andra politiker. Morgondagens politiker där sociala medier är som luft, till och med hans nyfödda bebis twittrar.”

Idag har bebisen fyllt ett år och Anders är valberedningens förslag som partisekreterare för Miljöpartiet vilket ska beslutas på kongressen om en vecka. När Anders nu undrar om jag har lust att reflektera över vikten av att använda sociala medier som partisekreterare säger jag självklart ja.

Vi har under det demokratiarbete som svept genom arabvärlden under vintern verkligen sett vad de sociala medierna betyder för politisk mobilisering. Att de är fortsatt kritiskt viktiga även för en svensk politiker i sin vardag är jag övertygad om och tror att det bland annat leder till en grundtrygghet som politiker som är oerhört viktig.

Första gången jag träffade Anders Wallner var runt arbetet med boken Politik 2.0. Anders tillsammans med Maria Ferm representerade Miljöpartiet i den och fick där svara på ett antal frågor om deras sociala medieanvändande.

Vårt möte var inte något som ingick i rutinerna runt boken utan kom sig av Anders vilja att förstå mer av de sociala mediernas mekanik och i det här fallet sina sökresultat. Han hade bytt bloggplattform och var nyfiken på att veta mer om varför hans nya blogg inte låg överst i hans sökresultat. Jag mötte honom tillsammans med sökmotorexperten Nikke Lindqvist . Efter genomgången av sökresultaten och hur man kan jobba med sitt digitala fotspår kom vi att samtala om engagemang i en tid då digitala kommunikationsverktyg kompletterar andra sätt att kommunicera.

För mig var det samtalet något jag bar med mig under arbetet med boken som en viktig pusselbit. Den första pusselbiten hade jag fått av en annan politiker som lyssnat på mig under en föreläsning om sociala medier och politiskt engagemang som plötsligt förtvivlat ropade: ”Jag förstår nu! Men vem ska lära oss?”. Anders blev den andra pusselbiten. Dels för det intresse för samhällsutveckling som så tydligt syntes i Anders ögon när han pratade om varför han valt att vara politiskt aktiv dels för sitt naturliga förhållningssätt till nätet. Anders som uppvuxen med webben beskrev sin egen resa 2004 in i ett politiskt parti och den ursprungliga förvåningen över hur mycket traditionellt arbete som trots allt fanns med även i ett nytt parti. Det var hushållsutskick, torgmöten och valstugor. Han jämförde dessa traditionella kommunikationsaktiviteter med motsvarande på nätet för att tydliggöra hur icke-kommunicerande han upplevde det som skedde i traditionellt valarbete. Hushållsutskicken blev synonyma med massmail, torgmöten med att vara ensam i chatt-rum och valstugor som att på nätet bara gå till forum där redan frälsta finns. Förmågan att se det här utmanade både det som görs analogt och digitalt inom hans parti.

Anders blev alltså för mig ett exempel på en nutidspolitiker som redan lever med nätet integrerat i sin vardag, som inte hade en instrumentell syn på webben och som valt att inte dela ut flygblad för att komma dit han var. Någon som tar plats i de digitala samtalen och inte enbart ser de sociala medierna som kampanjverktyg under en valrörelse. Någon som kan avdramatisera och integrera i det dagliga arbetet.

Så behöver en partisekreterare finnas i de sociala medierna? Frågan ska hellre formuleras som ”behöver en partisekreterare förstå sin omvärld?”.

Nätet ger möjligheten att enkelt finnas i och ta del av människors vardag och nå brett utanför kretsen av de redan frälsta och politiskt aktiva. Dessutom står just Miljöpartiet inför enorma interna utmaningar. De har idag 16 000 medlemmar, hälften av dem har gått med de senaste två åren. Siffror som alla andra partier är avundsjuka på och som är ett viktigt kapital att förvalta väl. Det säger en del om vilken enorm organisationsutveckling de står inför och vilken nyckelroll partisekreteraren kommer att ha. Här kommer det bli viktigt att förstå framgångarna. Att möta dessa nya medlemmars behov. Att engagera dem. Förmågan att lyssna in, kunna fånga upp strömningar, hantera kriser, mobilisera, bli förstådd och få nya medlemmar att känna sig hemma blir alla strategiskt viktiga frågor som webben underlättar.

Alla strukturer behöver anpassas till en digital samtid. Verkligheten finns på nätet lika mycket som på torgen där människor samlas utanför galleriorna runt om i landet varje helg. Vi vet att nätet är en del av människors vardag när 89 procent har tillgång till internet hemma. I allt externt och internt politiskt arbete kan den kunskapen användas för bred förankring och lokal gestaltning av en politisk idé. Det ökar helt enkelt chanserna för en partisekreterare att själv bli begriplig och relevant om man använder webben i sitt dagliga arbete. Vilket i sin tur ökar sannolikheten för att även partiets politik i stort blir precis det. Begriplig och relevant. Något som säkerligen varje parti ytterst eftersträvar.

Brit Stakston

Mediestrateg, JMW kommunikation och huvudförfattare till Politik 2.0 – konsten att använda sociala medier. Disclaimer: Jag är inte Miljöpartist. Norsk medborgare som i valet 2010 avstod från att rösta i kommun och landsting.


Snart kongress!

På fredag inleds Miljöpartiets kongress 2011 i Karlstad. Den mest spännande för allmänheten på väldigt många år då vi vet att vi kommer att lämna kongressen med andra språkrör än Maria och Peter, som fört ut partiets budskap sedan 2002. Valet av språkrören äger rum kring lunch på lördagen och presenteras lördag eftermiddag.

Även för mig personligen är det förstås den i särklass mest spännande hittills då jag är föreslagen till partisekreterare. Valet av partisekreterare äger rum kring lunch på fredag och presenteras fredag eftermiddag. Förhoppningsvis får jag hålla den nyvalda partisekreterarens tal på lördag eftermiddag.

Jag blev intervjuad i Dagens Nyheter av Jens Kärrman förra veckan om hur jag mår efter rånet jag utsattes för på valborgsnatten, men också om mina tankar om partiets framtid.

Vi ses på ett kafé på Södermalm, ett område där 16,8 procent av väljarna röstade på MP. Anders Wallner har många idéer om hur MP ska bli ett ”modernt folkrörelseparti”.

– Vi ska plocka upp engagemanget från folkrörelser som bildats utanför partierna.

Det parti som knäcker den koden kan växa väldigt snabbt.

– Jag vill fortsätta att bredda Miljöpartiet. Det är jättespännande med alla nya medlemmar som kommer in. Många kommer in på grund av andra frågor än miljöfrågorna. Vi har fått folk att förstå att vi bryr oss om människor också. Bilden av hur det är att vara grön har breddats.

Det jag syftade på i det första citatet var bland annat de senaste årens två nya partier som lyckats – Piratpartiet och Feministiskt initiativ. Piratpartiet har som första parti lyckats fånga upp ett digitaliserat  engagemang och Feministiskt initiativ har lyckats formulera en ny politisk konfliktlinje som engagerat väldigt många människor. Det är beundransvärt och det är den sortens politisk kreativitet som jag hoppas att mitt parti aldrig ska sluta värdesätta och sträva efter. Med örat nära civilsamhället och folkrörelserna.

Om jag blir vald av kongressen tänker jag starta en partisekreterarblogg på mp.se där ni kan följa mitt politiska arbete. Runtom i landet och träffa miljöpartister och civilsamhället, kommentarer om de politiska turerna kring partiet och rörelsen och reflektioner kring partipolitik. Den här sidan kommer att ligga kvar med mer personliga funderingar och populärkulturella betraktelser.

Men jag har ett par inlägg kvar att lägga upp innan fredag.


21 sätt att tänka grönt

Idag lanserades äntligen antologin ”Tänk Grönt – 21 texter om framtiden”, en bok som blivit till genom en donation till Miljöpartiet som skulle tillägnas idéutveckling. Boken finns ute på Premiss förlag och Sven Elander har varit redaktör. Jag deltar med texten ”Queer och makt” om den gröna synen på makt och hur queerperspektivet inflätats i den svenska gröna idéutvecklingen.

Efter de senaste årens framgångar för gröna partier, både i Sverige och i andra länder, riktas det nu äntligen en del nyfikenhet från allt mer etablerade aktörer om vad de gröna egentligen står för. De som gått igenom de olika gröna partierna i olika delar av världen hittar centrala ideologiska ståndpunkter som förenar oss. De gröna partierna i EU-parlementet är den grupp som röstar mest samspelt, över nationsgränser. Men det är först nu det begreppet ”grön ideologi” börjar etableras.

Delvis är det självförklarande. Grön ideologi är ingen -ism som stelnat. Eller som jag skriver i mitt bidrag till boken:

Vi har inga sedan länge bortgångna filosofer vars uttolkning av ideologin står fast och ska ”läras ut” till nya anhängare av den gröna rörelsen. Vi är en ung ideologi med flera samtida uttolkare.

Jag deltog ikväll på lanseringen av boken i Stockholm, där många av författarna var på plats för att lyssna på Yonna Valtersson som modererade Mattias Svensson och Anders Lindner i ett samtal om boken och grön ideologi. Det som slog mig under panelsamtalet är hur snabbt en liberal och en socialdemokratisk debattör tar upp hur ”splittrad” och ”brokig” den gröna idétraditionen är och bevisa det med att det finns motsägelser och olika inriktningar i antologin.

Min bild är att den liberala och den socialdemokratiska idétraditionen är långt mycket mer diversifierad och brokig än den gröna med tanke på alla olika -ismer, avknoppningar och partibildningar de rörelserna genomgått – och genomgår. Den gröna rörelsen lyckas i nästan alla länder hålla samman i ett och samma parti och rörelse, trots den stora interna mångfalden. Det tycker jag är en av de intressanta aspekterna av oss.

Och jag tror att det bottnar i den gröna människosynen, som jag nämner i texten: Vi gröna tror inte bara på den biologiska mångfalden som nödvändig för ekosystemen och jordens överlevnad. Vi tror också att en mänsklig mångfald är nödvändig för samhällelig utveckling.”

Jag ska nu ta och läsa de andra 20 texterna och återkommer med en recension av själva boken.

Fler författare om boken: Karl Palmås, Göran Hådén


Publicerat i Okategoriserade | Märkt

Människor, partier och demokrati

Igår medverkade jag på Makthavarölen och panelsamtalet ”Mot medlemslösa partier” som arrangerades av Sektor 3 och Makthavare.se. Panelsamtalet går att se här.

Samtalet föranleddes av rapporten med samma namn som konstaterar att partierna snabbt tappar medlemmar och inte verkar bry sig om det. Frågor ställs om hur medborgarinflytande säkras i framtiden om partierna är toppstyrda och inte längre medlemsorganisationer.

Jag deltog för att ge en annan bild av partipolitiken. Miljöpartiet har fördubblat sitt medlemsantal de senaste två åren och sjuder idag av medlemmar och aktivitet. Jag tror att det finns tre huvudanledningar till det:

- Till att börja med ligger de gröna idéerna i tiden. Det finns ett politiskt stöd för grön omställning och långsiktiga lösningar i stora delar av världen. Senast igår valdes den första gröna ledamoten in i Kanadas parlament.

- Miljöpartiet i Sverige har medvetet, under Maria och Peters språkrörsperiod, breddat bilden av hur man ”får” vara som miljöpartist. ”Vi ska vara ett parti för alla från frihetlig vänster till socialliberaler” är ett vanligt språkrörscitat när det gäller vår väljarbas. Min personliga brasklapp där är att när det gäller medlemmar så hoppas jag att efter den initiala nyfikenheten så utvecklar man ett grönt ideologiskt självförtroende i partiet och kanske lämnar de äldre ideologierna som självidentitet.

- Den tredje anledningen, som jag fokuserade på under panelsamtalet igår, handlar om öppenhet. Vår medlemsökning tog fart under en period då vi fick mycket uppmärksamhet för våra interndemokratiska processer. När vi avgjorde för oss känsliga frågor som EU-utträde och socialförsäkringssystemets utformning med direktdemokratiska instrument som medlemsomröstning och rådslag så skapade det en trovärdighet i vårt påstående att medlemskapet betyder något i Miljöpartiet. Gröna medlemmar får påverka på riktigt.

Med det sagt så tycker jag inte heller att ett parti bara ska lyssna på sina medlemmar. I vår partiprogramsrevidering som nyligen inletts är vårt mål att få input från alla – och framför allt stora delar av civilsamhället, forskningen och näringslivet. Utifrån den kunskapsbasen ska sedan våra medlemmar i en lång process mejsla fram gröna politiska lösningar för 2000-talet.

I samband med panelsamtalet igår kväll svarade jag på några frågor från Aftonbladet och Expressen om det rån och överfall jag var med om i helgen. Det jag ville säga är att det jag var med om självklart kommer att påverka mig under lång tid framöver. Men jag tänker inte låta det begränsa mig som politiker.

Jag kommer nu att ägna tid åt att vila, umgås med nära vänner och familj och få tid att bearbeta det som hänt. Därav blir bloggen vilande ett tag till. Jag vill tacka för alla hälsningar som jag fått av vänner, bekanta och andra om tillfrisknande. Det värmer.

edit: Panelisterna Adam Cwejman och Lars Stjernkvist har bloggat efter seminariet.


Gröna visioner om 2025

Regeringens vårbudgetproposition innehöll ”få nyheter”, som det brukar heta. Per Olsson (MP) sammanfattar det tydligt på twitter (@thinkper):

Nyheterna i Alliansens vårbudget är alltså 4,7 miljarder till stridshelikoptrar & sänkt skatt? #gamlamoderaterna

Alliansen sänker inkomstskatten, lägger tillbaka lite pengar som man skurit ner på järnvägsunderhåll och köper in stridshelikoptrar. I övrigt ett ganska fattigt dokument. Det är som att man är färdig med sitt politiska projekt och gått över till administration. Den attityden har fällt regeringar förut och jag önskar mig en regering med kreativitet, fantasi och visioner.

Självklart hoppas jag att Sveriges gröna parti ska vara en del av den regeringen, precis som i fler och fler länder i världen. Inom den gröna rörelsen finns ingen brist på kreativitet, fantasi och visioner.

Vi har precis inlett vår process inför det nya partiprogram som vi ska möta väljarna med 2014, utifrån den enkla frågan ”Vilket Sverige vill du ha 2025?”. På sajten finns nu en webbenkät som alla uppmanas fylla i – medlemmar, sympatisörer, civilsamhälle, näringsliv och ja, till och med meningsmotståndare får gärna vara med och bidra. Resultatet blir en grund för det fortsatta arbetet.

På sajten samlas också resultatet av seminarier, blogginlägg och ett kalendarium som kommer vara öppet och levande fram till kongressen 2013 då vi antar det nya partiprogrammet.

Om du har större drömmar än jobbskatteavdrag och stridshelikoptrar, ta chansen och delta!

Vilket Sverige vill du ha 2025?


Sveriges öppnaste och mest nyfikna parti

Mitt anförande på pressträffen i tisdags.

Miljöpartiet har haft en väldigt stark och positiv utveckling de senaste åren. Det har varit väldigt roligt att ha varit en del av det. Väljarna idag uppfattar oss framför allt som ett framtidsinriktat parti, att våra lösningar och vår politik ligger i tiden.Och för oss som varit med ett tag känns det som något nytt och spännande. Den här känslan av vad partiet står för är grunden för – och helt central för – våra fortsatta framgångar

Det går en segervåg för den gröna rörelsen runtom i världen. Senast nu i Tyskland i Baden-Württemberg där vi fick 24 procent. Vi har också nyligen sett ett val i Brasilien där 19 miljoner röstade på den gröna kandidaten. I Japan har vi nyligen fått en grön borgmästare.

Vi gjorde också vårt mest framgångsrika val hittills i Sverige 2010 i kommuner, landsting, regioner och till riksdagen. Det är idag ett starkt grönt inflytande runtom i landet i olika kommuner, regioner och landsting. Men våra medlemmar känner att vi kan ännu mer. Vi kan ännu bättre.

Vår tidigare självbild att vi är ett litet parti finns inte längre. Nu är vi den tredje politiska kraften i Sverige. Vi är 16 000 medlemmar. Det här ställer andra krav på oss men ger oss också andra möjligheter

Vi måste växa som organisation i takt med att vi blir fler. Vi måste hitta nya arbetsmetoder, nya sätt att engagera sig och möte den här framväxten av vårt parti. Vi måste stötta våra regioner att kunna ta emot alla de här nya medlemmarna.

Bakom all statistik om nya medlemmar finns det människor. Människor som valt att engagera sig i den gröna rörelsen och det gröna partiet. Det här aktiva valet att gå med i partiet och rörelsen måste mötas med en entusiasm. Det här är människor som känner en oro för samhällsproblemen; för klimatförändringar, arbetsmarknaden,  bristen på jämställdhet, för främlingsfientlighet. Vår uppgift som parti är att vända de människornas oro till framtidstro och visa att med politik kan vi vända utvecklingen till någonting positivt.

Den här entusiasmen måste också innebära att våra medlemmar får en tydlig roll i – och ett fullt inflytande över vår politik. Våra nya medlemmar har valt oss för att vi är ett öppet parti. Vi är ett  parti som har öppna processer både för personval men också för politiken. Vi är ett ungt parti, vi fyller 30 i år. Vi har en levande ideologi som tillåter oss att förändra oss i takt med att världen förändras.

Under mandatperioden kommer vi att jobba mycket med politikutveckling av den gröna politiken. Vi har en grupp tillsatt av partistyrelsen för att jobba med att revidera politiken inför ett nytt partiprogram. Det här kommer att bli en stor, öppen och gedigen process som leder fram till kongressen 2013 då vi tar programmet.
Vi har också, parallellt med det arbetet, tillsatt två rådslag som sätter extra fokus på två områden. Det enda handlar om välfärden och arbetstidsfrågan och det andra handlar om energiomställning.Det kommer inte att råda brist på brist på politik och gröna förslag under den här mandatperioden.

Det här arbetet med ny politik ska inte bara ske med alla våra medlemmar, utan också med resten av samhället. Jag vill att vi samarbetar mycket närmare med forskare och med folkrörelser för att säkerställa att den här politiken tas fram i en stor process med hela samhället. Vårt mål är att i valrörelserna 2014 ska alla känna någon som på något sätt varit inblandad i att ta fram den gröna politiken inför de valrörelserna.

Jag känner mig otroligt hedrad och stolt över att vara valberedningens förslag till ny partisekreterare. Det innebär att jag tar över uppdraget av Agneta Börjesson.
Hon har gjort ett väldigt gediget arbete i att få oss att förstå vilka som är miljöpartister idag och vilken potential det finns i den här rörelsen. Hon har också varit en förebild i att se de olika förutsättningarna man har runtom i landet som miljöpartiavdelning och hur vi arbetar framåt, tillsammans. Om jag blir vald av kongressen i maj ser jag mycket fram emot att fortsätta det arbetet i Sveriges öppnaste och mest nyfikna parti.

Tack!


Valberedningens förslag

Jag har idag presenterats som valberedningens förslag till ny partisekreterare, tillsammans med Åsa Romson och Gustav Fridolin som föreslås till språkrör. Det är otroligt hedrande och jag är väldigt stolt och glad.

Pressträffen från i eftermiddags går att se här. (edit: Mitt anförande går att läsa här.)

Facebookgruppen för de som håller med valberedningen finns här.

Fler: Benjamin Juhlin, Robert Damberg, Bengt Held, Maria Frisk, Pierre Ringborg, Stina BergströmPolitikerbloggen. Valberedningens motivering på Newsmill.


Utfrågning hos MP Uppsala – och rödgröna tankar

I måndags kväll besökta jag och fem andra partisekreterarkandidater MP Uppsala för en utfrågning av oss inför kongressen i maj. De två som saknades förra gången, Lena Klevenås och Karin Jansson, ersatte de två personer som hade förhinder den här gången – Max Andersson och Michael Hjelm:

Frågorna berörda till viss del samma frågor – vår syn på uppdraget, hur vi vill hantera den växande organisationen, men det dök också upp några nya diskussioner.

Dels blev det en diskussion om partiets sidoorganisationer, som Grön Ungdom, Gröna studenter och Gröna seniorer och hur vi ser på deras framtid. Jag har ändrat åsikt till viss del om sidoorganisationer de senaste åren. Tidigare var jag generellt skeptisk till sidoorganisationer, då jag såg risker med segregation av olika grupper inom partiet. Men idag ser jag en otrolig social funktion i ett snabbt växande parti för att människor snabbt ska kunna hitta en plats för sitt engagemang. jag skulle dock vilja att sidoorganisationerna snarare utgick från intresseområden och perspektiv snarare än identiteter. Hellre Gröna Företagare och Gröna Fackligt Aktiva. Det tror jag både stärker organisationsutvecklingen och idéutvecklingen.

En annan diskussion som kom upp var frågor om det rödgröna samarbetet. Vi fick bara svara ”ja” eller ”nej” på frågan om huruvida vi ska ingå i ett rödgrönt samarbete inför valet 2014. Det är omöjligt att svara på. Jag tycker att det rödgröna samarbetet 2010 fallerade på i huvudsak tre områden, ur ett grönt perspektiv:

1. Det är otydligt för Miljöpartiet att alliera sig med ett helt politiskt block inför ett val. För de flesta ”blir” då MP ett vänster- eller högerparti. Då är det bättre att bara samarbete med något parti och bli opponerade på från både höger och vänster. Jag skulle ha föredragit ett samarbete bara med S.

2. Det rödgröna samarbetet var för detaljerat. Vi tog fram tjocka rapporter och samlade förslag inom breda politiska områden, som tog extremt mycket kraft och tid som hade kunnat läggas på utåtriktat arbete. Jag hade föredragit ett smalare men vassare samarbete i enskilda sakfrågor.

3. Entusiasmen för projektet saknades till stor del. Det var många inom både S, V och MP som inte kände entusiasm inför det gemensamma projektet. Om man ska gå fram i ett samlat alternativ så måste det bygga på en lust inför det projektet hos de egna sympatisörerna. Annars har de mycket sämre möjligheter att locka nya sympatisörer.

Allt som allt var det en trevlig utfrågning. Det börjar dra ihop sig till valberedningens förslag och det känns väldigt spännande.


Språkrörskandidat Lillemets

Annika Lillemets skrev sin artikel Politisk fantasi och klarspråk gör Miljöpartiet till en kraft för verklig grön omställning på Newsmill den 17 mars 2011.

Annika Lillemets

I ett ordmoln på Annikas text framstår orden istället, vill, mer, måste, samhälle som mest centrala.

Wordle: Annika Lillemets

Annika Lillemets slår från början fast att ett grönt parti har två politiska fiender: ökande sociala klyftor och ekologiska problem. Att möta klimathotet och att arbeta för rättvis fördelning får lika stora delar av argumentationen. Den gröna poängen är för Annika att värdera människors välbefinnande och miljön högre än vinstutdelning till bolag. Annika känner, som så många av oss, en frihet efter valrörelsen att det rödgröna samarbetet är över. Hon vill använda det gröna perspektivet för att utmana tankemönster hos partipolitiken och medborgarna och lyfta blicken: Vad kommer efter konsumtions- och tillväxtsamhället? Hon vill byta färdriktning mot det samhället redan nu.

Inom miljöfrågorna argumenterar hon för hur förnybar energi kan decentralisera världsekonomin och hur politiska maktmedel kan användas för att främja grön utveckling (investeringar av pensionskapital, offentlig upphandling, återupprättande av lokala bankväsenden).

Inom de sociala frågorna vänder hon sig emot ”arbetslinjen” och att ständigt ökande lönarbete ska utgöra framtidens skattebasen. Hon vill se andra baser, som finansiella transaktioner och miljöpåverkan för att kunna minska arbetstiden och överkonsumtionen. Hon vill även införa någon slags basinkomst. Hon hänvisar till professor Tim Jackson, EU-parlamentet och boken ”Jämlikhetsanden” i sin argumentation.

(Annikas prioriteringar rimmar väl med partistyrelsens val av rådslagsfrågor för mandatperioden: energi och framtidens välfärd)

Annika lyfter fram sin bakgrund som civilingenjör. Hon kallar sig teknikoptimist – och realist då hon menar att det behövs både ny miljöteknik och nya normer. Hon väver ihop, ur hennes gröna perspektiv, negativa samhällsföreteelser som vapenexport, icke-våld, könsmaktsordningen och ideologiska utförsäljningar med de gröna svaren – till exempel lokala företag, solidaritet med djur och ökat inflytande. Här gör hon markeringar för vad som, för henne, är de viktiga grundbultarna i grön ideologi. Hon vänder sig emot höger/vänster-skalan och tar avstånd från båda polerna på den traditionella politiska skalan.

Annika bygger sitt politiska engagemang på när hon upplever förtryck, orättvisor och maktkoncentration.Hon vill inte att MP blir ett parti bara för en välmående medelklass utan ta tydligt ställning för solidaritet med fattiga och svaga. Inte öppna plånboken för reformer som lockar medleklassen, utan snarare vädja till dess solidariska sidor. Hon menar också att hon saknat den opinionsbildande delen av partipolitiken i Miljöpartiet de senaste åren. Hon menar att hon under sina år i kommunpoltiken lärt sig hur det går att behålla fokuset på det gröna målet i det dagliga tröskandet av handlingar och ärenden.

Min fråga till Annika blir på ett område som jag själv funderat mycket på. Hur tycker hon att organisationen ska förändras så att grön ideologi ska kunna genomsyra all vår politik, när vi så snabbt vuxit med så många tusen medlemmar?


8 mars 2011

För ett år sedan var min son ett dygn gammal och jag lovade att uppfostra honom på ett sätt som bidrar till ett mer jämställt samhälle:
”Jag lovar härmed att göra mitt yttersta som förälder och pappa för att Fisken inte ska bli en ”man” i den bemärkelsen att han har svårt för kommunikation och nära relationer, inte ser ner på människor som är annorlunda och inte tar till våld vid frustration.”

I år går jag och Abbe RFSU:s Barnvagnsmarschen.

Jag tänkte också pass apå att länka några av mina favoritvideklipp på jämställdhetstemat:


Kampanjvideo med Daniel ”James Bond” Craig, via Emma Gray Munthe.


Madonnas fantastiska video till ”What it feels like for a girl”.


Regissören Joss Whedon talar på Equality Now om journalisters besatthet vid temat ”why do you always write these strong women characters”


Partisekreterarutfrågning (nu hela utfrågningen)

Här kan du se hela utfrågningen av partisekreterarkandidaterna från i söndags.

Del 1: Presentationer, första rundan och de första mini-intervjuerna (Max, Daniel):


Mitt inlägg i rundan ligger vid 14.42, då vi svarar på frågan om vad en partisekreterares viktigaste uppgifter är.

Del 2: Resten av mini-intervjuerna (Anders, Helene, Mats, Michael):


Min intervju ligger mellan 3.50-9.20 och handlar bland annat om Miljöpartiets största utmaning och vad det första jag skulle göra som nyvald är.

Del 3: Runda om vår egen lämplighet inför uppdraget, snabbfrågor och de första publikfrågorna:

Mitt inlägg om mina starka sidor ligger mellan 1.48-2.40. Sedan följer snabbfrågorna mellan 9.50-11.45. Därefter får vi svara på vad som är en ”grön grund”, då jag valde att svara på två saker som är centrala för en grön partiorganisation vid 14.28: öppenhet för förändring och den direktdemokratiska synen på medlemskapet.

Från 16.15 är det frågor från publiken. Vid 20.30 svarar jag på hur jag skulle hantera kommunavdelningar som driver politik som inte överensstämmer med partiets linje. Vid 23.35 svarar jag på frågan om huruvida det är ett problem att få kvinnor kandiderar till partisekreterarposten och om hur man kan öka mångfalden i partiet.

Tänkte också lägga in kommentarer till några av snabbfrågorna:
”En partisekreterare är med fördel känd av allmänheten” – Här hann jag inte tänka klart. Jag tycker att ”allmänheten” är ett väldigt vitt begrepp. Det viktiga är att partisekreteraren är känd av journalister, opinionsbildare och civilsamhället.

”Partisekreteraren bör sitta i partistyrelsen” – Nej, det tycker jag inte är nödvändigt. Jag tycker att man ska arbeta med uppdrag som partistyrelsen beslutar. Då blir det lite märkligt om man röstat emot sina egna uppdrag.

”En partisekreterare måste alltid vara lojal mot partilinjen inåt” – Generellt stämmer förstås det påståendet, men jag tycker också att en partisekreterare ska kunna peka internt på luckor i politiken för att motivera rådslagsarbete. Till exempel om det finns stora åsiktskillnader internt så ska man kunna försöka förklara dem och komma med förslag på åtgärder. En partilinje är ju majoritetens linje och en partisekreterare måste också kunna företräda stora minoriteter i partiet.

”Partisekreteraren bör väljas av kongressen” & ”Per Schlingmann är min största partisekreteraridol” – Jag tycker att det vore bättre om uppdraget valdes av partistyrelsen och Schlingmann har varit en skicklig M-partisekreterare. Det har jag utvecklat tidigare.

”Miljöpartiet bör ha ett organiserat samarbete inför valet 2014″ – Det är för tidigt att säga. Vi bör inte ha det idag på riksnivån.

Del 4: Publikfrågor och avslutning:

Jag pratar om krishantering vid 9.08, erfarenhet av riksmedier vid 14.18, övriga politiska uppdrag vid 24.50 och vad i MPs politik jag har svårast att försvara 30.56.

Fler: Robert Damberg, Daniel Helldén, Hans Andersson


Utfrågningsreflektioner – och min relation till Per Schlingmann

Idag var det partisekreterarkandidaternas tur att bli utfrågade av MP Stockholmsregionen, genom Carl-Martin Vikingsson, Magda Rasmusson och Åsa Jernberg, som även frågade ut språkrörskandidaterna för ett par veckor sedan. Vi var sex av åtta kandidater som hade möjlighet att delta under en tre timmar lång grillning. Utfrågningen kommer snart att gå att se på nätet. Det var väldigt intressant att få höra de andra kandidaternas – och att få uttrycka sina egna tankar om det här spännande uppdraget.

En del av utfrågningen var värderingsövningar där vi fick räcka upp handen om vi höll med påståendet eller inte. Vi fick alltså inte utveckla några svar. Vad jag kunde se så stack jag ut vid två tillfällen:

”Partisekreteraren bör väljas av kongressen” (jag höll inte med)
Jag tycker egentligen att partiet borde följa Grön Ungdoms exempel och låta partistyrelsen välja partisekreterare. Partisekreterarrollen bör axlas av en person som kan partiet väl och har kompetens i de uppdrag och funktioner som partisekreteraren får av partistyrelsen. Därför tror jag att de personer som sitter i partistyrelsen är väldigt lämpade att hitta en lämplig partisekreterare. (Jag tänker att det inte är självklart att personen dessutom har förmågan att övertyga en kongress från talarstolen att man är rätt kandidat.) Det skulle vidare bli tydligt att partisekreteraren arbetar på uppdrag av partistyrelsen – och inte som en isolerad ö i organisationen med ett helt eget mandat.

”Per Schlingmann är min förebild som partisekreterare” (jag höll delvis med)
Få partisekreterare har lyckats förändra bilden av sitt parti på ett sådant sätt som Schlingmann gjort. Han har använt sitt partisekreterarskap till att utveckla Moderaternas kommunikation på ett väldigt skickligt sätt – något jag också skulle vilja göra. Det har självklart varit inspirerande att följa. Däremot är han ju ingen person jag tänker lista som en politisk förebild… Han har dessutom också en tendens att prata om sitt parti som ett företag och påbjuda ”regler” för aktiva moderater – något jag inte skulle välja att göra. Det är för övrigt inte heller möjligt i ett grönt parti.

Återkommer med fler reflektioner när jag sett videoupptagningen.

Nästa tillfälle för partisekreterarmingel blir i Uppsala den 21 mars.

Fler: Robert Damberg

edit: Nu finns utfrågningen på youtube, i alla fall del 1 och del 2.


Vi har ett ansvar att vara ett brett parti

I senaste numret av Miljöpartiets medlemstidning grönt är jag och alla andra kandidater till partisekreterare (och även språkrörskandidaterna) intervjuade. Det är korta frågor som är svara att ge välavvägda svar på, mne det ger nog medlemmarna en överblick för att kunna börja sätta sig in i kandidaternas profiler.

1. Vilka egenskaper behöver en partisekreterare ha?
- En bra partisekreterare bör vara bra på att lyssna, bra på organisationsutveckling och bra på kommunikation.

2. Vilken är partisekreterarens viktigaste uppgift?
- Just nu är den viktigaste uppgiften är att se till att vi växer på ett bra sätt och att vi kan ta emot de många nya medlemmarna. Generellt är den viktigaste uppgiften att ansvara för att partiets olika delar utvecklas i takt och tar sig framåt tillsammans.

3. Ska partisekreteraren vara en politisk ledare eller en organisatorisk vårdare?
- Både och men mest en organisatorisk vårdare.

4. Vad är viktigast i MP:s utveckling just nu?
- Jag tror att det är viktigt att vi vågar involvera alla medlemmar i en fortsatt politikutveckling.

5. Vill du se ett breddat Miljöparti eller ett Miljöparti med mer spets?
- Som den tredje politiska kraften och Sveriges tredje största parti har vi ett ansvar att vara ett brett parti.