Några iskalla fakta om Ukraina som ger perspektiv på kritiken mot Moreiras dokumentär ”Ukraina – revolutionens mörka sida”

Det som var otänkbart för TV4 togs på största allvar av SvT. Det vill säga påtryckningar från ett främmande lands ambassad mot sändandet av en dokumentär. I SvT:s fall den franske filmaren Paul Moreiras ”Ukraina – revolutionens mörka sida”. Det perspektiv som denne filmare framför ville ukrainska ambassaden inte att svensk public service skulle visa. Nu ska den sändas ändå på måndag den 23 maj 22.15. Att ukrainska ambassaden ville styra innehållet i den svenska programtablån är emellertid inte särskilt förvånande. Landet har alltsedan Euromajdan antagit en rad repressiva lagar och beslut som naggat yttrandefriheten och pressfriheten i kanten rejält. Allt som ogillas av regimen ska förbjudas. Listan kan göras lång.
I december 2014 bildade ukrainska regeringen ett Ministry of Policy, ett organ organ för styrning av medieinnehållet under förevändningen att motverka rysk propaganda. Många ukrainska journalister protesterade högljutt men utan större intresse från omvärlden. Den ukrainska regeringen kallade det för att ”värna yttrandefriheten”.

I maj 2015 godkände president Porosjenko parlamentsbeslutet om ett lagpaket som innebar ett förbud mot kommunistiska och nazistiska symboler. Det innebar också att det blivit straffbart att förneka OUN-UPA och Stepan Bandera som ukrainska frihetskämpar. OUN/UPA var ultranationalistiska rörelser med fascistisk anstrykning vars mål var att upprätta ett ”rent Ukraina” rensat från alla minoriteter; ryssar och polacker såväl som judar. Ett perspektiv eller åsikt som man nu alltså inte längre får framföra offentligt i Ukraina. De får bara beskrivas som ”nationens hjältar”. Ett ”obegripligt beslut” som ger Ryssland och separatisterna ovärderlig hjälp att driva tesen om ”fascistjuntan” som styr i Kiev, enligt Halya Coynash i Kharkiv Human Rights Protection Group. Historiker och journalister, OSSE:s representant för mediefrihet Dunja Mijatovic, Ukrainska människorättsorganisationer, The Holocaust Museum i Washington och Simon Wiesenthal-centret vädjade förgäves till presidenten att inte skriva under detta beslut som begränsar yttrandefrihet och åsiktsfrihet i dagens Ukraina.

Lagpaketets förbud mot kommunistiska symboler har inneburit att Lenin-statyer åker ned på löpande band och även andra minnesmärken som förknippas med kommunism. Värre ändå är att den politiska friheten är starkt begränsad. I en serie domstolsbeslut har kommunistpartiets (runt 13 % av parlamentsplatserna i valet 2010) existens hotats och är nu sedan december 2015 förbjudet, tillsammans med två andra mindre kommunistpartier.  ”Ett flagrant brott mot yttrandefriheten”, enligt Amnesty International.
Samtidigt som lagpaketet togs inrättades också en statlig organisation, Ukrainska Institutet för Nationalminnen som drivs av Vladimir Viatrovych. Denne är nu i full färd med att vittvätta OUN/UPA så att dess mörka förflutna inte ska sippra fram i historieböcker och andra offentliga skrifter. Statlig historierevisionism medan vi vänder ansiktet mot Putins liknande lagar och institutioner. Historiker och journalister räds repressalier om de avviker från den officiella linjen.

I september 2015 offentliggjordes också en svart lista, undertecknad av president Porosjenko, som bannlyste 400 personer och 90 företag som därmed portförbjöds i Ukraina. Bland dessa fanns mängder av journalister och bloggare. Många ryska men också britter från BBC, skribenter för El Pais och Die Zeit samt två spanska journalister som samtidigt med offentliggörandet av denna lista befann sig i Syrien och befarades vara kidnappade av IS. Listan kortades sedan ned efter ett ramaskri från flera tunga mediehus och tv-bolag, som BBC, men 41 namn blev kvar på listan. Att blogga eller skriva vad man tycker är farligt inte bara i Saudiarabien och Turkiet.

Det som ogillas tystas med lagar, bannlysningar, censur och inreseförbud. Mängder av ryska filmer har visningsförbud i Ukraina men också filmer och tv-produktioner från andra länder där artister som anses ”pro-ryska” framträder. Bland andra får inte filmer med Gerard Depardieu visas. Han och andra skådespelare ses enligt kulturdepartementet som ”hot mot nationen”.

Denna lista är bara ett axplock bland repressiva lagar och domstolsbeslut som både lokalt, regionalt och nationellt begränsar den politiska friheten, yttrandefriheten och pressfriheten i Ukraina.
Jag är just hemkommen från en fem månader lång vistelse i Ukraina och har själv bevittnat hur kamouflageuniformsklädda män med militärkängor ställt sig i åhörarsalen i stadshus och vrålat ut sitt missnöje med beslut som de lokala politikerna tagit eller försökt diskutera. Bilar har sprängts i luften. Kidnappningar och mordhot är inte ovanliga. De högljudda tillhör som regel frivilligbataljoner eller så kallade ”självförsvarsenheter”, en sorts medborgargarden. På centrala torg mitt på ljusa dagen kan de stå och propagera för sin sak och samla in bidrag till verksamheten och som tack får bidragsgivaren klämma lite på en automatkarbin eller ett pansarskott som öppet exponerats. Detta har jag alltså sett med egna ögon och dokumenterat.

Egen bild. Pansarskott på parad när Aidar-bataljonen är på "charmturné" i Tjernivtsi.


Den ukrainska högerextremismen finns. Den är beväpnad och den är högljudd och hotfull. Den utövar inte sin makt i första hand i folkvalda församlingar utan vid sidan av. Den står för ett hot och ett tryck mot beslutsfattare som inte avspeglas i valresultat. Det betyder dock inte att de inte finns även i politiska församlingar. Det är en brokig skara och representeras inte alls bara av Svoboda, som bland andra Fredrik Wadström – en av kritikerna mot Moreiras film - tycks tro. Samtidigt som dessa endast fick tre procent av rösterna i valet 2014 gick istället Oleh Lyasjkos Radikala parti fram med drygt åtta procent av rösterna. Det var detta parti som en av Moreira-filmens huvudpersoner, Ihor Mosiychuk, representerade i parlamentet innan han arresterades i höstas. Dock för tagande av muta och inte för misshandel av och hot mot journalister och andra meningsmotståndare som han var känd för och till och med stolt offentliggjorde genom Youtube-klipp. I parlamentet sitter också en rad ledare för frivilligbataljoner i bland annat före detta premiärministerns Folkfronten. Bland andra den nye talmannen i parlamentet, Andriy Parubiy, som också grundade det ukrainska nazistpartiet Social-National Partiet (inspirerat inte bara till namnet av Hitlers Nationalsocialister) och senare kommendant för Euromajdan. Det är den genealogin Wadström helt förbiser. Eller möjligen förstår han inte vad han ser?

Den ukrainska högerextremismen finns. Den är beväpnad och ligger ibland vid fronten i öst. Ingenting talar emot att den mycket väl skulle kunna använda vapnen mot de folkvalda om den politiska utvecklingen går i en riktning den ogillar. Den ukrainska regeringen är beroende av dessa högt motiverade soldater vid fronten då de unga inkallade männen flyr i tiotusental över gränserna till grannländer för att undvika att hamna i armén och de som ändå infunnit sig visat sig vara lågt motiverade att slåss mot sina landsmän. De utgör också en form av frikårer för utrensning av kommunister och företrädare för det tidigare regeringspartiet Regionernas parti. Det finns mängder exempel på att de försetts med långt koppel av den ukrainska regeringen.

Det är ungefär detta som Moreira vill visa med sin film. Det finns säkert en del detaljer som kan diskuteras i filmen men det är absurt att kritisera den för vad den inte säger. Ett krav som sällan brukar framföras mot andra dokumentärer att de ska föra fram en objektiv bild av verkigheten, någon sorts vetenskaplig sanning. Dokumentärer är ofta en sorts tolkning av verkligheten eller projicerar verkligheten ur ett visst perspektiv. Moreira vill framföra ett perspektiv på det som hänt och händer i Ukraina sedan Euromajdan. Ett perspektiv som vi sällan ges tillfälle att ta del av, trots vissa kritikers påståenden om motsatsen. Nämnde Fredrik Wadström exempelvis som menar att Moreira ”inte förstått vad han ser”. Mycket tyder på att Wadström själv inte ser alls trots att han enligt egen utsago ”följt Ukraina” och gjort många resor dit.


Nu sägs det att kritiker av filmen, i samband med visningen av den, kommer att ges tillfälle till kritiska kommentarer. Min gissning är att det är just denne Wadström som, i egenskap av före detta Moskvakorrespondent för SR, kommer att vara den som framför kritiken. Något han redan gjort i artikelform på SvT:s hemsida. Jag hoppas att SvT i namn av objektiviteten i så fall också låter någon företräda försvar av filmen. Framför allt hoppas jag inte att den ukrainska ambassaden ges tillfälle till kommentarer. I så fall bör de här ovanstående punkterna över den ukrainska synen på yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pressfrihet tas upp. Det handlar ju om källors trovärdighet. 

Första Maj i Ukraina utan kommunism

Idag är det arbetarrörelsens dag. 1:a maj är internationellt en vedertagen helgdag och på tusentals ställen i världen arrangeras marscher och manifestationer, för det mesta med fladdrande röda fanor. Dock inte i Ukraina, undantaget de självutnämnda republikerna i Donetsk och Luhansk. I den mån det alls organiseras några manifestationer lär de inte innehålla röda fanor eller andra symboler för kommunism. Det är nämligen förbjudet att offentligt exponera sådana i Ukraina, sedan ett år tillbaka. Ett led i en politisk förföljelse som pågått sedan Euromajdan medan västvärldens medier förstrött tittat på. Några enstaka artiklar har skrivits men i stort sett vet vi inte här i Sverige mycket om detta. Så därför tänkte jag ägna dagens inlägg åt en genomgång för den intresserade av hur det gått till.

Det gamla kommunistpartiet bannlystes redan 1991 när Ukraina förklarade sig självständigt, men formerade snabbt om till KPU (Komunistychna Partiya Ukrayiny) 1993 och har sedan dess haft samma partiledare, Petro Symonenko. De legaliserades av parlamentet men splittrades år 2000 och två nya partier bildades; Det Reformerade Ukrainska Kommunistpartiet och Ukrainska Kommunistpartiet för Arbetare och Bönder. Dessa två deltog dock inte i parlamentsvalen 2012 eller 2014.

Den 6:e maj 2014 bestämde emellertid ukrainska parlamentet att bannlysa KPU:s parlamentariker från sessionssalen. Den 1:a juli samma år lämnade sex av dessa parlamentariker partiet och KPU:s motståndare hittade då på en ny regel som innebar att parlamentet kunde upplösa partigrupper som blivit mindre än en viss andel av dess ursprungliga storlek. President Porosjenko undertecknade ett dekret som gav stöd till detta och den 24:e juli 2014 upplöste parlamentet KPU:s partigrupp och dess parlamentariker förlorade sina säten där. KPU fick 13 % av rösterna i 2010 års val och motsvarande andel av väljarkåren fick därmed se sina representanter utkastade ur den demokratiska gemenskapen.

Nästa steg blev att försöka förbjuda partiet. De anklagades av riksåklagaren såväl som av SBU (Säkerhetspolisen) för att ha stött den ryska annekteringen av Krim och separatisterna i Donbass, som de dessutom anklagades för att ha finansierat. Vilket likställdes med att finansiera terrorism. En domstolsprocess inleddes i augusti 2014. I tillägg till detta inleddes en annan domstolsprocess ämnad att förbjuda KPU helt. Den ansvarige domaren, vid namn Kuzmenko, menade dock att hela processen var politiskt motiverad och avsade sig målet. Hans exempel följdes strax av de andra domarna i den lokala administrativa domstolen i Kiev (ungefär Länsrätten i Kiev). Målet överfördes då till en annan domstol utan jurisdiktion i den här typen av mål. Dessutom inleddes en process istället emot domaren Kuzmenko och andra domare som hoppade av tillsammans med denne.

Den 15:e maj 2015 undertecknade president Porosjenko lagarna om ”De-communization” (helt omöjligt att översätta tror jag), som innebar en bannlysning av användandet av symboler för eller propaganda för kommunism och nazism. Mycket föreföll dock oklart vad lagen innebar i praktiken men efter att lagarna togs etablerades en kommission med uppgift att undersöka om de tre kommunistpartiernas (se ovan) aktiviteter skulle kunna bryta mot den nya lagen.

Baserat på kommitténs utsagor utfärdade justitieminister Pavlo Petrenko den 24 juli 2015 ordern att ogilla dessa tre partiers status och rättigheter. Detta var ämnat att bannlysa deras deltagande i lokalvalen som hölls i oktober/novermber 2015. Petrenko tillkännagav i ett offentligt utlåtande (som jag citerar på engelska för att inte förvanska översättningen) att:

“the communist parties of Ukraine, in particular, in terms of their activities, their names, their symbols, their statutes and their programs, do not meet the requirements of Part 2 of Article 3 of the Law on the condemnation of the Communist and National Socialist (Nazi) totalitarian regimes in Ukraine and the prohibition of propaganda of their symbols. Starting from today, this political force and two other Communist parties cannot be the subject of the electoral process and cannot take part in the political life of the country”.

Han tillkännagav i samma utlåtande att justitiedepartementet skulle driva ett nytt mål för att totalförbjuda de tre partierna och detta mål gavs till... ja, gissa vem? Jo samma domare, Kuzmanov, som hoppade av förra gången ett totalförbud skulle drivas och som själv var föremål för rättsprocess med anledning av sitt avhopp. Med stor sannolikhet en utpressningssituation (döm rätt här och vi friar dig från anklagelserna för ditt avhopp förra gången) men likväl en märklig soppa, som så ofta i det ukrainska rättssystemet.

Den 3:e september 2015 bestämde så den lokala administrativa domstolen i Kiev att förbjuda alla aktiviteter för de två mindrekommunistpartierna. KPU däremot hade lämnat in ett överklagande som behandlades i oktober 2015 där det avslogs under former som strider mot många vedertagna rättsprinciper. Den 16:e december bannlyste så domstolen även KPU:s aktiviteter. ”Ett flagrant brott mot yttrandefriheten”, enligt Amnesty International. I övrigt passerade detta tämligen obemärkt i internationella medier, med vissa undantag som exempelvis the Guardian.  KPU svarade med att överklaga till Europadomstolen (ECHR).  

Lokala församlingar och domstolar har också sedan Euromajdan försökt förhindra förstamajfirande med olika metoder och baserat på olika motiveringar, som säkerheten eller ordningen eller med motiveringen att 1:a Maj skulle vara ”Dagen för Pro-rysk propaganda”. I övriga världen alltså arbetarnas dag. Till detta kan läggas kidnappningar, mord och misshandel av partifunktionärer från dessa partier som rapporterats från hela Ukraina efter Euromajdan och som fick en ”peak”i början av 2015. Högerextrema grupper har i stort sett fria händer att göra upp med kommunister och i vissa fall bereder polis istället väg för dem, som i Odessa den 2 maj 2014. Idag skulle SvT ha visat en film om just detta, vilket jag skrev om igår, men det blir nu kanske inte av eftersom bland andra den ukrainska ambassaden har protesterat mot innehållet. Med tanke på vad jag här redogjort för kanske det inte är så märkligt. Det finns mycket att dölja. Den stora frågan är varför Sverige ska hjälpa till att göra detta? Att fundera på under 1:a Maj.