Solkatten

Livet är blott dödens emalj 
och hjärtat och hjärnan drar som vanligt inte jämt
men passera genom mina timmar 
och kasta mig en näve sol 
mörkret skiner in alltför ofta 
när du inte är här 

Smärtan är den största nostalgikern 
men glömska är lyckans städhjälp 
så ploga rent minnets marker 
och kasta mig en näve sol 
mörkret skiner in alltför ofta här

En ekologisk sjukskrivning

Jorden har begränsade resurser, ändå är det som om vissa inte vill låtsas om det. Som om resurserna vore oändliga pressar de jorden mer och mer. 

Jag har en begränsad ork, ändå är det som om vissa inte vill låtsas om det. Som om den vore oändlig pressar de min ork mer och mer. 

Både jag och jorden kommer gå in i väggen, frågan är bara vem som når dit först. 

Dra i stjärnornas stjälkar

Du hade märkt hur vinden börjat slå dig på benen, hur molnen fått allt mer bitmärken, hur världen tappat allt mer i vikt. Du hade sett träden och gräset springa mot vårt fönster. De ville in.  

Förr skrattade luften rätt ut i dig, värmen log mot oss. Vi kunde dra i stjärnornas stjälkar
när vi ville ha sällskap.  

Du påmindes om när längtan hade samma växtvärk som sommaren. När solen till slut flyttade sig närmare och vågade ligga sked med marken.  De vaknade samtidigt.  

Nu var naturen på flykt och när vi drog i stjärnornas stjälkar fick vi inte längre sällskap. Nu skrek luften rätt ut i dig. Värmen spottade mot oss. 

Jag gick ut på vattnet och kontrollerade om havet höll för oss båda, det skulle bli nödvändigt att fly däröver. 

Springa ikapp

Våren syddes klart under natten, regnet kröp till slut ut ur kroppen. Lyckan som förr var blott ett rum blev till en värld utan synliga sprickor. Jag minns när ditt leende började springa över min kropp, hur våra leenden till slut sprang ikapp med varandra, hur dina händer lyftes upp i luften, grep tag i solen. Vi höll oss varma i veckor. De kunde grilla över vår kärlek. 

Jag kunde inte somna. Tankarna var sprickfärdiga så jag gick ut. De hade tänt upp ute på sjön, och stjärnorna vilade sina upplysta händer mot varandra. Jag gick flera varv runt ditt ringfinger den natten, tills det återstående livet formats runt det. Det blev storm men våra fingrar blåstes inte ut, våra hjärtan klamrade sig fast vid våra relingar. 

Ett lättare kilo

Gräset längtar bort från marken, precis som viskningarna ifrån ängarna. Vi står bland det som vintern har glömt att plocka undan. Solen bakar små fräknar längs din kind och jag ser dig var jag än vänder mig. 

Lyckan har oss som betesmark och jag letar efter ett liv där orken går med vinst. Mörkret ska inte nå oss, inte lyfta ett finger. Jag vill fortsätta se dig var jag än vänder mig. 

Ljuset tycks vara längre än jag trott. Det är ett lättare kilo, ett uppdraget lugn och jag ser dig var jag än vänder mig.  

Nästan allt återstår

Jag låter ljuset smugglas över gränsen 
mörkret kan stå vid sidan 
av våra tankar och banka 
nästan hela ljuset återstår att brinna

utanför gnager fåglar på molnen i deras väg 
vart de för bitarna 
de tuggat av 
vet jag inte 
nästan hela himlen återstår för dem att flyga 

du ligger bredvid mig 
inget kan mäta avstånd 
som längtan 
och ett hjärta som aldrig 
slutar växa
nästan hela livet återstår att leva 

vi ska bygga hopp
vi ska springa ikapp våra barn i skogen 
vi ska smuggla ljus över gränsen 
nästan allt återstår att göra