Vad Löfven troligen inte sa till Porosjenko

Idag har den ukrainska presidenten Petro Porosjenko besökt Sverige och haft samtal med statsminister Stefan Löfven. Denne deklarerade för pressen att Sverige ”står på Ukrainas sida” och att detta bland annat innebär att föra Ukraina närmare EU. 

Det är lite svårt att se vad detta rent konkret skulle betyda när Porosjenko och den regering som styr landet haft så förtvivlat svårt att föra en egen politik som för dem närmare. Det enda egentligen som upprätthåller EU:s intresse för Ukraina i dagsläget är att den lågintensiva konflikten med Ryssland inte är över enligt logiken att alla Putins fiender är våra vänner.

Att inte godkänna den ryska annekteringen av Krim behöver ju inte innebär att föra en okritisk och kravlös linje i samtal med Ukraina. Det är dock just en sådan linje, initierad av förre utrikesministern Carl Bildt, som Sverige fortsätter att driva. Därför är det föga troligt att Löfven tog upp några kritiska punkter på agendan i sitt möte med Porosjenko. Troligen tog han därför inte upp det faktum att Ukraina är Europas mest korrupta land och att de politiker som nu styr tillhör det allra rikaste skiktet i landet vilket framgick med chockerande klarhet när IMF pressade fram en deklaration av tillgångarna hos de politiska topparna.

Han tog förmodligen inte heller upp de lagar som infördes för 1,5 år sedan och som förbjuder kritik av nationaliströrelsen OUN och nationalistarmén UPA. En statlig historierevisionism som vore otänkbar inom EU men däremot förekommer i Putins Ryssland. Lagar som dessutom spär på polariseringen i landet, om vi nu anser fortfarande att Donbass tillhör Ukraina och att de boende där har en röst som räknas?

Inte heller lär Löfven ha tagit upp den politiska förföljelse som sker på landets kommunister. Vid valet 2010 fick de 13 % av rösterna så det är ingen marginell grupp det handlar om. Idag är kommunistpartierna förbjudna att verka politiskt. Inte heller något som väl hör hemma i EU?

Skulle inte heller tro att Löfven med bekymrad min lade fram den ökande ofrihet som pressen upplever i Ukraina. Porosjenko skrev i september 2015 under en svartlista över 400 utländska journalister och bloggare som inte skulle ges inresetillstånd till Ukraina. Efter hård kritik bantades listan men i våras publicerades en ny lista av en sajt vid namn Mirotvorets med syftet att ”hänga ut” utländska journalister för att de rapporterar inifrån Donbass. Följden blev dödshot för flera journalister medan den ukrainske inrikesministern Avakov indirekt gav sitt stöd till… de hotande! Program i statlig public service-tv läggs som kritiserat regeringen för dess tillkortakommanden i arbetet med att få bukt med korruptionen läggs ned. En fristående tv-kanal stoppas för att den rapporterar om kriget och visar ukrainska dödsoffer. Enligt Unesco mördas efter Euromajdan fler journalister än någonsin i Ukraina. Kan detta föra Ukraina närmare EU?

Visst finns det mycket som Sverige skulle kunna göra för att hjälpa Ukraina och hjälp behöver de sannerligen. Men Ukraina är inte hjälpt av en svensk undfallenhet för president Porosjenko. En stenrik och korrupt oligark som enligt flera ukrainare jag träffat nyligen har mindre stöd hos folket än någonsin. Många skrattar åt hans många tomma löften. Löfven står dock vid hans sida. Men står han verkligen därmed på Ukrainas?







Jatsenjuk ut, Porosjenko nästa?

Så avgick då Ukrainas premiärminister Jatsenjuk självmant till slut. Hans öde har stått skrivet i stjärnorna sedan långt före jul så det var inte oväntat. Han har dock länge klamrat sig fast vid sin post. Ibland rent bokstavligt talat som i december då en parlamentsledamot från Porosjenkoblocket försökte bära iväg med honom mot okänd ort, medan stackars Jatsenjuk naglade sig fast vid talarstolen krampaktigt kvarhållande den blomkvast han fått av sin baneman. Komiskt men sorgligt på samma gång.

Bild: Valentyn Ogirenko/Reuters. Jatsenjuk klamrade sig länge fast vid sin post.


I februari klarade han sig med en hårsmån igenom en misstroendeförklaring men till slut höll det inte. I synnerhet inte när presidenten och hans parti Porosjenkoblocket så öppet börjat utmana och ifrågasätta honom och hans prestationer.

Nu lanseras talmannen i parlamentet, Porosjenkoblockets Vladimir Groisman, som ny premiärminister. En av Porosjenkos gamla parhästar. Lojalitet väger troligen tyngre än kapacitet i valet av ny premiärminister. Det finns emellertid fortfarande en mängd frågetecken kring hans nominering och enligt pressuppgifter har han själv haft synpunkter på den framtida regeringsbildningen som inte gått att förena med koalitionens uppfattning. En regering värd miljarder dollar om man får tro Porosjenko som hoppas på en snabb uppgörelse för att säkra dollarlöften från USA.

EU:s och USA:s favorit till premiärministerposten sedan länge, finansminister Jaresko, kommer hur som helst inte ingå i en ny regering och försvinner som finansminister. Hur detta tas emot bland Ukrainas västallierade och ekonomiska uppbackare återstår att se. Kanske får Porosjenko veta under sitt besök till Washington DC i dagarna.

Det är bråda dagar för presidenten som försöker göra allt för att undvika nyval, då populariteten för hans parti sägs ha gått ned från de 29 % de fick i valet till 6 %. Den egna populariteten dalar också kraftigt och fick en ny skjuts av de s.k. Panamadokumenten där Porosjenko nämns som en av de kända politiker som ägnat sig åt ljusskygg skatteplanering eller i värsta fall skatteflykt. Det råder lite delade meningar om ifall presidenten gjort sig skyldig till brott eller inte men alldeles oavsett det lär hans brist på skattemoral knappast väga in på pluskontot för hans popularitet. Samtidigt som ukrainska staten säger sig vilja försvåra användandet av off-shorebolag och samtidigt som Porosjenko uttalat sig om att han tänkt göra sig av med sina företag och bara fokusera på landets bästa registrerade han den 21 Augusti 2014 - genom Mossack Fonseca - bolaget Prime Asset Partners Ltd och genom detta fört ut åtskilliga skattemiljoner från Ukraina. Pengar som annars hade kunnat användas till landets hårt prövade ekonomi. Mer om detta kan man läsa i the Guardians granskningar, bland annat här. Möjligen ville han säkra sina tillgångar när läget vid fronten såg så osäkert ut som det gjorde i Augusti 2014. Kanske började det bränna under fötterna och han ville säkra en lina genom vilken han kunde föra ut sina tillgångar om han behövde fly landet, precis som sin oligarkkollega Janukovytj bara halvåret innan.

Kampen mot korruption och oligarkernas makt har varit det stora temat sedan Euromajdan och Porosjenko har vid mängder av tillfällen gjort pompösa uttalanden inför det ukrainska folket men kanske inte minst inför företrädare för EU, IMF och USA om allt han gjort och tänker göra för att reformera landet. Under tiden har han alltså smusslat undan vinster från sitt chokladimperium till ett holdingbolag i Brittiska Jungfruöarna. Det smakar inte så gott för finansiärerna av Ukraina och frågan är hur länge dessa är villiga att hålla Porosjenko under armarna?

Samtidigt som det är uppenbart att Petro Porosjenko genom sitt parti i parlamentet nu är inne i en offensiv för att kapa åt sig mer makt spekuleras det också i om det finns en hemlig uppgörelse eller plan (Medvedchuk-planen) mellan de stora honom och oligarkkollegorna Kolomoisky och Akhmetov. En allians som ska leverera Donbass ”tillbaka” till det Ukrainska moderlandet och åstadkomma ett slut på kriget och ett enande av landet. Den döms dock ut eftersom den innebär en del eftergifter till Ryssland och separatistrepublikerna i Donbass, vilket anses politiskt omöjligt för Porosjenko att stödja.

Hur mycket sanning det finns i den här historien är omöjligt att bedöma i nuläget men helt klart är att nästan vad som helst kan hända inom ukrainsk politik vilket ofta gör det svårt att sålla ut det osannolika från faktiska förhållanden. Fortsättning följer med andra ord och det enda som säkert kan sägas är nog att väldigt mycket lär kretsa kring presidenten Porosjenko.


Ukrainskt politiskt gungfly

Jag hann inte mer än att skriva igår att det händer så mycket i Ukraina att jag knappt hinner med förrän det hände saker igen, i stort sett medan jag skrev. Jag tog upp tre snackisar i gårdagens inlägg och en av dem handlade om president Porosjenko, som har varit ifrågasatt i pressen. Framemot midnatt fick jag klart för mig att det under senaste dygnet utspelat sig ett totalt politiskt krig bakom ryggen på mig och skyndade mig att dela en artikel från BBC som förklarade att regeringen och premiärminister Jatsenjuk klarat sig från missnöjesförklaring. Märkligt nog fick artikeln av BBC rubriken ”BREAKING NEWS – Ukraine´s government falls after vote”. Raka motsatsen alltså. Antingen hade rubriksättarna inte heller hängt med i svängarna eller hade något nytt hänt? Jag var tvungen att reda ut allt för mig själv och - generös som jag är - delar jag gärna med mig till den som är intresserad. 

Häng med då!

För några dagar sedan lämnade den ukrainska regeringen sin rapport till parlamentet där de redogjorde för sina prestationer under 2015. Naturligtvis hade de uppfattningen att de varit mycket aktiva och lyckats med en hel del men att ”reformarbetet måste fortsätta”.

Den 15 februari registrerades dock i parlamentet en resolution där regeringens prestationer förklarades ”otillfredställande”. Bland partierna bakom resolutionen fanns presidentens Porosjenko-block bland andra. Regeringens rapport låg på agendan för debatt under tisdagen 16 februari (igår). En missförtroendeförklaringlåg alltså i luften. Med anklagelser om korruption och ineffektivitet i reformarbetet, avhoppande ministrar och internationell kritik (inte minst viktigt från IMF som håller hårt i pengarna tills för dem nöjaktiga resultat visas upp) och en popularitet för premiärminister Jatsenjuk och hans parti Folkfronten som sjunkit till nära noll-nivå verkade en sådan inte alls otänkbar, snarare trolig.

Samtidigt, under måndagen, sa den biträdande chefsåklagaren, Vitaly Kasko, upp sig. Normalt sett kanske ingen huvudnyhet men han gjorde det i protest mot den tidigare hårt kritiserade chefsåklagaren Viktor Shokins sätt att sköta myndigheten. Eller snarare obstruera myndighetens normala funktion. På presskonferensen levererade han sin dom:

"The General Prosecutor's Office has become a dead institution, which nobody believes is independent"

Shokins assistent avfärdade förstås anklagelserna som helt grundlösa medan USA-ambassadören Geoffrey Pyatt kallade avhoppet för ”ett bakslag för Ukrainas reformprocess”. I avskedsbrevet skriver Kasko:

”Lawlessness, not the law, rules here […] "The current leadership of the prosecutor’s office has once and for all turned it into a body where corruption dominates, and corrupt schemes are covered up”

En ganska allvarlig kritik när det gäller en åklagarmyndighet, får man ju säga. Shokin och Porosjenko har under hela hösten/vintern här fått heta “Poroshokin” i pressen, åsyftande deras sätt att använda rättsväsendet för egen vinning och för att röja undan politiska motståndare.

Vitaliy Shabunin, som är ordförande för civilorganisationen Anti-Corruption Action Center (AntAC) uttalade det hela så här, som kommentar till avhoppet:

“For half a year, Poroshenko has been more interested in controlling everyone through the Prosecutor General’s Office than in Western funding and support by Europeans and Americans without which we will lose the war (in Donbas)”

Så vad göra om man är president Porosjenko i detta utsatta läge? Jo, smart nog går han inte i försvarsställning utan istället till motattack, eller snarare ”full frontal attack”.

I ett pressmeddelande på eftermiddagen igår (tisdag) säger han sig inte vilja utnyttja sin rätt att upplösa regeringen. En åtgärd han vill ta till endast i sista hand. Vi har inte råd med politiska strider och gå till val för fjärde gången på knappt två år, fastslog han. Resurserna räckte dock till att kräva en total ombildning av regeringen såväl som premiärministerns Jatsenjuk och chefsåklagarens Shokin avgång. Det kan ju tilläggas att båda två nominerades av presidenten själv. Presidentens talesman gav följande besked:

"In order to restore trust in the government, the president asked the prosecutor general and the prime minister to quit"

Inte många timmar senare meddelade Shokin sin avgång. När husse skäller…?

Premiärministern däremot nämnde inte saken med ett ord under sitt tal till parlamentet under gårdagen.

Senare på kvällen gjordes alltså den omröstning där de som ville få igenom en misstroendeförklaring inte lyckades få ihop tillräckligt antal röster. Regeringen klarade sig alltså igenom detta med ganska många rösters marginal.

Den där resolutionen jag inledde det hela med då? Som gick ut på att förklara regeringens arbete som ”otillfredsställande”. Jo, den gick igenom.

Så nu har vi alltså en president som inte har förtroende för sin regering, ett parlament som har förtroende för sin regering men inte för dess arbete. Ett politiskt gungfly alltså.

Det är med andra ord bäst jag vänder mig om igen för att se vad som hänt bakom ryggen idag då. Här gäller det att hänga med…

Bild: Sergei Supinsky/AFP/Getty. - Hallå, det är premiärministern... tror jag...


Tre snackisar i Ukraina

Här i Ukraina händer det så mycket att jag knappt hänger med längre. En eventuell ombildning av regeringen har varit uppe till diskussion sedan i december och just nu diskuteras en ny regeringsförklaring inom den koalition partier som bildade regering efter valet, hösten 2014. En koalition som nu är på vippen att bryta ihop. Tätt sammanlänkad med detta är debatten om reformer. Reformer, reformer, reformer. Har regeringen åstadkommit tillräckligt? Vad har de gjort och vad har de inte gjort? Om frågan går till regeringsföreträdare blir förstås svaret; tillräckligt mycket. Medan andra anser att ingenting hänt. Tryck utifrån på ökad reformtakt har ökat på sistone och gör nervositeten stor inom såväl regering och parlament som hos allmänheten. Nyligen har IMF-basen Lagarde riktat en varning till Ukraina att utbetalningen av lånet på 17,5 miljarder ligger i farozonen om inte reformarbetet intensifieras och effektiviseras.

"Without a substantial new effort to invigorate governance reforms and fight corruption, it is hard to see how the IMF-supported program can continue and be successful”. (IMF-basen Christine Lagarde, Washington 10/2-16)


President Porosjenko sitter löst till?

Det här uttalandet från Lagarde gav president Porosjenko anledning att snabbt gå ut med lugnande besked till sina nervösa medborgare och centralbanken som uttryckt sin oro för vad som kommer att ske om inte IMF-lånen börjar strömma in igen. Just Porosjenko är en av de tre snackisar som just nu är bland de hetaste i Ukraina. Är han en ny Janukovytj eller inte? Den fråganställde Kyiv Post till människor på gatan och fick svar som till hälften höll med men även de som inte gjorde det hade som regel uppfattningen att han var korrupt men inte lika fördärvad som Janukovytj. Den sistnämnde är dock inget bra riktmärke kanske då han nyligen utsågs av Transparency International till världens främsta praktexempel på en korrupt ledare. 

Det har dock inte hindrat Kyiv Post från att åtminstone utse honom till ”anti-reformer of the week” förra veckan. En titel som de motiverar med att räkna upp hans konsekventa ohörsamhet mot civilsamhället, kvävt åtgärder för att införa rättssäkerhet och skyddat korrupta ämbetsmän. Dessutom hans vägran att avskeda riksåklagaren Viktor Shokin, trots att denne kritiserats hårt under hösten/vintern för att ha misslyckats att ta itu med korruptionen och en hel del annat, som bland andra Halya Coynash vid Kharkiv Human Rights Protection Group har tagit upp.

Om missnöjet med regeringen och presidenten ska rinna över i större protester och i värsta fall våldsamheter hänger antagligen på om lånen släpps igenom av IMF eller inte. Här finns antagligen en hel del geopolitiska överväganden i bakgrunden också, vilket hänger samman med den andra snackisen.


Danmarks inställning till Ukraina

Den danske utrikesministern Jensen uttalade sig till Reuters 5/2-16 om att EU inte kan fortsätta driva sin sanktionspolitik mot Ryssland om inte Ukraina ökar reformtakten och följer Minsk-överenskommelsen. Det här fick många, kanske inte minst inom EU, att undra hur det står till med sammanhållningen inom EU kring denna sanktionspolitik och hur synen på Ukraina egentligen är i Danmark. Nu har utrikesminister Jensen till Kyiv Post 8/2-16 uppgivit att han måste ha blivit fel uppfattad av Reuters och försäkrar att Danmark ställer sig bakom sanktionerna mot Ryssland. Han säger också följande:

”Russia is the aggressor and should live up to the Minsk agreement.” Denmark’s support of sanctions against Russia will continue until President Vladimir Putin calls off his war against Ukraine and returns Crimea […] Ukraine has done so much it deserves help, it is also in the interests of Europe to help Ukraine […] Ukraine needs to fulfill requirements of the Minsk process. As long as Ukraine keeps up its part, I am sure that the European Union will stand united.”

Jag har naturligtvis inga uppgifter om vad som ligger bakom Jensens “tillrättaläggande” men det är tydligt att han varit angelägen att göra ett sådant. Det är också intressant att notera att Kyiv Post i dagarna publicerat åtminstone två positiva artiklar om Danmark där de framhålls dels som förebild, och dels som viktig investerare.

Det ligger mycket i potten för både Ukraina och EU. För Ukraina handlar det om ekonomin medan det för EU mest handlar om geopolitik eller säkerhetspolitik om man så vill. För EU gäller det att hålla samman kring det narrativ som den danske utrikesministern ger uttryck för här ovan och för Ukraina är det viktigt att betona att just denna bild står orubbad. Det kan vara värt att notera när man bedömer innehållet i nyhetsflödet från Ukraina. Det där med den dåliga ukrainska ekonomin kan illustreras på många sätt. Valutan Hryvnias värde exempelvis. Jag får idag ca 3000 UHR för 100 EUR medan jag i november fick ca 2600 UHR. Många frågar sig hur lågt värdet kan sjunka. Ett annat sätt är att titta på arméns förhållanden. Det leder oss in på den sista snackisen.


Ukrainska armén djup nere i dyn

I ukrainsk tv har bilderna från Mykolaiv (på ryska Nikolaev) flimrat förbi under en veckas tid. Den 8 februari bestämde sig ett antal soldater vid 53:e infanteribrigaden för att lämna lervällingen på deras förläggning och marschera tre mil in till Mykolaivs militära åklagarkontor för att framföra sina klagomål på sina levnadsförhållanden. Madrasserna de ligger på är fulla med löss, medicinerna har passerat bäst-före-datum, för att få färskvatten tvingas de ibland koka snö, senast de kunde duscha var 25 december, ruttna grönsaker och mögligt bröd, taken läcker in regnvatten, första-hjälpen utrustning är upp till 50 år gamla med mera. Vinterutrustning som varma underkläder och kängor får de bekosta själva eller förlita sig på insamlade hjälpsändningar från frivilliga. Hjälpsändningar som dessutom till stor del sägs försvinna ut från anläggningen, oklart vart.  

Den militära åklagaren har lovat att ”titta på saken” och att de ”skyldiga kommer att straffas”. Det är ungefär så det brukar låta här. Det är inte alltid det händer något därefter, för att uttrycka det lite snällt. Det är dock väl känt sedan tidigare att den ukrainska armén varit i dåligt skick och att utrustningen varit undermålig. De frivilligas bidrag till fronten har sedan striderna bröt ut våren 2014 varit kanske helt avgörande för soldaternas stridsduglighet. Nu, snart två år senare, har pengar strömmat till från utländska donatorer och en stor del av den ukrainska budgeten går till försvaret. Det är uppenbarligen inget som kommit soldaterna i Mykolaiv till del. Frågan är hur tillståndet är för övriga arméenheter? Om de befinner sig lika djupt nere i dyn som 53:e infanteribrigaden, och som den ukrainska ekonomin?

Ukrainas regering på väg att rasa ihop?

Den ukrainska regeringen har nyligen drabbats av ett svidande avhopp och nya rapporter om avhopp från vice-ministrar och upprörda kommentarer trillar nu in på löpande band från nyhetsbyråerna. Såvitt jag kan se har detta dock inte nått de svenska tidningsdrakarna (eller också inser de inte allvaret i det som skett) så jag tänker att det kan vara på sin plats med lite uppdatering.

I onsdags avgick ekonomiministern Aivaras Abromavicius eftersom han inte ville bli en marionett för korrupta intressen och med anklagelserna särskilt riktade mot en av presidenten Porosjenkos närmaste allierade, Igor Kononenko som enligt Abromavicius ska ha försökt sätta press på hans ministerium för att få inflytande över chefstillsättningar på departementet samt i statliga företag. Den före detta ekonomiministerns avgångsbrev är publicerat i Kyiv Post och det börjar enligt nedan:

“It has become clear that any kind of systemic reform is decisively blocked. It is more than the mere lack of support or political will.
These are concrete actions aiming to paralyse our reform efforts, ranging from a sudden removal of my security detail to the pressure to appoint questionable individuals to my team or to key positions in state-owned enterprises.
I can only interpret these actions as a persistent attempt to exert control over the flow of money generated by the state-owned enterprises, especially NAK Naftogaz and the defense industry.
I refuse to be part of this system.

Neither me nor my team are prepared to serve as a cover-up for the schemes, old or new, that have been set up in the private interest of particular political or business players.”
Längre ned i brevet kommer anklagelserna mot Kononenko:
“Neither me nor my team have any desire to serve as a cover-up for the covert corruption, or become puppets for those who, very much like the “old” government, are trying to exercise control over the flow of public funds.
I am not willing to travel to Davos and talk about our successes to international investors and partners, all the while knowing that certain individuals are scheming to pursue their own interests behind my back.
These people have names. Particularly, I would like to name one today. The name is Igor Kononenko.
Despite representing the political party that had nominated me for my post, lately he has been bent on obstructing our efforts.”
Och ytterligare en bit längre ned framgår antydningen att presidenten ska ha varit inblandad:

Through a crony of his in the Parliament, Mr. Kononenko attempted to influence key appointments in the state-owned Derzhzovnishinform, in metal powder factories, and the National Accreditation Agency.
This entire rampage culminated in Mr. Kononenko’s desire to have his personal deputy minister of economy – one responsible for Naftogaz and other state-owned companies.
His candidate simply showed up with a complete set of documentation, and told me: “I want to be your deputy. I’m part of Kononenko’s team, and my appointment was approved upstairs.”
Following this conversation, I received a call from the President’s Administration, whereby I was emphatically suggested to hire this individual, as well as another one, who would take the position of my deputy in charge of defense industry.”

Premiärminister Jatsenjuk slår ifrån sig kritiken från Abromavicius som ett försök att smutskasta regeringen med syfte att dölja ekonomiministerns egna brister I reformarbetet. Talmannen för parlamentet, Groisman, inser dock allvaret i situationen och har tagit upp frågan om ombildning av regeringen.

En av parlamentsledamöterna för premiärministerns parti Folkfronten, Leonid Yemets, kallar avhoppet för en “katastrof” i ett uttalande till Reuters och förklara varför; "Think about it: how can we now talk with our partners in the West, with our donors, after the minister comes out and says that the deputy head of the president's faction is corrupt. Who will want to speak with us after this?”, säger han till Reuters.  

IMF-pengar ligger nu i riskzonen enligt många bedömare här i Ukraina och den folkomröstning som ska hållas i Nederländerna i början av april om Ukrainas anslutningsavtal till EU lär ha fått bränsle till nej-sidan. Varför ska EU-ländernas befolkningar betala skatter som sedan går till ukrainsk korruption och oligarker?

Litauen har varit en av de stora supportrarna av den regering som tog över efter Euromajdan och litauern Abromavicius fick ukrainskt medborgarskap efter ett särskilt beslut från president Porosjenko själv för att kunna tillträda som minister i regeringen. Hans uppseendeväckande avgång är således också en enorm prestigeförlust för Ukraina .Enligt färska uppgifter har också nio Ukraina-ambassadörer, med franska Isabelle Dumont i spetsen, i ett offentlig uttalande framhållit sitt stöd till Abromavicius vilket visar att de troligen haft löpande information om missförhållandena.
 

Den politiska skadan är svår att överblicka i nuläget men vad händer om EU och några av presidentkandidaterna i USA börjar reagera över det ukrainska agerandet och tröttnar på att stötta Ukraina? Om de börjar känna att de har gått på världens blåsning och att den ukrainska korruptionen bara fortgår som under Janukovytj och att maktskiftet efter Euromajdan verkligen är att betrakta som en kupp som skulle bringa nya makthavare till köttgrytorna?

Poroshokin fortsätter att styra Ukraina – det selektiva rättssystemet 2.0

Euromajdan-protesterna under vintern 2013/14 handlade huvudsakligen om två saker. I första hand om viljan att skriva handelsavtal med EU istället för med den ryska skapelsen Eurasiatiska ekonomiska unionen, som dåvarande presidenten Janukovytj hade planer på att närma sig. I andra hand, men kanske minst lika starkt, vände sig en stor allmänhet emot det maktsystem som präglat den ukrainska politiken och vardagen ända sedan självständigheten 1991 och som innefattat ekonomisk korruption, vänskapskorruption, maktfullkomlighet, rofferi och ett rättssystem som varit i händerna på makthavarna. Det har varit en självklarhet att använda rättssystemet selektivt och den nationella säkerhetstjänsten och domstolarna för egen politisk vinning oavsett vem eller vilka som suttit vid makten. Janujkovytj och hans entourage, med maktbas i Donbass, var kända sedan länge som alldeles särskilt inarbetade i detta system och det råder inget tvivel om att de utvecklade och förfinade systemet efter Janukovytjs tillträde som president 2010.


Den kände ukrainske skribenten Mykola Riabchuk skrev en krönika i januari 2011 med titeln ”Selective justice” (publicerad i UkrainianWeekly och Kyiv Post men finns också med i hans bok ”Gleichschaltung”) där han kommenterade de då aktuella arresteringarna av påstått korrupta politiker (mest känd förstås Julia Tymosjenko) under julhelgen 2010/11. Samtliga tillhörande den dåvarande oppositionen och de tidigare regeringarna under Jusjtjenkos presidentperiod efter Orange-revolutionen 2004. Vilket Riabchuk menade, och med stor sannolikhet hade helt rätt i, inte var någon tillfällighet utan ett uttryck för ”selektiv rättvisa”. Han beskrev då Janukovytj och hans parti Regionernas Parti enligt följande:

”The entire Party of Regions can be broadly perceived as a mafia-style organization with tight inner discipline and immeasurable shadow resources”

Troligen var detta faktum en lika starkt bidragande orsak till folkets missnöje som det uteblivna undertecknandet av EU-avtalet. Till viss del har också denna maktstruktur brutits och Regionernas Parti är inte längre gångbart som politiskt parti. Individerna bakom finns dock kvar på flera ställen vilket ibland föranleder upprörda politiska kommentarer i parlament och media. Dessutom, vilket är mer allvarligt, tyder alla tecken på att systemet med selektiv rättvisa tycks leva kvar och frodas under nuvarande presidenten Porosjenko och landets riksåklagare Viktor Shokin. Deras parrelation vid makten har till och med gett upphov till epitetet ”Poroshokin”, vilket jag skrivit om tidigare.

Vanan att göra upp med oppositionen med hjälp av rättssystemet påminner om forna tiders kungar som slaktade sina motståndare för att säkerställa sin egen maktposition. Riktigt lika brutalt går det förstås inte till idag men det är ett mönster som går igen att oppositionella politiker hamnar i trubbel med rättvisan medan sittande makthavare kommer undan. Professor Keith Darden, som citeras av ovan nämnde Riabchuk i ovan nämnda artikel, skrev redan vid slutet av 1990-talet en beskrivning av systemet som skulle vara fullt adekvat än idag. Han menade att sytemet bestod av tre huvudelement:

1) Widespread corruption that is tolerated and even encouraged by the authorities, 2) Tight surveillance that enables the authorities to collect compromising materials against everyone and keep each subject on the hook, 3) Selective punishment of any politically disloyal subject for seemingly non-political wrongdoings.

Kritiken mot ”Poroshokin” har dock handlat främst om att riksåklagaren Shokin inte lyckats driva ett enda rättsfall mot de forna makthavarna i Regionernas Parti sedan han tillträdde för snart ett år sedan. Här spekuleras det alltså i huruvida detta kan ha att göra med att de nuvarande makthavarna i allmänhet, och kanske presidenten i synnerhet, är så djupt insyltade i korruption och förskingringsaffärer att det vore riskabelt för dessa med rättegångar mot de tidigare makthavarna.

Som jag skrev i det blogginlägg jag refererade till tidigare här har ett stort antal parlamentsledamöter försökt få till stånd en missnöjesomröstning för att få riksåklagare Shokin avsatt. Vid en presskonferens den 14 januari underlät president Porosjenko att bemöta detta men lätt meddela att riksåklagaren skulle få färre befogenheter vad gäller korruptionsärenden. Möjligen tänker han sig att detta ska mildra kritiken. Beslutet att inte avsätta Shokin försvarade han med följande uttalande, översatt till engelska i Kyiv Post:

”Over the whole 25 years of independence, there has been no prosecutor general that society was happy with. I won´t go down the path of replacing the prosecutor general”

Porosjenko passade dock på att betona framgången med skapandet av en (förment) oberoende antikorruptionsbyrå. Just detta är emellertid en av de punkter där kritiken varit hård mot Porosjenko och framför allt mot Shokins sätt att motarbeta och desavouera denna institutions oberoendeställning. Presidenten antydde också sin intention att istället genomföra systemiska förändringar istället för personella. Beslut om att reformera åklagarsystemet, som togs av parlamentet redan i oktober 2014, har dock förhalats och gått i stå. Det som av president Porosjenko beskrivs som en framgång är istället en av huvudpunkterna för kritiken mot ”Poroshokin”.  Halya Coynash, vid Kharkiv Human Rights Protection Group, förklarar i en artikel i Atlantic Council varför försöken att reformera åklagarämbetet misslyckats. Hon framhåller Shokin som den store sabotören av reformer:

”Almost twenty years after Ukraine promised to reform its prosecutor's office as a condition to joining the Council of Europe, it still has a long way to go. The reforms that have been made were disturbingly cosmetic. Shokin sabotaged the latest round of reform, which resulted in the status quo being reinstated under the guise of a new competitive system”

Balasz Jarabik, vid Central European Policy Institute, nämner också i en färsk analys av läget i Ukraina den seglivade vanan att använda rättssystemet som politiskt instrument:

”The high profile arrests of Yanukovych-era figures on corruption, such as Olena Lukash, the former justice minister, and the failure to proceed with an investigation of allegations of corruption against current political allies, show that holding the rule of law in contempt remains standard practice. Decisions on anti-corruption cases, as well as the management of law enforcement, judicial and security agencies, remain dominated by politics, although not by a single clan, as was the case under Yanukovych”

Den selektiva rättvisan i Ukraina har länge varit utsatt för kritik från EU. Ett av kraven på förre presidenten Janukovytj vid förhandlingarna om associationsavtalet med EU var bland annat ett frisläppande av Julia Tymosjenko. 

Rättssystemet var också en av de punkter där vår egen utrikesminister Margot Wallström, tillsammans med litauiska kollegan Linas Linkevicius, uttalade skarpast kritik mot Ukraina i den artikel som publicerades i samband med hennes besök där i mitten av november 2015. I artikeln betonades att rättssystemet måste befrias från politisk inblandning och korruption.

President Porosjenko tycks dock vara tämligen oberörd av dessa krav och det ser ut som om riksåklagare Shokin även fortsatt kommer att vara en ”propp” i rättssystemet. Därmed kanske även för den fortsatta ukrainska EU-integrationen?




Det ukrainska anti-korruptionsarbetet: Stora ord men lite verkstad

”Ge 9000 korrupta domare sparken”


Ja, ungefär så sa Ukrainas premiärminister Jatsenjuk till pressen och den tyska premiärministern Angela Merkel vid ett möte i Tyskland för ungefär en månad sedan. Det har blivit en stor ”snackis” i den ukrainska pressen. Merkel uttalade i samma  veva sin beundran för denna beslutsamhet men betonade också, möjligen lite förläget, svårigheterna.

Jatsenjuk talade nämligen här om landets samtliga domare. Berättigade frågor är förstås hur alla dessa domare ska kunna ersättas med kompetent folk? Hur Jatsenjuk kan veta att samtliga domare i landet verkligen är korrupta, samt hur han kan vara säker på att ersättarna inte är det eller lockas att bli det? Dessutom har Jatsenjuk ofta, när han blivit pressad om det ineffektiva anti-korruptionsarbetet, betonat att det juridiska systemet inte står under hans kontroll. Utspel av den här typen betraktas alltså här som tomma ord och spel för galleriet inför hemmapubliken och inför de allierade i EU och USA, som börjat bli otåliga när reformer eller resultat av reformer uteblivit.

 Lika lite imponerar Jatsenjuks uttalande rörande schweiziska mutanklagelser mot hans nära allierade och partikamrat, Mykola Martynenko. Till Politico säger han, återigen, att regeringen inte har någon makt över åklagarämbetet men hävdar också i samma andetag att Martynenko inte kan vara skyldig ”eftersom han förnekar” !? Ett uttalande som väckt stor uppmärksamhet och löje här i Ukraina.Vilket möjligen också bidragit till Jatsenjuks och Folkfrontens störtdykning i popularitetsmätningarna.

Det är troligen också ett uttryck för den ”selektiva rättvisa” som jag skrev om för en dryg vecka sedan. Största boven i det sammanhanget är kanske ändå president Porosjenko. Den oheliga allians han anses ha med Riksåklagaren Viktor Shokin är så väl känd att det blivit ett vida spritt skämt att använda epitetet Poroshokini beskrivningar av deras samarbete för att röja undan politiska motståndare och hålla rättvisans långa arm på avstånd från presidenten och hans entourage.

Shokin inledde på typiskt maner sin bana som Riksåklagare (på engelska General Attorney, närmast att likna vid vår Riksåklagare) med att skyffla om bland personalen på myndigheten och med att arrestera en av tidigare presidenten Janukovytjs gamla allierade, Oleksandr Yefremov, vilket blev en populär åtgärd bland allmänheten och fick medialt genomslag naturligtvis. För att vid senare tillfälle släppa honom fri och skjuta hela saken på framtiden. Det är ett mönster som förefaller ha gått igen sedan dess.

”We don´t have justice here but just a show, and as long as our prosecutor general is a puppet, the show will go on”, säger exempelvis Daria Kaleniuk vid Anti-Corruption Action Center till Kyiv Post nyligen.

Offentlig ”show” var det sannerligen när parlamentsledamoten Ihor Mosiychuk (Lyashkos Radikala Parti) anhölls i själva parlamentsbyggnaden. Att denne Mosiychuk kan vara en ful fisk är säkerligen ingen omöjlighet men förfarandet, när själve Riksåklagaren Shokin stormar in i parlamentsbyggnaden och visar filmbevis, för tankarna mer till sovjetsystemets skådeprocesser. Det bör här nämnas att Åklagarmyndighetens chef, i Ukraina har ganska vittgående befogenheter och är den ende som kan häva immunitet för parlamentsledamöter. Det är presidenten som tillsätter och har makt att avsätta denne Riksåklagare vilket också  är viktigt att veta i sammanhanget. Epitetet Poroshokin har alltså viss verklighetsgrund och är inte bara en elak ordvits.

Nyligen anhölls också, under stort buller och bång, Hennadiy Korban, partiledare för UKROP och en av oligarken Ihor Kolomoiskys närmast förtrogna. I en razzia genomförd av 500 man från säkerhetstjänsten SBU genomsöktes ett flertal av UKROP:s kontor. Kritiker menar att detta är ett sätt att använda rättsväsendet för att undanröja motståndare medan president Porosjenko hävdaratt detta bara är början:

"[…]no one will enjoy immunity... neither the representatives of the new dispensation nor the representatives of the old regime"

Stora ord av en man som pressas av inhemsk såväl som internationella kritik för att ingen enda av Janukovytjs gamla klan ännu har ställts inför rätta. Vilket är signifikativt för anti-korruptionsarbetet i Ukraina. När kritiken börjar bli alltför brännande kommer eldiga uttalanden som ger braskande rubriker. Den tilltagande kritiken (bland annat en demonstration utanför Porosjenkos lyxvilla) mot Riksåklagaren Shokin och misstankarna om ”Poroshokins” användning av rättssystemet för politiska syften bemötte Porosjenko i ett tv-uttalandeden 15 november där han deklarerade sitt ”missnöje” med Åklagarmyndigheten (eng/General Attorneys Office).  

Att Porosjenko skulle gå så långt som till att avsätta Shokin är det dock inte många som tror.

 “It is a pattern of behavior. Poroshenko wants to retain control over prosecution”, menar Vitaliy Shabunin vid Anti-Corruption Action Center till Kyiv Post.

Å andra sidan kan Shokin bli en alltför tung sten för Porosjenko att ha om halsen. Porosjenkos popularitet har inte varit på topp under senare tid. Hans redan stora förmögenhet lär i år haft en 20-procentig tillväxt och han har inte sålt av några tillgångar vilket var ett storartat löfte han avgav under presidentsvalskampanjen förra våren. Allmänhetens förtroende för politiker i Ukraina är inte särskilt högt och det kan snabbt gå utför om folk börjar tappa tålamodet, vilket tidigare makthavare har blivit smärtsamt påminda om.

Det är alltså mycket som står på spel för presidenten och för regeringen. Därtill kommer det internationella anseendet och dessutom pengar, vilket Ukraina är i desperat behov av. EU-stöd och finansiellt stöd från USA är åtminstone till viss del villkorat och tålamodet visar tecken på att rinna ut med den ukrainske presidentens saktmod att uppfylla dem. Bland annat från den amerikanske ambassadören Geoffrey Pyatt som i ett tal i Odessa nyligen betonade att ett misslyckande att ta itu med korruptionen ”hotar allt som denna regering gör”. Ett annat exempel är Europarådets kritik mot den inkompletta och inkompetenta utredningen av Odessa-massakern och skotten vid Euromajdan vilket enligt rådet kan påverka Ukrainas förhandlingar om EU-medlemskap.

Det är alltså inte förvånande att Porosjenko sprattlar till och nu slår på stora trumman för anti-korruptionsarbetet. Eller plötsligt kräver omedelbara resultat av utredningen om Majdan-skotten.

Stora ord har dock hörts förr och frågan är om de längre är särskilt effektfulla?