Make [totalförsvarsbudgeten] Great Again

We live in times of existential crisis, within and beyond the European Union. Our Union is under threat. Our European project, which has brought unprecedented peace, prosperity and democracy, is being questioned.

The EU Global Strategy

22 av EU:s 28 medlemstater är NATO-medlemmar och samarbetet mellan NATO och EU är under utveckling. Vid Europeiska rådet i juni diskuterades relationerna och under NATO:s toppmöte månaden efter undertecknades en deklaration om att utöka samarbetet inom flera områden. Det faktum att båda organisationerna ibland agerar i samma insatsområden, till exempel i Medelhavet, understryker samverkansbehovet liksom bland annat hybridhot.

Med tanke på hur NATO:s vikt framhålls i EU:s globala strategi, liksom betydelsen av relationerna mellan EU och NATO, torde det vara ett gemensamt bekymmer för samtliga EU-länder – oavsett om de är medlemmar i NATO eller ej – om försvarsalliansen försvagas. På samma sätt kan tillträdande president Trump användas som ett argument mot såväl NATO-medlemskap som Hultqvistdoktrinen, där bilaterala band är livlina. Det var dock inte riktigt utrikesministerns reaktion efter det amerikanska valet, när hon med viss förtjusning kommenterade NATO-anhängare med att de nog biter på naglarna just nu.

Jag tror det vore bra om politiken kunde samla sig i ett läge som alla beskriver som allvarligt på många fronter och inte ta tillfället i akt att trycka den egna kniven i motståndarsidan, även om läget som sagt lätt kan användas för att framhålla den egna käpphästen.

Militär alliansfrihet är ingen strategi. Att förfäkta NATO-medlemskap när man vet att så inte blir fallet (och inte heller är beredd att fälla regeringen på saken), är inte heller en strategi.

Att i en tid av snabba och starka förändringar enbart ägna sig åt att trycka hårdare på samma argument man hade igår, är inte riktigt trovärdigt. Det gäller även utanför politiken, där det ibland framstår som om regeringen enbart är paralyserad i sitt hörn av motstånd mot ökat försvarssamarbete (så länge som det inte sker bilateralt eller i den nordiska kretsen). Men om man studerar de kommenterade dagordningarna till EU-nämnden inför de senaste dagarnas rådsmöte, är i alla fall Sverige med på vagnen, på svenskt vis:

Regeringen stöder ambitionen att stärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och särskilt EU:s förmågor inom civil och militär krishantering. Förmågan att kunna bidra till långsiktiga stabiliserande åtgärder i kriser och konflikter i utlandet är högt prioriterad.

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga (…).

Inför rådet har, såvitt jag vet och i väntan på protokollet från EU-nämnden, inte oppositionen rest några andra krav eller framfört någon alternativ linje.

Allt är för sent, för sakta och för lite just nu, men utkomsten av mötet måste nog ses som ett fall framåt, i synnerhet om man betänker alternativet. Idag kom man dessutom överens om att öka de militära forskningsresurserna för första gången sedan 2010.

Regeringens motstånd mot svenskt NATO-medlemskap kommer inte förändras – det är bara att konstatera. Det innebär självklart inte att man ska sluta påverka i den riktningen, om man tycker det är en bra idé. Men det kan inte vara det enda som förfäktas. Inför att hela fält av osäkerheter breder ut sig framåt, och underlåtenhetssynder blir smärtsamt synliga bakåt, måste man fokusera och ringa in vad som är möjligt. Den senaste tidens händelser visar att den enskilt viktigaste åtgärd som kan vidtas nu är att öka resurserna till Försvarsmakten och att tillskapa resurser för totalförsvarsplanering och övning. Det är nämligen en investering alldeles oavsett hur det går med NATO, EU-samarbetet och Trump i vita huset.

Men när det gäller ekonomin har vi uppenbarligen en låsning – en låsning som säkerligen kommer utgöra en Trumpen presidents bästa exempel på den värsta snålskjutsåkaren – ett litet rikt vänsterland i norr dessutom! I det ovan citerade dokumentet till EU-nämnden blir det lite tragikomiskt (mina kursiveringar):

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga inom ramen för befintliga budgetmedel (…) Det är fortsatt viktigt att inom befintliga medel stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla och bidra till EU:s förmåga att genomföra civila och militära GSFP-insatser.

Min bedömning är att försvarsministerns största oro nu, när det gäller fortlevnaden hos Hultqvistdoktrinen, är ett fortsatt stopp på finansdepartementet, kanske också i i kombination med ett amerikanskt tillbakadragande i redan beslutad och aviserad militär övningsverksamhet. Det sistnämnda vore mycket allvarligt, på många sätt, men är (förhoppningsvis) en mer trögrörlig historia som i närtid mer styrt av budgetplanering och processer i Pentagon än ett föremål för snabba manifestationer av ny amerikansk linje. Men man vet aldrig och det gör inte försvarsministern heller.

Om dessa två intressen – mer pengar och fullföljt amerikanskt deltagande – borde alla kunna vara överens och samverka gemensamt för att uppnå. Resurserna är faktiskt den enklaste biten och torde även vara möjligt att hålla undan från prestigekamper. Men ska partier och aktörer som tycker att regeringens NATO-motstånd bör straffas genom att inte medverka till räddning?  Jag tycker inte det. Inte om man ser till nationens intresse.

 

 

Utredning klar och levererad

Den 28 september lämnade 2015 års personalförsörjningsutredning rapporten En robust personalförsörjning av det militära försvaret (SOU 2016:63) till försvarsminister Peter Hultqvist. Det har varit en intressant och oerhört givande resa tillsammans med ett fenomenalt sekretariat – under ledning av huvudsekreterare Carl van Duin och med juristen Lisa Ahlström i spetsen för det juridiska arbetet – samt en lika konstruktiv som kunnig expertgrupp. Resultatet är ett lagarbete. ph-och-annika-690

För förslagen rekommenderas läsning av rapportens sammanfattning (se länk ovan) samt Folk och Försvars seminarium om utredningens förslag, där bland andra försvarsministern och två av utredningens experter (Klas Eksell, Försvarsmaktens personaldirektör och Christina Malm, GD Totalförsvarets rekryteringsmyndighet) deltar.

Utredningens föreslagna tidsplan är ”sportig”, som en av utredningens sakkunniga konstaterade när vi ritade upp tidslinjalen, men omvärldsutvecklingen och krigsförbandens behov kräver det. Om ingen åtgärd vidtas redovisar utredningen i detalj hur konsekvenserna ser ut – och det är inte i en odefinierbar framtid effekterna slår igenom utan i högsta grad i närtid, till exempel vad avser rekryteringsbas för officerare och personalreserv. Utredningen framhåller också behovet av att hålla i och utveckla arbetet med attraktionskraft och motivation för att få individer att söka sig till och vilja anställas i myndigheten. Det vore direkt skadligt att enbart växla på pliktinstrumentet i mönstring och utbildning, utan att samtidigt stödja frivilligheten med bland annat incitament i form av studieekonomiska lättnader.

Personalförsörjningen är i högsta grad gränssättande för hur Försvarsmakten kan upprätthålla planerad operativ effekt och hur man kan tillväxa framåt, om politiken så beslutar.

För min egen del återinträder jag nu i det egna företagandet och utöver ett antal presentationer av utredningen har jag intressanta uppgifter – föreläsningar och modereringar – framför mig inom ett område som kräver gigantiska insatser av många aktörer framöver: Totalförsvaret. Jag återupptar också försvarsbloggandet och känner mig lika fri som inspirerad att lyfta fram och analysera såväl positiva som negativa beslut och ageranden hos inblandade parter, alldeles oavsett partifärg eller myndighetstillhörighet.

Med andra ord, välkomna åter!

 

 

 

Stratcom – om ett möte som aldrig kommer äga rum

Möte på Stratcom i Riga. Den nye svenske chefen presenterar fyra punkter för mötet:

1. Jämförande analys av rysk respektive ukrainsk struktur för informationsstyrning och historierevision. Hur kan erfarenheter från kontraåtgärder mot rysk propaganda (typ stopfake) användas mot ukrainsk propaganda? Genomgång av ukrainska åtgärder för att styra informationsutflödet sedan Euromajdan och vilka implikationer detta rimligen bör ge för ukrainska källors trovärdighet och för Stratcom i bedömningen av denna information.

2. Amerikansk hybridkrigföring och amerikanska desinformationskampanjer förda mot Syd- och Centralamerikanska länder. Senast exemplifierat i Brasilien. Hur har det sett ut historiskt och hur ser det ut idag? Genomgång av hemligstämplat material. Förslag till motåtgärder för att förhindra framtida antidemokratiska och för världsdelen destabiliserande kupper.

3. Amerikansk desinformation inför aktionerna i Irak och Libyen. Konsekvensanalys av kriget mot Irak och den amerikanska desinformationskampanjens inverkan på stödet för krigsinsatser hos folkvalda parlament, främst det amerikanska och brittiska. Förslag till strategi för att avslöja eventuella framtida kampanjer i arabvärlden/Mellanöstern och därmed undvika kostsamma krigsinsatser, såväl ekonomiskt som mänskligt sett.

4. Israeliska militärlagarnas inverkan på möjligheten för visselblåsare inom israelisk krigsmakt att nå ut. Betydelsen av att information om krigsförbrytelser i de ockuperade palestinska territorierna når omvärlden för en korrekt bedömning av åtgärder för att åstadkomma stabilisering av läget i Mellanöstern.


... Nej, det här mötet har förstås aldrig ägt rum och lär knappast göra det heller. Däremot är det inte alls otroligt att Stratcom inom överskådlig framtid kan få en svensk chef. Åtminstone om försvarsminister Hultqvist får som han vill. Enligt Hultqvist är syftet att "stärka och utveckla" förmågan att identifiera och möta den ryska propagandan. Fundera en stund vad detta skulle innebära. Den svenska totalförmågan att identifiera propaganda och desinformation lär knappast bli bättre om vi vänjer oss att bara titta åt ett håll.





PS) Läs gärna också om upproret i Kazakstan som Per Leander och Aleksej Sachnin skrivit en upplysande artikel om i Aftonbladet. Handen på hjärtat; vad visste du om detta? Liberala medier, USA och EU står för en kompakt men talande tystnad. En tystnad som stavas o-l-j-a.

Dessutom Torsten Kälvemarks träffsäkra beskrivningar av Stratcoms brist på excellens och vad i hela världen Sverige skulle vinna på att gå med.