Egocentriskt så det räcker


Människor definierar sig på olika sätt. Man väljer bland bakgrund, nationstillhörighet, familj, umgänge, klass, yrke, framgång, bildning, intressen, bostad, politik, sexualitet, religion och mycket annat. Man väljer inte precis, var man föds men det spelar ändå roll. Det är skillnad på skit och pannkaka. Var och av vem du råkar födas, är avgörande för livsförutsättningarna. För att hålla sig här hemma i Sverige och i tätorter, är det en sak för dem som vuxit upp i Kista, Tensta, Fittja, Ronna, Bergsjön, Biskopsgården eller Rosengård och en helt annan för dem som kommer från Djursholm, Långedrag, Lidingö eller Östermalm. Så är det bara.

Är man uppvuxen på Östermalm i Stockholm, ligger det nära till hands att bli lite snobbig. Jag bodde där som liten och fram till 40-årsåldern. Hoppas jag lagt bort de värsta laterna sedan dess. Det var inte nödvändigt att vara överklass, vad överklass nu betyder, för att bo på Östermalm men det hjälpte. För dem som var det. Klasstillhörigheten har en stark inverkan på, var man föds och vart man flyttar. Bodde man på Öfvre Östermalm, typ norr om Linnégatan, så var risken överhängande att man antingen var eller ansågs vara överklass. Gick man i Östra Real, som jag gjorde i gymnasiet, ökade risken ytterligare, oförtjänt eller inte. Hade man gått i Carlssons eller Broms privatskola som liten, vilket jag inte gjorde, var det helt kört. Hur det är nu för tiden, vet jag inte riktigt men jag kan tänka mig att det inte är så stor skillnad mot förr.

Även om man inte hade ett adligt namn och inte hörde till en familj med mycket pengar, smittade stadsdelen Östermalm av sig på något vis, på språket, på klädsel, på manér och på yrkesval. Min familj hörde inte till de fina familjerna. Vi hade det bra ändå och bodde, tack vara Morfar, i en fin lägenhet, våning som man kallade det på Östermalm. I småskolan gick jag i Hedvig Eleonora folkskola. Det var verkligen ingen överklasskola. Det var en tydlig kontrast, som nog bidrog med en liten aning distans till de värsta olaterna. I Hedvig var det tuffa tag. Elever som gick i hjälpklass mobbades, fullgubbarna eller tokstollarna på gatorna runt skolan samlade en svans skanderande ungar efter sig. Klasskamrater som bodde "nedåt", mellan Storgatan och Riddargatan, bodde inte lika fint och hörde inte till överklassen. Där var standarden inte lika tjusig. Där var det inte ovanligt att det saknades värme och varmvatten i lägenheterna. De flesta hade wc men jag är faktiskt inte säker på att alla hade det.

Det där uppnästa, snobbiga östermalmssättet smittade på något vis, oavsett bakgrund, pengar och klass. De flesta, som vuxit upp på Östermalm, har några sådana tendenser. Ränderna går inte ur så lätt. Det gäller att se upp med det. Det är riskfritt att påstå att bland människor uppvuxna på Östermalm eller i Danderyd finns en större andel höginkomsttagare och en större andel politiskt borgerliga än bland folk från andra håll.

Så, handen på hjärtat, hur definierar jag mig själv för att avsluta denna egotripp? Pappa, ja, rätt så mycket. Morfar, jodå lite grann. Jurist, tjaa men panschis också. Stockholmare, ja lite kanske fortfarande. Östermalmsbo, knappast. Svensk, visst. Miljömupp, nja men lite. Det närmar sig. Det får nog bli: Pappa, pensionerad jurist och stockholmare på landet.

The grim reaper


Det enda vi med säkerhet vet om vårt kommande liv är att det kommer att avslutas med döden. Den aforismen hör man då och då och det finns ingen anledning att säga emot. Det eviga livet, vilket rimligen är en metafor för ära och berömmelse och vilket naturligtvis inte är evigt, är några få förunnat. Det eviga liv, som religiösa hyllar, avstår jag från att kommentera närmare just nu. Var och en blir salig på sin tro, sägs det. Jag googlade och fann att det var Fredrik den Store som sade det, fast han egentligen sade "I mitt rike får var och en bli salig på sin fason”, kanske på tyska men antagligen på franska som talades vid hoven på den tiden. Hmm, det var en parentes. Var var jag nu? Jo, döden, detta ljusa, glättiga (sarkasm avsedd här, trots att sarkasmer, som man måste påpeka att de är just det, är överskattade) diskussionsämne, som det är tabu för de flesta och för det mesta att beröra.



För egen del, jag fyller 72 i år, är det lätt att räkna på fingrarna, ungefär hur lång tid det sannolikt kan vara kvar, innan liemannen kommer. Risken finns att det blir kortare än det sannolika. Hur som helst, hoppas man förstås på hyfsad livskvalité under de återstående åren. Om jag ska tala om döden, blir det inte med någon religiös vinkling. Det ligger inte för mig. Efter lite funderande kom jag fram till att ett naturligt sätt för mig att tala om döden, är att helt enkelt nämna några i min närhet, som dött och vars död betytt något särskilt. Det blir lite privat och för den, som anar vartåt det här lutar, går det bra att sluta läsa här.

De dödsfall jag kommer att tänka på är i tur och ordning: Pappa, Morfar, Farmor, Mamma och några vänner.

Pappa Curt kan jag hoppa över egentligen i det här sammanhanget, för jag har inget minne alls av honom. Men hans för tidiga död har nog ändå präglat mig och mitt liv mer än någon annan enskild händelse. Han var den sanna konstnärssjälen och en mycket sammansatt personlighet och det blev stormigt runt honom. Och efter honom. Ingen kunde sedan fylla hans plats i familjen. Om honom skulle jag kunna utgjuta mig mycket men jag hoppar över det här.

Morfar Emil betydde mycket för mig som liten. Han var mäktig och bestämd. Man hade respekt men behövde inte vara rädd. Vi gillade varandra, Morfar och jag. Vi åkte häst och bil tillsammans. I unga år bodde jag mycket på gården hos honom och Mormor. Ganska ljusa minnen. Morfar hjälpte vår lilla familj ekonomiskt. Han blev senil på gamla dagar och jag minns inte hans död som tragisk. Efter begravningen i den vackra kyrkan i Länna, var det kalas i stora huset. Jag minns att stämningen var god och uppåt, nästan burlesk och att jag var förvånad över det men samtidigt lite lättad.


Morfar Emils föräldrar, Roslags-Bro kyrkogård


Farmor Aimée hade jag mycket kontakt med som liten och ung. Kontakten var god men kändes ibland som om den kunde vara hjärtligare. Hon försökte och lyckades hyfsat men man kände något tomrum eller något annat därinne. Hennes levnadsöde hade lagt lite sordin på känslolivet. Hon förlorade sin man och alla sina barn under en kort period av sitt liv och kom aldrig riktigt över det. Hon blev gammal och dog på sjukhus efter en operation. Hon tog ett fint farväl av mig på sjukhuset. Höll min hand och sade några söta ord, meningslösa som ord betraktade men meningsfulla för oss, för mig, särskilt lite senare på kvällen, när jag fick dödsbudet och till slut begrep att de varit just ett farväl de där orden tidigare på kvällen. Jag besökte sjukhuset på nytt nästa morgon och gick till rummet, där Farmor legat. Det var tomt och nybäddat, urvädrat. Jag letade efter personal och hittade till slut någon att fråga.
Var är Farmor?
Hon är inte kvar.
Jag ser det. Var är hon?
Nej, hon är flyttad nu.
Men var är hon? Hur ska det gå till nu?
Jag visste absolut ingenting.
Hon är i kylrummet längst ner. Du får kontakta en begravningsentreprenör nu.
Jag minns att jag blev stående en stund utan att riktigt veta, vartåt jag skulle ta nästa steg. Då kom samma sköterska tillbaka med en plastkasse, som hon räckte till mig och sade, här är hennes saker. En kylig morgon. Jag var ledsen.

Mamma Aili, dog också på sjukhus. Jag bodde på annat håll då. Vid sista besöket hade hon varit i mycket dåligt skick och inte vid medvetande. Från sjukhusets sida lovade man ringa, när läget blev kritiskt. Det blev inte så utan någon ringde, när hon just dött. Det sades att hon inte vaknat upp igen. När jag kom dit efter en timme och såg henne ligga död i sängen, hade hon förändrats så mycket att jag knappt kände igen henne. Jag kände på henne och hon var sval. Jag förundrades över den späda och främmande gestalten framför mig. Trots det ganska dåliga förhållande vi hade haft Mamma och jag, minns jag att jag tänkte, här ligger bakgrunden till hela mitt liv. Den stora sorgen infann sig inte. Aili hade haft det tungt emellanåt.

Som de flesta andra i min ålder, har jag förlorat några vänner på vägen. Någon vän i en bilolycka, någon kompis till cancern redan i ung ålder, traumatiskt och hemskt. En arbetskamrat och vän till cancern senare i livet och en nära vän för några år sedan. Mycket sorgligt med allihop och alla mycket saknade, inte minst den där sistnämnde, som jag fortfarande kommer att tänka på titt som tätt. Jag saknar fortfarande våra täta samtal, skämtsamma men också allvarsamma. Fina minnen.

Tja, så där någonting. Har jag besvärjt dödsandarna nu? Vet inte just. Varför jag alls ägnat mig åt döden denna vårvintermorgon, kan jag inte förklara. Det bara blev så. Men nu är det bara att skaka av sig och gaska upp sig.

Upp och ner, mest upp


Tiden går. Förhållanden utvecklas. En del håller, andra inte. I vårt eget fall har det hållit länge nu. Frun och jag har varit gifta i mer än ett kvartssekel. Vi är fortfarande goda vänner och, även om åren gått, finns det kärlek och värme kvar i vår relation. Det är rätt häftigt. Det verkar dessutom någorlunda ömsesidigt.

Visserligen är vi båda aggressionshämmade men det vore fel att påstå att det inte förekommer lite smolk i glädjebägaren då och då. Här är några lösryckta klipp från vår vardag.

Frun: Du sitter inne för mycket. Ut och rör på Dig.
Jag: Bussigt om du frågar mig, innan du bestämmer vad vi ska göra.
Frun: Du torkar inte ordentligt rent i köket.
Jag: Låt bli och bära omkring tandkrämstuben. Lämna den i badrummet.
Frun: Det står alldeles för många tavlor överallt.
Jag: Det är alldeles för kallt i sovrummet.
Frun: Vad har du gjort hela dagen, så du inte ens hunnit fixa middag?
Jag: Har du inte facebookat färdigt snart?
Frun: Det är mest jag, som tar hand om soporna i det här huset.
Jag: Fan, vad mycket skit det ligger här.
Frun: Jag älskar dig.
Jag: Jag älskar dig också.

Häpp!

Hoppas att jag lyckats förmedla en skämtsam ton i detta men försiktigtvis har jag inte förankrat det i förväg hos frun.

Barnbarn


Såg just en filmsekvens från dotterns mobilkamera, där dotterdottern, 12, ägnade sig åt akrobatik på gymnastikmattan, rondat, flickflack och bakåtsalto. Fantastisk uppvisning! Barnbarnen blir stora fort. Ett av dem spelar fotboll och tränar regelbundet, ett annat spelar handboll. Duktiga bägge två, 10 och 15 år. Och så är det övningskörning med 17-åringen, som har ett instagramkonto med många tusen besökare och som gör snabba framsteg även bakom ratten. Lillasyster får börja övningsköra om några månader. Mina barnbarn! Hela gänget kusiner är de bästa vänner. Ovärderligt! De äldre är omtänksamma, de yngre beundrande. Alla fyra är dessutom otroligt duktiga i skolan, mycket duktigare än vad jag var.

Några har gjort något rätt här. Mallig och stolt kan man känna sig bara genom att faktiskt vara morfar åt dem. Vore jag en klokare morfar, skulle jag ägna mer tid åt dessa härliga barnbarn. Fast barnbarnen själva tycker nog att det är lagom som det är.

Jag hade tänkt lägga in foton här av dem för att riktigt visa, hur fina de är allihop. Men med tanke på vad som kan förekomma på nätet, är jag försiktig både med foton och personliga detaljer.

Ångest


Jag började redan igår med en deppig inledning på veckan. Här kommer mer, värre och privatare åt samma håll.

Åkte in till byn med bilen mitt på dagen. Tolvslaget hördes just i radion, ödesdigert, olycksbådande, tyckte jag. De tunga klockslagen påminde om livets gång på något vis och vid det tionde slaget stängde jag av radion. Man kan ju inte snöa in hur mycket som helst på elände och livets slutskede. Men jag kan inte förneka att tankarna numera berör just det mer och annorlunda än förr.

Nu för tiden blir jag ganska andfådd, när jag går upp för backar. På släta marken är det inga problem men uppför är det tungt. En tydlig påminnelse om, vart det barkar hän. Hjärtat har fått betala för forna tiders stress och rökning. Kroniskt förmaksflimmer. Mediciner hjälper upp överlevnadschanserna tills vidare.

För en tid sedan blev jag tvungen att stanna på motorvägen och be hustrun köra, sedan jag plötsligt känt en sots yrsel. Fick aldrig reda på orsaken, försökte inte heller. I min ålder är man tillräckligt nära vårdapparaten ändå. Man kan inte hålla på och söka för varenda liten oro.

Nyligen var vi på middag och träffade ett par par, som var t.o.m. yngre än hustrun. Och därmed bortåt 15 år yngre än jag. Trevligt och gott. Framåt kvällen fick jag dessutom en sorts komplimang av den ungdomliga värdinnan om att jag var rätt OK ändå, alltså trots min höga ålder. Välmenat, är jag säker på men ohyfsat nog tackade jag inte.

Plötsligt har ett ljumskbråck uppträtt. Det är visst ganska vanligt bland äldre män. En mycket vänlig läkare på vårdcentralen och en lika vänlig kirurg på lasarettet har tittat på det och föreslagit operation. Med tanke bl.a. på min ålder, tror jag, har titthålskirurgi föreslagits.

Häromdagen var jag på vårdcentralen och blev influensavaccinerad. Hundra andra pensionärer var där och en hel paviljong och många sköterskor hade avdelats bara för detta. Vilken service! Är man i min ålder och dessutom har en "hjärtsituation", hör man till riskgrupperna och då bör man vaccinera sig, sägs det. En del av pensionärskamraterna hade käppar och rollatorer, en del gick långsamt. Någon skämdes men stämningen var god. Man behövde inte tvivla en sekund på, vilken åldersgrupp man tillhör.

På rutinkoll hos tandläkaren föreslog vännen och själva tandläkaren en liten slipning av framtänderna. Du ser lite arg ut och vittringen går lite långsammare då, upplyste han lite skämtsamt men jag lät inte för en sekund undertonen gå förlorad.

Fler exempel behövs knappast för att göra dagens poäng: Jag börjar bli gammal. Ska man verkligen acceptera det? Bara låta tiden gå och frivilligt ta ett kliv ner i graven. Ska man känna frustration eller ångest? Ska och ska. Det är ju inte så lätt att styra. Och framförallt lär det inte vara mycket att göra åt själva förloppet. Men inställningen ska man förstås försöka påverka och därmed i någon mån välbefinnandet. Det är bara att bita ihop och se till de ljusa sidorna, hustrun, barnen, barnbarnen, vänner och hund och resor och lite golf. Och så'nt.



PS. Hörde just att en av Munchs alla versioner av bron med Skriet, samma bro men med två flickor i stället, sålts för en halv miljard på en auktion.

Nosework

Idag och i morgon ska det bli hundträning. Nosework, kallas det. Lilla vovven ska ägna sig åt söka rätt på en utplacerad doft, sekonderad av kunniga tränare och så av husse. Doften hon ska leta efter är eucalyptus. I husses ficka finns gott om falukorvbitar, som ska bli belöning. Vädret är väl så där för denna aktivitet med tanke på husses välbefinnande. Men det finns varma kläder att ta till. Tanken är att hitta sysselsättningar åt denna livsglada och energiska, fortfarande ganska nya familjemedlem.

Farmor och skriverier


Sitter här en tidig morgon och bloggar, en liten fritidssyssla jag trivs ganska bra med. Mörkt ute, knäpp tyst i huset, t.o.m. lilla vovven sover tungt, en kopp gott kaffe med mycket mjölk vid sidan. Får se vart tangenterna och tankarna styr idag då. Bloggandet kan väl ibland vara ambitiöst men är egentligen helt kravlöst. Inte betungande, ingen stress. Blir det, så blir det. Men någon gång ibland undrar jag, varför det inte blev mer. Varför jag inte kom till skott med riktigt skrivande på den tiden, i den åldern då andra gör det, då entusiasmen var mer påtaglig men tiden kanske knappare. Det blev några försök, något lite bättre än annat men inget på riktigt allvar. Andras misslyckanden, rädsla att misslyckas själv, mer konventionella yrkesambitioner var bidragande orsaker. En annan orsak var osäkerhet på engagemanget, kanske till och med på budskapet. Språket tror jag att jag hade, kanske har fortfarande, även om det under åren lidit av yrkesutövningen. Jag vet inte, varför jag alls hade tankar på att skriva på allvar men i familjebakgrunden hyllades intellektualitet och kreativitet högt, även om det på många håll saknades en del av själva varan.

Ja, ja, det var då det. Nu är det nu och nu bloggar jag för mitt eget höga nöjes skull eller skriver dagbok, som jag ser det. Jag tror jag har det efter Farmor Aimée men hon var hänvisad till reservoarpenna och anteckningsböcker med vaxade omslag och linjerade sidor. En vacker handstil och många privata tankar fanns i böckerna, som jag skamligt nog läste efter hennes död. Skamligt, därför att hon bad mig att bränna upp dem, när hon inte fanns längre. Men jag tror nog att budskapet var lite kluvet, för bränna dem kunde hon ha gjort själv, om det varit en hjärtesak. Det som stod att läsa i dem var personliga, ofta familjära tankar, väl formulerade, inga hemskheter. Farmor blev 87 år och levde ensam de sista 35 åren av sitt liv. Hon stod mig och brorsan nära. Vi var hennes släkt, sedan hennes man och alla hennes söner dött under en hemsk åttaårsperiod på 1900-talet, som i tiden sammanföll med en av de hemskaste för hela mänskligheten.

Finbesök

På fredagkvällen hade vi besök av döttrar och barnbarn. Tacos, gamla foton på fin skärm och mysigt umgänge. Bara sonen som fattades men han var här med respektive förra helgen. Döttrarna d.v.s. mammorna åkte hem på fredagkvällen men alla fyra barnbarnen stannade över natten och sov gott efter en hemsk spökhistoria. Kul! Jättekul! Lång frukost på morgonen och promenad. Sedan lunch och därefter skjuts av hela bandet till byn. Så fort det är över. Men de är snart tillbaka, tror vi, hoppas vi. Och snart är det jul och då samlas hela gänget igen. Mycket att minnas, mycket att se framåt emot.

En söndagsmorgontanke


Min far dog, när jag var två, så honom kunde jag inte sörja. Det lämnade i stället ett tomrum för resten av livet. När min mor dog, sörjde jag inte tillräckligt. Det låter kanske kallt men så var det. Skälen? Nja... det är komplicerat. När äldre släktingar dog, kändes en sorts sorg, det medges. Morfar och Farmor var viktiga personer. Men ändå var det någon sorts naturlig livets gång och det var inte så märkvärdigt. Några tankar om saknad framöver men sorgen var, krasst uttryckt, över strax efter att man lämnat begravningen och kyrkan.

Men för några år sedan dog en nära vän. Lite i förtid, även om han inte var purung. Det kändes. Det kändes ordentligt och länge, fortfarande faktiskt. Jag har undrat över det där. Varför jag blev mer ledsen för det ena än för det andra. Vad sorgen egentligen är för något. Att bli lämnad är svårt, att bli lämnad delvis är motigt, att bli lämnad helt och hållet och för gott är riktigt, riktigt besvärligt. Ju viktigare den lämnande varit, desto svårare. Det är klart att det inte är besvärligt att bli lämnad av någon, som man inte bryr sig om att de lämnar. Men är det bara det sorg är, att man är ledsen för att bli lämnad? Vore det att förenkla, att reducera sorgen till bara den egna känslan av saknad eller ensamhet? Till ekvationen hör på något vis de kvalifikationer och känslor, som den som lämnat hade, just det som skapade saknaden men i slutänden är det ändå bara ens egna känslor för de egenskaperna, som är sorg. Det finns ingen objektiv sorg.

Mina hjältar


Det är klart att ungdomar, som reder sig själva, som klarar av familjeliv, skola, relationer, arbetsliv, som avhåller sig från brottslighet och missbruk, som inte ligger någon till last, är något att beundra och något för alla föräldrar att hoppas på. Jag känner många sådana ungdomar. Särskilt tänker jag på två kvinnor, redan i medelåldern och en ung man, som klarat av allt det där. De har skaffat sig goda relationer, yrken, arbeten, bostäder, de fungerar i sina sammanhang och samhället. Två av dem är föräldrar själva, utomordentliga sådana, som ägnat sina barn all tänkbar omsorg och kärlek.

Det råkar falla sig så att de tre personer jag tänker på är mina egna barn. Den uppfostran jag själv fått skulle väl egentligen förbjuda mig att öppet framföra beröm om den egna familjen. Men på min blogg bestämmer jag själv och där kan jag faktiskt ta mig friheter, så det så. Ingen måste läsa. Ingen måste gilla det jag skriver. Ganska skönt. Så nu tar jag lite större privat plats här än jag brukar.

Som förälder kan man förstås alltid ångra vissa saker och önska att man skött sig bättre som uppfostrare och förebild. Att barnen, trots ens egna fel och brister, klarat sig så bra och skaffat sig meningsfulla liv. är en lycka att värdera högt. Döttrarna fick i känsliga åldrar stå ut med två väl unga föräldrar, som inte hade det helt lätt att reda ut sina inbördes relationer. De växte upp med en mor, som kände ansvar och hade värme men där jag som far tidvis var ganska frånvarande i egna ambitioner på både det personliga och yrkesmässiga planet. Döttrarna skaffade sig utbildningar och arbeten och bostäder. Och, framförallt, de växte upp till kloka, sympatiska vuxna med ansvarskänsla i allt och stor skicklighet i sina yrken. Jag kan inte ta åt mig äran av den kraft och vilja som ligger bakom det men jag kan uppskatta det. Sonen, som tvingades växa upp på bondvischan och råkade ut för besvärliga hälsobekymmer redan i tonåren, klagade aldrig. Till sitt stöd hade han en kärleksfull och intresserad mor och en grånad men någorlunda närvarande far. Sonen riktade målmedvetet in sig på sitt yrke och ordnade genast efter gymnasiet, helt på egen hand, arbete. Han har skaffat sig ett bra liv i och nära storstaden. Härligt med tre sådana barn. Fyra mysiga och skötsamma barnbarn är också en gåva att glädjas åt.

Så, om jag ska utnämna några hjältar, får det bli mammorna, fyra totalt, till alla barnen och alla barnen själva, mina och mina barns. Det är en kanske oförtjänt men härlig fördel att få vara del av den kretsen, av detta verkliga matriarkat.

Tack och hej,

Sista oktober avslutar jag uppdraget som kommunalråd och allt som kommer med det. Med det så kommer jag också att lägga ner den här bloggen, även om den knappast varit speciellt innehållsrik på sistone. Det är dags att göra nåt nytt, både i verkligheten och i cyberspace. 


Drömskt


När jag vaknade i morse, som vanligt alldeles för tidigt, visste jag inte riktigt var jag var. Någon udda dröm hängde sig kvar. Ett samtal hade pågått under en längre tid mellan mig nere i ett dike eller i alla fall på en låg nivå och någon översittare, betydligt högre placerad, på någon väg eller någon mur eller liknande. Vi konverserade om något viktigt men jag kunde inte minnas, vad det var. Det var också oklart, vem den andra personen var. En kort stund undrade jag, om det hade varit ett samtal med en granne, vars idol jag inte är. Men, nej, jag kom fram till att det var högst osannolikt att vi två skulle ha haft ett vettigt samtal ens i en dröm. Så då var det väl någon gammal uppdragsgivare, som spökat i drömmen eller kanske en doktor eller någon äldre släkting.

Förvirring. Nu har det gått en propp, var min första tanke. Jag har fått en stroke, Faan. Då är det bråttom till sjukhuset, har jag hört. Det finns inte tid att vänta på ambulans här ute på vischan, det skulle ta timmar. Jag får ta bilen själv, även om det verkar lite farligt, tänkte jag grötigt.

Kvickt på med lite kläder, lapp till hustrun. klapp på hundens huvud och iväg. Snabb takt på stigen bort till garaget och den fina elbilen. Tillbaka till huset. för att hämta plånbok och nyckeln/dosan, som jag som vanligt glömt men som behövdes för att kunna köra bilen. Iväg igen. Väl framme vid garaget, som inte är ett ordentligt garage bara ett tak med tre enkla väggar, var det bara att dra ur elsladden ur bilen, hoppa in och trampa på gasen. Men det gick inte. Bilen rörde sig inte ur fläcken. En matthet spred sig genom kroppen och gjorde mig maktlös. Jag blev tvungen att ansluta mig själv till elnätet genom att sätta in den lite klumpiga, men ändå sofistikerade EU-kontakten i bakhuvudet. Med 16 ampère strömmande genom kroppen, kunde jag segla iväg som aldrig förr.

Först då började det gå upp för mig att jag faktiskt inte hade vaknat riktigt, när jag trodde utan bara drömt att jag vaknat. Nästa gång kanske jag drömmer att jag drömmer att jag drömt att jag vaknat. Mysterious ways. Hjärnan fungerar på outgrundliga sätt.

Panschistanke


Almanackan är befriande obelamrad nu för tiden. Få möten och åligganden att hålla koll på jämfört med förr, d.v.s. före pensioneringen. Å andra sidan upptar även enkla ärenden numera mycket tid och eftertanke på ett helt annat sätt, än då takten var hög och antalet bollar i luften var stort, ibland väl stort. Nu kan planering och genomförande av en telefonkonsultation, en bilbesiktning, ett bankärende eller ett tandläkarbesök ta upp tankarna länge och få en att känna sig upptagen lång tid i förväg. Sådant som tidigare kunde göras mellan andra, större uppgifter och som man utan problem kunde klara av på någon timme, kan nu kännas som en uppgift för en hel dag.

Bra eller dåligt? Det är som att fråga, om det är bra eller dåligt att vara pensionär. Den mentala aspekten kan man utveckla men när det gäller det mer praktiska med uppgifter, åtaganden, tidsplanering, vad man ägnar tiden åt o.s.v. är svaret enkelt. Bra! Tveklöst bra, så länge hälsan är någorlunda förstås. Det är befriande att slippa passa tider för en massa möten och telefonkonferenser och deadlines för åtaganden, som man förr aningslöst lovade hit och dit. Ett lugnare tempo utan stress är behagligt i största allmänhet.

Aj, aj, jag har missat en sak. Jag ser i min elektroniska almanacka att någon programerare noterat drottningens namnsdag den 8 augusti. Men i ärlighetens namn hade just den uppgiften faktiskt inte föranlett någon tankeverksamhet hos mig, ens om jag noterat den i tid.

Sommar, sommar…


Det blev inget bloggat igår. En tidig, riktigt tidig, morgon satte stopp för det. Barnbarn skulle på sommaraktiviteter på olika håll i södra delen av landet och behövde skjuts. Lång väg, mycket trafik men bekväm bil. Dagen gick åt. Lyssnade på Sommar på radio på hemvägen ett trivsamt program, som är nästan lika gammalt som jag själv och som numera är ett måste för den riktiga känslan av svensk sommar.

Väl hemma igen från utflykten fanns tid för grillning och middag med vänner nere vid Storsjöns strand men inte för bloggande. Efterrätt och kaffe på verandan. En hel kväll utomhus i behaglig temperatur och utan regn. Inte ens några mygg eller andra flygande odjur. Inget att klaga på.

Vår fyrbenta vän, valpen Kajsa, som jag ogärna kallar odjur, for runt som en oljad blixt hela tiden. Hon är kul den där men vilken energi! Inte att undra på men väldigt skönt att hon sover gott på nätterna. Bortsett från oräkneliga men vänligt menade hopp på gästerna och ett antal otjänliga stöldförsök i närheten av grillen, uppförde hon sig ganska hyfsat.

Till grillen blev det grillspett med självplock och lite av varje att välja på. Bitar av lammstek, paprika, lök och goda korvar över vedeldad grillbädd. Smaskens och livet på en pinne!

Yngsta familjemedlemmen


Lilla vovven, ett halvår gammal nu, kom förbi och såg lite lattjo ut på munnen, som om hon hade något därinne. Och det hade hon. En jättelik bålgeting låg precis bakom framtänderna. Hon släppte den, aningen motvilligt men ändå. Getingen var död och det var jag glad för. Inget kul att tänka sig en getinggadd i halsen på lilla gullet. Hon hoppar och far som ett jehu och biter i allt, senast massakrerades en toffel, hundselen och ett bevattningsmunstycke. Hon har skadat en tass, så det kan räcka med det. Häromdagen hittade hon en huggorm i morgonsolen och stack förstås dit nosen. Ormen verkade dock rätt dåsig och rörde sig bara lite lojt vid beröringen. En kort stund blev jag orolig för ett hugg i nosen. Det har vi varit med om förr med en hund som klarade det och en som inte gjorde det. Ja, ja att ha en valp är nästan som att ha ett småbarn hemma men valpen är väldigt mycket rörligare. Och snabbare. Kajsa, som hon kallas, är snabb som vinden och ständigt glad åt allt. En fantastisk livslust, som är härligt att se. Det är väl typiskt för valpar i allmänhet men jag tror för "aussies" (australian shepherd) i synnerhet. Det är mycket med uppfostran nu. Inkallning och en del grundläggande går rätt bra. Annat som vi och särskilt Kajsa måste lära sig är att inte hoppa på folk och att sluta valla bilar.

Privat


Den som läst den här bloggen några gånger, vet att jag inte särskilt ofta skriver om personliga saken och att jag undviker att gå in på privata saker. Idag gör jag ett undantag. Varför jag gör det? För att jag hade lust. Och jag förstår, om det inte är särskilt intressant för er utomstående, så det är mest för min egen skull.

Pappa*, du gav mig aldrig tillfälle att få kalla dig pappa. Kanske hann jag uttala ordet någon gång som tvååring, innan du dog ifrån oss, kanske inte. Sedan hade jag ingen att kalla pappa. Det finns ingen film, där du är med. Några foton finns, ett där du håller i mig. I ungdomen förnekade jag att det var sorgligt att inte ha en pappa. Det är mitt problem och var inte ditt. Dina problem hade upphört redan då. När du målade dina vackra bilder, var både världen och Sverige fullständigt annorlunda. Ständiga och jättelika krig, armod och fattigdom. Amerikanerna hann släppa atombomberna över Hiroshima och Nagasaki ett par år, innan du försvann. Folkhemmet och välfärden i Sverige hade inte hunnit byggas upp. Jordens befolkning var mindre, kanske en fjärdedel av vad den är nu, och planeten var fortfarande oförstörd av människan. Klimatet tycktes stabilt, biologiska mångfalden lika intakt som regnskogarna och världshaven var rena och fulla av liv. Det var före Internet. Då fanns inget näthat. Då fanns varken tv, persondatorer eller färgfilm. Ingen hade någon smartphone och alla slapp ladda ner appar. Pappa, din verklighet var en helt annan än min. Ändå kunde du måla så vackra bilder, som än idag gläder och hugsvalar många. Dina vistelser på den tidens mentalsjukhus, oftast Beckomberga, var något annat än vad människor med psykiska bekymmer utsätts för idag. Pappa, när du dog, var du mycket yngre än vad mina döttrar är idag och nästan mer i ålder med min son och mina barnbarn. Det är svårt att tänka sig. Det är meningslöst att fråga sig, vad som hade hänt, om det hemska inte hade hänt, hur livet hade gestaltat sig då. Din fru, min mamma, som beundrade dig över allt annat, hade ingen optimistisk syn på den saken. Begripligt nog.

*Fotnot: Curt Clemens, 1911-1947 konstnär, se mer info om honom och hans konst på www.c-clemens.net


Vissa företrädare för vårt Gröna Parti borde nog tänka till en eller flera gånger vad ni just nu håller på med!

Vi som ställt upp i diverse val har alltid fått höra att vi måste noga deklarera avvikelser från partiprogrammet. ...

Det ni i mina ögon håller på att göra är att driva en slags "SD-politik light light" i stället för att stå upp för de värderingar som faktiskt finns inskrivna i vårt partiprogram!!!

Fundera gärna en och två gånger, speciellt så här i juletider om ni verkligen inte börjar avvika rätt mycket från partilinjen ...

Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle bli tvungen att skriva detta - det där rasistiska-nazistrotspartiet är så långt från mina värderingar som det bara kan gå att vara.

Men så känns det tyvärr ...

Detta är inledningen till vårt partiprogram:

Miljöpartiet de gröna är en del av en global grön rörelse som strävar efter en värld där alla kan leva goda liv utan att försämra förutsättningarna för kommande generationer.
Vi vill föra en politik där vi lever inom naturens ramar, med insikt om vårt djupa beroende av varandra. Vi vill vara en röst för dem som inte kan göra sina röster hörda. Denna gränslösa solidaritet kan uttryckas trefaldigt:
  • solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
  • solidaritet med kommande generationer
  • solidaritet med världens alla människor
En grön samhällsanalys bygger på en helhetssyn – allt hänger ihop och är beroende av varandra. Miljöpartiet de gröna uppstod ur rörelser för miljö, solidaritet, jämställdhet och fred. Vi är ett politiskt alternativ för alla som erkänner de utmaningar som mänskligheten står inför och som vill möta dem med aktiv politik som gör skillnad i människors vardag.

Ett annat citat:

EU:s flyktingpolitik har rest höga murar mot omvärlden. Varje år dör människor i försök att ta sig in över unionens yttre gränser. Politiken måste ändras. Vi anser att människor ska få en reell möjlighet att fly till EU och få en seriös prövning av sina asylskäl. Ingen människa är illegal. Det måste skapas fler lagliga vägar för människor att invandra till unionen. Flyktingar ska inte skickas runt inom unionen utan i stället ges en seriös prövning av sina asylskäl där de befinner sig.

Och ett sista - resten finns på http://www.mp.se/om/partiprogram för dem som inte har det hemmar.

6.5 Global utveckling och rättvisa

Miljöpartiet de gröna sätter folkrätten och de mänskliga rättigheterna i centrum. Inrikes- och utrikespolitik måste vila på samma värdegrund. De rättigheter som vi arbetar för i vår del av världen är universella. På en enda jord med begränsade resurser är vi beroende av varandra och har ett gemensamt ansvar. Det kräver en utjämning och en rättvis fördelning av jordens resurser. Fattiga människors ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ska respekteras.

Och det här vad ni som företrädare bland annat gick till val på:

http://www.mp.se/politik/valmanifest2014#7.
Läs detta noga! Och se era val i det ljuset - kan ni verkligen förena de två aspekterna???

* "Tillfälliga uppehållstillstånd" - hur i helvete tänker ni då? Tror ni på allvar att en människa kan känna sig trygg och försöka integrera sig i ett samhälle om man vet att det ändå kanske är förgäves och man rycks upp igen efter några år? VEM tror på fullaste allvar att någon som flytt har något som helst HEM att komma tillbaks till efter några år? Så vart ska man ta vägen då? Ännu ett flyktingläger fast utanför Europa????? Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är att koncentrera sig på något annat när det inte verkar finnas säkerhet att man kan bo kvar, ha tak över huvudet och något att äta - och jag är ändå född och uppväxt här, utan krigstrauman!

* "De ska till det land där de först registrerades" - Ta en Europakarta och studera den. Den idiot som kom på det förslaget verkar ha jävligt dålig koll på geografin eller har ett hjärta av sten. De länder som ligger närmast krishärdarna skulle bli totalt överlastade medan Luxemburg i princip inte skulle behöva ta emot en enda flykting???? Det är INTE hållbart på något sätt ... Speciellt inte som många länder söderut redan har en drös andra problem att tag i ... Stå upp för att alla måste samarbeta i stället!

* "Familjer ska inte längre kunna återförenas" (andemeningen iaf). Hur jävla hjärtlöst är inte det? Om ni har familj själva så sätt er in i den situationen, speciellt så här i juletider. Att i många år inte veta hur resten av ens nära och kära ha det? Att i för många år inte kunna känna en kram från en älskad släkting? Att kanske inte ens kunna höra föräldrars eller syskons röst? Att sväva i ständig ovisshet och ständig oro för dem som blev kvar? Att ett barn först kan återse sina föräldrar när hen själv är vuxen? Är det verkligen något ni själva skulle klara i flera år????

Vad gäller argumentet "alternativet hade varit värre" - ÄR det verkligen det? Kan ni resten av livet leva med de liv ni kommer ha på ert samvete? För det kommer krävas liv med en sådan politik ..

Vad gäller "vi har inte råd" - titta så här i juletider på alla dessa irriterande annonser där julklappar ofta kostar från 5000 och uppåt - det FINNS gott om pengar, speciellt i en liten klick av befolkningen - DE borde vara med och bidra i större utsträckning ... Det FINNS pengar ...

//arg och besviken Helgonblomma

att njuta sig i mål

Hm. Ja, de här träningrelaterade blogginläggen är inte många. Men ibland så. Som nu.

Häromdagen åkte jag tjejvasan. 3 mil på skidor mellan Oxberg och Mora. Bland det roligaste jag gjort. Varför då kan man ju undra?

För det första för att jag gjorde det. Jag hade en strategi för hur jag skulle göra och gjorde det. Det har inte varit oändligt med snö, men på något sätt lyckades jag pricka in träningskvällarna rätt när det väl fanns snö, och sista veckan for vi lite norröver. Dessutom finns det mycket annat man kan träna på.

För det andra för att det kändes så himla bra. Okej, det finns en del att slipa på när det gäller teknik, minst sagt. Men styrkan och konditionen räckte gott och väl. Härligt!

Sist men inte minst. Jag hade som ingångspunkt att njuta mig genom loppet, utan tankar på tider eller annat. Detta gjorde att alla spänningar släppte, jag har aldrig någonsin varit så säker varken uppför eller nedför backar som just under det här loppet. Kort och gott kan man säga att jag njöt mig i mål, på en för mig bra tid, dessutom. Om jag vill göra om det? Ja, gärna!