Vardag, vanor, Wallander och våld


Det är visst allitteration, det kallas det där.

Pensionärslivet lunkar på. Långa, härliga mornar med kaffe, nyheter och stillsamt umgänge. Hundpromenader. En del hushållsgöromål med tvätt och matlagning. Kontakter med barn och barnbarn då och då. Umgänge med vänner till och från förstås. Lite jobb fortfarande men ganska lite numera och det är en avgjord lättnad att slippa stressen från förr. Besök i byn för att handla och göra andra ärenden, ibland något besök i Nyköping eller Stockholm men det blir inte varje vecka. Ett lugnt och stilla liv, särskilt så här års. Till våren och framöver blir det mer utomhusaktiviteter, golfspelande och husbilsåkande.

Mer inomhus nu och en del tv-tittande. Nu går Wallanderfilmerna igen på TV4. Varje söndag kan man se den livströtte men knivskarpe kommissarien i Christer Henrikssons gestaltning. Han gör det väl rätt bra. Såg honom, förresten, nyligen även på riktigt på Scalateatern i en uppsättning av Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Hyfsat bra. Mankells Wallanderhistorior är ofta mörka, alltid våldsamma och slutar alltid med professionell framgång för Wallander. Det finns många Wallander-filmer. Ibland orkar jag se om någon av dem.

Och så fortsätter vi att titta på Innan vi dör på SVT, som är spännande men även den mycket våldsam. Vill man ha lite ytterligare våld, kan man se Homeland, som väl är uppe i sjätte eller sjunde säsongen eller så och som jag oftast inte orkar med för min del. Och så finns det oräkneliga vålds- och kriminalserier på Netflix.

Hur som helst, är våld en stor och populär vara på film och i teve. Underhållningsvåldet breder ut sig mer och mer och har för länge sedan infiltrerat även dataspelen. Tja, man kan ju välja att inte titta men det är ändå intressant att notera vårt omättliga behov av att titta på spänning, fysiskt våld och elände. Jag har inte räknat ut någon given eller ens sannolik psykologisk förklaring till det behovet.

Ångest


Jag började redan igår med en deppig inledning på veckan. Här kommer mer, värre och privatare åt samma håll.

Åkte in till byn med bilen mitt på dagen. Tolvslaget hördes just i radion, ödesdigert, olycksbådande, tyckte jag. De tunga klockslagen påminde om livets gång på något vis och vid det tionde slaget stängde jag av radion. Man kan ju inte snöa in hur mycket som helst på elände och livets slutskede. Men jag kan inte förneka att tankarna numera berör just det mer och annorlunda än förr.

Nu för tiden blir jag ganska andfådd, när jag går upp för backar. På släta marken är det inga problem men uppför är det tungt. En tydlig påminnelse om, vart det barkar hän. Hjärtat har fått betala för forna tiders stress och rökning. Kroniskt förmaksflimmer. Mediciner hjälper upp överlevnadschanserna tills vidare.

För en tid sedan blev jag tvungen att stanna på motorvägen och be hustrun köra, sedan jag plötsligt känt en sots yrsel. Fick aldrig reda på orsaken, försökte inte heller. I min ålder är man tillräckligt nära vårdapparaten ändå. Man kan inte hålla på och söka för varenda liten oro.

Nyligen var vi på middag och träffade ett par par, som var t.o.m. yngre än hustrun. Och därmed bortåt 15 år yngre än jag. Trevligt och gott. Framåt kvällen fick jag dessutom en sorts komplimang av den ungdomliga värdinnan om att jag var rätt OK ändå, alltså trots min höga ålder. Välmenat, är jag säker på men ohyfsat nog tackade jag inte.

Plötsligt har ett ljumskbråck uppträtt. Det är visst ganska vanligt bland äldre män. En mycket vänlig läkare på vårdcentralen och en lika vänlig kirurg på lasarettet har tittat på det och föreslagit operation. Med tanke bl.a. på min ålder, tror jag, har titthålskirurgi föreslagits.

Häromdagen var jag på vårdcentralen och blev influensavaccinerad. Hundra andra pensionärer var där och en hel paviljong och många sköterskor hade avdelats bara för detta. Vilken service! Är man i min ålder och dessutom har en "hjärtsituation", hör man till riskgrupperna och då bör man vaccinera sig, sägs det. En del av pensionärskamraterna hade käppar och rollatorer, en del gick långsamt. Någon skämdes men stämningen var god. Man behövde inte tvivla en sekund på, vilken åldersgrupp man tillhör.

På rutinkoll hos tandläkaren föreslog vännen och själva tandläkaren en liten slipning av framtänderna. Du ser lite arg ut och vittringen går lite långsammare då, upplyste han lite skämtsamt men jag lät inte för en sekund undertonen gå förlorad.

Fler exempel behövs knappast för att göra dagens poäng: Jag börjar bli gammal. Ska man verkligen acceptera det? Bara låta tiden gå och frivilligt ta ett kliv ner i graven. Ska man känna frustration eller ångest? Ska och ska. Det är ju inte så lätt att styra. Och framförallt lär det inte vara mycket att göra åt själva förloppet. Men inställningen ska man förstås försöka påverka och därmed i någon mån välbefinnandet. Det är bara att bita ihop och se till de ljusa sidorna, hustrun, barnen, barnbarnen, vänner och hund och resor och lite golf. Och så'nt.



PS. Hörde just att en av Munchs alla versioner av bron med Skriet, samma bro men med två flickor i stället, sålts för en halv miljard på en auktion.

Panschistanke


Almanackan är befriande obelamrad nu för tiden. Få möten och åligganden att hålla koll på jämfört med förr, d.v.s. före pensioneringen. Å andra sidan upptar även enkla ärenden numera mycket tid och eftertanke på ett helt annat sätt, än då takten var hög och antalet bollar i luften var stort, ibland väl stort. Nu kan planering och genomförande av en telefonkonsultation, en bilbesiktning, ett bankärende eller ett tandläkarbesök ta upp tankarna länge och få en att känna sig upptagen lång tid i förväg. Sådant som tidigare kunde göras mellan andra, större uppgifter och som man utan problem kunde klara av på någon timme, kan nu kännas som en uppgift för en hel dag.

Bra eller dåligt? Det är som att fråga, om det är bra eller dåligt att vara pensionär. Den mentala aspekten kan man utveckla men när det gäller det mer praktiska med uppgifter, åtaganden, tidsplanering, vad man ägnar tiden åt o.s.v. är svaret enkelt. Bra! Tveklöst bra, så länge hälsan är någorlunda förstås. Det är befriande att slippa passa tider för en massa möten och telefonkonferenser och deadlines för åtaganden, som man förr aningslöst lovade hit och dit. Ett lugnare tempo utan stress är behagligt i största allmänhet.

Aj, aj, jag har missat en sak. Jag ser i min elektroniska almanacka att någon programerare noterat drottningens namnsdag den 8 augusti. Men i ärlighetens namn hade just den uppgiften faktiskt inte föranlett någon tankeverksamhet hos mig, ens om jag noterat den i tid.

Övergång


Skryter lite ibland. Jag skyller på att det är det många som gör och att det är ett mänskligt drag. Under senare år har jag skrutit om att jag både äter kakan och har den kvar, när det gäller panschislivet och det tidigare yrkeslivet. Skryter, därför att yrkeslivet egentligen är i det förgångna och därför att panschislivet egentligen är början till slutet, även om mitt hittills varit gott. Men jag skrävlar lite om att jag har glädjen att vara panschis, samtidigt som jag fortfarande arbetar en del, visserligen rätt lite numera men ändå. Jo, jag jobbar lite fortfarande, men bara när jag har lust, brukar jag säga. Och jag tycker faktiskt att det är ett privilegium att kunna göra så, att ha kunnat ordna övergången från arbete till otium i en takt, som känts bekväm. För vissa kommer säkert pensionen som en befrielse. Man för andra kan det vara svårt att tackla situationen med att jobba hårt och länge för att efter, typ, 45 års slit plötsligt befinna sig i en totalt ny situation, där ingen längre efterfrågar ens insatser, där man plötsligt är professionellt ointressant. Alltså är jag nöjd med att jag kunnat avveckla mitt arbetsliv i en lugn takt, som passat mig. En gradvis nedtrappning har tilltalat mig. Det har varit trevligt att ha kvar kontakter med gamla arbetskamrater. Det känns meningsfullt att göra några få och mindre insatser då och då utan att för den skull behöva känna någon stress. Kvalitén på det man gör försämras förstås med åren och det gäller att se upp, så att man antingen håller en rimlig nivå på det man gör eller avstår. Så jag skryter kanske vidare lite till men det börjar nog bli lagom nu.

Och politikersnacket om att vi ska jobba längre i livet för att finansiera pensionerna tror jag inte riktigt på. Det verkar vara svårt ändå att finna jobb till alla, så det är bättre att dela någorlunda lika på dem som finns.

Panschistankar


Om man är 71, är man panschis. Man orkar mindre än förr. Det är längre ner till golvet, när man tappat något. Man får panschisrabatt i affären utan att be om det. Starkare glasögon behövs igen. Uppförsbackarna har blivit brantare. Det är hoppfullt att träffa människor, som är ännu äldre men ändå friska och krya.

Det där med åldern är lite skrämmande. Ju högre ålder, desto mer påtaglig blir den. Åldrandets tråkigaste sida är sviktande hälsa och avtagande psykiska färdigheter. När sjukdomarna sätter in, vill man helst inte höra till den krets patienter, som av sjukvården tas emot vänligt och lite överseende men som vårdpersonalen egentligen tycker att det inte är mycket mening att försöka bota, därför att det ändå är så kort tid kvar. Det låter överdrivet cyniskt kanske men vore inte så konstigt. Ju äldre, desto närmare slutet, är ett obestridligt faktum.

Inför liemannen hjälper inga gudar eller filosofier. Det gäller att finna sig till rätta med den övertygelse man skaffat sig. Det har sagts av någon att på dödsbädden blir även Djävulen kristen. Det kommer inte att gälla mig. Men man måste få ägna sig lite åt dödsångest på vägen dit. Det är inget skämmigt med det. Man borde nog prata mer om det egentligen. När allt fler runt omkring en, drabbas av cancer, hjärtsvikt och stroke, ligger det nära till hands att börja anse sig själv lyckligt lottad, så länga man överlever någorlunda helskinnad. En depressiv inställning. Man måste fortsätta att leva själva livet, även om större delen av det redan passerat.

På plussidan i panschislivet finns barn och barnbarn, lugn och ostressig vardag, gott om fritid och tid för umgänge med familjen. Hyfsad hälsa under tiden går till någon del att påverka men i stort är det bara att hoppas på det bästa.

Ute är det vackert sommarväder. I skrivande stund fläktar en ljummen bris över den glittrande vattenytan på sjön. Man går ut i kortbyxor, t.o.m. barfota ibland. Altandörrarna står öppna hela dagen med myggdörrarna stängda. De vackra sörmlandsvyerna runt knutarna är fantastiska. Årets bästa tid pågår för fullt. Carpe diem var ett populärt uttryck för ett par år sedan. Ungdomar sade kaxigt carpe fucking diem, trötta på snusförnuftiga kommentarer.