Några iskalla fakta om Ukraina som ger perspektiv på kritiken mot Moreiras dokumentär ”Ukraina – revolutionens mörka sida”

Det som var otänkbart för TV4 togs på största allvar av SvT. Det vill säga påtryckningar från ett främmande lands ambassad mot sändandet av en dokumentär. I SvT:s fall den franske filmaren Paul Moreiras ”Ukraina – revolutionens mörka sida”. Det perspektiv som denne filmare framför ville ukrainska ambassaden inte att svensk public service skulle visa. Nu ska den sändas ändå på måndag den 23 maj 22.15. Att ukrainska ambassaden ville styra innehållet i den svenska programtablån är emellertid inte särskilt förvånande. Landet har alltsedan Euromajdan antagit en rad repressiva lagar och beslut som naggat yttrandefriheten och pressfriheten i kanten rejält. Allt som ogillas av regimen ska förbjudas. Listan kan göras lång.
I december 2014 bildade ukrainska regeringen ett Ministry of Policy, ett organ organ för styrning av medieinnehållet under förevändningen att motverka rysk propaganda. Många ukrainska journalister protesterade högljutt men utan större intresse från omvärlden. Den ukrainska regeringen kallade det för att ”värna yttrandefriheten”.

I maj 2015 godkände president Porosjenko parlamentsbeslutet om ett lagpaket som innebar ett förbud mot kommunistiska och nazistiska symboler. Det innebar också att det blivit straffbart att förneka OUN-UPA och Stepan Bandera som ukrainska frihetskämpar. OUN/UPA var ultranationalistiska rörelser med fascistisk anstrykning vars mål var att upprätta ett ”rent Ukraina” rensat från alla minoriteter; ryssar och polacker såväl som judar. Ett perspektiv eller åsikt som man nu alltså inte längre får framföra offentligt i Ukraina. De får bara beskrivas som ”nationens hjältar”. Ett ”obegripligt beslut” som ger Ryssland och separatisterna ovärderlig hjälp att driva tesen om ”fascistjuntan” som styr i Kiev, enligt Halya Coynash i Kharkiv Human Rights Protection Group. Historiker och journalister, OSSE:s representant för mediefrihet Dunja Mijatovic, Ukrainska människorättsorganisationer, The Holocaust Museum i Washington och Simon Wiesenthal-centret vädjade förgäves till presidenten att inte skriva under detta beslut som begränsar yttrandefrihet och åsiktsfrihet i dagens Ukraina.

Lagpaketets förbud mot kommunistiska symboler har inneburit att Lenin-statyer åker ned på löpande band och även andra minnesmärken som förknippas med kommunism. Värre ändå är att den politiska friheten är starkt begränsad. I en serie domstolsbeslut har kommunistpartiets (runt 13 % av parlamentsplatserna i valet 2010) existens hotats och är nu sedan december 2015 förbjudet, tillsammans med två andra mindre kommunistpartier.  ”Ett flagrant brott mot yttrandefriheten”, enligt Amnesty International.
Samtidigt som lagpaketet togs inrättades också en statlig organisation, Ukrainska Institutet för Nationalminnen som drivs av Vladimir Viatrovych. Denne är nu i full färd med att vittvätta OUN/UPA så att dess mörka förflutna inte ska sippra fram i historieböcker och andra offentliga skrifter. Statlig historierevisionism medan vi vänder ansiktet mot Putins liknande lagar och institutioner. Historiker och journalister räds repressalier om de avviker från den officiella linjen.

I september 2015 offentliggjordes också en svart lista, undertecknad av president Porosjenko, som bannlyste 400 personer och 90 företag som därmed portförbjöds i Ukraina. Bland dessa fanns mängder av journalister och bloggare. Många ryska men också britter från BBC, skribenter för El Pais och Die Zeit samt två spanska journalister som samtidigt med offentliggörandet av denna lista befann sig i Syrien och befarades vara kidnappade av IS. Listan kortades sedan ned efter ett ramaskri från flera tunga mediehus och tv-bolag, som BBC, men 41 namn blev kvar på listan. Att blogga eller skriva vad man tycker är farligt inte bara i Saudiarabien och Turkiet.

Det som ogillas tystas med lagar, bannlysningar, censur och inreseförbud. Mängder av ryska filmer har visningsförbud i Ukraina men också filmer och tv-produktioner från andra länder där artister som anses ”pro-ryska” framträder. Bland andra får inte filmer med Gerard Depardieu visas. Han och andra skådespelare ses enligt kulturdepartementet som ”hot mot nationen”.

Denna lista är bara ett axplock bland repressiva lagar och domstolsbeslut som både lokalt, regionalt och nationellt begränsar den politiska friheten, yttrandefriheten och pressfriheten i Ukraina.
Jag är just hemkommen från en fem månader lång vistelse i Ukraina och har själv bevittnat hur kamouflageuniformsklädda män med militärkängor ställt sig i åhörarsalen i stadshus och vrålat ut sitt missnöje med beslut som de lokala politikerna tagit eller försökt diskutera. Bilar har sprängts i luften. Kidnappningar och mordhot är inte ovanliga. De högljudda tillhör som regel frivilligbataljoner eller så kallade ”självförsvarsenheter”, en sorts medborgargarden. På centrala torg mitt på ljusa dagen kan de stå och propagera för sin sak och samla in bidrag till verksamheten och som tack får bidragsgivaren klämma lite på en automatkarbin eller ett pansarskott som öppet exponerats. Detta har jag alltså sett med egna ögon och dokumenterat.

Egen bild. Pansarskott på parad när Aidar-bataljonen är på "charmturné" i Tjernivtsi.


Den ukrainska högerextremismen finns. Den är beväpnad och den är högljudd och hotfull. Den utövar inte sin makt i första hand i folkvalda församlingar utan vid sidan av. Den står för ett hot och ett tryck mot beslutsfattare som inte avspeglas i valresultat. Det betyder dock inte att de inte finns även i politiska församlingar. Det är en brokig skara och representeras inte alls bara av Svoboda, som bland andra Fredrik Wadström – en av kritikerna mot Moreiras film - tycks tro. Samtidigt som dessa endast fick tre procent av rösterna i valet 2014 gick istället Oleh Lyasjkos Radikala parti fram med drygt åtta procent av rösterna. Det var detta parti som en av Moreira-filmens huvudpersoner, Ihor Mosiychuk, representerade i parlamentet innan han arresterades i höstas. Dock för tagande av muta och inte för misshandel av och hot mot journalister och andra meningsmotståndare som han var känd för och till och med stolt offentliggjorde genom Youtube-klipp. I parlamentet sitter också en rad ledare för frivilligbataljoner i bland annat före detta premiärministerns Folkfronten. Bland andra den nye talmannen i parlamentet, Andriy Parubiy, som också grundade det ukrainska nazistpartiet Social-National Partiet (inspirerat inte bara till namnet av Hitlers Nationalsocialister) och senare kommendant för Euromajdan. Det är den genealogin Wadström helt förbiser. Eller möjligen förstår han inte vad han ser?

Den ukrainska högerextremismen finns. Den är beväpnad och ligger ibland vid fronten i öst. Ingenting talar emot att den mycket väl skulle kunna använda vapnen mot de folkvalda om den politiska utvecklingen går i en riktning den ogillar. Den ukrainska regeringen är beroende av dessa högt motiverade soldater vid fronten då de unga inkallade männen flyr i tiotusental över gränserna till grannländer för att undvika att hamna i armén och de som ändå infunnit sig visat sig vara lågt motiverade att slåss mot sina landsmän. De utgör också en form av frikårer för utrensning av kommunister och företrädare för det tidigare regeringspartiet Regionernas parti. Det finns mängder exempel på att de försetts med långt koppel av den ukrainska regeringen.

Det är ungefär detta som Moreira vill visa med sin film. Det finns säkert en del detaljer som kan diskuteras i filmen men det är absurt att kritisera den för vad den inte säger. Ett krav som sällan brukar framföras mot andra dokumentärer att de ska föra fram en objektiv bild av verkigheten, någon sorts vetenskaplig sanning. Dokumentärer är ofta en sorts tolkning av verkligheten eller projicerar verkligheten ur ett visst perspektiv. Moreira vill framföra ett perspektiv på det som hänt och händer i Ukraina sedan Euromajdan. Ett perspektiv som vi sällan ges tillfälle att ta del av, trots vissa kritikers påståenden om motsatsen. Nämnde Fredrik Wadström exempelvis som menar att Moreira ”inte förstått vad han ser”. Mycket tyder på att Wadström själv inte ser alls trots att han enligt egen utsago ”följt Ukraina” och gjort många resor dit.


Nu sägs det att kritiker av filmen, i samband med visningen av den, kommer att ges tillfälle till kritiska kommentarer. Min gissning är att det är just denne Wadström som, i egenskap av före detta Moskvakorrespondent för SR, kommer att vara den som framför kritiken. Något han redan gjort i artikelform på SvT:s hemsida. Jag hoppas att SvT i namn av objektiviteten i så fall också låter någon företräda försvar av filmen. Framför allt hoppas jag inte att den ukrainska ambassaden ges tillfälle till kommentarer. I så fall bör de här ovanstående punkterna över den ukrainska synen på yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pressfrihet tas upp. Det handlar ju om källors trovärdighet.