Människors livsmönster har ändrats men vårt samhälles institutioner har inte hängt med i den utvecklingen. Vi planerar fortfarande för kärnfamiljer som vill bo i förorter med 2.3 barn och 1.7 bilar, trots att världen inte ser ut så idag. Idag har hälften av svenskar mellan 18-24 år inte ens körkort, många bor själva, en del bor i kollektiv och en familj kan se ut hur som helst. Då kan vi inte fortsätta bygga ett samhälle baserat på idén att alla har en Volvo och vill bo i en villa utanför staden.

När människor i allt större utsträckning söker sig till städerna blir det svårare att få plats. Just den miljö som är mest eftertraktad och mest hållbar är också den vi erbjuder minst av. Det råder ingen brist på förorter, villaområden och landsbygd i Sverige, däremot är det brist på tät och varierad stad.

Om människor vill bo i innerstaden måste vi ha en politik som skapar mer av det. Inte en politik som gör stadskärnan till en exklusiv miljö, endast tillgänglig för de som redan bor där. När efterfrågan är högre än tillgången så stiger priset. Det leder till att vissa grupper och verksamheter trängs undan, på bekostnad av mångfalden och den sociala hållbarheten. Stockholms bostadsköer och bostadsbristen i alla större svenska städers stadskärna talar sitt tydliga språk. Människor vill bo hållbart och de vill bo i staden. Det är upp till oss att lyssna och skapa förutsättningar.

Det råder idag inte någon brist på utrymme eftersom Sveriges städer är glest befolkade, men vi har inte en politik för stadens framtida invånare, bara för de som redan bor där. Vi tillåter idag inte gärna någon förändring i innerstaden och vi har slutat producera mer av den. Båda de sakerna måste vi ändra på för människornas och miljöns skull.

Att bygga mer stad där staden redan finns är svårt. Intressekonflikterna är många och komplicerade jämfört med att placera ett bostadsområde på åkern utanför staden. Ute på åkern finns inga grannar som störs av byggen eller som får sin utsikt förändrad. På åkern finns sällan arkeologiska intressen eller kulturmiljö att ta hänsyn till. I staden finns alla de problemen och många fler.

I slutändan är dock alla vinnare på att vi förtätar våra städer, om vi gör det på rätt sätt. När en parkeringsplats blir bostäder, en oanvänd gräsmatta blir en kvartersbutik eller ett befintligt kvarter byggs ihop skapar det mervärden för alla. Våra gator blir tryggare om fler rör sig på dem, våra parker blir mer attraktiva om de används mer, och bussarna kan gå oftare om det finns fler som åker med dem.

Varje bit mark vi kan använda inne i våra städer är mark vi inte behöver ta från naturen. Varje meter gata vi inte drar fram över jungfrulig mark är en vinst. Varje bostad som kan skapas där människor redan bor, där handel, service och kollektivtrafik redan finns, är en grön framgång. Att flytta till stadskärnan är idag det mest miljövänliga val du kan göra, vi måste ge fler möjligheten att göra det valet.

Mattias Stenberg

Kommunalråd

Det är självklart för ett miljöparti att ha ett holistiskt synsätt på miljöfrågor. Det är viktigt att förstå att alla miljöfrågor hänger samman med varandra, men också hur de påverkar andra delar av samhället, så som folkhälsa. Det är även angeläget att vi ser miljöfrågorna utifrån ett maktperspektiv, där vi dels förstår att de som drabbas hårdast är människor i andra länder, men även att social rättvisa i vårt eget land krävs för att skapa ett hållbart samhälle. Jämlikhet behövs dels för att kunna samla stöd för den stora omställning som krävs, och dels för att komma bort dagens konsumtionstänk.

I den gröna omställningen krävs en rad olika åtgärder, vissa är allmänt accepterade, andra är mer kontroversiella. Grön Ungdom är tydliga med att vi inte kan ignorera köttindustrins klimatpåverkan; en minskad köttkonsumtion måste vara ett grönt mål. En annan nyckelreform för en grön omställning är kortare arbetstid utan bibehållen lön, för att på så sätt byta ut ökad konsumtion mot ökad fri tid. Miljöpartiet måste ha en tydlig vision om både minskad arbetstid och minskad köttkonsumtion.

Dessa perspektiv, tillsammans med klassiska gröna grundbultar inom miljöpolitiken, så som försiktighetsprincipen och grön skatteväxling ser Grön Ungdom som receptet för en realistisk, visionär och relevant grön miljöpolitik. Detta är vad vi vill se i det kommande partiprogrammet!

Detta blogginlägg bygger på beslut fattade på Grön Ungdoms riksårsmöte 2012, och är sammanställda av Grön Ungdoms Partiprogramsrevideringsgrupp.

Julia Finnsiö, Annika Hirvonen, Erik Lindman-Mata, Anders Schröder, Sabina Syed, Erik Thor och Ann-Catrine Westman

Miljöpartiet har en tradition av att värna andra värden än de strikt materiella därför är det naturligt att vi erkänner människan som den religiösa varelse hon alltid varit. Religiösa uttryck har funnits med i alla kulturer vi känner till. Att klippa dessa religiösa historiska band är att klippa av en livsnerv för kommande generationer. Visst finns det avarter också av religion som bidrar till förtryck på olika sätt men det finns det inom alla mänskliga sammanhang.

En religiös livstolkning handlar om hela livet och bör också tillåtas att göra det i samhället. Annars tar den allt för ofta extremare uttryck och blir mer konservativ och instängd. Men Gud har många namn och uttryck, det blir allt tydligare i vårt mångreligiösa samhälle. Det är därför viktigt att skolorna undervisar om religion och har en respektfull hållning till religionerna och dess utövare. Enligt barnkonventionen, har barn rätt till en andlig utveckling och det är viktigt att vi funderar över hur vi kan stödja dem i det. Religionskännedom är också viktigt eftersom det ökar förståelsen för dem i vår närhet som inte tänker eller tror som vi själva.

Vi gröna bör fördjupa religionens betydelse i vårt samhälle. Det är en tillgång när moder jord ska räddas och vi ska få ett harmoniskt liv tillsammans, för oss alla nu och för kommande generationer.

Detta mångkulturella liv behöver bevaras och där är religionen av avgörande betydelse. Ja i hela världssamfundet är religion av avgörande betydelse för en positiv utveckling. Och i barnkonventionen har alla barn och unga rätt till en andlig utveckling, vilket vi i vårt land ofta är dåliga på i vårt ofta sekulära land. Genom vår mångkultur kan vi bli bättre på att ge alla unga och medmänniskor detta stöd i livet.

Ylva Wahlström

Vi vill bedriva en feministisk politik som syftar till att avskaffa könsmaktsordningen och som slutar att tvinga in människor i snäva könsroller. Det är en fråga om makt och en fråga om frihet.

Queer är att förhålla sig kritiskt till alla normer om hur människor är och ska vara. Vi vill väva in queer tillsammans med feminismen för att normkritiken behövs där. Utan att aktivt ifrågasätta vad en kvinna är så riskerar vi att aktivt bidra till en begränsande tvåkönsnorm. Vi behöver synliggöra att samhället är mycket mer dynamiskt än så, och vi behöver vi se på och arbeta för ett samhälle där människor inte ses i första hand som män och kvinnor, utan som individer.

Feminismen behöver queer och queer behöver feminismen. Båda perspektiven tillsammans utvecklar och möjliggör för oss att både arbeta mot könsmaktsordningen, men också synliggöra hur kön konstrueras av samhället och hur det begränsar individer. Tankar om kärnfamiljer har inte längre någon större bäring i det verkliga samhället, över hela samhället ser familjebildningar olika ut, och vi måste möjliggöra för att alla konstellationer ska välkomnas och ges samma möjligheter.

Mycket av vår queerpolitik har blivit verklighet sedan partiprogrammet skrevs 2005. Alla får gifta sig oavsett kön och sterilisering är inte längre krav vid könsbyte. På förskolor runt om i landet införs normkritisk pedagogik och fler och fler ungdomsmottagningar är hbt-certifierade. Vi har dock en lång väg kvar till ett jämställt samhälle där alla människor oavsett kön har samma möjligheter att forma sina egna liv. Ett viktigt steg för att luckra upp könsrollerna och jämna ut löneskillnaderna på arbetsmarknaden är att införa en mer individualiserad föräldraförsäkring ihop med den tredelning som vi idag driver. Vi bör också sträva efter att de förslag om arbetstidsförkortning som vi driver ska bidra till en ökad jämställdhet, till exempel vad gäller arbete med barn och hem. Genom kvotering kan vi bidra inte bara direkt till mer jämställd representation, men kanske än viktigare – bryta normer om vem som sitter i bolagsstyrelser och vem som byter blöjor.

Vi tycker det är viktigt med jämställdhet. Grön Ungdom vill också se helheten. Vi vill väva samman och visa på hur antirasistiskt arbete, feminism, queer och normkritik hänger samman och tillsammans kan skapa ett mer jämlikt samhälle där varje individ får förutsättningar att utvecklas efter sin fulla potential utan att hindras av diskriminering eller begränsande normer.

Detta blogginlägg bygger på beslut fattade på Grön Ungdoms riksårsmöte 2012, och är sammanställda av Grön Ungdoms Partiprogramsrevideringsgrupp.

Julia Finnsiö, Annika Hirvonen, Erik Lindman-Mata, Anders Schröder, Sabina Syed, Erik  Thor och Ann-Catine Westman

Den gröna rörelsen har förmåga att se sammanhang, att se värdet av tvärvetenskaplighet och vet att ett samhälle för alla även måste inkludera alla i samhällsbygget. Politik ska vara ett verktyg för att skapa en bred samhällsgemenskap där allas erfarenheter räknas, ett samhälle som klarar av att rymma konflikter och heterogenitet och accepterar människors olikheter så att kontraktet mellan stat och medborgare fortsätter att upprätthållas.

Gröna värderingar poängterar alla människors lika värde och likvärdiga, grundläggande rättigheter. Grön ideologi pekar även på vikten av att människor måste ges frihet att utifrån sina förutsättningar och möjligheter utvecklas till egna, unika individer. Vår uppfattning är att olikheter berikar och skapar dynamik i ett samhälle, om vi tillåter olikheterna att finnas.

I samhällsbygget kan kultur fungera antingen som ett kitt eller som en splittrande faktor. Kultur kan användas i syften, inte minst för gruppidentifikation, vare sig vi vill det eller ej. Detta gör kultur till ett minst lika viktigt politikområde för att uppnå ett grönt och hållbart samhälle som klimatpolitik och näringslivspolitik.

I Regeringsformen heter det att ”det allmänna skall verka för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person”.

Att Miljöpartiet behöver förnya sin kulturpolitik beror på nuläget. Främlingsfientliga rörelser har vuxit sig allt starkare runtom i Europa och i flera länder har nationalistiska partier tagit plats i parlamenten. Så sker nu även i Sverige. En väsentlig del i den högerextrema, främlingsfientliga och nationalistiska retoriken går just ut på att beskriva den ”egna” kulturen som hotad av migration, av mångkulturalism och inte minst av islam. Så vill vi inte ha det i Sverige. I dessa samhällssplittrande sammanhang har referenser till historia och kulturarv kommit att spela en alltmer central roll. Kultur och begreppet ”Kulturarv” blir ett redskap som förväntas bevara en tänkt nationell homogenitet baserad på föreställningen om en ”ren” nationell identitet, det vill vi inte få förstärkt i Sverige.

Vi lever i ett globaliserat samhälle där migration och mobilitet är en erfarenhet som delas av många människor. Förlegade homogeniserade berättelser tenderar att få människor i ett heterogent samhälle att sluta sig samman i slutna, kulturellt homogena enheter och skapar ett avståndstagande till majoritetssamhället. Dessa homogeniserande berättelser blir mer och mer problematiska, dels för att de rent generellt kan fungera som exkluderande och uteslutande, dels för att de kan användas i rent främlingsfientliga syften. Miljöpartiets syn på flyktingpolitiken, religionsfrihet och integration hör därmed samman med vilken kulturpolitik vi väljer att driva. Vill och vågar vi i kulturlivet berätta om och beskriva ett heterogent samhälle med konflikter?

Kulturutövandet är och styrs politiskt i olika former, medvetet och omedvetet. Kulturpolitiken är inte och kan inte enbart vara ett enskilt avgränsat område utan måste förenas med andra politikområden i syfte att bygga det samhälle som vi eftersträvar.

Vi måste förhålla oss såväl till regeringsform och lagstiftning som till den gröna ideologin i utformandet av partiprogram och kulturpolitik. Det samhälle vi vill bygga måste frångå idéer och föreställningar om nationell, kulturell eller social homogenitet och den praktiska politik vi för måste ifrågasätta och störa homogeniseringssträvanden från kulturinstitutioner och andra partier. Det gäller såväl skrivningar och framställningar som förstärker bilden av en tänkt och felaktig homogen och nationalistiskt präglad historia som medverkar till att skapa tankar om ”vi” och ”dem” i dagens samhälle som idéer om att försöka styra kulturutbudet till en viss typ av kulturattraktioner. I diskussionen om huruvida kultur är vänster- eller högerinriktad har vi uppdraget att peka ut riktningen för en samhällsbyggande kulturpolitik för framtiden. Kultur som inkluderar – i sin mångfald.

Vi måste acceptera olikheter i ett modernt interkulturellt samhälle. Vi måste nå en bred gemenskap som rymmer dessa olikheter och drar nytta av mångfald. Människor behöver berättelser som förenar, men det dags att börja de berättelserna på ett med samtiden överensstämmande sätt och låta olikheter och konflikter rymmas i dem. Miljöpartiet behöver i sin berättelse om det framtida samhället berätta denna breda kulturberättelsen som säger att vi har plats för olikhet. Det är grunden för ett gemensamt samhällsbygge.

Anna Furumark
Projektledare för projektet Norm, Nation, Kultur vid Örebro läns museum

Emma Ode
Vice ordförande Miljöpartiet de gröna i Örebro län

Miljöpartiets rättspolitik fokuserar mycket på de brottsförebyggande åtgärderna. Och det i sig är alldeles utmärkt. Det finns inget bättre sätt att bekämpa kriminalitet än att arbeta för att antalet människor som väljer en kriminell livsstil minskar. Det är dessutom självklart att socialt utanförskap skapar grogrunder för kriminalitet, och att politik som minskar fattigdom och marginalisering också leder till färre brott. Det behövs dock även mer specifika åtgärder som inriktar sig på att förhindra att ungdomar i riskzonen väljer en kriminell bana, både stödjande och repressiva. Samverkan mellan myndigheter med socialtjänsten i en central roll är A och O. En viktig framgångsfaktor är även att få bort de kriminella förebilder som ofta agerar normsättare i många marginaliserade områden och arbeta med de subkulturer som skapas där ungdomar definierar sig i motsatsförhållande till samhället. Dessutom behöver det specifika brottsförebyggande arbetet mot de platser där flest brott begås, så kallade ”hot spots”, vidareutvecklas.

Det finns över huvud taget mycket som kan bli bättre vad gäller samhällets och polisens arbete för att bekämpa kriminalitet. Man behöver fortsätta och vidareutveckla arbetet att komma åt de pengar som brottsligheten inbringar. Samverkan mellan olika myndigheter behöver stärkas än mer. Poliskåren behöver breddas, bland annat med civila experter. Polisutbildningen behöver bli mer akademisk och verksamheten mer kopplat till forskning. Styrningen av polisen behöver förbättras radikalt, ifrån kvantitativa mål, ”pinnjakt”, till kvalitativa mål och ledarskapet behöver förnyas i en riktning där man bättre inkluderar och entusiasmerar medarbetarna. Resursbrister i både polis och resten av rättsväsendet behöver åtgärdas, och ledtider i rättsprocessen förkortas dramatiskt. Med mera. Alla dessa åtgärder skulle troligtvis bidra till att minska kriminaliteten i samhället och/eller den utsatthet som brotten skapar. Men man behöver även diskutera några, speciellt för miljöpartiet, mycket kontroversiella frågor. Och då tänker jag på straff och strafflängder samt på övervakning och datalagring.

Miljöpartiet nämner i partiprogrammet att alternativ i huvudsak bör sökas till fängelsestraff, speciellt då det gäller kortare påföljder. Jag håller med om att för förstagångsförbrytare som begår lindriga brott så är det alltid bättre att hitta alternativ till fängelsestraff. Men det är inte där problemet ligger. Om jag återvänder till exemplet med inbrotten, ett ”vardagsbrott” som normalt ger ett par månaders fängelse, så är de korta straffen redan nu både kontraproduktiva och väldigt frustrerande för både poliser och brottsoffer. Brotten är normalt väldigt svåra att utreda, och uppklarningsprocenten är mycket låg. Och när man väl lyckas få tag på några av gärningsmännen och lyckas binda dem till ett eller flera inbrott så får de max ett par månaders fängelse i straff. Det gör att väldigt många multikriminella löst sammansatta gäng har kalkylerat att inbrott är den lönsammaste verksamheten att ägna sig åt, vilket de också gör på samma sätt som en vanlig medborgare går till sitt ”8-17”-jobb. När de väl åker fast för ett ”bryt” så tar de utan problem en ”volta” på ett par månader, och hinner dessutom normalt med ett stort antal nya inbrott innan det första går upp till rättegång, och ännu fler innan avtjäningen. Dessutom gör mängdrabatten i straffsatserna att ju fler inbrott de begår innan dom faller, desto ”billigare” blir det. Det är väldigt frustrerande som polis att försöka förklara för en familj i ett utsatt bostadsområde hur de tjuvar som greps för några dagar sedan nu är ute igen och fortsätter sin kriminella verksamhet. Känslan blir att man har samhället mot sig istället för med sig i kampen för att hjälpa de här brottsoffren, varav flera till slut flyttar ifrån de mest utsatta områdena efter det andra eller tredje inbrottet inom loppet av något år. Många av de brottsoffer vi möter tycker att de låga straffsatserna för den här sortens brott är direkt stötande. Och det är också väldigt tydligt att brottsstatistiken går ner direkt när de mest aktiva grupperingarna sitter inspärrade. Det kanske finns bättre lösningar genom olika sorters elektroniks övervakning, men som det ser ut nu innebär de korta straffen helt enkelt att många fler brott begås och att utsattheten för brottsoffer ökar.

Än värre blir det när det gäller grövre brott, där brottsoffrens utsatthet dessutom är betydligt större. Speciellt tydligt är detta när det gäller relationsvåld. Samhällets tandlöshet mot förövarna har gjort att många kvinnor till slut helt tvingas att ge upp sina liv och gå under jorden då gärningsmannen släpps ut och fortsätter sin förföljelse. Det var inte länge sedan en kvinna i Malmö blev mördad av sin ex-man trots att denne just dömts för ett grovt brott mot henne. Han hade då släppts ut i väntan på avtjäning. Även mycket farliga våldsbrottslingar släpps ut trots att det innebär en uppenbar risk för både närstående och andra. Ett exempel är den man som i Stockholm förra året genomförde en överfallsvåldtäkt på en 12-årig flicka. Han hade tidigare dömts för att ha knivmördat sin flickvän. I februari mördade en man sin far och dennes sambo. Han hade tidigare dömts för mordet på sin mor. Jag är medveten om att jag drar upp skräckexempel, att varje fall är unikt och att vi varken kan eller vill spärra in brottslingar och slänga bort nyckeln. Men jag tycker likväl att den utsatthet och det lidande som skapas för helt oskyldiga människor av att allt för lättvindigt och snabbt släppa ut en del dömda brottslingar är oacceptabelt. Samhället, vi alla, har ett ansvar gentemot dessa människor som får sina liv förstörda, ett ansvar som vi inte har tagit. Ett undantag är StenErik Eriksson, pedofilen som har suttit frihetsberövad längre än någon annan människa i Sverige. Kanske är det för att de presumtiva offren är små barn.

I partiprogrammet nämns också att det är farligt med intrång i integriteten, och just integritetsfrågor har blivit en profilfråga för miljöpartiet. Visst kan okontrollerad övervakning och oförsiktig hantering av lagrade data innebära en kränkning av den personliga integriteten för den utsatte. Men datalagring och övervakning är också mycket viktiga verktyg för bland annat polisen i strävan efter ett tryggare och säkrare samhälle. Vid utredningar av grova brott, som t.ex. mord eller människohandel, är möjligheten att komma åt trafikdata ifrån t.ex. mobiltelefontrafik ofta central. Jag har själv varit med om att analysera telefonlistor som en central del i en utredning som till slut ledde till att en mördare kunde dömas. Det faktum att allt mindre data sparas hos operatörerna på grund av den kommersiellt genomdrivna Ipred-lagen har också försvårat utredningsarbetet. Hemliga tvångsmedel är dessutom av stor generell vikt för kampen mot den grova organiserade brottsligheten. Vad gäller övervakning, så har t.ex. de enkla övervakningskameror som finns på tunnelbanestationerna i Stockholm visat sig ha en enorm betydelse för att utreda brott som rån, misshandel och överfallsvåldtäkter. Man kan dessutom utgå ifrån att de utöver det har en stor brottsförebyggande effekt. Det är lätt att som polis se stora vinster med fler övervakningskameror på olika platser i det offentliga rummet.

Sammanfattningsvis så tror jag självklart inte att jag sitter inne med svaren på de svåra frågor som rör straff, övervakning och integritet. Men jag hoppas att mitt inlägg kan nyansera en debatt inom miljöpartiet där det lätt låter som om kortare straff alltid är bättre och som om all övervakning är av ondo. Ett sådant synsätt kan nämligen få effekten att de brottsoffer som borde vara det mest centrala i rättspolitiken skjuts åt sidan och glöms bort.

Martin Marmgren

MP Solna

Det är sant att det har funnits problematiska attityder inom svensk polis. Men poliskåren har utvecklats och breddats mycket de senaste decennierna. Och även om det fortfarande kan finnas spår av ett ”elitistiskt, diskriminerande och hierarkiskt förhållningssätt” så rör det sig om enstaka undantag. De flesta som blir poliser idag gör det för att de, liksom jag, vill bidra till att jobba för ett bättre samhälle. För en ingångslön som precis har höjts till 21300 så skall man vara beredd att hantera allt ifrån att bli attackerad med tillhyggen av drogpåverkade personer, självmordkandidater som man behöver nå fram till (eller som redan har lyckats och man behöver skära ned där de hänger och därefter ta hand om anhöriga), upplopp med stenkastning, lägenhetsbråk med mera till rutinjobb som gripna snattare. Tjugofyra timmar om dygnet. Då kan det kännas lite otacksamt att bli framställd som någon sorts översittare med demokratiproblem. Speciellt med tanke på att många av oss har andra utbildningar och skulle kunna tjäna bra mycket mer om vi lämnade polisyrket, men stannar för att vi vet att vi gör skillnad och för att vi vill och kan hjälpa människor.

Det är just de människor som hamnar i kris, och som utsätts för brott, som ger syfte och mening åt mitt arbete, det är för dem jag jobbar. Möten med personer som lider av psykisk ohälsa, missbruk, eller olika sorters utanförskap kan man säga mycket om. Bland annat känns det ifrån mitt perspektiv som om psykvården är hopplöst underfinansierad. De självmordskandidater som vi möter berättar om en psykiatri som löser akuta problem med förvaring och medicinering, och sedan skeppar ut patienterna i samhället i lika dåligt skick som de var då vi träffade på dem och tog dem till sjukhus. Och vad gäller många av de ungdomshem där till exempel trasiga tjejer med missbruksproblem eller självskadebeteenden behandlas, så känns det som om vinstintressen och besparingar gör att de får leva under betydligt sämre villkor än vad dömda brottslingar på anstalter gör. Men för att temat för den här texten inte skall bli allt för spretigt så fokuserar jag nu helt på rättspolitik, brott och brottsoffer.

Som polis så möter jag varje dag jag jobbar människor som har blivit utsatta för brott. Ofta kan det röra sig om så kallad ”vardagsbrottslighet” eller ”mängdbrott” som till exempel inbrott i bostad. Det sker bara i mitt polisdistrikt, ett av åtta i Stockholms län, hundratals inbrott varje månad. De allra flesta av dessa ”vardagsbrott” innebär för de drabbade människorna en stor kränkning och en direkt negativ påverkan på deras liv. Inte bara då de blir av med allt ifrån nedärvda smycken till hemelektronik, utan även då många inte känner sig trygga i sitt hem efter att någon har varit där och vänt upp-och-ner på det, i vissa fall till och med då de har varit hemma.

Flera av de människor som jag möter har dock blivit utsatta för betydligt grövre brott. Kvinnor som har blivit misshandlade upprepade gånger av den man de är tillsammans med, rånoffer, våldtäktsoffer, personer som oprovocerat har slagits ned på öppen gata, etcetera. Gemensamt för alla dessa är att de har blivit allvarligt kränkta och att de är väldigt utsatta. En del har fått sina liv förstörda på sätt som aldrig kommer att gå att reparera. Det är med utgångspunkt ifrån dessa människor som jag tänker på rättspolitik. Och bland annat för deras skull som vill jag se betydande förändringar i samhället till 2025. För som det är nu känner jag ofta att lagar och praxis försvårar mitt arbete med att skydda och hjälpa, och det känns som om skulle bli ännu svårare om miljöpartiet fick ökat inflytande över rättspolitiken.

För mig verkar det som om miljöpartiets rättspolitik till stor del har formulerats och växt fram ifrån ett perspektiv där man som demonstrant eller aktivist ser polisen som ett hot eller en fiende. Därför blir tvångsmedelsanvändning eller övervakning alltid något negativt och fokus för politiken blir att begränsa polisens befogenheter och korta straffen. Aktivistperspektivet är naturligtvis viktigt, och samhället måste självklart garantera alla medborgare deras mänskliga och demokratiska rättigheter, till exempel rätten att demonstrera. Men för många av de mest utsatta i samhället, de som har blivit offer för olika sorters brott och kränkningar, så handlar polisens verksamhet framför allt om att skydda, hjälpa och lagföra. Och då blir perspektivet på tvångsmedel, övervakning och lagföring också ett helt annat.

För att utveckla miljöpartiets syn på rättspolitik så tror jag att man skulle behöva prata med fler av de människor som får ta konsekvenserna av hur samhället och politiken ser ut idag vad gäller brottslighet och kriminalitet. Man har dessutom en utmärkt möjlighet att använda all den positiva energi som finns inom ramarna för satsningen på 250 000 samtal för att definiera politiken för Sverige 2025. Om man ser till att möta brottsoffer, och de som i sitt arbete möter brottsoffer som poliser, åklagare, målsägarbiträden, kvinnojourer, brottsofferjourer med mera, så tror jag att det skulle berika och förnya miljöpartiets syn på rättspolitik. Jag skulle själv också gärna se en bredare debatt om rättspolitik inom partiet, och skulle tycka att det vore jätteroligt om fler skrev i ämnet och fortsatte diskussionen. Dessutom så skulle jag tycka att det vore speciellt roligt att komma i kontakt med fler miljöpartister som jobbar inom rättsväsendet, och kanske starta ett nätverk. Det finns ju ”Gröna Lärare”, så varför inte ”Gröna Poliser”?

Jag återkommer med ett inlägg till där jag går in lite mer konkret på de problem jag som polis upplever med rättspolitiken idag, och i synnerhet då miljöpartiets rättspolitik, utifrån ett brottsofferperspektiv.

Martin Marmgren

mp Solna

Därför är det viktigt för den långsiktiga miljöpolitiken att barn och ungdomar ges möjlighet till naturkontakt genom skolan och friluftslivets organisationer. Den nya läroplanen innehåller många vackra ord om friluftsliv och utomhuspedagogik, men det är inte säkert att dessa uppfylls. Det är därför viktigt att skolinspektionen sätter just denna del av läroplanen under hård bevakning.

Skollagen och läroplaner framhåller att friluftsliv och naturupplevelser är nödvändiga inslag i skolan. Men en ny enkätundersökning[3]  visar att bara ett fåtal kommuner skjuter till särskilda resurser för skolutflykter. Ett antal kommuner förbjuder dessutom sina grundskolor att ta emot frivilliga bidrag från vårdnadshavare. Det behövs en handlingsplan som säkerställer skolutflykterna i varje kommun.

För ett drygt år sedan antog riksdagen den första friluftspropositionen i Sverige (Framtidens friluftsliv prop. 10/11:238) som tydligt markerade friluftslivets betydelse för folkhälsan och miljömedvetenheten. Där framhålls att ungdomar ägnar allt mindre tid åt utevistelser och friluftsliv, vilket kan medföra såväl koncentrationssvårigheter som fysiska problem. Regeringen konstaterar att ”förskolan och skolan är oerhört viktiga för att ge morgondagens vuxna goda vanor”.

Utomhuspedagogik bör därför bli mer vanligt än nu i den svenska skolan. Friluftsorganisationernas arbete med att ta ut barn och unga i naturen bör därför långsiktigt stärkas. Regeringens friluftspolitiska proposition bör följas upp och då speciellt de frågor som ansvariga myndigheter flaggar för att det finns problem t.ex. finansieringen av forskning och statistikinsamlingen. Ett annat problem som lyfts är avsaknaden an skrivningar i myndigheternas regleringsbrev om ansvar för friluftsliv. Eftersom friluftslivet är tvärsektoriellt behöver många olika delar av samhället samverka för att vi skall nå framgång med en aktiv friluftspolitik till nytta för miljöpolitiken och folkhälsopolotiken och därmed en ökad välfärd för hela samhället. Det är inte rimligt att det skall vara sådana skillnader mellan idrotten och friluftslivet såväl när det gäller bidrag som lagstiftning. Därför bör ett friluftslyft införas med förebild i idrottens idrottslyft. Friluftsrörelsen står redo för en sådan utmaning.

Friluftslivet skapar dessutom arbetstillfällen och omsätter stora belopp enligt en undersökning som gjordes vid Mittuniversitetet 2010. Enligt undersökningen spenderar svenskarna ungefär100 miljarder per år på friluftsrelaterade utgifter och detta skapar i sin tur närmare 75000 arbetstillfällen i Sverige (inklusive multiplikatoreffekter).[4]

…………………………………………………………

Ulf Silvander

Generalsekreterare

Svenskt Friluftsliv

Skolan ska vara till för alla. Därför är det en självklarhet för Grön Ungdom att skolan ska vara avgiftsfri samt religiöst och partipolitiskt obunden. Därav finner vi också att det är viktigt att de läromedel som skolan använder sig av ska vara oberoende. För att utveckla både skolan och samhället i stort skall skolan främja en hållbar utveckling och eleverna skall få utförlig information om sina rättigheter/skyldigheter samt om möjligheterna till att kritisera auktoriteter inom skolväsendet. Detta ger också upphov till ett kritiskt tänkande som bör genomsyra all utbildning. Skolundervisningen i allmännhet och den naturvetenskapliga undervisningen i synnerhet anser Grön Ungdom ska genomsyras av en medvetenhet om jordens och ekosystemens ramar.

Att använda en demokratisk metod för att komma fram till ett beslut är någonting som både skapar en större förståelse för samhället utanför skolan och också ger det bästa resultatet inom skolan. Därför ser Grön Ungdom ett stort behov av att utveckla ett demokratiskt styrningssätt av skolan. Elevinflytande bör vara en självklarhet. Ett alternativ skulle kunna vara att lokala styrelser med elevmajoritet införs.

Utvecklingen av skolan måste uppmuntras. Lärarna är en viktig del av vidareutvecklingen. Grön Ungdom vill göra en utveckling möjlig genom att höja lärarnas status; detta genom åtgärder som att lärarna skall få lönehöjning, en möjlighet till vidareutbildning, en kvalitetssäkrad lärarutbildning, en ökad frihet till pedagogisk utformning samt en ökning av lärartätheten. Detta främjar även elevernas intressen genom att man uppnår en kvalitativ utbildning och en förbättrad arbetsmiljö. Genom lärarutbildningen skall lärarna få ett normkritiskt perspektiv och delges praktisk kunskap om olika former av pedagogik där elevernas kreativa sidor uppmuntras.

Skolan är till för eleverna och det skall vara dem som är i fokus. Grön Ungdom menar därför att den vinst som skolorna genererar skall återinvesteras i skolan, för att få en så bra skola som möjligt. Ett procenttak av skolpengen bör också stiftas för de kostnader som inte direkt kommer elever till gagn, så som exempelvis pengar till marknadsföring. Olika driftsformer av skolor som ej behöver vara vinstdrivande menar Grön Ungdom bör uppmuntras.

Grön Ungdom anser att det nuvarande betygssystem som gäller inte är bra utan vill att ett alternativ till betygssystemet utvecklas. Dagens betygsystem placerar allt för snabbt eleverna i olika fack, genom tillämpningen av stela betygsskalor, och alltför ofta är informationen om hur eleven ska göra för att förbättra sina betyg bristfällig. Grön Ungdom vill därför se ett alternativ till det nuvarande betygssystemet. Ett alternativ som är utformat för att hjälpa eleverna att utveckla sina kunskaper. Skolan bör vara en plats för personlig utveckling – det är utvecklingen som alltid borde stå i fokus!

Detta blogginlägg bygger på beslut fattade på Grön Ungdoms riksårsmöte 2012, och är sammanställda av Grön Ungdoms Partiprogramsrevideringsgrupp.

Julia Finnsiö, Annika Hirvonen, Erik Lindman-Mata, Anders Schröder, Sabina Syed, Erik Thor och Ann-Catrine Westman

Vi sju politiker i partiprogramsgruppen tar nu hjälp av en erfaren skribent med att formulera ett partiprogramsutkast. Vi är väldigt glada över att ha rekryterat Ulrika Kärnborg som skribent. Ulrika har en bred och spännande erfarenhet som författare, journalist och politisk skribent med en stor känsla för det skrivna ordet. Jag är övertygad om att Ulrika kan bidra med ett språk som gör att vi når ut med vår politik bredare och djupare än idag. Jag vill hälsa Ulrika välkommen till arbetet!

Jag är författare och litteraturkritiker, debattör och mångårig medarbetare på DN som idag bor med min familj i Nacka. Förutom att skriva så älskar jag att odla ekologiskt i våra växthus, och så klart att löpträna och åka skidor!

Vad har du för relation till politik?

Jag har deltagit i den politiska idédebatten i många år, inte minst som ledarskribent i Expressen samt på kultursidorna. Partipolitik har jag däremot inte sysslat med förut.

Vad fick dig att vilja bli skribent åt Miljöpartiet?

När man har hållit på med idédebatt så länge från ett utifrånperspektiv, känns det väldigt inspirerande och roligt att följa och bidra till den politiska process som framtagandet av ett nytt partiprogram innebär från insidan. Jag är partipolitiskt obunden men jag hade aldrig tagit det här uppdraget om jag inte hade sympatiserat med Miljöpartiets grundvärderingar.

Hur tycker du att ett partiprogram ska vara?

Framför allt ska det snabbt ge en bild av vad partiet vill. Man ska lätt kunna orientera sig i partiets politik, men man ska också få en känslomässig upplevelse av partiets vision. Dessutom får ett partiprogram gärna vara lite poetiskt, utan att för den delen vara flummigt.

Har du några litterära förebilder?

Jag håller just nu på och läser Hjalmar Söderberg och slås av hans förmåga att kommunicera svåra saker på ett enkelt sätt. Jag fascineras av hans lätta stil. Annars är jag också väldigt förtjust i amerikanska författare som Joyce Carol Oates eller kanadensaren Alice Munro.

Var trivs du bäst att skriva? Har du ett smultronställe?

Jag gillar att sitta på Kungliga biblioteket – där är man är en i mängden, det är helt tyst och man har ingen möjlighet att distraheras av prat eller andra saker som stör – man får vara privat på ett kollektivt sätt!

Inför 2025 växer behovet av en kulturpolitik med utgångspunkt i ett medborgarperspektiv eftersom utbytet mellan konstnärer och övriga medborgare i samhället förblir en förutsättning för både skapande och nyskapande. Den utgångspunkten kommer att avgöra både kulturens och kommersens relevans i samtid och framtid. En sak är säker, människor vill ta ansvar och behöver vara medskapande. 2025 tror ingen längre att konsten blir feg, tråkig och ointressant när publiken, d.v.s. medborgarna, blir delaktiga och medbestämmande. Gränserna mellan publik och konstnärer har än mer luckrats upp och betydligt fler uppfattar sig som subjekt i kulturen och det finns en grundläggande kunskap om vilken betydelse kultur har för individens och samhällets utveckling. Forskningen på området är i framkant och välfärdsbegreppet bottnar lika mycket i den immateriella välfärden som frigör tanken och gör oss nyfikna, reflekterande och kreativa.

Jag tror på en utveckling i den riktningen då de 40 000 medlemmar som tillsammans äger Riksteatern genom åren alltid visat ett mod genom att belysa komplicerade frågeställningar och engagera oetablerade eller exkluderade konstnärer. Genom historien har de drivit utvecklingen av barn och skolteatern, teater i fängelser, utvecklingen av modern dans, teckenspråkig teater, internationella utbyten, utveckling av nya upphovskvinnor/män mm. De har gjort det som lokalt aktiva och samtidigt alltid tagit ett ansvar för den nationella och internationella utveckling. Men som representant för en 78-årig folkrörelse som i hela Sverige och även internationellt driver en verksamhet utifrån idén att skapa mentala krockar på många språk som sätter tanken och känslan i rörelse, så är jag naturligtvis ändå oroad över de senaste årens allt mer grumliga politiska samhällsvision om allas gemensamma tillgång till och inflytande över kulturrummen. En vision som inte endast bör vara kulturdepartementets ansvar, utan den samlade regeringen såväl som oppositionen. Och, särskilt oroad är jag över normaliseringen av rasism, diskriminering och segregering.

Vi har idag ett kulturrasistiskt parti i riksdagen som vill ge stöd endast åt kultur som kan definieras som svensk. För mig är det ett uttryck för behov av att bara inkludera det som kan kännas igen. Det är en kulturpolitik som bottnar i behovet att dela upp saker i lika och olika. Men Sverigedemokraterna är långt ifrån ensamma om att bejaka behovet av att definiera vad som är lika. En ofta uttalad uppfattning inom kultursektorn är att en av konstens viktigaste uppgift skulle vara att visa hur lika vi människor är. Det kan låta som motsatsen till den Sverigedemokratiska politiken men det är samma behov av att definiera vad som är lika och olika och samma behov att ge någon har rätt att göra den definitionen.

Men vem vinner på en konst som har som uppgift att bortom generations, genus, sociala, kulturella, ekonomiska eller andra individuella skillnader bekräfta att är vi lika? Vem har tolkningsföreträde över vad som då ska betraktas som lika? Vem bestämmer? Vem är gatekeeper? För mig är detta snarare en syn på konsten som bottnar i en patriarkal och kolonial rädsla att det priviligierade tolkningsföreträde man besitter snart ska avslöjas och därför blir det så viktigt att övertyga ”den andre” att vi är lika.

Jag menar att konsten istället är viktig just för att avslöja hur olika vi är, varför vi är olika, varför våra olika förutsättningar och visioner underlättar eller försvårar för oss att dela tid och rum. Just konsten ger oss möjlighet att istället för att konfirmera den egna normen, det egna perspektivet, våga utforska andra normer och perspektiv. För mig är inte konsten en produkt utan en process som pågår för att vi behöver avslöja våra olikheter för varandra.

Utmaningarna i ett globalt samhälle med stora ekonomiska och kulturella skillnader är självklart stora. Därför är det vansinne att politiskt avstå från att satsa på ett öppet och aktivt kulturliv där fler ges möjlighet till deltagande, delaktighet och inflytande. Idag bekämpas rasism, terror och våld med ökad kontroll. Vi behöver säkerhet och trygghet men en ständigt ökad kontroll kommer att begränsa öppenhet och aktivt deltagande.

Jag menar att vi inom kulturen idag har ett stort ansvar att säkerställa öppna och tillgängliga processer mellan olika individer, grupper, normer och kulturer. Kulturpolitiken har ett ansvar för en yttrandefrihet där många röster kommer i dialog med varandra. Alla som vill göra anspråk på ett tolkningsföreträde runt vad som är konst och vad som är kvalitet, har ett särskilt ansvar att komma i demokratisk och öppen dialog med de som tycker annorlunda. Att utveckla dialogen med de som inte är lika är att utveckla demokratin.

Hur kan vi ta tillvara den kreativitet som skapar många nya utrymmen för mobilisering av och förverkligandet av idéer som står på demokratins, mångfaldens och det alltmer komplexa och globaliserade samhällets sida. Det är här gamla utmaningar finner nya lösningar, resurser och kanaler till allmänheten. Därför kan jag inte godta en förenkling att all kommersialisering av kulturen är destruktiv och källan till konstens sorti. Alla kommersialiserade produkter som sprids på en marknad är inte nödvändigtvis ämnade till att vara vinstdrivande, åtminstone inte i ekonomiska termer. En enda låt eller en serieteckning kan komma att dominera den allmänna marknaden, mycket tack vare den digitala teknikens möjligheter, och vara vinstdrivande i sociopolitiska termer. Det vill säga, att de kan till exempel inspirera till kamp mot en korrupt regering, som i fallet med rapparen El General och serietecknaren Nadia Khiari från Tunisien, där många kulturaktivister har bidragit till genomförandet av jasminrevolutionen och den numera öppnare politiska debatten (även om det inte råder total yttrande- och tryckfrihet än idag i Tunisien och många av dess grannländer). Därmed kan kultur och konst inte ses som en produkt utan en process som börjar med en idé, och som pågår så länge upplevelsen skapar mentala krockar inom och mellan människor. En process som pågår så länge tankar och känslor sätts i rörelse.

Hur framtidens kulturyttringar, aktörer och rum kommer att se ut återstår att se. Men, om vi kan utgå från dagens tekniska utveckling och det numera sällan sinande intresset för att omstrukturera subjekt-objekt rollen inom kulturen (och andra politiska områden) kommer morgondagens kultur innebära att fler upplever, skapas och engagerar… på gott och ont. Därför behöver vi säkerställa öppna mötesplatser för konst och kultur som vågar processa vad som är gott och ont men lika mycket för vem det är gott eller ont. Där kommer vi att omges av ännu fler band, skådespelare, dansare, författare, filmare som ger ut egna verk på egen hand eller i kollektiv. Där kommer vi att se fler fruktsamma samarbeten mellan kultursektorn och det övriga civilsamhället där vi tillsammans tacklar för oss brinnande frågeställningar.

Min avslutande fråga är vilka politiska incitament som kan stimulera många och olika människors deltagande, engagemang och ansvar för en framtida offentlig kultur 2025?

Birgitta Englin
VD, Riksteatern

Det är dags att identifiera kulturens verkliga potential i samhället. Vi behöver ett vitalt kulturliv som på ett skarpsinnigt, estetiskt och begripligt sätt speglar den samhällsutveckling vi står inför.

Ända sedan 1900 talet har man i stora drag varit överens om kulturpolitiken tvärs över partigränserna. Det enda anmärkningsvärda som skett på området är att SD uttalat att den svenska kulturen ska värnas för att vi ska kunna rädda vår särart. Som tur är har inte detta inspel fått det genomslag SD förmodligen väntat sig. Samtidigt som forskning och näringsliv gång på gång konstaterar att kulturyttringar och att delta i ett kulturliv har en stor betydelse för samhällsekonomin.

Hittills har kulturpolitiken bara omfattat den ickekommersiella kulturen. Men för medborgaren är det både svårt och också ointressant att klassificera kultur på det sättet. En modern kulturpolitik ska ta utgångspunkt i hela kultursektorn, från den mest aparta performanceföreställningen till idol. De flesta medborgare har en relation till alla delar av den vidare definitionen av kultursektorn och är följaktligen också intresserade av en kulturpolitik som tar in hela kultursektorn.

Kultursektorn behöver ett rejält ekonomiskt tillskott för att bli den samhällsfaktor som den har potential att bli. Det förutsätter att fler aktörer bjuds in att vara aktiva i kultursektorn, kulturen ska inte behöva vara beroende av samhällsfinansiering i den utsträckning den är nu. Vi måste göra det lättare för andra aktörer i alla samhällsektorer att bidra till ett mångfacetterat kulturliv. En bredare finansiering ger oftast en mycket högre förankring av ett lokalt evenemang. Men det är inte bara sponsring i traditionell bemärkelse som är hela lösningen, utan även nya initiativ som t.ex. Crowdculture där enskilda individer tillsammans med offentliga utlysningar, får vara med att stödja kulturevenemang.

Det är hög tid att formulera en kulturpolitik som sträcker långt utanför de traditionella kulturområdena. Kulturpolitiker måste ta hänsyn till att kulturpolitik inte bara ska vara ett sätt för etablerade institutioner att göra sin röst hörd.
T.ex. ska kulturens roll identifieras inom följande politikområden:


Utbildning,

F.d. kulturminister Göransson utnämnde en gång skolan till Sveriges största kulturinstitution och det är där vi ska få de insikter som gör att vi väljer att vara en del av ett kulturliv.
 Skolorna kan mycket väl utnyttja det professionella kulturlivet i undervisningen på ett mycket bättre sätt. Återinför man dessutom bildningsidealen förutsätter det att eleverna blir orienterade i kulturella uttryck. Mycket forskning visar på att inlärningen blir effektivare när man låter elever välja på flera uttrycksmöjligheter.

Näringsliv

Även den mest kommersiella exportkulturen har sina rötter i den Svenska kulturskolan. Vi vet också att olika former av kultur påverkar näringslivet, inte minst besöksnäringen. Den kommersiella kulturen är inte en fristående företeelse utan ett resultat av en kulturpolitik. Alla våra internationella popikoner har säkert ett förflutet i musikskola eller kulturskolan. En tydligare relation till näringslivet bör också ge kultur en ökad betydande på flera områden. Tillgång till kultur har också visat sig vara en viktig lokaliseringsfaktor för många företag, inte mins i det kunskapsintensiva företagandet.


Hälso- och sjukvård

I de regionala försöken med ”kultur i vården” har man bidragit till en vidgad kultursyn när det gäller kultur. Inom flera rehabiliteringsformer har kulturaktiviteter blivit en viktig del i behandlingen. Särskilt bland de diagnoser som kan behandlas med olika former kognitiv behandling. Dessutom torde de förebyggande hälsoeffekterna av att ingå i ett kulturliv vara väl så mätbara, som att vara engagerad i idrottslivet. Vi borde undersöka hälsoeffekterna av att vara delaktig i ett kulturliv.


Sysselsättnings och arbetsmarknadspolitik

Här finns mycket att göra. Låt oss ta bort arbetsgivaravgifterna på gager och andra ersättningar för konstnärligt arbete, det skulle skapa en rad arbetstillfällen och rensa upp i en stor svartekonomi. Eller inför åtminstone ett ROT avdrag för kulturarbetare. Stora delar av kultursektorn uppvisar skyhög arbetslöshet och många kulturarbetare tvingas stämpla eller att ta svarta engagemang. Ska kulturen vara en tillväxtsektor i framtiden kan vi inte acceptera att arbetsmarknaden för kulturarbetare krymper. Vi måste skapa bättre stödstrukturer för kulturarbetare så att de slipper omskola sig till entreprenörer för att ingå i ”den kreativa sektorn”.

Stefan Edenborg

Tillsammans kommer man fram till att strategin ska diskuteras i seminarieform tillsammans med en grupp bestående av näringslivsrepresentanter, filosofer, sociologer och konstnärer. Detta vill man göra för att försäkra sig om att de tänkta planerna verkligen gynnar utvecklingen av det goda samhälle som är politikens mål. Planerna ska diskuteras utifrån den målbild regeringen har satt upp för kulturell och ekonomisk utveckling, samt för tillvaratagande av pluralism, mångkulturalism och global samverkan.

Inför seminariet förs samtal inom regeringskansliet för att utveckla de frågeställningar som ska diskuteras. De olika ministrarna aktiverar sina internationella nätverk för att få med sig omvärldens syn på det som ska diskuteras redan i ett tidigt skede. Inom varje departement genomförs sedan en studiedag där de olika departementens områden diskuteras utifrån de kulturpolitiska målen. Under studiedagen genomförs workshops i mindre grupper med tjänstemän och politiker blandat. Varje grupp bjuder in ett antal skolungdomar som deltagare. På så sätt utvecklas både frågor och argument i nya förklaringsmodeller. Dessa erfarenheter tas med till
seminariet.

Seminariet en månad senare blir en succé! Frågeställningarna är provocerande med en tydlig framtidsinriktning. Några av Europas främsta tänkare och nyskapande konstnärer medverkar. Politiker, tjänstemän, forskare och konstnärer anlägger sina olika perspektiv på den strategiska utvecklingen och bidrar till kreativa lösningar på de problem man definierar. När budgetpropositionen läggs ska strategin vara väl utvecklad och argumenten för investeringarna så tydligt motiverade att den politiska debatt med oppositionen som ska följa verkligen kan handla om samhällsutveckling.

På kulturdepartementet arbetar man också hårt inför budgetpropositionen. En stor fråga där är hur konstens roll ytterligare kan stärkas inom det bredare kulturbegreppet. Konstnärers arbete och den konstnärliga forskningen tillför samhället en kunskapsbildning som anses vara avgörande för nya utvecklingsmodeller. En förutsättning är också den fortsatta utvecklingen av konst och praktisk filosofi som ämnen inom grundskolan.

Den grundskolereform som genomfördes för ett decennium sedan börjar nu visa resultat. Genom att fokusera på lärande istället för inlärning har lärare och elever tillsammans utvecklat nya arbetsformer för olika lärandenivåer utan årskursindelning. Fokus ligger på kreativitet och kritisk reflektion där redskapen är historiekunskap och språk/kommunikation. De estetiska ämnena kallas konst och är numera både teoretiska och praktiska. Detta har bl.a. bidragit till att språkbegreppet vidgats dramatiskt och olika kulturella bakgrunder tillvaratas när samhällsfrågor diskuteras. Barnens utvecklade förmåga att uttrycka sig har också stärkt skolans demokratiska fundament. Barnen medverkar i skolans beslutande organ och lär sig att föra varandras talan och att både individuellt och gemensamt ta ansvar för de beslut som fattas. Grundskolereformen gav också möjlighet att integrera spets med bredd. Särbegåvade elever får möjlighet att tidigt specialisera sig i valda inriktningar.

Det som i den tidigare skolformen kallades gymnasiet är numera en integrerad del av grundskolan vilket bidrar till fler möjligheter både för bredd- och spetskompetens. Eftersom barnens mognadsprocesser skiljer sig ger den nya skolformen bättre möjligheter att få lära på den nivå man blir mest stimulerad av. Under puberteten fokuseras en stor del av skolarbetet på identitetsskapande och kommunikation genom deltagande i konstnärliga processer och presentationer samt möten med de olika konstnärliga uttrycksformer som erbjuds i samhället. Stort fokus läggs vid användandet av ny kommunikationsteknologi vilket ger barnen möjlighet att besöka föreställningar, utställningar, delta i aktiviteter och workshops i världens olika länder.

Personliga nätverk byggs genom sociala media. Genom det fokus som läggs på identitetsskapande, kommunikation och språk, behärskar barnen tidigt engelska som är det största språket internationellt vid sidan av kinesiska.

Alla universitet har integrerat grundkurser i olika konstnärliga ämnen även i traditionellt vetenskapliga utbildningsområden som en utveckling av den grund som läggs inom grundskolesystemet. På kort tid har man sett ett starkt resultat i ökad kreativitet, innovation och nytänkande. All utbildning är forskningsanknuten och den konstnärliga forskningen får allt större betydelse, inte bara för utvecklingen av konst utan också av kulturell medvetenhet och ansvarstagande. Detta ser samtliga politiska partier som en grundläggande förutsättning för en hållbar utveckling. När utbildningsdepartementet nu arbetar med sina äskanden inför
budgetpropositionen, är det fortsatt denna utveckling man fokuserar på när man föreslår mer resurser till de konstnärliga spetsutbildningarna. Kopplingen mellan spets och bredd är helt avgörande för en fortsatt positiv utveckling.

Kulturdepartementet arbetar numera som en ”paraplyverksamhet” över samtliga politikområden. Kulturminister har en mycket stark position inom regeringen men också i det globala nätverk av ledande politiker som driver frågor om kulturell hållbar utveckling som förutsättning för demokrati och fred i världen. När nu inte bara Sverige utan också en rad andra länder implementerat detta förhållningssätt, har man kunnat se positiva effekter också på folkhälsa, miljö och flera skilda tillväxtfaktorer.

När det gäller konstpolitiken, bedrivs den med stor kraft. Regeringen har deklarerat en syn på konst som gör konstnärer jämställda med forskare i relation till den betydelse de har för samhällsutvecklingen. I regeringsdeklarationen står det bl.a. så här:

”Konstnärlig kunskapsbildning är av avgörande betydelse för det goda samhällets utveckling. Genom konsten kan vi bryta vanor och hindra konventioner att få fäste. Konst kan bygga nya riter kring de värden som ska försvaras så att det goda och kärleksfulla på nytt blir igenkännbart. Konst kan ses som immateriell förlustelse eller materialiserad galenskap, som det igenkännbara
vansinnets eget alfabet parat med lust och djup innerlighet. Konst kan ses som det som kan få oss att ompröva och kritiskt granska vad vi hittills trott oss om att veta. En dissekering av verkligheten ner till minsta beståndsdelarna och sedan sammanfogade
till helt nya helheter doppade i kärlek. Mötet med konsten kan vara som att hitta hem eller komma bort till en märkvärdig utmanande plats där allt kan hända. Där vi vill bli kvar, vill vara med bland alla obegripligheter, närvarande, lyssnande och berättande som starka, kännande och kreativa medborgare”.

Efva Lilja
www.efvalilja.se
Efva Lilja, koreograf, professor och rektor vid DOCH, Dans och Cirkushögskolan i Stockholm

Februari 2012
Några tankar om kulturpolitik, fördelade i två avsnitt:
1. Nu – en reflektion: Om förmågan att gå framåt utan att gå förbi
2. Sedan – en vision: Några iakttagelser från regeringskansliet, april 2025

Vi lever i ett välfärdens goda samhälle som drabbats av ekonomiskt obestånd. Ett Europa i finansiell kris. I Sverige lever vi fortsatt gott även om stora delar av Europas befolkning går arbetslösa, förlorar möjlighet till utbildning eller lever i kulturellt utanförskap. Kulturpolitiskt befinner vi oss i ett vakuum med ett otydligt ledarskap som i handling bekänner sig till ett
materialistiskt synsätt där konst blir varor och produkter och konstnären styrs mot ett nyttiggörande genom anpassning till de kreativa näringarna. Med ett synsätt dominant inom västeuropeisk politik förpassas konst till ”grädden-på-moset-lådan”. Hur vill vi egentligen ha det på hemmaplan?

Kulturen är det vi lever, det gemensamma fundamentet i samhället, vår samhälleliga överenskommelse. Köp mer så blir du lyckligare, särskilt om du är (eller vill vara) ung, smal och snygg. Kanske vältränad och även intellektuellt ”fit”. Skitvärderingar tränger sig på som sanningar. Hur utvecklas våra kulturella ideal? Jag förstår marknadsekonomiska krafter och styrmekanismer men kan inte acceptera att finanspolitiken ska vara överordnad allt. Jag vill vända på den politiska hierarkin och se en stark integrerad kulturpolitik genomsyra alla andra politikområden. Jag vill se en politik som inte bara sätter överlevnad och materiellt välstånd i
fokus utan ser ett gott kulturellt klimat som det mest åtråvärda, också för en långsiktig och hållbar utveckling. En god, värdig människosyn med gott om rum för nyfikenhet, kreativitet och utveckling gör det möjligt att också värna andra marknadskrafter än de som bländar. Vi lever ett behov av förändring, ett behov av hopp och av en framtidstro grundad i nyfikenhet och respekt för vad vi är, vill bli eller längtar att få vara. För att konst ska bli en självklar del av det goda samhällets vardag och verklighet, krävs en politik med mål som inte enbart handlar om breda kulturella perspektiv och ”smågodis i pastellfärger”, utan också om konstens tillgänglighet, trovärdighet och angelägenhet som just konst. Konst ska vara en integrerad del av vårt kulturella medvetande på alla nivåer, en god kraft och ett starkt kunskapsområde. I konstnärliga uttryck ifrågasätts och problematiseras det rådande på sätt som genererar nya tankar och den kreativitet som leder till nya insikter om det som annars skulle bli kvar i det fördolda.

Är du nyfiken? Då är du en av alla som vill vidare och mer, som låter sig ”triggas” och utmanas. Utan nyfikenhet dör vi. Dör gör vi förstås ändå, men levande. Att tappa bor nyfikenhet och uppmärksamhet är att förlora själva levandet. Känslighet och lyhördhet utgår
från nyfikenhet. Och tillit. Den som svälter eller fryser, den som blir tillräckligt förödmjukad eller inlåst, har inte så stora möjligheter. Men alla vi andra? Ibland känns det som om verkligheten bara tjuter i örat. Tjuter, brakar och helt hänsynslöst bara dundrar på. All skit tränger sig in genom de mest sårbara öppningar.

Det politiska spelet om våra liv är högt. Stora risker tas när både satsningar och nedskärningar i den kulturella välfärden görs utan redovisad målbild. Upplevd godtycklighet sår split och gör oss osäkra. Osäkerhet är farlig. Rädda gör vi lätt misstag. Tjutet i örat skriker. Hur ska man vara funtad för att orka gå förbi den som tigger, den som sover ute på en bädd av sopor, den som ser på mig med ensamma ögon eller den med hårda ögon utan minsta spår av nyfikenhet? Vill vi ha ett samhälle med kreativa, innovativa, starka medborgare som förmår tillämpa och använda sin kreativitet så krävs, förutom nyfikenhet, också tillit till våra gemensamma åtaganden. Dessutom krävs ett politiskt ledarskap som visar på möjligheter och avväpnar den och det som motverkar utveckling. Livet ger sig inte självt. En aktiv och radikal kulturpolitik synliggör och tillgängliggör konst som något oundgängligt för stimulans av nyfikenhet och uppmärksamhet, för välfärd, kulturell och samhällelig utveckling. Den välkomnar även ifrågasättande och provokation. Den gör det möjligt att leva trygg i förvissning om att vi inte vet vad som ska komma men att vi ändå kan vara beredda. Kunniga politiker förstår och uppskattar vad som genom konst genererar goda värden i mellanmänsklig kommunikation och kan hålla ”armslängds avstånd” till innehåll, mål och mening. De ser konst som en del av ett samhälles överlevnadsstrategi. Men var finns de? Är det någon som känner några sådana politiker i det svenska politiska landskapet?

Det duger inte att fokusera på bidragspolitik och pengapåsar. Svaret på utveckling är inte alltid översättbart till kronor, ören eller euro. En god kulturpolitisk strategi måste kläs i handling och uttrycka den utvecklade kunskapssyn som gör det möjligt att se värden i vårt gemensamma kulturbyggande. Att se värdet i allt från t.ex. matlagning, föreningsliv och hantverkskunskaper till det mest avancerade och experimentella i det allra spetsigaste inom konsten. Bidragssystemen kan sedan reformeras i relation till de konsekvenser en sådan politik medför. Det duger inte heller att kanalisera allt fokus på kreativa näringar och upplevelseindustrin. EU:s Green Paper om just de kreativa näringarna, används flitigt i många politiska läger som garant för konst som ekonomisk utvecklingsfaktor. Konferens efter konferens anordnas där politiker, forskare, näringslivsföreträdare och tankesmedjor talar om konst och konstnärers roll för höjd BNP. Av de som ges röst talar ingen om betydelsen av konst som just konst. Det finns oftast inga konstnärer med på talarlistorna.

Jag är konstnär och betraktar min publik som medmänniskor med integritet, individualitet och alldeles egna behov samt med förmåga att interagera med konsten på samma sätt som i andra mellanmänskliga möten. Kreativa processer finns i allas våra liv. Vi lagar mat, stickar, målar, leker, löser fackliga problem eller engagerar oss i bostadsrättsförening eller fotbollsklubb – allt sådant som bygger ett kulturellt fundament. Vi bygger hus. Sätter väggar och tak över våra händelser och aktiviteter. Vi bygger vägar för vår rörelse att färdas, virtuellt och faktiskt.

Vi bygger fysiska och mentala rum. Så hälsar vi på varandra, ser varandras arbeten och inspireras, förfasas eller bara lämnar det därhän. Vi hjälps åt med produktionen, med de planer och ritningar som ständigt utvecklas och förändras. Allt annat vore omöjligt. Vissa av oss specialiserar oss på den kreativa processen och blir konstnärer med syfte att stimulera och påverka andra genom just konst.

Vi delar alla en vardag och en verklighet i individuell exklusivitet. Vi vet att det kostar att leva. En kulturpolitik ska tydliggöra konstens funktion och möjlighet inom samhällskroppen. Den ska synliggöra konst som närande och som politisk kraft. Som uppmärksamma och kreativa människor behövs vi för en demokratis utveckling.

Mycket i det offentliga samtalet reduceras ofta till gnäll och tal om tillkortakommanden. Varför inte istället vända på perspektivet och tala om vad det är vi vill förverkliga? Varför? För vem? Hur tar vi tillvara det nya samhällets mångkulturalism, komplexitet och mångfald? Hur balanserar vi det nationella mot det globala? Hur vänder vi det onda i vår kultur till gott? För mig är den finansiella krisen inte en diagnos utan ett symptom på kulturellt svårmod och tillkortakommande. En diskussion utifrån frågeställningarna ovan tydliggör våra botemedel.

Det är dessa behov som ska forma den organisatoriska/praktiska utvecklingen av utbildning, forskning, arbetsmarknad och den kulturpolitik som kommer att ge oss nya interaktiva arbetsformer, nya rum för möten med olika former av konstnärliga uttryck, motiverade och kunniga arrangörer, engagerade politiker och publikens stora nyfikenhet och respekt.

Många forskarrön poängterar konstens betydelse i samhällsutvecklingen: som konst, lokaliseringsfaktor, utvecklingsfaktor, för nyskapande arbetsformer, kreativa näringar osv. Konst utgör också en väsentlig faktor i kunskapsutvecklingen med särskild betoning på utvecklingen av den mellanmänskliga kommunikativa förmågan. Det konstnärliga området lämnar viktiga bidrag till kunskapen om hur kreativitet fungerar, hur kreativa miljöer utvecklas och en ökad kunskap om det fantastiska i att vara människa. Konstnärer utvecklar konst och driver den mot en utvidgning av både de kulturella normer och formella regelverk som samhället omfattar.

En god kulturpolitik utvecklar förutsättningar för det som på detta sätt öppnar för nya betraktelsesätt. Den utvecklar vår definition av kunskap till att omfatta även den kroppsliga/praktiska erfarenheten som meningsbildande, en tillit till en annan form av vetande
och därmed ett utvecklat språkbegrepp. En god kulturpolitik skapar möjlighet till de fördjupade konstnärliga processer som i sitt omvärldsperspektiv placerar Sverige inte bara i Europa utan i världen. En politik som skapar både förståelse och legitimitet för konstens specifika möjligheter i utvecklingen av ett gott samhälle där vi alla kan leva uppmärksamma, kreativa som inkännande, medkännande seende. Vi kan gå utan att gå förbi. Då blir det helt enkelt både roligare, intressantare och mer utmanande att leva.

Efva Lilja
www.efvalilja.se
Efva Lilja, koreograf, professor och rektor vid DOCH, Dans och Cirkushögskolan i Stockholm

Februari 2012
Några tankar om kulturpolitik, fördelade i två avsnitt:
1. Nu – en reflektion: Om förmågan att gå framåt utan att gå förbi
2. Sedan – en vision: Några iakttagelser från regeringskansliet, april 2025

Det finns en rak linje mellan kulturskolan och professionella orkestrar. Du kan inte hitta en enda professionell musiker i en orkester som inte har gått i kulturskolan. Ja, kanske nån enda, men de är undantag. Vi har ett antal professionella symfoniorkestrar i Sverige, med musiker utbildade på våra statliga musikhögskolor, innan dess kanske någon folkhögskola och innan dess kulturskola.

Men var finns kulturskolan då? Den som är så viktig för att försörja musiklivet i Sverige med musiker i alla genrer. Finns den under Kulturdepartementet? Nej, det är ingen statlig eller regional institution. Under utbildningsdepartementet? Nej, det är ingen skolform i vanlig mening. Men Ungdomsstyrelsen då, det är ju ungdomar som går där? Nej, inte där heller.

Kulturskolan finns i praktiskt taget alla landets kommuner och bärs upp av engagerade kommunpolitiker som försvarar sin kulturskola mot besparingar och nedskärningar. I Kulturskolan jobbar musikpedagoger med minst 4 års utbildning, ofta längre, utbildade på våra statliga musikhögskolor. De har i sin tur varit elever på någon kulturskola. Cirkeln sluts.

Vi har alltså en massa statliga och regionala institutioner, musikhögskolor och orkestrar, som finns tack vare att kommunerna håller igång en frivillig verksamhet. Tanken hisnar. Tänk om alla Sveriges kommuner börjar spara på kulturskolorna, eller rent av lägger ner? När vård, skola och omsorg kräver sitt, och kassakistan är tom, då är det lätt att snegla på frivilliga verksamheter. Det är då vi måste tänka på att vi ute i kommunerna faktiskt sitter på en yrkesutbildning, möjligheter till en livslång professionell karriär.
10-åringen med fiollådan under armen kanske just nu är på väg att börja en musikerkarriär, vem vet. Eller så blir hen en hängiven amatörmusiker som förgyller kulturlivet i sin stad genom att spela med i Orkesterföreningen.

Visst spelar Kulturskolan en så mycket större roll än att utbilda professionella musiker, det handlar om att ge tusentals barn och ungdomar en meningsfull fritid och möjligheter att uttrycka sig genom kultur. Men jag vill ändå lyfta den här aspekten speciellt, med en liten passning till regeringen.

”-Hallå! Om ni vill skryta med svenskt musikliv i olika sammanhang, tänk på kulturskolorna ute i kommunerna, små som stora, och det arbete som görs där.”

Nästa gång ni hör en duktig musiker eller sångerska, tänk på att hen kan vara utbildad i en Kulturskola nära dig…

Karin Thomasson, MP
Musikpedagog och cellist, utbildad i Östersunds kommunala musikskola, Tröndelag musikkonservatorium och Koninklijk muziekkonservatorium i Bryssel.
Ordförande i Kultur och fritidsnämnden i Östersund

Tidskrifterna är basen för ett vitaliserat offentligt samtal och ger plats för den fördjupande texten, längre essäer och kritiska analyser.

Biblioteken är det självklara navet för litteraturen, som också är ständigt närvarande och tillgänglig i alla delar av samhället.
Regeringens storsatsning från och med 2014 har möjliggjort att hela litteraturarvet är digitaliserat och möjligt för alla att ta del av via sitt lokala bibliotek.

Alla bokupphovsmän får biblioteksersättning för tillhandahållandet av denna fantastiska skatt som vårt gemensamma dåtida och nutida litteraturarv utgör. Ersättningsnivån har ökat kraftigt. Den räcker också till pensioner och stipendier som banar väg för nya bokupphovsmän och nya böcker.

Sverige har det högsta antalet läsvana personer i världen och vi ses som ett föregångsland i det avseendet.
Vi tar emot ett stort antal studiebesök från olika länder och tar emot dem i de centralt placerade litteraturhusen som redan 2013 etablerades i varje universitetsstad.

Upphovsrätten är en självklar grundbult för de svenska fri- och rättigheterna att yttra sig och utgör en smidig licensieringsmodell accepterad av alla – från inhämtande av rättigheter till tillhandahållande av verk och med ersättning till bokupphovsmän så självklar och allmänt accepterad att ingen ifrågasätter den.

Bokupphovsmännen fick redan 2013 en självklar facklig rättighet att förhandla om kollektiva avtal för sina medlemmars räkning. Svenska konkurrenslagen har ett undantag för boken – med sina dubbla roller som kulturbärare och vara – och tillåter en gemensam reglering av branschvillkoren. Skäliga minimivillkor råder i hela branschen och eftersom det finns så många olika utgivare behöver bokupphovsmän aldrig upplåta rättigheter till en utgivare som erbjuder orimliga villkor.

Alla stipendier är fullt ut sjukpenning- och pensionsgrundande. Alla bokupphovsmän kan få a-kassa utan att misstänkliggöras.
För ett rekordstort antal yrkesverksamma bokupphovsmän går det att leva på sin inkomst av yrket.

Sverige har ett stort antal fristäder och tar gärna på varaktig basis emot människor i behov av en fristad på grund av utövandet av sin tryck- och yttrandefrihet.

Alla bokupphovsmän i världen samarbetar inom ramen för PEN och Waltic och på alla andra möjliga sätt för att värna det fria ordet.
Alla bokupphovsmän i världen har ett utbyte med varandra och en möjlighet att hos en central enhet söka vistelsestipendium i varandras länder.

Ett imponerande antal översättningar från och till svenska görs varje år tillgängliga för det svenska folket.

Alla skolbarn använder sin läsplatta som ett självklart verktyg i sin kunskapsinhämtning.

Allmänlitteraturen har sin självklara plats i undervisningen. Alla skolbarn får flitigt umgås med olika sorters berättelser, träffa bokupphovsmän och får verktyg att skapa sina egna berättelser. De får lustläsa på skoltid och de har alla tillgång till ett välförsett skolbibliotek som det viktigaste pedagogiska redskapet i sin skola.

Alla universitet har professurer i litterär gestaltning, översättning och facklitteratur.

Språkpolitiken har utvidgats till att omfatta inte bara den instrumentella funktionen utan också den menings- och identitetsskapande allmänlitteraturen. Kort sagt, samhället, folket och dess företrädare, ger fullt utrymme för litteraturen som en självklar bas för en upplyst och dynamisk demokrati där kunskap och idéer flödar. Politiker på lokal, regional och statlig nivå tillstår allmänlitteraturens och skriftspråkets roll som kulturbärande och värnar alla dess uttryck och former i en allt mer internationaliserad omvärld.

Mats Söderlund, Sveriges Författarförbund, 2012-03-13

För Partiprogramsrevideringsgruppen för Grön Ungdom har ambitionen hela tiden varit, precis som för Miljöpartiets Partiprogramsgrupp, att skapa en process med stort fokus på deltagandedemokrati, för att alla som vill ska ha möjlighet att påverka. Arbetet har därmed skett så mycket som möjligt på medlemmarnas villkor. Efter en enkätundersökning som gick ut till alla Grön Ungdoms medlemmar valdes ett antal frågor som medlemmarna ansåg att förbundet borde prioritera. Detta resulterade i att vi lade fyra motioner till årets riksårsmöte, som behandlade ämnena skola, miljö och klimat, djurrätt samt lika rätt, vilka alla bifölls.

Innehållet i motionerna är ett resultat av den öppna process som vi bjudit in till vid Grönt Forum hösten 2011. Då hade vi, utifrån den nätbaserade enkäten vi genomförde under sommaren 2011, delat upp diskussionerna i Grönt Forum i fokusfrågor. Deltagarna i Grönt Forum fick möjlighet att i mindre grupper diskutera de utvalda ämnena och formulera egna förslag, vilka sedan deltagarna fick rösta på. Resultatet av Grönt Forum, tillsammans med de rådslag som har gjorts runt om i regionerna, blev materialet som gruppen använde till att utforma motionerna till riksårsmötet.

Man kan summera Grön Ungdoms partiprogramsprocess med att utgångspunkten hela tiden har varit att på bästa möjliga sätt få fram det majoriteten i Grön Ungdom tycker, dvs. att processen ska bli så demokratisk som möjligt. Av denna anledning har vi som sitter i Partiprogramsrevideringsgruppen valt att inte blanda in våra egna åsikter i arbetet, utan istället strävat efter ett objektivt förhållningssätt gentemot våra medlemmars åsikter.

Men nu vänder vi våra näsor framåt i tiden, mot en ännu viktigare del av partiprogramsrevideringen. För det är utifrån alla dessa beslut som vi i Grön Ungdom; Partiprogramsrevideringsgruppen, kongressombuden, alla medlemmar och våra språkrör ska påverka Miljöpartiets arbete med att skriva det nya partiprogrammet. Vi hoppas att miljöpartister över hela landet försöker skapa demokratiska strukturer för att låta medlemmarna diskutera politiken och ideologin. Vi tror att öppna processer är den bästa vägen framåt, även när vi ska utforma en grön politik.

Inom kort kommer vi att skriva blogginlägg på Partiprogramsbloggen om vad Grön Ungdom vill skall stå i Miljöpartiets partiprogram.

Grön Ungdoms Partiprogramsrevideringsgrupp

Julia Finnsiö, Annika Hirvonen, Erik Lindman-Mata, Anders Schröder,
Sabina Syed, Erik Thor och Ann-Catine Westman

Det är fullt möjligt att bygga bostäder som matchar ungas efterfrågan. Jagvillhabostad.nu har gjort det och kommer att göra det igen. Vi har ambitionen och viljan att bygga för unga och vi tar fram den kunskap vi behöver för att lyckas. Om politiker och byggbransch hade liknande inställning hade bostadsmarknaden för unga sett annorlunda ut.

Tänk er en kommunpolitiker som istället för att säga…

”Vi kan inte göra någonting. Det är byggherrarna som styr.”

…meddelar att:

”Som kommun har vi ett bostadsförsörjningsansvar och om vi inte klarar att leva upp till det så hotas kommunens, regionens och Sveriges tillväxt. För att få fram bostäder som matchar ungas efterfrågan använder vi de verktyg som står till vårt förfogande: Vi markanvisar för yt- och kostnadseffektiva lägenheter, ger vårt kommunala bolag i uppgift att bygga för unga, dammsuger kommunens mark för tillfälliga bostäder. Vi planerar även att starta upp en trygg andrahandsförmedling.”

Eller tänk om regeringen slutade upprepa sitt mantra om att…

”Sverige har byggt för lite under 20 års tid. Regeringen har tillsatt en rad utredningar som ska hittat närmare på kommunernas verksamhet.”

…och istället sa:

”Marknaden verkar ha svårt att få fram bostäder som matchar ungas efterfrågan. Från politiskt håll vill vi visa att det är en högt prioriterad fråga och vill därför stödja en produktutveckling av bostäder för unga. I likhet med Bo bra på äldre dar-programmet avsätter vi medel för ett Bo bra på yngre dar-program. Genom att främja produktionen för en mindre konjunkturkänslig grupp så slipper vi se hur bostadsbyggandet sjunker i tider av lågkonjunktur. Den produktutvecklingen som programmet bidrar till kommer ge hela bostadsmarknaden ett lyft. ”

Och tänk om byggbranschen var lite kreativ och istället för att säga att…

”Det går inte att bygga bostäder för unga. Vi bygger för flyttkedjorna istället.”

…faktiskt såg sin egen roll och sa:

”Vi har hittat en ny marknad där efterfrågan inte är konjunkturkänslig. Unga behöver en bostad oavsett konjunktur. För att vi ska slippa dra i handbromsen så fort en lågkonjunktur närmar sig så breddar vi vår produktportfölj och bygger för en yngre målgrupp.”

Där har ni min vision för 2025.

Danielle Zachrisson,
bostadspolitisk samordnare
jagvillhabostad.nu

*Ordet speglar aktörernas inställning att någon annan ska ta tag i problemet.

Vi utvinner allt mer skog, allt mer olja och allt mer mineraler. Konsekvenserna drabbar bland annat biologisk mångfald, klimat och inte minst ekonomi, välstånd och livet självt på sikt. Det är till och med så att det inte bara är olja som ”peakar”, utan det gör även en mycket stor mängd andra naturresurser, redan nu eller inom en nära framtid.

Det är mycket väl känt att naturresurser som återvinns och cirkulerar många gånger likt ett kretslopp, minskar uttaget av naturresurser. Ändå ser vi en ständigt ökande exploatering av naturresurser, som ett resultat av fler produkter som säljs, produkter designas för mer istället för mindre materialåtgång, onödig eller bristfälligt optimerad expanderande infrastruktur.

Man behöver inte vara något större geni för att inse att grundproblemet är att det är för billigt att ta ut nya naturresurser, och för dyrt att återföra dessa in i det kretslopp vi borde ha.

Som ett exempel på det första, betänk att minerallagen ger vem som helst (oftast icke-svenska bolag) rätt att exploatera mineraler och grundämnen utan någon egentlig kostnad annat än den egna driftskostnaden. Detsamma gäller även för torvbrytning, demontering av rullstensåsar, samt avverkning av skog. Helt oersättliga värden och naturresurser som bildats innan jordens tillkomst, dess tidiga bildande, under istiden eller kanske bara de senaste 100-tals åren, sägs ägas och där rätten givits att exploatera dessa i en aldrig sinande mängd med liten eller ingen omtanke om framtida generationer eller liv.

Varför är det på det viset, att kretsloppssamhället har misslyckats? För så är det när man tittar på hur mycket naturresurser som återvinns i världen och hur mycket som extraheras.

Jag tror en viktig del, förmodligen den viktigaste, är att man här har funderat fullständigt fel, drabbats av en total tankelapsus, när det gäller skatter och ekonomiska incitament.

Idag har vi en konsumtionsskatt i sista ledet ut till kund (moms). I alla tidigare led medges momsavdrag på varor som säljs vidare. Problemet är att detta inte kan gynna ett kretslopp att uppstå om det är billigt att handla med varor i alla tidigare led, men inte i det sista ledet ut till konsument.

För vore det så att det vore riktigt kostsamt att ta ut naturresurser i första ledet, vad vore då effekten? Jo, kostnaden skulle fortplanta sig in i produktions- och konsumtionsled, men när naturresursen återvinns flera gånger så delas kostnaden i motsvarande grad.

En rimlig bedömning blir att naturresursuttaget då skulle minska markant. Det skulle i sin tur gynna strukturer, samhälle, och ett innovationsklimat mot, inte iväg från, ett kretsloppssamhälle.

På ett enda område, så har man faktiskt tänkt rätt. För naturgrus som exploateras från grustäkter tillkommer en kostnad. Det är bra, för det har lett till att det grus som sopas av våra vintervägar, tvättas och återvinns. Men för alla andra naturresurser är exploatering gratis och fritt fram. Det är inte hållbart.

Jag ser framför mig att vi inom Miljöpartiet verkar för en bred och välgenomtänkt naturresursskatt. Jag föreställer mig vidare att det ger utrymme för att konsumtionsskatter i sista ledet skatteväxlas till förmån för en naturresursskatt i första ledet.

Att var och en kan se värdet av en sådan skatteväxling är klart, men hur kan en sådan skatt utformas? Man bör rimligen värdera skadan av olika aktiviteter där naturresurser tas ut, vilka kvantiteter av resurser som tas ut, vad som finns tillgängligt, och vad som är hållbart att ta ut. Ingen naturresurs får förstås glömmas bort, utan alla uttag från skog, jord, sten, mineraler till olja, gas och så vidare bör beaktas.

Jag skulle gärna se att vi i Miljöpartiet går i bräschen, väcker debatt och verkar för en sådan naturresursskatt i Sverige, EU och internationellt.

Men det behövs ett gediget arbete och mer tänk runt ett sådant förslag. Utmaningen ligger förstås att vi även importerar och exporterar varor. Hur kan vi ta ut en naturresursskatt på importerade varor? Ska en sådan skatt tas ut och kan den tas ut? Är det juridiskt acceptabelt med en naturresursskatt på EU-nivå, men inte på nationell nivå? Är det till och med så att man kan ekonomiskt vinna på att inte ta ut naturresursen idag utan i framtiden då den utarmats på andra platser? Det finns många frågor att besvara, men ett första och viktigt steg är att lyfta och driva frågan.

För att sammanfatta. I ovanstående har jag föreslagit att gynna strävan mot kretsloppssamhället genom att flytta kostnaderna från slutet till först i konsumtionsledet. Mer konkret föreslås en bred allomfattande naturresursskatt och momsskatteväxling nationellt, men med siktet inställt internationellt.

Nu, är det bara att jobba hårt, hålla tummarna och hoppas, för det behöver vi, framtida generationer och inte minst livet på jorden.

Peter Larsson,
Solna