Chaufförernas verklighet en politisk fråga!

Busschaufförernas arbetsmiljö en politisk fråga.

När jag åker buss i Sundsvall händer det att chaufförerna vill prata med mig. Oftast handlar det om deras arbetsförhållanden. De berättar hur deras arbetsgivare, Nobina, ”stjäl” arbetstid av sina anställda och hur busstidtabellerna är för snålt tilltagna. Stressen är hög bland chaufförerna. Flera har blivit sjukskrivna och många har slutat. Fackföreningarna ska ha protesterat, men Nobina ska enligt chaufförerna bara ha struntat i dem.

Därutöver har Nobina
också fått ett mångmiljonvite för att de inte har kunnat leverera de nya hybridbussarna i tid. Dessa nya bussar har i sin tur gått sönder i en takt som också blir en betydande arbetsbelastning enligt chaufförerna.

Problemen med bussarna
har i huvudsak handlat om tekniska saker som inte har med själva miljötekniken, hybriddriften, att göra. Några värmeaggregat, som måste finnas för att hålla värmen i bussarna om vintrarna, har förbränt biodieseln dåligt och utvecklat blå rök som givit chaufförer och resenärer besvär. Irritationen bland resenärer och allmänheten är förstås även den lätt att förstå.

Denna irritation över bristerna
, såväl de tekniska som i arbetsmiljön, har i sin tur missriktats av många mot Miljöpartiet, som har varit pådrivande för miljökraven i bussupphandlingen. Denna koppling är förstås inte riktig, vilket jag efter en stunds samtal med chaufförerna konstaterar att de själva inser. Det är därför inte långsökt att misstänka att det kan finnas en politisk agenda bakom anklagelserna.

När en situation som denna har uppstått och facken inte har kraft att påverka den måste, menar jag, den nuvarande politiska majoriteten i Sundsvall lägga sig i. Det kan de göra inom Kollektivtrafikmyndigheten (KTM), som är politiskt styrd, men också genom att själv träffa chaufförerna (om dessa vill) och låta dem berätta och visa hur deras vardag ser ut. Visst känns det för mig, som tidigare kommunalråd och ledamot i KTMs arbetsutskott, hedersamt att de vill prata med mig (och samtalstonen är alltid mycket bra), men samtidigt förstår jag att det är en signal om uppgivenhet över att inte bli hörda av dem som skulle kunna agera. Om nuvarande majoritet i Sundsvall menar allvar med en fungerande och mer utvecklad kollektivtrafik är det är viktigt att de nu visar sig aktiva även i detta sammanhang.


Majoritetens passivitet
, som jag på denna blogg skrivit om tidigare, slår uppenbarligen igenom inom kollektivtrafiken. En busschaufför formulerade sig här om kvällen till mig om detta, att ”sossarna” i Sundsvall själva lever upp till de anklagelser de riktade mot Miljöpartiet under förra mandatperioden. Chauffören menade att ”sossarna bara var ute efter makten”, och att ge igen på Miljöpartiet för att partiet bytte sida valet 2010. När de nu sitter vid makten får de inte mycket gjort. ”Var tog löftet om förbättrad arbetsmiljö vägen? Gäller det bara inom kommunhusets väggar?”, avslutade chauffören samtalet innan jag steg av bussen.

Och visst
är frågorna berättigade.


Har Sundsvall fått ett nytt Kreml?

sundsvallskommunhus

Ett nytt Kreml i Sundsvall?

 Passiviteten hos den nuvarande majoriteten i Sundsvall skapar spekulationer på stan. På bussar, i mataffärer, i bibliotek och annanstans där ämnet kan komma på tal, sprids spekulationer om vad som egentligen politiskt pågår i kommunhuset. En sorts ”Kremlologi” håller på att utvecklas bland vanligt folk i vår kommun. Inte för att kommunens numer enda kommunalråd Peder Björks mediala initiativlöshet på något sätt går att jämföra med Putins tillfälliga frånvaro i media för att tag sedan (och inte på något annat vis heller för den delen), men många uppfattar ändå Björk som väldigt passiv. Jag tror att folk i allmänhet förväntar sig lite mer agerande av någon med en kommunalrådstitel.

Och jag kan hålla med om att den politiska majoriteten i Sundsvall sedan valet och fram tills idag har varit märkvärdigt tyst. I ett halvår har de regerat tillsammans, Socialdemokraterna (S), Vänsterpartiet (V) och Centerpartiet (C). Bortsett från en gemensam debattartikel har deras egna initiativ till mediala utspel varit i stort sett obefintliga. När de har synts i media har de delat ut priser, tagit emot en minister, representerat kommunen vid någon invigning, tagit åt sig äran för arbetstidförkortingsprojekt som de ärvt tack vare Miljöpartiet, eller beskyllt den tidigare Koalitionen för kommunens svåra ekonomiska situation. Utspel för kommunens räkning, inte minst när det gäller de positiva effekterna av de senaste årens miljöpolitiska arbete, har tjänstemän fått göra.

Själv har jag förstås en egen teori kring denna politiska passivitet. Innan och under valet 2014 gjorde Socialdemokraterna i Sundsvall ett stort nummer av att den dåvarande majoriteten i kommunen, Koalitionen, inte kunde regera. De ville framställa Koalitionen som inkompetent för att dölja det faktum att deras egen Mål- och resursplan (kommunens budget och främsta styrdokument) på ett förödande sätt begränsade handlingsutrymmet för både politiken och tjänstemän. Den antogs av fullmäktige i juni 2012, och under hösten samma år, efter att alla effektanalyser av den blivit gjorda, var kritiken från tjänstemannaorganisationen var inte nådig (ST 15/8-12 och ST 21/8-12). Oppositionen visade också ett stort ointresse att hjälpa till att lösa situationen. I bästa fall kunde den S-märkta budgeten anses svårtolkad, vilket de själva på sätt och vis medgav (ST 21/8-12).

Min teori kring majoritetens initiativlöshet är att de helt enkelt nu själva har ångestfyllt insett att det faktiskt inte går att styra på denna S-märkta Mål- och resursplan. Socialdemokraterna kan förstås inte erkänna detta, för då medger de att de varesig kan regera eller sätta ihop en hållbar budget. Centerpartiet kan inte å sin sida inte heller erkänna detta, för hur ska de då kunna försvara att de bröt med Koalitionens budget och det långvariga samarbetet med de övriga allianspartierna. Och Vänsterpartiet har inget annat val än att, så att säga, ”åka med på vagnen”. I sitt politiska vänsterhörn har de ju inga andra samarbetskamrater som de kan hota med att gå till om de inte får som de vill.

Detta skapar sannolikt spänningar inom den nuvarande majoriteten, så väl mellan partierna som inom dem. Inte minst inom Centerpartiet, som har många hårda kritiker till sidbytet efter valet.

Denna ”kremliologiska” spekulation får också stöd i några nyligen publicerade artiklar om kommunens senaste sparkrav. Nu brister det inte bara i socialtjänstens budget. Även skolförvaltningen, som under Koalitionstiden var prioriterad, går idag på minus (ST 24/3-15).

Nå, vad som sker i kommunhuset vet förstås bara majoritetspartierna själva. Jag tror ändå att dessa partier har satt varandra i politiska låsningar, där varje utspel riskerar att leda till intern kritik (och har så kanske redan gjort), sticka något partis medlemmar i ögonen eller förefalla ologiska i förhållande till tidigare politiska ställningstaganden. Hur de än gör så blir det fel, tror jag de resonerar. Så därför är det väl lika bra att hålla tyst, vänta ut kritikerna, hoppas på att minnen falnar och på att det snart blir bättre ekonomiska tider.

Med andra ord, idag förefaller det att vara rädslan för att ”kasta sten i glashus” som regerar i Sundsvall. Och med den i förarsätet lär kommunen inte kunna utvecklas.