Mer elände


Israelerna, eller i varje fall Israels regering, är upprörda över att omvärlden fördömer deras olagliga bosättningspolitik och pågående ockupation av land. Av någon outgrundlig anledning menar Israels ledning att alla borde applådera deras annektering av land eller i varje fall låta bli att kritisera det.

Israel må vara ansatt av sina grannar och utsatt för både det ena och andra men det ursäktar inte vad som helst. Krig, behandlingen av palestinier, byggande av murar, bosättningarna på Västbanken kommer inte att lösa Israels problem. Den enda rimliga vägen framåt är en övervakad tvåstatslösning. Nationen Israel skulle ha mycket att vinna på att bidra till en sådan lösning, som förr eller senare måste komma till stånd ändå. Att bosättningarna på Västbanken är olagliga är självklart och fastställt både av israeliska domstolar och världssamfundet. Ockupation är ockupation, oavsett om den pågår på Krim eller Västbanken.

Men risken är väl att inget kommer att förbättras under de närmaste åren med en omdömeslös högerpopulist vid det politiska rodret i USA. Och så finns det ju lite annat att ta hand om i Mellanöstern efter sex års krig i Syrien, pågående inbördeskrig i Afghanistan och Irak, maktkampen mellan sunni och shia, Saudiarabien och Iran. Hej och hå! Hur ska det gå? Där finns mycket att hantera. Man kan undra, vem som ska göra det. Så lite man egentligen vet. Makthavare som gör vad som helst för att behålla eller få mer makt, krigshetsare som skyller på varandra och quasireligiösa fanatiker borde i stället ägna sig åt jordens verkligt stora problem med uppvärmning, miljöförstöring och överbefolkning. Lätt att säga...

Morgonstund…


... har guld i mund, sades det när jag var liten. Och jag tycker att det stämmer för det mesta numera, sedan jag blivit pensionär. Morgontimmarna är härliga, tysta och lugna stunder med kaffe, nätnyheter, lite småskrotande och lite bloggande. Tillfredsställelsen med sådana mor'nar föder ofta snälla, positiva funderingar. Men det är klart att ibland gör sig motigheter påminda och ibland etsar sig omvärldens eländesrapporter fast i sinnet mer än annars. Som t.ex. om det här.

Nyligen hörde jag och kommenterade här på bloggen information om att isbjörn och grönlandsval är utrotningshotade i samband med arktisisens smältning. För inte så länge sedan meddelades att stora delar av korallerna i Stora barriärrevet dött p.g.a. havsuppvärmning. Ålen kommer mycket snart att vara utrotad och giraffen är hotad och har blivit rödlistad, hörde jag igår på nyheterna. Den här typen av rapporter duggar, som ni vet, ner allt tätare. Tigern har kämpat länge för sin överlevnad. Listan på hotade fiskarter blir allt längre. Regnskogarna huggs ner. O.s.v. Den biologiska mångfalden är i fara. Trots alla larmrapporter och trots att problemen är så välkända, fortsätter utvecklingen åt samma håll i ett hysteriskt tempo.

Man kan undra, vart vi är på vägen med jorden. Till slut verkar det finnas mest en art kvar, vi själva, kompletterade av ett fåtal särskilt livskraftiga arter som råttor och kackerlackor och några slavarter, som fått leva vidare enkom för människans egennytta. Det blir allt tydligare att det största miljö- och klimatproblemet inte är enskildheter som fossila bränslen, nedskräpning av haven, giftutsläpp eller rovdrift utan i stället en enda samlande, skadlig orsak till alltihop, nämligen människan och alldeles på tok för många exemplar av den arten. Vi människor är så livskraftiga att vi håller på att föröka oss till döds. Det ökande antalet miljarder levande människor medför oundvikligen allt större överkonsumtion, utarmning, nedskitning och andra påfrestningar för miljö och klimat. Statistiker får tro vad de vill om att befolkningsökningskurvan planar ut vid 10 eller 11 miljarder människor men problemet är att vi redan nu är alldeles för många och att jordklotet inte mäktar med att tillgodose i och för sig rimliga önskemål från ännu fler.

Uppiggande tankar på söndagmorgonen. Nej nu ska jag rasta hunden och sedan få en kopp kaffe till, ekologiskt för all del men egentligen utan en tanke på, varifrån det kommer, hur mycket elände det skapat och varför just jag har råd med det.

Vive la France!


Läste just på Supermiljöbloggen att man i Frankrike lagstiftat om ett förbud mot vissa engångsartiklar för mat och dryck i icke komposterbar plast. Förbudet ska gälla från 2020 och avser bestick, glas, tallrikar m.m. i plast. Utmärkt att någon visar att det är möjligt! Vi behöver alla goda förebilder vi kan få. Redan tidigare har man i Frankrike förbjudit försäljning av plastpåsar. Bra att något land går före! Att förbjuda gafflar och matpåsar av plast löser inget klimatproblem men om andra tar efter, kommer åtminstone nedskräpningen av haven att minska. I Frankrike har man alltså folk med insikt och vett i klimatfrågor. Fransmännen var också drivande för 1,5-gradersmålet i Parisavtalet och Supermiljöbloggen upplyste även om att fransmännen varit tidigt ute med föreskrifter om krav på solkraft och växtlighet vid nybyggnationer. Jag vet inte, varför jag förvånas över franska framfötter på miljöområdet. Fördomar.

Vi människor har många problem. Svält, farsoter, krig och andra katastrofer. Några av människans problem är större än alla andra och skapar problem för hela planeten. Vi kan inte låta bli att bli för många och vi kan inte sköta våra omgivningar eller jordens resurser på ett hållbart sätt. De två hänger dessutom ihop. Alla initiativ för att lindra konsekvenserna av dessa problem är av godo. Heja Frankrike, säger jag. Det är bara att hoppas att inte för många fransmän röstar på Marine Le Pen nästa gång, för då lär det bli andra tongångar.