Om pressfrihet och dubbla måttstockar… igen

Användande av dubbla måttstockar tycks ligga i tiden. Något jag har ironiserat lite över på denna blogg vid flera tillfällen nyligen (se sammanställning nedan). Nu får jag dessvärre anledning att återkomma till ämnet med anledning av SvT:s beslut att skjuta på (ställa in?) visningen av dokumentären ”Ukraina – revolutionens mörka sida”. Den skulle ha visats imorgon, 1 maj, men den får du alltså inte se.

Ukrainas ambassad och ett antal exilukrainare är bland dem som utövat påtryckningar mot SvT att inte sända denna dokumentär. De har synpunkter på innehållet och i mejlet till SvT från ukrainska ambassaden finns också en önskelista på sådant man önskar att vår public-service tv ska visa istället. Det har passerat utan större invändningar från de stora mediehusen. Såvitt jag kunnat se har endast Aftonbladet skrivit om detta av de större tidningarna. Filmen ger bland annat en djup inblick i de händelser i Odessa den 2 maj 2014 som ledde fram till massmordet på 48 personer som brändes inne i ett fackföreningshus. Vid mitt besök av platsen för en dryg månad sedan hade de anhörigas blommor och plakat städats undan. Grafittin med uppmaningen till oss att "aldrig glömma" var borttaget. Minnet av händelsen ska uppenbarligen suddas ut tycks den officiella hållningen vara. Varför Sverige ska bidra till den bedövande tystnaden förefaller mycket märkligt.

Egen bild. Fackföreningshuset som blev attackerat av blodtörstiga ultranationalister den 2 maj 2014. Nu (mars 2016) stängt och bommat för allmänheten.


Annat var det med den turkiska ambassadens påtryckningar mot TV4 att inte sända dokumentären ”Seyfo 1915” om folkmordet på assyrier/syrianer. TV4 svarade på kanalens egen blogg, med rätta, bland annat följande:

”Attackerna på pressfriheten har ökat under det gångna året. Reportar utan gränser publicerade i onsdags pressfrihetsindex 2016. Det är nedslående läsning. Även Sverige sjunker på listan. Som Reportrar utan gränser skriver handlar det om att ideologiska strömningar, regeringar och privata intressen gör gemensam sak för att tysta det fria ordet. Den här utvecklingen kan vi aldrig acceptera. Vi kommer att protestera mot varje försök att utöva påtryckningar som hotar yttrandefriheten. I kväll sänder vi naturligtvis som planerat dokumentären "Seyfo 1915 - Det Assyriska folkmordet" i kanalen TV4 Fakta kl 20.00”.

Ola Larsmo, ordförande för Svenska PEN, säger till SvD idag att ”det är väldigt viktigt hur man nu förhåller sig till Turkiets påtryckningar som påverkar yttrandefriheten. Det fodras (sic) ett tydligt politiskt ställningstagande” och tillägger att ”det här är inte acceptabelt”. Vilket han förstås har helt rätt i. Vi får se om han är lika ståndaktig när det gäller filmen om Ukraina. Häromdagen släpptes en rankinglista av Reportrar utan gränser (Reporters Without Borders) där graden av pressfrihet har mätts och placerat Sverige på en hedrande 8:e plats. Tydligen har vi dock sjunkit något på listan. Förhoppningsvis är det en tillfällighet. Ukraina har avancerat men ligger ändå på en mindre smickrande 107:e plats, en bra bit bakom exempelvis Kirgizstan, vilket säger en del om inställningen till det fria ordet. De lagarsom Ukraina tog förra året som begränsade yttrandefriheten rörande kommunism och de ukrainska nationalistiska organisationerna OUN/UPA är en yttring av denna.

De synpunkter på innehållet som framförts är förstås helt legitima att föra fram men det är notabelt att flera av dem misstämmer med filmens faktiska innehåll, vilket också påpekas av Martin Aagård i den ovan länkade AB-artikeln. Jag har själv sett filmen (med engelsk text tillgänglig på Youtube) och kan inte se några grova felaktigheter. Framför allt inte dess tes (som ifrågasätts av ukrainska ambassaden bland andra) att ukrainska ultranationalister och högerextremister har fått ett oproportionerligt inflytande över ukrainsk politik med våldsamma metoder. Jag har själv på nära håll under mina fem månader i Ukraina kunnat följa deras framfart och har själv varit på plats i Tjernivtsis rådhus där dussinet uniformsklädda män med breda axlar stod vid dörrarna till hörsalen och skanderade sitt missnöje med vissa beslut som togs av de församlade politikerna. En mycket utbredd strategi där rädslan för våld ska förmå beslutsfattare och domare att besluta och döma enligt de högljuddas vilja. Jag har också skrivit om dessa ibland maskerade och i vart fall uniformerade män som tar lagen i egna händer i namn av ukrainsk patriotism. Deras åsikter delas sannerligen inte av en majoritet av folket vilket allvarligt undergräver demokratin och rättssäkerheten i landet. Faran bör inte överdrivas men kan inte heller bortses ifrån, vilket den nu stoppade franska dokumentären framför. Ett perspektiv som sällan får utrymme i media. Inte nu heller vad det verkar. Möjligen vid ett senare tillfälle. 

 Frågan är bara varför SvT tvekar medan TV4 helt tillbakavisar alla påtryckningar om programtablån?







Om det högerextrema inflytandet över ukrainsk politik från denna blogg. Huvudsakligen ett utomparlamentariskt sådant vilket förvirrar journalister i väst som stirrar sig lite blinda på röstetalen i parlamentsval för partier som Svoboda och Högra Sektorn:











Om dubbla måttstockar:





Dagbok från ukrainska vägar 4

Odessa-massakrer

Vi kom till Odessa igår och hann med att njuta av stadens prakt och charm och till och med ett besök till det maffiga konserthuset där det gavs EM minneskonsert för stadens son Leonid Utyosov. Han föddes i Odessa 1895, var av judisk börd och hette då Lazar Iosifovitj Weisbein men bytte namn innan han blev känd. Möjligen var det lättare att bli det med ett ryskklingande namn. Han började artistbanan som akrobat på cirkus redan som tonåring men blev populär under 1920-talet då han började sjunga och spela med i en del filmer i den då mycket kreativa sovjetiska kulturmiljön. Hans sånger är populära i hela Ryssland och Ukraina där han är en superkändis som levde ett långt liv ända fram till 1982. Han var inte den bäste av sångare men han sjöng med hjärtat säger folk här. Konserthallen var spikad till sista plats så vi hade tur som fick biljetter.

Leonid kan mycket väl ha upplevt de dramatiska tragedier som inträffade 1905 i Odessa. Våldsamt uppror över hela landet skakade Ryssland men försöket till revolution slogs ned med våldsam kraft, inte minst här i Odessa, vilket skildrades i Sergej Eisensteins filmklassiker "Pansarkryssaren Potemkin", från 1920-talet. Matroserna på det skeppet gjorde gemensam sak med revolutionärerna och hyllas med en staty i hamnen och på flera andra sätt och platser i staden. Över 1000 personer dödades under ett par dagar vid mitten av juni 1905 när tsartrogna soldater öppnade eld rakt mot folkmassorna, matroser som civila.

Några dagar senare dök det upp pamfletter i staden som hävdade att massakern i hamnen var judarnas fel vilket möjligen kan ha bidragit till att den pogrom som genomfördes i oktober samma är. En våg av sådana utlöstes över hela landet och den i Odessa blev den värsta i stadens historia. Den judiska befolkningsandelen låg då kring 35 % och motsättningar med greker, ukrainare och etniska ryssar hade inträffat ofta tidigare. Pogromer hade också förekommit vid tidigare tillfällen men ingen lika omfattande som denna. Minst 400 judar ska ha dödats och runt 5000 skadats under några mörka oktoberdagar 1905.
Det här bör ha satt djupa ärr i 10-årige Leonids själ och kanske var ett starkt bidragande skäl till att han ändrade namn.


Egna bilder. Minnesmärken över de dödade i Odessa i juni 1905 och över matroserna från pansarkryssaren "Potemkin".


Dagens promenad styr vi istället mot platsen för en tredje tragisk massaker, det stora Fackföreningshuset i Odessa. Här mördades 46 personer den 2 maj 2014, de flesta innebrändes eller slog ihjäl sig när de hoppade från den brinnande byggnaden alternativt slogs ihjäl när de nått marken. Även skjutvapen användes mot dem som försökte lämna byggnaden. Flera hundra Anti-Majdan aktivister hade ockuperat området vid huset sedan en längre tid och tält var uppställda runt om huset som tjänade som en sorts högkvarter. De ville inte erkänna den regering som skapades efter Euromajdan och var av uppfattningen att den kommit till makten genom en statskupp. När ett tusental högerextrema tillsammans med fotbollshuliganer som kom från en ligamatch i staden försökte aktivisterna bygga barrikader kring huset. De blev dock lättforscerade hinder för de anfallande huliganerna som beväpnat sig med knivar, järnrör och molotov-cocktails. Även skjutvapen förekom. Allt detta finns tämligen väl dokumenterat på olika filmsnuttar men polis och åklagare har inte lyckats lägga ihop vittnesmålen med bilderna för ett enda åtal såvitt jag känner till. Poliserna som
stod och tittade på när allt detta utspelade sig skyller på att de inte fått order om tillstånd att använda våld. En märklig förklaring som skulle innebära att ukrainsk polis inte har någon som helst möjlighet
att spontant använda våld om situationen så kräver. Varför brandkåren dröjde är en annan gåta. Fanns det någon högt uppe i näringskedjan som såg till att "misstag" begicks?
Kritiken mot den ukrainska hanteringen av den här händelsen har varit hård från juristhåll, som Europarådets juristpanel som också haft synpunkter på den bristande ukrainska samarbetsviljan. Vår egen dåvarande utrikesminister Carl Bildt däremot gick ut och twittrade att det var många dödsfall i Odessa och att det skulle börjat med att "pro-ryssar" försökt ta kontroll över en byggnad. Han menade då denna fackföreningsbyggnad där dessa s.k. pro-ryssar sökte skydd. Hans tweet kom i stort sett
alltmedan brinnande kroppar slog mot marken. En kommentar som borde renderat honom avsked.

Men den här berättelsen är skamligt negligerad i media i Väst och i övriga Ukraina. Dock inte här i Odessa. En engelsklärarinna berättar för oss om att hon känner folk vars söner dödades den här dagen. Vanliga 19-20-åringar, säger hon, och inga busar. Hon är bitter över den skandalösa hanteringen från polis och brandkår och bitter över att ingen ordentlig utredning genomförts. En fransk film som är producerad av Canal+ nyligen tar dock upp ämnet och visar en grundlig undersökning av händelserna, vilket jag skrivit om här.

När vi kommer fram till Fackföreningshuset är det stängsel runtom och en del reparationsarbete på gång. De enda som syns till den här söndagen är dock poliser, ganska många också. En hel busslast rör sig kring byggnaden, en del med hundar och ett par poliser sitter också och äter den sunkiga kantinen på hörnet av huset. Vi frågar om det alltid är sån rigorös bevakning och de försäkrar att det är fullt normalt.








Egna bilder. Fackföreningshuset i Odessa idag 5/2-16




På en gräsplätt utanför finns lite blommor och gravljus. Min sambo som var här förra veckan berättar att det då fanns ett fotografi av en 19-årig pojke som dött just här. Nu är fotografiet borta av någon anledning. Framför byggnaden fanns då också grafitti på marken som uppmanade oss att "aldrig glömma". Det var nu övermålat helt. Hjältenarrativet tillhör Euromajdan och får inte finnas här i Odessa. Det framgår ganska tydligt när man vistats i Ukraina ett tag. Här i Odessa finns det dock de som sörjer och bitterhet är ingen bra sådd för en regering.

Egen bild. För att vi ska minnas en 19-åring. Utanför fackföreningsbyggnaden i Odessa.

Överhuvud taget är det en tydlig skillnad på det som syns och hörs i det offentliga rummet här mot i västra Ukraina. Här talas nästan uteslutande ryska i butiker och på krogar och bland folk som hörs
konversera på stan. En annan notering är alla de spår sv Sovjetunionen som finns kvar här i jämförelse med städer i väst. Militärkvarteret exempelvis har hammaren och skäran kvar på fasaden. Dessutom möts tågresenärer med påminnelser om att Odessa är hjältarnas stad (1905-1917-1944).
Här lever Sovjetunionen kvar på flera sätt och det ryska språket dominerar i det offentliga. Och talar man om hjältar från 2014 är det inte alls säkert att det är de vid Majdan i Kiev som avses.









Egna bilder. Sovjet är närvarande i den offentliga Odessa-miljön. Än så länge...

Fransk film ger ukrainska ambassaden franska nerver

Filmen ”Winter on fire” har visats för miljoner tittare på Netflix och nominerats för Oscar som bästa dokumentär. Den innehåller material från ett stort antal filmare (både amatörer och proffs) som befann sig mitt i stormens öga på Majdan-torget i Kiev under vintern 2013/14. Perspektivet är således väldigt pro-majdan och demonstranterna beskrivs som uteslutande obeväpnade människor som deltog i en helt fredlig manifestation. Den bekräftar förstås bilden av heroisk, civil olydnad ställd mot en ondskefull regim, vilket är ett narrativ som naturligtvis gillas av EU/USA. Detta perspektiv utesluter helt möjligheten att protesterna innehöll våldsamma element från demonstranternas sida eller att den folkliga revolutionen skulle ha kunnat kapas av extrema nationalister med vapen i hand.  
  

En nyproducerad (Premieres Lignes/Canal +) fransk film som visar det sistnämnda perspektivet har nu fått sin franska tv-premiär, till stort förtret för den ukrainska ambassaden i Paris. Canal+ visade igår ”Les Masques de la Revolution” av Paul Moreira, som handlar om Majdanprotesterna och händelserna i Odessa 2 maj 2014 men också om de högerextrema nationalisternas grepp om landet där en parallell militär styrka har formats kring frivilligbataljoner som Azov-bataljonen och där gränspassager kan patrulleras av beväpnade män helt ställda utanför de ukrainska myndigheternas kontroll. Vilket ju bör likställas med terrorism eller i vart fall allvarlig brottslighet. Eller också sker detta med samma myndigheters goda minne. En minst lika kontroversiell fråga som det är fullt relevant att ställa i ett EU som är i full färd med att bädda för ett ukrainskt framtida EU-medlemskap. Den ukrainska ambassaden i Paris var emellertid av en annan uppfattning och tweetade häromdagen med adress till Canal + att de; “would be well-advised to reconsider the dissemination of the film”, det vill säga att det vore klokt om kanalen omprövade sitt beslut att sända filmen. Ett ganska starkt uttalande av företrädare för en nation som just nu ska reformeras i enlighet med EU:s krav på mänskliga rättigheter och friheter, såsom yttrandefrihet och pressfrihet.

Detta eventuella EU-medlemskap inbegriper en hel rad krav på reformer som syftar till att transformera Ukraina till en fullvärdig demokrati och rättsstat som fullt ut erkänner mänskliga rättigheter och friheter. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet är viktiga sådana hörnstenar men också att staten har monopol på våldsanvändande. När beväpnade grupper kan hindra mattransporter vid gränsstationer eller, som strax före jul, spränger elmasteroch slår ut eltillförseln för hela Krim under flera dagar utan större åtgärder från ukrainska myndigheter, är det sistnämnda ställt under starkt tvivel.

Those responsible for power supplies contracts with Russian-occupied Crimea shall be brought to justice”(Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk till Ukrainski Novyny 23/11-15)

Premiärminister Jatsenjuk fördömde el-avtalet med Krim, men inte våldsaktionen att spränga elmaster, vilket – liksom att hindra mattillförsel - mycket väl kan ses som brott mot den humanitära rätten (del av vad som brukar benämnas Folkrätten).

När en konflikt har påbörjats gäller den humanitära rätten lika för alla sidor oavsett anledningarna till konflikten eller vem som inledde fientligheterna”(Röda Korsets hemsida)

Det är just den här typen av oklarheter som gör det fullt legitimt att ifrågasätta den ukrainska regeringens vilja och/eller förmåga att ta till sig de ”europeiska värderingar” som det ofta refereras till när det ukrainska närmandet till EU förs på tal. Jag har i ett tidigare inlägg (för ganska precis ett år sedan) beskrivit denna oförmåga att befästa institutioner och hävda våldsmonopolet för utvecklingen av ett ”parallellsamhälle”. Det finns anledning att påminna om detta.

Slutligen är det ytterligare ett par saker som bör klarläggas. Jag har själv inte sett den här franska filmen. Jag kan således varken ställa mig bakom filmen som helhet eller ta avstånd ifrån den. Det är mycket möjligt att den visar en överdriven bild av de högerextrema nationalisternas betydelse för utvecklingen i Ukraina. Men vad jag har förstått av kommentarer kring filmen och av de trailers som finns tillgängliga på nätet så ställer den viktiga frågor som bör beaktas och visar ett perspektiv som sällan kommer fram i den ensidiga glorifiering av Euromajdan som media i väst i stort sett uteslutande ägnar sig åt. Ett narrativ som polariserar mot den ryska propagandans ensidiga bild av ett Ukraina helt styrt av nazister och våldsbenägna gatuligister. Sanningen finns oftast någonstans mellan nidbildernas och skönmålningarnas enögdhet. Så är det, enligt min uppfattning, också med Ukraina. En uppfattning jag styrkts i sedan jag tillfälligt bosatt mig i landet sedan början av november ifjol.

Det är också just därför som jag menar att Ukraina har allt att vinna på att låta alla perspektiv komma fram, att vara öppna för kritik och – viktigast av allt – att vidta kraftfulla åtgärder för att ta tillbaka våldsmonopolet. Det bör vara klart för alla när det är den ukrainska staten som använder våld och när det är enskilda eller grupper som tar lagen i egna händer. I annat fall kan inte Ukraina med trovärdighet anträda den väg till EU som var upphovet till Majdan-protesterna och inte heller döma ut den ryska beskrivningen av utvecklingen som ren och skär propaganda. Apropå ”be well-advised”…


Maskerade män som tar lagen i egna händer

I Moldavien, inte många mil från Chernivtsi i Ukraina där jag skriver detta, har ett tiotal män anhållits misstänkta för konspiration mot staten. De lär ha planerat att försöka rekrytera folk i staden Balti för att få till stånd ett uppror. Planen ska ha varit att storma stadens fängelse, släppa ut 400 fångar och storma stadens polishögkvarter för att sedan ta över strategiska byggnader och bilda en utbrytarrepublik likt de i Donetsk och Luhansk. Ledaren ska ha varit från östra Ukraina och planer på liknande aktioner i huvudstaden Chisinau och i provinsen Gaugazien lär ha funnits. Moldavien är på gränsen till kollaps sedan regeringskrisen för ett år sedan då det visade sig att en miljard USD försvunnit från tre banker. Vad de paramilitära männen hade tänkt sig gör med sin utbrytarrepublik är tämligen oklart. Det är inte särskilt svårt att klä sig i militärgrönt, dra på sig en balaklava, rycka åt sig ett vapen och hota sig fram till makten. Men sedan då?

Bild: Transitions Online. Moldavisk polis arresterar misstänkta kuppmakare.

Nå, nu lyckades tydligen den moldaviska polisen kväsa denna revolt i sin linda men det förefaller ju inte otroligt att det finns fler med samma planer.

Här i Ukraina verkar också ett gäng kamouflageklädda män i balaklava, uppenbarligen från Högra Sektorn företrädesvis, tagit lagen i egna händer. I Odessa igår 30 november sägs att ett antal högerextremister tvingat domare att avgå sedan de friat fem Anti-Majdan aktivister som stått inför rätta för eventuell delaktighet i massakern den 2 maj 2014 då våldsamma sammanstötningar utbröt mellan högerextrema ukrainska nationalister och pro-ryska demonstranter vilket kulminerade med mordbrand på de pro-ryska demonstranter som tog skydd i en fackföreningslokal. De högerextrema krävde frisläppande av högerextrema kamrater som anklagats för mordbranden och att frisläppandet av Anti-Majdan aktivisterna skulle återkallas. Enligt uppgift ska de ha fått tre av domarna i rätten att avgå och frisläppandet av Anti-Majdan aktivisterna mot borgen cancellerat.

Nyligen sprängdes också två elmaster av maskerade män från Högra Sektorn för att förhindra elexport till Krim. När beväpnade och maskerade män tar lagen i egna händer på än det ena och än det andra stället börjar rättssamhälle och statens våldsmonopol att bryta ihop. Det kan vara första tecknen på totalt sammanbrott.

De ursprungliga källor jag hittat för nyheten om händelsen i Odessa är dock RIA Novosti och Moskva-baserade Essence of Time Europe samt Ukraina-baserade It´s Ukraine och Ukrainian Crisis Updates så det finns anledning till försiktighet. 

Bild: RIA Novosti


Det börjar dock droppa in från andra håll nu, som Off-Guardian exempelvis. De tv-bilder de länkat till motsäger knappast uppgifterna. Om detta stämmer och bilderna nedan som ska visa hur de tre domarna pressas att skriva under att de avsäger sig fallet är autentiska är det oroande tecken för Ukraina.