Nu kommer vardagen, Fredrik Reinfeldt

Grattis, Fredrik Reinfeldt. Du har fått din belöning för din undergivenhet gentemot USA och fått sola dig i Obamas stjärnglans. Just nu är de kritiska rösterna svaga. Få når igenom bruset med kritik mot Sverigesflathet i avgörande frågor. Inte vill man sabba den festligastämningen genom att ifrågasätta möjligheten att bomba fram fredoch demokrati i Syrien. Eller genom att påpeka det absurda i att regeringen finner sig i spioneri på svenska medborgare – och dessutom kommer undan med det i den inrikespolitiska debatten. Men nu är vardagen här, herr statsminister. Säkert hoppas du på att alla bilderna på det tjusiga sällskapet ska ge ett lyft i opinionen. Men så lättimponerade tror jag faktiskt inte svenska folket är. Så lätt låter sig knappast regeringens misslyckanden på hemmaplan skylas över.

Skälet till att Moderaterna och Alliansen tappar mark är inte att vi misstror Reinfeldts förmåga att föra sig bland stormakters ledare. Vi vet att han kan hålla såväl amerikanska som ryska presidenter på gott humör. Vi vet att han kan klappa medhårs. Vi vet att han kan le och skaka hand och prata engelska. Vad som gör att svenska folket inte vill ha fyra år till med Reinfeldt är att vår vardag blir sämre med en politik som sätter skattesänkningar före välfärd. Så länge regeringen vänder bort blicken när äldre lämnas ensamma och nedkissade kan man arrangera hur många middagar som helst. Om vi inte litar på att alla barn blir sedda i våra skolor, när kommun efter kommun skär ned på stödet till barn i behov av stöd spelar det ingen roll vilka potentater statsministern är du med. Om Reinfeldt fortsätter se på medan arbetslösheten stiger är det obetydligt vilka presskonferenser han håller. Vi låter oss inte bländas. Det är inte fler PR-jippon som vi längtar efter utan politiker som bygger ett samhälle.
 

Den sista paroxysmen i USA?

Så vann då Obama trots allt. När han tog Michigan i natt, så släckte jag. Förstod att Romney var däckad. Detta presidentval gav en märklig eftersmak av 1950-tal, som en boxningsmatch mellan "den brune bombkastaren" Joe Louis och Rocky Marciano. Men dessa båda möttes ju aldrig i ringen vad jag minns. Förhoppninsgvis var detta det sista amerikanska valet mellan två ålderstigna valorganisationer, och delstater som med bulldoggsaktig envishet håller fast vid mossiga valprocedurer ovärdigt ett land som kallar sig en demokrati. Romney fick med sig en hel hoper stater i mellanvästern, där vita gubbs and dames fortfarande lever med en livssyn som verkar vara en kvarleva från Vilda Västerns dagar. Men det räckte inte. Storstadsliberaler, latinos och svarta räddade Obama. Kritiken mot Obama är på många håll skarp idag trots segern. Hans omvärldssyn är out-of-time. Har amerikansk drönarkultur nått vägs ände? Jag hoppas det.  

Kairo brinner och världen väntar på den fösta sekulariserade muslimska staten


Alla människor har rätt att leva och verka i en demokratisk stat. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs 1948 . Enligt deklarationen är alla människor födda fria och har lika mänskliga fri och rättigheter. Att känna en mycket stor rädsla inför utvecklingen i Egypten tar inte bort det faktum att västvärlden bör stödja utvecklingen gentemot en demokratiseringsprocess.

Västvärlden stödjer också det Egyptiska folkets strävan efter demokrati och mänskliga rättigheter. Barack Obama har trots påtaglig försiktighet uppmanat Mubarak att genomföra demokratiska reformer samt att undvika militärt våld gentemot demonstranterna. EU stödjer genom en resolution tagen av EU:s utrikesministrar en övergång till en samlingsregering i Kairo, demokratiska reformer och fria val samt en våldsfri lösning av demonstrationerna. Dessa uttalanden kan tyckas allmängiltiga men de har gjorts med bakgrund av att Egyptens president Mubarak, i regionen varit USA:s och EU:s starkast allierade bundsförbant i kampen mot den globala terrorismen.

Enligt en Unicef-rapport från oktober 2010 har 91 procent av Egyptens kvinnliga befolkning könsstympats. Det finns stora klasskillnader i det Egyptiska samhället och kvinnornas livssituation beskrivs ofta som ett fattigt liv i beroendeställning till sin make. Presidents Mubaraks trettioåriga tid som Egyptens president och brutala härskare har präglas av inskränkningar i mänskliga fri och rättigheter, brutalt polisiärt våld mot oliktänkare och ett samhälle präglat av stora sociala och ekonomiska orättvisor. Till detta finns kopplat en religiös muslimsk samhällsstruktur karaktäriserat av patriarkala kulturella normer och värderingar.

Först när jag såg bilderna från demonstrationerna i både Tunisien och Egypten slogs jag av att de inte var särskilt många kvinnor som deltog i dessa demonstrationer. Nu när det är flera kvinnor som vågar delta ökar förhoppningen att dessa protester även skall innebära att kvinnorna tas med i processen och att denna revolution också blir kvinnornas.

Religionen är ett folkets opium i länder med inskränkta demokratiska fri och rättigheter. Religionen kan bara bli utbredd och stor bland de stora folklagren då det saknas sociala och ekonomiska rättvisor. När den ekonomiska och sociala välfärden stiger söker sig inte den breda befolkningen till religiösa dogmer. När religionen blir var mans och kvinnas privata helgedom då har också staten nått en demokratisk samhällsutveckling. Därför är det så viktigt att denna process som nu kommer tillstånd i länder såsom Tunisien och Egypten inte intar fel riktning. Ett demokratiskt Mellanöstern och Nordafrika kan inte bara skapa fred och ekonomisk och social välstånd för hela regionen utan även skapa globalt välstånd och minskade flyktingströmmar.

Förhoppningen är att Egypten skall utvecklas i en mer moderat muslimsk riktning såsom Turkiet. Historiskt saknar dock Egypten demokratiska traditioner. Därför kantas tyvärr förhoppningen om demokratisk utveckling av det faktum att det är det muslimska brödraskapet som är den enda organiserade oppositionen. Framtiden får utvisa men det skulle vara mycket olyckligt om Egypten blev en teokratiskt styrd stat liknade Iran.

Att i Egypten skapa en sekulariserad stat med en demokratisk välfärdsekonomi sprunget ur muslimska värderingar där alla människors lika värde garanteras och där religionen blir var mans och kvinnas personliga övertygelse kunde medföra en mer normaliserad västerländsk syn på religionen islam. Turkiet är en så länge den enda stat som lyckas att bygga en början till ett demokratiskt samhälle ur en muslimsk religiös bakgrund. Turkiet har dock inte tillfullo lyckats demokratisera och sekularisera staten. I vissa delar av Turkiet i framförallt turkiska Kurdistan råder fortfarande patriarkala hederskulturer och i stora delar av samhället finns både begränsningar i de mänskliga fri och rättigheterna samt stora sociala och ekonomiska skillnader. Dessutom för regeringen i Ankara en ständig kamp gentemot religiösa muslimska förespråkare som ständigt kräver hårdare muslimska lagar. Världen väntar fortfarande på en demokratisk sekulariserad muslimsk stat. Kanske Egypten blir den första?