Bloggen är inte nedlagd – ett slags årskrönika

När jag summerade mitt bloggande under 2013 konstaterade jag att det året var ett lågvattenmärke beträffande antalet inlägg. Det rekordet har jag nu lyckats slå. Men bloggen är inte nedlagd - jag har bara inte haft så mycket tid att blogga.

Under året har jag skrivit sju inlägg (men egentligen fyra, eftersom jag delade upp ett långt i tre och publicerade igen). Det är all time low, med god marginal. Problemet har inte varit att det saknats ämnen att resonera kring, utan att jag helt enkelt inte haft tid att blogga. Som fritidspolitiker har jag uppdrag i Nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning, Göteborgs stad, samt i styrelsen för Göteborgs stadsteater. Sedan har jag lagt viss tid på arbetet med den kommande boken Den tredje vänstern, som Johan Lönnroth och jag hållit på med ganska länge nu men som ska komma ut våren 2017 (med en medförfattare till, vars namn jag inte vet om jag får avslöja än). Och efter sommaren började jag läsa ekonomisk historia som kvällskurs. Vid sidan av arbete, socialt liv och lite annat har det inte blivit så mycket tid över för bloggen. Men den är alltså inte nedlagd.

Vilka äro socialdemokrater?

Nils Karleby är enligt min mening en av den svenska socialdemokratins viktigaste teoretiker.
Nils Karleby är enligt min mening en av socialdemokratins viktigaste teoretiker.

Årets första inlägg kom i februari och var en essä om olika idéströmningar eller tendenser inom socialdemokratin (och utanför): nostalgi, idealism och pragmatism (det var denna text som delades upp i sina tre delar för återpublicering, då jag tyckte att de höll för att läsas även vart och ett för sig). Enligt min personliga mening är det pragmatismen, sådan jag beskrivit den (med inspiration från teoretikern Nils Karleby), som är socialdemokratins särprägel. Samtidigt är både nostalgin (exempelvis saknaden efter ett folkhem som kanske egentligen inte fanns) och idealismen (drömmen om en bättre framtid) viktiga strömningar i vår tid som vi måste förhålla oss till. Kanske lyser det igenom att jag för egen del lutar mer åt idealism än nostalgi, även om nostalgin kan vara en väl så stark frestelse. Men även idealismen har svaga punkter: Dess otålighet och övertygelse kan inte sällan medföra en motvilja mot de små stegens reformism.

Inlägget fick 40 rekommendationer på Facebook.

Ojämlikhet och industriella revolutioner

Rapporten, 'Klassamhället i omvandling' och 'Det svarta hålet socialismen' - Två kapitel ur en kommande bok.
Rapporten, 'Klassamhället i omvandling' och 'Det svarta hålet socialismen' - Två kapitel ur en kommande bok.

Som andra inlägg för året lade jag i juni ut en rapport av Johan Lönnroth och mig som publicerats av Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg. Rapporten utgörs av ett par texter som ska bli två av kapitlen i den kommande upplagan av Den tredje vänstern som planeras att ges ut av Bokförlaget Korpen i vår. (Boken var från början tänkt att komma före valet 2014, men av olika skäl har det försenats. En bra grej med det är att vi kunnat arbeta igenom den ganska ordentligt.)

I rapportens två texter anknyter vi till de senaste årens internationella debatt om jämlikhet, och sedan för vi en diskussion om produktionsmedlen - och makten över dem. Något skissartat tecknar vi bilden av någonting som skulle kunna kallas för en frihetlig socialism.

Inlägget fick 15 rekommendationer på Facebook.

Stabiliseringspolitisk realism

Det finns en vanlig uppfattning, framför allt bland personer till vänster om den politiska mitten, om att den ekonomiska politiken i västländerna sedan den stora ekonomiska krisen på 1930-talet vägletts av engelsmannen John Maynard Keynes idéer. Åtminstone fram till någon gång på 1970-talet, då keynesianismen övergavs till förmån för enveten inflationsbekämpning i Milton Friedmans nyliberala anda. I slutet av juni skrev jag ett inlägg om att det tog Sverige ur krisen inte var en keynesiansk, aktiv konjunkturpolitik i form av en expansiv finanspolitik för att stimulera efterfrågan i ekonomin - utan framför allt en ny penningpolitik (Sverige övergav guldmyntfoten 1931) och en omfattande råvaruexport till främst det upprustande Tyskland.

Om det är något vi idag bör ta med oss från 1930-talets socialdemokrati så är det behovet av en aktiv arbetsmarknadspolitik, ett fokus på sociala investeringar, samt reformer för att åtgärda ett antal strukturella skevheter. Därtill måste vi förstå vikten av socialförsäkringssystem som omfattar breda skikt av befolkningen och kan upprätthålla inkomster vid sjukdom och arbetslöshet.

Inlägget fick 23 rekommendationer på Facebook.

Från Grums till Majorna

Valet till Europaparlamentet 2014: En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan).
Valet till Europaparlamentet 2014: En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan).

Socialdemokraternas partikongress 2017 ska hållas i Göteborg, min hemstad sedan mer än tio år. Jag ville gärna delta som ombud och var en av 51 kandidater till de 11 platser som partiets medlemmar i Göteborg skulle utse. Tyvärr fick jag inte förtroendet att bli vald (kom på plats 41), men inför omröstningen skrev jag ett inlägg med reflektioner kring min hemmastadsdel Majorna, min uppväxt i Grums, hur jag tycker att vi som parti bör förhålla sig till de väljargrupper som Majorna representerar och den politik för utjämning av livschanser som lockade mig till socialdemokratin. Det handlar om den människosyn som Hjalmar Branting gav uttryck för när han 1915 svarade på frågan om varför han var socialdemokrat: "därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan." Investeringar i människor är det som skapar ett gott samhälle.

Inlägget fick 41 rekommendationer på Facebook.

Avslutningsvis...

...har jag under året läst sju böcker: Lärdomar: Personliga och politiska (2014) av Ingvar Carlsson, En kulturutredning: Pengar, konst och politik (2010) av David Karlsson, Min väg, mina val (2007) av Göran Persson, Väninnan: Rapport från Rosenbad (2009) och Partiet: En olycklig kärlekshistoria (2012) av Eva Franchell, Studier i rött: Socialdemokratins idéer (2005) av Henry Pettersson, samt Ett land som alla andra: Från full sysselsättning till massarbetslöshet (2006) av Johannes Lindvall. Om jag lyckas läsa lika många nästa år så är det inte så väldigt långt från ambitionen jag en gång hade om tjugo böcker på två år.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , ,

Inlägget Bloggen är inte nedlagd – ett slags årskrönika dök först upp på jimmysand.com.

… fem droppar till


När jag var ganska liten, i de tidiga tonåren, umgicks vi ibland med en genomtrevlig familj i Bromma. Det är ljusa minnen av mycket värme och gemenskap och musik också. Föräldrar var med, vilket var ovanligt på den tiden, för de flesta föräldrar var en helt annan sort än kamraterna. Vuxenvärlden var en annan och främmande värld. Man visste ingenting om de vuxna egentligen, förstod knappt att de hade känslor och kunde vara som folk. Föräldrar beblandade sig helst inte alls med sina barn utom för praktiska åtgärder som att ordna kost och logi.

Vi bodde på Östermalm i Stockholm, den fina stadsdelen, inte därför att vi hade råd med det utan därför att Morfar Emil ordnade det. Jag tror det här med uppdelningen mellan föräldrar och barn var särskilt tydlig i sådana miljöer. Min mamma hade i varje fall fullständigt anammat modellen. Hon var en gästfri person, vilket gjorde att kompisarna ofta var hemma hos oss, hängde hos oss skulle man säga idag, så hon lärde känna dem. Det var positivt i det stora hela. Annars deltog hon aldrig i mina aktiviteter, vare sig det gällde kompisar, skola, sport eller annat man höll på med. Min pappa hade dött tidigt, så tidigt att det alltid har känts som för evigheter sedan, och förekom inte av den anledningen. Det hade han antagligen inte gjort ändå. De vuxna hade sitt. Man hälsade artigt på deras vänner men bara med någon enstaka av dem talade man om saker, som betydde något.

Såg att Owe Thörnqvist, ni vet han med Dagny, kom hit och spill..., skymtade förbi på teven häromdagen. Han måste vara lite till åren nu men såg fräsch ut. Första gången jag hörde talas om Owe Thörnqvist var i 13-14-årsåldern på besök hos den där mysiga familjen i Bromma som jag nämnde först, där alla fyra döttrarna sjöng och spelade otroligt bra och kunde alla Thörnqvistlåtar. Minns det nästan som igår. Och Thörnqvist, han måste väl ha hållit på med sina dängor i så där 60 år nu. Dagny förstås, Varmkorvboogie, Ett litet rött paket, Titta, titta och allt vad de hette. Inte min favoritmusik men härlig i sammanhanget.

Nostalgins frestelse

För ett tag sedan skrev jag en ganska lång text om tre olika tendenser inom socialdemokratin: nostalgi, idealism och pragmatism. För den som inte orkar läsa hela följer här avsnitten om den nostalgiska idéströmningen.

I somras skrev America Vera-Zavala, tidigare aktiv i Vänsterpartiet, en kulturartikel med rubriken ”Sagolandet som inte längre finns”. Det var en berättelse om ett Sverige som förändrats, liknande myten om det förlorade paradiset. Tankefiguren är ganska etablerad: Arbetarrörelsen byggde landet Sverige, kanske den mest anständiga välfärdsstat vi känner till, och sedan 1970-talet har detta bygge raserats. Del i skulden, även om Vera-Zavala inte nämner och kanske inte heller anser det, har den så kallade kanslihushöger med Kjell-Olof Feldt i spetsen som förde nyliberalismen in i socialdemokratins själva hjärta. (Daniel Suhonen brukar torgföra sådana föreställningar.)

Bokomslag

Tony Judts Illa far landet (på originalspråk 2010) är en på många sätt nostalgisk uppgörelse med samtiden.

Historikern Rasmus Fleischer sammanfattade på sin blogg den debatt som följde på Vera-Zavalas artikel, så det tänker jag inte göra här. Men värd att nämna är den referens som gjorts till historikern Tony Judt, vars bok Illa far landet (2011) låg väldigt rätt i tiden när Håkan Juholt blev partiledare för Socialdemokraterna. Boken är, som Marika Lindgren Åsbrink skrev i en recension, ”en rasande uppgörelse med en ekonomistisk samtid, men också med en socialdemokrati som förlorat kraft, röst och självförtroende”. Mycket läsvärd på sitt sätt, men Judts bok erbjuder inte så mycket till förklaring till varför det gått som det gått – annat än att skulden skulle ligga hos marknadsliberalismens genomslag och 68-vänsterns misslyckanden. Svaret blir att socialdemokratin måste hitta sin framtid genom människors nostalgi över det som en gång var, som Katrine Marçal (då Kielos) skrev i en artikel om Judt, Juholt och den idéströmning som kallas Blue Labour.

Nu ska inte Juholt beskyllas för någon generell åsiktsgemenskap med Blue Labour, en mycket värdekonservativ yttring av den engelska socialdemokratin. (Säkert skulle en svensk motsvarighet attrahera de unga, lågutbildade män på landsbygden eller i småstäder som historiskt röstat på Socialdemokraterna men numera sympatiserar med Sverigedemokraterna.) Men det är intressant hur Juholt talade till en känsla av att något gått förlorat – att solidaritet och omtanke, som präglat det Sverige många minns, sakta börjar ge vika för egenintresse och geschäft. Eller – som han skrev inför medverkan i SVT Agenda, två veckor efter att ha blivit vald till partiordförande – känslan av att ”någonting håller på att gå sönder i vårt samhälle och att det med obeveklig kraft drabbar just våra barn och ungdomar”. Jag tror säkert att den där känslan finns bland medlemmar, sympatisörer och – kanske – potentiella väljare, och att den alls inte är att förringa. Men det är knappast så enkelt som nämnde Suhonen, Juholts rådgivare och talskrivare, menar att Fredrik Reinfeldt, Nya Moderaterna och Alliansregeringen ”bröt slutligt ner de strukturer som skapat ett fungerande samhälle”. Det är visserligen rimligt att anta att ett mål för Reinfeldts (och Maud Olofssons) projekt var att ”krossa Sossesverige”, och det är helt klart så att deras reformistiska handlag var mer framgångsrikt än Carl Bildts närmast revolutionära iver. Men att strukturerna skulle ha brutits ner?

Vad jag främst har emot den här nostalgiska idéströmningen – förutom dess svårighet att förklara samhällsutvecklingen med stringens och empirisk tillförlitlighet – är hur den riskerar att tala till vår rädsla. Och den är inte någon konstruktiv kraft. Isobel Hadley-Kamptz skrev träffsäkert om hur samtidens flytande rädsla (Zygmunt Bauman) undergräver möjligheterna och förmågan till konstruktiv problemlösning. Det finns stora utmaningar – det finns det alltid – och det kommer att krävas kompromisser, men för att de ska vara acceptabla måste vi lämna undergångsstämningen och skyttegravskriget och börja tala om vad som är önskvärt och möjligt. Jag har tidigare efterfrågat framtidsvisioner. Hadley-Kamptz ställer frågan om vad vi ser för underbara dagar framför oss. Det uttrycket, hämtat från Henrik Berggrens biografi över Olof Palme, använde jag som rubrik för en text om den framtidstro som historiskt präglat socialdemokratin. Om det är något vi behöver gå tillbaka till, så är det inte ett förlorat paradis, utan just den framtidstron.

Och om det är någon poäng nostalgikerna har, så är det inte just historieskrivningen, men vikten av att främja den känsla för det allmänna som Carl Tham omtalade i sin recension av Judts bok.1 (Värnandet om allmänintresset och det gemensamma bästa är för övrigt ett arv från en äldre, republikansk tradition som socialdemokratin förvaltat. Vi lär få återkomma till ämnet.)

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , ,

Noter

  1. Två böcker som verkar läsvärda – och relevanta i det här sammanhanget – är Det gemensamma: Om den svenska välfärdsmodellen (2014), av Irene Wennemo, och Känslan för det allmänna: Medborgarnas relation till staten och varandra (2011), en antologi med Kerstin Jacobsson som redaktör. Jag hoppas hinna läsa dem under 2016.

Inlägget Nostalgins frestelse dök först upp på strötankar och sentenser.

Ingen tid för rädsla

2012

Det är väl få tillfällen när det blir lika tydligt att tiden går som när det är dags för ett nytt år. Samtidigt blir det naturligtvis lika uppenbart att tiden kommer med nytt (AB SvD GP). ”Kronofobi” är den term man använder för de som lider av alltför överdriven rädsla för just detta, att tiden går. Fobier är inger att skämta om, men visst torde ”kronofobiska personer” utgöra den perfekta personalen, typ: ”Åh nej, är klockan redan halv fem!” Vad tid egentligen är för något är en klurig fråga och frågar man en klurig person som Einstein så var hans svar att: ”Den enda anledningen till att vi har tiden är att inte allt skall inträffa samtidigt” och det hade ju varit oerhört stressigt och inte minst förenat med ett förskräckligt oväsen.

Nostalgikern tycker förmodligen att det är lite sorgligt att 2012 är slut och alla som är mer positivt inställda till framtiden ser fram emot det nya året (DN). Det är alltså, i alla fall delvis, en fråga om inställning hur vi uppfattar årsskiftet. Ett bra tag fick jag fundera på om det fanns någon antonym till ”nostalgiker” innan jag insåg att det inte kan finnas, eftersom ”nostalgi” innebär ”saknad efter det som varit” och det är ju stört omöjligt att sakna det som skall komma. Hursomhelst så är nostalgi, hur mycket undertecknad än ibland lockas ner i dess bekväma tillflyktsort, en bedräglig sinnesstämning. Dels för att den aldrig är med sanningen överensstämmande och inte minst för att den absolut inte leder någon vart

w4gux-20121226055410

Nostalgi är alltid en bedräglig blandning av förvanskade minnen och förvrängda drömmar

Men åter till det nya året. Knappt har vi blivit av med samvetets lätt unkna dunster över att ha köpt mer julklappar, mer julsaker, mer julmat, mer julgodis än vi egentligen hade tänkt och råd med förrän det är dags att ge, eller kanske heter det avge, våra nyårslöften. Sluta röka, börja källsortera, sluta stressa, börja träna, skaffa nytt jobb, inte gnälla på våra barn så ofta, inte gnälla på våra föräldrar eller något annat behjärtansvärt. Själv har jag inte kunnat välja ännu vad det ska bli jag (dessvärre) antagligen kommer att bryta mot under 2013 (SvD). Det är ju förhållandevis lätt att lova sig själv en massa saker och senare skylla på champagnen eller något annat, iallafall i det här fallet, fullständigt oskyldigt.

Jag borde lova att under nästa år och inte bara under nästa år, dra ner på min konsumtion rejält och på alla tänkbara sätt minska min miljöpåverkan, för renare vatten, för renare luft och för en betydligt bättre fördelning av alla våra resurser. Förhoppningsvis tar det emot lite mer att bryta ett sådant nyårslöfte eftersom det inte enbart gäller mig själv. La Rochefoucauld har sagt: ”Vi lovar i förhållande till våra förhoppningar, men levererar i förhållande till våra rädslor” och min, om inte rädsla så i alla fall oro, gäller klimatet, planeten, och dess invånares framtid (SvD). Denna oro grundar sig på vetenskap (SvD DN) och är varken ”undergångs-flum” eller ”konservativ prosofobi”.

allt

Förslag på nyårslöften

Men nej, den korta tid det tog mig att få ovanstående bild på plats var tillräckligt för att jag delvis skulle revidera mitt tidigare resonemang. Det är nog bättre att jag nöjer mig med att avge ett nyårslöfte som gäller mig själv, mer motion, mindre kött, mer tid ute i naturen eller liknande eftersom det, hur positivt det än skulle vara, skulle ge mindre dåligt samvete om jag inte skulle genomföra det fullt ut och ett stukat samvete är varken en bra huvudkudde eller särskilt behagligt att behöva bära runt på hela dagarna. Sedan betyder ju inte ett nyårslöfte nödvändigtvis att man inte bryr sig om allt annat under hela det kommande året.

Det andra skälet till att jag ändrar mig är att det faktiskt inte duger att vara rädd, att oroa sig en sak, men ”rädsla äter själen”, som i titeln till Fassbinders film med samma namn som gjordes för snart 30 år sedan och även om den, för våra digitalpixelanpassade näthinnor, har sina patinerade partier så är den fortfarande en stenhård hästspark i ansiktet på vår intolerans mot allt som är mer annorlunda än kebab-pizza och surdegshotell. Nej det duger inte att vara rädd, rädsla leder bara till att vi, antingen gömmer oss, eller reagerar ogenomtänkt. Istället är det ”dags att samla ljus i mörka hörn” som Stina Berge sjunger i sin låt ”Ja’ har inte tid att vara rädd”:

Det här med att fira nyåret är globalt och multikulturellt, även om vi firar den vid lite olika tider. Perser, kurder, kazacher och uzbeker firar nyår vid vårdagjämningen, cirka 21 mars. I Laos, Burma, Kampuchea och Thailand firar man i mitten av april. Muslimer firar sitt nya år först i början av november nästa år och Navajo-indianerna räknar sitt år från oktober till september. I det antika Aten började det nya året vid den första nymånen efter sommarsolståndet och i det gamla Egypten, tror man, att det nya året räknades från stjärnan Sirius ”Heliakiska uppgång”, alltså när den först blir synlig över horisonten.

Kineser och vietnameser firar nyår vid andra nymånen efter vintersolståndet, alltså någon gång mellan 21 januari och 19 februari. I Kina är 2013 ”Ormens år” och det låter intressant eftersom ormen (enligt den kinesisk astrologi alltså) är intelligent, intuitiv, snabbt bedömer situationer korrekt och är uppmärksam på nya möjligheter. De som föds under ormens år blir smarta, uppmärksamma, mystiska, stolta och har charm, är spännande och har utstrålning. Dom kan vara lite ”mörka” men dom tycker om böcker, konst, kultur och musik. Själv är jag född i ”Trähästens år”. Ja, så är det det bara.

orm

2013, ormens år

Ja ni, mina kära läsare, jag hoppas självklart att 2012 har varit ett bra år för er, men ännu mer att 2013 skall bli det för oss allihop. En sak som redan är bestämd att inträffa nästa år är att hembiträden i Singapore garanteras en ledig dag i veckan (YLE) och det var väl på tiden. Hundratals nya böcker om mat och matlagning kommer ut under 2013 och Bruce Springsteen kommer till Sverige(!?). Filmen ”Motorsågsmassakern” kommer i 3D-version, Klasse Möllberg blir folkpensionär och ”Joey Tempest” fyller 50 och Internationella tapir-dagen infaller som vanligt 27 april. Det blir alltså som det brukar vara mest, ”lite gammalt, lite nytt…” och egentligen inte så värst mycket att varken hoppas på, eller oroa sig för. Möjligen något mer att oroa sig över.

Klimatförändringen fortsätter öka 2013 och arbetslösheten ökar. ”Arbetslinjen” är ett monumentalt fiasko (DN) och allt fler arbetslösa får fortfarande samma låga ersättning som för 11 år sedan. Förhållandet a-kassenivå/antalet arbetslösa är därmed sönderslaget. Nästa år blir kanske det sista året med den här trötta regeringen. Har vi någonsin haft en mer oinspirerad regering i Sverige? Det skulle i så fall vara den senaste socialdemokratiska och möjligen nuvarande s.k. ”skuggregering”. På den fronten ser det alltså inte så ljust ut. Men som Benjamin Franklin sade: ”Any fool can criticize, condemn and complain and most fools do”. Vi får istället göra vad vi kan för att göra 2013 till ett bättre år än det skulle blivit om vi lät bli. Med dom orden drar vi ner rullgardinen för i år och jag ber att få önska alla läsare: Tack för i år och….

xmas-2

😉 OBS! Personerna på bilden har varken med min egen eller någon annan verklighet att göra😉


Kvar

Jodå, jag finns kvar och trots regnet, som ibland kan få min ”känslomässiga equalizer” att flytta frekvensområdet från kreativitet och mot nostalgi så kommer det en ny text här innan juli är över. Hoppas ni finns kvar då också. Under tiden får ni lyssna på fina Du finns kvar med Mikael Wiehe: