Nazism och anti-semitism i ukrainsk tvättmaskin

” I consider Marxism to be a product of the Jewish mind, which, however, has been applied in practice in the Muscovite prison of peoples by the Muscovite-Asiatic people with the assistance of the Jews".

Ett citat från något gammalt Hitler-tal, undrar ni kanske?

Nej, det här skriver Jaroslav Stetsko, ledare för den ukrainska självständiga stat som han utropade i Lviv 30 juni 1941 när den tyska armén invaderat staden och drivit Röda Armén på flykt. I spetsen för de styrkor som invaderade Lviv (då Lwow i östra Polen egentligen men ockuperat av Sovjet efter delningen av Polen enligt Molotov-Ribbentroppakten) fanns SS-bataljonen Näktergal (Nachtigall) som huvudsakligen bestod av ukrainare. Han skrev detta två veckor efteråt och fortsatte så här (översatt till engelska av kanadensiska forskaren John-Paul Himka i artikeln ”The Lviv Pogrom of 1941: The Germans, Ukrainian Nationalists, and the Carnival Crowd” (publ i Canadian Slavonic Papers /Revue Canadienne des Slavistes) :


Moscow and Jewry are Ukraine’s greatest enemies and bearers of corruptive Bolshevik international ideas. Although I consider Moscow, which in fact held Ukraine in captivity, and not Jewry, to be the main and decisive enemy, I nonetheless fully appreciate the undeniably harmful and hostile role of the Jews, who are helping Moscow to enslave Ukraine. I therefore support the destruction of the Jews and the expedience of bringing German methods of exterminating Jewry to Ukraine, barring their assimilation and the like”.

Alldeles för kriget (våren 1939) skrev Stetsko en artikel i en kanadensisk-ukrainsk tidskrift där han uttalade sin avsky för judar som han kallade ”nomader och parasiter” och en ”nation av svindlare, materialister och egoister”. Han hävdade vidare att ukrainare var det första folk som insett detta och därför, för flera decennier sedan, avskilt sig från judar för att därmed kunna behålla ”renheten i sin [ukrainarnas/min anm.] andlighet och kultur”. Stetsko var övertygad om att judiska kommunister och kapitalister samarbetade i en världsomspännande konspiration för att bevaka sina egna judiska intressen.

Vid den tyska invasionen av Sovjetunionen såg den ukrainska nationaliströrelsen, med Stepan Banderas OUN-B i spetsen, sin chans att bilda den hett efterlängtade ukrainska nationalstaten (Bandera befann sig själv i Krakow medan OUN-B:s andreman Stetsko följde med trupperna in i Lviv). Nu ingick inte detta i tyskarnas planer så denna självständighet blev mycket kortlivad och Bandera med flera av OUN-B:s ledare fängslades av tyskarna fram till 1943 då de blev användbara igen när krigslyckan hade vänt. När Operation Barbarossa rullades igång fanns dock de ukrainska ledarna vid Hitlers sida. När den ukrainska självständigheten utropades i Lviv proklamerade Stetsko bland annat följande:

”By the will of the Ukrainian people, the Organization of Ukrainian Nationalists under the leadership of Stepan Bandera proclaims the renewal of the Ukrainian State, for which whole generations of the finest sons of Ukraine have paid with their lives [...].The renewed Ukrainian State will collaborate closely with National Socialist Greater Germany, which under the leadership of Adolf Hitler is creating a new order in Europe and the world and is helping the Ukrainian people liberate themselves from Muscovite occupation [...].”

Banderas fraktion av den ukrainska nationaliströrelsen OUN-B (markerande Bandera) delade ut flygblad till Lviv-borna som euforiskt förkunnade: ”den röda judisk-moskovitiska plåga har krossats ... ära åt OUN och dess ledare Stepan Bandera! Ära åt befriarna, den tyska armén och dess Führer Adolf Hitler”. Affischer med texten ”Ukraina åt ukrainarna” sattes upp och andra med uppmaningar till alla “äkta” ukrainare att göra upp med judar och ryssar sattes upp i Lviv. En utropade (fritt översatt): “Folk! Var medvetna! Moskva, Polen, Ungrarna, Judarna är era fiender! Förgör dem!”

För OUN och dess ledare var hatet mot judar en av hörnstenarna i själva ideologin om ett "rent Ukraina". Möjligen överträffat av hatet mot ryssar och ”bolsjevikerna”. På tredje eller delad andra plats fanns polacker vilket visade sig senare med blodig övertydlighet vid massakrerna i Volynien (se tidigare inlägg) 1943-44.

En uniformerad ukrainsk milisman som grabbar tag i håret på en judisk kvinna på Zamarstynivgatan i Lviv 30 juni 1941. Foto: Okänd fotograf, kopia finns på United States Holocaust Memorial Museum

Nå, har detta något alls med dagens Ukraina att göra? Jo, en hel del faktiskt.

Att offentligt, på det sätt jag gör nu, hävda denna medskyldighet till Förintelsen och till storskalig etnisk rensning är numera olagligt i Ukraina. OUN/UPA och dess ledare är ikoniserade av staten och deras minne får på inga villkor fläckas. Det är egentligen en väldig märklig politik som splittrar (splittrat) landet och som ger Ryssland rätt när de hävdar att Ukraina styrs av en nazistanstruken regim. Ännu märkligare är kanske hur ledande politiker i Väst har undgått eller underlåtit att uppmärksamma den här vittvätten av nazism och judehat. Eller också inte. Under kalla kriget togs alla fiender till Sovjet in under USA:s vingar och de ukrainska ultranationalisterna i OUN/UPA bland dessa, boende i såväl Tyskland som USA och Kanada. Där har de fortsatt att odla myten om frihetskämpen och avfärdat alla anklagelser om nazi-kollaboration och xenofobi som sovjetisk propaganda.

Nu byter gator namn på löpande band i Ukraina vilket är ett led i den här minnespolitiken. Till många judiska ukrainares stora förskräckelse tvingas de nu beträda gator med sina släktingars bödlars namn på. Det är förvisso ingen ny företeelse men en symbolpolitisk åtbörd som eskalerats efter Euromajdan. I just Lviv som ses som ultranationalisternas starkaste fäste bär en av gatorna sedan ett par år tillbaka namnet Näktergal efter den SS-bataljon jag nämnde i början och en Banderagata förstås, liksom monument över den forne OUN-ledaren. 

Vore det nu så att den ukrainska nationaliströrelsens samarbete med tyskarna begränsade sig till retorik och en taktisk allians för att uppnå målet att upprätta en ukrainsk självständig nation så kunde man möjligen nöja sig med en sarkastisk kommentar om denna politik men OUN;s skuldbörda är betydligt allvarligare än så. De uppemot 1,5 miljoner ukrainska judar som dödades under 2vk blev i de flesta fall skjutna. Den här delen av Förintelsen brukar kallas ”Holocaust-by-bullets” och skedde till stor del 1941-42 då infrastrukturen för den horribla förintelseplanen ännu inte blivit fullt uppbyggd så nära fronten. OUN:s aktiviteter och medskyldighet till judeförföljelserna är väl omvittnade men förnekas alltså av den ukrainska staten.  

Den ukrainska milis som snabbt inrättades i Lviv 1941 hade en nyckelroll i uppsökandet och gripandet av judar med början vid pogromen i Lviv 30 juni 1941. Stetsko skriver i sina memoarer att milisen inte hade någon som helst del i judepogromerna i Ukraina men bevisen överväldigande och vittnesmålen många. Alla dessa vittnesmål har samlats in under en period på cirka 60 år och vid en mängd olika tillfällen av olika skribenter från olika länder. De judiska (och andra) vittnen som hörts berättar tämligen samstämmiga historier. Bland de viktigare och rikligaste vittnesutsagorna insamlades dels precis efter kriget av The Jewish Historical Commission i Polen medan den stora mängd videointervjuer som samlades in av Shoah Foundation utfördes under 1990-talet och 2000-talets början. Det finns också mängder av samstämmiga polsk icke-judiska vittnesmål. Däremot saknas nästan helt ukrainska. De här händelserna inte bara förtigs utan förnekas offentligt. I dagens Ukraina alltså en officiell och konsekvent förnekelsepolitik som till och med förstärkts av lag.

En forskare som borrat sig djupt genom historien om OUN/UPA och dess ledare Bandera är Grzegorz Rossoliski-Liebe. Hans 600-sidiga avhandling vid Freie Universität i Berlin med titeln ”Stepan Bandera - The Life and afterlife of a ukrainian nationalist: fascism, genocide, and cult” gavs ut som bok 2014. Under arbetets gång (februari-mars 2012) fanns planer på en serie föreläsningar om bokens ämne i Ukraina. Samtliga utom en (som kunde genomföras på den väl bevakade tyska ambassaden i Kiev) fick ställas in då ingen ville upplåta lokal åt honom eller drog sig ur i sista stund av rädsla för våldsamheter och hot. Utanför tyska ambassaden stod hundratals protesterande och försökte övertyga folk att inte lyssna på föreläsaren, att han var ”Joseph Goebbels barnbarn” eller en ”liberal fascist från Berlin” (?!).

”Especially in the last phase of writing this book, I was exposed to a number of unpleasant attacks on this study and sometimes also on my person. These attacks came both from the Ukrainian far right and from scholars who regarded Bandera as a national or local hero, and his followers as an anti-german and anti-Soviet resistance movement, or as the Ukrainian “liberation movement”. Many people directly or indirectly expressed the opinion that the investigation of subjects such as the mass violence conducted by the Ukrainian nationalists, the Bandera cult, and the Holocaust denial amongst the Ukrainian diaspora and post-Soviet intellectuals constitutes an attack on Ukrainian identity, and they questioned the usefulness and the integrity of such research”.

Detta var alltså före Euromajdan och president Janukovytjs landsflykt och visar hur den ukrainska högerextrema och ultranationalistiska rörelsen arbetar och vilken effekt det har på det fria ordet. Det är alltså det här perspektivet som nu vunnit fäste i regeringskretsar i Ukraina.

En av få journalister i Väst som påtalat den skrämmande nazianstrukna delen av Euromajdan och som tidigt ställde frågan om USA backar upp en nazistregim är Max Blumenthal. Redan några dagar efter maktskiftet i slutet av februari 2014 skrev han denna artikel. I vilken han bland annat berättar om den anarkistiska gruppen Anti-Fascist Union Ukraine som försökte ansluta sig till demonstranterna på Euromajdan men möttes av hot om våld och smädelser från nynazister som rörde sig kring Majdan-torget. Tillmälen som ”judar”, ”svartingar” och ”kommunister” användes som förolämpningar vilket uppenbarligen var det värsta dessa nynazister visste. Enligt anarkisterna strömmade dessa nynazister till från hela Ukraina och deras uppskattning var att de utgjorde ca 30 % av demonstranterna.

Den exakta siffran må vara men deras vittnesmål stämmer överens med de jag själv hört från ungdomar i Tjernivtsi i sydvästra Ukraina där jag tillbringade ett knappt halvår i vintras. Från början var protesterna mest ett uttryck för ett spontant missnöje med de ukrainska politikerna och korruptionen och med beslutet att inte skriva under associationsavtal med EU. Det var mestadels studenter som inledde ockupationen av Majdan-torget men efter jul strömmade alltfler högerextrema och våldsbenägna/beredda till. Den här uppfattningen hävdar också Richard Sakwa i sin utmärkta bok "Frontline Ukraine". Där skriver han också följande:

"[...] the radical nationalism of Galicia was becoming generalised to become the new normal of Ukrainian state development. A conservative, Russophobic nationalist ideology came to predominate"

Den nuvarande ukrainska regimen fick ett mandat av folket att normalisera landet. De allra flesta ukrainare vill bara leva normala liv och slippa brottas med korrupta och dysfunktionella politiker och tjänstemän i sin vardag. Istället har de fått en lagstiftning som begränsar det fria ordet och som befäster ett perspektiv på historien som ger det ukrainska folket ett rykte som nazister och xenofober och som provocerat etniska ryssar i öst att ta till vapen med en djup och våldsam splittring av landet som följd. Det bör vara långt ifrån de drömmar om EU-värderingar som de första studentdemonstranterna var uppfyllda av när de fyllde Majdan i november 2013.




För den som vill veta mer om den ukrainska förnekelsepolitiken och OUN/UPA:s mörka förflutna kan, förutom redan länkade publikationer, med fördel studera dessa:




Artikel av John-Paul Himka där han sammanfattar ett antal ukrainska vittnesmål om kriget som lämnades redan 1947. Närheten i tid är här av stor betydelse för källornas trovärdighet.  Himka har undersökt närmare de totalt 14 vittnesmål som nämner Förintelsen. 

Artikel av John-Paul Himka om de ukrainska lagarna som ”fastställer” den ”historiska sanningen” (2015)

Artikel av John-Paul Himka om den ukrainska hållningen rörande Förintelsen (2013)




Artikel av Timothy Snyder ”A fascist hero in democratic Kiev” i The New York Review of Books (2014)

Artikel av Batya Ungar-Sargon, "Why are jews so afraid of Stepan Bandera?" på hemsidan för Tablet Magazine:

Artikel av James Hoare i tre delar om Stepan Bandera:

Per Anders Rudling University of Alberta (Edmonton, Alberta, Canada) The Shukhevych Cult in Ukraine: Myth Making with Complications. World War II and the (Re)Creation of Historical Memory in Contemporary Ukraine An international conference September 23–26, 2009 Kyiv, Ukraine
Finns tillgänglig i ny reviderad version utgiven i år (2016) vid Lunds Universitet där han nu är verksam.

Artikel av Per-Anders Rudling ”Warfare or War Criminality?" (2011)

Artikel av Josh Cohen, "The Historian Whitewashing Ukraine´s past" i Foreign Policy.

Doktorsavhandling av Yulia Yurchuk, Södertörns Högskola


Kolla även böcker (inga internetlänkar tillgängliga):

Dieter Pohl “Anti-Jewish Pogroms in Western Ukraine – A Research Agenda” i “Shared History – Divided Memory: Jews and Others in Soviet-occupied Poland, 1939-1941”, ed. Eleazar Barkan, Elizabeth A. Cole och Kai Struve (2007)

Omer Bartov “Erased: Vanishing Traces of Jewish Galicia in Present-Day Ukraine” (Princeton University Press 2007).

Kai Struve, “Deutsche Herrschaft Ukrainischer Nationalismus, Antijüdische Gewalt (Der Sommer 1941 in der West Ukraine)” (2015)


Moderaterna måste tydligare ta avstånd från extremism

Anna Kinberg-Batra anklagade nyligen regeringen för ”samröre med extremism (sic)” och krävde ett tydligare avståndstagande från statsminister Stefan Löfven. Det hade varit ganska enkelt att kasta tillbaka frågan, med tanke på partiets utrikespolitik och den förra regeringens (läs utrikesminister Bildts) eskapader i Östeuropa.


Om några dagar kommer det att hållas en marsch i Odessa för att högtidlighålla bildandet av SS-divisionen Galicien. Det är partiet Svobodas lokalavdelning där som arrangerar och leder marschen. I Lviv brukar Svoboda årligeni slutet av april arrangera en större sådan marsch. Jag har inte helt kunnat verifiera om den faktiskt kommer att hållas i år, men detta har gjorts åtminstone sedan 2010 om jag inte missat något. År 2013 var det hur som helst 70-årsjubileumvilket firades med särskilt eftertryck i Lviv, allt under arrangemang av bland andra partiet Svoboda.

AFP PHOTO/ YURIY DYACHYSHYN. SS-divisionen Galicias sköld, det gula lejonet mot blå fond, bärs högt i Lviv varje år. Även i år?


År 2011 talade Svobodas Jurij Michalczyszyn och deklarerade bland annat detta (fritt översatt):

”Detta är den ukrainska nationalismens huvudstad. För den kämpade också Galicien-divisionen. Men den nionde maj (Röda Arméns segerdag över Nazityskland) kommer ockupanterna. Vi måste skydda Lviv från detta avskum”

2012 trycktes det upp t-shirts med SS-Dödskallen dagen till ära och marschdeltagarna brukar också bära plakat med divisionen sköld, det gula lejonet på blå grund.

AFP PHOTO/ YURIY DYACHYSHYN. I Lviv 28 april 2013 firades 70-årsjubiléet av SS-divisionen Galicias tillkomst med heil-hälsningar och dödskalle-tröjor. Europeiska demokrater, enligt Carl Bildt. Vad med Moderaterna? 


SS-divisionen Galicien (14. Waffen-Grenadier Division der SS) bildades 1943 och bestod av ukrainare men ombildades vid slutet av kriget till första divisionen av Ukrainska Nationalarmén (UNA) men gav sig till västallierade styrkor 1945 och lyckades på så sätt undvika att bli utlämnade åt Sovjetarmén.
Framför allt judar men även civila icke-judiska polacker och ryssar mördades av divisionen under dess korta ”karriär”. Mest kända namn på orter där divisionen dragit fram är Huta-Pieniacka, Podkamień och Palikrowy. De bekämpade också partisaner i Slovakien och i gränstrakterna mellan Österrike och Slovenien under slutet av kriget.

Det Svoboda som arrangerar dessa SS-marscher tillhörde de tongivande partierna vid Euromajdan och gavs ett antal nyckelposter i den samlingsregering som tog över styret i februari 2014. När pressen trots allt ställde kritiska frågor till vår utrikesminister Carl Bildt om han själv, Sverige och EU verkligen kunde ställa sig bakom en sådan regering, svarade han att de personer han träffat från Svoboda alla var: ”europeiska demokrater som arbetar för värderingar som är våra”. En av dem Bildt med all säkerhet träffade måste i så fall ha varit Svobodas partiledare Oleg Tiahnybok som av SimonWiesenthal-centret i Jerusalem 2012 listades bland de 10 värsta antisemiterna i världen.

I det av Moderaterna så omhuldade Baltikum förekommer också Nazist-marscher som dessutom erhåller statligt stöd och en lettisk parlamentariker från ett av regeringspartierna gav nyligen prov på det antisemitiska stämningsläget i Lettland då han hävdade att ”smarta judar” utgjorde en säkerhetsrisk för landet. De årliga marscherna för Waffen-SS samlar varje år ett flertal deltagare från lettiska parlamentet, även om ministrar enligt lag är förbjudna att delta. Vilket inte hindrat justitieminister Rasnacs från att delta 2015. Rasnacs parti, Nationalalliansen, ingår för övrigt i Anders Behring Breiviks nätverk av nazister, enligt hans egen utsago. Även i Litauen förekommer marscher och nazister och extremnationalister har sedan flera år i stort sett kidnappat firandet av självständighetsdagen. Flera tusen deltagare tar över Vilnius 11 mars varje år. Enligt en artikel i Jerusalem Post har litauiska regeringar efter att ha uppnått målen att få Litauen att bli medlemmar i EU och NATO tappat alla hämningar:

“Having obtained their primary foreign policy objectives, the Conservative government lost all restraint and adopted extremist nationalistic policies, which featured the whitewashing of extensive Lithuanian complicity in Holocaust crimes, failure to punish unprosecuted local Nazi war criminals, attempts to prosecute Jewish Soviet anti- Nazi partisans on trumped-up charges of war crimes and the promotion of the canard of historical equivalency between Nazi and Communist crimes […]Another sign of the winds blowing in Vilnius during this period was the fact that among the participants in the marches, whose number increased with each passing year, were several members of the Lithuanian parliament (Seimas), including from the ruling Homeland Union Party, and that no government minister or high official ever denounced the marches and/or their racist messages”

Kan Moderaterna försvara sitt umgänge med nazister? Är det försvarbart att Moderaterna inte bara deltar i arrangemang där dessa extremister också deltar utan även aktivt och offentligt uttalar stöd för dem?

Anna Kinberg-Batra anklagade nyligen regeringen för ”samröre med extremism (sic)” och krävde ett tydligare avståndstagande från statsminister Stefan Löfven. Det hade varit ganska enkelt att kasta tillbaka frågan, med tanke på partiets utrikespolitik och den förra regeringens (läs utrikesminister Bildts) eskapader i östeuropa.

Är det mer upprörande att en minister äter middag vid samma bord som en extremistisk turk än att utrikesministern uttalat stödjer, besöker och ger rådgivning till regimer som delvis styrs av fascister och beundrare av nazi-Tyskland och SS? Samt deltar och arrangerar en och annan tillställning för dem, som jag skrev om häromdagen.

Egen bild. Nationalistisk samling kring nationalpoeten Taras Sjevtjenko, som i nästan varje ukrainsk stad av betydelse ersatt Lenin som centralt belägen staty. Hans litterära verk rymmer också verser som lägger ut texten för extrema ukrainska nationalister. Eller vad sägs om detta?: “Ge mig en polack, ge mig en jude! Det räcker inte till för mig! Ge mig en polack, låt mig spilla blodet av dessa vildar! Hav av blod. Ett hav är inte nog" (Fritt översatt)
Det måste i konsekvensens namn redas ut om Moderaterna verkligen ställer sig bakom nazianstruken extremism eller om den hållning jag redogjort för här istället beror på okunnighet och oförstånd? Eller tillåter den geopolitiska anti-ryska hållningen vilket umgänge som helst? 
Var är drevet?


Carl Bildt umgås med nazister (!?)

Den 4 juni 2014 öppnades ett tvådagars företagarforum i Kiev med en tillställning där svenska företagsrepresentanter fick frottera sig med ukrainska politiker och företagsrepresentanter och där vår svenske utrikesminister Carl Bildt var huvudtalare. Han sa bland annat detta: “Ukraine has recently faced a lot of challenges. However, new times come and open new opportunities, which must be taken”.


Enligt pressreleaser besöktes öppningsceremonin även av en viss Andriy Parubiy, som då var innehavare av den långa titeln Secretary of the National Security and Defense Council of Ukraine. Alldeles nyligen utnämndes han till det ukrainska parlamentets talman. 1991 grundade han emellertid det ukrainska nazistpartiet Social-National Party i vilket han sedan var en av ledarna mellan 1994-2004. Mellan 1998-2004 ledde han den paramilitära ungdomsavdelningen ”Ukrainska patrioter”. På bokomslaget till hans bok ”A view from the right” ses han leda en marsch i Lviv 1999.  

Andryi Parubyi marscherar med sina ungnazister i Lviv 1999. Även bokomslaget till hans bok som slarvigt översatt till svenska blir ungefär "Från högra synvinkeln".

Partiet ombildades sedan och blev Svoboda, men detta ungdomsförbund - med Parubyi i spetsen - vägrade hänga med i den lite putsade versionen av moderpartiet så de bildade eget, Social-National Församlingen (Social-National Assembly), som sedan leddes av Parubyis lärjunge Andre Biletsky. Parubyi dök sedan upp som befäl för Euromajdan-försvaret och fick på så sätt en ingång till parlamentet. 

Så, med andra ord umgås Carl Bildt med nazister!? Nej, så kan man naturligtvis inte vinkla det... 

Fast tja, jo, tydligen, om man så vill. Uppenbarligen fanns det tillräckligt många som ville få bostadsminister Mehmet Kaplan på fall och som lyckades gräva fram bilder på middagar och gamla framträdanden i Öppna Kanalen. Den som söker hen finner kan man säga. Det tog mig själv inte mer än 20 minuter att hitta kopplingen mellan Carl Bildt och Andriy Parubyi. Så hur ska vi ha det i fortsättningen? Det ska f-n vara minister med den här måttstocken!