Intensiv medierapportering matar oss nu med med ständiga börsuppdateringar och uttalanden från ekonomer och politiker med bekymrade rynkor i pannan. Rubrikerna är svulstiga och ingresserna ödesmättade. Men med växande frustration letar jag förgäves i dagstidningarna efter verklig analys och försök att sätta in det som sker i ett större sammanhang. För oavsett vilka orsaker som finns till den akuta kris vi nu ser, måste man vara en struts med osedvanligt lång hals för att låta bli att inse vi behöver förändra vårt sätt att leva för att på allvar kunna möta den ekonomiska krisen – och för att undvika en ännu mycket större kris.

Det är mycket man låter bli att prata om just nu. Få är exempelvis de röster som talar om de gränser som den här planeten sätter för oss människor och det ekonomiska system vi skapat. När Johan Berggren tillsammans med doktoranden i ekonomisk historia Daniel Berg i Ordfront magasin (tyvärr finns ingen länk till artikeln) visar på ett samband mellan finanskrisen och skenande råvarupriser till följd av en allt mer påtaglig brist på naturresurser fortsätter DN och Svenska Dagbladet lugnt att frossa i stereotypa beskrivningar av slarviga sydeuropéer. Det må vara bekvämare att förfasa sig över greker med ”låg skattemoral” än att ta in att jordklotet har sina begränsningar. Men ska vi diskutera hur vi ska få en sundare ekonomisk utveckling framöver då kanske det inte är så dumt ändå att tänka lite otäckare och lite krångligare tankar. Till exempel fundera över vad det kan innebära att priserna på råvaror, från olja till spannmål, stigit brant de senaste åren, på ett sätt som inte så lätt låter sig förklaras med spekulation. En av grundförutsättningarna för den ständiga ekonomiska tillväxten under efterkrigstiden, har varit att priserna på råvaror stadigt sjunkit. Nu tycks vi se ett trendbrott. Mycket talar för att vi inte enbart står inför en oljepeak, utan också en vetepeak, mineralpeak och en alltingpeak. Vad jobbigt det blev. Plötsligt kanske det inte räcker att läxa upp sydeuropéer och lära dem budgetdisciplin. Kanske måste själva den västerländska livsstilen ifrågasättas.

Borg och Reinfeldt sitter nu i radio- och TV-studior och skrockar med illa dold förtjusning över länder som ”levt över sina tillgångar” och skryter över svenska statsfinanser i ordning. Att regeringen varit noga med budgetdisciplinen förtjänar man förvisso cred för. Vad man än vill åstadkomma politiskt krävs det förstås att man har koll på pengarna. Men i min värld innebär ansvarstagande mer än att vakta statens pengapåse. Jag önskar mig ett politiskt ledarskap som sätter igång och bygger ett samhälle som håller i längden. Ett samhälle där vi får mat på bordet även när olja och fosfor sinar och världens befolkning närmar sig tio miljarder. Ett samhälle där vi kan värma upp våra bostäder och resa till jobb och vänner med hjälp av förnybar energi. Jag ser inte en tillstymmelse till ett sådant ledarskap, åtminstone inte i regeringskansliet.

Jag ser i Reinfeldt och Borg pompösa, passiva förvaltare som vill invagga svenska folket i tron att vi står rustade att möta svåra stormar, men som inte gör mycket mer än klamrar sig fast ännu hårdare i masten, blundar och hoppas på det bästa. Det borde i det läget finnas gott om utrymme för krafter som vill åt en annan riktning. Inte minst för ett alternativ som visar på vägar mot ett samhälle där vi inte jagar livet ur varandra och planeten och där människor snarare än marknader har utrymme att växa. Om detta ber jag att få återkomma de närmaste dagarna.