Sörmländsk safari


Det var en vacker vinterdag igår. Vid lunchpromenaden med lilla vovven ute i skogen kunde man i solskenet se längre än vanligt mellan träden. Plötsligt hörde jag ett nätt ljud men ändå ett ljud, alldeles nära stigen men lite bakom en kulle. Jag tittade dit och mindre än 25 meter från mig såg jag en yvig röd svans och en röd rygg. Räven raskade iväg mot sitt gryt, som jag vet ligger ett par hundra meter längre bort. Den var såå nära mig! Jag var övertygad om att den iakttagit oss en stund men lilla hunden hade som omväxling inte märkt någonting. Hon hade ändå sprungit efter ett par älgar dagen innan men stannat på behörigt avstånd, när älgarna stannat. Sedan räven sprungit vidare, gick vi vidare genom skogen och var snart hemma igen för att gå över gräsmattor, där vildsvin bitvis gått fram som caterpillars. En havsörn kom flaxande förbi lite senare med tunga vingar och några aggressiva jagande kråkfåglar efter sig.

Framåt kvällen åkte vi och tog in ett gäng hästar på gården, där vår häst är inhyst. I skenet från bilens lyktor såg vi en harpalt skutta bort från vägen. På vägen hem såg vi först en stor kronhjort med jättelika, granna horn och sedan, en bit därifrån, ytterligare nio hjortar.



Något senare glimtade det till vid sidan av vägen i bilens strålkastarljus och ett par meter från diket stod en reslig älg lugnt och åt på något. Innan man kommer fram till vår egen lilla väg, passerar man några hus. Där promenerade ett rådjur omkring lika lugnt, som om det ägde området.

Jag skarvar inte. Så där kan det vara på landet. Rena safarin, om ni frågar mig.

Vilka svin!


Nej, nej, jag menar inte dom där. Jag försöker inte ta efter högerretoriken. Jag tänker på riktiga svin, vildsvin, som det finns så gott om numera, inte minst här nere i Sörmland.

Vi bor ute på landet. Ute på landet är man nära naturen, vilket vi gillar, hunden också. Skogen ligger nära inpå och vi har förmånen att titt och tätt få vila ögonen på vilda djur. Fåglarna förstås. Räven då och då. En ståtlig älgtjur för någon månad sedan, alldeles nära huset. Rådjuren är här allt som oftast ibland ett par, tre, ibland fler. Hjortarna är många men vanligen en bit bort. Grävlingar ser vi ibland men rätt sällan. Vargen höll sig på andra sidan Klämmingen men vi har faktiskt en varggrop som sevärdhet i närheten. Bäver finns på Baggholemen ute i Storsjön men den har vi inte träffat personligen än.

Vildsvin ser vi i princip aldrig, trots att artens antal exploderat. "Grisen", som man kan kalla vildsvinen för att låta lokal och lite jaktkunnig, är skygg och noga med att röra sig bara på natten. Den har funnits i många år häromkring men hittills har vi bara sett några exemplar vid tre, fyra tillfällen. Däremot syns det väldigt tydligt, var de har varit. De lämnar efter sig uppbökad mark, som i bästa fall ser ut som om någon kört med en markkultivator och i värre fall som månlandskap. Det blir extra trist, när de ger sig på gräsmattor och tomter. Det är många som fått känna på det. Nu har det blivit vår tur. Tre nätter i rad i förra veckan kunde vi se att "grisen" hälsat på. Vid det senaste tillfället hade de grävt upp säkert ett ar av gräsmattan. Det ser tråkigt ut och man blir obeskrivligt lerig i novemberblötan. Framförallt är det ett mödosamt arbete att lägga tillbaka, släta ut och försöka få fint igen, kan jag säga.

Ett av de mindre "dagbrotten".

Efter de tre nätterna tog jag för första gången på länge fram hagelbössan ur vapenskåpet, laddade och ställde klockan på 02.00. Jag har min jägarlicens men är inte en jagande jägare. På den givna signalen gick jag i alla fall upp och ut med bössan i akt och mening att skrämma bort "grisen". Ingen jagar vildsvin på riktigt med hagelbössa och i varje fall inte med fågelammunition. Det var rätt mörkt men tillräckligt med ljus för att konstatera att inga vildsvin fanns inom synhåll. Jag avfyrade ett skott snett upp i luften. Eldflamman brann till i natten, knallen ekade bort över sjön och jag tänkte att jag väckt grannar runt om i bygden. Något prassel hördes inifrån skogen just efter skottet och senare ett par skall från rådjur.

Nu har det gått två nätter utan nya påhälsningar av "grisen". Kanske blev de lite skrämda av skottet eller i varje fall konfunderade. Kanske hade de redan bestämt sig för att böka upp någon annans trädgård. Risken att de snart hälsar på här igen är nog rätt stor, dessvärre. Vi får se. Kanske något varningsskott till. I värsta fall får det bli eltråd.

Framtiden – inget för oppositionen

Riksdagens oppositionspartier har presenterat sina alternativa statsbudgetar för 2017. Som rapporterats föreslås omfattande skattesänkningar. Men det som uppmärksammats allt för lite är deras drastiska förslag på områden de allra flesta av oss värdera mycket, mycket högt: natur och miljö.

I statsbudgetens anslag för åtgärder inom natur- och miljöområdet finns pengarna för att minska gifter i naturen, renare hav, miljöforskning, skydda värdefull natur och hotade arter och minska klimatpåverkan. Den grönröda regeringen har i höst lagt ett förslag till miljöbudget som är den största i landets historia! Miljömålen, som alla partier i riksdagen enats om, ska nås. Värdefulla naturområden ska skyddas för framtiden, inga fler djur- och växtarter ska försvinna från landet. Viktiga klimatinvesteringar ska göras och förorenad mark saneras. Men om oppositionspartierna får bestämma blir det inte mycket av.

Moderaterna respektive Centerpartiet vill, jämfört regeringens budget, skära ner satsningarna med hela 2 100 miljoner. På ett år! Kristdemokraterna tar i än mer och vill skära bort 3 000 miljoner. Liberalerna och Sverigedemokraterna vill skära bort 2 300 miljoner.

Samtliga oppositionspartier vill alltså minska satsningarna på natur och miljö med över 2 miljarder nästa år, omkring en fjärdedel av miljöbudgeten! Detta i en tid då varje år blir varmare och 2016 ser ut att bli det varmaste året sedan mätningarna startade. Både klimatförändringarna och utarmningen av den biologiska mångfalden pågår i en rasande takt och forskare över hela världen varnar för katastrofala följder. För Gotlands del finns tydliga konsekvenser bland annat då oppositionen vill lägga ner Klimatklivet, stödet till lokala klimatsatsningar som hittills gett ett tillskott på 14,6 miljoner till biogassatsningar på ön. Detta skulle drabba den gotländska landsbygden och framtida satsningar inom jordbruket.

Miljöpartiet vill fortsätta omställningen för en fossilfri framtid med ett långsiktigt hållbart och lönsammare jordbruk som bidrar med förnybar energi och där restprodukter blir resurser i kretsloppet. Vi uppmanar alla som är engagerade i miljöfrågor, vill bevara vår vackra natur och värnar klimatet att ta till sig fakta: oppositionspartiernas förslag till budgetar är en extrem försämring för naturen, klimatet, kommande generationer och för en hållbar samhällsutveckling. Detta är en reell skillnad i prioriteringar. Kom ihåg det till valet 2018.

Isabel Enström, Gruppledare
Karin Åström
Miljöpartiet de gröna Gotland


Publicerad i Gotlands Allehanda 27 oktober 2016

Skogens konung


För några veckor sedan fick vi besök på tomten av en ståtlig djurens konung. En eftermiddag, framåt skymningen, stod plötsligt en älgtjur utanför huset. Han stod stilla en god stund, bara 30-40 meter utanför huset, sedan släntrade han långsamt runt hörnet och upp mot skogen. Vi rörde oss försiktigt här inne och jag tror knappast han uppfattade någon rörelse. I varje fall ingen som störde honom. En grann tjur var det. Han var kraftfull och såg ut att vara fullvuxen men ännu i sin ungdom. Sex taggar räknade jag till. Tyvärr, lär vi aldrig se den igen. Sådana exemplar borde sparas på för artens skull men risken är överhängande att någon triggerhappy stockholmsdirektör fällt den under höstens älgjakt för att dekapitera (fint ord, va?) den och hänga upp huvudet på väggen. Vad gör man inte för att ha något att peka på för styrelsekamraterna.

Tyvärr var det för mörkt att fotografera det vackra djuret. Det är väl ungefär så storfiskarna säger också. Eftersom jag inte kunde fotografera den vackre prinsen, klipper jag in en bild som jag tog för några år sedan av en älgfamilj som stod på nästan samma ställe men innan vårt hus kom till.



Vid promenaden genom huset mot påfyllning av kaffekoppen såg jag i stället ett gäng rådjur promenera förbi alldeles intill huset, tre graciösa skönheter.


På landet


Igår, en ny kall och klar höstmorgon. Mycket vacker. Ett rådjur har hållits en tid just innanför skogskanten på mornarna. När det i lagom takt sprang förbi oss på morgonpromenaden, tog hunden pliktskyldigt efter i 50 meter, innan hon insåg sin begränsning och vände. Pipiga skrik hördes från ett par ormvråkar, när en havsörn flög förbi med tunga vingslag och några aggressiva kråkor efter sig. Ett par änder lät som Kalle Anka och flydde från vassen, när hunden och jag passerade på stigen längs sjökanten. I förrgår samlade ett hundratal tranor ihop sig trumpetande högt upp i himlen. Tror det var dags för avfärd söderut och har inte sett dem sedan dess. Ett litet prassel i närmaste tallen avslöjade en ekorre högt uppe i kronan. Ekorrar är söta, råttor är förskräckliga. Tänk, så man är. Men det är fler än jag, som inte gillar råttor, särskilt inte bruna sådana, har jag sett i tidningen på sistone. Men där vi bor finns inga brunråttor, bara åkersork och små möss.

Så här fint är det här i närheten, där man kommer ner till vattnet efter en liten sväng i skogen.

Liv i Storsjön


Skarv har flyttat in vid, till, i, på, vad säger man, Storsjön (se bild på "vår" vik till vänster). De första skarvarna syntes för bara något år sedan. Nu är de ett stort gäng. I skärgårdarna är skarvarna omtvistade, för att de skapar stora kolonier som konkurrerar ut andra och som kan förstöra en holme på kort tid. Men det lär inte vara så farligt, för holmen hämtar sig relativt snart, när skarvkolonin flyttat, har jag hört. Skarven, som ibland kallats ålakråka, ogillades också av fiskare, särskilt ålfiskare för att de fick dela med sig av ålen. Numera hoppas man att det inte finns några ålfiskare kvar, eftersom ålen är akut utrotningshotad. Ingen borde äta ål längre och ingen borde fiska den. Det är en klen tröst att man då inte heller behöver bekymra sig för skarvar, som stjäl ål. Undrar om skarven tar gös också, för gös har vi gott om här i Storsjön. Den vill vi inte dela med oss för mycket av. Hur ska vi göra då? Hägrarna tar redan en del, fiskljuse och, antar jag, örn också. Det räcker nog till oss allihop. Vi hoppas helt enkelt att skarven inte konkurrerar ut änder, skrak och andra sjöfåglar.

Apropå fisket i Storsjön, förresten, så är det då och då, särskilt när isen ligger, okända människor här och fiskar. Om man frågar, brukar de påstå att de fiskar för rena nöjets skull och att de släpper i all fångad fisk igen. En egendomlig hobby, som jag inte tror riktigt på. Det hänvisas till tillstånd från någon, som fått det av någon. Det tror jag inte heller riktigt på. Kanske, kanske inte men oavsett det, är det tveksamt, om fiskerätt här, ger att upplåta rätten vidare hur som helst. Tror inte det. En historia på bygden berättar också att det förekommit fiske under falsk flagg, d.v.s. med redskap som märkts med namn på någon som har fiskerätt. Ni hör. Det händer spännande saker här ute på vischan. Å andra sidan är problemet hittills ett icke-problem. Fisken verkar, som sagt. räcka till. Lägger man fem, sex nät på rätt ställe, kan man få 15-20 gösar på ett lägg. Abborren och gäddan har det med åren blivit tunnsått med. Läste någonstans att gösen trivs i övergödda vatten, medan de andra tar stryk. Och, även om Storsjön är vacker att se på, så är den övergödd så att det räcker. Dessutom har den för tillfället väldigt lite vatten. Själv tror jag ju att det är mindre än någonsin men den person som vaktar på en tröskel nedströms påstår att dämningen är fast, så vattennivån blir varken högre eller lägre än tröskelns nivå. Lägre, förutsatt att det regnar då och då, förstås. Det brukar vi inte behöva klaga på, även om det i sommar och nu på hösten kommit väldigt lite regn. På våren är vattennivån i Storsjön vanligen, så där, en meter högre än så här års.

Morgonstund har guld i mund


En svalare morgon idag. En tyst morgon, en molnig och lite grå morgon men vacker. Hösten har anlänt för en tid sedan men p.g.a. värmen inte varit särskilt påtaglig. Sjön ligger spegelblank, utan minsta krusning. Under den lilla morgonpromenaden med vovven vid sjutiden gav sig tranorna högljutt till känna och seglade trumpetande bort över åkrarna. Hägern kraxade och flaxade förbi. Tyst igen. Så tyst att jag kunde höra vingsusningen från ett gäng småfåglar ganska högt upp. Kort sagt, en vacker morgon. Man ser det bättre här ute på landet.

Går in och tänder en brasa och tar fram laptoppen, som börjar med att spela Adagio for strings av Samuel Barber. Stämningsfullt. Spotify är en höjdare.

Lantliga syner och bestyr


Hösten kom plötsligt, kanske lite tidigare än vanligt, i år med svalare väder och uppvisningar av olika fåglar inför den stora flytten. Skarven brukar väl hålla sig ute i havsbandet men några av dem tycks nu ha flyttat hit. Vi ser några stycken här i Storsjön. Tidigt i morse låg fyra, fem stora gäng gäss på en blank sjöspegel i vackert morgonsol. Kacklet tilltog, när de så småningom lyfte och flög iväg i sina v-formationer. Tofsviporna flyger över då och då i medelstora gäng. Tranorna har landat här i större antal än vanligt. Något hundratal eller två gick och betade på åkern häromdagen. Det är en mäktig syn och ett vackert oväsen, när de lyfter, trumpetande, och byter åker. Fiskljusen har hållits här hela sommaren men har nu inte synts till på någon vecka.

I går morse kom en liten räv fram ur skogen. Den var ganska smal men spänstig och vacker i sin rödskimrande päls. Jag gissar att den inte var fullvuxen och tror det är en valp från i våras, som jag sett här tidigare, ibland ohälsosamt (för den, vi har ju hund ju) nära huset. Nu hölls den lite mer neråt sjön och strax efter kom en räv till, en lite kraftigare med mörkare päls, som kan ha varit en förälder till den första. Jag gick ut på verandan och hyschade lite åt dem, för att markera att de antagligen mår bättre av lite avstånd. Hunden hann aldrig märka något men så är hon ju en vallhund, som inte förstår sig något vidare på jakt. Ibland i skogen får hon fnatt och känner någon vittring, som får henne att forsa runt en stund i vild fart men det blir aldrig något mer än så. Och, när vi under morgonpromenaden i skogen i fredags väckte tre rådjur, som makligt ökade avståndet till oss, noterade hon det inte ens.

Delar av den tomt vi bor på är gammal åkermark och vi har planterat en del buskar och träd här och där. Det börjar bli fint nu efter ett par, tre år. Två fina tallar hade jag planterat i norra kanten av tomten och gått i ett par år och gillat, allteftersom de visat sig trivas och växa sig vackra, halvannan meter höga. Någon gång vartannat år låter grannfastighetens ägare putsa den gamla åkermarken intill vår tomt, mark som legat i träda i många år. I sin nit att göra fint tyckte traktorföraren denna gång att det behövde putsas lite extra även en liten bit in på vår sida om tomtgränsen, där det fanns lite sly (eller med min vokabulär, där tallarna stod). Så nu står det inga tallar där längre. Jag gnällde lite och han såg ångerköpt ut och bad om ursäkt. Tja, så kan det vara på landet. Man får vara tydlig. Vimplar i toppen på det, som är nära tomtgränsen och som inte ska kapas, kanske är en idé. Det är bara att börja om.

En granne ringde nyligen hustrun, min alltså, och behövde hjälp. En stor, fet huggorm hade flyttat in till dem och den var så hemsk. En kratta att låta den ringla upp på, en kartong och en flytt ett par kilometer, så var det grejat. Hustrun är flink. Det där lärde vi oss för några år sedan av Skansens Jonas Wahlström. Man kan läsa om det på Naturvårdsverkets hemsida också. Huggormar vill man inte ha på tomten, särskilt inte om man har hund. Men de är, som alla ormar i Sverige, fridlysta.

Kommunala naturreservatet Södra Hällarna invigt

Jag vill ta dig med i min historia om Södra Hällarna


Några år efter att jag flyttat till Gotland upptäckte jag att området jag ibland gick förbi och som varit avstängt för militären öppnats upp. Under många långa promenader började jag utforska och lära känna området. De olika naturtyperna, klintarna och alvarmarkerna med sina karststenssprickor. Mellannivån som leder bort till "Rindiskogen" i söder. Stigarna ner till stranden som inbjuder till både bad, utforskande av fossiler och Gotlands geologiska historia liksom de fantastiska istappsformationerna som fryser till under vintern.


När det ganska kort efter att jag upptäckt Södra hällarna blev klart att den dåvarande borgerliga majoriteten planerade för bebyggelse av bostäder och en arenahall i området kände jag att det var helt galet! Jag ville verkligen engagera mig för att bevara området obebyggt och öppet att gå i. Och jag var inte ensam.

En namninsamling startades sommaren 2009 med krav på en folkomröstning. Trots stora protester från många människor gjordes inga eftergifter alls angående den planerade bebyggelsen. Det var runt den här tiden jag kontaktade Miljöpartiet som jag visste hade samma inställning som jag själv och det var då jag blev partipolitiskt aktiv.

Efter valet 2010 blev det majoritetsbyte. En tydlig fråga i det rödgröna samarbetet var att gå fram med ett förslag på att ge området Södra Hällarna ett långsiktigt skydd i form av ett naturreservat. Det blev en långdragen process som motarbetades av oppositionen och ärendet kom ända upp till regeringens bord. I augusti 2014 kom sedan beslutet från regeringen som undanröjde överklagan och arbetet för att inrätta det kommunala naturreservatet kunde påbörjas.

Varför är då det här området så viktigt?

Vi har en bostadsbrist på Gotland och Visby expanderar. Det gör det extra viktigt att långsiktigt bevara naturområden och strövområden på gångavstånd från staden. Det är viktigt för att Visby ska vara en attraktiv plats att bo på och för folkhälsan.

De jag möter på promenad i naturreservatet på Södra Hällarna verkar ofta avslappnade, hälsar och möter mig med ett leende, de verkar må bra - oavsett om de går själva, med sällskap av andra med sin hund eller om de cyklar. Det bekräftar för mig att arbetet för att bilda ett naturreservat av det här området var helt rätt och är en satsning både nu och för framtiden.

Inom kort kommer Visborgsområdet öster om Toftavägen att börja planläggas för bostäder.
Strukturplanen för området klubbades av regionfullmäktige i april och under ett antal år framöver kommer en ny stadsdel med en tydligt utpräglad miljö- och hållbarhetsprofil att växa fram. Här är ett område som Södra Hällarna en extra bonus

Förutom för oss som bor här är också ett naturreservat i närheten av hamnen ett lockande och attraktivt besöksmål både för de som kommer till eller lämnar Gotland.

Södra hällarna är en plats som kan visa upp Gotland i miniatyr.
Viktiga delar tas upp på de skyltar som nu finns på plats och som lyfter både sällsynt och skyddsvärd natur, geologi, kulturhistoria och mycket mer. Bete i området är en annan del och i år är det 5 st pensionerade tackor, gutefår från Kallings lamm, en Ekologisk gård i Follingbo, som betar i hagen.


Inriktningen att fler, oavsett funktionsuppsättning, ska kunna ta sig ut i området har möjliggjorts både genom att hårdgöra vägarna, få trappor på plats i de branta delarna och att anlägga en spång som gör att även svårframkomliga delar i skogspartiet tillgängliggörs.

Idag har Södra Hällarna invigts som kommunalt naturreservat. Området har gjorts tillgängligt och har på kort tid blivit populärt och välbesökt.

Tommy Gardell (S), tekniska nämndens ordförande
och jag vid invigningen. Foto: Region Gotland

Jag är väldigt glad och stolt! Både för att Södra hällarna nu kommer att fortsätta att vara ett unikt och fantastiskt strövområde för generationer framöver - men också för att det här är ett bevis på att när många människor går samman för ett gemensamt mål - ett mål som inte bara handlar om egen vinning utan om någonting större och gemensamt - då kan riktig förändring ske.

Det är sådant engagemang som vår värld behöver mer av idag - här på Gotland och gemensamt för alla oss - där den gemensamma nämnaren som förenar är den här planeten som är vår - vår tillsammans!


SR Gotland rapporterar:

"Det här är det bästa Regionen har gjort" 

 "Det är fantastiskt, alla kommer fram här. Nu kan alla få se vacker natur"


Läs också Stefaan De Maeckers blogginlägg Sanningen om södra hällarna

Eken


Nej, det är inte Stockholm jag menar just nu utan arten ek, quercus robur på latin. Vad är det med ekarna? Det har jag frågat förr utan att få något svar eller förslag. Ekarna dör vartefter. Det gör alla träd, alla andra också, det hör till tidens gång. Men med ekarna verkar det som om ganska många av dem lägger ner i förtid. Det är illa ställt med almarna och askarna också. Döda almar har jag sett lite varstans, askarna har jag bara läst om än så länge. Men vi kommer antagligen inte ha några almar eller askar i framtiden, säger förståsigpåarna. Undrar om det är klimatförändringar som ligger bakom olika sjukdomars spridning. När det gäller ekarna, har jag inte sett någon förklaring, faktisk inget medhåll heller om att något ohälsosamt pågår. Vi får väl se eller, rättare sagt, kommande generationer får väl se. För oss människor är år och decennier rimliga mått på överlevnadstid, medan sekler är ett bättre mått för ekarna. Sveriges äldsta ek, den s.k. Rumskullaeken, som har en omkrets på 14 meter, sägs vara omkring tusen år.

Två sjuka,

en frisk, som är fridlyst och som syns även i kolumnen till vänser

Skövling


Vi var ute och rekade lite efter någon fin plats i närheten att campa på med barnbarnen. Vi hade en gång varit och badat och grillat på en mycket fin plats vid sjön Likstammen lite söder om Gnesta och vi hade fått tips om andra platser vid samma sjö. Så vi åkte dit, bara en dryg mil från Gnesta.

Det verkar som om nästan ingen bor vid denna sjö, som ligger avskilt i skogen med vatten klart som källvatten. Fullt drickbart lär det vara. Inga hus, inga människor, inga båtar. Nästan. En mycket vacker insjö med klippor att bada från och små sandstränder här och där. En vacker tallskog som ofta tar sig ända ner till vattnet. Ett helt fantastiskt område för fritid. Dit ska vi ta oss med barnbarn i sommar.

På vägen dit körde vi genom ett skogsområde, nyligen förstört genom kalhygge. Jag trodde faktiskt att kalhyggen inte var tillåtna. Jag tycker att jag hört det i decennier. Men det verkar i så fall skogsägarna både här i Sörmland och överallt strunta fullständigt i. När man tittar ut över vad som ser ut som ett månlandskap eller en krigszon, undrar man varför skogsägarna vill ställa till det på det viset. Det är inte för att skogens skull, inte för oss som träkonsumenters heller eller för dem som gillar att vistas i natur och riktig skog utan för ett enda ändamål: Snöd vinning. Man vill helt enkelt ha ut så mycket pengar som möjligt för sina träd och sin skog. Det kan man påstå utan moraliska pekpinnar men för att undvika missförstånd. Detta med tanke på att Skogsstyrelsen inte gör något åt saken, inte någon annan myndighet heller för den delen.


Kvällsljud


Huset vi bor i ligger avskilt, inte ensligt direkt men långt ute på landet och lite för sig självt, nära skogen. Skulle gå ut med lilla vovven igår kväll, efter att mörkret lagt sig.

Vi gick ut på verandan och stod och kände på vårvädret och en ljummare luft än de senaste dagarna. Vovven tittade särskilt uppmärksamt upp mot skogen och strax hörde jag också något. En gren knakade och sedan blev det tyst en stund. Det var kolmörkt. Så ett knak till. Fick för mig att det var ett ganska stort djur, som befann sig på lilla åkerplätten mellan huset och skogen, men alldeles nära oss. Vildsvinen brukar inte vara verksamma förrän mycket senare på natten, har jag fått för mig. Räv och rådjur brukar inte höras alls. Ett tydligt knakande hördes nu tillsammans med lite prassel. Efter en liten stund hörde jag ett frustande eller kanske snarare ett lite tyngre andetag som från ett stort djur. Ett stort djur var det och jag kom på att jag de senaste dagarna sett älgspillning på ett par ställen ganska nära vårt hus. Jag tror inte på övernaturliga väsen. Hörde just någon som yttrade sig radion i morse och talade om att vissa fenomen längs bilvägar absolut är skapade av något, som man inte vet vad det är. Under tiden jag och lilla Kajsa, hunden kallas så, stod där på vårt utedäck, hörde vi ganska tydligt att älgen, för nu var jag ganska säker på att det var en älg, drog sig, osedd, in i skogen igen.

Så var det med det. Vi ska kolla efter mer älgspillning under dagens promenader. Vi kommer att undvika promenad över de gräsytor, där vi våreldade igår, för lilla Kajsas vita tecken blir där mer svarta än vita, särskilt när hon rullar sig. Eldningen gick bra men det blåste lite mer än vad som kändes helt bekvämt och gräset hade torkat blixtsnabbt.

Det samiska manifestet


Många kulturer har sina blinda fläckar, sådant som man inte vill se av olika anledningar, på grund av att det ligger för nära och hotar den egna självbilden. Svenskarnas förhållande till sin egen urbefolkning, samerna, utgör en sådan fläck. I denna relation finner man tydliga koloniala maktstrukturer, där den svenska kulturen, som är en del av den västerländska, representerar normalitet och den samiska kulturen "det andra".

Det har resulterat i mängd ohyggliga övergepp på det samiska folket. Dels har det rört sig om en exploatering av deras fysiska rum(naturtillgångar samt kroppar i form av gratis arbetskraft), dels av deras psykiska rum(natur-, människo- och kunskapssyn). Här har det funnits markanta inslag av normskapande mekanismer som eurocentrism och scientism. Dessa centrismer består i sin tur av följande dualismer: europé/icke-europé, kultur/natur, vetenskaplig kunskap/platsbaserad kunskap där vänsterledet varit överordnat högerledet. Makten i form av svenska staten (lagar, kyrkan och skolan) samt vårt industriella komplex har skapat och upprätthåller dessa normskapande strukturer.

Nu har den samiska kampen äntligen vaknat till liv på allvar, inte minst i kölvattnet av gruvkonflikten Kallak/Gállok utanför Jokkmokk/Jåhkåmåhkke. Det var i det här sammanhanget som det samiska manifestet författades.

DET SAMISKA MANIFESTET
Vi lever och verkar för det här:

1. För att vi måste. Därför att det här är det enda levnadssättet som vi känner till.

2. För att allting börjar och slutar med eanan, moder, jord. Eanan är grunden till allt. Eanan är både frågan och svaret. Inget definierar oss bättre än hon. Vår egen överlevnad är beroende av henne. Det är vårt ansvar att skydda, respektera och ta hand om vår moder, så att vi, och alla generationer som kommer efter oss, kan leva i enighet med henne. Återförenade.

3. För att vi har den ärvda rätten till självbestämmande och frihet i vårt land. Utan denna rätt blir vi lidande. Det är dags för vårt folk att börja leva istället för att överleva. Vi vill leva, inte döda.

4. För att våra modersmål speglar vår livssyn och är en oumbärlig del av våra identiteter. Genom att bevara och utveckla våra modersmål, bevarar och utvecklar vi även oss själva och våra identiteter. Ett försvagat språk underminerar möjligheten till kommunikation. Idag är de samiska språken hotade. Därför kräver vi att alla samiska språk ges de resurser och den respekt som behövs för att de skall kunna bevaras och utvecklas. När ett språk dör ut är det ett tecken som visar att också natur, växter och djur försvinner. De hänger ihop. Vi kräver skydd för vår eanan, våra marker, vår kultur och alla de samiska språken, så att även vi får möjlighet att utvecklas så som alla andra folkgrupper också borde ges möjligheten att utvecklas.

5. För att vi har tappat förankringen med moder Jord. På grund av detta känner vi oss maktlösa. När vi återförenas med henne, undviker vi självdestruktivitet och låter kärleken till livet få oss att agera. Att kunna bevara och utveckla livet är makt. Vi behöver återförenas med eanan, jorden. Människor överallt i världen borde tänka igenom sitt förhållande till naturen. Man kan inte vinna frihet i livet förrän man ges frihet att leva, inte heller når man friheten i döden förrän man ges frihet att dö.

6. För att icke-existerande folk inte garanteras några rättigheter och vi inte längre vill bli förbisedda. Vi vill bli respekterade som urfolk även av Sveriges och Finlands regeringar. Därför kräver vi att Sverige och Finland ratificerar ILO 169 och implementerar Förenta Nationernas urfolksdeklaration. Respektera urfolks rätt till existens och självbestämmande. Exploatörer och deras understödjare ska veta att deras skamfulla handlingar inte kommer att passera i tysthet.

7. För att vi menar att utan protester blir det ingen förändring. Vi alla har makt att agera och förändra situationen redan idag. Det här är ett upprop för samling, mobilisering, handling, revolution och avkolonisering. Det är dags för frigörelse. 

8. För att vår förbindelse till våra marker ska föras vidare till våra barn. I ljuset av eanan, vår jords historia, är detta den grundläggande följeordningen. Vi agerar för frihet, rättvisa och en bättre framtid. Dessa är mänskliga rättigheter.

9. Låt våra röster följas av vågor av ekon. Låt mod föda nytt mod.

6/2 2015, Jåhkåmåhkke, Sábme

Anders Sunna
Jenni Laiti
Niillas Holmberg
Max Mackhé
Maxida Märak
Mimie Märak


Andens livsbrodd i ett väsen

I Sverige fanns det en ekofeministisk diskurs redan på 1940-talet med namn som Ellin Wägner, Elisabeth Tamm och Emilia Fogelklou som bland annat utmärktes av ett relationellt ideal både vad gäller relationerna man/kvinna och människa/natur. 

Jag definierar relationismen som ett ontologiskt antagande, i vilket naturen och dess organismer, till vilka människan hör, uppfattas som liv, ande, kvalitet, vardande, skapande subjekt och någon med inneboende värde, vilket man gör i en dubbelriktad relation, inte som ting, materia, kvantitet, varande, mätbart objekt och något med instrumentellt värde, vilket man gör i en enkelriktad relation.

Vad livet egentligen är - kan det uttryckas vackrare än så här?

Andens livsgrodd i ett väsen, den hör till det vardande, som skall spränga sitt skal och frigöras för liv i ny rymd - den kan inte mätas, den behöver upptäckas, få sol och luft för att veckla ut hjärtbladen.(Emilia Fogelklou)


Tio år av kamp för Ojnareskogen

Miljöpartiet de gröna på Gotland har under tio års tid kämpat för att vattentillgång och världsunik miljö räddas undan förstöring, skriver jag och Stefaan de Maecker.

Frågan om Ojnareskogens framtid är inne i ett kritiskt skede. Avgörandet ligger i praktiken hos regeringen som kan besluta om inrättandet av ett Natura2000-område varmed saken borde vara avgjord. Vattentillgången säkras och världsunik natur räddas undan förstöring. Om vi även kan få en Nationalpark Bästeträsk ökar förutsättningarna för att skapa hållbara arbetstillfällen kopplade till en sådan verksamhet.

D Moberg undrar i en insändare varför det inte rapporteras kring hur vi som lokala miljöpartister springer till Åsa Romson, begär uppvaktningar m.m. Moberg drar slutsatser om vårt arbete som inte riktigt stämmer. Vi har i nästan 10 år engagerat oss i Ojnareskogens framtid och på olika sätt gjort vad vi kan för att skydda vattnet och värna om denna helt unika natur.

Ofta har vi känt en frustration när domstolar inte har tagit hänsyn till vetenskapliga bedömningar eller ens bemött sig att kommentera starka och sakliga invändningar som har förts fram mot ja till kalkbrytning. I dessa lägen har vi aktivt bidragit till en samhällsdebatt för att belysa dessa brister i hanteringen. Senast i mars anordnade Miljöpartiet ett seminarium i riksdagen för att belysa dessa aspekter. När nu förslag på bildandet av Natura2000-området har överlämnats till regeringen är det fullt naturligt att miljöministern i dagsläge inte kan uttala sig om hur beslutet kommer att bli.

Väl medvetna om hur viktigt det är att skapa förståelse kring frågan lyckades vi redan 2012 få Åsa Romson ut på ett studiebesök på området där hon hade möjlighet att fördjupa sig i konflikten mellan planer på kalkbrytning och områdets övriga värden. Vi har goda kontakter med henne och vår riksorganisation som vi bistår där vi kan vara av nytta. Det finns även en stor uppbackning av miljöpartiets riksdagsledamöter kring ministern i frågan.

De politiska vägarna för att uppnå våra mål är inte i alla lägen uppvaktningar, debattartiklar eller annat som är synligt och kommunicerar ett intryck av handlingskraft. Arbete sker också även om det inte basuneras ut. Vi kämpar för Ojnareskogen och gör så även nu. När regeringen har meddelat sitt beslut kan vi förhoppningsvis känna oss väldigt nöjda efter en 10 års kamp.

Stefaan De Maecker (MP), regionråd Gotland
Isabel Enström (MP), regionråd Gotland

Publicerad i Gotlands Tidningar 6 maj 2015 och Gotlands Allehanda 12 maj

Därför kompromissade MP i regionstyrelsen

Jag och Stefaan de Maecker, Miljöpartiets regionråd på Gotland, förklarar varför vi valde att påverka ett gemensamt yttrande för regionstyrelsen angående Länsstyrelsens Natura2000-förslag istället för att ställa oss vid sidan om.

Regionstyrelsen lämnade ett enigt yttrande kring Länsstyrelsens förslagom Natura 2000-områden. Många har undrat varför Miljöpartiet ställde sig bakom detta och om vi därmed gett upp kampen för Ojnareskogen, skyddet av vattnet och unik natur.

Redan 2005 röstade Miljöpartiet som enda parti mot kalkbrytning i provbrotten i Ojnareskogen. 2007 tog vi som enda parti ställning för bildandet av en Nationalpark på norra Gotland. Flera gånger senare har vi röstat efter egen övertygelse vilket resulterat i protokollanteckningar om en avvikande åsikt men utan att vi påverkat sakfrågan. Vi känner en stor vanmakt över hur vetenskapliga fakta och bedömningar hittills har negligerats i processerna kring Ojnareskogen.

Om vi hade skrivit ett eget yttrande så hade vi definitivt tydligt lyft fram att områden som Ojnareskogen inte är en ny konfliktyta mellan exploatering och naturskydds- och vattenskyddsintressen. En snabb process här bedömer vi som önskvärt. Det fanns dock ingen majoritet för en sådan skrivelse varför vi hade blivit nedröstade.

Även nu hade vi kunnat lägga fram ett eget förslag och bli nedröstade utan att påverka, men ser inte att det är att ta ansvar för det mandat vi fått. I stället valde vi att kompromissa för att få med viktiga skrivningar som tar ställning för vattnet, N2000-områdens potential för grön ekonomisk tillväxt och en alternativ utveckling med nya jobb och möjligheten till en nationalpark genom bevarandet av naturen. Utan en förhandling hade delar som nyanserar kunnat strykas och andra skrivningar läggas till.

Yttrandet säger ingenting om att områdena inte bör utpekas till N2000-områden. Fokus i yttrandet ligger på dialog och brist på förankring vilket Miljöpartiet kunde ställa sig bakom då hela förslaget omfattar totalt 26 områden och många markägare.

Länsstyrelsens uppdrag att föreslå N2000 innefattade dock endast utpekande på vetenskaplig grund, inte analys av andra samhällskonsekvenser. Inte heller när ett riksintresse för mineral utpekas efterfrågas konsekvenser för övriga samhället. Yttrandet lyfter ändå att en konsekvensanalys av N2000 för det gotländska samhället borde ha gjorts. Vi ser att det öppnar upp för att tydliggöra potentialen i vad en nationalpark som möjliggör upplevelse- och naturturism kan ge Gotland, utan att nödvändigtvis hindra genomförandet av N2000 för Ojnare.

Långsiktigt hållbara jobb och goda livsvillkor kräver att vattnet säkras samt ett utvecklande av naturresurser utan att dessa förstörs för framtiden. Det ger förbättrade villkor och sysselsättning direkt inom gröna näringar och turism samt även i näringar kopplade till dessa som boende, mathantverk, restauranger och andra verksamheter.

Vi fortsätter stå upp för Ojnare, Nationalpark Bästeträsk, vattnet och för fler långsiktigt hållbara jobb med naturen som en resurs.

Stefaan De Maecker (MP), regionråd
Isabel Enström (MP), regionråd

Publicerad i Gotlands Tidningar 17 mars och i Gotlands Allehanda 20 mars 2015.

Valspecial

(Tillfälligt inlägg på grund av valet)

Idag är det val i Sverige. Svensk media följer minutiöst varje svängning i denna, den första opinionsmätningen på fyra år som har betydelse. Man kan lätt få uppfattningen att detta är en händelse av närmast monumental-global betydelse. Men i resten av världen är det andra saker än Löfven eller Reinfeldt som bekymrar människorna

sverige_fortfarande_pyttelitet440x300

Detta faktum, att valet i lilla Sverige har minimal global betydelse betyder inte att det inte är viktigt att vi röstar. Förutom att valutgången direkt kommer att påverka den promille av jordens befolkning som bor och lever här, så har det trots allt viss betydelse även för om-världen. Valutgången kan påverka jordens miljö då t.ex. statliga ”Vattenfall”, som alltså styrs av regeringen, släpper ut 90 ton koldioxid om året i atmosfären (hela Sveriges sammanlagda koldioxidutsläpp från alla industrier, bilar, flygplan och annat är 50 ton koldioxid per år). Detta påverkar självklart inte bara oss som lever här i Sverige utan även resten av världen.

vattenfallgrafwww

Ett annat globalt problem som kan komma att påverkas är situationen för människor som befinner sig på flykt. På flykt från krig och förödelse, på flykt från naturkatastrofer, på flykt från politisk, religiös eller annan förföljelse eller på flykt från fruktansvärd fattigdom. Sverige är ett lite land och vi kan självklart inte ta emot alla flyktingar som vill komma hit, i synnerhet inte om vi ska kunna ge och garantera dessa och naturligtvis oss som redan är här, ett bättre alternativ än den fruktansvärda situation dessa flyktingar lever under i flyktingläger. Vi kan inte och vi ska inte ta emot mer än vi kan hantera. Men dit är det långt kvar.

Om vi idag inte kan ta hand om en årlig befolkningsökning på 65.000 personer (116.000 invandrade minus 51.000 utvandrade 2013) så är det inte i första hand antalet nyanlända som är problemet, utan oförmågan, hos oss som redan bor här och naturligtvis också hos de som kommer hit, att tillsammans hjälpas åt att minska utanförskapet. Den svenska flyktingkvoten är i år 1.900 personer och det har den varit under de senaste åren. Nitton hundra personer! Det är ungefär lika många som Eskilstunas damfotbollslags totala publiksiffra 2014. Detta kan väl knappast vara ett gigantiskt olösligt problem.

Men det finns naturligtvis även en viss inhemsk skillnad på hur Sverige kommer att se ut de närmaste åren, beroende på valutgången. Ska de som har mer än 75.000 kr i månaden i lön bli tvungna att betala 500 kr mer i skatt? Eller blir det istället fortsatt högre skatt för arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer?  Skall arbetslöshetsförsäkringen fortsätta att vara på samma nivå som för 12 år sedan? Skall det vara möjligt att faktiskt vara sjuk mer än i 2,5 år utan att tvingas konkurrera med fullt friska arbetslösa om de jobb som finns? Ska det byggas hyresrätter också, eller, i stort sett, bara bostadsrätter? Är betyg från 4:e, 6:e eller inga betyg alls lösningen på skolans problem? Ska vi ha tillbaka allmän värnplikt eller ska vi ha en yrkesarmé? Ska vi fortsätta med kärnkraft trots riskerna? Ska vi bygga fler motorleder för att minska biltrafiken? Frågor, frågor, frågor att ta ställning till. Puh!

Ska det gå att bli snor-rik på att ta hand om barn, sjuka och arbetslösa och dessutom tjäna ännu mycket mer om man sparar in på personal och investeringar i just vård, skola och omsorg? Ska det sedan vara möjligt föra ut dessa intjänade skattepengar ur landet för att slippa att själv bidra till vård, skola och omsorg? Ska vi fortsätta att ha ungefär samma straffskala för miljöbrott som för snatteri? Vill vi ha ett samhälle där kanske en och annan ”bidragsfuskare” slipper undan eller ett samhälle där alla som faktiskt behöver stöd (det finns ju faktiskt människor som av olika orsaker inte kan arbeta lika hårt som alla vi andra) skall hållas nere för att inte ”lockas till bidragsfusk”? Vilket parti skall vi rösta på för att slippa skämmas över vårt val i framtiden?

Robert Nyberg

Bild: Robert Nyberg

Ja och så var det där med klimatet. Hur är det egentligen? Håller vår livsstil på att få oss att bita oss rejält i svansen? Kan vi producera oss till ett bättre klimat? Kan vi konsumera oss till ett bättre klimat? Blir det överhuvudtaget sämre klimat och i så fall var och för vem? Vad är egentligen ett sämre klimat? Det lär ju inte finnas dåligt väder, bara dåliga kläder. Frågorna är många och svaren ofta antingen obegripliga eller motstridiga. Att den globala uppvärmningen ökar är det knappast någon som protesterar emot idag, iallafall färre än som opponerade sig emot det påståendet för 5-10 år sedan. Om den globala uppvärmningen enbart beror på vårt sätt att leva eller om det är andra orsaker som också spelar in, det kan i alla fall inte undertecknad ge ett sanningsenligt svar på.

Men att vi inte gör tillräckligt för att minska problemet kan vi väl ändå vara överens om? Dessutom att det vi trots allt gör går alldeles för långsamt. Det har sagts förr men det måste uppenbarligen sägas igen: Det handlar inte om att det blir bättre semester-väder för dig och mig i framtiden! Det handlar om oändliga jordarealer som blir obrukbara för de som lever där, det handlar om katastrofala översvämningar på grund av den höjda havsnivån och det handlar inte minst om katastrofalt ökade antal skogsbränder, något som vi i Sverige fick uppleva för första (men garanterat inte sista) gången i år. Det är inte naturen som bråkar med oss, det är vi som bråkar med naturen och naturen har ingen rösträtt så den är beroende av våra röster.

Bld: Sara Granér

Bld: Sara Granér

Att fritt kunna välja att rösta på det alternativ man tycker är bäst är en fantastisk rättighet som inte alla har möjlighet till. Enligt FN är 54% av världens 194 stater inga fullvärdiga demokratier. I Sverige har vi sedan länge en stabil demokratisk stat med ett mindre antal demokratiska brister. Att inte utnyttja sin röst är det samma som att strunta i demokratin. Gör inte det, rösta på det du tror på. Skillnaderna på det ena eller andra blocket är inte världsomstörtande så det är ingen katastrof om det går si eller så, det verkliga politiska arbetet pågår trots allt i vardagen, mellan valen, men det är bara idag vi kan göra något åt vilka som skall arbeta med politiken i riksdagen fram till 2018.

Vilket samhälle vill vi ha i framtiden? Nästa år? Nästkommande decennier? Det finns inte oändliga tillgångar att ta av, i all evighet. Inte heller kan vi fortsätta att fördela det som trots allt finns, så som det är idag, att 85 stycken personer äger lika mycket som hälften av jordens befolkning, alltså 3,75 miljarder människor. Detta helt oavsett om det är ”ärligt förtjänta” pengar eller inte. Det håller bara inte. Vi kan inte heller fortsätta att stämpla människor som bättre eller sämre på grund av deras, tro, språk, kultur eller på grund av deras utseende. Det håller helt enkelt inte. Vi kan inte heller fortsätta att inbilla oss att den enda vägen till ett lyckligare liv, och för den delen ett bättre samhälle, är en evigt ökad konsumtion. Det håller helt enkelt inte. Det är undertecknads åsikt. Idag, 14/9 2014, är det dags ge din åsikt. Gör det

Bild: Max Gustafsson

Bild: Max Gustafson

 


Djupekologi versus grundekologi

I den gröna rörelsen talas det inte sällan om att den består av såväl mörkgröna som ljusgröna schatteringar. Jag tycker att dessa skillnader motsvaras av det ekofilosofen Arne Naess kallar den djupekologiska respektive grundekologiska rörelsen. Åsa Peterson har i uppsatsen Djupekologi och grundekologi listat några av det viktigaste skillnader mellan dessa två ideologier med fokus på olika handlingsalternativ:

DJUPEKOLOGI/GRUNDEKOLOGI
Handling genom att man inser nyttan för sig själv och omgivningen/Styrning genom lagar
Handling som inte påverkar negativt vare sig lokalt eller globalt/Flyttar problem istället för att lösa dem 
Långsiktigt/Kortsiktigt
Förebyggande/Snabba tillfälliga lösningar
Naturnärmande genom närvaro i naturen. Man lär sig att se komplexiteten/Naturfjärmande genom mer fakta och expertis. Man komplicerar tillvaron genom tekniska lösningar
Livsstilen ska vara densamma oavsett var man bor/Vill behålla sin livsstil men inte låta andra anamma densamma
Livskvalitet är ett mått på hur väl naturen mår/Levnadsstandard och ökad ekonomisk tillväxt är värden som inte kan ifrågasättas


Ekopsykologi

I boken Tyst hav ger Isabella Lövin en mycket kärnfull introduktion av den nya disciplinen ekopsykologi, som tillsammans med ämnen som Deep Ecology, ekofeminism och socialekologi, är grenar på det ekofilosofiska träd som en gång planterades av normännen Sigmund Kvalöy, Johan Galtung och Arne Naess. Citatet är publicerat med tillstånd av författaren.

Den amerikanska historiepofessorn Theodore Roszaks bok The voice of the earth ger ett mycket intressant perspektiv på vår arts, homo sapiens, grundläggande känsla av vantrivsel i kulturen. Roszak är grundaren av en helt ny psykologisk teori som han kallar ekopsykologi, och som i korthet går ut på att den ökande psykiska ohälsan i det moderna samhället hänger helt och hållet samman med att vi avlägsnat oss från våra biologiska, mentala och naturliga rötter, vår samhörighet med naturen, den natur som vi själva faktiskt är en del av.

Roszac spårar den mentala omsvängningen som möjliggjorde rovdriften av naturen till upplysningen och naturvetenskapens genombrott. När inte naturen längre sågs som Guds skapelse, eller som tidigare en plats där varje träd, blomma och djur bar på magiska krafter, skapade vi inte bara förutsättningarna för det gigantiska konsumtions- och industrisamhället, utan vi kopplade också oss fria från vår naturliga delaktighet i livet på planeten. Ungefär samtidigt med upplysningen började utvecklingen som fullbordadas av den moderna psykologin, då människan började se sig själv inte bara som oberoende av en gud utan även separerad från naturen. Det sexualförtryckta borgerskapet i sekelskiftets Wien utgjorde grunden för Sigmund Freuds teorier, vilka påverkar synen på oss själva än i dag. Här rymdens inte på en enda rad människans behov av kontakt med naturen, tvärtom. Djur', 'vildar', sexualitet och till och med kvinnor sågs som symboler för mörka och svårbemästrade krafter som hotade den civiliserade människan. Den moderna människan började genom psykologin ägna sig åt introspektion som ytterligare förstärkte hennes känsla av ensamhet och meningslöshet i ett universum som hon inte längre kände någon som helst samhörighet med. Vi glömde bort, menar Roszac, att vårt liv, hela vår existens, ofrånkomligen hör ihop med planetens.

Denna "glömska", fast få av oss har köpt den helt och hållet, har styrt människans handlingar i över hundra år. En blink i universums historia, men tillräckligt lång tid för att rubba hela planeten jordens balans. Vi har fiskat ut haven, vi har huggit ned skogarna, vi har brutit åkermark och hällt ut gifter i sjöarna - och vi har inte tyckt om det. Ingen av oss har egentligen tyckt om det.
  Roszaks övertygelse är att vi, de moderna människorna, skulle må så mycket bättre om vi upprättade vår känsla för naturen, om vi lät oss tröstas av naturen, om vi ägnade våra liv åt att reparera den, om vi vårdade den och lät oss glädjas av den.

Vi är i alltet, och alltet är i oss.

Med jämna mellanrum känner jag ett trängande behov av att få uppleva min kosmiska tillhörighet. Då cyklar jag i mörkret ner till en vacker plats i närheten, till ett fågeltorn i Nolhagaviken, vid Mjörn. Jag lägger mig på rygg högst upp och känner vindddraget av alla fladdermöss som flyger i cirklar och åttor tätt ovanför mitt huvud. Från vattnet hör jag hur gässen håller serenad medan jag tittar rakt in i evigheten. Jag förlorar mig i planeter, stjärnor och solsystem. Jag får kontakt med något som är något större än mig själv och mänskligheten men som ändå är en del av mig.

Vi är alla stjärnstoff och detta stoff utgör materialet i olika organismer som föds, lever och dör. Vi bär alla i våra kroppar materia som har ingått och kommer att ingå i olika existensformer. Vi är alla i den meningen odödliga. Partiklarna som tillhör vår kropp är en del av livets stora kretslopp som både föregår och överlever oss. Vi går från den ena livsformen till den andra. Det är en vacker tanke, tycker jag. Rolf Edberg formulerar detta så fint, där även varje människas unicitet beskrivs.

Någonstans från de kosmiska vidderna kom de element som byggt upp ditt tillfälliga jag. Någonstans ska de en gång virvla vidare.

De har aldrig tidigare kombinerats på det som gav upphov till detta jag och ska aldrig återkomma i samma kombination. Men om materiens  minsta beståndsdelar inte kan förintas kommer protoner och elektroner från ditt materiella jag att vara med om att bygga upp ny materia, organisk eller oorgaisk, långt efter det den jord du trampar slutat att finnas till.

I stället för den särställning vi tidigare har tillelat oss, ingår vi i rummets och tidens svindlande totalitet.

Vi är i alltet, och alltet är i oss.